Pionjärverk om svenska
friluftslivets historia
Av Peter Schantz
Publicerad som understreckare i Svenska Dagbladet den 16 maj 2000
O
m man går igenom 1930-talets årgångar av Svenska turistföreningens (STF) tidning slås man av hur många kulturpersonligheter som beskriver sina möten med naturen och upplevelser av friluftsliv. Man kan läsa deras texter på flera sätt. När till exempel Gunnar Ekelöf i "Ödemarksresa" från 1934 blickar ut från sin tågkupé, ser "den ändlösa lervällingen Uppland" och beskriver den som ett sömnigt landskap, så belyses även kommunikationernas betydelse för att Ekelöf ska kunna dra "en lättnadens suck" när han kommer till södra Dalarna och så småningom nå det landskap han synes längta till:Staden är stenöknen, inte fjället. Här är väsentlighetens land, här finns utsikter utan utsiktstorn och skönhet utan marmorsocklar. Och ödemarken är aldrig öde. Nu är vi bland granarnas stilla, tåliga folk som stå sida vid sida. Det är söndagsstämning omkring oss. Vinden ringer tyst i himlens klocka, klangen mörknar, det skymmer – söndags-stämning men utan ödsligt klacktramp på nötta, kvava gator. . .
Sigfrid Siwertz "Hymn till fjället" vid invigningen av en fjällstation i april 1933 berättar även om det civila samhällets roll. Och vi påminns om att naturmötets uttrycksformer inte är självklara:
Men låt oss icke glömma att ingenting är vackert i och för sig. Nej, berglandskapets skönhet är som alla andra värden en människoandens skapelse och en jämförelsevis sen sådan. Från början var det blott den odlade jorden, som tycktes människorna skön. Horatius talar visserligen om hur "det höga Soracte står lysande av snö", men det föll honom absolut icke in att ge sig upp i denna snö. Nej, mina damer och herrar, utan Jean Jacques Rousseau och nyromantikens himlastormare och sist Nietzsches naturalistiska romantik sutte vi icke här uppe en kilometer
över havet och strax under Sylfjällets topp. Det vill från början något till för att driva människorna över den påtagliga fördelens demarkationslinjer.
Exemplen belyser några av de många faktorer som berör friluftsliv. På senare tid har dessa faktorers historia alltmer intresserat forskare, vilket nu resulterat i en antologi: Friluftshistoria. Från
"härdande friluftslif" till ekoturism och miljö-pedagogik (redaktörer Klas Sandell och Sverker
Sörlin, 285 s, Carlssons bokförlag). Det är ett stycke fascinerande svensk historia som där får sin skissartade teckning av tretton författare. Bokens breda ansats gör det befogat att tala om en pionjärinsats.
Den förändrade natursynen under 1700- och 1800-talen påverkade friluftslivets förutsättningar. När ledde då detta till att man började vistas i skog och mark med naturupplevelsen i centrum, d v s när "föddes" friluftslivet? Antologin betraktar friluftslivets organiseringsfas kring förra sekelskiftet som dess startpunkt. Då bildades till exempel STF (1885), Föreningen för skidlöpningens främjande i Sverige - nuvarande Friluftsfrämjandet - (1892), Svenska sällskapet för friluftslif och kroppsvård samt Sveriges scoutförbund (1912). Har det då inte funnits ett naturmöte som vi kan betrakta som friluftsliv innan dess? Kultursociologen Henning Eichberg har studerat detta med utgångspunkt från Tyskland och Danmark och knyter friluftslivets början till förromantikens sena 1700-tal. Man kan fråga sig om det inte finns tillräckligt mycket stöd för att inta samma hållning vad gäller Sverige.
