Konstruktionen av en missbrukare : aktörskap i en reglerande struktur

Linköpings universitet | Institutionen för samhälls- och välfärdsstudier (ISV) Examensarbete på grundläggande nivå | Socionomprogrammet Vårterminen 2019

Konstruktionen av en missbrukare

- aktörskap i en reglerande struktur

Emelie Andersson

Kristina Svensson

iii

The construction of an addict

- agency in a regulatory structure

Emelie Andersson

Kristina Svensson

v

Sammanfattning

Regleringen av missbruk i Sverige har tagit an ett antal olika former genom åren. I takt med att förståelsen och kunskapen om detta sociala problem ökat så har även idéer om insatser och behandling utvecklats. Från att vara starkt reglerat och tvångsinriktat så syftar dagens missbruksvård till att tillmötesgå individens önskemål och upprätthålla dennes autonomi. Det faktum att tvångsvård fortfarande existerar i dagens samhälle kan ses som motsägelsefullt i förhållande till detta. Tidigare forskning pekar dock på att det egentligen inte är missbruksvården som förändrats, det är främst sättet som det talas om dessa individer och deras problematik som förändrats. Detta beskrivs vidare vara ett resultat av det sociala arbetets framväxt. Den förändrade synen på missbruk har lett till att missbruksvården idag tillhandahålls av kommunerna istället för av staten. Grunden för ett beslut om tvångsvård utgörs således till stor del av beskrivningar och uttalanden från professionella inom icke-statliga organisationer. Konsekvensen av detta är bland annat att tvångsvård idag ses som legitimt i samhället och är implementerat i välfärdssystemet. Att dagens tvångsvårdslagstiftning, lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall (LVM), ger utrymme för tolkning skapar ytterligare problem enligt tidigare studier. De professionella ges då utrymme att utforma sina uttalanden efter sin egen tolkning av rekvisiten i LVM. Allra särskilt gäller detta specialindikator 3 c, kan befaras komma att allvarligt skada sig själv eller någon närstående, som beskrivs som extra öppen för tolkning i sin utformning. Detta kan vidare leda till att dessa tolkningar får fäste, dels hos individen, dels i samhället. Detta ger i sin tur upphov till sociala konstruktioner som förknippas med missbruk/missbrukare. Utifrån denna bakgrund så ämnade vi undersöka hur personer med missbruksproblematik konstrueras i domar gällande tvångsvård med stöd av LVM, samt vilka sociala identiteter/positioner dessa konstruktioner kan ge upphov till. Vi lät oss inspireras av diskursanalytiska perspektiv och begrepp i vårt val av metod och använde oss slutligen av en textanalys med inspiration från socialkonstruktionismen när vi granskade rättsfallen. Detta för att kunna identifiera sociala konstruktioner som tydliggjordes genom de professionellas beskrivningar av personerna med missbruksproblematik. Vidare analyserades våra fynd utifrån Pierre Bourdieus habitusteori med hjälp av aktörskap och sociala positioner. Syftet med denna analys var att visa på de alternativa identiteter som dessa konstruktioner kan ge upphov till genom att dra paralleller till hur individerna placeras som aktörer i sin missbruksproblematik. Resultaten visar på att de professionellas framställningar skiljer sig i förhållande till om klienterna identifieras som man eller kvinna, trots liknande missbruksproblematik. Vi såg även skillnader i framställningarna då klienterna är mer eller mindre villiga att ta emot vård. De som medgav tvångsvård framställdes i mer positiva ordalag. Männen tillskrevs oftare negativa attribut än kvinnorna och dessutom på ett grövre sätt. Slutsatsen vi kom fram till är att män, som dessutom motsätter sig vård, tenderar att framställas som förövare på ett eller annat sätt och tillskrivs ett ansvar för problematiken. Kvinnorna framställdes istället som offer för sin missbruksproblematik.

Nyckelord: Socialkonstruktionism, LVM, Aktörskap, Habitus, Sociala positioner, reglerande struktur, missbruk, presumtiva offer, potentiella förövare, tvångsvård

vi

Förord

Detta har varit några intensiva men lärorika veckor i våra liv. Vi har dels lärt oss mycket om hur olika konstruktioner blir till i samhällelig kontext. Dels har vi även lärt oss mycket om oss själva, och vad vi har förmågan att klara av. Vi har under resans gång stöttat varandra, när den ena parten har varit på väg att ge upp har den andra kört på för full fart i stället. Många gånger har vi sagt att vi ger upp men målet har hela tiden funnits där och gjort oss motiverade att fortsätta.

Vi vill rikta ett stort tack till våra respektive partners på hemmaplan som har stått ut med oss under dessa veckor. De har varit ett stöd för att få till pusslet med vardag, familjeliv och uppsatsskrivande.

Vi vill även rikta ett tack till vår handledare, Simon, som har stått ut med våra tankar, frågor och funderingar. Han gav oss även nya perspektiv att se på vårt material och hur vi skulle ta oss an att titta på det.

Emelie Andersson & Kristina Svensson Mjölby, maj 2019

vii

Innehållsförteckning

2.1. Reglering av missbruksproblematik genom tiderna ... 13

2.2. 4 § LVM ... 14

2.3. Definition av specialindikatorerna ... 14

2.4 Missbruk som socialt problem ... 16

3. Tidigare forskning och kunskapsläge ... 17

3.1. Sökprocess ... 17

3.2. Sociala konstruktioner och det sociala arbetet ... 17

3.3. Den språkliga konstruktionens makt ... 18

3.4. Den språkliga konstruktionen och tvångsvården ... 19

3.5. Aktörer och strukturer ... 20

3.6. Sammanfattning ... 21

4. Teori ... 23

4.1. Socialkonstruktionism ... 23

4.2. Habitus ... 24

4.3. Teorins roll och teoretisk diskussion ... 26

5. Metod ... 29

5.1. Datainsamling och urval ... 29

5.2. Problematisering ... 29

5.3. What´s the problem represented to be? ... 30

5.4. Textanalys med inspiration av diskursanalys ... 30

5.5. Tillvägagångssätt ... 31

5.6. Metoddiskussion ... 31

5.7. Forskningsetiska överväganden ... 32

6. Resultat och analys ... 33

6.1. Aktörskap: Kvinna ... 33

6.1.1. Utsatthet i form av sociala konsekvenser ... 33

6.1.2. Utsatthet i form av fysiska konsekvenser ... 35

6.1.3. Utsatthet i form av psykisk ohälsa ... 36

6.1.4. Sammanfattning ... 37

6.2. Aktörskap: Man ... 37

6.2.1. Potentiell förövare gentemot sig själv ... 38

6.2.2. Potentiell förövare gentemot andra ... 41

6.2.3. Sammanfattning ... 42

6.3. Specialindikator 3 c ... 43

7. Diskussion ... 45

7.1. Resultat i relation till tidigare forskning ... 46

7.2. Betydelse för socialt arbete och kunskapsbidrag ... 47

7.3. Förslag på vidare forskning ... 48

9

1. Inledning

Synen på missbruk har förändrats över tid i Sverige. Det har gått från att vara starkt reglerat och ses utifrån individens behov, samt som en brottslig handling, till att mer ses som en sjukdom som bör behandlas på samma sätt som andra somatiska eller psykiska sjukdomar. Detta är även starkt kopplat till diskussionerna och åtgärderna som Sverige vidtagit i och med avinstitutionaliseringen av den psykiatriska vården (Israelsson 2013, ss. 25–26). Det har i samband med denna utveckling även inrättats flera lagar genom åren som reglerat vården av personer med missbruksproblematik; Lagen (1913:102) om behandling av alkoholister, Lagen (1954:579) om nykterhetsvård, Socialtjänstlagen (1980:620) (SoL), Lagen (1981:1243) om vård av missbrukare i vissa fall (LVM), Lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall (LVM) och Socialtjänstlagen (2001:453) (SoL).

