Har Covid-19 minskat globaliseringen?
En kvalitativ teorikonsumerande fallstudie
Författare: Melker Skoglund
Kandidatuppsats i Statsvetenskap
Abstract
The aim with this essay is to examine if the Coronavirus disease (Covid-19) has reduced globalization during the year of 2020. In order to fulfill the aim, the essay applies four questions which highlights the effect on the economic, political, cultural and ecological dimensions of globalization year 2020. The theoretical part of the essay presents a short outline of previous research within the subject of pandemics in relation to globalization. Thereafter theoretical definitions of globalization by previous researchers are presented.
These definitions constitute the basis for the theoretical starting point of the essay. The thesis is a qualitative theory-consuming case study. Covid-19 have reduced globalization in the economic dimension. Covid-19 may have reduced globalization in the cultural dimension. However, the effects that Covid-19 have caused within the political and ecological dimension does not indicate reduced globalization. Therefore, the essay cannot verify that Covid- 19 have reduced globalization year 2020.
Nyckelord
Covid-19, Globalisering, Pandemier, Minskad globalisering
Innehållsförteckning
1 Inledning 1
1.1 Syfte och frågeställningar: 3
2 Teori 4
2.1 Tidigare forskning 4
2.2 Teoretisk utgångspunkt 6
2.2.1 Ekonomiska dimensionen av globalisering 8 2.2.2 Politiska dimensionen av globalisering 14 2.2.3 Kulturella dimensionen av globalisering 18 2.2.4 Ekologiska dimensionen av globalisering 21 2.3 Tabell 2 - Sammanfattning av globaliseringens dimensioner 25
3 Forskningsdesign och material 26
3.1 Kvalitativ teorikonsumerande fallstudie 26
3.2 Urval och avgränsningar 27
3.3 Material och materialinsamling 28
3.4 Operationalisering av globalisering 30
4 Analys 33
4.1 Ekonomiska dimensionen av globalisering i relation till Covid-19 33
4.1.1 Internationell handel 33
4.1.2 Transnationella företag 35
4.1.3 Internationella ekonomiska institutioner 37 4.2 Politiska dimensionen av globalisering i relation till Covid-19 41
4.2.1 Lokal nivå 41
4.2.2 Regional nivå 44
4.2.3 Global nivå 47
4.3 Kulturella dimensionen av globalisering i relation till Covid-19 49 4.3.1 Kulturell homogenitet kontra kulturell variation 49
4.3.2 Media 50
4.3.3 Språk 52
4.4 Ekologiska dimensionen av globalisering i relation till Covid-19 54
4.4.1 Överpopulation 54
4.4.2 Överkonsumtion 55
4.4.3 Gränsöverskridande föroreningar 56
5 Slutsats 58
Källförteckning 61
Tryckt litteratur 61
Artiklar 63
Elektroniska referenser 65
1 Inledning
Under historien har globalisering kommit att innebära intensifierade
internationella flöden inom olika dimensioner som binder samman det lokala, nationella och regionala med det globala och som skapat en accentuerad interkonnektivitet, sammanbundenhet, mellan människor världen över (Steger 2017:2,17). Som följd av globalisering kan världen sägas ha upplevt intensifierad och utbredd global ekonomi tillsammans med utökade politiska interaktioner mellan lokal, regional och global nivå samt utökade globala kulturella flöden (Steger 2017:38, 72, 81).
Globalisering innebär såväl möjligheter som risker. Möjligheter som exempelvis internationellt politiskt samarbete, utbyte av kultur samt finansiell tillväxt (Steger 2017:72, 81, 43). Risker som exempelvis globala ojämlikheter, klimatförändringar och inte minst pandemier (Goldin &
Mariathasan 2014:123, 144, 168).
I slutet på 2019 utbröt det som kom att bli den globala pandemin Coronavirus disease 2019 (Covid-19). Med syfte att bromsa
smittspridningen har flertalet nationer infört rörelserestriktioner. Dessa rörelserestriktioner har fått betydande effekter globalt: Utfärdandet av nya visum samt uppehållstillstånd för migranter i de 37 OECD-nationerna har sjunkit med 46% mellan januari till juni 2020 jämfört med motsvarande period 2019 (Organization for Economic Cooperation and Development (OECD) 2020a). Den internationella turismen, räknat i övernattande besökare, har sjunkit med 70% under januari till augusti 2020 jämfört med motsvarande period år 2019 (United Nations World Tourism Organization
Dessa effekter kan betraktas som indikationer på minskade globala flöden.
Minskade globala flöden kan i sin tur möjligen vara en indikation på minskad globalisering. Tidigare forskning finns om pandemier i relation till
globalisering. Exempelvis menar Goldin och Mariathasan (2014:146, 150, 151) att globalisering innebär en risk för pandemier och belyser tidigare pandemier såsom 1918-Pandemin, H2N2 och H3N2. Covid-19 kan dock betraktas som ett relativt nytt fenomen. Således finns en avsaknad inom tidigare forskning på området globalisering i relation till Covid-19. Denna uppsats har ambitionen att bidra med forskning på området och åtnjuter därav inomvetenskaplig relevans (Esaiasson, Gilljam, Oscarsson, Towns &
Wängnerud 2017:32).
Den utomvetenskapliga relevansen motiveras genom att uppsatsens
forskningsproblem kan sammankopplas till aktuella samhällsfrågor rörande hur Covid-19 påverkar världen (Esaiasson et al. 2017:32). Uppsatsen belyser fyra dimensioner inom globalisering; Ekonomi, politik, kultur samt ekologi i relation till Covid-19. Detta med ambitionen att utreda forskningsproblemet har Covid-19 minskat globaliseringen under år 2020?
1.1 Syfte och frågeställningar:
Syftet med denna uppsats är att utreda huruvida Covid-19 har minskat globaliseringen under år 2020. För att uppnå syftet utgår uppsatsen från fyra frågeställningar:
• I vilken utsträckning har Covid-19 påverkat aktiviteten inom den ekonomiska dimensionen av globalisering?
• I vilken utsträckning har Covid-19 påverkat aktiviteten inom den politiska dimensionen av globalisering?
• I vilken utsträckning har Covid-19 påverkat aktiviteten inom den kulturella dimensionen av globalisering?
• I vilken utsträckning har Covid-19 påverkat aktiviteten inom den ekologiska dimensionen av globalisering?
Frågeställningarna syftar till att belysa flöden inom den ekonomiska, politiska, kulturella samt ekologiska dimensionen av globalisering under år 2020. För att identifiera eventuella effekter på globaliseringen under Covid- 19 jämförs dessa dimensioner med år 2019, före utbrottet av Covid-19. Varje dimension görs mätbar genom tillämpning av tre operationella indikatorer per dimension, vilket klarläggs i teorins sammanfattande tabell (tabell 2).
2 Teori
I uppsatsens teoretiska del redogörs kort för tidigare forskning inom området pandemier i relation till globalisering. Sedan följer redogörelse av tidigare forskares definitioner av globalisering. Därefter presenteras uppsatsens teoretiska utgångspunkt. Slutligen presenteras tidigare forskning för globaliseringens dimensioner samt en sammanfattande tabell över valda operationella indikatorer för respektive dimension. Uppsatsen utgår från denna tidigare forskning och syftar därtill att analysera globalisering i relation till pandemin Covid-19.
2.1 Tidigare forskning
Det finns flertalet olika definitioner av begreppet pandemier men generellt kan pandemier förklaras som virus som sprids lätt mellan människor och smittar människor globalt. Det som särskiljer pandemi från epidemi är graden av smittspridning. Epidemi avser sjukdom eller virus som infekterar en omfattande mängd människor inom en avgränsad population geografiskt.
Pandemi avgränsar sig varken till en viss population eller geografiskt område (Goldin & Mariathasan 2014:146).
Den första epidemin som fick spridning transnationellt utbröt år 430 före Kristus i dagens Etiopien, för att sedan spridas vidare till Egypten under det peloponnesiska kriget (Chen, Evans & Cash 1999:284-304). Sedan dess har denna typ av ‘transnationella epidemier’ kommit att associeras med
internationalisering av handel (Morens, Folkers & Fauci 2009). Under 1900- talet har den internationella handeln fått spridning globalt vilket har kommit att innebära att epidemier lättare övergår till pandemier (Goldin &
Mariathasan 2014:150).
Arnold (2002) menar att accentuerad interkonnektivitet mellan människor ökar risken för snabb smittspridning av sjukdomar. Goldin och Mariathasan (2014: 145, 146) förklarar att globalisering, populationsökning och
urbanisering innebär just accentuerad interkonnektivitet mellan människor.