F
ullt klart är dock att med organiseringen blev friluftslivet en mer manifest företeelse. Klas Sandell och Sverker Sörlin tolkar detta skede mot bakgrund av tidens dramatiska strukturella och demografiska förändringar. När landsbygdens gemenskap lämnades för ett liv i städerna uppstod behov av en ny rumslig och social identitet inom ramen för den nationella enhetstanken. "Den svenska naturen" och "det naturälskande svenska folket" blev viktiga element i den moderna svenska nationens tillblivelse. Även tidens intresse för geografiska upptäckter kan ha stimulerat till ett friluftsliv i STF:s anda: Känn ditt land. Likaså motiverade den sociala oron, inte minst bland städernas ungdom, och de ofta dåliga stadsmiljöerna till olika pedagogiska initiativ där fostran genom friluftsliv fick en central roll. Den blev en metod för hälsa, välbefinnande och kondition, men också för produktivitet i arbetslivet och fysisk färdighet för försvaret.I boken för Björn Tordsson fram en intressant hypotes om att de kontinentala myterna om nordborna blev råmaterial i skapandet av en ny självbild under 1800-talet. Med det perspektivet var det inte en slump att "Föreningen för skidlöpningens främjande i Sverige" bildades. Skidåkningen, som gavs epitetet "idrotternas idrott", associerades starkt med det nordiska, vilket än i dag speglas av att längdåkning i flera språk,
däribland engelska och spanska, benämns som "nordisk skidåkning". Det är ingen tvekan om att friluftsliv är en kulturföreteelse med vitt förgrenade rötter. Boken nämner flera av dem, men förbigår bland annat hur tidens sjukdomspanorama, särskilt neurastenin, ett tillstånd av nervsvaghet med ökad retbarhet, bidrog till intresset för friluftsliv. STF:s ordförande Louis Améen fångade stämningsläget väl vid föreningens 30-årsjubileum 1915: "Naturens friska vindar, naturens ro och skönhet äro saker, som visserligen icke finnas i farmakopén. Men stå bättre läkemedel till buds för vårt nervösa släkte?"
Med det nya bruket av naturen förändrades bilden av det nationella rummet. Ett friluftslandskap med distinkta platser växte fram i en kulturell process. Bland flera likvärdiga områden valdes vissa ut. Hur detta gick till är väsentligen okänt. Varför fanns till exempel vissa platser längs kusterna och i fjällen, som senare blev en del av vårt friluftslandskap, redan nämnda i Läsebok för folkskolan från 1868?
Att tillgängligheten har spelat en viktig roll i denna process speglar Sörlin med hur den inre bilden av berget Aavasaksa i Tornedalen förändrades. Till denna höjd begav man sig under flera hundra år för att beskåda polarlandskapet med dess midnattssol. Genom såväl inhemska som utländska reseskildringar, däribland Anders Fredrik Skjölde-brands "Voyage pittoresque au Cap Nord" (1801-1802), blev den föremål för en kanoniserings-process. Men bilden av Aavasaksa i det mentala landskapet tynade snabbt bort när järnvägen mellan Luleå och Narvik började trafikeras 1902. I stället ryckte fjällvärlden fram till en tätposition i friluftslivets platshierarki.
Om den tidiga friluftsrörelsen var elitistisk och dominerad av borgerlighet och överklass, sker en breddning under 1920- och 30-talen. Friluftslivet blir nu en del i välfärdsbygget. Lena Eskilsson beskriver hur en politik för fritiden växer fram samtidigt med arbetstidens reglering och den lagstadgade semestern. Denna politik lämnade inget utrymme för antikens ideal med en kontemplativ fri tid. Det gällde att undgå det man uppfattade som fritidens faror - lättja, konsumtion av "skräpkultur" och frigörande av driftsimpulser. Ett aktivt liv var botemedlet och det skulle göra människan glad, fri, sund och frisk. Med en stor utställning i Ystad 1936 åskådliggjordes denna fritidens idé. När den följdes av Fritidsutredningen 1937 var "fritid" i stort sett liktydigt med friluftsliv som snabbt blev en del i det moderna projektet. År 1939 beslutade riksdagen om en fond för friluftslivets främjande. Dessutom inrättades en statlig nämnd med fokus på fritidens nyttjande för friluftsliv.
