• No results found

Ersättning i skatteprocessen

N/A
N/A
Protected

Academic year: 2021

Share "Ersättning i skatteprocessen"

Copied!
57
0
0

Loading.... (view fulltext now)

Full text

(1)

Karlstad Business School

Karlstad University SE-651 88 Karlstad Sweden

 

Caroline Björnfot & Ulrika Kolberg

Ersättning i skatteprocessen

- tid för förändring?

En undersökning av om ersättningsmöjligheterna i skatteprocessen bör förändras utifrån ett rättssäkerhetsperspektiv

Compensation in the Swedish tax process

- time for a change?

Rättsvetenskap Kandidatuppsats

Termin: VT 2015 Handledare: Stefan Olsson

(2)

Sammanfattning

Skattelagstiftning kännetecknas av dess komplexitet. Det torde inte vara helt ovanligt att deklarationsskyldigheten medför visst obehag för den skattskyldige. I fall av komplicerade transaktioner är behovet av experthjälp ofta en nödvändighet för att allt ska bli rätt. Kostnaden för experthjälp förutsätts åligga den skattskyldige själv.

Det händer att Skatteverket beslutar att inte följa den deklaration som inlämnats av den skattskyldige, varför en tvist kan uppstå. I dessa fall är det av än större betydelse för den skattskyldige att anlita experthjälp för att ta till vara sin rätt. Regelverkets komplexitet behärskas sällan utan juridiskt kunskap på området, en kunskap långt ifrån samtliga skattskyldiga besitter. Fortfarande förutsätts dock kostnaden åligga den skattskyldige själv.

De belopp som utgår till skatteexperter är inte ringa.

Om den skattskyldige vinner bifall till sitt yrkande, målet är av betydelse för rättstillämpningen eller synnerliga skäl föreligger ska ersättning för skäliga kostnader utgå enligt 43 kap. 1 § skatteförfarandelagen (2011:1244). Möjligheterna är dock kraftigt begränsade och i de fall ersättning beviljas kommer den inte att utgå fören processen är avslutad. Mål som går ända upp till Högsta förvaltningsdomstolen kan ha en processtid närmare sju år. Det är en lång tid som kräver god ekonomi av den skattskyldige.

Det är enligt vår mening inte konstigt att den skattskyldige i vissa fall drar sig för att ge sig in i en process med Skatteverket. Kanske utgör inte ens det omtvistade beloppet nära vad det juridiska ombud kostar en dag? Att inte kunna ta tillvara sin rätt utgör allvarliga brister ur rättssäkerhetshänseende.

I uppsatsen har vi försökt reda ut vilka ersättningsmöjligheter som finns i skatteprocessen.

Framförallt har ersättningsreglerna i 43 kap. SFL analyserats. En omfattande genomgång av kapitlets första paragraf presenteras. För att undersöka huruvida ersättningsförutsättningarna i skatteprocessen är motiverade ur ett rättssäkerhetsperspektiv har hjälp tagits från vad som är gällande rätt i civil-, straff- och migrationsprocessen på samma område. Uppsatsen innehåller utöver jämförelsen med andra rättsprocesser ett kapitel med en analys av relevant praxis från HFD för att undersöka vilka omständigheter som tillmäts betydelse vid den s.k.

skälighetsbedömningen av behovet av ersättning enligt 43 kap. 1 § SFL.

Slutsatsen av undersökningen är att rättsläget inte är helt enkelt. Dels beroende på att ersättningsfrågorna vanligen förekommer som en bifråga till huvudfrågan, varför mål sällan kommit att omfatta 43 kap. 1 § SFL ensamt, dels beroende av att HFD inte tillämpar lagbestämmelsen konsekvent. Bristen av motiverade domar bidrar till en oförståelse om varför vissa ersättningsbelopp ansetts skäliga och andra inte. Det förekommer fall då det nästan uppfattas som att domstolen höftar fram ett skäligt ersättningsbelopp.

 

(3)

Innehållsförteckning

1. Inledning ... 6

1.1 Problembakgrund ... 6

1.2 Syfte, problemformulering och avgränsningar ... 7

1.3 Metod och materialdiskussion ... 8

1.3.1 Allmän metodgrund för uppsatsen ... 8

1.3.2 Rättskällor ... 8

1.3.4 Jämförande inslag ... 9

1.4 Disposition ... 11

2. Allmänna utgångspunkter ... 12

2.1 Rättssäkerhet ... 12

2.2 Ombud, biträde och ersättning ... 12

2.2.1 Ombud och biträde ... 12

2.2.2 Rättsskydd ... 13

2.2.3 Rättshjälp ... 13

2.2.4 Offentligt biträde ... 15

2.2.5 Offentlig försvarare ... 15

3. Ombud, biträde och ersättning i andra processer än skatteprocessen ... 16

3.1 Civilprocessen ... 16

3.2 Straffprocessen ... 18

3.3 Migrationsprocessen ... 21

4. Vägen fram till dagens skatteprocess gällande ombud och biträde ... 25

4.1 Framväxten av förvaltningsdomstolarna ... 25

4.1.1 Historisk tillbakablick ... 25

4.1.2 Från enpartsförhållande till tvåpartsförhållande ... 26

4.2 Ersättning för ombud och biträde i ärenden och mål om skatt ... 26

5. Skatteprocessen ... 29

5.1 Allmänna utgångspunkter ... 29

5.1.1 Förfarandet i Skatteverket och förvaltningsdomstolarna ... 29

5.1.2 Förhandsavgörande ... 30

5.2 Ombud i skatteprocessen ... 30

5.3 Ersättning i mål och ärende om skatt ... 31

5.3.1 Förvaltningsprocesslagen och Skatteförfarandelagen ... 31

5.3.2 Förutsättningar för ersättning enligt SFL ... 32

5.3.3 Kostnader som inte ersätts enligt SFL ... 35

5.4 Officialprincipens betydelse ... 35

6. Skatteprocessen i förhållande till de övriga processerna ... 37

6.1 Skatteprocessen och civilprocessen ... 37

6.2 Skatteprocessen och straffprocessen ... 37

6.3 Skatteprocessen och migrationsprocessen ... 39

7. Analytisk genomgång av rättspraxis gällande enligt 43 kap. SFL ... 40

7.1 Rättsläget ... 40

7.2 ”Skäligen har behövt” ... 41

7.2.1 Verkligt behov ... 41

7.2.2 Skäliga rättegångskostnader ... 43

7.2.3 Skälig ersättning ... 45

7.3 Tre alternativa förutsättningar för ersättning ... 46

7.3.1 Helt eller delvis bifall ... 46

7.3.2 Av betydelse för rättstillämpningen ... 46

7.3.3 Synnerliga skäl ... 47

(4)

7.4 Utbetalning av ersättning ... 48

8. Slutsatser och avslutande reflektioner ... 50

8.1 Slutsatser ... 50

8.2 Tankar de lege ferenda ... 51

8.3 Avslutande reflektioner i ljuset av pågående lagförändringsarbete ... 52

Källförteckning ... 54

Rättsfallsregister ... 56  

(5)

Förkortningar

Författningar

EKMR Europeiska konventionen om mänskliga rättigheter FL Förvaltningslag (1986:223)

FPL Förvaltningsprocesslag (1971:291)

LVM Lag (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall LPT Lag (1921:1121) om psykiatrisk tvångsvård

LRV Lag (1991:1129) om rättspsykiatrisk vård RB Rättegångsbalk (1942:740)

RF Regeringsform (1974:152) RH Rättsfall från hovrätterna RhjL Rättshjälpslag (1996:1690) SFL Skatteförfarandelag (2011:1244) UtlL Utlänningslag (2005:716)

Domstolar m.m.