Denna interkonnektivitet i kombination med att djur förflyttas genom flyg och fartyg och beblandas med människor innebär enligt Goldin och Mariathasan (2014: 146, 148) att pandemier kan betraktas som en
‘systemrisk’ med globalisering.
För att illustrera graden av interkonnektivitet mellan människor kan en studie av Stanley Millgram utförd år 1967 belysas. Millgram kom fram till att två slumpmässigt utvalda människor boende samt med medborgarskap i USA genomsnittligen endast var sex bekantskapssteg från varandra. I en mer nutida studie utförd av företaget Facebook år 2011 analyserades 721 miljoner av Facebooks användare globalt. Studien kom fram till att två slumpmässigt utvalda människor i världen kan länkas samma genom 4,7 (5)
bekantskapssteg (The Economist 2012).
I ‘globala städer’ med hög befolkningstäthet är risken för snabb
smittspridning extra stor. Sprids ett virus inom en metropol eller ‘global stad’
anses det i princip omöjligt att stoppa global smittspridning. Detta beror på att människor i dessa områden generellt har hög interkonnektivitet med människor på andra kontinenter (Goldin & Mariathasan 2014:148).
2.2 Teoretisk utgångspunkt
Globalisering är ett relativt omfattande begrepp. Flertalet tidigare forskare har definierat begreppet teoretiskt:
• [...] “Intensification of worldwide interconnectedness” (McGrew 2016:15).
• [...] “the movement of people, goods, services and ideas across a widening set of countries” [...] (Goldin & Mariathasan 2014:1).
• [...] “the process driven by and resulting in increased cross-border flows of goods, services, money, people, information, technology, and culture”
[...] (Goldin & Mariathasan 2014:10).
• “In its economic, cultural and political forms, globalization forges connections between previously unconnected people, communities, institutions and societies” (Heywood 2017:20).
• “Globalization refers to the expansion and the intensification of social relations and consciousness across world-time and world-space” (Steger 2017:17).
• “Globalization is about growing worldwide interconnectivity” (Steger 2017:17).
• [...] “Tight global economic, political, cultural and environmental interconnections and flows that make most of the currently existing borders and boundaries irrelevant” (Steger 2017:11).
En förklaring till denna omfattning av definitioner kan möjligen vara det faktum att globalisering inbegriper en rad olika frågor inom olika
dimensioner (Steger 2017:14). Frågor inom den ekonomiska dimensionen såsom integrerade marknader, frihandel, globala institutioner och
transnationella företag (McGrew 2016:16,17). Frågor inom den politiska dimensionen såsom nyliberalistiska reformer, demokratisering och nya politiska regimer som verkar för internationellt samarbete på såväl lokal, regional och global nivå (Hurrell 2016:84). Frågor inom den kulturella och ekologiska dimensionen såsom spridning av kulturer globalt samt globala klimatförändringar (Steger 2017:80,92).
Med avsikten att tydliggöra en teoretisk utgångspunkt för resterande uppsats tillämpas en teoretisk definition av globalisering, vilken utgör en syntes av ovan nämnda definitioner:
- Globalisering avser en historisk process med intensifierad
världsomspännande interkonnektivitet och flöden inom dimensionerna ekonomi, politik, kultur samt ekologi.
Då uppsatsen utgår från denna syntesdefinition belyser uppsatsen dimensionerna ekonomi, politik, kultur samt ekologi.
2.2.1 Ekonomiska dimensionen av globalisering
Enligt Baldwin (2016:2) startade vad som benämns som modern
globalisering år 1820 med en omfattande industrialisering av de stater som idag ingår i G7-gruppen; USA, Tyskland, Japan, Frankrike, Storbritannien, Kanada och Italien. Globalisering är således inget nytt fenomen, men kan sägas ha intensifierats vid Bretton-Woods-konferensen 1944. Konferensen ägde rum mellan de 44 stater som var allierade under andra världskriget.
Dessa nationer etablerade i och med Bretton-Woods en ny ekonomisk världsordning. En världsordning som innebar intensifierad internationell handel, regleringar vad gäller internationella ekonomiska aktioner samt ett monetärt system, kallat guldstandarden. Guldstandarden innebar att värdet på varje nationalstats valuta utgick från ett bestämt guldvärde på den amerikanska dollarn. Vidare beskrivs Bretton-Woods-konferensen ha inneburit ett uppsving för Keynesianismen (Steger 2017:38, 39, 40).
Keynesianismen, teori av John Maynard Keynes, menar att staten bör integrera i den kapitalistiska marknaden för att reglera
marknadsimperfektioner; Sociala och ekonomiska problem som uppstår på grund av marknaden och som denna marknad inte själv kan lösa. Exempelvis arbetslöshet och låg tillväxt. Keynes menade att graden av tillväxt och arbete i samhället styrs av aggregerad efterfrågan; Efterfrågan på varor och tjänster i ekonomin. För att åtgärda marknadsimperfektioner såsom låg efterfrågan och arbetslöshet menade Keynes att staten bör styra efterfrågan genom finanspolitik. Vid låg efterfrågan kan staten exempelvis anställa arbetslösa i offentlig sektor, genom dessa arbeten tillskansar sig människor inkomst, som sedermera spenderas, vilket resulterar i ökat monetärt flöde. Detta ökade monetära flöde antas skapa ökad efterfrågan vilket antas bereda för tillväxt av företag (Heywood 2017:55).
Under 1970-talet tappar såväl Bretton-Woods-systemet som Keynesianismen kraft. USA:s dåvarande president argumenterade för att Bretton-Woods- ordningen inte gynnade konkurrenskraften hos USA:s industrier. Hög arbetslöshet, underskott i den offentliga verksamheten, låg ekonomisk tillväxt och oljekrisen var några av orsakerna som ledde till att USA därtill övergav guldstandarden. Vid samma tid börjar företrädare för
Keynesianismen förlora förtroende hos väljarna i de politiska valen runt om i den norra hemisfären, till fördel för Nyliberalismen (Steger 2017:40-41).
Nyliberalismen förespråkar en fri kapitalistisk marknad som antas fungera som en ‘osynlig hand’ som styr samhällsekonomin. Kontrasterande mot keynesianismen förespråkar nyliberalismen en självreglerande marknad med begränsat statlig inflytande. Nyliberalism började växa under tidigt 1970-tal, delvis som följd av att organisationer såsom Världsbanken och
Internationella Valutafonden (IMF) började anamma idéer som benämns som Washington Consensus. Dessa idéer ligger i linje med den ekonomiska agenda som USA:s tidigare president, Ronald Reagan, och Storbritanniens tidigare premiärminister, Margaret Thatcher förespråkade; tilltro till frihandel, fri konkurrens, fri marknad, flexibla valutakurser, privatisering, lågt statligt inflytande i marknaden. Att politik byggd på dessa idéer implementerades innebar att marknaden blev allt mer global (Heywood 2017:83, 86).
Den framväxande globala marknaden med intensifierad internationell
konkurrens ställde indirekt krav på stater att avreglera ekonomin och minska skattetrycket för att kunna bibehålla företag inom landet samt attrahera företag från andra nationer. Det blev således svårare för enskilda stater att isolera sin marknad och reglera marknadsimperfektioner i keyanistisk anda.
Den nyliberalistiska ekonomin intensifierades under 1980-talet och har kommit att sammankopplas med synen på vad globalisering är idag
(Heywood 2017:56). Skiftet från keynesianismen till nyliberalismen innebar enligt Steger (2017:42) tre centrala utvecklingspunkter för den ekonomiska dimensionen av globalisering:
• Internationalisering av handel
• Ökad kraft hos transnationella företag
• Utökad roll för internationella ekonomiska institutioner
På grund av att den nyliberala ekonomin förespråkar frihandel uppstår en internationalisering av handeln efter skiftet från keynesianismen till nyliberalismen. Motivet som lyfts fram för frihandel och avveckling av handelsbarriärer mellan stater är ökat globalt välstånd samt större utbud för konsumenten (Steger 2017:42). Därutöver finns argument för att
internationell frihandel leder till att stater kan koncentrera sig på de varor och tjänster de är bäst lämpade för (Heywood 2017:57). Enkelt förklarat: Istället för att alla nationer producerar allt kan frihandel bidra till att land X
producerar det land X besitter relativ kompetens i. Land Y producerar vad land Y besitter relativ kompetens i. Därefter köper och säljer X och Y med varandra. Detta fenomen kallas för komparativa fördelar. Inkluderas flertalet nationer i produktionen av en viss produkt skapas globala värdekedjor (Baldwin 2016:145).