S
amma år menade Stockholms stads fastighets-nämnd att det fanns planer som var av "utom- ordentligt intresse för stadens befolkning". Även stadskollegiets friluftskommitté hade välsignat dem. Då togs ett beslut: "Som huvudsakligt skäl för köpet anföres stadens intresse av att ifrågavarande egendom för framtiden bibehålles som ett förstadens befolkning tillgängligt fri- och naturområde." Därmed blev Hellasreservatet stockholmarnas egendom. Stockholms stad var inget framsynt-hetens undantag. År 1940 rapporterades att 25 städer hade eller var i färd med att förvärva markområden för att inrätta friluftsreservat. Hellasreservatets tillkomst var således i tidens anda.
Vid samma tid fick cykeln en central roll för tillgängligheten och antalet vandrarhem ökade med rekordfart. Att de byggdes i Syd- och Mellansverige markerar en breddning av friluftslandskapens typologi jämfört med den tidigare fokuseringen på fjäll och skärgård.
Under efterkrigstiden byttes cykeln ut mot bilen. Och på 50-talet organiserade bland annat Friluftsfrämjandet en kampanj som bara något decennium senare skulle vara en omöjlighet: "Ut i naturen - motorburen". Samtidigt minskade vandrar-hemmens betydelse när Välfärdssverige byggde sommarstugor. Detta ledde dock inte till att det offentligas intresse för friluftslivet minskade. I antologin får det sin beskrivning av Ingemar Ahlström och Sven-G Hultman. År 1952 etablerades till exempel ett visst strandskydd och lagen om stängselgenombrott tillkom för att underlätta för det rörliga friluftslivet. År 1963 övergick Statens fritidsnämnd till att bli dess friluftsnämnd och ett år senare möjliggjorde naturvårdslagen naturreservat för friluftsliv, eller som det ofta kom att rubriceras: social naturvård. När så Statens naturvårdsverk inrättades 1967 fick det även ansvar för friluftslivets frågor, och så småningom tog verket bland annat över ansvaret från STF för 460 mil av markerade leder i fjällvärlden. Andra uttryck för det offentliga engagemanget är Sörmlandsleden, som tillkom i mitten av 70-talet, och den fysiska riksplaneringens resultat i form av riksintressen för friluftslivet, vilka gavs ett visst skydd i naturresurslagen 1987.
På 60- och 70-talen drogs delar av friluftslivet in i en växande konsumtionskultur. Först sent under denna tidsperiod, och med en eftersläpning i förhållande till samhället i övrigt, kom frågor om miljö och livsstil upp på friluftsorganisationernas agenda. Det speglar att dessa organisationer har varit en del av den samhällsbärande kulturen. De rötter som friluftslivet internationellt sett även har i en civilisationskritik har inte vuxit sig djupa i Sverige, trots att de har haft sina förespråkare även i vårt land.
Under 1990-talet försvagades det offentliga samhällets engagemang för friluftslivet. Mycket av ansvaret för friluftslivets behov hade då förts över från staten till kommunerna. Det gick till och med så långt att Naturvårdsverket uttalade ansvar för friluftslivet försvann i början av 1990-talet. Nu hamnade det i samma strykklass som flera andra allmänintressen. Att allemansrätten skrevs in i grundlagen 1994 och vi fick vår första nationalstadspark 1995 blir därför mera av undantag från det tidstypiska.