Dnr. Diarienummer

DVFS Domstolsverkets föreskrifter

EG Europeiska Gemenskapen

EU Europeiska unionen

FN Förenta Nationerna

HD Högsta domstolen

HFD Högsta förvaltningsdomstolen

JO Justitieombudsmannen

JT Juridisk Tidskrift

MIG Rättsfall från Migrationsöverdomstolen NJA Nytt juridiskt arkiv I

NJA II Nytt juridiskt arkiv avd. II

Not. Notis

Prop. Proposition

Ref. Referat

RÅ Regeringsrättens årsbok SFS Svensk författningssamling SOU Statens Offentliga Utredningar SvJT Svensk Juristtidning

TrF Tidsskrift for Rettsvitenskap

(6)

1. Inledning

_____________________________________________________________________________________________________  

I det inledande kapitlet beskrivs bakgrunden till de aktuella frågeställningarna samt uppsatsens syfte, problemformulering och avgränsningar. Kapitlet innehåller även en redogörelse ör uppsatsens metodologiska utgångspunkter och disposition.

___________________________________________________________________________

1.1 Problembakgrund  

Förvaltningsprocessen karaktäriseras av att domstolarnas utredningsskyldighet medför att den enskilde anses få den hjälp som är nödvändig utan att några kostnader för denne ska uppstå.

Den enskildes rättssäkerhet anses således garanterad eftersom det även följer av den enskildes medborgerliga ansvar att bidra i processen.1 Ombuds- och biträdeskostnader ersätts således inte enligt förvaltningsprocesslagen (1971:291).

I förarbetena till skatteförfarandelagen (2011:1244) klargjordes att den enskildes kostnader i vissa skatteärenden tenderat att stiga, delvis beroende av skattelagstiftningens komplexitet.

Därav ansågs det stötande att den enskilde själv skulle tvingas stå för dessa betydande kostnader.2

I dag finns möjlighet till ersättning i skatteprocessen enligt 43 kap. SFL som utifrån det ovan anförda utgör ett undantag i förhållande till förvaltningsprocesslagen. Den som i ett mål eller ärende har haft kostnader för ombud, biträde eller utredning eller annat som denne skäligen har behövt för att ta tillvara sin rätt har, kan efter ansökan, endast under vissa givna förutsättningar erhålla ersättning för kostnader i skatteprocessen. Anmärkningsvärt är att utgången i ett mål kan vara avgörande för rätten till ersättning. Konsekvensen blir följaktligen att klaganden i vissa ärenden eller mål kommer att tillerkännas ersättning för sina kostnader för hela processen först hos HFD.3

Eget arbete eller egen tidsspillan, från annat håll redan ersatta kostnader eller försumlighet eller förorsakande av onödigt omfattande mål eller ärende ersätts inte enligt skatteförfarandelagen. Det resulterar i att den ersättning som den skattskyldige de facto tillhandahåller ofta inte täcker de faktiska kostnader som denne haft för att ta tillvara sin rätt.

Övriga kostnader och lidande är här inte inräknade.

Det utgör idag etablerad praxis i tvistemål att domstolen tillfrågar den tappande part som ska bära den vinnande partens rättegångskostnader vilket ersättningsbelopp denne anser rimligt. Så sker även i skattemål. När Skatteverket utgör tappande part tillfrågar domstolen sålunda verket vilken ersättning som tillstyrks såsom rimlig för den enskilde. Skatteverket verkar dock obenägen att vitsorda ersättning i dessa fall.4 I en stor statlig offentlig utredning framkommer att kammarrätten i Stockholm, under första halvåret 2008, avkunnade 332 domar i skattemål.5 Olika juridiska personer yrkade i 137 av dessa ersättning för sina rättegångskostnader. I 136 av de 137 fallen ansåg Skatteverket att ersättningsanspråken skulle avslås.

Ersättning för juridiska personer beviljas ytterst restriktivt och förekommer vanligen i fall av betydelse för rättstillämpningen. Enligt Företagsombudsmannen är det en vanlig                                                                                                                

1 Se prop. 1989/90:126 s. 15 ff.

2 Se prop. 1988/89:126 s. 7.

3 Se t.ex. RÅ 2009 ref. 22 och RÅ 2009 ref. 36.

4 Se SOU 2009:58 s. 478.

2 Se prop. 1988/89:126 s. 7.

3 Se t.ex. RÅ 2009 ref. 22 och RÅ 2009 ref. 36.

4 Se SOU 2009:58 s. 478.

5  Se SOU 2009:58 s. 478. Utredningen ombesörjdes av Svenskt Näringsliv.

(7)

uppfattning bland skattejurister och skatteadvokater att företagare i många fall undviker att processa mot Skatteverket i de fall de anser att felaktigt beslut fattats, oavsett hur goda chanser de anser sig ha att vinna. 6 Detta för att de bl.a. är rädda för att advokatkostnaderna, som de nästan aldrig får ersättning för även om de vinner målen, kommer kosta mer än vad tvisten handlar om.

Utifrån den ovan identifierade problematiken för den skattskyldige att få hjälp att ta till vara sin rätt mot Skatteverket finner vi anledning att undersöka under vilka förutsättningar ersättning för ombud eller biträde utgår. Vidare hur domstolen beslutar vilket ersättningsbelopp som är skäligt.

1.2 Syfte, problemformulering och avgränsningar  

Den enskildes rättigheter mot staten utgör i allmänhet ett stort och komplext område, i synnerhet gällande rättssäkerhet.7 Den enskildes förutsättningar mot det allmänna skiljer sig i de olika rättsprocesserna, varför vi valt att utreda huruvida dessa förutsättningar är tillfredsställande i skatteprocessen gällande ombud och biträde. Detta eftersom man i skatteprocessen endast har möjlighet att söka ersättning för kostnader för ombud biträde och utredning i efterhand. Vi vill härigenom skapa en medvetenhet om den enskildes rätt till ombud, biträde och ersättning i skatteprocessen, en process som inte kan anses befinna sig allt för långt ifrån vare sig civilprocessen, straffprocessen eller migrationsprocessen.

Utifrån det ovan anförda anser vi att det finns ett behov av att utreda när ersättning utgår för kostnader som uppkommit för den skattskyldige i ärende eller mål om skatt samt huruvida ersättningsnivåerna är tillfredsställande för att upprätthålla rättssäkerheten. Vidare om rättssäkerheten eftersätts för den skattskyldige i och med skatteprocessens begränsade möjligheter till ersättning för ombud, biträde och utredning. Det förekommer i skrivande stund en högst aktuell offentlig utredning gällande bl.a. ersättning för kostnader för ombud, biträde eller utredning.8 Utredningen påvisar enligt oss frågeställningarnas aktualitet och områdets behov av utredning.

Skatteförfaranden i övriga skattelagar lämnas utanför denna framställning.

Uppsatsens huvudsyften är således:

1) att analysera rätten till ersättning för ombud, biträde, utredning eller annat enligt 43 kap. skatteförfarandelagen (2011:1244),

2) att jämföra skatteprocessens möjligheter till ombud, biträde och ersättning med civilprocessen, straffprocessen och migrationsprocessen ur ett

rättssäkerhetsperspektiv, och

3) att föreslå eventuella förändringar för att öka rättssäkerheten för den skattskyldige.