Komparativa fördelar och globala värdekedjor leder enligt nyliberalismen till interdependens mellan stater. Denna interdependens leder i sin tur, enligt liberalismen, till fred mellan stater då den materiella kostnaden överstiger den eventuella vinningen av internationell konflikt (Heywood 2017:57).
Baldwin (2016:2, 3) påtalar att G7-gruppen mellan åren 1820 och1990 kom att tillskansa sig två tredjedelar av världsekonomin. Den ekonomiska profileringen av G7-gruppen accentuerades under 1980-talet för att sedan avstanna runt 1990, då en förändring i världsekonomin som följd av
globalisering uppstod; Kina, Korea, Indien, Polen, Indonesien och Thailand, med Kina som tydligast exempel, fick då ta del av en betydlig större andel av vinsterna från deras produktion än tidigare, vilket således innebar att dessa nationer fick utökad roll inom den globala ekonomin.
Att vissa, tidigare, utvecklingsländer har upplevt ekonomisk tillväxt som i sin tur resulterat i att miljontals människor har lyfts ut ur fattigdom som ett resultat av internationaliserad handel understöds av FN:s
millenniemålsrapport från 2015; Andelen som levt i extrem fattigdom i utvecklingsvärlden har minskat med 36% från 1990 till 2015 (United Nations (UN) 2015). Internationalisering av handel och finanser har således
bevisligen lett till en förbättrad levnadssituation för flertalet människor men faktum kvarstår att över 700 miljoner fortsatt lever i extrem fattigdom världen över (Steger 2017: 43). Därtill har ojämlikheterna ökat mellan de rikaste och fattigaste nationerna efter skiftet keynesianismen till
nyliberalismen (Heywood 2017:86).
Internationaliseringen av handel bereder för ökad kraft hos transnationella företag. Transnationella företag är enligt Heywood (2017:56) företag som kontrollerar ekonomisk aktivitet i två eller fler nationer samt utvecklar samarbetsstrategier och processer som förbigår nationella gränser.
Transnationella företag står för 22% av den globala produktionen och 70%
av den internationella handeln. År 2016 hade de transnationella företagen från USA kombinerat 42,3 miljoner människor anställda globalt. I Kina är 26 miljoner människor anställda av transnationella företag (Zhenwei Qiang, Liu, Paganini, Steenbergen 2020).
Nya transportmedel kring år 1820 innebar billigare transporter av varor samtidigt som den höga kostnaden för att transportera människor och idéer kvarstod. Nationerna från den norra hemisfären besatt kunskap om hur tillverkningen skulle utföras, även kallat know-how, samt ägde företagen som producerade varorna. Syd stod för den faktiska produktionen men besatt varken kunskap om tekniken bakom tillverkningen eller hade rätt till att sälja de varor de producerade. Detta skapade en ekonomisk asymmetri globalt som kvarstår än idag (Baldwin 2016:5).
Som nämnt ovan uppstod dock en vändning runt 1990; Ny informations- och kommunikationsteknik bidrog till en markant sänkt kostnad för att förflytta
‘know-how’. Genom förbättrade kommunikationsmöjligheter blev det lättare att koordinera komplex verksamhet på distans. ‘Know-how’ från den norra hemisfären börjar kombinerades med billig arbetskraft från den sydliga hemisfären. Denna utveckling har varit gynnsam för de transnationella företagen då de tack vare ny teknik har kunnat utnyttja produktionsfördelar från olika delar av världen genom globala värdekedjor. Denna utveckling kom sedermera att innebära att den globala ekonomin präglas av konkurrens mellan transnationella företag snarare än mellan stater (Baldwin 2016:6).
Även om den globala ekonomin präglas av konkurrens mellan transnationella företag snarare än stater finns argument för att det är politiken, skapad av stater, som upprätthåller den ekonomiska asymmetrin mellan den norra och sydliga hemisfären; Med start vid 1970-talet fick ekonomiska institutioner såsom IMF och Världsbanken till uppgift att stödja den nyliberala
ekonomiska agendan. Sedan dess har detta gjorts genom att integrera och reglera marknader runt om i världen (Steger 2017:56).
IMF och Världsbanken lånar ut pengar till utvecklingsländer, ofta från den sydliga hemisfären, med motkravet att dessa nationer implementerar
‘structural adjustment programs’. Den ursprungliga tanken med dessa program var att de nationer som erhåller lån ska etablera en mer hållbar ekonomi för att sedan betala tillbaka samma pengar som erhållits. Data från Världsbanken och Organization for Economic Cooperation and Development (OECD) visar dock att utvecklingsländer 2010 betalade tillbaka mer pengar än vad de hade erhållit (Steger 2017:58, 59). Detta kan sägas ge stöd åt de röster som menar att det är politiken och dess institutioner som upprätthåller den ekonomiska ordningen globalt.
2.2.2 Politiska dimensionen av globalisering
Politisk globalisering kan förklaras som intensifiering samt utbredning av politiska interrelationer internationellt (Steger 2017:62). Det råder delade meningar kring hur dessa politiska interrelationer påverkar staters
suveränitet. Ohmae (1995) och Scholte (2000) belyser perspektivet som hävdar att den globala interkonnektivitet som globaliseringen skapar gör det oundvikligt för stater att ingå i internationellt samarbete där makt förflyttats från nationalstaten till regional eller global nivå. Kontrasterande belyser Krasner (1999) och Gilpin (2001) perspektivet som argumenterar för att stater kvarstår som de primära politiska aktörerna, genom att belysa att nationalstater är de som utformar den politik som skapar globalisering (McGrew 2016:16).
Politiska globaliseringen med politiska interrelationer har kommit att belysa transnationella samt globala utmaningar. Exempelvis klimatförändringar och terroristdåd (McGrew 2016: 17) samt globala flyktingströmmar (Steger 2017:62). I syfte att respondera mot dessa transnationella utmaningar har såväl transnationella som globala samarbeten uppstått (McGrew 2016:17).
Detta kan möjligen betraktas som argument för det perspektiv som Ohmae (1995) och Scholte (2000) belyser. Dock betonar Steger (2017:67) att nationalstaterna besitter kontroll och makt över bland annat utbildning, utrikespolitik och infrastruktur, vilket kan fungera som argument för perspektivet från Krasner (1999) och Gilpin (2001).
Därav kan bägge perspektiv sägas ha rätt: Nationalstater besitter fortsatt politisk makt, samtidigt som internationellt samarbete, som i viss mån underminerar staters suveränitet, krävs för att hantera transnationella utmaningar (Steger 2017:71-72).
Steger (2017:72-74) menar att politisk globalisering kan delas upp i tre nivåer:
• Lokal nivå
• Regional nivå
• Global nivå
På den lokala nivån finns, städer, kommuner och provinser. Globalisering har lett till att aktörer på denna nivå har sammankopplats och samarbetat trots, ibland, stora fysiska avstånd. Exempelvis har nätverk såsom World Association of Major Metropolises (Metropolis) etablerats med syfte att hantera gemensamma frågor. Så kallade ‘Globala städer’ som exempelvis London, Hong Kong, Shanghai och New York har ibland mer gemensamt och är mer sammanbundna till varandra än deras respektive nationer (Steger 2017:73).
På den regionala nivån finns regionala organisationer. Det finns ingen entydig definition av ‘regional organisation’ men vanligtvis syftar de till att utveckla fred, säkerhet, ekonomi, teknik och logistik bland dess medlemmar.
Många av dessa organisationer fokuserar primärt på ekonomi och syftar till att främja ekonomisk tillväxt samt utveckling genom att minska barriärerna för handel av varor, tjänster samt kapitalflöden. Därtill finns även regionala organisationer som arbetar med mänskliga rättigheter och institutioner för klimatfrågor (Karns, Mingst & Stiles 2015:161, 163).
En förklaring till varför det inte finns någon entydig definition för ‘regional organisation’ kan vara att de skiftar mycket i sin karaktär. I Europa har det utvecklats formella byråkratiska lagstiftande organisationer med domstol, implementeringsmekanismer, kvalificerade majoritetsvalsförfaranden, transparens samt säkra rättssystem. Sådana organisationer besitter makten att i hög omfattning påverka sina medlemsländer och därav göra avkall på nationalstaters suveränitet. I Asien premieras nationalstatens suveränitet högre och de regionala organisationerna utgörs av mer informella avtal. I Afrika finns flertalet regionala organisationer men de är relativt svaga på grund av medlemsstaternas begränsade tillgångar samt motvillighet till att acceptera avkall på den nationella suveräniteten (Karns, Mingst & Stiles 2015:162).
