• No results found

TGV 39 (2-3) 2018

N/A
N/A
Protected

Academic year: 2021

Share "TGV 39 (2-3) 2018"

Copied!
161
0
0

Loading.... (view fulltext now)

Full text

(1)

5

25

47

69

136

3

91

115

Från redaktionen: Vetenskap, konst och debatt

Karin S. Lindelöf, Camilla Flodin och Anna Bark Persson

Retrofili och begäret efter det förflutna

Kristina Fjelkestam

Den opassliga hustrun. Handlingsutrymme i narrativ och praktik i företagarfamiljen

Stina Malmén

Det könade patientskapet. Om det biopsykosociala perspekti-vets frånvaro när smärtpatienter möter allmänläkare

Stina Melander och Tove Lundberg

Kritik under den nyliberala ordningen: politisk paralys eller potential? Kritiska subjekt och kritikens (a)politiska karaktär

Evelina Johansson

Jämställdhetsintegrering med styrning bortom New Public Management

Eva Wittbom

Tala tillbaka, tala som ”other” i domstolsnarrativ om våldtäkt. Några nedslag under de senaste decennierna

Monika Edgren

Frispel: TGV donerar tavla av Monica Sjöö till Moderna Museet

Lena Grip

Efterlysning

Frispel: Mänskliga rättigheter i praktiken. Rapport från ett EU-projekt

Maria Hagberg, Cris McCurley och Yevgeniya Averhed

Recensioner Sveriges genusforskarförbund

139

140

149

155

(2)
(3)

Kära läsare!

”Svårt, men spännande!” Det var så vi beskrev vårt nya uppdrag som TGV-redaktion i förra TGV-redaktionsordet. Så känns det fortfarande, men nu när vi blivit varma i kläderna så ligger tonvikten mer på det intressanta i arbetet med denna viktiga tidskrift.

Detta andra nummer från Uppsala-redaktionen är ett öppet dubbelnummer som speglar pluralismen i den samtida genusforskningen. Den inledande arti-keln behandlar tidsnormer och begäret efter det förflutna, och följs av artiklar som undersöker handlingsutrymmet för en företagarhustru i 1800-talets Sverige; vilken roll kön spelar i mötet med vår-den; möjligheterna för radikal feminis-tisk kritik i en nyliberal världsordning; jämställdhetsintegrering i offentlig sek-tor; samt makt och motstånd i svenska våldtäktsdomar. Dessutom innehåller det här numret två Frispel; det första handlar om en målning av Monica Sjöö och det andra är en rapport från ett EU-projekt som syftar till att motverka genusbaserat våld och förtryck. Därtill en krönika från Sveriges genusforskarförbund med titeln ”Ett försvar för genusforskning är ett för-svar för demokratin”, samt två recensioner. Precis som i förra numret kommer

bidra-gen från skribenter med en stor spridning i akademisk ålder, från forskarstuderande till professor emerita – något vi självfallet är mycket glada över!

Fortsätt att skicka in abstract och manusförslag till oss. Glöm inte heller att TGV har en särskild plattform för debattartiklar på tidskriftens hemsida: www.tegeve.se – den är väl värd att besöka. Den senaste debattartikeln är författad av Jenny Westerstrand och bär titeln ”Institutionell immunitet, kritik och akademi – Bo Rothstein och könskampen mot genusforskarna”. Vi har haft en del strul med hemsidan och vi vill passa på att be om ursäkt för att den har legat nere vid några tillfällen – problemen ska dock vara lösta nu!

Nästa nummer blir årets sista och det kommer att bli ett temanummer med inriktning på naturvetenskap och utbild-ning. Till dess önskar vi er en god läsning med detta spännande dubbelnummer!

Camilla Flodin, Karin S. Lindelöf och Anna Bark Persson

(4)

tGv

d e b a t t

följ och delta i debatten

på www.tegeve.se.

(5)

retrophilia and the desire for the past

Kristina FjelKestam

Keywords

Queer temporality, historiography, historical fiction, desire for the past, retrophilia, Gabriella Håkansson, Aldermanns arvinge

Summary

in this article, i question hierarchies of temporality by a critical examination of difference, that is, the time conception of a still indicative demarcation between past, present and future character-istic of the historical consciousness in Western society. my ap-proach consists of a tripartite theoretical argument, which makes up for the first part of the article. the first step is constituted by my thesis in which i claim that a pivotal driving force in Western hierarchical historiography consists of the desire for the past, implicating a desire for difference. the second step complicates this desire by establishing a multidimensional model of desire, in which difference is diffused into differences motivated by cognition, emotion, politics and sexuality. the third step raises the possibility of dissolving difference altogether by an analytical concept i name retrophilia, love of the past, where time levels are claimed to be encouraged to collapse. in the second part of the article i concretize my argumentation by a reading of Gabriella Håkansson’s historical novel Aldermanns arvinge (Aldermann’s heir, 2013), set in the eighteenth century. By using a multidimensional model of desire and the figuration of retrophilia as reading tools, i conclude that the novel stages difference in the plural rather than the singular. these differences are evoked by multidimensional desires in which the past does not have to play the part of the Other. instead embodi-ment and sensual experience give way to alternative ways of understanding both time and history.

(6)
(7)

Tid värderas och hierarkiseras, i stort som smått. Vems tid anses värdefull och vems tid värdelös, och i vilken kontext blir ”snabbt” plötsligt finare än ”lång-samt” eller, för all del, ”lång”lång-samt” bättre än ”snabbt”? När anses det ha varit bättre förr, när ser vi en ljusnande framtid eller när ska vi istället sträva efter att vara mer närvarande i nuet?

I den här artikeln vill jag komplicera frågan om tidens hierarkisering och värdering, och syftet är att söka avnaturalisera invanda temporalitetsnormer och resonera kring alternativa sätt att tänka och uttrycka tid. Detta är jag dock inte ensam om att göra eftersom flera viktiga verk har studerat tid under senare år – internationellt har det rentav talats om en ”temporal vändning”,

the temporal turn (Davies och Funke 2011: 2). Vi vet redan att

historieskriv-ningar präglas av sin tillkomsttid, men detta blir problematiskt när nuets historieperspektiv innefattar värderande hierarkisering och exempelvis får sexistiska konnotationer (som i klassiska analyser av Goethes Faust där Faust tolkas som ”modern” och Gretchen ”omodern”), ålderistiska (barn som en samling ”not-yets” och äldre som en skramlande hög ”has-beens”) eller hete-ronormativa (den heterosexuella livskurvans förgivettagande). I dessa fall blir det uppenbart att temporala metaforer får faktiska konsekvenser, och de politiska implikationerna har framförallt uppmärksammats i den feministiska kritiken av det moderna historiemedvetandets linjära progressionstanke, i det queerteoretiska ifrågasättandet av krononormativitet, och i postkoloniala med avstamp i kritisk historieteori vill artikeln förstå begäret efter det förflutna som något som komplicerar en enkel skiljelinje mellan dåtid och nutid. skillnaden överskrids genom det affektivt sinnliga, ”retrofili”, vilket åskådliggörs i en läsning av Gabriella Håkanssons historiska roman Aldermanns arvinge.

retrofili och beGäret efter

det förflutna

(8)

analyser av historiens fortgående verkan (Hemmings 2011; Freeman 2010; Mbembe 2001).

Jag tror att det i grundläggande mening handlar om att syna frågan om

skillnad, det vill säga den västerländska modernitetens tidsuppfattning som

fortfarande anses vägledande i ett historiemedvetande som innefattar en tydlig åtskillnad mellan ett då, ett nu och ett sedan (jämför Liedman 1997). Det antikt grekiska ordet för tid, chronos, implicerar mätandet av tid, kronologi, vilket enligt Nationalencyklopedin innebär att något är ”ordnat i naturlig tidsföljd”. Men kronologisk tidsföljd är knappast särskilt ”naturlig”. Den tenderar att fungera just hierarkiserande, i synnerhet när tidsföljdens riktning styrs av en föreställ-ning om fortskridande och framsteg. Modernitetens historiemedvetande, format av upplysning och utvecklingstanke, gestaltar tid i den linjära och irreversibla följdens form och ”tvingar oss att betona förändring, utveckling och ersättning samt att bortse från samtidigheten hos det icke-samtida”, som kulturhistorikern Aleida Assmann påpekar (Assmann 2004: 74; Lindén 2012: 10). Det förflutna blir alltså det som inte längre sker, och en sådan tidskonstruktion tvingar oss till en definition av tid där samtid bara kan existera i förhållande till vad det inte är, det vill säga det icke samtida. ”Samtidighet” blir då en norm för hur vi ska förstå världen, i vilken det förflutna tilldelas rollen av den Andra.

