1
Högskolan på Gotland
VT 2013
Kandidatuppsats i Arkeologi
Författare: Eleonor Hammarsten
Avdelningen för Arkeologi och Osteologi
Institutionen för Kultur, Energi och Miljö
Handledare: Sabine Sten
Biträdande handledare: Christoph Kilger
Djurhushållningen
i Västergarn
En osteoarkeologisk fallstudie
av animalt benmaterial från
Snauvalds 1:2, Västergarn,
Gotland
2
Abstract
Djurhushållningen i Västergarn – en osteoarkeologisk fallstudie av animalt benmaterial från Snauvalds 1:2, Västergarn, Gotland
Animal husbandry in Västergarn parish – an osteoarchaeological case study of animal bone material from Snauvalds 1:2, Västergarn, Gotland
In this Bachelor thesis an animal bone material from Västergarn parish is analyzed and discussed. The purpose of this thesis is to gain more knowledge about the Viking Age/Early Medieval Västergarn. Västergarn has a few remains from former days which have been discussed throughout the years and are still a bit of a mystery for archaeologists. The main focus is to inquire into whether Västergarn was an urban, complex society or a rural settlement. This will be done by studying the animal husbandry from the property of Snauvalds 1:2. The animal bones have been typed, and sex and age estimations have been made on the most common domestic animals, ergo cattle, sheep/goat and pig. The result from the analysis shows that Västergarn has tendencies of both
countryside settlement and a more urban society and the final conclusion is that it has most probably been a trading place or a market place considering its closeness to a Viking Age harbor.
Keywords: Västergarn, Gotland, Animal husbandry, Viking Age, Middle Age, Osteology
Tack
Jag vill rikta ett stort tack till min handledare professor Sabine Sten för kloka infallsvinklar och motiverande ord under mitt uppsatsskrivande samt för hennes hjälp med analysen av fågelbenen. Kul att även fåglarna fick komma till tals! Jag vill också tacka min kurskamrat Ida Båvlind för ovärderlig hjälp vid artanalysen av fiskbenen.
3
Innehållsförteckning
1 Inledning ... 4
1.1 Introduktion ... 4
1.2 Syfte och frågeställningar ... 4
1.3 Material och avgränsningar ... 5
1.3.1 Källmaterial ... 5
1.3.2 Avgränsning ... 6
1.3.3 Källkritik ... 6
2 Metod ... 8
2.1 Allmänna vetenskapliga metoder ... 8
2.2 Osteologiska metoder ... 8
2.2.1 Artfördelning och anatomisk representation ... 8
2.2.2 Könsbedömning ... 10 2.2.3 Åldersbedömning ... 11 2.2.4 Storleksvariation ... 12 3 Tidigare forskning ... 13 4 Presentation av materialet ... 15 4.1 Arter/Artfördelning ... 15 4.2 Anatomisk representation ... 18 4.3 Könsbedömning ... 19 4.3.1 Nötkreatur ... 19 4.3.2 Får/get ... 19 4.3.3 Svin ... 19 4.4 Åldersbedömning ... 20 4.4.1 Nötkreatur ... 20 4.4.2 Får/get ... 20 4.4.3 Svin ... 21 4.5 Storleksvariation ... 21 4.5.1 Nötkreatur ... 21 4.5.2 Får/get ... 22 4.5.3 Svin ... 22 5 Komparativ analys ... 22 6 Diskussion/Tolkning ... 26 6.1 Arter/Artfördelning ... 26 6.2 Anatomisk representation ... 28 6.3 Könsbedömning ... 28 6.4 Åldersbedömning ... 29 6.5 Storleksvariation ... 30 6.6 Vidare forskning ... 31 7 Resultat ... 32 8 Sammanfattning ... 36 9 Referenser ... 39 10 Bilagor ... 41
4
1
Inledning
1.1
Introduktion
Västergarns socken har länge varit en plats som varit av intresse för arkeologer. Med sin halvcirkelformiga stadsvall, kastal och två kyrkor, varav den ena skulle blivit en av de större på Gotland om den bara hade blivit färdigbygd, finns det mycket som tyder på att platsen varit speciell och haft en särskild betydelse under forna dagar. Ett problem är dock att arkeologer inte riktigt är ense om vad platsen faktiskt har haft för funktion eller när den har varit i bruk.
Genom att studera djurbensmaterialet från denna plats kan man få, om inte tydliga svar på frågan om Västergarns funktion, så kan man ändå få indikationer som kan ge oss information om Västergarn. Genom att analysera djurbenen kan man få fram information om inte bara människors kostvanor utan även ekonomi, slaktmönster, slakthantering och handel. Djurben må vara dött
material, men genom att se på det på rätt sätt kan de än en gång komma till liv och berätta mycket om en plats, i detta fall Västergarn.
1.2
Syfte och frågeställningar
Syftet med denna uppsats är att studera djurben från Västergarn och genom analysen få en tydligare bild av djurhushållningen samt därmed kunna dra slutsatser om vad platsen har haft för betydelse för människorna under
vikiningatid och medeltid. Målet är att få svar på huruvida Västergarn har varit en landsbygdslokal eller stadsliknande lokal eller se hur platsen skiljer sig från andra samtida gotländska lokaler, samt se ifall man mestadels hållit djur på platsen eller inhandlat specifika köttstycken från någon annan plats.