Regionaliseringen har skett i två vågor efter andra världskriget. Den första vågen varade mellan 1940-talet och 1970-talet där det europeiska samarbetet fungerade som ledmotiv. Den andra vågen började i slutet på 1980-talet och sammanföll med Europas väg mot en gemensam marknad i och med
etablering av Europeiska Unionen (EU). I och med den andra vågen uppstod även avtalet mellan Kanada och USA, som senare kom att kallas North America Free Trade Agreement (NAFTA). Dessa två regionala
organisationer kan sägas ha intensifierat globaliseringen (Karns, Mingst &
Stiles 2015:163).
De utmaningar och frågor som kommer av globaliseringen hanteras även genom transregionala samarbeten, exempelvis dialogen mellan EU och Association of Southeast Asian Nations (ASEAN). Dessa samarbeten exemplifierar interkonnektivitet mellan regioner och dess medlemsländer.
Transregionala samarbeten kan sägas ha intensifierats sedan tidigt 1990-tal där transnationella frågor och utmaningar såsom drogsmuggling, terrorism, klimatförändringar och säkerhetsfrågor hanteras (Karns, Mingst & Stiles 2015:235).
Även om det finns tendenser till att regionaliseringen har konkurrerat med globala aktörer så överlappar och kompletterar oftast regionala
organisationer med globala organisationer vad gäller ansvarsområden (Karns, Mingst, Stiles 2015:234). På globala nivån finns mellanstatliga
organisationer såsom Förenta Nationerna (FN), OECD samt North Atlantic Treaty Organization (Nato). Representanterna för medlemsländerna är de som tilldelas bestämmanderätt inom dessa organisationer (Steger 2017:74).
Karns, Mingst och Stiles (2015:109) argumenterar för att FN utgör den huvudsakliga styrningsorganisationen på global nivå då FN nästintill innehar alla världens nationer som medlemmar. Inom FN finns sex huvudorgan;
Generalförsamlingen, Säkerhetsrådet, Ekonomiska och Sociala rådet, Förvaltarskapsrådet, Internationella domstolen samt Sekretariatet (United Nations (UN), 2020a). Därtill en rad underorganisationer med
specialområden, exempelvis World health organization (WHO), United Nations World Tourism Organization (UNWTO) och The International Organization for Migration (IOM) (United Nations (UN) 2020b).
Jacobson (1984:49) argumenterar för att globala mellanstatliga
organisationer tenderar att leda till uppkomsten av andra mellanstatliga organisationer. Detta exemplifieras genom att belysa hur FN:s
Generalförsamling, Säkerhetsråd samt Ekonomiska och Sociala råd har skapat ytterligare organ, program och fonder (Karns, Mingst & Stiles (2015:112).
2.2.3 Kulturella dimensionen av globalisering
Den kulturella dimensionen av globalisering kan förklaras som intensifieringen och expansionen av kulturella flöden globalt (Steger 2017:81). Steger (2017:81) pekar ut tre centrala aspekter för den kulturella dimensionen av globalisering:
• Kulturell homogenitet kontra kulturell variation
• Media
• Språk
Den kulturella dimensionen belyser frågan om globalisering resulterar i kulturell homogenitet eller kulturell variation globalt (Steger 2017:81). Ett perspektiv hävdar att globaliseringen resulterar i en homogeniserad
populärkultur starkt influerad av västerländska ideal, i synnerhet Hollywood (Owens, Baylis & Smith 2016:12). Utifrån detta perspektiv kan
globaliseringen sägas ha resulterat i en ‘amerikanisering av världen’ där västerländska normer och livsstilar dominerar den globala kulturen.
Anhängare av detta perspektiv pekar inte sällan på de faktum att människor världen över bär logotyper från amerikanska idrottsföreningar och
sportmärken (Steger 2017:81-82).
Ett annat perspektiv menar istället att globalisering kan sägas ha skapat en hybrid av olika kulturer världen över där lokala kulturer från städer och nationer har spridits internationellt samtidigt som utländska influenser tar plats i det lokala (Magu, 2015). Robertson (2012) benämner denna hybrid av kulturer som ‘glocalisation’ där det lokala möter det globala och vise versa.
Detta perspektiv menar således att globalisering bidrar till kulturell diversitet snarare än kulturell homogenitet. Argument för detta perspektiv kan
exemplifieras genom mat, musik, dans, film, sport, mode och språk världen över (Steger 2017:86).
Det globala kulturella flödet kan i hög utsträckning sägas upprätthållas och formas av globala media. Det kulturella flödet spelar en betydande roll för utformningen av sociala strukturer som i sin tur spelar en avgörande roll för människors identitetsskapande. De senaste tjugo åren har det globala kulturella flödet kommit att domineras av en relativt liten grupp av transnationella företag (Steger 2017:87).
Tabell 1 - Största medieföretagen år 2014/2015
Källa: Nordicom (2015).
Kommentar: Tabell 1 visar en lista över de åtta största medieföretagen år 2014/2015. Dessa företag uppskattades då besitta mer än två tredjedelar av världens totala inkomst från telekommunikationsindustrin (Steger 2017:87- 88).
Rangordning Företag Inkomst i miljarder dollar (2014)
1. Comcast 51, 769
2. Google Inc. 49,681
3. The Walt Disney Company 35,308
4. News Corp. Ltd./21st Century Fox 30,441
5. DirecTV, LLC 24,318
6. Viacom Inc./CBS Corp. 20,767
7. Time Warner Inc. 20,594
8. Sony Entertainment 20,169
Dessa transnationella företag drivs i huvudsak av ekonomiska intressen.
Oberoende nyhetsrapportering är mindre än hälften så lönsamt som
underhållning och nedprioriteras således från de kulturella flöden som i hög utsträckning formar människors syn på världen. Mot bakgrund av detta finns argument för att kulturell globalisering för med sig en utmaning mot
journalistiken där mindre nyhetskanaler inte kan konkurrera mot globala mediacenter som i huvudsak, som nämnt ovan, drivs av kommersiella motiv (Steger 2017:88).
Vidare kan studier av språk och språkliga mönster ge en indikation på kulturella förändringar som följd av globalisering. Globalisering leder till att vissa språk växer i användning medan andra krymper och i vissa fall
försvinner (Steger 2017:88-89).
Generellt finns tre hypoteser inom området språk i relation till globalisering.
Den första hypotesen menar att det faktum att vissa språk växer som följd av ökad spridning genom globalisering leder till att andra minskar. Den andra hypotesen motsätter sig detta och argumenterar för att profilering av vissa språk inte nödvändigtvis korrelerar med att andra krymper. Den tredje
hypotesen menar att globaliseringen av den anglo-amerikanska kulturen leder till en homogenisering av språk där engelskan växer sig allt starkare (Steger 2017:88-91). Oavsett hypotes, är det ett att faktum att antalet använda språk har sjunkit från 14 500 på 1500-talet till 6 703 på 2000-talet. Från tidigt 2000-tal till 2016 har antalet sjunkit ytterligare till 6 400 (Steger 2017:91).
2.2.4 Ekologiska dimensionen av globalisering
Alla dimensioner av globalisering är sammankopplade till varandra. Det som händer i en dimension påverkar en annan dimension vilket får efterföljder i en tredje dimension. Dimensionerna bör således inte betraktas som separata fenomen som undersöks isolerat från varandra. Dimensionernas
interkonnektivitet blir extra tydlig vid den ekologiska dimensionen av globalisering. Som följd av det sätt människor på jorden har valt att leva och strukturera samhällen har klimatförändringar uppstått; Politiska beslut såsom exempelvis implementeringen av nyliberalistiska reformer har resulterat i ökad spridning av det ekonomiska systemet kapitalism globalt. Detta kapitalistiska system kan i sin tur sägas ha skapat en kultur av konsumtion och materialistiskt överflöd (Steger 2017:92-93). Steger (2017:95, 96) pekar ut tre centrala indikatorer för att människors levnadssätt resulterar i
klimatförändringar:
• Överpopulation
• Överkonsumtion
• Gränsöverskridande föroreningar
På 1800-talet befolkades världen av cirka en miljard människor. 1960 hade siffran stigit till 3 miljarder för att sedan dubbleras till 6 miljarder kring 2000. 2011 hade siffran stigit ytterligare, till 7 miljarder. Denna drastiska populationsökning har resulterat i en dramatisk höjd efterfrågan av bland annat mat, trä, vatten och bränsle vilket har lett till ohållbara påtryckningar på jordens ekosystem (Christoff & Eckersley 2013:1).