De flesta personer med missbruks- eller beroendeproblematik som idag erbjuds eller beviljas insatser får dessa på frivillig basis enligt hälso- och sjukvårdslagen (1982:763) (HSL) och socialtjänstlagen (2001:453) (SoL). Båda dessa lagar är målinriktade ramlagar som innehåller övergripande mål och ramar för verksamheten men är inte specificerade eller detaljerade. Detta ger kommunerna viss frihet att utforma insatserna utifrån lokala och regionala behov. I vissa undantagsfall kan emellertid landstingen och kommunerna även besluta om vård utan samtycke. För personer med missbruks- eller beroendeproblematik blir lagen (1988:870) om vård av missbrukare (LVM) i vissa fall tillämpbar. LVM, som är ett komplement till SoL, legitimerar socialtjänstens tvångsingripande i särskilda fall (SOU 2011:35, s. 539). Att lagstiftningar som LVM får en stark effekt i och på samhället kan ses i tidigare forskning - till exempel i Palm och Stenius studie från 2002, där beskrivs bland annat att det faktum att tvångsbeslut har fattats inom den sociala förvaltningen har medfört att åtgärder baserade på tvång har implementerats i, och utvecklats med, välfärdssystemet (s. 69). De drar även slutsatsen att det väsentliga engagemanget av lekmän och icke-statliga organisationer i beslutsfattande och tvångsbehandling har givit obligatorisk behandling en hög politisk legitimitet. Tvång är idag internaliserat i det svenska samhället skriver de vidare och syftar då på den vikt som läggs vid ovan nämndas beskrivning av personer med missbruksproblematik (s. 69). Vidare kan lagar som LVM ge olika effekt beroende på tolkning och har lagen även formulerats aningen otydligt så kan påföljden bli att beslut kan komma att tas på fel grunder. Till exempel så beskriver Gustafsson (2001) i sin rättsvetenskapliga studie hur LVM:s vaga konstruktion medför brister i bedömningar och rättssäkerhet. Detta har bland annat visats genom den otydlighet som framkom i socialtjänstens utredningar och i domsluten (ss. 286–287). Rekvisiten i LVM är även de så vagt formulerade att subjektiva värderingskriterier och godtyckliga faktorer tenderar att vara det avgörande element som får tvångsvårdsansökningar att bifallas (Gustafsson 2001 ss. 438–440). Specialindikator 3 c “kan befaras komma att allvarligt skada sig själv eller någon närstående” är en av dessa vaga formuleringar skriver Gustafsson vidare. Författaren beskriver att osäkerheten i hur indikatorn ska tolkas har gjort att den används i mindre utsträckning än övriga indikatorer i 4 § 3 LVM. Vidare beskrivs det att bedömningarna ofta skiljer sig från fall till fall (Gustafsson 2001 ss. 425–431). Gustafsson (2001) visar därmed på att LVM:s otydliga formulering och rekvisitens vaga konstruktioner kan utgöra en grund för olika tolkningar. I och

10

med Palm och Stenius studie (2002) kan det även utläsas att dessa tolkningar ger tvångsvård legitimitet i samhället, främst då de framförs av lekmän och icke-statliga organisationer. Hur påverkar då dessa tolkningar individerna som är föremål för den samhälleligt accepterade tvångsvården? För att förstå detta så vänder vi oss till socialkonstruktionismen. Socialkonstruktionism är ett synsätt som blivit allt vanligare inom samhällsvetenskapen. En grundtanke inom detta synsätt är att i princip allt som påverkar en individ socialt utgör sociala konstruktioner, det går således inte förstå individens utveckling oberoende av tid och rum. Individens identitet kan då inte heller ses som ett givet tillstånd utifrån detta tankesätt, den beskrivs istället vara under konstant konstruktion allt eftersom nya erfarenheter tillkommer (Nilsson 2015, ss. 250–251). Inom mer radikalt inriktad socialkonstruktionism så beskrivs bland annat att självet är helt och hållet situationsberoende. Individen konstruerar sitt själv utifrån de situationer denne befinner sig i och genom hur denne agerar och pratar med andra i dessa situationer. Vem man är blir då till stor del beroende av vilka sociala strukturer man är en del av (ibid. s. 39).

Sohlberg och Sohlberg beskriver att en social konstruktion till exempel kan ske genom att en struktur av samhället ser ut på ett visst sätt. Interaktionen människor emellan i denna struktur skapar meningar och betydelser som människorna lever och handlar utefter. Med tiden blir detta sätt att leva och handla implementerat hos dessa människor och utgör således en social konstruktion (2013 ss. 270–274). Dessa meningar och betydelser är dock obeständiga och kan förändras beroende på kontext, de kan ses som ett resultat av uppfattningar om världen som är typiska för den specifika historiska, samhälleliga eller kulturella kontexten (Winther Jørgensen & Phillips 2000 ss. 104, 150). Utvecklingen av missbruksvården skulle således kunna vara ett exempel på att strukturen förändrats och därigenom skapat nya meningar och betydelser.

1.1. Problemformulering

Tvångsvård anses vara ett stort ingripande i en människas liv och mot dess integritet, den bör därför användas med försiktighet. Trots detta så ses en ökning av denna typ av vård och den verkar även vara legitimerad i dagens samhälle. En del av förklaringen till detta tros vara de normer och värderingar som råder bland människor. Till exempel skriver Runquist (2012 ss. 46–48) att ökningen av tvångsvård inte anses bero på en ökad problematik eller konsumtion av alkohol och droger. Det kan istället kopplas samman med hur samhällets rådande uppfattningar och värderingar har blivit styrande för vilken åtgärd som premieras. Konsekvenserna av att se till samhällets uppfattningar och värderingar kan förstås genom att de ses som representativa för hur verkligheten bör se ut. De framställningar och formuleringar som görs om individer, grupper och händelser innebär en konstruktion och produktion av verkligheten som tolkas som sanning (Börjesson 2003 s. 17). Enligt Foucault (1980) blir då språket och den kunskap som hävdas i framställningarna kopplade till makt. Denna realiseras på det sätt språket styr beskrivningar genom att alternativa beskrivningar utesluts (ss. 111–113).

11

I enlighet med ovan förda resonemang så kan det ges en indikation på att utsagor och språkliga handlingar som presenteras i rättsliga sammanhang kan få problematiska konsekvenser. Vi tänker här att utifrån ett socialkonstruktionistiskt perspektiv och med en utgångspunkt i Pierre Bourdieus habitusteori, kan dessa utsagor och språkliga handlingar utgöra grunden för nya sociala konstruktioner inom missbruksvården. Detta genom att framställningarna av klienterna ses som sanna och får fäste i samhället. Framställningarna får således konsekvenser i form av sociala konstruktioner genom att tilldela människor sociala positioneringar och/eller sociala identiteter som kan relateras till en missbrukare.

1.2. Syfte

Syftet med denna studie är att undersöka hur personer med missbruksproblematik konstrueras i domar gällande tvångsvård med stöd av Lagen om vård av missbrukare i vissa fall (SFS 1988:870, LVM), samt undersöka vilka sociala identiteter/positioner dessa konstruktioner kan ge upphov till. För att kunna identifiera dessa konstruktioner så kommer vi ingående granska hur professionella i sin framställning beskriver personer med missbruksproblematik, samt hur själva missbruksproblematiken och dess eventuella konsekvenser beskrivs och framställs. Med professionella menar vi framförallt de som arbetar inom socialtjänsten och hur dessa motiverar anledningen till beslut, men vi kommer även titta på hur personal inom rättsväsendet motiverar sin bedömning i domslutet.

Vi har utöver detta även valt att titta närmare på konstruktioner utifrån specialindikator 3 c, “kan befaras komma att allvarligt skada sig själv eller någon närstående”. Detta gör vi mestadels för dess omdebatterade natur. Exempelvis beskriver Nilssen (2005 s. 141) att allvarligt skada någon närstående kan anses vara mer passande i Brottsbalken (SFS 1962:700), BrB) medan Gustafsson (2001 ss. 425–431) beskriver att den på grund av tolkningssvårigheter används i mindre utsträckning än 3 a och b.

1.3. Frågeställningar

• Hur konstrueras personer med missbruksproblematik av professionella i domar gällande tvångsvård med stöd av LVM 4 §?

• Hur beskriver de professionella själva missbruksproblematiken? • Vilka konsekvenser beskrivs missbruksproblematiken ha lett till?

13

2. Bakgrund

Processen som lett fram till dagens lagstiftningar för personer med missbruksproblematik har varit lång. Definitionen av dessa personer och deras problematik har varierat genom åren, likaså har idéerna om vård och behandling varierat. För att öka förståelsen för hur missbruksvården är utformad så har vi valt att presentera missbruksvården historia samt förtydliga dagens LVM. I anslutning till detta har vi även valt att visa på hur och varför missbruk kan uppfattas som ett socialt problem.