Det är viktigt att betona att syftet med uppsatsen inte är att försöka mäta den rättssäkerhet som totalt sett uppnås med den svenska skatteförfarandelagen eller med de övrigt studerade rättsprocesserna. En sådan utvärdering skulle enligt vår uppfattning inte vara möjlig att genomföra. Analysen i uppsatsen är istället inriktad mot att försöka peka ut och analysera de olika komponenter gällande ombud och biträde som påverkar rättssäkerheten. De olika rättsprocesserna kommer således endast redogöras för i den omfattning som är nödvändig för att en jämförelse gällande ombud, biträde och ersättning ska vara möjlig. Härigenom kommer                                                                                                                

6 Se Företagarombudsmannens publikation, Skatteprocessen – vad varje företagare bör veta, 2013.

7 Se vidare bl.a. Gustavsson, Rättens polyvalens, s. 313 och Peczenik, Vad är rätt? s. 89, gällande rättssäkerhet.

8 Se SOU 2013:62.

(8)

i vissa fall endast karaktärsdragen belysas. Utrymme kommer istället att ges till skatteprocessen, eftersom det är den process frågeställningen för denna uppsats gäller.

1.3 Metod och materialdiskussion 1.3.1 Allmän metodgrund för uppsatsen

Denna studies ansats kan lämpligen beskrivas utifrån den uppdelning som Westberg gör mellan den regelorienterade och den problem- och intresseorienterad forskningsansatsen.9 Uppsatsens undersökning tar sin utgångspunkt i den befintliga regleringen av rättsområdena i svensk rätt, varpå den härigenom kan beskrivas som regelorienterad. Dock finns enligt vår mening inget nödvändigt samband mellan att en studie är regelorienterad och därmed enbart skulle vara deskriptiv. Det är få uppsatser, eller andra framställningar, som enbart är just regel- eller problemorienterade. Så är även fallet för denna uppsats. Westberg anser att den problemorienterade ansatsen karakteriseras av att forskaren ”primärt tagit på sig en annan huvuduppgift än att (bara) juridisktekniskt uttolka en för tillfället gällande lag eller lagbestämmelse som i en eller annan mening reglerar företeelsen”.10 Som exempel ger Westberg att kritiskt granska praxis på området eller att utföra en jämförelse mellan olika regelsystem.11 Då vårt syfte inte enbart är att utreda gällande rätt, utan även jämföra den med annan gällande rätt utifrån ett rättssäkerhetsperspektiv samt föreslå eventuella förändringar av i skatteprocessen, är vi av den uppfattningen att denna studie har tydliga inslag av båda ansatserna.

I uppsatsarbetet har huvudsakligen en traditionell rättsdogmatisk metod tillämpats. Vår uppfattning om vad den rättsdogmatiska metoden innebär är att vi genom tolkning och systematisering försöker fastställa gällande rätt med utgångspunkt i rättskällorna.12 Att benämna metoden som rättsdogmatisk har dock kritiserats i doktrinen, då begreppet anses vara missvisande i relation till metodens faktiska beskaffenhet.13 Vidare anser Hellner att ett problem med den rättsdogmatiska metoden är att ”gällande rätt” är ett mycket oklart begrepp.14 Oavsett vilken benämning som görs av av metoden eller vad som avses med gällande rätt är det enligt vår mening dess faktiska tillämpning som är avgörande för huruvida den utgör en lämplig huvudsaklig metodgrund i detta uppsatsarbete eller inte. Den rättsdogmatiska metoden tillämpas således då syftet är att tolka och systematisera gällande rätt.

1.3.2 Rättskällor

Det råder skiljaktiga meningar i doktrinen om vad som utgör rättskällor. Den klassiska synen på rättsdogmatiken innebär en striktare syn på rättskällorna.15 Lavin vänder sig emot att

”rättsvetenskapliga forskare skulle vara bundna av vissa rättskällor”.16 Istället anser han att det är ”en självklarhet att en forskare använder vilket material som helst alltefter de syften han                                                                                                                

9 Westberg, P, Avhandlingsskrivande och val av forskningsansats – en idé om rättsvetenskaplig öppenhet, i Festskrift till Bolding, s. 421-446.

10 Westberg, P, Avhandlingsskrivande och val av forskningsansats – en idé om rättsvetenskaplig öppenhet, i Festskrift till Bolding, s. 436.

11 Westberg, P, Avhandlingsskrivande och val av forskningsansats – en idé om rättsvetenskaplig öppenhet, i Festskrift till Bolding, s. 436.

12 Se t.ex. Hellner, Metodproblem i Rättsvetenskapen, Studier i förmögenhetsrätt, s. 22-23 och Peczenik, Vad är rätt? Om demokrati, rättssäkerhet, etik och juridisk argumentation, s. 312.

13 Se Sandgren, Är rättsdogmatiken dogmatisk? TfR 2005 s. 655-656.

14 Se Hellner, Metodproblem i rättsvetenskapen, Studier i förmögenhetsrätt, s. 23-24.

15 Se Korling, Zamboni, Juridisk metodlära, s. 21 och Sandgren, Rättsvetenskap för uppsatsförfattare, s. 36.

16 Se Lavin, Om förvaltningsrättslig forskning - en replik, Förvaltningsrättslig tidskrift, 1990, s. 73.

(9)

har rest med sin forskning”.17 Vi är av den uppfattningen att det utöver författning, praxis, förarbeten och doktrin även finns andra rättskällor som är av vikt och som får tillämpas i den juridiska argumentationen. Enligt Peczenik omfattar sådana rättskällor t.ex. Skatteverkets material och historisk kunskap om relevanta omständigheter vid lagens tillkomst.18 Rättskälleläran kan härigenom komma att skilja sig från ett rättsområde till ett annat; det finns betydande skillnader mellan exempelvis arbetsrätt, folkrätt och skatterätt i detta avseende.19

I uppsatsen har rättskällorna i huvudsak tillämpats utifrån den rättskällelära som förespråkas av Lodin, Lindencrona, Melz, Silfverberg och Simon-Almendal.20

Lagtext utgör den primära rättskällan. Att beskattning tydligt ska framgå utav lagarna utgör ett rättssäkerhetskrav och uttrycks ofta nullum tributum sine lege, ingen beskattning utan stöd i lag.21 Nya komplexa transaktioner medför att skattelagarna ofta är under ständiga detaljförändringar, vilket medför att skattelagarna idag inte är speciellt enkla och tydliga. I detta uppsatsarbete har stor vikt lagts vid att studera propositioner och dess förekommande offentliga utredningar för att säkerställa innebörden av lagtexten. Vidare har till stor del rättspraxis tillämpats för att utreda HFD:s tillvägagångssätt vid utdömandet av ersättning enligt 43 kap. SFL. Namnet HFD tillämpas alltid då högsta instans i förvaltningsprocessen åsyftas., oavsett om det vid tiden hette Regeringsrätten, då detta är lagstiftarens vilja.22

Det tar idag normalt lång tid innan ett mål tagit sig upp till HFD, delvis beroende på domstolarnas stora arbetsbörda. Bindande förhandsbesked har kommit att bidra till att belysa nya skatterättsliga problem snabbast. Förhandsbesked meddelas av Skatterättsnämnden enligt lag (1998:189) om förhandsbesked i skattefrågor och många förhandsbesked utgör, p.g.a.

möjligheten till överklagan till HFD, prejudikat.23 Av den anledningen har vi även i förekommande fall hänvisat till förhandsbesked. Dock ska poängteras att förhandsbesked är skrivna utifrån hypotetiska fall, varför tillämpningen i det konkreta fallet kan komma att variera.

Den juridiska doktrinen tillämpats frekvent i uppsatsen. Doktrin i form av aktuella publicerade artiklar i juridiska tidskrifter har varit nödvändiga för att analysera och understödja vår argumentation gällande det redan aktuella lagförändringsarbetet av 43 kap.

SFL.24 Skatteverkets yttranden och publikationer tillämpats även i detta syfte.

1.3.4 Jämförande inslag

Uppsatsen innehåller ett kapitel där de olika möjligheterna till ombud och biträde redogörs för vad gäller ytterligare tre rättsprocesser. Även möjligheterna till ersättning presenteras för respektive process. Med jämförande inslag avser vi göra en jämförelse mellan de olika rättsprocessernas möjligheter till ombud, biträde och ersättning för att fastställa och analysera skillnader och likheter i detta specifikt rättsliga avseende. Syftet är att ge en god grund för analysen av skatteprocessen.