Enligt Rockström et al. (2009) kan de påtryckningar människan har orsakat planeten summeras i nio ‘planetära gränser’. Fortsatta påtryckningar riskerar leda till att dessa planetära gränser överskrids. Steffen et al. (2015) förklarar att 2015 hade de fyra, markerade nedan (1-4), överskridits:
1. Klimatförändringar
2. Förändrad markanvändning 3. Minskad biologisk mångfald
4. Förändrade biogeokemiska flöden av fosfor och kväve 5. Förtunning av ozonskiktet
6. Havsförsurning 7. Sötvattenanvändning 8. Luftföroreningar 9. Kemiska gifter
Att dessa fyra påverkar varandra kan exemplifieras genom överpopulation.
Ökat antal människor leder till ökad efterfrågan på mat. Ökad efterfrågan på mat leder till fler jordbruk för produktion. Dessa jordbruk innebär att
naturligt växtrike görs om till mer lätthanterlig mark för att på ett så ekonomiskt gynnsamt sätt som möjligt kunna tillfredsställa efterfrågan på mat. Att naturligt växtrike görs om resulterar i förändrad markanvändning.
Förändrad markanvändning genom jordbruk resulterar i minskad biologisk mångfald då jordbruk vanligtvis innebär massproduktion av ett fåtal grödor vilket på sikt gör att jorden tappar sin fertilitet. Vid jordbruk används ofta besprutningsmedel. När dessa medel når ut i mark och hav orsakas
förändrade biogeokemiska flöden med försurade hav och erosion i marken vilket i förlängningen leder till minskad biologisk mångfald. Tillsammans resulterar detta i klimatförändringar (Christoff & Eckersley 2013:87-88).
Weisman (2014:15) påtalar att överpopulation och överkonsumtion kan beskrivas som två sidor av samma mynt; Ökar populationen ökar även antalet konsumenter. Steger (2017:94) belyser dock att storleken på en population inte alltid avspeglar dess påverkan på klimatet. Detta
exemplifieras med att USA 2012 utgjorde 6% av världens totala befolkning samtidigt som landet ansvarade för konsumtionen av 30-40% av planetens naturresurser samma år. Större efterfrågan än vad jorden har kapacitet till att tillfredsställa skapar ett ‘ekologiskt fotavtryck’ vilket avser påverkan på klimatet orsakat av människan (Meadows, Randers & Meadows 2004:3).
Transnationella företag belägrar generellt verksamhet där det råder gynnsamma produktionsförhållanden, vilket exempelvis avser billig
arbetskraft och låga miljöregleringar, kring exempelvis miljöfarliga utsläpp (Steger 2017:54). Generellt är miljöregleringarna mer omfattande bland de ekonomiskt resursstarka nationerna (Goldin & Mariathasan 2014:140).
Omfattande miljöregleringar såsom restriktioner kring miljöfarliga utsläpp innebär en ekonomisk kostnad för företagen vilket, i vissa fall, leder till att företag från nationer med omfattande miljöregleringar flyttar sin verksamhet eller sina utsläpp till nationer med mindre omfattande miljöregleringar (Jorgenson, Austin & Dick, 2009).
Globalisering kan därav sägas utgöra en risk för gränsöverskridande föroreningar; Möjligheten att exportera föroreningar minskar incitamenten för ekonomiskt starka nationer att utveckla och investera i ny teknologi och mer effektiva avfallshanteringssystem (Goldin & Mariathasan 2014:140).
Därtill innebär det faktum att mindre resursstarka nationer kan erbjuda gynnsamma produktionsförhållanden i form av mindre omfattande
miljöregleringar att dessa nationer får en attraktionskraft bland vissa företag, vilket är ekonomiskt gynnsamt för dessa nationer (Mabey & McNally 1999).
Detta belyser ett globalt dilemma; Hållbar ekonomi eller hållbar ekologi?
Dilemmat avspeglas i det faktum att USA och Kina, vilka är de nationer som ansvarar för flest miljöfarliga utsläpp i världen, har visat motvillighet till att implementera internationella klimatavtal då det skulle minska lönsamheten för deras respektive industrier. Dilemmat avspeglas även i det faktum att ekonomiskt resurssvaga nationer inte velat beskatta koldioxidutsläpp då det sägs underminera för implementeringen av den industri och infrastruktur som anses nödvändig för att etablera en hållbar ekonomi. Beskattning av
koldioxidutsläpp har dock införts i vissa nationer inom EU samt i Australien som en metod för att minska gränsöverskridande föroreningar (Steger 2017:103-104).
Genomgången av dimensionerna ekonomi, politik, kultur samt ekologi syftar till att ge en övergripande bild av globalisering och hur det påverkar världen.
Som tidigare nämnt finns argument för att globalisering innebär en risk för pandemier. Paradoxalt nog kan pandemier, likt Covid-19, möjligen innebära att globaliseringen minskar. I kapitel fyra syftar uppsatsen till att utreda om så är fallet.
2.3 Tabell 2 - Sammanfattning av globaliseringens dimensioner
Ekonomi Politik Kultur Ekologi
Mätbara indikatorer
Internationell handel
Transnationella företag
Internationella ekonomiska institutioner
Lokal nivå Regional nivå
Global nivå
Kulturell homogenitet kontra kulturell variation Media
Språk
Överpopulation
Överkonsumtion
Gränsöverskridande föroreningar
Kommentar: I tabell 2 har de fyra dimensionerna av globalisering
sammanfattats till 12 frågor, tre per dimension. Dessa frågor tillämpas som mätbara indikatorer i uppsatsens analys och ligger således till grund för analysen av huruvida globalisering har minskat eller ej under Covid-19.
3 Forskningsdesign och material
I följande kapitel presenteras uppsatsens forskningsdesign, urval och avgränsningar, material och materialinsamling samt operationalisering av globalisering.
3.1 Kvalitativ teorikonsumerande fallstudie
Uppsatsen utgör en teorikonsumerande studie då fallet, globalisering, står i centrum och där dimensionerna ekonomi, politik, kultur och ekologi undersöks i relation till Covid-19 genom konsumtion av flertalet teorier (Esaiasson et al. 2017:89). Med ‘konsumtion’ avses att uppsatsen inhämtar olika empiriska material för att förklara eventuella skillnader i de valda indikatorerna för globalisering under Covid-19.
Uppsatsen kombinerar en teorikonsumerande ansats med en traditionell fallstudie-design. Valet av forskningsdesign motiveras med att studien syftar till att belysa ett fall tillika kontext, globalisering, utifrån två tidpunkter, före utbrottet av Covid-19 och under Covid-19 (Esaiasson et al. 2017:109). I mer precisa ordalag belyser studien globalisering år 2019 och 2020. Metoden möjliggör identifikation av eventuell förändring inom fallet globalisering mellan dessa två tidpunkter. För att avgöra huruvida denna eventuella förändring har ett samband med Covid-19 tillämpar studien en kvalitativ metod där studien mäter de olika indikatorerna genom analys av relevant material inom området och har ej några ambitioner att presentera statistiska samband mellan olika analysenheter (Esaiasson et al. 2017:211).
3.2 Urval och avgränsningar
Uppsatsen belyser dimensionerna ekonomi, politik, kultur samt ekologi.
Utifrån dessa dimensioner har tolv frågor valts ut.
Ekonomiska dimensionen
• Internationell handel
• Transnationella företag
• Internationella ekonomiska institutioner
Politiska dimensionen
• Lokal nivå
• Regional nivå
• Global nivå
Kulturella dimensionen
• Kulturell homogenitet kontra kulturell variation
• Media
• Språk
Ekologiska dimensionen
• Överpopulation
• Överkonsumtion
• Gränsöverskridande föroreningar
Urvalet innebär att uppsatsen avgränsar sig från andra dimensioner och frågor. Exempelvis den sociala dimensionen av globalisering samt frågor såsom ‘investmentbanker’, ‘internationella finanser’ samt ‘civilsamhälle’.
Globalt har antalet inrapporterade fall av Covid-19 successivt ökat sedan det första fallet upptäcktes i årsskiftet mellan 2019 och 2020 (World Health Organization (WHO) 2020a). Med hänvisning till denna
smittspridningsperiod samt att uppsatsen skrivs mellan 9:e november 2020 och 4:e januari 2021 tillämpar studien tidsperspektivet år 2020. Genom att jämföra globalisering år 2020, som representerar värden under utbrottet av Covid-19, med år 2019, som representerar världen före utbrottet av Covid-19 kan, som nämnt ovan, eventuella förändringar i fallet globalisering som följd av Covid-19 identifieras.