2.1. Reglering av missbruksproblematik genom tiderna

I slutet av 1800-talet och början av 1900-talet diskuterades behovet av en lagstiftning för att hantera alkoholproblemen i samhället och år 1913 fattade riksdagen beslut om lagen (1913:102) om behandling av alkoholister (Alkoholistlagen). Den trädde i kraft 1916 och innebar att missbruksproblematiken avskildes från de lagstiftningar som reglerade lösdriveri och fattigdom (SOU 2011:35 ss. 563–564). Alkoholistlagen betraktades redan då som en vårdlag. Dock var det ändå tydligt att den alkoholism som ansågs utgöra ett problem var främst bland familjefäder i arbetarklassen. Genom sitt drickande ansågs de förstöra både för sig själva och för sin familj. Lagen gällde på den tiden enbart alkoholmissbruk och missbruket av narkotika behandlades istället inom hälso- och sjukvården. Personer med narkotikamissbruk kunde också tvångsvårdas enligt lagen om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall (LSPV) (SOU 2011:35 s. 603). Alkoholistlagen reviderades vid ett flertal tillfällen fram till år 1946. Då tillsattes en ny utredning, alkoholistvårdsutredningen. I deras betänkande (SOU 1948:43) betonades behovet av utbildad personal, större medicinska inslag i vården samt att insatserna skulle vara individuellt anpassade. Behandling med både somatiska, psykiatriska och sociala moment förespråkades. Detta kom dock inte att återspeglas i lagen (1954:579) om nykterhetsvård (SOU 2011:35 s. 565).

Kritiken mot nykterhetsvårdslagens repressiva karaktär och tvångsåtgärdernas utformning växte under andra hälften av 1960-talet. Alkoholismen kom också att betraktas alltmer som en sjukdom (SOU 2011:35, s. 604). I betänkandet från 1964 års Nykterhetsvårdsundersökning (SOU 1967:36) kritiserades vården för personer med missbruksproblematik bland annat för att vara fortsatt ineffektiv och brista i kompetens. År 1967 tillsattes Socialutredningen, denna överlämnade principbetänkande år 1974 (SOU 1974:39) och slutbetänkande år 1977 (SOU 1977:40) och förslagen innebar bland annat att socialvården skulle vara den som hanterade individens totala livssituation och att insatserna skulle bygga på frivillighet. Utredningen uttryckte dock tveksamhet till tvångsvård på sociala grunder och när det gällde missbruksproblematik anlade de en medicinsk syn och förespråkade behandling (SOU 2011:35 ss. 566–567). Utredningens minoritet ställde sig bakom ett alternativt förslag om att tvångsvård skulle kunna genomföras med stöd av en särskild social tvångsvårdslagstiftning. Beträffande barn och unga var remissinstanserna i princip eniga om att tvångsinsatser var nödvändiga, men frågan om tvångsvård för vuxna personer med missbruksproblem var omstridd (SOU 2011:35 s. 604).

14

Socialtjänstlagen (1980:620) (SoL), som antogs 1980 och trädde i kraft 1982, utgår från en helhetssyn på de sociala problemen och hur de ska hanteras. Socialtjänstens möjlighet att använda tvångsvård för personer med missbruksproblematik fanns kvar, men i en särskild lagstiftning - lagen (1981:1243) om vård av missbrukare i vissa fall (LVM). Tvångsvård skulle tillgripas om en person till följd av fortgående missbruk av alkohol eller narkotika var i trängande behov av vård. Det vill säga att personen till följd av missbruket utsätter sin fysiska eller psykiska hälsa för allvarlig fara eller kan befaras skada sig själv. År 1989 ersattes den ursprungliga LVM av en kraftigt reviderad lag, lagen om vård av missbrukare i vissa fall (SFS 1988:870) (LVM), som är aktuell ännu idag i de fall där behov av tvångsvård föreligger (SOU 2011:35 s. 567–569).

2.2. 4 § LVM

Enligt 4 § LVM skall tvångsvård beslutas om följande generalindikatorer är uppfyllda:

1. någon till följd av ett fortgående missbruk av alkohol, narkotika eller flyktiga lösningsmedel är i behov av vård för att komma ifrån sitt missbruk,

2. vårdbehovet inte kan tillgodoses enligt socialtjänstlagen (2001:453) eller på något annat sätt. Samt om en eller fler specialindikatorer är uppfyllda:

3. han eller hon till följd av missbruket

a) utsätter sin fysiska eller psykiska hälsa för allvarlig fara, b) löper en uppenbar risk att förstöra sitt liv, eller

c) kan befaras komma att allvarligt skada sig själv eller någon närstående.

2.3. Definition av specialindikatorerna

Specialindikator 3 a anknyter till hälsotillståndet hos missbrukaren och faran för att detta ska försämras allvarligt utan vård. Det som avses är en medicinsk påvisbar hälsorisk för missbrukaren, eller att denne utsätter sin hälsa för allvarlig fara. Antingen genom hjälplöshet och/eller avsiktlig vanvård. För att definiera detta används beskrivningar som: låter bli att äta, löper risk för att förolyckas eller löper risk för att frysa ihjäl. Det ska, i princip, kunna fastställas att vård krävs för att missbrukaren inte allvarligt ska försämra sitt hälsotillstånd (Lundgren, Sunesson & Thunved 2017 s. 440). Gustafsson (2001) beskriver att för att indikator 3 a ska vara tillämplig så behöver det inte föreligga någon skada till följd av missbruket, enbart risken för allvarlig fara vid fortsatt missbruk kan utgöra en grund för tvångsvård enlig 3 a. Även förarbetena till 1981 års lag, gällande tvångsvård, ger uttryck för att det är tillräckligt med en risk för allvarlig fara för hälsan. Detta uttrycks till exempel med orden ”har råkat i eller riskerar att råka i en nödsituation som hotar hans hälsa och välfärd” (s. 398–399). Vid Socialberedningens översyn av LVM 1987 så konstaterades dock att bestämmelsen från början var avsedd att tillämpas vid redan synlig allvarlig fara. Huruvida missbruket utgör en risk för allvarlig fara för hälsan är ytterst svårt att bedöma i förhand (Gustafsson 2001 s. 399).

15

Specialindikator 3 b är en social indikator, den avser situationer där missbrukaren löper uppenbar risk att förstöra sitt liv. Denna indikator avser främst ungdomar och avsikten med den är att kunna ingripa i ett tidigt skede innan det är för sent (Lundgren, Sunesson & Thunved 2017 s. 441). Medicinskt påvisbara skadeverkningar är inget krav för att 3 b ska kunna användas, det fortsatta sociala livet är utgångspunkten. Problem som kan vara aktuella är bland annat att missbrukaren riskerar att hamna i ett socialt utanförskap, genom att till exempel slås ut från arbetsmarknaden eller en utbildning. Vidare kan det även vara att individen riskerar att förlora sitt boende eller inte kan upprätthålla normala sociala relationer. Kraven är ganska höga vid denna indikator, för att den ska bli aktuell så krävs i princip att missbrukaren riskerar att näst intill omintetgör möjligheterna att kunna leva ett människovärdigt liv (Lundgren et. al. s. 441). Den sociala indikatorn bygger på en riskbedömning av huruvida individen löper en uppenbar risk att förstöra sitt liv vid fortsatt missbruk, inte heller i denna indikator finns det krav på att individens liv redan ska vara helt eller delvis förstört. Skälet till att denna indikator infördes var det större antalet missbrukare som redan vid ung ålder var utslagna ur samhället, många slogs ut från arbetsmarknaden på grund av missbruket och så vände de sig istället till exempelvis kriminalitet och/eller bidrag för att kunna överleva. 3 b gjorde det då möjligt att ingripa redan i ett tidigt skede och avbryta den destruktiva utvecklingen. Ett annat skäl till att indikatorn infördes var det faktum att det var svårt att finna medicinska skadeverkningar hos unga missbrukare, dessa infinner sig oftast senare i livet då missbruket satt sina spår skriver Gustafsson vidare. Dock så används 3 b ibland även i fall med äldre missbrukare, även dessa kan ju riskera att slås ut från arbetsmarknaden och riskera att mista sin bostad. Oftast används 3 b som ett komplement till 3 a i dessa fall (Gustafsson 2001 ss. 417–418).

Specialindikator 3 c avser de fall där missbrukaren kan komma att allvarligt skada sig själv, till exempel nämns risken för självmord som en avgörande faktor för denna indikator. 3 c belyser även risken för att missbrukaren kan komma att allvarligt skada någon närstående, här avses inte enbart fysisk skada utan även psykiskt lidande – detta då narkomaners familjer ofta utsätts för hot och annat hänsynslöst uppträdande från missbrukaren. Med närstående avses främst anhöriga som make, syskon och barn. Det kan även avse andra som befinner sig i ett beroendeförhållande till missbrukaren och står denne nära. Övriga människor runt omkring missbrukaren omfattas inte av indikatorn. Inte heller ofödda barn omfattas av den (Lundgren, Sunesson & Thunved 2017 ss. 442–443). Även specialindikator 3 c bygger på en riskbedömning. I detta fall då en missbrukare kan befaras komma att allvarligt skada sig själv eller närstående. Som med de andra indikatorerna så krävs inga bevis på skada utan 3 c kan tillämpas om en risk anses finnas skriver Gustafsson (2001 s. 427). Vidare gör Gustafsson (2001) en jämförelse med den lägsta misstankegraden i brottsmål, kan misstänkas, då även denna indikerar att det gäller en prognos för framtiden. Vid sådan misstanke i brottsmål så blir påföljderna betydligt mildare än vad de blir vid misstanke i LVM, där tvångsvård kan komma att beslutas. Specialindikator 3 c definieras främst med risken för självmord. Exempelvis så faller uttalade självmordstankar och självskadebeteende under 3 c (s. 427–428).