Utan en jämförelse av andra processer finns inget att jämföra skatteprocessen med. Det är enligt vår uppfattning svårt att besvara frågan huruvida de möjligheter till ersättning som föreligger i skatteprocessen är motiverade eller inte ur det rättssäkerhetsperspektiv vi åsyftar utan medvetenhet om övriga processer.

                                                                                                               

17 Se Lavin, Om förvaltningsrättslig forskning - en replik, Förvaltningsrättslig tidskrift, 1990, s. 73.

18 Se även Peczenik Peczenik, Vad är rätt? Om demokrati, rättssäkerhet, etik och juridisk argumentation, s. 316.

19 Det finns betydande skillnader mellan exempelvis arbetsrätt, folkrätt och skatterätt i detta avseende, se Sandgren, Rättsvetenskap för uppsatsförfattare, s. 36.

20 Se Lodin m.fl., Inkomstskatt, s. 17.

21 Se Lodin m.fl., Inkomstskatt, s. 17 med vidare hänvisning till Ljugman, Om skattefordran och skatterestitution, 1947, s. 22.

22 Se Lavin, Förvaltningsprocessrätt, s. 20.

23 Det följande bygger på Lodin m.fl., Inkomstskatt, s. 21 f.

24 Se SOU 2013:62.

(10)

Det förekommer olika rättsliga benämningar för ombud och biträden i de rättsprocesser som studerats och processerna sinsemellan innehåller betydande olikheter. Att på ett anspråkslöst sätt utreda hur andra rättsprocesser hanterar ombud och biträden kan således bidra till analysen och besvarandet av våra frågeställningar. Ambitionen med detta, förhållandevis enkla och till sin storlek inte betydande, jämförande inslag är att det ska utgöra ett exempel på vad Strömholm benämner ”en tjänande komparativ studie”, d.v.s. att skatteprocessen står i förgrunden och de övriga processerna blir till stor del deskriptiva. 25

Valet av rättsprocesser för den jämförande studien bör motiveras. På privaträttens område fullbordas rättsförhållanden mellan de privaträttsliga subjekten i de flesta fall frivilligt.26 Med frivilligt avses här utan myndigheters inblandning. Således aktualiseras endast civilprocessrätten då någon av parterna inte uppfyllt eller fullgjort sin plikt enligt lag eller avtal. Tvistelösningen utgör härigenom ett instrument för framtvingande av de rättigheter och skyldigheter som är fastställda genom materiell rätt eller avtal. I civilprocessen avgörs vem av parterna som får rätt utifrån det underlag som parterna tillhandahåller.

Annorlunda ter sig situationen på det offentligrättsliga området, då offentligrätt reglerar förhållandena mellan den enskilde och det offentliga, d.v.s. myndighetsutövning.27 I en offentligrättslig process, som omfattar straff- och förvaltningsprocess, utgör alltid en myndighet part. En myndighets agerande i ett sådant rättsförhållande är fastställt i lag eller annan föreskrift och legalitetsprincipen bidrar till att dessa regelverk efterlevs. Härigenom dominerar kravet på legalitet och rättssäkerhet på det offentligrättsliga området. I en förvaltningsprocess ska bl.a. myndigheternas utredningsskyldighet medföra att det material som är nödvändigt för att fatta ett beslut kommer fram. Om den enskilde förlorar tvisten riskerar han eller hon t.ex. aldrig att tvingas betala motpartens rättegångskostnader.

Av naturliga skäl måste processregler anpassas utifrån de olika rättsområdenas särdrag.

Den bredaste och mest naturliga skiljelinjen mellan dessa går, som ovan visat, mellan civilprocessen och processerna gällande tillämpningen av de offentligrättsliga författningarna.28 Specifikt mellan allmänna domstolar och allmänna förvaltningsdomstolar, se 11 kap. 2 § RF. Syftet dem emellan skiljer sig i stort, på så vis, att civilprocessen syftar till att lösa tvister mellan två enskilda medan det krävs stora mått av rättssäkerhetsgarantier vid en tvist med det allmänna. Även på det senare området är det nödvändigt att diversifiera rättsförfarandena då det t.ex. ställs betydligt högre krav på rättssäkerhet i en straffprocess än i en förvaltningsprocess i allmänhet. Vidare krävs i vissa processer särskild sakkunskap, så är exempelvis fallet gällande skatteprocessen och migrationsprocessen. I dessa fall förekommer vanligen en specialiserad myndighet som bidrar med sakkunskap, en sådan process ser annorlunda ut och mål i domstolen avgörs av en specialsammansatt domstol.

Vi har i det följande valt att avgränsa oss till tre rättsprocesser, utöver skatteprocessen.

Civilrättsprocessen för att undersöka framförallt vilka möjligheter till ombud och biträde som förekommer på det privaträttsliga området, straffprocessen för att undersöka ett område där kravet på rättssäkerhet är som störst och migrationsprocessen för att kunna göra en jämförelse med en process som ter sig relativt lik skatteprocessen, då även den utgör en specialprocess som förekommer i förvaltningsdomstol.

Avgränsningen som sådan följer även dels av utrymmesskäl för uppsatsen (skulle samtliga rättsprocesser i det svenska systemet belysas räcker inte de sidor vi har att disponera för denna uppsats), dels av att processerna som sådana representerar ett brett urval utifrån de ovan diskuterade områdena.

                                                                                                               

25 Se Strömholm, Har den komparativa rätten en metod?, SvJT, 1972, s. 461-462.

26 Det följande bygger på Lundberg, m.fl., Juridik, s. 561 f.

27 Se Lundberg, m.fl., Juridik, s. 561 f.

28 Se Lundberg, m.fl., Juridik, s. 562.

(11)

1.4 Disposition  

Allmänna utgångspunkter för uppsatsen ges i kapitel 2 omfattande de olika typer av ombud och biträden som generellt kan komma att aktualiseras i de olika processerna. Detta i syfte att ge läsaren en förståelse för hur systemet är uppbyggt både på det civilrättsliga- och offentligrättsliga området.

I kapitel 3 beskrivs civilprocessens, straffprocessens och migrationsprocessens karaktärsdrag samt vilken rätt gällande ombud och biträden som förekommer. Även vem som bär kostnaden för detta. Vidare kartläggs processernas skyddsbehov och syn på rättssäkerhet.

Kapitlet används som en referensram till den analys som visas i kapitel 6.

Kapitel 4 innehåller en historisk tillbakablick av de omständigheter som föranlett förändring av förvaltningsprocessen i allmänhet och skatteprocessen i synnerhet. Syftet med kapitlet är att reda ut de skäl som ligger bakom förändringarna och vilka värden som beaktats vid lagstiftningsarbetet.

Kapitel 5 innehåller en redogörelse av allmänna utgångspunkter i skatteprocessen samt en omfattande skildring av gällande rätt med huvudfokus på ersättningsmöjligheterna för ombud, biträde och utredning i 43 kap. SFL. Vidare försöker vi utreda vilka kostnader som ersätts och vilka belopp som kan anses vara skäliga.

I kapitel 6 görs en kortare jämförande analys av de övriga rättsprocesserna gällande ombud, biträde och rättegångskostnader utifrån vad som redogjorts för i kapitel 3.

I kapitel 7 följer en analytisk genomgång av praxis för att se de facto vilka omständigheter som tillmäts betydelse vid bedömningen av huruvida ersättning ska utgå för ombud och biträden i skatteprocessen. Kapitlet inleds med en motivering av det material som föranlett undersökningen och de svårigheter som förekommit i samband med detta. Dispositionen i kapitlet följer den som presenterats i kapitel 5 gällande 43 kap. 1 § SFL och dess rekvisit.