3.3 Material och materialinsamling
I uppsatsens teoretiska del tillämpas etablerad statsvetenskaplig och sociologisk kurslitteratur, kompletterat med vetenskapliga artiklar samt elektroniska referenser. Förslag på relevant kompletterande material har identifierats i referenslistorna i den redan införskaffade etablerade kurslitteraturen. Avsnittet om tidigare forskning utgår från Goldin och Mariathasan (2014) kompletterat med bidrag av Chen, Evans och Cash (1999), Morens, Folkers och Fauci (2009), Arnold (2002) samt en artikel publicerad av The Economist (2012). Bakgrund för uppsatsens teoretiska utgångspunkt har hämtats från McGrew (2016), Goldin och Mariathasan (2014), Heywood (2017) samt Steger (2017). I avsnitten om globaliseringens dimensioner utgår uppsatsen genomgripande från bidrag av Steger (2017).
Därtill har respektive dimension kompletterats med annat material:
Ekonomiska dimensionen
• Steger (2017)
• Baldwin (2016)
• Heywood (2017)
• Zhenwei Qiang et al. (2020)
• United Nations (2015)
Politiska dimensionen
• Steger (2017)
• McGrew (2016)
• Karns, Mingst och Stiles (2015)
• United Nations (2020a)
• United Nations (2020b)
• Jacobson (1984)
Kulturella dimensionen
• Steger (2017)
• Owens, Baylis och Smith (2016)
• Mague (2015)
• Robertson (2012)
• Nordicom (2015)
Ekologiska dimensionen
• Steger (2017)
• Christoff och Eckersley (2013)
• Rockström et al. (2009)
• Steffen et al. (2009)
• Weisman (2014)
• Meadows, Randers och Meadows (2004)
• Jorgenson, Austin och Dick (2004)
• Mabey och McNally (1999)
• Goldin och Mariathsan (2014)
I uppsatsens analys analyseras globalisering genom tillämpning av sekundärdata, redan utfärdade data, över studiens valda indikatorer. All inhämtning av material sker med källkritikens fyra grunder i beaktning;
Äkthet, oberoende, samtidighet och tendens (Esaiasson et al. 2017:288).
3.4 Operationalisering av globalisering
Den teoretiska definitionen av globalisering, som fungerar som studiens teoretiska utgångspunkt, har tagits fram genom ett kumulativt arbetssätt, vilket avser att studien utgår från tidigare, etablerade, forskares bidrag (Esaiasson et al. 2017:61). Med utgångspunkt i den teoretiska definitionen belyser uppsatsen fyra dimensioner av globalisering. Utifrån dessa fyra dimensioner identifieras tolv mätbara indikatorer, tre per dimension (Esaiasson et al. 2017:56, 57). Även studiens operationella indikatorer har tagits fram genom ett kumulativt arbetssätt då indikatorerna enligt Steger (2017) är kännetecknande för deras respektive dimension.
Indikatorn ‘internationell handel’ tillämpas med syfte att belysa flödet av internationell handel före och under Covid-19. ‘Transnationella företag’
används som indikator för att belysa aktivitetsgraden hos dessa företag före och under Covid-19. ‘Internationella ekonomiska institutioner’ tillämpas som indikator med syfte att belysa aktiviteten hos dessa intuitioner före och under Covid-19. Uppsatsen syftar till att utreda i vilken utsträckning Covid-19 har påverkat aktiviteten inom den ekonomiska dimensionen av globalisering genom analys av dessa tre indikatorer. Indikatorerna ‘lokal nivå’, ‘regional nivå’ och ‘global nivå’ tillämpas med syfte att belysa aktiviteten hos globala politiska aktörer på dessa nivåer före och under Covid-19. Uppsatsen syftar till att utreda i vilken utsträckning Covid-19 har påverkat aktiviteten inom den politiska dimensionen av globalisering genom analys av dessa tre indikatorer.
Indikatorn ‘kulturell homogenitet kontra kulturell variation’ tillämpas med syftet att belysa den globala kulturen före och under Covid-19. ‘Media’
används som indikator i syfte att belysa det globala mediaflödet före och under Covid-19. ‘Språk’ tillämpas som indikator för att undersöka
spridningen av språk före och under Covid-19. Uppsatsen syftar till att utreda i vilken utsträckning Covid-19 har påverkat aktiviteten inom den kulturella dimensionen av globalisering genom analys av dessa tre indikatorer.
Tillämpning av Indikatorn ‘överpopulation’ syftar till att belysa relationen mellan överpopulation och Covid-19. ‘Överkonsumtion’ syftar till att belysa relationen mellan överpopulation och Covid-19. ‘Gränsöverskridande föroreningar’ tillämpas med syfte att belysa relationen mellan
gränsöverskridande föroreningar och Covid-19. Uppsatsen syftar till att utreda i vilken utsträckning Covid-19 har påverkat aktiviteten inom den ekologiska dimensionen av globalisering genom analys av dessa tre
Studiens fyra frågeställningar belyser de dimensioner som har operationaliserats till ovan nämnda indikatorer. För att svara på
frågeställningarna mäter således studien de tolv indikatorerna. Svaret på frågeställningarna utgör bakgrund för svaret på forskningsproblemet.
Identifieras variation i minst två av tre indikatorer för en dimension i form av minskad aktivitet som följd av Covid-19 dras slutsatsen att denna dimension har minskat i aktivitet. Vid minskad aktivitet i minst tre av fyra dimensioner dras slutsatsen att globaliseringen har minskat. Således identifieras ett svar på studiens forskningsproblem.
4 Analys
I uppsatsens analys analyseras globalisering i relation till Covid-19 genom att jämföra de tolv indikatorerna, presenterade i tabell 2, före och under,
utbrottet av Covid-19.
4.1 Ekonomiska dimensionen av globalisering i relation till Covid-19
4.1.1 Internationell handel
I april 2020 utfärdade World Trade Organization (WTO) en prognos där två tänkbara scenarion för hur Covid-19 skulle kunna påverka den globala varuhandeln parenterades. I det ‘optimistiska scenariot’ förväntades den globala varuhandeln minska med 13% jämfört med 2019, före utbrottet av Covid-19. I det ‘pessimistiska scenariot’ förväntades den globala
varuhandeln minska med 32% jämfört med 2019 (World Trade Organization (WTO) 2020a).
Mätningar utförda i mitten av juni 2020 uppskattade att den globala varuhandeln då hade minskat med omkring 13% som följd av Covid-19 (World Trade Organization (WTO) 2020b: Organization for Economic Cooperation and Development (OECD), 2020b). I en rapport från WTO utfärdad den 6:e oktober 2020 framgår dock att den globala varuhandeln
‘endast’ förväntas sjunka med 9,2% år 2020. I samma rapport förutspår WTO en tillväxt på 7,2% för den globala varuhandeln 2021, vilket innebär att den internationella varuhandeln har minskat i aktivitet i jämförelse med trenden innan utbrottet av Covid-19. Det bör dock betonas att dessa siffror kan förändras beroende på hur Covid-19-pandemin utvecklar sig samt hur politiska aktörer responderar mot den (World Trade Organization (WTO) 2020c).
Att WTO har reviderat den förväntade ekonomiska nedgången gällande internationell varuhandel 2020 beror till stor del på att den globala varuhandeln accentuerades i juni och juli 2020. Detta som följd av att så kallade ‘lockdowns’, samhällsnedstängningar, lättade och den generella ekonomiska aktiviteten följaktligen intensifierades internationellt under dessa två månader. De produkter som primärt konsumerades under denna period var relaterade till Covid-19-pandemin. Detta har lett till att de sektorer som producerar dessa varor har upplevt en ekonomisk tillväxt under Covid-19.
Exempelvis ökade den internationella handeln av personlig
hälsoskyddsutrustning, såsom skyddsmasker, med 92% i det andra kvartalet 2020. Data från WTO visar även att efterfrågan på elektronisk utrustning för arbete hemifrån ökat (World Trade Organization (WTO) 2020c). Därtill har politiska åtgärder tagits med syfte att främja och stödja internationell handel under Covid-19 (World Trade Organization (WTO) 2020b).
Även om några sektorer har upplevt tillväxt under Covid-19 har de allra flesta upplevt tillbakagång. I synnerhet skedde denna tillbakagång under april 2020 då de flesta sektorer upplevde sin ekonomiska bottennotering för det första kvartalet. Fordonssektorn har under Covid-19 upplevt den mest omfattande tillbakagången av alla sektorer med en nedgång kring 70% i april 2020 jämfört med samma tidsperiod 2019. I juni 2020 hade denna siffra dock förändrats till en nedgång kring 26% jämfört med samma tidsperiod 2019, vilket innebar att fordonssektorn totalt sett för det andra kvartalet minskade med 53%. Denna omfattande effekt på fordonssektorn kan dels förklaras med sänkt efterfrågan men även genom störda produktions- och värdekedjor globalt som följd av rörelserestriktioner för minskad smittspridning av Covid-19. Vidare uppskattar WTO att den globala handeln av tjänster kommer att minska med 23% under Covid-19. Denna nedgång förklaras primärt vara en följd av internationella reserestriktioner (World Trade Organization (WTO) 2020c).