16

2.4 Missbruk som socialt problem

Vad som utgör ett socialt problem och hur man ser på det är beroende av kontext, till exempel historia, kultur, olika grupper och i vilken tid man befinner sig. Exempelvis såg man inte bruk och/eller missbruk på samma sätt i Sverige för hundra år sedan som man ser på det idag. Många definierar ett socialt problem som något som har med samhället att göra och som inte är personligt bundet. Det handlar mestadels om ett strukturellt fenomen och ofta är detta något negativt laddat och som ställer till det för många människor i samhället. I och med att det betecknas som socialt problem innebär det oftast att det är en större mängd människor, en grupp, som omfattas av problemet. Det vidmakthålls också att sociala problem många gånger är något synligt och att det uppmärksammas i exempelvis nyhetsrapporteringar och andra samhällsforum. Ett socialt problem är något som berör hela samhället och det är även samhällets ansvar att finna olika lösningar och/eller åtgärder för att komma till bukt med det specifika problemet (Meeuwisse & Swärd 2013 ss. 30, 39–43).

Under 1900-talet började man uppmärksamma vilka problem alkoholmissbruket kunde leda till för grupper och individer i samhället. I Sverige och övriga Norden vidtog man ett flertal åtgärder för att komma till bukt med detta alltmer utspridda problem. Missbruk av då framförallt alkohol kom att skapa olustigheter för många inblandade och ledde ofta till familjerelaterade problem i form av bland annat misshandel, fattigdom och otrygghet. Framförallt för barnen. Vissa äktenskap bröts även upp på grund av missbruk av alkohol. Åtgärder för detta kom att kosta samhället stora summor pengar. Utöver stora kostnader för samhället ledde det även till ökad kriminalitet och i vissa fall även prostitution, i syfte att bekosta sina nya dryckesvanor. Senare, i slutet av 1960-talet, ökade missbruket även till att omfatta narkotika (Meeuwisse & Swärd 2013 s. 32).

Även om en människa själv är benägen att sluta med sitt missbruk så gör beroendet att man inte är kapabel att genomföra den förändringen på egen hand. Ett beroende gör det näst intill omöjligt för en person att själv bestämma över hur den vill göra. Det finns olika slags beroenden och de ter sig på skilda sätt beroende på vad för typ av tryck som man befinner sig under. Även abstinensen som uppstår då man frigör sig från sin last ter sig på olika sätt. För en del individer är missbruket och beroendet så svårt och har gett sådana negativa konsekvenser att det blir farligt för individen. Saknas då motivation eller möjlighet att tillgodogöra sig insatser på frivillig väg så kan tvångsvård enligt LVM bli aktuellt (Börjeson & Börjeson 2015 ss. 228, 230).

17

3. Tidigare forskning och kunskapsläge

För att visa på relevansen av det valda forskningsområdet och även ge tyngd åt det egna resultatet så används tidigare forskning i de flesta, om inte alla, studier. Detta för att se hur kunskapsläget ser ut på området och vilka resultat som liknande forskning har gett. Utöver detta så kan även den tidigare forskningen vara en källa till ytterligare material och ge inspiration till en vidare sökning. Vi har här valt att presentera den tidigare forskningen under olika rubriker, detta för att göra det lättare att koppla dem till vår analys och vårt resultats olika delar.

3.1. Sökprocess

Materialet som utgör detta avsnitt, till exempel tidigare forskning och studier, fann vi genom att använda oss av UniSearch via LiU´s bibliotek på webben. Sökord som användes var: The Care of Abusers (Special Provisions) Act OR Lvm AND social work AND sweden or swedish. Vidare söktes enbart material från år 2000 och framåt samt så gjordes en gallring där det valdes ut akademiska tidskrifter, rapporter och avhandlingar/uppsatser. De resultat som blev kvar tittades snabbt igenom för att söka relevanta titlar. De som passade vår studie valdes ut, några från varje materialtyp. En del kandidatuppsatser utgjorde också källor för ytterligare material via sina referenser.

3.2. Sociala konstruktioner och det sociala arbetet

Michailakis och Schirmer (2014) beskriver i sin studie att socialt arbete bygger sin identitet på sociala problem. De sociala problemen kan sedan framstå olika beroende på hur de konstrueras av olika observatörer. Författarna beskriver även att konstruktionerna av dessa problem varierar med avseende på exempelvis observatörens moral, sociala förhållanden, huruvida den som omfattas av det sociala problemet ses som offer eller förövare samt tänkbara lösningar på problemet (s. 431). I vår studie så är konstruktioner av individer med missbruksproblematik i fokus. För att förstå dessa konstruktioner så måste vi även skapa oss en bild av helheten. Det vill säga konstruktionen av missbruk som socialt problem. Studien blir av relevans då detta innebär att vi, som en del av arbetet, behöver undersöka hur själva problematiken hos individerna framställs. Huruvida individerna ses som offer eller förövare anser vi vara speciellt intressant då vi börjat identifierat just dessa, om än outtalade, konstruktioner i domarna. Författarna skriver vidare att de sociala problemen som konstrueras behandlas som beklagliga omständigheter som kräver åtgärder. Detta leder vidare till att de kommer att uppfattas som avvikelser från normerna och idéerna om hur ett samhälle borde vara. Vi kan utifrån denna formulering göra en koppling till vår valda teori, habitus. Beroende på hur problemen framställs av strukturen, som utgörs av professionella inom socialt arbete, så kan det antas att individen anses vara antingen aktiv eller passiv i sin problematik. I och med detta tillskrivs även individerna vissa attribut som påverkar hur denne, och i förlängningen även samhället, ser på sig individer med missbruksproblematik (Michailakis & Schirmer 2014 s. 431).

18

3.3. Den språkliga konstruktionens makt

Kelly och Westerhoff (2010) studerade i hur stor utsträckning professionella inom socialt arbete förhöll sig till konstruktioner som kunde ge positiva eller negativa konsekvenser för individen. Fokus låg på om konstruktionerna innebar ökad eller minskad stigmatisering för individen själv beroende på hur denne beskrevs. Resultatet visade hur professionella som läste en berättelse med termen missbrukare hade större benägenhet att beskriva individen som kapabel och ansvarig än en individ som beskrevs ha en missbruksproblematik. Resultatet visade även på att bedömningar angående vård och/eller straff påverkades beroende på hur individen beskrevs. Speciellt utmärkande var detta inom rättsväsendet, där individer beskrivna som missbrukare tenderade att få hårdare konsekvenser och/eller straff för sitt agerande medan individer beskrivna som personer med missbruksproblematik fick betydligt mildare konsekvenser (s. 202). Detta finner vi vara av stort intresse och relevans för vår studie då vi ämnar undersöka just hur personer med missbruksproblematik beskrivs inom rättsväsendet. Vi vet redan att konsekvenserna för samtliga individer i de domar som undersöks är tvångsvård enligt LVM. Det som är av vikt för oss är att ta reda på är hur individerna framställs för att det ska leda till en LVM-dom. I en studie av Palm (2007) undersöks skillnader i beskrivningen av män och kvinnor samt i beskrivningen av deras missbruksproblematik. Resultatet visar på att det förs en diskurs av de professionella som utmärker sig genom att den tillskriver olika karaktärsdrag och rekommendationer för män och kvinnor, utan att det egentligen finns grund för det. Till exempel så beskrivs kvinnorna vara i behov av skydd medan männen istället beskrivs vara i behov av vård. Detta trots att deras utsagor är lika (s. 18). Vidare beskrivs hur samhället har skapat en bild av kvinnor som offer i sin missbruksproblematik. De är ofta misshandlade, hemlösa, i dåligt fysiskt och psykiskt tillstånd och har tvingats till prostitution. Dessa typer av beskrivningar är inte ovanliga i svensk litteratur vidhåller Palm (2007 s. 18). Skillnader i framställningen mellan män och kvinnor i LVM-domar är något som vi kommer att titta lite närmare på, dels för att det utgör en del av Bourdieus habitusteori, dels för att vi valt att ägna specialindikator 3 c extra uppmärksamhet i domarna. Vad vi med vår förförståelse kan ana så finns det markanta skillnader i varför de professionella väljer att åberopa 3 c. Palms studie blir således viktig i och med sitt resultat då även vi sett sådana indikationer.