Detta västerländska historiemedvetande utgör dock endast ett sätt att se på tid, trots att det i upplysningens universaliserande mening har betraktats som det enda. Samtidigheten som norm kräver att det som inte ryms inom dess kronologiska måttstock måste utdefinieras och istället betecknas som primi-tivt eller passé. Det utdefinierade placeras rentav i något som kan benämnas ”anachronistic space”:

According to this trope, colonized people – like women and the working class in the metropolis – do not inhabit history proper but exist in a permanently anterior time within the geographic space of the modern empire as anachronis-tic humans, atavisanachronis-tic, irrational, bereft of human agency – the living embodi-ment of the archaic ”primitive”. (McClintock 1995: 30)

Anakronismen blir som sådan inte bara en temporal metafor utan även en rumslig – en ”kronotop” som Bachtin skulle ha sagt (Bachtin 1988). Det blir därför viktigt att uppmärksamma att tid konkretiseras och förkroppsligas i rummet, vilket i förlängningen innebär att temporalitet skapar den mänskliga tillvaron i både social och somatisk mening.

Mitt tillvägagångssätt i det följande kommer att bestå i en tredelad argumen-tation. Det första steget utgörs av min tes, baserad på resonemanget ovan. Jag

(9)

vill hävda att en central drivkraft för ”sam-tidighetens” historieskrivning består av

begäret efter det förflutna. Begäret efter det

förflutna implicerar ett begär efter skillnad, vilket innebär att det förflutna gestaltas och tillskrivs ambivalenta egenskaper av både hot och lockelse. Argumentationens andra steg utgör en komplicering av detta begär, och jag upprättar i detta syfte en

flerdimensionell begärsmodell som beskrivs

närmare i avsnittet nedan. I avsnittet därpå följer sedan en presentation av argumen-tationens tredje och avslutande led där jag lyfter fram möjligheten av skillnadens upplösning och tidsdimensionernas kol-laps genom ett analytiskt redskap jag valt att benämna retrofili.

Artikelns huvudsakliga poäng består alltså i ett försök att ifrågasätta en hie-rarkiserande och värderande syn på tid genom att teoretiskt argumentera för möjligheten av att förskjuta innebörden av skillnad – eller rentav låta den upplösas. Argumentationen konkretiseras avslut-ningsvis genom en analys av Gabriella Håkanssons historiska 1700-talsroman

Aldermanns arvinge (Håkansson 2013),

där läsredskapen just utgörs av min fler-dimensionella begärsmodell och retrofi-lins figuration. Jag har inspirerats till att mynta begreppet ”retrofili” när jag läst Håkanssons roman, och trots att ordet aldrig nämns där ter det sig synnerligen kongenialt för berättelsen. Men jag tänker mig att det ska kunna appliceras även på annat material med historiska anspråk.

Aldermanns arvinge utgör första delen av en

planerad trilogi (där hittills även den andra delen, Kättarnas tempel från 2014, hunnit

publiceras till dags dato) och den är ett pro-minent exempel på det svenska 2010-talets historiska romanboom där andra 1700-tals-skildringar bland annat består i Anna Lestadius Larssons trilogi om drottning Charlotta (Barnbruden 2013, Pottungen 2014, Räfvhonan 2015), Theodore Bergqvists

Kabal (2013), Carl-Michael Edenborgs Alkemistens dotter (2014), och Niklas Natt

och Dags 1793 (2017). Historiska romaners sjuttonhundratalsgestaltning har gedigna traditioner både internationellt och natio-nellt alltsedan Scotts Waverly (1814) och Almqvists Drottningens juvelsmycke (1834), men just denna diskussion kommer jag att lämna därhän i det följande eftersom det är temporalitetsaspekter i mer övergripande teoretisk mening som intresserar mig i denna artikel.

I förlängningen vill jag däremot skriva in mig i humanioras generellt affektiva vändning där känslornas roll i allehanda politiska, ekonomiska, sociala och kultu-rella maktstrukturer aktualiserats. Inom historikerskrået talas det till exempel om att skriva ”känslornas historia”, medieve-tare talar om en populärkulturell trend av ”affektiv historia” medan queerteoretiker diskuterar ”erotohistoriografi”, och det är denna typ av forskning kring förkropps-ligade känsloreaktioner i relation till det förflutna som här i vidare mening intres-serar mig (Plamper 2017; Landsberg 2015; Freeman 2010).

Begäret efter det förflutna

Tidsnormer ristas in på våra bara kroppar eftersom ”temporality itself raises the ques-tion of embodiment and subjectivity”, som

(10)

medeltidshistorikern och queerteoretikern Carolyn Dinshaw påpekar (Dinshaw 2007: 109). En viktig aspekt som lyfts fram inom queera temporalitetsstudier är därför den som problematiserar krononormativiteten, det vill säga den heterosexuella livskurvans kronologiska norm som utgör ”a techni-que by which institutional forces come to seem like somatic facts” (Freeman 2010: 3). Krononormativiteten, ett begrepp som Elizabeth Freeman myntat, innebär till exempel att barndom och pubertet i rätt ordning ska följas av vuxenlivets äktenskap och barnafödande, vilket på ålderns höst leder till barnbarn. Begreppet krononor-mativitet uppenbarar hur naturaliserat detta mönster är, och hur självklart indi-vider, samhällsutveckling och politiska beslut förhåller sig till denna norm för den ultimata utdelningen av reproduktion och produktion.

Förutom de normkritiska aspekterna på temporalitet finns här ett uppmärksam-mande av de somatiserande effekterna, vilket är det jag vill undersöka närmare. I förlängningen effektuerar tidsnormerna nämligen kroppslig affekt, vilket är sam-manvävt med sinnliga förnimmelser och kognitiva reaktioner. Känslor, helt enkelt. Det kan handla om att känna sig omogen och ur led med tiden, att känna sig före sin tid, som ett barn av sin tid, passé, eller rentav tidlös.

Känslor handlar inte bara om krono-logi. Olika känslor och känslostrukturer kan existera parallellt i samma tid och på samma plats (och hos samma person), och forskare brukar påpeka just detta. Visserligen är känslohistoriker snarare

intresserade av diakrona perspektiv och av tidsnormernas förändring över tid, men en kulturteoretiker som Raymond Williams och en postkolonial teoretiker som Achille Mbembe har istället gjort synkrona nedslag och benämnt dessas både korsande och krockande tids- och känslodimensioner för ”structures of feeling” eller ”entanglement” (Williams 1980; Mbembe 2001). Dinshaw talar för sin del om ett slags ”touch across time” där känslomässiga kopplingar knyts genom epokerna och skapar sammanhang och rentav politisk solidaritet, medan Freeman använder termen ”erotohistoriography” utifrån en tanke om att kroppslig affekt som uppstår vid mötet med det förflutna bildar ett slags temporala hybrider i nuet (Dinshaw 1999: 21; Freeman 2010: 95).

En affekt som sexuellt begär, i förelig-gande artikel i den mer specifika meningen av begäret efter det förflutna, kan fungera som drivkraft i strävan efter att ersätta förlusten av vad som inte (längre) finns – eller som kanske aldrig ens har funnits. Mer konkret innebär detta att sinnlig-göranden av det förflutna kan betraktas som en flerdimensionell iscensättning av just detta begär. Vid sidan av begärets erotiska aspekt ser jag det framförallt som något av kognitiv och emotionell art, det vill säga ett begär som innefattar en strävan efter att uppnå inte bara kunskap utan också en känslomässig relation till det förgångna. Som sådant kan det även vara av den politiska art där begäret efter det förflutna drivs av längtan efter att uppnå socialt erkännande. Detta kan till exempel utgöras av bortträngda gruppers

(11)

krav på att få ingå i historieskrivningars kollektiva berättelse, och denna strävan efter identitetspolitiskt erkännande drivs fram exempelvis med vad queerhistorikern Christopher Nealon kallar för känslan av ”an overwhelming desire to feel historical” (Nealon 2001: 8 [kursivering i original]). Sammantaget betraktar jag det flerdi-mensionerade begärets erotiska, kogni-tiva, emotionella och politiska aspekter som en central drivkraft bakom dagens ökande historieintresse där det förflutna både aktualiserar och aktualiseras av vår egen tids frågor.