Kapitel 8 innehåller slutsatser, avslutande reflektioner och ett visst de lege ferenda- resonemang. Uppsatsen avslutas med reflektioner över det just nu pågående lagförändringsarbetet.

(12)

2. Allmänna utgångspunkter

_____________________________________________________________________________________________________  

I detta inledande kapitel redogörs för allmänna utgångspunkter för uppsatsen, häribland vilka möjligheter som övergripande ges i processerna gällande ombud, biträde och ekonomisk ersättning. Det är generellt behovet som styr vilket hjälpbehov som är motiverat.

___________________________________________________________________________

2.1 Rättssäkerhet  

Värnandet om rättssäkerhet är betydande för svensk rättskultur.29 Förhållandet mellan den enskilde och det allmänna saknar jämnvikt och behovet av rättssäkerhet för den svagare vid myndighetsutövning är betydande.30 Detta gäller inte minst vid skatteprocessen då den enskilde riskerar att drabbas hårt vid en eventuell tvist med det allmänna. Ett starkt rättssäkerhetsbehov följer även av att ingen ska bli felaktigt dömd i en straffprocess eller felaktigt förlora en civilprocess. Vad som utgör rättssäkerhet är en vida omfattande fråga utan enhetligt svar.31 Peczenik konstaterar att ”många olika ting har något att göra med rättssäkerhet”.32 Det finns inte möjlighet att ge denna rättsfilosofiska fråga något större utrymme i denna uppsats, vilket gör att vi endast valt att redogöra för de för denna uppsats mest betydande delarna av rättssäkerheten.

Enligt Peczenik kan rättssäkerhet delas in i formell- och materiell rättssäkerhet, där den formella rättssäkerheten innebär att det går att förutse rättsliga beslut enligt lagen och den materiella rättssäkerheten innebär att hänsyn även tas till andra etiska värden i samband med rättskipning och myndighetsutövning.33 För skatterättens område torde kravet avse en formell rättssäkerhet.

Den viktigaste principen för att nå rättssäkerhet på skatterättens område torde utgöra legalitetsprincipen. Av 1 kap. 1 § RF framgår att den offentliga makten utövas under lagarna.

I och med skattelagstiftningens ingripande betydelse för enskilda och företag förutsätts en föreskriftsbunden lagtolkning, tolkningen som sådan är ett uttryck för legalitetsprincipen.34 Principen syftar till att tillgodose den enskildes rättssäkerhet genom en objektiv och förutsebar rättstillämpning. Utan denna princip riskerar skattesystemet att bli föremål för godtycklighet vid rättstillämpningen. Zila belyser vikten av att medborgarna måste kunna lita på att myndigheterna följer lagarna.35

2.2 Ombud, biträde och ersättning 2.2.1 Ombud och biträde

Inledningsvis vill vi förtydliga skillnaden mellan ett ombud och ett biträde. Ombud i allmänhet är den som har en annan persons fullmakt att föra talan och ingå bindande avtal i dennes ställe.36 Den som har sådant uppdrag ska med andra ord vara behörig att även i                                                                                                                

29 Se SOU 1993:62 s. 75.

30 Se SOU 1993:62 s. 75 f.

31 Se bl.a. Gustavsson, Rättens polyvalens, s. 313 och Peczenik, Vad är rätt? s. 89.

32 Se Peczenik, Vad är rätt? s. 89.

33 Se Peczenik, Vad är rätt? s. 94.

34 Det följande bygger på Almgren, Leidhammar, Skatteprocessen, s. 30.

35 Se Zila, Om rättssäkerhet, s. 291.

36 Se t.ex. Hellners, Malmqvist, Förvaltningslagen med kommentarer, upplaga 3:1, 2010, s. 118 och Lavin, Förvaltningsprocessrätt, s. 62.

(13)

huvudmannens frånvaro vidta åtgärder som är bindande för huvudmannen. Rättegångsombud är beteckningen på någon som på grund av fullmakt företräder annan i rättegång, vanligen en advokat eller biträdande jurist.37

Ett biträdes syfte är att hjälpa den enskilde att föra sin egen talan, till skillnad från ombud som för talan i dennes ställe via fullmakt. Ett biträde hjälper följaktligen sin huvudman utan att ha rätt att uppträda i huvudmannens ställe.38

2.2.2 Rättsskydd

I de allra flesta hemförsäkringar ingår rättsskydd. 39 Vanligen har man rätt att använda sig av rättsskyddet när det föreligger en tvist, men försäkringarna innehåller ofta undantag.

Rättsskyddet gäller i regel inte tvister som har samband med äktenskapsskillnad, men kan omfatta tvister om t.ex. vårdnad om barn i fall då tvist uppkommer en tid efter separationen.

Rättskyddet är vanligen förenat med en självrisk som uppgår till ca 20-25 procent av kostnaderna. Vid en tvist kan rättsskyddet även täcka motpartens rättegångskostnader i de fall innehavaren av försäkringen blir skyldig att betala dessa. En rättsskyddsförsäkring innehåller ofta ett maximalt ersättningsbelopp som uppgår till ca 200 000 kronor. 40 En rättsskyddsförsäkring är, precis som de flesta andra försäkringar, frivillig och det kan inte antas att var och en är innehavare av en sådan försäkring.

Företagare innehar ofta rättsskydd i företagsförsäkringen. Vanligen ingår dock inte skattemål, som då får tecknas genom tilläggsförsäkring.41 Anledningen torde bero på skattelagstiftningens komplexitet samt den bristfälliga ersättning som utgår i skattemål.

Sådana processer utgör en större ekonomisk risk och måste kompenseras med högre premie.

Självrisken för företag är vanligen något högre än för privatpersoner.

2.2.3 Rättshjälp

Rättshjälp är subsidiär till rättsskyddet genom försäkring. Det innebär att den som inte har möjlighet att få rättsskydd i vissa fall ansöka om rättshjälp av staten. Rättshjälpslagen (1996:1619) syftar till att skydda de svagare parterna i samhället och innehåller de allmänna förutsättningarna för rättshjälp. Det finns olika former av rättshjälp; allmän rättshjälp, rättshjälp åt misstänkt i brottmål, rättshjälp genom offentligt biträde samt rådgivning. Den allmänna rättshjälpen kan beviljas fysiska personer och dödsbon, under förutsättning att den sökande är i behov av ett juridiskt biträde utöver rådgivning och att detta behov inte kan tillgodoses på annat sätt samt om det med hänsyn till angelägenhetens art och betydelse, tvistemålets värde och omständigheterna i övrigt, är rimligt att staten bidrar till kostnaderna.42 Rättshjälp kan således lämnas i varje rättsligt angelägenhet i den mån uttryckligt undantag inte gjorts, se 7 och 10 §§ RhjL.