Då vi kan ana att vissa av framställningarna i domarna har en negativ klang, samt att dessa framställningar leder till LVM, så kan det antas att detta kan påverka individernas självkänsla och självbild. I och med detta antagande så finner vi Radcliffe och Stevens studie från 2008 relevant då den bland annat visar på att professionellas upprätthållande av alternativa identiteter ger negativa konsekvenser för individerna. Radcliffe och Stevens gjorde en undersökning med personer som inte fullföljt sin missbruksvård och hur dessa ser på att beskrivas med ord som knarkare. För de som identifierade sig med ordet ”knarkare” beskrevs en tydlig skamkänsla och stigmatisering som resultat av att framställas på detta sätt. Detta eftersom för dem var ordet knarkare synonymt med tunga droger som heroin samt med kriminalitet (s. 1065). Vidare skildras kategorifokuserade behandlingar i studien genom klienternas upplevelser av att inte ses som individer utan som en grupp missbrukare med negativa karaktärsdrag, med resultat att behandlingen kunde få motsatt effekt (s. 1065).

19

3.4. Den språkliga konstruktionen och tvångsvården

I en studie utförd av Edman (2005) undersöks problemformuleringar kring alkoholmissbruk under 1900-talet. Resultatet av studien visar bland annat på idéer om att missbruk är en följd av ett dysfunktionellt samhälle, samt att både orsaker och lösningar kring alkoholmissbruk ofta varit kopplade till förutfattade meningar om önskvärda klass- och könsegenskaper. Vad blev då konsekvenserna av att inte uppfylla de önskvärda kriterierna? Enligt denna studie så slutade det oftast med institutionell vård för dessa personer då de inte ansågs passa in i samhället (ss. 45– 47). Att beskrivningen av en individ som avvikande kan ge konsekvenser som tvångsvård är något som vi tror oss kunna belysa i vår studie. Edmans studie kan då komma att öka tyngden i vårt resultat. Vidare visar Edmans studie på att orsakerna till den framväxande familjepolitiken på 1940-talet, utvecklingsoptimismen och den vetenskapliga rörelsen under 1950-talet, och den kritiska proteströrelsen på 1970-talet alla tydligt reflekteras i trender inom socialvårdens insatser för alkoholmissbrukare. Dock sker detta mycket oftare på nivån av diskurs än praxis (Edman 2005 s. 46). Denna del fann vi mycket intressant då den visar på att det som egentligen ändrats genom åren är sättet att tala om individen och missbruksproblematiken. Det faktum att tvångsvård fortfarande existerar tyder dock på att praxisen fortfarande är densamma, eller åtminstone näst intill. Denna del av studien kan eventuellt bli svår att relatera till vår egen men det vi vill belysa genom att ta med det i tidigare forskning är att diskursen är av vikt i beslut om missbruksvård.

Wallander och Blomqvists (2005) studie handlar om att synliggöra vilka faktorer som påverkar socialsekreterarnas resonemang och bedömningar rörande klienter aktuella för LVM, samt hur dessa förhåller sig till lagens rekvisit. Resultatet visar på att de professionella förhåller sig ganska väl till lagens rekvisit i sina bedömningar men att även andra faktorer spelar in. Ideologi, egen erfarenhet samt hur diskursen förs kring droger vid tillfället för utredningen är faktorer som spelar in enligt studien (ss. 63–64). Detta tänker vi kan vara en förklaring till varför framställningarna skiljer sig åt så markant i domarna trots liknande problematik. Att ha detta i åtanke vid analysen kan öka vår förståelse för vissa uttryck och benämningar som eventuellt har en negativ klang. Studien visar även på att klienter som var minst motiverade till vård och ansågs ha mest akuta problem bedömdes lämpliga för tvångsvård. Andra faktorer som ålder och typ av missbruk spelade också en viktig roll. Utöver detta så beskrivs att individens fysiska och psykiska hälsa sågs av socialsekreterarna vara viktigare än våldsrelaterade handlingar och sociala situationer (Wallander & Blomqvist 2005 ss. 75–78). Att våldsrelaterade handlingar ses som mindre viktiga känns relevant för oss, i och med vår fördjupning i specialindikator 3 c. Det vi funnit hittills indikerar på att informationen till åberopandet av nämnda indikator ofta är sparsam. Att andra rekvisit ses som viktigare kan ge oss en förklaring till detta. Palm (2009) beskriver en problematik som kan ses till följd av dagens lagstiftning av tvångsvård och diskursen runt den. I hennes studie undersöks hur socialsekreterare resonerar kring tvångsvård enligt LVM i förhållande till målsättningarna för klienterna. Studien belyser bland annat hur den samhälleliga paternalismen medfört en positiv syn på tvångslagstiftningen. Denna positiva syn riskerar i sin tur att förminska individens autonomi. Vidare beskrivs att tillämpningen av LVM visar exempel på denna paternalistiska attityd i och med att individens autonomi lyfts fram samtidigt som förmågan att fatta korrekta beslut ifrågasätts (ss. 278, 289–291). Att

20

undersöka huruvida tvångsvård överlag är legitimt eller inte är inte syftet med vår studie. Dock så kan det i granskningen av domarna framgå vilka beskrivningar som legitimerar tvångsvård i enskilda fall och på vilket sätt de professionella på detta sätt bidrar till att öka legitimeringen av LVM. Palms studie blir då av relevans för vårt forskningssyfte. I och med de språkliga konstruktionerna som framförs så har vi en förförståelse om att det skapas maktpositioner. En konsekvens av detta är att klientens underläge som hjälpsökande riskera att utökas ytterligare. Detta visar även Storbjörks studie från 2010 på. Hon undersöker där vilka karaktärsdrag som utmärker de som tvångsvårdas. Resultaten visar bland annat på att många av de personer som vårdas enligt LVM redan är socialt utsatta. De har exempelvis ofta låg utbildning och många saknar bostad och arbete (s. 19). Detta ses även i en studie gjord av Hollander, Jacobsson och Sjöström (2000). Där betonar de inte bara hur tvångsvården leder till förminskat självbestämmande. Det betonas även hur den rättsliga kontext som aktualiseras riskerar att försätta individen i ytterligare underläge. Den juridiska rösten blir överordnad klientens då ojämlika maktförhållanden synliggörs genom de språkliga framställningar som ligger till grund för tvångsvårdsbeslutet (ss. 35–39).

Socialt stöd eller juridisk kontroll? Det är en fråga som vi anser vara viktig i detta sammanhang. Enligt Svensson (2003) så kan det vara både och, det ena utesluter inte det andra. Stöd och kontroll är olika tolkningar beroende på diskursen som förs. I sin studie belyser Svensson även att det råder delade meningar om att socialt arbete har en påverkande roll inom rättssystemet. Enligt författaren sänder detta ut tvetydliga signaler för individer i samhället (s. 84). För oss så blir studien viktig i och med de sociala konstruktioner som kan identifieras i domarna. Hur individerna porträtteras kan ge en indikation om tvångsvården syftar till socialt stöd eller juridisk kontroll.