När jag talar om begär menar jag inte den metafysiska tradition som från Platon till Lacan definierat mänskligt begär i ahi-storiska termer av till exempel ”ursprung”, som i fallet av Platons androgyn, eller ”orsak” i stil med Lacans åtskillnad mel-lan subjekt och begärt objekt (Butler 1995). Istället vill jag betrakta det som en materialiserat diskursiv process med olika varianter av sociala och kulturella uttryck. Begär blir då inte ett transhis-toriskt begrepp, utan snarare relativt och kontextuellt betingat. Därmed kan det även utgöra en konstruktiv kraft som inte bara handlar om brist eller otillfredsstäl-lelse, utan om att även åstadkomma något, att faktiskt förändra, vilket till exempel Gilles Deleuze och Félix Guattari påpe-kade redan 1972 i sin kritik av Freud i

L’anti-Oedipe. Begär kan sålunda ses

även som en strävan efter politiska mål och fungera som en aktiv del i samhäl-leliga transformationer. Som sådant blir begäret efter det förflutna förstås möjligt att exploatera för ideologiska syften – inte

bara “goda” utan även “onda”, och är där-för betjänt av ständig kritisk granskning utifrån sina både epistemologiska och etiska förutsättningar. Men genom de teoretiska implikationerna av detta per-spektiv blir det viktigare att studera vad olika slags begär gör, snarare än vad det är. Begär som strukturellt förkroppsligat fenomen, som social och kulturell kraft, kan då betraktas som en performativ akt snarare än ett expressivt uttryck för inre essentialitet (Lanser 2014; Gorton 2008). Temporalitet handlar i denna mening inte bara om mätning och kronologi utan innefattar även sådant som rytm, sekvens, tempo och intensitet – det vill säga sinn-lighet. På senare år har intresset för just ett sinnliggörande av det förflutna vuxit explosionsartat och utgör ett slags ”affektiv historia”. Genom olika gestaltande uttryck iscensätts tid, och historiska händelser sinn-liggörs av text, bild, ljud, känsel och doft. Historien ska både kännas och upplevas genom att sensoriskt beröra(s) och känslo-mässigt röra. Tendensen kan skönjas i fram-gångsrika tv-program som Historieätarna och i den välbesökta medeltidsveckan på Gotland, men även i den populära biopic-genren där de senaste svenska exemplen utgörs av filmer om Ted Gärdestad och Björn Borg. Den historiska romanboomen kan exemplifieras med internationella bästsäljare som Hilary Mantels Wolf Hall som också blivit tv-serie, och andra tv-serier som Mad Men, Downton Abbey, Vikings, svenska Fröken Frimans krig och Vår tid

är nu, ägnar sig likaledes åt att sinnliggöra

historien genom materialiserade iscensätt-ningar av det förflutna.

(12)

En intressant aspekt av detta är vad jag anser vara ett slags återupplivat beja-kande av känsla i förhållande till historia. Historieämnets moderna grund handlade inledningsvis om just subjektiv känsla inför det förflutna inom ramen för 1700-talets sentimentala historism och romantikens historieskrivningar. Men känslorna för-trängdes och försvann efterhand under det långa 1800-talet då disciplinen pro-fessionaliserades genom objektivt källkri-tiska metoder. Njutningen av det förflutna begränsades nu till en sanktionerat episte-mologisk form. I likhet med bland annat estetikens samtida institutionalisering betonades det kognitivt rationella istället för det sinnligt emotionella, en förändring som även kan betraktas i genuskodade ter-mer (Smith 1998; Fjelkestam 2010).

Initialt uttryckte den sentimentala 1700-talshistorikerns starka känslor ett begär efter det förflutna som kunde vara närmast pinsamt erotisk, i stil med Johann Joachim Winckelmann och andra estetiskt sinnade antikälskare. När Winckelmann år 1755 resonerade kring antikens Grekland och dess konst i Gedanken über die

Nachahmung der griechischen Werke in der Malerei und Bildhauerkunst ville han

få sin samtid att inspireras inte bara vad gäller denna konsts ideala former utan även av dess tidsanda i sinnligt estetisk och erotiserande mening.

Edmund Burke är ett annat exempel som lyfts fram av Mike Goode i hans genusanalytiska bok om det moderna historieämnets framväxt (Goode 2009). I en ofta citerad sekvens ur Reflections on

the Revolution in France från 1790

gestal-tar Burke hur han tänker sig att det gick till när kungaparet togs till fånga under franska revolutionen. Burkes begär efter det förflutna innefattar en sexualisering av Marie Antoinette i form av ”a delightful vision […] glittering like the morning-star, full of life, and splendour, and joy. Oh!” (Burke 2003: 65) Hans känslor vid tanken på när han såg henne som ung transponeras till en erotiskt färgad fan-tasi vid beskrivningen av hur hon, ”nästan naken”, söker fly sina förföljare när folket intar Versailles (Burke 2003: 60, min över-sättning). Eftersom Burkes sentimentala historism här kan betraktas som grundad i sexuell affekt vill Goode kategorisera denna typ av historieskrivning som ett slags historicistisk erotik, ”erotics of his-toricism”. Det är ett träffsäkert begrepp, i synnerhet som även andra 1700-talshisto-riker kunde uttrycka ett liknande erotiskt färgat begär efter det förflutna.

retrofili

Det sena 1700-talets amatörhistoriker, som före historieämnets professionaliserings-process utforskade framförallt antikens kvarlevor och de antika fynd som hit-tades i tidens arkeologiska utgrävningar av Pompeji och Herculaneum, ansågs uttrycka ett alltför passionerat begär till det förflutna och dess artefakter. Ordet ”amatör” kommer från latinets amare, att älska, och liksom den närliggande termen ”dilettant” (från latinets delectare, för-tjusa) var de i sin samtid positivt laddade begrepp. Men den närmast erotiskt skön-hetsälskande manliga antikvarien fick mot slutet av 1700-talet den pejorativt syftande

(13)

benämningen ”retrofil”, från latinets retro, bakåt, och grekiskans philia, kärlek. Detta var något den professionelle historikern nu skulle ta avstånd från eftersom det i tem-poral mening tillhörde historiedisciplinens barndom (Goode 2009: 152). Att begära det förflutna blev omoget och rentav sjukligt – en barnsjukdom.

Just dessa passionerat besatta amatörhis-toriker gestaltas av Gabriella Håkansson i Aldermanns arvinge. Jag ska undersöka hur denna historiska roman iscensätter ett flerdimensionellt begär efter det förflutna, och min analys fokuserar i detta syfte figu-rationen retrofili. Det teoretiska begreppet ”figuration” är ett feministiskt analysred-skap som utgör både något mer och annat än exempelvis en metaforisk ”figur” eller begrepp som ”tema” och ”representation”. Det går att beskriva begreppet som teori

som tar kropp, det vill säga ett slags

teore-tisk materialisering av levda känslor och begär (Lundberg 2008: 43). Jag tar här fasta på just figurationens teoretiska för-kroppsligande eftersom retrofili inte bara sinnliggörs i Håkanssons historiska roman utan också betecknade reella kroppar och erfarenheter i 1700-talets samtid. Men retrofilins återkomst på 2010-talet utgör någonting annat, ett slags upprepning-med-en-skillnad. Ett pejorativt begrepp som ”retrofili” får då istället en positiv laddning i Håkanssons roman, vilket jag tror kan betraktas som en strategi för att uppvärdera det queera anslag av vad som mot slutet av 1700-talet ansågs som ett alltför opassande begär efter det för-flutna. Retrofili i egenskap av figuration kan också innefatta en politisk potential

då den i förlängningen kritiserar rådande normer och ställer upp andra alternativ. Rosi Braidotti påpekar att en figuration i feministiskt mening utgör ”a politically informed account of an alternative sub-jectivity” (Braidotti 1994: 1), och jag tror att citatet mäktar härbärgera en smärre revidering: ”A figuration is a politically informed account of an alternative

[tem-porality]”. Figurationens alternativ, vision

eller potential har inte en fast form utan är ett ständigt pågående formande, ett bli-vande (Braidotti kallar det ”becoming” utifrån sitt deleuzianska perspektiv). I denna mening tänker jag mig att ”retrofili” kan visa oss en annan tid, det vill säga inte 1700-talet eller ”1700-talet”, utan snarare ett annat slags tidsuppfattning där nu och då inte är två helt åtskilda ontologiska entiteter, utan istället korsas och bryts i ständigt pågående processer. Retrofili som figuration kan således problematisera sam-tidighetens hierarkiserande isärhållning, det vill säga den maktordning som bygger på statisk skillnad mellan nu och då.

Jag ska metodiskt undersöka Aldermanns

arvinge utifrån de begärsdimensioner jag

presenterat ovan och som består i det kognitiva och emotionella begäret efter att lära (och) känna historien, liksom det politiska begäret efter upprättelse och förändring. Genom begreppet ”histo-ricistisk erotik” hoppas jag även kunna fånga begärets sexuella dimension, men i dess mer specifika innebörd av retrofilins erotiskt laddade begär efter det förflutna. 1700-tals antikvariernas opassande begär betonar den kroppliga njutning som fram-kallas av materialiseringen av det förflutna

(14)

i form av historiska artefakter, vilka kan leda till sexuell upphetsning. Retrofili är i detta nära besläktad med ”bibliofili”, och bibliofilen får tydlig gestalt i en annan svensk historisk roman om 1700-talet, Malte Perssons Edelcrantz förbindelser:

Han tar upp ett exemplar av Voltaires La Pucelle och följer guldorneringen med fingrarna. Var det getter från Gileads kullar som fått offra sitt skinn för dessa bands behag? För att ge dem evig ungdom? Böckernas skinn är inte som män-niskornas, märkt av koppärr och karbunklar, utan förblir utanför tiden, oför-stört som unga flickors eller gossars. Han smeker den lena saffianen och märker att han har fått stånd. (Persson 2008: 306)

Här blir boken till ett slags fetisch för begäret efter det förflutna eller, snarare, en längtan bort från sin egen samtid eller, rentav, ett tillstånd utanför tiden. Detta ständigt uppskjutna begär, omöjligheten i att uppnå det eftersträvansvärda, drivs fram genom metonymiska rörelser. Dessa rörelser skapar en fetischistisk överföring till ett materialiserat tecken och begäret struktureras sedan av just detta tecken: boken. Som vi snart ska se handlar det för Håkanssons retrofiler istället om antika artefakter, i synnerhet små Priapus-statyetter med avgörande symbolvärde för romangestalterna.

att lära (och) känna historien

Första gången läsaren möter Gideon Aldermann sitter han och väntar på födel-sen av sin arvinge. Apparitionen är den övervintrat elegante aristokratens från

l’ancien regime, och han bär en kanariegul damastväst, vaniljgula mockaskor

med klack till tunna vita silkesstrumpor, och håret samlat i en pudrad hårpiska. Uppenbarligen är han lite till åren kommen: ”Håret var grått, tunt och lite spretigt, men nådde trots hans höga ålder långt ner på axlarna” (Håkansson 2013: 11–12).