Vilken plats har då friluftslivet haft i skolans ämne för kroppsövningar? Marie Sundberg och Johan Öhman belyser detta i en genomgång av läroplanerna. Den talar för att skolan har släpat efter samhällsutvecklingen i övrigt och att friluftslivet har haft en svag ställning. Under första hälften av 1900-talet handlade det mer om idrottsövningar i det fria, och det var för dessa man införde cirka tio obligatoriska friluftsdagar 1942. Först på 50-talet började läroplanerna skilja ut friluftslivets egenart från idrottsaktiviteter. I dag är dess roll bland annat att genom ett naturmöte bidra till ett intresse för miljöfrågorna. Men frågan är om målen kan realiseras när timplanerna för "Idrott och hälsa" har skurits ned och friluftsdagarna i praktiken försvunnit.
Bilden av den offentliga skolan kontrasteras av Petra Rantatalos beskrivning av olika ideella organisationers pedagogiska initiativ. Så vittnar till exempel STF:s och Friluftsfrämjandets engage-mang för "Skolungdomens allmänna fjällfärd" åren 1925-66 om stor vitalitet. Senare har Friluftsfräm-jandets Mulleskola från 50-talet inte bara blivit en succé i Sverige utan även exporterats som pedagogisk idé till bland annat Kanada, USA och Japan. Likaså har "I ur- och skur"-daghemmen, som introducerades i mitten av 80-talet, expanderat snabbt. Det bör vara glädjande för dem att den medicinska forskningen talar för att själva verksamheten, och inte urvalet av barn, förklarar att dessa är friskare än barn i vanliga daghem. Folkrörelsernas pedagogiska insatser belyser vikten av det civila samhället. Här har gjorts och görs ett enastående arbete, oftast av kvinnor och i det tysta.
I
dag utmärks friluftslivet av många subkulturer, alltifrån det enkla traditionella till olika kommersiella och specialiserade inriktningar som ofta syftar till äventyr och upplevelsemaximering. Mångfalden har alltså blivit ett karaktärsdrag och arenorna för friluftsliv ligger inte sällan långt utanför landets gränser.Med historiska perspektiv på friluftsliv blir det tydligt hur präglat av omvärlden dess ideologi och uttryckssätt har varit. Det är därför förståeligt att bokens redaktörer även söker teckna olika framtids-
scenarier. De initierar därvid en spännande problematisering kring påverkan av högrörlighets-samhället, uppluckringen mellan arbetstid och fritid, den elektroniska kommunikationens oberoende av rummet, sportifieringen av friluftslivet, behovet av en hållbar utveckling, de invandrade kulturerna, turismen och de växande sociala klyftorna. Ett intressant resonemang förs bland annat kring de stabila friluftslandskapens möjliga roll för platsiden-titet i ett föränderligt samhälle och om friluftslivets möjlighet att skapa proportioner på tid och rum för individen.
Finns det då, i början av 2000-talet, några mer tydliga tecken kring friluftslivets framtid? Ja. Kulturdepartementet har aviserat att en proposition om statligt stöd till friluftsliv och främjande-organisationer kommer att lämnas till riksdagen under detta år, och på miljödepartementet avser man att komplettera naturvårdens inriktning med det man benämner som "social naturvård". Fokus skall inte minst vara på den tätortsnära naturen. Så skall regeringsförklaringens ord från förra året "hela folket skall få tillgång till vår rika natur" förverkligas.
"Friluftshistoria" är en väl skriven och sammanhållen antologi som fyller en angelägen roll både för allmänheten och för fortsatt forskning. Därtill bidrar en riklig genomgång av litteratur och källmaterial. Författarna har genom en bred ansats lagt en viktig och tidigare svårtillgänglig grund för friluftslivets självkännedom. Dessutom inbjuder inte minst redaktörerna till reflektion. Ännu är det långt till ett kunskapsläge som medger en djupare förståelse av friluftslivets sammansatta väsen. Men boken markerar att en spännande färd i detta väsentliga landskap har inletts.
Peter Schantz är högskolelektor i humanbiologi, verksam vid Idrottshögskolan samt Karolinska Institutet, och har bland annat studerat friluftslivets fysiologi.