3.5. Aktörer och strukturer

Johnson (2001) skriver att relationen mellan aktörer och strukturer är en mycket betydelsefull aspekt av den samhällsvetenskapliga ontologin. All samhällsvetenskap bygger på metateoretiska förutsättningar som kan formuleras i termer av aktörer och strukturer. Begreppen aktör och struktur kan således inte förstås meningsfullt annat än i relation till varandra (s. 97). Författaren visar även på att strukturerna kan ha två olika former. Idéstrukturer är en av formerna och denna består av olika verklighetsuppfattningar och värderingar. Den andra formen, beteendestrukturer, är de mönster som uppstår till följd av människors individuella och kollektiva handlande. Dessa strukturer kan vidare ha antingen socialt, ekonomiskt eller politiskt innehåll. Johnson diskuterar även strukturernas påverkan på aktörerna. Denna påverkan sker på tre olika nivåer. Reglerande, normativ respektive kognitiv nivå (s. 101)

21

3.6. Sammanfattning

Forskningen visar att professionellas bedömningar kring personer med missbruksproblematik påverkas av andra omständigheter än enbart klientens historia. Några av de faktorer som spelar in är ideologi, moral, egna erfarenheter, potentiella lösningar på problemet samt hur individerna beskrivs av andra professionella. Vidare ses att olika karaktärsdrag tillskrivs klienterna av de professionella samt att bedömningarna utgår från dessa karaktärsdrag. Till exempel så beskrivs kvinnor vara i behov av skydd medan männen istället beskrivs vara i behov av vård. I och med dessa bedömningar och de uttalanden som görs kring klienterna så skapas alternativa identiteter. Upprätthållandet av dessa identiteter beskrivs vidare ge negativa konsekvenser för individerna. Forskningen pekar på att detta är speciellt utmärkande inom rättsväsendet. Individer som framställs som avvikande tenderar där att få allvarligare konsekvenser varav en av dessa utgörs av tvångsvård. Att tvångsvård fortfarande existerar förklaras vara ett resultat av de förändringar som skett inom missbruksvården. I och med att lekmän (inom till exempel kommunala organisationer) övertagit missbruksvården från staten så har även diskursen runt missbruk kommit närmare samhället. Den samhälleliga paternalismen har i sin tur medfört en positiv syn på tvångslagstiftningen. Att individens autonomi riskerar att förminskas försvaras således med att tvångsvården är för individens bästa. Beroende på diskursen som förs så kan tvångsvård vidare relateras till både socialt stöd och juridisk kontroll. Detta visar forskning exempel på; det beskrivs exempelvis att professionella förhåller sig väl till lagens rekvisit, men samtidigt förespråkar tvångsvård för de som faller under det rekvisit de själva anser viktigast. Om man ser till annan tidigare forskning så blir individerna således aktörer i en reglerande struktur, där strukturen försvårar eller omöjliggör ett vidare missbruk genom att tillskriva aktören attribut som legitimerar tvångsvård enligt LVM.

23

4. Teori

För att kunna identifiera och förklara de fenomen som blir tydliga för oss i studien av LVM-domarna så kommer vi att behöva använda oss av olika teorier. Dessa kan hjälpa oss att få en förståelse för vad som uttrycks, varför det uttrycks på ett visst sätt samt vad det kan betyda att det uttrycks på detta sätt. Teorierna är även viktiga då det gäller att framföra våra resultat till andra, detta då de förklarar hur vi tänker. Genom att koppla vår tolkning av materialet till teorier så kan det även bidra till att öka trovärdigheten i våra resultat. I vår studie utgår vi först och främst från ett perspektiv utifrån socialkonstruktionismen, detta då vi ämnar undersöka hur konstruktioner av personer med missbruksproblematik uppstår i en specifik (rättslig) kontext. Vidare kommer vi koppla dessa konstruktioner till begreppet habitus. Detta begrepp har som syfte att beskriva relationen mellan struktur och individ, närmare bestämt hur dessa påverkar varandra, beroende på vilken form av struktur som är aktuell i sammanhanget. Då strukturen allt som oftast utgör normen av vad som är korrekt så blir individer, beroende på beteende, tilldelade olika sociala positioner utifrån strukturens synsätt. I vårt fall handlar det om en tvingande struktur, som i sin tur utgörs av den rättsliga kontexten, och dennes påverkan på individen. Då individerna i vårt fall utgörs av personer med missbruksproblematik så kan det antas att dessa ses som avvikande från normen. Det blir således av vikt att belysa de eventuella sociala positioner som tilldelas dem kopplat till de konstruktioner som görs i den tvingande strukturen. Vidare kommer vi dra paralleller till begreppet aktör/aktörskap inom habitus. Detta kan främst beskrivas med individens egen roll i att positioneras som den gör, till exempel huruvida individen varit aktiv eller passivt i agerandet som lett till en viss positionering. Utöver detta har vi även valt att inspireras av diskursbegreppet då det belyser sättet man talar om specifika ämnen, vi anser att detta är relevant och har därför tagit med det i teorin. Dock beskrivs diskursen inom ramen för socialkonstruktionismen och inte som en egen teori. Vi vill med våra teorier, perspektiv och begrepp inte bara visa på hur personer med missbruksproblematik konstrueras, vi vill även visa på att dessa konstruktioner är beroende av den rådande strukturen samt att denna struktur har förmågan att påverka hur individen positioneras i samhället. Detta främst kopplat till aktörskapet då det belyser huruvida individen gjort mer eller mindre medvetna val att försätta sig i situationen som råder.

4.1. Socialkonstruktionism

Socialkonstruktionismen syftar till att förklara hur vi människor skapar olika betydelser eller regler för hur saker och ting förhåller sig till varandra. En konstruktion kan skapas genom ett flertal olika processer. Dels genom socialisationsprocessen som innebär att man föds in i ett sätt att tänka eller handla. En följd av en sådan process kan exempelvis vara begreppet könsidentiteter, där de flesta barn som föds får ett för givet sätt att tänka och handla beroende på vilken könstillhörighet som barnet föds in i. En social konstruktion kan även ske genom att en struktur av samhället ser ut på ett visst sätt. Konstruktionen sker således genom interaktion människor emellan och därigenom skapas meningar och betydelser som människorna lever och handlar efter (Sohlberg & Sohlberg 2013 ss. 270–274). Dessa meningar och betydelser är dock obeständiga och kan förändras beroende på kontext. De kan ses som ett resultat av uppfattningar om världen som är typiska för just den specifika historiska, samhälleliga eller kulturella kontexten (Winther Jørgensen & Phillips 2000 ss. 104, 150).

24 Diskurs som begrepp

Som exempel på en social konstruktion så har synen på missbrukare, bruk och missbruk, förändrats över tid i Sverige, detta medför även att diskursen runt dessa förändrats för att passa in i en specifik kontext. Enligt Michel Foucault, och hans teorier angående begreppet diskurs, så syftar diskurser till att beskriva hur man pratar om något eller någon. Detta fenomen styrs i sin tur av regler som är upprättade socialt eller kulturellt (Lindgren 2007 s. 261–262). Foucault menade vidare på att makt utövas genom olika diskurser och att detta i sin tur påverkar hur människor ser på olika fenomen. Foucault försökte även med sitt diskursbegrepp beskriva hur kategorisering går till - och då framförallt hur människor som avviker från normen blir utsatta för detta. Dessa kategoriseringar kan syfta till att människor positioneras olika beroende på hur man väljer att kategorisera dem. Exempel på sådana positioner kan vara att de är konstruerade genom en könsaspekt eller konstruerade olika beroende på social status i samhället (Sohlberg & Sohlberg 2013 ss. 270–271). Således blir den sociala konstruktionen av exempelvis en missbrukare till utifrån den diskurs som förs. Detta då diskursen påverkar hur människor kommer att se på missbrukare och vidare hur de kategoriserar och positionerar dessa utifrån sitt synsätt.

Diskursanalys som teori

Inom diskursanalytiska inriktningar är det av vikt att analysera hur det pratas om olika typer av avvikelser - till exempel missbruk/missbrukare. Detta då diskursanalytiker menar att så snart något har blivit språkligt benämnt så har en verklighet konstruerats (Börjesson & Palmblad 2007 ss. 9–10). Ser man exempelvis till Norman Fairclough och den kritiska diskursanalysen så blir dessa konstruktioner tydliga, detta då diskurser påverkar hur identiteter, relationer och kunskaper formas i olika sociala sammanhang (Winther Jørgensen & Phillips 2000 s. 64). En slags diskursanalys som utformats specifikt för att analysera hur olika slags problematik framställs är “What´s the problem represented to be”-metoden (härefter WPR). Denna analysmetod utvecklade Carol Bacchi i slutet av 1990-talet. Utgångspunkten i detta angreppssätt, i en diskursanalytisk tolkning, är att ta reda på hur en sorts problematik beskrivs och hur detta sedan kommer påverka en eventuell lösning på problemet. I och med denna frågeställning; What´s the Problem Represented to be? anser Bacchi att det är underförstått att det finns ett problem och att fokus bör ligga på hur detta problem kan lösas. I och med detta blir själva framställningen av ett problem i ett dokument det som är viktigt att titta närmare på (Boréus 2015 s. 181). Då vi anser att det kan vara bland annat framställningen av problem/problematik som ligger till grund för de konstruktioner av klienter som görs i vårt material, LVM-domar, så finner vi WPR delvis relevant. Denna kommer således utgöra en inspiration i vårt val av analysmetod.