Året är 1800, och den fiktive Aldermann utgör sinnebilden av det passerade seklets utlevande libertin, tillika revolutionär och antikdyrkande retrofil. Han söker dra med sig sina upplysningsideal in i det nya seklet genom att pliktmässigt ha koncipierat den arvinge som ska utgöra verktyget för detta. På sin ålders höst har han offrat sig för sällskapets bästa genom att gifta sig och idka samlag med en kvinna och då säkerställt sällskapets fortlevnad genom ett barn. Aldermanns hustru föder en pojke, William, och dör sedan lämpligt nog i barnsäng.

Aldermann leder sällskapet Dilettanti, vars manliga medlemmar i likhet med honom själv är retrofiler i rent bokstavlig bemärkelse. Sällskapet, liksom några av dess medlemmar i romanen, har existerat i verkligheten (Redford 2008). Den antika Priapuskulten utgör sällskapets epicentrum och omfattar både

(15)

samhälls-omstörtande verksamhet och egen utle-vande möteskultur. Mottot för historiska Dilettanti var ”Seria Ludo”, seriös lek, vilket innebar att njutning skulle tas på allvar inte bara i estetiskt hänseende, utan även i libertinsk praktik och genom pro-fana ideal i en religiös samtid. Håkanssons fiktiva Dilettanti-motto är istället ”Semper Ardens”, alltid brinnande, och handlar i parallell mening om transcendens genom erfarenheter av antik konst och sexualitet – att lära och känna historien – vilken i förlängningen ska leda till insikt, upplys-ning och politisk förändring: ”Gamla lagar skulle brännas och nya dekret skulle utro-pas, gamla byggnader skulle falla och nya monument resas” (Håkansson 2013: 47). En ordensbroder, den franske libertinen och revolutionären baron d’Hancarville, kan stämma upp i jakobinsk kampsång, liksom Aldermann gärna ikläder sig den röda frygiska revolutionsmössan.

Det handlar i övergripande mening om kroppslig och existentiell extas, och vägen dit går genom antika artefakter. Sällskapets motto, ”alltid brinnande” betecknar detta extatiska tillstånd, och inledningen till

Kättarnas tempel visar hur mottot en gång

initialt materialiserats i både bokstavlig och överförd bemärkelse. I prologen ”Vesuvius kyss” berättas om hur sällskapet samlats inför Vesuvius vulkanutbrott år 1767, vilket ska erinra om vulkanens ödeläg-gelse av Pompeji och Herculaneum under antiken. Åtta engelska män samtalar om statskyrkans avskaffande, demokratins och republikanismens införande och porno-grafi som vägen till upplysning medan de väntar på utbrottet och äter sina vaktelägg

iklädda kulörta klackskor och hattar med plym. När lavan väl börjar strömma klär de av sig nakna och hyllar extatiskt detta sublima skådespel. De ger sig dock tid att grilla duvor över lavan, innan de ger sig hän i vidare ceremonier där de äldre av Dilettantimedlemmarna utser de yngre till sällskapets nya ledare: Gideon Fitch-Aldermann, Josias Geberhardt, Richard Payne-Knight, och Hermann von Riedesel (endast de två förstnämnda är fiktiva gestal-ter). Deras äldre mentorer, även i antikt grekisk mening, utgörs av de historiska gestalterna Winckelmann, den brittiske politikern sir Francis Dashwood, liberti-nen och författaren baron d’Hancarville och sir William Hamilton, den brittiske ambassadören i Neapel.

I överförd bemärkelse döper den nye stormästaren Aldermann sig själv och de andra i eld genom att pressa en i lavan glödgad ädelsten mot överarmen. Detta trekantiga brännmärke får benämningen ”Vesuvius kyss” och blir även i fortsätt-ningen en del av sällskapets initiations-rit. Den yngre generationen lovar att arbeta vidare för att besanna sällskapets dröm om ”frihetens renässans” baserad på deras egen variant av upplysningens neoklassicism, och stridsropet lyder ”Hell Priapus”. Den antika Priapuskulten gavs konstnärliga uttryck, oftast i form av små votivstatyetter och amuletter, och i baron d’Hancervilles tre volymer av Recherches

sur l’origine, l’esprit et les progrès des arts de la Grèce från 1785 menade han att all konst

visserligen grundades i religion, men häv-dade att all religion i sin tur var grundad i sexualitet (Redford 2008: 114).

(16)

Priapuskultens gudom är utrustad med en enorm lem, och den tillbeds genom att begnidas, liksom ordensbröderna även gnider sina egna och varandras lem-mar under sammankomsterna. En annan av sällskapets faktiska ordensbröder, Richard Payne Knight, hade 1786 publicerat skriften An Account of the Remains

of the Worship of Priapus, vilken genast censurerades och gjorde författaren till

paria. Den baseras på de många fynden av Priapusstatyetter och Priapusamuletter vid utgrävningarna i Pompeji och Herculaneum, vilket tystats ner trots att dessa, enligt romanens Dilettanti, visar hur människor i Herculaneum ”verkligen levde” (Håkansson 2013: 93).

När gamle Aldermann dör tar Richard Payne Knight över som sällskapets stormästare, tillika förmyndare för den nu femårige sonen William som är tänkt att småningom bära facklan vidare genom att utbildas i enlighet med faderns efterlämnade och elaborerade läroplan. Den utgår från upplysningsidéer om frihet och jämlikhet, liksom ”sanningen” om antiken. Framförallt innefattar denna sanning Dilettantis tolkning av Priapusriterna, som syftar till ett slags politiskt syftande sexualitet. Sinnlighet i form av estetik och erotik leder till frihet och andligt brinnande gnosis, förstärkt livsnärvaro och insikt, enligt denna världsåskådning. Frågan som läsaren till slut ställer sig är trots allt: frihet för vem? Kvinnor lyser oftast med sin frånvaro, liksom människor som inte är aristokrater eller icke-vita. Men i manligt homosocial och homosexuell bemär-kelse tjänar Dilettanti-sällskapet utmärkt sina syften, som i denna ceremoni:

Med ens slet någon av sig manteln och blottade en präktig, styv lem. Alla skrek av narkotisk förtjusning och skanderade tillsammans: Priapus, Priapus, Priapus. Mannen började långsamt masturbera. Den yngste i skaran började läsa högt ur Catullus. ”Storkuken gör ett försök att bestiga Helikons höjder”, sluddrade han. Helikons höjder, skrek alla i kör och klappade entusiastiskt i händerna.

Helikon! skanderade de nu uppfordrande medan de allt aggressivare stampade med fötterna i golvet. Helikon! Helikon, Helikon!! En nykomling kröp fram till ynglingen och hjälpte honom att fullborda akten med sin mun. Samma yngling tvingade sedan de andra att ställa sig i ring runt högen med biblar och urinera samtidigt som han själv ejakulerade på korset. (Håkansson 2013: 373)

Citatet utgör ett slags ironiskt konglomerat av de faktiska och imaginära riter som anses känneteckna hemliga sällskap som Frimurarorden och allehanda kabalmöten och sammansvärjningar, vilka efter 1700-talets storhetstid blivit ”en anakronism” (Håkansson 2013: 331). Varje morgon utför sällskapets medlemmar dock även en enskild ritual där Priapus och de andra antika gudarna får emottaga en offergåva i form av utgjuten säd, som här när den tyske ytterst passionerade

(17)

medlemmen Josias Gebhardt (som agerar informator till Aldermanns arvinge): Gebhardt doppade fingrarna i en liten skål med olja och började hastigt röra vänsterhanden upp och ner medan han rytmiskt uttalade namnen på samtliga gudar på altaret. När ritualen med ett utdraget stön var slutförd och offergåvan framburen tackade han innerligt de högre makterna och lovade återgälda dem allt de skänkt honom.

– Phallus, Fascinus, Itophallus, Ruber, Rubicundus. Jag svär att återupprätta dina heliga namn. Blodet är mitt insegel, säden är mitt löfte. Priapus Pantokrator, jag lovar att bygga upp ditt tempel igen. Ich schwöre es dir, ich schwöre es dir… (Håkansson 2013: 418)

Det tempel Gebhardt här anspelar på byggs i Håkanssons andra del av den planerade Aldermann-trilogin, Kättarnas tempel. Det får formen av ett museum där Priapuskultens kvarlevor ställs ut till befolkningens fromma, vilket inte alls uppskattas av Londonborna.