4.1.2 Transnationella företag
Som nämnt, definierar Heywood (2017:56) transnationella företag som företag som kontrollerar ekonomisk aktivitet i två eller fler nationer samt utvecklar samarbetsstrategier och processer som förbigår nationella gränser.
Enligt Baldwin (2016:145) skapas globala värde- och produktionskedjor när flera nationer inkluderas i produktionen av en produkt. För att mäta graden av aktivitet hos transnationella företag kan således globala värdekedjor belysas.
Zhenwei Qiang et al. (2020) slår fast att Covid-19 och rörelserestriktioner har orsakat störningar mot de globala värdekedjorna på sätt som världen aldrig tidigare har skådat. Dessa störningar hämmar det internationella flödet av såväl färdigställda produkter som material för tillverkning av produkter. Som nämnt i avsnittet om internationell handel har dessa störningar i värde- och produktionskedjor bland annat påverkat fordonsindustrin kraftigt (World Trade Organization (WTO) 2020c). Avbrutna värdekedjor inom
handelsepicentrum såsom USA, Japan, Tyskland, Storbritannien och Frankrike får snabbt efterverkningar globalt på grund av globaliseringens interkonnektivitet.
På grund av avbrott i de globala värdekedjorna, minskad efterfrågan samt allmänt minskade investeringar under Covid-19 förväntas andelen globala direktinvesteringar eller foreign direct investments minska med 30%-40%
under 2020. Denna minskning förväntas innebära omfattande konsekvenser för de industrier som är i beroende av import från andra nationer. Exempelvis textilsektorn och maskinsektorn. Den 1:a maj 2020 hade världens 5 000 största transnationella företag upplevt en ekonomisk tillbakagång med 30%
jämfört med motsvarande tidsperiod 2019 (Zhenwei Qiang et al. 2020).
Vidare förklaras att visa sektorer förväntas uppleva en ekonomisk
tillbakagång med 200% som följd av Covid-19. Denna omfattande påverkan på de transnationella företagen kan leda till skador på globala värdekedjor som stannar kvar även efter Covid-19-pandemin då mer än hälften av de globala direktinvesteringarna består av återinvesterade vinster hos de transnationella företagen. Därtill hade gränsöverskridande förvärv, när ett företag som köper upp ett annat, och fusioner, när två företag går samman, minskat med mellan 50% till 70% i april 2020 (Zhenwei Qiang et al. 2020).
De effekter som Covid-19 har haft på globala värdekedjor förväntas drabba underleverantörerna till de transnationella företagen hårdast, där tillgången till råmaterial och beställningar i vissa fall minskar. Detta leder i sin tur till att anställda hos underleverantörerna riskerar att förlora sina arbeten (Zhenwei Qiang et al. 2020). I maj 2020 hade över en miljon människor i Bangladesh blivit friställda från sin arbeten på grund nämnda anledningar.
Därtill har flertalet tidigare anställda hos underleverantörer till
transnationella företag tvingats lämna sina arbeten utan ersättning för redan utförda arbetsuppgifter. Detta är en konsekvens av att underleverantören i nationer som Bangladesh, Myanmar och Kambodja inte haft finansiella medel för att kunna erlägga lön under Covid-19 (Anner 2020).
4.1.3 Internationella ekonomiska institutioner
Kristalina Georgieva, verkställande direktör för IMF, slår fast att Covid-19- pandemin har inneburit en kris som världen aldrig tidigare har skådat. Denna kris har tvingat IMF samt deras medlemsländer att vidta åtgärder; Statliga aktörer har tillsammans nästintill spenderat 12 biljoner dollar genom
finanspolitiska åtgärder och runt 7,5 biljoner dollar i monetära åtgärder med syfte att rädda liv och stödja ekonomin. Därtill har IMF etablerat ett
åtgärdspaket mot Covid-19-krisen som bland annat innebär att de lån IMF erlägger fördubblas samt att nya bilaterala lån implementeras och förväntas träda i kraft januari 2021 (Georgieva 2020).
3:e mars 2020 argumenterade FN:s generalsekreterare, António Guterres, för att internationellt samarbete krävs för att kunna stödja utvecklingsländerna under Covid-19. Guterres (2020) betonade vid samma tidpunkt att sådant samarbete lämpligen koordineras av IMF och andra internationella ekonomiska institutioner då det, enligt Guterres (2020), leder till bättre möjligheter att distribuera finansiella tillgångar till de mest utsatta områdena i världen (Guterres 2020).
15:e september 2020 slog Georgieva fast att IMF har koordinerat
internationellt samarbete mellan dess medlemsländer för att ekonomiskt kunna stödja andra medlemsländer. Detta internationella samarbete har möjliggjort för IMF att distribuera över 100 miljarder dollar till behövande medlemsländer under Covid-19-pandemin. Därtill har IMF etablerat en skuldlättnad för låginkomstländer för erlagda lån, vilket gäller fram till april 2021, samt distribuerat omkring tio gånger så många ‘soft loans’, lån med lång avbetalningstid, jämfört med ett år fritt från pandemi (Georgieva 2020).
Tillsammans med Världsbanken och Group of 20 (G20) har IMF deklarerat att de allra resurssvagaste nationerna inte behöver återbetala sina lån under Covid-19-pandemin, vilket har inneburit att dessa resurssvaga nationer istället har kunnat investera i hälsosystem för att kunna hantera Covid-19.
Vidare har samarbete även skett mellan IMF och WTO, där de båda organisationerna har betonat vikten av fortsatt internationell handel under Covid-19 och därav uppmanat till politiska initiativ som underlättar för detta.
Speciell vikt har lagts vid den internationella handeln av mat och medicin.
Detta med syfte att bibehålla arbeten samt återuppliva den globala ekonomiska tillväxten (International Monetary Fund (IMF) 2020).
I syfte att sprida information i form av exempelvis analyser och data om Covid-19 har IMF utfört en sammanställning över de ekonomiska responser som dess medlemsländer och territorier har tagit under Covid-19 (Georgieva 2020). IMF har även samordnat regionala åtgärdspaket. Exempelvis arabiska valutafonden. Dessa arrangemang syftar till att stödja aktörer som ingår i dessa regioner genom belåning samt arbete för lagstiftning som är bättre anpassat till kriser likt Covid-19-pandemin (International Monetary Fund (IMF) 2020).
Under Covid-19-pandemins början samarbetade Världsbanken, likt IMF, med andra organisationer i syfte att på lämpligt vis stödja nationer i arbetet mot bromsad spridning av Covid-19. Exempelvis deklarerade Världsbanken att de samarbetat med organisationer lämpade för arbete i småskaliga kontexter där det råder känsliga omständigheter såsom konflikter mellan olika samhällsgrupper. Därtill verkade Världsbanken för att säkerställa att världens nationer hade tillräckligt med finansiella resurser för att kunna hantera Covid-19-pandemin (World Bank Group (WBG) 2020).
Nästa steg i responsen mot Covid-19 premierade Världsbanken att stödja de mest resurssvaga och utsatta områdena i världen. Exempelvis genom att stödja dessa nationer att utveckla välfärd. Genom att visa upp att välfärden har utvecklats och når ut till fler människor kan dessa nationer erhålla
ytterligare finansiella bidrag av såväl Världsbanken som andra bidragsgivare (World Bank Group (WBG) 2020).
Utöver att lindra effekterna av pandemin syftar de finansiella bidragen från Världsbanken under Covid-19 till att omstrukturera företag och andra sektorer för att främja hållbar tillväxt, samt bibehållande och skapande av arbetstillfällen under den återhämtningsprocess som följer efter pandemin.
Världsbanken argumenterar för att det krävs omfattande ekonomiska bistånd som implementeras direkt, snarare än gradvis, för att kunna hantera Covid- 19-pandemin. Därför deklarerar Världsbanken att de vill stödja nationer genom att integrera i såväl den privata som i den offentliga sektorn och bidra med ekonomiska hjälpmedel, ekonomisk rådgivning samt internationellt finansiellt samarbete. Dock betonar Världsbanken att det är nationalstaternas uppgift att enskilt vidareutveckla de åtgärder som Världsbanken verkar för att implementera under Covid-19 (World Bank Group (WBG) 2020).