4.2. Habitus

I föregående avsnitt beskrivs bland annat att sociala konstruktioner sker genom interaktioner, människor emellan, och att dessa konstruktioner till stor del är beroende av kontext. Grunden för dessa konstruktioner utgörs vidare av de diskurser som förs. Norman Fairclough belyser att exempelvis identiteter formas i olika sociala sammanhang och genom de diskurser som förs i

25

dessa sammanhang. Diskurserna kan enligt Michel Foucault även leda till skapandet av olika kategoriseringar, med effekten att människor positioneras olika beroende på hur man väljer att kategorisera dem. Det blir (för oss) tydligt att de som för diskurserna, som ligger till grund för dessa kategoriseringar och positioneringar av individer, utgör en struktur som står i kontrast till individen. Här känner vi att socialkonstruktionismen ensam inte riktigt räcker till. För att kunna göra tolkningen av dessa skapade kategorier och positioner rättvisa i vårt resultat, så krävs även en mer strukturalistisk teori som komplement i analysen. I och med vår tanke om individen i förhållande till en struktur så valde vi att vända oss till Pierre Bourdieu och hans teori om habitus.

Bourdieu ansåg att sociala förhållanden präglades av motsättningar och konflikter. Därför bör man enligt Bourdieu inta ett strukturellt (relationistiskt) perspektiv inom forskningen och studera relationer mellan fenomen. Vidare så ansåg han att forskare bör distansera sig från det sunda förnuftets föreställningar om samhällsförhållanden (Sohlberg & Sohlberg 2013, s. 229). Utifrån de positioner Bourdieu själv intog inom sociologin så utvecklade han en omfattande strukturell teori, teorin präglades av en komplex begreppsapparat som var indelad i fyra delar: Symboliskt kapital: Det som ges ett värde vid en socialt organiserad värderingsprocess.

Det sociala rummet: Samhällsstrukturen i stort med avseende på kapitalvolym (hur mycket kapital man har) och kapitalstruktur (fördelningen mellan ekonomiskt och kulturellt kapital).

Sociala fält: Ett avgränsat sammanhang där människor/organisationer kämpar om resurser. Dessa fält rymmer oftast tydliga hierarkiska positioner.

Habitus: Habitus handlar om förmedlingen mellan individ och struktur samt är individers och gruppers dispositioner att tänka, uppfatta världen och handla. Habitus särskiljer även olika klasser beroende på individers/gruppers position i det sociala rummet (Sohlberg & Sohlberg 2013 ss. 230–231).

Habitus syftar således till att dela in människor i olika positioner i den sociala världen. Beroende på vilken position man tilldelas så ser man, tänker på och uppfattar verkligheten på olika sätt (Sohlberg & Sohlberg 2013 s. 230, Järvinen, 2007 s. 269). Habitus kan även visa på att, beroende på social indelning, så anammar man en specifik livsstil med tillhörande vanor och förutsättningar för att leva sitt liv. Detta blir specifikt för den sociala position som man tilldelas (Månson, 2014, s. 113). Exempel på sociala positioner kan till exempel röra sig om könstillhörighet. En position kan ses som manlig och en annan som kvinnlig. Inom dessa agerar man och handlar på ett sätt visst sätt som är utmärkande för den specifika positioneringen. Inom den positioneringen ger man sedan uttryck för sin sociala identitet. Habitus blir en formulering, beroende på vilket socialt fält som man tillhör, för hur man använder sitt symboliska kapital. Socialt fält syftar inom habitus-teorin till att dela in den sociala världen i olika områden. Inom dessa områden förenas de som befinner sig inom samma sociala fält genom att de delar ömsesidiga intressen och lever efter samma (osynliga) regler (Månson s. 117–118). Beroende

26

på vilken positionering man befinner sig inom gör vi människor olika val. Dessa val blir sedan kännetecken för ett visst sätt att leva.

Detta leder oss vidare till en viktig aspekt av habitusteorin där Bourdieu kom fram till begreppet gällande aktörer. Som aktörer handlar och verkar vi i världen på olika sätt utifrån positionerna som vi tilldelas. I och med kategoriseringar och positioneringarna tilldelas aktörerna kapital (Järvinen, 2007 s. 269). Till exempel så kan vi dra paralleller till positionering: Aktör; missbrukare och man. Detta innebär ett visst specifikt sätt att leva för just den positionen. En annan viktig del av Bourdieus teori går även ut på att de sociala och de mentala strukturerna ska stämma överens med varandra. Objektiva möjligheter ska stämma överens med subjektiva förväntningar. Detta lyfter Bourdieu särskilt ut i studier beträffande genus och framförallt när det kommer till kvinnors underställda position i samhället. Bourdieu säger då att kvinnor har lärts in i de sociala strukturerna där de ses som det svagare könet och därmed blir det likställt med att verkligheten ser ut på detta sätt. För att kvinnorna ska kunna bryta dessa struktur krävs det därför att hjärnan ställer om sig och börjar se att det finns en motsägelsefullhet i det som anses vara verklighet (Järvinen 2007 s. 269). Detta lyfter vi fram specifikt för att vi ser skillnader i hur missbrukare porträtteras i rättsfallen beroende på om de ses för manliga respektive om de ses som kvinnliga. Detta tänker vi hänger samman med att vi lärts in i hur vi ser på personer beroende på föreställningen om vilket kön de anses tillhöra.

4.3. Teorins roll och teoretisk diskussion

Vår studie inramas av ett perspektiv utifrån socialkonstruktionismen, utifrån detta vill vi särskilt belysa att hur vi pratar om saker påverkar oss i våra handlingar och på vilket sätt vi ser på saker. Detta sträcker sig sedan vidare i den diskursanalytiska genomläsningen av våra valda rättsfall. I och med detta verktyg kan vi få fram ord som använts och som sedan resulterar i en tematisering av rättsfallen. Tematiseringen använder vi sedan för att lyfta fram olika aktörskap som skrivs fram. Till vår hjälp att förklara dessa använder vi Bourdieus teori angående habitus. Därefter kan vi få fram vad som blir utmärkande i just dessa kategoriseringar. Det blir för vår studie även viktigt att titta på den specifika positioneringen missbrukare för att få fram hur det pratas om detta sociala problem i en rättslig kontext. Vidare kan vi använda oss av begreppet sociala fält i Bourdieus teori för att närmare förklara hur sociala problem konstrueras. Inom dessa kan vi sedan försöka förstå hur sociala problem definieras och hur vi kan diskutera oss igenom olika lösningar på dessa problem (Brante 2013 s. 126).

Teoretisk diskussion

Socialkonstruktionismen anser vi vara passande för studien då den avser att identifiera konstruktioner som uppstår i specifika sammanhang. Syftet med studien är ju även att undersöka hur missbrukare konstrueras i en rättslig kontext, varpå valet av teori blev ganska självklart. Ju mer rättsfallen granskades så framstod det klart att aktörskapet lyste igenom. Att vi kunde benämna det som aktörskap förstod vi inte först, inte förrän vi hittade Bourdieus teori om habitus. Med denna teori så föll bitarna slutligen på plats. Oron uppstod då att studien skulle bli lite svår av att koppla till det Larsson (2005) beskriver som intern logik, detta då denna logik

27

baseras på att de olika delarna av en studie ska knyta an till varandra genom att de befinner sig inom samma område/fält (s. 20). Vad som menas med område/fält kan förstås tolkas olika. Vi tolkat det som, i och med vår analys av konstruktioner samt hur dessa uppkommer, att det finns starka kopplingar mellan konstruktionism och strukturalism. Dessa kopplingar tror vi oss kunna belysa ganska väl, i både teoriavsnittet och i analysen, varpå den interna logiken framträder i den slutliga helheten.

29

5. Metod

För att kunna utföra en studie så behövs först något som ska studeras. Att välja ut detta kräver att det finns en väl förankrad idé om vad ska undersökas och hur detta kan hittas. Urvalet kan vara både komplicerat och tidskrävande då det även innefattar etiska aspekter av forskning. Vidare krävs relevanta metoder för att studera det som valts ut. Metoder som ger ett bra och tillförlitligt resultat som motsvarar syftet. Metodavsnittet innefattar många viktiga aspekter och utgör grunden för studien som ska utföras.

5.1. Datainsamling och urval

För att hitta de domar som var av relevans för studien, bifall till LVM 4 § 3 c, användes den juridiska databasen Karnov. I sökningen angavs specialindikator 3 c: kan befaras komma att allvarligt skada sig själv eller någon närstående, detta resulterade i 8836 domar. Vidare användes enbart förvaltningsdomstolar och förvaltningsrätter och detta gav 4633 domar. Efter att ha angett publiceringsdatum 2018 och socialrätt som rättsområde så återstod 773 av dessa. Mängden material var väsentligt, dels för att flertalet domar skulle komma att gallras bort och dels för att kunna öka anonymiseringen. En förvaltningsdomstol med ett större antal domar valdes då ut. Så här långt in i sökningen återstod 137 domar. Dessa undersöktes systematiskt månad för månad för att se huruvida de innehöll specialindikator 3 c eller ej och kvar blev då 81 domar. Vidare uteslöts de domar där socialnämnd eller annan sökande angett 3 c som grund men där förvaltningsrätten ej ansåg detta vara befogat. Resultatet blev då 56 domar. Då det även var av intresse att undersöka hur resonemanget fördes i förhållande till både män och kvinnor, så önskades en viss spridning mellan könen. Sammanställningen av varje månad gav en indikation om hur spridningen kunde bli som störst och slutligen så valdes fyra månader ut där den totala summan domar med män respektive domar med kvinnor blev densamma.