Politisk revolution

Det handlar dock inte om ett museum vilket som helst. I förlängningen handlar det om samhällelig omvälvning där museet endast utgör en del av de planer som Gideon Aldermann utarbetat i sitt så kallade grand oeuvre, där vägen till frihet går genom konsten. I detta är han rörande överens med många faktiska filosofer i hans samtid, vilka noterat att konsten är en förändrande kraft att räkna med eftersom den både skapar och skapas av mänsklig handling.

Alltsedan antiken har skönhet och godhet hängt samman, och diverse slut-ledningsramsor om att det goda är sant och att det sanna därmed är skönt har uttalats. 1700-talsfilosofen Immanuel Kant, som brukar betraktas som pappa till den moderna estetiken, delade visserligen upp behandlingen av det sanna och det goda och det sköna i tre Kritiker, men det sköna fick avslutningsvis agera brygga mellan det sanna och det goda. Mot slutet av 1700-talet menade Madame de Staël än tydligare att det sköna, det vill säga konsten (i synnerhet de litterära mäster-verken), frambringar ”ett slags moralisk och fysisk chock, en skälvande beundran som gör oss benägna till generösa handlingar” (Staël 1820: 31, min översättning). Dessa ”generösa handlingar”, actions généreuses, skapar social förändring och i förlängningen politisk revolution, vilken i sin tur leder till konstnärlig revolution som inspirerar till nya generösa handlingar – och så vidare.

En annan parallell till Dilettantis grand oeuvre torde utgöras av Friedrich Schiller. I Briefe über die ästhetische Erziehung des Menschen från 1795 är Schillers

(18)

estetiska projekt helt igenom politiskt: ” […] för att lösa det politiska problemet i erfarenhetens värld, måste [man] välja vägen genom det estetiska, eftersom det är genom skönheten man vandrar till friheten” (Schiller 1995: 23). Upplevelser av det sköna utgör alltså vägar till frihet, godhet och rättvisa och människan uppnår sin ”mänsklighet” genom dem. Det estetiska tillståndets frihetlighet får politiska konsekvenser, menar Schiller vidare, och i förlängningen blir estetiken rentav en modell av den ideala staten.

Den estetiska staten är den etiska staten, menar Schiller i det tjugosjunde brevet, eftersom det sköna är det rätta då det leder till frihet, och om vi får träna oss i vad vi bör vilja så lär vi oss att vilja det rätta. Frågan blir då kanske vem som definierar ”det rätta” – är det verkligen ”vi”, det vill säga du och jag? Det gäller också att hålla tungan rätt i mun när man talar om ”den estetiska staten”. Att det hela kan urarta visar Walter Benjamin som diagnostiserade fascismen i termer av en estetisering av politiken där staten och dess uttryck intar rollen av det perfekta konstverket. Därför blir inte heller Dilettantis grand oeuvre en helt pålitlig vision, eftersom det är sällskapets definition av det rätta, det vill säga den ”rätta” konst och estetik som utgör vägen till den ”sanna” mänskliga frigörelsen.

Med det sagt presenterar förstås Håkanssons Dilettanti en intressant vision via retrofilins figuration, där viktoriansk censur, kristna sexualitetsnormer och monarki ifrågasätts av den kreativa anakronism som de kallar ”antiken”. Genom ett återupprättande av Priapus-kulten, som sällskapet anser vara medvetet för-trängt av samtiden, iscensätter de en annan historia.

Upplysningsfilosoferna är deras allierade i den revolutionära strävan, och sällskapet samlas i läsecirklar där de läser högt för varandra ur katolska kyrkans bannlysta litteratur:

Ibland läste de d’Holbach, Condorcet eller Helvétius, ibland den fruktade mar-kis de Sade eller den gåtfulle Jean Meslier. d’Hancarville, som givetvis var med när det begav sig, brukade avsluta med skabrösa anekdoter om de litterära hög-djuren: Voltaire var en hycklare, d’Alembert en fittslickare och Rousseau gick till äldre horor och fick smisk på rumpan. (Håkansson 2013: 146)

Aldermanns giftskåp med förbjudna böcker blir en retrofil fantasi där läse-frukterna rymmer både politiska och erotiska inslag, dessutom tryfferas text-läsningen av ”skabrösa anekdoter” från tiden när böckerna skrevs. Sällskapets numera gamla medlemmar, det vill säga ”[l]ibertinerna, radikalerna, jakobinerna, revolutionärerna, encyklopedisterna, resenärerna, bibliofilerna, filosoferna, samlarna, pornograferna och dilettanterna”, anses passé av alla utom de själva (Håkansson 2013: 121).

(19)

De övervintrade snuskgubbarna håller trots allt den extatiska gnistan vid liv, och Aldermanns arvinge blir efterhand övertygad om att facklan ska föras vidare in i nuets 1800-tal. Romanen avslutas med att William får glada tillrop av sin största idol, självaste Napoleon, om att han med Dilettantis grand ouvre återi-gen måste ”sätta världen i brand”! Den äldre Aldermanns tidigare medkonspi-ratör är nu fängslad på Sankta Helena, och det är uppenbart att den revolutio-nära missionen måste ledas av den yngre generationen.

Jakten på Aldermanns gömda grand

oeuvre, handlingsplanen för en estetisk

och politisk revolution, är romanens röda tråd. Ingen vet var Aldermanns lönnrum står att finna i hans stora hus. Richard Payne Knight mördar d’Hancarville, efter-som han för sin del tappat tron och inte vill att le grand oeuvre ska hittas, medan den glödande Josias Gebhardt å sin sida släpar med hela hushållet på en förment Grand Tour för William eftersom husets ritningar gömts på Capri av den faktiske arkitekten och Dilettantimedlemmen James ”Athenian” Stuart. På vägen möter de bland annat en av Dilettantis få kvinn-liga medlemmar, lady Emma Hamilton, som var gift med en annan i sällskapet, sir William Hamilton, samtidigt som hon levde med lord Nelson. Hon var i verkligheten känd för sina förkroppsli-gade iscensättningar av antiken, tableaux

vivants, som uppmuntrades av den äldre

maken. Vissa av dessa har förevigats i målningar och hon har mycket riktigt, som romanen nämner, ”avporträtterats

som allt från Sankta Cecilia till lössläppt grekisk backant och mystisk babylonisk sibylla” (Håkansson 2013: 582). Det finns en betecknande satirteckning från 1811 av vad som ansågs vara retrofilernas per-versa begär efter det förflutna, inspirerad av paret Hamiltons ménage a trois med Nelson. I Thomas Rowlandsons ”Modern Antiques” blir tydligt att det för dessa manliga retrofiler och amatörhistoriker ansågs vara intressantare att beskåda antikviteters manliga lemmar än att ha samröre med kvinnor av kött och blod. Teckningen visar hur en äldre man närsynt beskådar skrevet på en staty av en man, medan ett ungt par bredvid tröttnat på museets gamla artefakter och istället ägnar sig åt varandra i en öm omfamning (bilden återgiven i Goode 2009: 105).

Historicistisk erotik

Nå, låt säga att det är lika sinnligt till-fredsställande att njuta av antikviteter som av erotisk praktik. Vad innebär då det? Jo, begäret efter det förflutna rymmer en extatisk potential. Vid mötet med det närmast obegripliga, som till exempel en annan tidsepok, omvälvande konstnärliga uttryck, Guds kärlek, universums oänd-lighet (och den manliga lemmen?), kän-ner vi både fasa och förtjusning, hot och lockelse, och i denna ambivalenta känsla kan vi lyftas över det vardagligt kropps-liga och känna den andkropps-liga storheten i vår mänskliga existens – ett ögonblick av extas. Vi tappar andan, det pirrar i rygg-raden och tillvaron känns uppenbarad och utan gräns och fast förankring.

(20)

och intellektuella handlingar och ritualer bruka vår kropp så kliver vi samtidigt ur den och hamnar bortanför tiden. Eller så når vi en än starkare kroppsnärvaro i den förhöjda livskänslans eviga nu. En av Dilettantis mest passionerade med-lemmar, Josias Gebhardt, efterfrågar för sin del det senare när han önskar sig ”mer liv, mer eld”, och menar att detta är just vad sällskapet kan erbjuda både honom och världen: ”[…] liv, gnosis, eld som brinner och förtär.” (Håkansson 2013: 347, 345) Men den förtärande elden är knappast uppbygglig utan snarare destruktiv. Den ”dåliga” extasen leder till snedtändning och urartning, som i Euripides antika tragedi Backanterna. Här spårar det ur. Huvuden slits av, blodet sprutar och vansinnet tar över. Rädslan för det gränslösa får här tyd-lig gestalt när mödrar dödar sina söner, vilket blir en av extasens förödande konsekvenser när de dionysiska ritualerna förvandlar kvinnorna till rasande backanter. Men det är tydligen försvarbart för sönerna att mörda sina mödrar, som i Aischylos tragedi Eumeniderna där modersmördaren Orestes räddas från hämndgudinnorna erinyerna genom att Apollon istället domesticerar dem till godmodiga eumenider. Det blir då intressant att fundera kring vilken typ av extas som anses acceptabel och vilken som betraktas som en avart. När är njutningen ”storslagen” och när blir den ”vedervärdig”?