Rättslig angelägenhet avser såväl ärenden som handläggs i domstol som utomprocessuella ärenden.43 Kravet på att det måste föreligga ett behov av biträde har fått avgörande betydelse för den praktiska tillämpningen då det medfört att rättshjälp inte får beviljas i sådana angelägenheter där hjälp genom offentligt biträde kan komma i fråga.44

Det är upp till den enskilde själv att ansöka om rättshjälp. En förutsättning för att hjälp ska beviljas enligt rättshjälpslagen är att en fysisk persons ekonomiska underlag inte överstiger                                                                                                                

37 T.ex. rättegångsombud i 12 kap. 14 och 21 §§ RB.

38 T.ex. rättegångsbiträde i 12 kap. 22 § RB eller offentligt biträde enligt lagen (1996:1620) om offentligt biträde.

39 Se konsumenternas försäkringsbyrås hemsida, www.konsumenternas.se, 2015-05-18.

40 Det följande bygger på konsumenternas försäkringsbyrås hemsida, www.konsumenternas.se, 2015-05-18.

41 Se konsumenternas försäkringsbyrås hemsida, www.konsumenternas.se, 2015-05-18.

42 Se Lavin, Förvaltningsprocessrätt, s. 64.

43 Se prop. 1972:4 s. 240 f.

44 Se Lavin, Förvaltningsprocessrätt, s. 64.

(14)

260 000 kr, se 6 § RhjL. Vad som utgör ett ekonomiskt underlag följer av 38 § RhjL, nämligen den rättssökandes beräknade inkomst efter hänsyn tagits till underhållsskyldighet, förmögenhetsförhållanden och skuldsättning. Det är det ekonomiska förhållandena vid tidpunkten för ansökan om rättshjälp som är avgörande. Mer omfattande regler om hur en beräkning av det ekonomiska underlaget görs vid ansökan om rättshjälp återfinns i föreskrifter från Domstolsverket.45 Av föreskrifterna framgår t.ex. att tillgångar och skulder hänförliga till bostaden inte ska medräknas, vilket medför att den enskilde inte ska tvingas sälja sitt hus för att beviljas rättshjälp.

Ytterligare förutsättning för att rättshjälp ska beviljas är att det utgått rådgivning i minst en timme, se 4 § RhjL. Rådgivning sker mot en avgift motsvarande timkostnadsnormen och ska betalas av den enskilde själv.46 Den enskilde får härigenom till viss del bidra själv innan rättshjälp kan medges.

Uppfylls kraven enligt rättshjälpslagen utgår ersättning för samtliga åtgärder som är nödvändiga för att ta till vara den rättsökandes rätt i den angelägenhet som rättshjälpen har beviljats för. Beslutet kan inte begränsas till en viss del av handläggningen, såvida den sökande inte själv gjort en sådan begräsning. I NJA 2008 s. 1080 slog HD fast att ett rättshjälpsbiträde även har rätt till ersättning för arbete med att överklaga ett avslagsbeslut avseende ersättning för huvudmannens inställelse till domstolsförhandling.

Av 26 § RhjL följer att en advokat, en biträdande jurist på advokatbyrå eller någon annan som är lämplig för uppdraget får förordnas till rättshjälpsbiträde. Skulle den rättsökande själv föreslå någon annan som denne finner lämplig ska det föreslagna biträdet förordnas, så länge det inte föreligger särskilda skäl mot det.

Ett förordnat rättshjälpsbiträde erhåller skälig ersättning för arbete, tidsspillan och utlägg som uppdraget krävt, se 27 § RhjL. Domstolsverkets utfärdar årligen föreskrifter gällande de ersättningsnivåer som gäller för det allmännas ersättning för arbete på rättshjälpsområdet för bl.a. offentlig biträde, offentlig försvarare och målsägandebiträde.47 Rättshjälpsförordningen (1997:404) innehåller detaljerade bestämmelser för rättshjälpsbiträdet gällande t.ex. om hur kostnadsräkningar ska utformas. Rättshjälpsförordningen gäller inte i ärenden och mål om skatt. Skatteverket menar emellertid att det saknas anledning att inte utgå från de krav som gäller enligt rättshjälpsförordningen då det gemensamt gäller kostnadsersättningar från allmänna medel.48

I propositionen till rättshjälpslagen uttalades att förvaltningsdomstolarnas materiella processledning och utredningsansvar enligt förvaltningsprocesslagen medför att biträdesbehovet i dessa domstolar inte är detsamma som i mål vid allmän domstol.49 Stor restriktivitet föreligger följaktligen gällande ersättning i ärenden hos förvaltningsmyndighet och förvaltningsdomstol.50 Dock medges att det kan finnas behov av juridiskt biträde och därigenom rättshjälp i vissa förvaltningsmål t.ex. då en förvaltningsmyndighet överklagar ett beslut som ändrats till den rättssökandes fördel. Enligt en uttrycklig regel i 11 § RhjL får rättshjälp i skattemål beviljas endast när det finns särskilda skäl. FL innehåller inte några föreskrifter om kostnader eller rättshjälp i förvaltningsärenden.51

Näringsidkare kan endast undantagsvis få rättshjälp. Även om behov av bistånd ansetts                                                                                                                

45 Se DVFS 2013:07, 5-11 §§.

46 Timkostnadsnormen utgör för i år (2015) 1 302 kronor per timme exkl. mervärdesskatt för den som har F- skatt, se förordning (2009:1237) om timkostnadsnorm inom rättshjälpsområdet.

47 Se Domstolsverkets hemsida, www.domstol.se för nedladdning av Domstolsverkets föreskrift Rättshjälp och taxor 2015. Häribland DVFS 2014:20 gällande brottsmålstaxa för offentlig försvarare i tingsrätt och hovrätt samt DVFS 2014:21 gällande ersättning för offentlig försvarare för deltagande i häktningsförhandling under helg.

48 Se Skatteverkets publikation, Handledning för handläggning av ärenden enligt ersättningslagen, 2006 s. 59 f.

49 Det följande bygger på prop. 1996/97:9 s. 115.

50 Se prop. 1993:9:151 s. 141.

51 Se Hellner, Malmqvist, Förvaltningslagen, s. 123.

(15)

föreligga avslås många ansökningar på grund av att sökanden är näringsidkare och saken har samband med hans näringsverksamhet samt att något verkligt behov av ekonomisk ersättning inte förelegat enligt förutsättningarna i rättshjälpslagen.52

2.2.4 Offentligt biträde

Lagen (1996:1620) om offentligt biträde innehåller bestämmelser gällande offentligt biträde.

Bestämmelserna gäller subsidiärt i förhållande till om annat är särskilt föreskrivet.

Huvudregeln i 2 § lagen om offentligt biträde anger att det är den domstol eller myndighet som handlägger målet eller ärendet som ska besluta om offentligt biträde. En individuell prövning ska alltid göras i det enskilda fallet. Huruvida ett offentligt biträde kan förordnas i ett mål framgår av speciallagstiftningen på rättsområdet.53 De bestämmelser som finns i speciallagarna kännetecknas av att de mycket detaljerat anger i vilka slags mål som offentligt biträde ska förordnas.54 Genomgående är det fråga om mål som rör enskildas personliga rörelsefrihet eller kroppsliga integritet.

Ett biträde ska förordnas om det inte måste antas att behov av biträde saknas. I mål om tvångsvård – oavsett om det gäller vård av unga, missbrukare (LVM) eller psykiatrisk tvångsvård (LPT/LRV) – ska förvaltningsrätten alltid förordna ett offentligt biträde.

Detsamma gäller i mål och ärenden avseende avvisning eller utvisning, se 18 kap. 1-4 §§ utlänningslagen.

Det offentliga biträdet har till uppgift att företräda den som ansökan avser, och även vissa andra berörda parter. Till offentligt biträde får förordnas advokat, biträdande jurist på advokatbyrå eller någon annan som är lämplig för uppdraget och deras uppgift är att ta tillvara den enskildes rättigheter och intressen genom rättsprocessen.