Det slutliga materialet av urvalet enligt sökkriterierna bestod av totalt 16 domar, varav 8 stycken hade män som motparter och 8 stycken hade kvinnor som motparter. Dessa domar utgjorde sedan grunden för analyserna vi ämnade göra i vår studie.

5.2. Problematisering

I enlighet med den socialkonstruktionistiska traditionen så är sättet att se på olika individer/grupper kopplat till hur dessa individer/grupper konstrueras i ett särskilt sammanhang. I vårt fall utgörs dessa individer/grupper av personer med missbruksproblematik. Då vi ämnar undersöka hur dessa framställs i domar gällande tvångsvård enligt LVM så kan det vidare förstås att det särskilda sammanhanget då blir den rättsliga kontexten dessa befinner sig i vid tidpunkten för domen. För att vidare förstå beskrivningen “person med missbruksproblematik”, så måste vi även ta själva begreppet “missbruk” i beaktande då detta utgör en förklaring till varför det är att anse som en problematik. Detta kan till exempel innefatta typ av substanser, i vilken omfattning dessa används, konsekvenser av användandet samt de politiska diskussioner som förs kring dessa substanser. Vår utgångspunkt är att de konstruktioner som görs i ett

30

rättsligt sammanhang baseras på sättet individerna beskrivs och framställs av de professionella, främst inom socialförvaltningen. Mer specifikt menar vi då sättet de professionella uttrycker sig om personer med missbruksproblematik. Dessa uttalanden ligger sedan till grund för hur individen uppfattas av omgivningen och i många fall även hur individen kan komma att uppfatta sig själv. Således sås ett frö till en alternativ social identitet/position, som i sin tur kan medföra negativa konsekvenser för individen. I förlängningen kan det eventuellt även innebära negativa konsekvenser för hela den sociala grupp som individen kan tänkas tillhöra, i detta fall individer med missbruksproblematik.

5.3. What´s the problem represented to be?

För att kunna koda materialet så behövde vi ha någon slags klarhet i vad som egentligen var viktigt för studien syfte. Vi lät oss inspireras av Carol Bacchi och hennes metod ”What´s The Problem Represented To Be?” (härefter WPR). Utgångspunkten i detta angreppssätt, som kan beskrivas som en diskursanalytisk tolkningsram, är att ta reda på hur en sorts problematik beskrivs och hur detta sedan kommer påverka en eventuell lösning på problemet. Denna metod utgår från ett antal frågor som är menade att analysera konstruktionen av ett problem samt att problematisera hur väl lösningen anses vara anpassad för det specifika problemet (Boréus, 2015, s. 181, Bacchi, 1999 ss. 12–13). Då endast den första delen av denna metod var relevant för vår studie så valde vi att inte använda oss av den vidare. Den kom istället att fungera som en inspirationskälla genom de två första av sammanlagt sex analysfrågor: ”Hur presenteras problemet?” och ”Vad underförstås och impliceras i denna problemframställning?”. Den första frågan ”Hur presenteras problemet?” användes i det första stadiet där vi identifierade ord och meningar i de olika domarna som var likadana eller synonyma med varandra, dessa kodades och fördes in i ett specifikt dokument. För att sedan finna mer övergripande teman så utgick vi från frågan ”Vad underförstås och impliceras i denna problemframställning?”.

5.4. Textanalys med inspiration av diskursanalys

I och med att vi började koda och tematisera materialet förstod vi snart, som vi beskrev i föregående avsnitt, att Carol Bacchis metod WPR inte passade sig att använda vidare. Vi bestämde oss istället för att använda textanalys. De kodade orden och meningarna gavs då en större innebörd. Vi lät oss dock fortfarande inspireras av den diskursanalytiska processen. Eftersom vår uppsats präglas av den konstruktionistiska inramningen tänker vi att en diskursanalytisk blick ändå är av värde för vårt material. Inom diskursanalytiska inriktningar är det av vikt att analysera hur det pratas om olika typer av avvikelser, såsom exempelvis missbruk. Diskursanalytiker menar att så snart något har blivit språkligt benämnt så har en verklighet konstruerats. Vårt sätt att beskriva eller tala om något påverkar hur vi och världen uppfattar dessa avvikare (Börjesson & Palmblad 2007, ss. 9–10). Textanalys å sin sida genomförs genom att materialet noggrant studeras i flera omgångar. Detta görs till exempel för att kunna koda det man finner vara intressant och av värde till den slutliga analysen. I vårt fall bestod dessa kodningar bland annat av olika slags beteenden, som exempelvis utåtagerande, hotfull och våldsam. Dessa kodningar fördes sedan samman under mer övergripande teman, till

31

exempel under aktörskap och specialindikator 3 c. Utifrån praxis inom textanalys så valde vi även att förstärka vår diskussion i resultatet genom diverse referat och citat från domarna. Vi gjorde detta för att öka tyngden i våra fynd då det visar på vad som ordagrant ligger till grund för vår tolkning (Sohlberg & Sohlberg 2013 s. 112)

5.5. Tillvägagångssätt

Vi har i vår analys valt att läsa hela domen i sin helhet, för att sedan koncentrera oss på specialindikator 3c i LVM; risk att komma att allvarligt skada sig själv eller närstående. De teman som vi hittade under vår analys kopplas till framställningen av hela problembilden hos individer med missbruksproblematik. Vi har i våra frågeställningar med frågan: Hur framställs personer med missbruksproblematik av professionella i domar gällande tvångsvård med stöd av LVM 4 §? I och med denna frågeställning vill vi särskilt ta fram på vilket sätt de professionella porträtterar en person med missbruksproblematik och på vilket sätt detta kan komma att vara skäl nog för ett tvångsomhändertagande. Vi började med att utgå från Bacchis diskursanalytiska metod WPR. Frågorna vi använde oss av har inspirerats av Bacchi och dessa utgjorde en väsentlig grund som lät oss fokusera på vad som var av vikt att identifiera i domarna. I och med att vi använde dessa frågor började vi snart uppfatta att individerna porträtterades på olika sätt beroende på om de identifierades som manliga respektive kvinnliga. Utifrån detta landade vi i att olika typer av aktörskap beskrevs i rättsfallen. Ordet aktörskap ledde oss vidare in på Pierre Bourdieus habitusteori som vi använt för att förklara på vilket sätt individer med missbruksproblematik konstrueras, antingen som ett presumtivt offer eller som en potentiell förövare i rättsfall gällande tvångsvård i enlighet med LVM.

5.6. Metoddiskussion

I och med vår egentliga utgångspunkt som grundar sig i socialkonstruktionismen så hade det kanske varit mer logiskt att helt välja Foucaultinspirerade teorier och metoder, varpå en regelrätt diskursanalys hade varit mer aktuell som metod. Vår första tanke var att göra precis detta. I vårt PM så fanns det idéer om att utgå från maktperspektivet och sedan lyfta fram detta genom till exempel socialkonstruktionismen, diskurs och diskursanalys. En tanke var att använda Bacchis WPR-metod, som även den inspireras av Foucault. WPR-metoden syftar till att lyfta fram vad som faktiskt beskrivs som ett problem, vad som underförstås i denna problembeskrivning, vilka konsekvenser detta kan få samt hur problemet kunnat beskrivas annorlunda. En studie gjord på detta sätt tänker vi eventuellt hade kunnat ge en mer tydlig röd tråd. Dock så ansåg vi att den sista delen av WPR, ”hur hade problemet kunnat beskrivas annorlunda?”, ger upphov till en mängd tolkningar och spekulationer. För att analysera dessa hade det vidare behövts flertalet teorier och mycket mer tid. Detta, samt att WPR är utformad för att analysera policydokument, gjorde att vi kom fram till att denna metod inte var passande för vårt tänkta material.

Därav landade vi istället inom textanalysen, dock bar vi med oss mycket av den diskursanalytiska inriktningen då vi analyserade rättsfallen. Med diskursanalytiska inriktning menar vi här att vi tittade specifikt på de språkliga framställningarna och huruvida dessa bidrar