Maktaspekter avgör. Vad genus anbelangar tenderar till exempel gränsöver-skridande revolutionära män att beskrivas som hjältemodiga i sin strid för högre värden, medan kvinnorna är ”helvetets furier” och ”de vidrigaste av kvinnor” som Edmund Burke skrev angående franska revolutionen (Burke 2003: 61, min översättning). Furierna, eller erinyerna som de kallades i antikens Grekland, behövde kväsas som i Aischylos drama Eumeniderna. När Nietzsche, på sin tid, ville ge extasen mer positiv reklam blev det därför enklare att framställa den med maskulina förtecken. Han avskydde Euripides, i synnerhet Backanterna, eftersom den framställde dionysisk utlevelse som avart. I Tragedins födelse från 1872 menade han rentav att Euripides kritiska skildring av extasen utgör en ”feminin[…] flykt från allvar och hemskhet” (Nietzsche 2000/1872: 61). Extas skulle ju inte företrädas av kvinnor utan istället vara härligt manhaftigt plågsam!

Den passionerade Dilettantimedlemmen Josias Gebhardt skulle nog hålla med Nietzsche. Kvinnor uppskattas inte i någon högre grad, i synnerhet inte om de utmanar honom om makt och tolkningsföreträde. Ibland luftar han rent misogyna åsikter, och folket som av Dilettantis Priapuskult ska befrias från tyranni och förtryck är enfaldigt. Samtidigt är Gebhardts programförklaring attraktiv:

– Unge man, jag ska säga dig ett sanningens ord. En gång i tiden byggde vi människor städer och samhällen som baserades på idéer om frihet och lycka,

(21)

idag, tvåtusen år senare, har vi tvingats ner på knä av kyrkan, staten och mora-len. Trots alla landvinningar vårt släkte har gjort lever vi som hunsade slavar. Det finns ingen frihet längre. Lycka har blivit likställt med nytta och alla livets njutningar har reglerats eller förbjudits. Det som förr ansågs naturligt betraktas nu som naturvidrigt och kriminellt […]. Förutom korset är arbetet, dygden och lydnaden de enda beläten den moderna människan tillåts dyrka. (Håkansson 2013: 615)

När Gebhardts unge adept, Aldermanns arvinge William, först erfar sällskapets tidiga historia fylls han ”av en stark känsla av att tiden gick i cirklar, att saker hänt förut och att skeenden upprepade sig”. Vaga minnen från barndomen konkretiseras och ordet Dilettanti ”kändes underligt bekant – som ett kärt gammalt ting som förvunnit i en låda och oväntat kommer fram i ljuset igen” (Håkansson 2013: 503, 502). Men trots att historien upprepas blir den aldrig likadan, och Williams Dilettanti är inte exakt samma sak som Gebhardts och faderns eftersom han befinner sig i en annan tid och på en annan plats. Genom denna upprepning-med-en-skillnad iscensätter Håkanssons roman multipla tidsdimensioner där retrofilin är stadd i ständig förändring (vilket blir än tyd-ligare när William bygger Dilettantis museum i Kättarnas tempel).

Vad gäller Aldermanns arvinge, föremålet för denna analys, kan den samman-fattningsvis betraktas som ett queert återtagande av 1700-talshistorien, medan Dilettantis 1700-tal i sin tur är ett queert återtagande av antiken, och ”antiken” – vad vet vi egentligen om den annat än att dess materialiserade artefakter utgör fetischer? Priapus-statyetterna både strukturerar och struktureras av begäret efter det förflutna, men i detta begär efter skillnad ryms även begäret efter att

göra skillnad, att förändra. Vägen till frihet och lycka kan alltid diskuteras, och

målet undflyr oss ständigt. Men begäret kvarstår. avslutning

Vilket slags historia blir det till slut som konstrueras i det förflutnas sinnliga gestalt – vem talar till vem, hur och varför? Om det historiskt förflutna i upp-lysningsepokens universaliserande mening betecknade allt förflutet eftersom det antogs vara det enda förflutna, så har antalet historier nu multiplicerats genom marginaliserade gruppers strävan efter politiskt erkännande och krav på att även i teoretisk mening utgöra en del av historia och historiografi. Min analys av Håkanssons historiska roman är ett exempel på hur queerteoretiska perspektiv på temporalitet kan problematisera linjär historism och narrativ kausalitet utan att hamna i fastlåsta binärer där linjär tid ställs mot cyklisk, det tidlösa mot det tidsbundna, samtida mot icke samtida, och så vidare. Istället för

(22)

”alteritism”, det vill säga en närmast statisk skillnad i singularis mellan nuet och det förflutna, handlar det om skillnader i pluralis. Tiden har sålunda inte bara

en historia, utan flera. Dessa historier frammanas av flerdimensionella begär där

det förflutna inte behöver tilldelas rollen av den utdefinierade Andra. Genom att utgå från kroppen och dess sinnliga erfarenheter frammanas alternativa sätt att förstå både tid och historia.

Begäret efter det förflutna kan vara politiskt, kognitivt, emotionellt eller sexuellt motiverat, och i retrofilins teoretiskt förkroppsligade figuration sam-manstrålar alla dessa dimensioner i Håkanssons roman där Dilettantis politiskt samhällsomstörtande vision går ut på att både lära (och) känna antikens konst och seder via kunskap och erotiska sinnliggöranden. Genom att betrakta begäret efter det förflutna som mångfacetterat överskrids ”samtidighetens” begär efter skillnad i termer av värderande hierarkisering. Kanske handlar det inte längre om att behöva välja mellan att anse att det var bättre förr, se en ljusnande framtid eller att vara mer närvarande i nuet, utan istället kan retrofilins sinnliggörande fetischer, lust och begär möjliggöra överskridandet av skillnad.

(23)

referenser

assman, aleida (2004) Tid och tradition: varaktighetens kulturella strategier. Översättning Peter jackson. nora: nya Doxa.

Bachtin, michail (1988) Det dialogiska ordet. Översättning johan Öberg. Gråbo: anthropos.

Braidotti, rosi (1994) Nomadic subjects: embodiment and sexual difference in

contemporary feminist theory. new York: Columbia University Press.

Burke, edmund (2003/1790) Reflections on the revolution in France. new Haven: Yale University Press.

Butler, judith (1995) Desire. Frank lentricchia och thomas mclaughlin (red) Critical

terms for literary study. second edition. Chicago: Chicago University Press.

Davies, Ben och Funke, jana (red) (2011) Sex, gender and time in fiction and culture. Basingstoke: Palgrave macmillan.

Dinshaw, Carolyn (1999) Getting medieval: sexualities and communities, pre- and

postmodern. Durham: Duke University Press.

Dinshaw, Carolyn (2007) temporalities. Paul strohm (red) Middle English. Oxford: Oxford University Press.

Fjelkestam, Kristina (2010) Det sublimas politik: emancipatorisk estetik i 1800-talets

konstnärsromaner. stockholm: makadam.

Freeman, elizabeth (2010) Time binds: queer temporalities, queer histories. Durham: Duke University Press.

Goode, mike (2009) Sentimental masculinity and the rise of history 1790–1890. Cambridge: Cambridge University Press.

Gorton, Kristyn (2008) Theorising desire: from Freud to feminism to film, Basingstoke: Palgrave macmillan.

Hemmings, Clare (2010) Why stories matter: the political grammar of feminist theory. Durham: Duke University Press.

Håkansson, Gabriella (2013) Aldermanns arvinge. stockholm: Bonniers. Håkansson, Gabriella (2014) Kättarnas tempel. stockholm: Bonniers.

landsberg, alison (2015) Engaging the past: mass culture and the production of

historical knowledge. new York: Columbia University Press.

lanser, susan s. (2014) The sexuality of history: modernity and the Sapphic, 1565–1830. Chicago: the University of Chicago Press.

liedman, sven-eric (1997) I skuggan av framtiden: modernitetens idéhistoria. stockholm: Bonniers.

lindén, Claudia (2012) Ur led är feminismens tid: om tidsmetaforer, otidsenlighet och gengångare i feministisk historieskrivning. Tidskrift för genusvetenskap 33(3): 7–25. lundberg, anna (2008) Allt annat än allvar: den komiska kvinnliga grotesken i svensk

samtida skrattkultur. stockholm: makadam.

mbembe, achille (2001) On the postcolony. Princeton: Princeton University Press. mcClintock, anne (1995) Imperial leather: race, gender and sexuality in the colonial

contest. new York: routledge.

nealon, Christopher (2001) Foundlings: lesbian and gay historical emotion before

(24)

nietzsche, Friedrich (2000/1872) Tragedins födelse; Filosofin under grekernas tragiska

tidsålder: Samlade skrifter I. Översättning martin tegen och joachim retzlaff. eslöv:

symposion.

Persson, malte (2008) Edelcrantz förbindelser: roman. stockholm: Bonniers.