I 4 § i lagen om offentligt biträde, fastslås att den som förordnats offentligt biträde inte behöver betala något för denna hjälp. Någon inkomstprövning likt förfarandet om rättshjälp förutsätts inte. Staten står kostnaden för biträdet samt för utredning som är påkallad för att ta tillvara huvudmannens rätt. Ersättningen till offentliga biträden utgår av allmänna medel. För utformning av kostnadsberäkning etc. tillämpas även för offentligt biträde rättshjälpsförordningen. Kritik förekommer dock från JO då det ansetts att offentliga biträden inkommer för sent i processen.55

2.2.5 Offentlig försvarare

En offentlig försvarare förordnas av domstolen vid allvarligare anklagelser om brott, eller då det finns ett behov.56 Det är tingsrätten som beslutar om offentlig försvarare. En offentlig försvarare ska alltid förordnas om den tilltalade är anhållen, häktat eller misstänkt för ett brott med minst sex månaders fängelse i straffskalan, se 21 kap. RB. Det krävs dock att den tilltalade begär att få en offentlig försvarare. Polisen måste därför informera om rätten till detta, i de fall sådana anklagelser föreligger. Om den misstänkte eller tilltalade inte har rätt till offentlig försvarare får denne anlita ett rättegångsombud på egen hand. I praktiken innebär det då målet är av enklare karaktär och där den misstänkte vanligen kan redogöra för händelserna på egen hand. Domaren får i dessa fall företa en aktivare roll till följd av officialprincipen.

Rättegångsombud kan enligt 12 kap. RB vara offentliga eller privata. Endast en offentlig försvarare ersätts av allmänna medel och ersättning utgår för erlagt arbete samt utlägg. Det följer av 21 kap. 10 § RB att timkostnadsnormen för det allmännas ersättning för arbete på rättshjälpsområdet ska tillämpas enligt 27 § RhjL.  

                                                                                                               

52 Se prop. 1988/89:126 s. 10.

53 Se Lavin, Förvaltningsprocessrätt, s. 63.

54 Se Lavin, Förvaltningsprocessrätt, s. 63.

55 Se JO:s beslut 17 december 2009 i ärende 54342008.

56 Det följande bygger på Ekelöf, Rättegång II, s. 88 ff.

(16)

3. Ombud, biträde och ersättning i andra processer än skatteprocessen

________________________________________________________________

Kapitlet beskriver civil-, straff- och migrationsprocessens utifrån gällande rätt inom framförallt områdena för ombud och biträden, även vem som bär kostnaderna för dessa.

Syftet med kapitlet är att dessa processer ska utgöra en referensram gällande skyddsintressen och rättssäkerhet vid analysen av skatteprocessen.

___________________________________________________________________________

3.1 Civilprocessen  

Rättegångsbalken (1942:740) innehåller såväl civilprocessrättsliga regler som straffprocessrättsliga. Gemensamt för dem är, utöver att reglerna är samlade, dels regler av mer juridisk teknisk natur häribland ersättningsregler för ombud och biträde, dels att båda typerna av förfarande sker i allmän domstol.57 Till vilket rättsområde en lagbestämmelse tillhör avgörs tills viss del av dess placering i rättegångsbalken.

Det följer av 11 kap. 1 § RB att envar kan vara en part i rättegång. Således kan varje fysisk och juridisk person vara part i ett mål och äga s.k. partshabilitet d.v.s. bli berättigad eller förpliktad genom domen. 58 Processhabilitet innebär en förmåga att utföra processrättsliga handlingar, d.v.s. äga rättslig handlingsförmåga.59 Den som saknar rättslig handlingsförmåga och därigenom saknar processhabilitet, men som fortfarande har partshabilitet, ska företrädas av ställföreträdare i processen.60 Detsamma gäller för juridiska personer som har partshabilitet men saknar processhabilitet. Part som har processhabilitet kan själv avgöra om denne vill företrädas av ett ombud eller föra talan själv.

I de fall part saknar processbehörighet ska en ställföreträdare föra talan, detta gäller både i tvistemål och brottmål. En ställföreträdare utgör precis som ett rättegångsombud en representant för parten, men med den signifikativa skillnaden att behörigheten grundar sig på lag eller myndighets förordnande istället för på fullmakt.61

När parter inte kan komma överens gällande en förmögenhetsrättslig tvist och eventuella förlikningsförhandlingar har strandat, bör parterna överväga om det är nödvändigt att anlita ett ombud i form av advokat eller annan juridiskt skolad. Sådan hjälp kan vara mycket kostsam. I 12 kap. 2 § RB föreskrivs att såsom ombud inte får brukas annan än den som rätten med hänsyn till redbarhet, insikter och tidigare verksamhet finner lämplig att vara ombud i målet. Med redbarhet avses att personen, som ska utses till ombud, inte själv t.ex. dömts för grövre brottslighet. Med insikt avses både juridiska insikter och insikter i det specifika målet.62 Målets komplexitet avgör vilka krav som kan ställas på ombudet. Advokattvång föreligger dock inte i Sverige. Domstolen har rätt att avvisa ombud som inte uppfyller de krav som målet kräver. Vissa processformer är av så enkel karaktär att en part torde kunna driva processen utan ett juridiskt ombud. En person som är part och har processhabilitet har som ovan anfört alltid rätt att föra sin talan själv, se 11 kap 1 och 2 §§ RB.

Ett rättegångsbiträde är endast behörigt att inför rätta handla på parts vägnar i dennes närvaro.63 Rättegångsbiträdets begränsade behörighet gäller så länge inte någon fullmakt                                                                                                                

57 Se Lundberg, m.fl., Juridik, kap. 29-31 Process, s. 571.

58 Se Ekelöf, Rättegång II, s. 46 ff.

59 Se bl.a. Ramberg, Civilrätt, s. 47.

60 Se Lundberg, m.fl., Juridik, kap. 29-31 Process, s. 573.

61 Se Ekelöf, Rättegång II, s. 95 och jfr 12 kap. RB.

62 Se Heuman, L, Process och straffrätt för juridisk översiktskurs, s. 17 ff.

63 Se Ekelöf, Rättegång II, s. 87 f.

(17)

utfärdats. Har fullmakt utfärdas övergår behörigheten till detsamma som för rättegångsombud.

Regler om rättegångskostnader i tvistemål återfinns i 18 kap. RB där huvudregeln enligt 1 § lyder:

”Part, som tappar målet, ska ersätta motparten hans rättegångskostnad, om ej annat är stadgat.”

Stadgandet påvisar att om man ger sig in i leken, får man leken tåla, d.v.s. försök inte få rätt när du har fel, och torde ge uttryck för den avtalsfrihet som råder på civilrättens område.64 I de fall målet gäller ett rättsförhållande som enligt lag inte kan bestämmas på annat sätt än genom dom, ett s.k. indispositivt tvistemål, har rätten möjlighet att bestämma att vardera part ska bära sin egen rättegångskostnad, se 18 kap. 2 § RB. 65 Vissa familjerättsmål utgör exempel på indispositiva tvistemål. Från huvudreglerna förekommer vissa undantagsbestämmelser. Bl.a. föreskrivs i 18 kap. 3 § RB att om part inlett rättegång utan att motparten gett anledning till det, eller att part uppsåtligen eller genom försummelse föranlett onödig rättegång, kan rätten förordna antingen att parten ska ersätta motparten för dennes rättegångskostnader eller att vardera parten ska bära sin kostnad. Vidare omständigheter som kan föranleda att vardera parter får bära sina egna rättegångskostnader är då den tappande parten före rättegången inte känt till omständighet som var bestämmande för utgången i målet, se 18 kap. 3 § 2 st. RB.

I doktrinen understryks att det finns stora risker med att processa i tvistemål. Det är vanligen är stora kostnader förenade med processen samt att kostnaderna inte sällan överstiger värdet på processföremålet.66 Härigenom är det av stor vikt för en part att göra en grundlig bedömning av huruvida rättegångskostnaderna kan komma att bli ersatta eller ej innan en rättegång inleds.