Under Covid-19 kan Världsbanken, genom belåning, stödja nationer i socioekonomiska frågor samt i att utveckla sjukvårdssystem. Dock hävdar Världsbanken att belåning inte nödvändigtvis är lämpligt i fall med nationer som är sårbara för ytterligare statsskulder eller minskad kreditvärdighet. I dessa fall är lämpligare metoder, enligt Världsbanken, att intensifiera bredare internationellt samarbete som verkar för skuldlättnader för låginkomstländer och kreditförbättringar för medelinkomstländer (World Bank Group (WBG) 2020).
19:e maj 2020 deklarerade Världsbanken att deras nödåtgärder under Covid- 19 hade nått 100 utvecklingsländer, vilket motsvarar 70% av världens befolkning. 23:e oktober 2020 klarlade Världsbanken att de fram till januari 2022 tillgängliggör 160 miljarder dollar i syfte att fortsatt stödja nationer i att hantera sociala, ekonomiska och hälsorelaterade samhällskonsekvenser som Covid-19-pandemin för med sig (World Bank 2020b).
Även om IMF och Världsbanken bevisligen har agerat i syfte att stödja länder, i synnerhet utvecklingsländer, bör det betonas att det finns olika uppfattningar kring hur utvecklingsländer bör stödjas. Som tidigare nämnt belyser exempelvis Steger (2017:58-59) att tidigare lån från dessa två institutioner inte har resulterat i önskad effekt. I det uttalande som Guterres (2020) gjorde den 3:e mars 2020 beskrivs koordinerade aktioner mellan centralbanker som ett alternativt tillvägagångssätt för att stödja
utvecklingsländerna (Guterres 2020).
4.2 Politiska dimensionen av globalisering i relation till Covid-19
4.2.1 Lokal nivå
Som nämnt, kan ‘globala städer’ vara mer sammanbundna till varandra än det land de är situerade i (Steger 2017:73). Därtill argumenterar Goldin och Mariathasan (2014:148) för att smittspridning av virus i en av dessa städer näst intill oundvikligen resulterar i global smittspridning på grund av städernas omfattande interkonnektivitet med andra områden.
Omkring 90% av alla rapporterade Covid-19-fall uppskattas härstamma från urbana områden (United Nations Human Settlement Programme (UN- Habitat) 2020a). Storleken på population samt populationens omfattande interkonnektivitet såväl lokalt som globalt gör dessa områden, som nämnt, mer sårbara för virusspridning. Dock behöver inte hög densitet av människor nödvändigtvis innebära högre virusspridning (United Nations (UN) 2020c).
Socioekonomiska faktorer spelar en central roll vad gäller smittorisk. Detta exemplifieras med New York; Trots att Stadsdelarna Manhattan och Queens endast ligger cirka 25 minuter ifrån varandra med tunnelbana är skillnaden i årlig medianinkomst bland boende i de två stadsdelarna 78 000 dollar (Lall och Wahba 2020). Under den mest omfattande smittspridnings-perioden av Covid-19 i New York var infektionstakten i Manhattan kring 925 av 100 000 personer jämfört med 4 125 av 100 000 personer i Queens. På grund av att en större andel boende i Manhattan hade tillgång till hälso- och sjukvårdsservice samt möjligheten att arbeta hemifrån blev smittspridningen mindre
omfattande än i Queens. Liknande ojämlikheter är ett faktum i näst intill alla metropoler runt om i världen. Covid-19 kommer med sannolikhet fortsatt att synliggöra samt utöka dessa ojämlikheter (Goldin & Muggah 2020).
Goldin och Muggah (2020) argumenterar för att Covid-19 innebär och kommer att fortsatt innebära omfattande utmaningar för storstadsområdena oavsett om ett vaccin distribueras 2021. Om städerna inte längre får hyra ut kontorslokaler till kunskapsarbetare, som under Covid-19 arbetar hemifrån, uppskattas att omkring en tredjedel av städernas inkomster kommer att gå förlorade. Enligt beräkningar från Världsbanken och FN kommer lokala aktörer i genomsnitt förlora 15-25% av sina totala intäkter 2021 (Wahba, Sharif, Mizutori & Sorkin 2020). Den ekonomiska förlusten från uteblivna hyror och fastighetsskatter tillsammans med andra förlorade intäktsströmmar kommer få betydande konsekvenser för hur mycket kommuner kan
tillhandahålla basala samhällstjänster såsom exempelvis sjukvård (Goldin &
Muggah 2020).
Goldin och Muggah (2020) menar att som följd av de utmaningar Covid-19 för med sig tvingas aktörer på lokal politisk nivå utveckla strategier för att minska risken för ytterligare pandemier, etablera stabila värdekedjor, främja hållbart klimat samt hitta nya sätt att producera energi. Därav menar Goldin och Muggah (2020) att Covid-19 kan betraktas som startskott för
utvecklingen av mer hållbar urbanisering snarare än ett existentiellt hot mot städer.
I FN:s rapport om den påverkan Covid-19 haft på urbana områden understöds ovan resonemang från Goldin och Muggah (2020) med att tidigare pandemier och epidemier har lett till modernisering. Exempelvis har utbrott av kolera drivit utveckling av nya avloppssystem. I samma rapport klargörs även att såväl lokala som regionala aktörer under Covid-19 har etablerat strategier för att övergå till mer hållbara urbana områden (United Nations (UN) 2020c).
Internationellt samarbete på den lokala politiska nivån kan vara nödvändigt för att utveckla ovan nämnda strategier. Sådant samarbete exemplifieras bland annat genom organisationer som Metropolis (Steger 2017: 73). Den 6:e maj 2020 betonade Michal Müller, President för Metropolis, vikten av att bibehålla internationellt samarbete vid den lokala politiska nivån under Covid-19. Müller (2020) förklarade vid samma tidpunkt att möten fortsatt hölls mellan Metropolises medlemmar med syfte att utbyta idéer och
erfarenheter, även om dessa övergick till digital form (World Association of Major Metropolises (Metropolis) 2020).
En annan organisation som exemplifierar internationellt samarbete vid den lokala politiska nivån är United Nations-Human Settlement Programme (UN- Habitat). Vid ‘världsmetropol-dagen’ den 7:e oktober 2020 anordnade Metropolis tillsammans med UN-Habitat ett digitalt möte där de båda organisationerna diskuterade hur globala städer och urbana områden kan hantera Covid-19 och dess konsekvenser. Detta möte belyste främst de utmaningar lokala politiska aktörerna står inför. Dock instämde de två organisationerna i resonemanget kring hur Covid-19 kan fungera som ett startskott för utvecklingen av en mer hållbar urbanisering (United Nations Human Settlement Programme (UN-Habitat) 2020b).
Under kampanjen för världsmetropol-dagen 2020 delades information och initiativ mellan olika lokala politiska aktörer samt en rad institutioner, såväl offentliga som privata, världen över. Detta globala flöde av information och initiativ syftade till att påskynda hållbar omställning av världens
metropolitiska områden för att kunna hantera Covid-19 samt uppnå FN:s globala mål (United Nations Human Settlement Programme (UN-Habitat) 2020b).
4.2.2 Regional nivå
Kalinina (2020) argumenterar för att den politiska globaliseringen utmanades vid utbrottet av Covid-19 då flertalet nationalstater initialt stängde sina gränser och försökte hantera viruset på egen hand. Under pandemins gång har dock internationellt politiskt samarbete visat sig nödvändigt.
OECD argumenterar för att kommuner vid den lokala nivån tillsammans med politiska aktörer vid den regionala nivån har ett ansvar i att åtgärda och minska de negativa effekter Covid-19 för med sig (Organization for Economic Cooperation and Development (OECD), 2020c).
Europaparlamentet, EU och FN har begärt samordnade strategier på regional nivå. Genom regionalt samarbete förklaras nationerna inom regionen kunna utbyta erfarenheter och kunskaper samt rent praktiskt stödja varandra under Covid-19. Konkret syftar detta samarbete till att dela lämpliga metoder för att minska smittspridningen av Covid-19, koordinera skatteåtgärder samt
intensifiera den internationella handeln (Kalinina 2020).
Ett exempel på regionalt samarbete under Covid-19 identifieras genom att belysa African Union (AU), som i mitten av februari 2020 tog fram strategier för att förbereda och respondera mot virusspring av Covid-19 i Afrika. Inom AU finns intuitionen Africa Centre for Disease Control and Prevention (Africa CDC). Africa CDC har under Covid-19 bland annat bidragit med data och utbildning om Covid-19, samt klargjort hur information om viruset på lämpligast sätt ska förmedlas i Afrika (Kalinina 2020).