Plamper, jan (2017) The history of emotions: an introduction. Oxford: Oxford University Press.

redford, Bruce (2008) Dilettanti: the antic and the antique in eighteenth-century

England. los angeles: j. Paul Getty museum.

schiller, Friedrich (1995/1795) Schillers estetiska brev. Översättning Göran Fant. södertälje: Kosmos.

smith, Bonnie (1998) The gender of history: men, women, and historical practice. Cambridge, ma: Harvard University Press.

staël, Germaine de (1820/1800) De la littérature considerée dans ses rapports avec les

institutions sociales: Oeuvres complètes IV. Paris: treuttel et Würtz.

Williams, raymond (1980/1977) Marx och kulturen: en diskussion kring marxistisk

kultur- och litteraturteori. Översättning anette rydström. stockholm: Bonniers.

nyckelord

Queer temporalitet, historiografi, historisk roman, begäret efter det förflut-na, retrofili, Gabriella Håkansson, Aldermanns arvinge

Kristina Fjelkestam

institutionen för etnologi, religionshistoria och genusvetenskap stockholms universitet

106 09 stockholm

(25)

the indisposed wife

the margin of maneuver in the corporate family stina malmén

Keywords

Family business, corporate wife, 19th century, reproduction, Foucault

Summary

this article investigates the possibilities for a corporate wife to create a room of her own, beyond the duties that follow such a position. Previous research has often focused on the public/private divide regarding family businesses. With the example of Hedda ekman, the wife of corporate owner johan ekman, it is here argued that the female body is crucial to the families of corporate dynasties during the late 1880s to early 1900s, an era characterized by industrial capitalism. the order of succession is essential to the persistence of the family business, which brings the question of reproduction to the fore. through the narrative of one particular corporate wife, Hedda ekman, and with Foucault’s notion of subject positions, the article discusses class, gender and sexuality. With the female body as the point of departure the demarcation between business and family is thus put into question.

(26)
(27)

Företagarfamiljen kan och har ofta beskrivits som en dualistisk sammansätt-ning med en tydlig gräns mellan familj och företag. Emellertid karakteriseras familjeföretaget som organisationsform av blodsband och nedärvd succession – vilket sätter reproduktionen i centrum – och det cykliska förlopp som repro-duktionen utgör är således en viktig aspekt av familjeföretaget. 1800-talets syn på kvinnan som kropp och reproduktiv varelse kan alltjämt anas i dessa sam-manhang (Karlsson Stider 1999).

Det finns ingen obestridlig definition av vad som utgör ett familjeföretag. Med familjeföretag avses här ett företag där familjen har stort inflytande över företagets riktning och där familjen är involverad i det dagliga arbetet i firman, ofta över flera generationer (för olika definitioner av familjeföretag se exem-pelvis Sharma 2004). Verksamhet som har sin grund i familjen har ofta fört med sig strukturella inlåsningseffekter för kvinnor i företagarfamiljer. Kvinnor i stora familjeföretag har i regel tilldelats en representativ roll, även om rollen som mor och fru var deras huvudsakliga uppgift (Nordlund Edvinsson 2012). Barnafödandet har i sin tur bidragit till en kontroll av kvinnors kroppar, vilket utgjort en viktig del för att bevara och stärka familjeföretagets framtid. Detta till trots har forskningen kring familjeföretag ofta gjort en demarkation mellan familj och företag (detta diskuteras exempelvis i Karlsson Stider 2000; Popp i denna artikel undersöks gränslandet mellan familj och företag med avseende på företagarhustruns handlingsutrymme utifrån Hedda ekmans efterlämnade skrifter. med fokus på hur detta vill-koras utifrån olika maktordningar, tittar artikeln på hur den kvinn-liga kroppen blir central i företagsfamiljen men också öppnar möjligheter för skapandet av ett eget rum.

den opassliGa hustrun

Handlingsutrymme i narrativ och praktik

i företagarfamiljen

(28)

2012; Bernhardtson 2013). Davidoff och Hall har med sitt klassiska verk om den engelska medelklassen under sent 1700-tal och 1800-1700-talets första hälft ifrågasatt gränsdragningen mellan familj och företag som har gjorts utifrån idén om det privata och det offentliga som två separata sfärer (Davidoff och Hall 2002). Davidoff och Hall visar på nödvändigheten i att studera familjeföretag och företagarfamiljer och dess sammanvävda praktiker, som ett led i att förstå kapitalismens dynamiker.

Förevarande artikel tar sin utgångs-punkt i en kvinnans position i en ledande svensk företagsfamilj från 1880-tal till tidigt 1900-tal, en period vilken faller under den industri kapitalistiska eran. Syftet med artikeln är att undersöka könets betydelse i företagarfamiljer och, mer specifikt, hur en direktörshustrus handlingsutrymme tog sig uttryck runt sekelskiftet 1800–1900. Som ett led i detta undersöks hur kvinnans subjektsposition formas genom över- och underordning utifrån hennes kön, klass och sexualitet, vilket här identifieras som de centrala maktordningarna. Kroppen är en plats där maktstrukturer manifesteras, men kraven på kroppen är ofta omstridda och under ständig förhandling. I denna artikel argu-menterar jag för att en fördjupad förståelse av denna kontroll kan nås genom att sät-tas i förbindelse med strukturer kopplade till genus, klass och sexualitet. Genom att studera en berättelse söker jag problemati-sera kroppen och det handlingsutrymme, eller brist på handlingsutrymme, som kan kopplas till dessa kategorier.

I artikeln undersöks en företagarfamilj

förankrad i en högborgerlig miljö. Familjen grundade och drev Ekman & co, bildat 1802, som kom att bli ett av 1800-talets största handelshus (Kuuse 1996). Företaget ägnade sig åt järn- och stålexport men genom handelshuset kontrollerade famil-jen även bruksföretag och skogsindustrier (Hildebrand, ”Johan Ekman”). Familjen Ekman var under den studerade perioden delägare i företaget tillsammans med den barnlöse Janne Ekman. Hedda (Hedvig) Ekman (född Richert) föddes i Göteborg år 1860. Hon växte upp i Göteborg, där hon kom att bo hela sitt liv. År 1881 får hon en plats i företaget i och med giftermålet med affärsmannen, sedermera konsul och riksdagsman Johan Ekman. I Hedda och Johan Ekmans äktenskap föddes sex barn: Hedvig, Carl, Albert, Agnes, Sigrid samt Birgit. Hedda Ekman avled i Göteborg år 1929.

Artikeln disponeras enligt följande. Jag inleder men en diskussion kring källma-terialet för att i följande avsnitt utveckla hur studien situeras teoretiskt. Därefter är artikeln tematiskt strukturerad, i fokus står bland annat reproduktion, kropps-lig gestaltning och medikaliseringen av kvinnan, i syfte att få en bild av före-tagarhustruns subjektspositioner och handlingsutrymme.

metod och material

Hedda Ekmans familjekrönika, opu-blicerade manuskript och handskrivna anteckningar utgör det huvudsakliga käll-materialet för studien. Familjekrönikan är en tryckt, dagboksliknande skildring av familjens liv i fyra volymer, avsedd för

(29)

publicering men främst tänkt att läsas av den närmaste kretsen. Det är således en bearbetning av en dagbok och annat mate-rial som rör familjen Ekman. Krönikan innehåller bland annat infogade avskrifter och kopior av brev, dikter och fotografier. Här handlar det således om textens inre sammanhang, den intertextuella nivån mellan olika texter, med olika tidslager, som utöver det kontextuella samman-hanget blir en viktig dimension i tolk-ningen av texten (för relationen mellan intertextuella och kontextuella samman-hang, se Sjöberg 2018).

Det var inte förrän trettio år efter att Hedda gifte sig med sin make som arbetet med krönikan inleddes. Det rör sig följ-aktligen om ett retrospektivt berättande, i kronologisk ordning, och inte en regel-rätt självbiografi. Eftersom det just rör sig om ett retrospektivt berättande finns det anledning att likna materialet mer vid en självbiografi än en dagbok, något som Lisbeth Larsson också gör i sin bedömning av materialet (Larsson 1991: 101–102). Det som kan vara problematiskt med denna typ av källmaterial är att det i egenskap av publicerad text kan tänkas vara tillrät-talagd; en idealbild. Framför allt är det en ordning som är skapad i efterhand, med skildringar som för Hedda framstår som meningsfulla i skrivande stund. Det gäller således att läsa bortom det rena händelseför-loppet för att kunna tolka rådande normer.

Utöver familjekrönikan har jag använt mig av arkivmaterial som utgörs av epi-sodiska anteckningar, vilka bland annat behandlar barndomsåren och en kurorts-vistelse i England, författade av Hedda

Ekman. Materialet finns tillgängligt via Hedda Ekmans arkiv i Kvinnohistoriska samlingarna vid Göteborgs universitet och har valts ut på den grund att det har pro-ducerats av Hedda själv med den egna och familjens tillvaro som motiv. Utöver detta skrev hon exempelvis historiska studier, vilka emellertid inte utgör föremål för den här undersökningen.