Den part som vill erhålla ersättning för rättegångskostnader ska framställa sitt yrkande innan handläggningen avslutas i ett mål för att inte förlora möjligheten till ersättning. Kostnad för arvode till ombud och biträde är vanligen den största ersättningsposten.67 Beslut gällande rättegångskostnader redogörs samtidigt som avgörandet i målet, bedömningen av ersättningens storlek följer enligt 18 kap. 8 § RB:

Ersättning för rättegångskostnad skall fullt motsvara kostnaden för rättegångens förberedande och talans utförande jämte arvode till ombud eller biträde, såvitt kostnaden skäligen varit påkallad för tillvaratagande av partens rätt. Ersättning skall ock utgå för partens arbete och tidspillan i anledning av rättegången. Såsom åtgärd för rättegångens förberedande anses förhandling för biläggande av tvistefråga som har omedelbar betydelse för partens talan.

Ersättning för rättegångskostnader skall även innefatta ränta enligt 6 § räntelagen (1975:635) från dagen då målet avgörs till dess betalning sker. (Lag 1987:328).

Ersättning för rättegångskostnad ska såtillvida endast utgå då kostnaden är att anse såsom skäligen påkallad för tillvaratagande av partens rätt. Om en kostnad är skäligen påkallad bedöms i det enskilda fallet.68 Ersättningens storlek bestäms med hänsyn till arbetets                                                                                                                

64 Se Ramberg, Civilrätt, s. 57.

65 Se även Lundberg, m.fl., Juridik, kap. 29-31 Process, s. 580.

66 Se Heuman, Process och straffrätt för juridisk översiktskurs, s. 50 f.

67 Det följande bygger på Ferm, lagkommentar RB nr 506, Karnov Internet 2015-04-28.

68 Se bl.a. NJA 1997 s. 79 och Heumans kommentar till rättsfallet i JT 1997-98 s. 796 f. samt RH 2012:7. I NJA 2009 s. 441 diskuterades fråga om ersättning för rättegångskostnader avseende arbete som utförts av parts anställde jurist och i NJA 1983 s. 542 gällande fråga om merkostnader vid byte av ombud.

(18)

omfattning och beskaffenhet.69 En advokat får inte, enligt de etiska regler som Sveriges advokatsamfund utfärdat, beräkna sitt arvode i procent av ett vunnet belopp.70 Vilket även torde följa av att ersättning enligt 18 kap. 8 § RB ska motsvara kostnaden för rättegångens förberedande och talans utförande. Ersättning utgår även för parts eget arbete och förlorade arbetsförtjänst samt kostnader för förlikningshandlingar som haft omedelbar betydelse för parternas talan. Sammanfattningsvis kan sägas att de flesta rättegångskostnader som är skäliga blir ersatta, under förutsättning att den tappande parten har möjlighet att betala.

Det gäller, i kostnadshänseende, olika regler för olika typer av bevisning i civilprocessen. I 36 kap. 24 § och 18 kap. 13 § RB återfinns reglerna för vittne. Bestämmelserna omfattar även sakkunnig som utsetts av en part. En privatperson som anlitas som sakkunnig får ersättning för det kvalificerade arbete som denne utfört. Domstolen kan dock tillerkänna den sakkunnige ersättning endast i den omfattning han såsom vittne har anspråk på ersättning, dvs. i första hand för inställelsen med kostnaderna för resa, uppehälle och tidsspillan. Däremot kan en part göra gällande hela det belopp han utgivit till den sakkunnige som rättegångskostnad i förhållande till motparten.71

40 kap. 17 § och 18 kap. 13 § RB innehåller regler beträffande sakkunnig som förordnats av domstol. En s.k. offentlig sakkunnig kan utses ex officio i alla slags mål och enligt lagens upphovsmän är offentlig sakkunnig att föredra framför privat sådan utifrån ett objektivitetsperspektiv.72 Ersättning för en offentlig sakkunnig utgår med allmänna medel och tillämpas vanligen då rättsläget är komplicerat. Rätten till ersättning omfattar även mervärdesskatt. I de fall parten är skattskyldig enligt mervärdesskattelagen (1994:200) förutses denne kunna dra av beloppet som ingående skatt varför ersättning inte beviljas i den delen.73

I mål som avser mindre värden enligt 1 kap. 3 d § RB, d.v.s. förlikningsbara mål där värdet på vad som yrkas uppenbart inte överstiger hälften av prisbasbeloppet, gäller reglerna om kostnadsersättning endast vissa angivna kostnader, detta följer av 18 kap. 8 a § RB. Bl.a.

ersätts ombudsarvoden endast inom ramen för rättshjälpsformens rådgivning.

En part kan till stor del få sina rättegångskostnader betalda av sitt försäkringsbolag om parten tecknat en rättsskyddsförsäkring, förutsatt att just den typen av tvist som rättegången gäller omfattas, se avsnitt 2.2.1. Om part inte tecknat någon rättsskyddsförsäkring kan bidrag erhållas från staten, se 9 § RhjL.

Om en part beviljas rättshjälp utgår ersättning med skäligt belopp från staten för bevisning, se 16 § RhjL.74Om en tappande part beviljas rättshjälp kan denne inte åläggas att utge ersättning till den vinnande parten för vittnes eller sakkunnigs inställelse utöver den som rätten beslutat om.75 Skulle inte de kostnader som en part med beviljad rättshjälp haft för sakkunnigs arbete täckas finns möjlighet att göra kostnaden gällande som en rättegångskostnad gentemot motparten enligt 18 kap. 8 § RB.

3.2 Straffprocessen  

De brottspåföljder som en straffprocess kan resultera i utgör typiskt sett de mest ingripande åtgärderna mot enskilda.76 I brottsprocessen krävs således starka garantier mot felaktiga                                                                                                                

69 Jfr offentlig försvarare enligt 21 kap. 10 § RB och vid rättshjälp enligt 22 § RhjL.

70 Se Wiklund, God advokatsed, 1973, s. 341 f. och Wenne, God advokatsed, 1988, s. 45 f.

71 Se Edelstam, Sakkunnigbeviset, s. 350.

72 Se Ekelöf, Rättegång IV, s. 230 f.

73 Se RH 1991:105 och RH 1991:108, jfr dock RH 1991:107.

74 Exempel på sådan föreskrift är förordningen (1982:805) om ersättning av allmänna medel till vittnen, m.m.

75 Se NJA 1984 s. 578 och RH 119:82.

76 Se Lundberg, m.fl., Juridik, s. 581.

References

Related documents

Byggnaden eller åtgärden får du inte börja använda innan du har fått slutbeskedet om inte Bygg- och miljönämnden vid Emmaboda kommun beslutat annat6. BYGGLOVSBESLUT

Samhällsbyggnadsnämnden får ta ut en planavgift för att täcka programkostnader och kostnader för andra åtgärder som behövs för att upprätta eller ändra detaljplaner eller

För vissa åtgärder, exempelvis tillbyggnad av upp till 15 kvadratmeter bruttoarea av ett bostadshus, kan man göra en anmälan istället för att söka bygglov.. Tillbyggna- den

KNALLEN 1:6 NYBYGGNAD AV ENBOSTADSHUS SITUATIONSPLAN Ritn.nr A1 REV 2013-09-16 Skala 1:500 2013-03-12 RITAD AV: HSL, SANDAREDS

Gå först till kommunens hemsida, www.borgholm.se, och klicka på Blanketter och e-tjänster.. Välj Utbildning och barnomsorg och sedan Förskola

Inbjudan till Workshop 2010: Akutmottagningen på Östra sjukhuset ”Att få syn på sig själv från ett annat håll”.. Inbjudan skickades till all personal på akutmottagningen

Tillhandahållandet av vård är dock att se som tillhandahållande av en tjänst i den mening som avses i artikel 49 i EG-fördraget och det för- hållandet att denna form

Material: Vätgas i tub, ballong, snöre, kärl med fylla med vatten, diskmedel och handbrännare eller långa tändstickor ... Risker vid experimentet: Vätgas blandat med syrgas är