Användningen av dagboksliknande material som källa fordrar en kontextua-lisering av dagbokens funktion; hur dag-böcker historiskt har använts och vad de har fyllt för syfte – något som i hög grad har varierat över tid (Sjöblad 2009). Till att börja med hade borgerlighetens kvinnor under 1800-talet ett begränsat privatliv, något som också speglades i dagboksskri-vandet, vilket inte präglades av samma pri-vata karaktär som senare tiders dagböcker. I Hedda Ekmans fall var den dessutom upprättad för att skriva familjens historia, och som senare generationer också skulle kunna ta del av.

Det handlar således om att skriva sin historia och materialet får närmast betrak-tas som en berättelse om familjen, förmo-dat tillrättalagd. Vad materialet kan visa är emellertid hur idealbilden av familjen tar sin form genom berättelsen; genom sät-tet att skriva och genom det som omfam-nas av talet, hur Hedda berättar om sig själv och vilken plats kroppen tar i detta narrativ. Då avsikten inte är att göra en teckning av Hedda Ekmans liv utifrån ett korrespondensteoretiskt perspektiv, blir självframställan i sig intressant. Vad som tar plats i berättelsen blir således föremål för intresse, och snarare än att söka utreda

(30)

en ”objektiv” händelsekedja används nar-rativet som en kontextuell ingång.

Materialet har bearbetats genom text-analys, vilken syftar främst till att under-söka kroppars närvaro och icke-närvaro i narrativet samt hur dessa tar plats. Jag har sökt identifiera mönster men också lyfta ambiguiteter i materialet, med avseende på möjliga subjektspositioner. Tidsperioden beträffande krönikan har avgränsats till tiden då barnen Ekman föds och upp-fostras, men jag har även använt mig av Heddas skildring av sin egen barndom. Inledningsvis har jag studerat det tryckta materialet för att sedan gå in på det opubli-cerade materialet, i syfte att kunna teckna en mer komplex bild av Hedda Ekmans liv. Jag har avhållit mig från att göra en regelrätt kronologisk, biografisk teckning av Heddas liv och istället gjort nedslag där jag funnit att de maktordningar jag velat undersöka – kropp, sexualitet och klass – träder fram.

maktens disciplinerande processer Jag tar avstamp i Michel Foucaults förstå-else av subjektspositioner som uttryck för maktens verkningar. Individens position påverkas av andra människors och grup-pers subjektspositioner. Foucault intresse-rar sig för hur människor i grunden formas av de diskurser de blir föremål för och lär sig tillämpa på sig själva. I en sådan kontext träder kroppen fram som objekt, mål och instrument för makten; den blir ett fält där makt, kunskap och motstånd materialiseras. Det handlar kort sagt om en kombination av övervakning och nor-mering som formar det sätt på vilket vi

betraktar och använder den egna kroppen (Foucault 2002).

Diskursen är, med Foucault, även verk-sam genom olika uteslutningsprocesser. En sådan är medikaliseringen av kvinnan; ett system av makt och vetande där kvinno-kroppens funktion och dysfunktion till fullo kunde sättas i förbindelse med sam-hällets fortlevnad, vilken skulle garanteras genom kontrollen över fertiliteten (Foucault 2002: 112). Synen på sexualiteten har hängt samman med ett ökat fokus på kroppen, som objekt för vetenskap, makt och vetande (Foucault 2002: 115). Inom aristokratin hade blodet utgjort den aristokratiska kroppens särart, där historien och släktskapet ställdes i centrum. Den borgerliga anknytningen till kroppen tog istället sin väg genom reproduktionen och den fysiska hälsan och könet ersatte blodet som en garant för släktets fortlevnad (Foucault 2002: 129). Här ställs kvinnokroppen i direkt förbin-delse med samhällskroppen och placerar således könet i förgrunden. Dessa makt-tekniker utgick framför allt från de högre samhällsklasserna; det var i de ekonomiskt och politiskt styrande samhällsskikten som kvinnors kroppar först kopplades till läkarvetenskapen och den som framförallt hamnade i fokus för detta sexualiserings-mönster var den ”sysslolösa kvinnan”, vars uppgift var att figurera i representativt och estetiskt syfte i sällskapslivet, samt i rollen som hustru och mor inom familjens sfär (Foucault 2002: 125–126).

I och med dessa processer; i skapandet av subjektspositioner samt uteslutnings-processer, blir kroppen till föremål för ett vetande, en omstridd plats där olika

(31)

förväntningar möts. I relationen mellan kultur och materialitet, med biologin som yttersta auktoritet, situeras den kvinnliga kroppen. Det är här som vi måste söka den kunskap som länkas till kvinnors kroppar inom ramen för familjeföretaget.

succession som ordnande princip Valet av äktenskapspartner, den soci-ala mobiliteten och de ekonomiska resurser som kan kopplas till detta har historiskt sett varit viktigt för familje-företagens fortlevnad (Nilson 2007: 14). Äktenskapsmönster blev viktiga för att säkra ekonomiskt såväl som socialt kapital då utvecklandet av nätverk var avgörande för ett handelsföretags framgång. Familj och företag skiljdes alltmer åt i formell mening. Från att familjen hade en aktiv roll i verksamheten försköts förhållandet istället till att (den heterosexuella) kärn-familjen utgjorde symbolen för framgång och välstånd (Lundblad 2007: 168–170).

På senare tid har en mer kontextuell förståelse av relationen mellan familj och företag börjat finna sin plats i forskningen. Den har visat att överlappningen dem emellan skapar fler arenor för företagsled-ning och att familjesfären av den anled-ningen måste inkluderas i studier av makt och inflytande i familjeföretag (se exem-pelvis Karlsson Stider 1999; Popp 2012; Bernhardtson 2013; Brunnström 2014).

Ägarfamiljerna verkar performativt; de ”gör” i någon mån familj och flera aktörer som är osynliga i den formella verksam-heten visar sig ofta ha viktiga funktioner visavi denna (Karlsson Stider 1999; Poza och Messer 2001). Med en sådan förståelse

av familjeföretaget, och den gränsupplös-ning som den implicerar, blir givetvis före-tagarhustruns, i likhet med barnens, roll viktig. Hustruns indirekta och osynliga inflytande i familjeföretagandet förefaller i många fall vara betydligt.

Ägandets särställning i samhället har sin grund i det privata, i ärftligheten, och därmed i familjen. Herediteten är en aspekt av ägandets maktutövning som sätter familjen och privatlivet i fokus. Familjeföretagets fortlevnad bygger på succession av ägarskap inom familje-kretsen och fokus i forskningen kring familjeföretag har inte sällan lagts vid generationsväxlingar, där processer kring successionen av ägarskap har behandlats (se exempelvis Landes 2007; Haag 2012). I dessa processer blottar sig maktstrukturer ordnade efter kön (Vera och Dean 2005). Kvinnans ställning förstås i hög grad i reproduktiva termer. Hon skulle föda och fostra barn, men centralt var också den sociala reproduktionen där värderingar ämnas föras vidare till nästa generation.

Hustrun verkar för familjevärden som betonar vikten av kontinuitet i familje-företaget, det är en process som ska upp-repas för att bevara det som tillkommer familjen. Oavsett om dessa fruar besitter formellt eller informellt inflytande har de ofta tagit ansvar för uppgiften att bevara Hustruns indirekta och osynliga inflytande i familjeföretagandet förefaller i många fall vara betydligt.

Figure

FiGUr 1. effektivitetsbegreppet ur ett resursomvandlingsperspektiv.  (modell och Grönlund 2006: 15)
FiGUr 2. effektivitet genom resursomvandling eller värdeskapande (Wittbom 2018: 11)

References

Related documents

Gullberg & Jansson (75,60 kr) är en av Sveriges största distributörer inom poolbranschen med inriktning på produkter för värme, säkerhet och vattenrenhet.. Företaget

• Vilka stilistiska konstgrepp använder sig Tove Jansson av för att skriva genom ett barns ögon; barnets upplevelser av tillvaron och hennes existens.. • Vilket syfte

Eugene Jansson: På Skeppsholmen, 1899 Eugene Jansson: Flottans badhus, 1907 Eugene Jansson: Naken yngling, 1907 Eugene Jansson: Självporträtt, 1910 Eugene Jansson: Atleter,

Formuläret som nås via ”Lägg till ett nytt ärende” heter ”Nytt ärende”, samma namn som nästa formulär för att registrera ärenden heter.. Det är alltid bäst att vara

också säga, att om ett ord som här- stammar från ett annat språk har avletts, kan det inte gärna betraktas som en instans av kodväxling utan det bör då snarare ses som ett lån

ting, gick och gick, utan att ha något mål, bara för att komma bort, och hon kom längre och längre bort, där hon aldrig mer skulle möta någon, men hon kom inte bort från det

Rätten utgick nästan alltid ifrån att anklagelsen var falsk och ingen av de husbönder som anklagades av sin piga dömdes till döden – i flertalet fall omdefinierades våldtäkten

taren som ett enhetligt, oreducerbart och fritt skapande subjekt. I stället beskriver romanen den mänskliga självförståelsen som en konstitutionsprocess, där