Uppsatsen kommer därmed ha sin utgångspunkt i följande frågeställningar: • Hur ser fördelningen av djurarterna, kön, ålder samt
storleksvariation ut?
• Hur ser den anatomiska representationen ut för respektive köttdjur? • Hur ser djurbensmaterialet ut i Västergarn jämförelsevis med andra
samtida gotländska stads- och landsbygdslokaler?
• Vad kan en osteologisk analys av djurbensmaterialet berätta om
5
1.3
Material och avgränsningar
1.3.1 KällmaterialMaterialet som har använts till analysen är ett animalt benmaterial från
Snauvalds 1:2 i Västergarn, Gotland. Benen kommer från ett schakt, schakt 56, vilket grävdes ut våren 2012 som en seminariegrävning vid högskolan på
Gotland under ledning av arkeolog Christoph Kilger. Schakt 56 grävdes främst ut för att undersöka utifall det fanns eventuella stolphål där. Det fanns
indikationer på att det kunde finnas stolphål som fortsatte från ett tidigare utgrävt schakt, schakt 51(Kilger et al 2013:10). Man hittade inga stolphål, men däremot ovanligt stora mängder djurben, jämfört med andra närliggande schakt, vilket ledde till att alla djurben sparades, för vidare osteologisk analys (Kilger et
al 2013:20). Schaktet ligger norr om en husgrund som daterats med hjälp av
14
C-analyser till åren mellan 1207-1389 i lager 1 och 984-1185 i lager 2 (Norderäng 2010:6f).
Schaktet är 13 m2 stort och består av tretton rutor som grävts ut i två lager. I och med att lagerindelningen snarare handlat om den arkeologiska
utgrävningsmetoden snarare än två egentliga lager kommer benen från lager 1 och lager 2 ses som en enhet i denna analys. Totalt består benmaterialet av 39,9 kg ben i 16 092fragment. Benen är till största delen obrända, men det förekommer enstaka brända fragment i materialet också.
Fragmenteringen är väldigt varierande då det finns en hel del småfragment och flisor av ben, men det finns också en större mängd hela ben eller större, mer välbevarade benfragment. Benen påvisar i mångt och mycket tydliga hugg- och snittspår och många fragment i materialet består av avhuggna bendelar.
Till den komparativa analysen kommer Västergarn jämföras med främst två samtida gotländska lokaler, en stadsbygdslokal och en landsbygdslokal. Landsbygdslokalen representeras av den medeltida gården Burge i Lummelunda socken där djurbensmaterialet har analyserats av Johnny Karlsson (Karlsson 2001). Stadsbygdslokalen representeras av
Kloserbrunnsgatan i Visby som blivit osteologiskt genomgånget av Ida Johansson (Johansson 2006) och vid den metriska jämförelsen av
storleksvariationer har material från kvarteret Apoteket 4-5 i Visby använts. Den metriska dokumentationen är hämtad ur Emmy Fredrikssons uppstats
(Fredriksson 2005). Vid en mer generell analys av flertalet samtida lokaler har uppgifter ur Karlssons uppsats använts (Karlsson 2001:43f) samt uppgifter om Klints gård i Othem (Sten 2008), Lauter på Fårö (Sten 2004) samt resultatet från en tidigare osteologisk analys av djurbensmaterial från Västergarn gjord av Madeleine Forsberg (Forsberg 2009).
6
1.3.2 Avgränsning
Benmaterialet skulle bli alltför extensivt ifall mer ben skulle analyseras och därför har en avgränsning av benmaterialet gjorts i form av att benen kommer endast från ett och samma schakt. Detta leder till att studien kan ses som en fallstudie.
Vid dokumentation av artfördelning och anatomisk representation har
fokusering varit vid vikt och fragmentantal. Detta betyder att minsta individantal (MIND) inte har beräknats då det inte är säkert att benen figurerat som hela individer utan snarare som delar av styckade djur. MIND-beräkningarna skulle alltså ta upp mer arbetstid än vad de skulle ge svar i resultatet. I analysen kommer får och getter grupperas som en och samma grupp, då det skulle ta upp för mycket tid att skilja dem åt i och med att deras skelett skiljer sig litet åt morfologiskt. Gällande säl och råtta kommer dessa ben endast bestämmas till klass och inte till specifika arter. Endast ett axplock av fågel och fisk kommer artbestämmas för att få en relativ bild av vilka arter som förekommit. Därutöver kommer ingen vidare diskussion föras utifrån fisk- och fågelbenen då det krävs en mer djupgående analys av dessa ben och denna analys ligger inte inom ramen för uppsatsens frågeställningar.
Köns- och åldersbedömningar har endast gjorts på de så kallade köttdjuren, d.v.s. nötkreatur, får/get och svin. Likaså har storleksvariation endast studerats på dessa djur och då på specifikt utvalda benelement. De ben som använts vid storleksberäkningen är de distala delarna av överarmsben och skenben och då har endast de hela, sammanväxta ledändarna tagits i beräkning. Det har alltså endast registrerats storleksvariationer och ingen mankhöjdsberäkning har gjorts.
Till den grundliga komparativa analysen har endast en landsbygdslokal och en stadslokal använts vid jämförelsen med Västergarn, då flera lokaler skulle göra studien för extensiv. Vidare har Västergarns artfördelning av köttdjuren jämförts med elva andra lokaler. Dessa lokaler är alla gotländska och från vikingatid eller tidig medeltid, det vill säga samtida med Västergarn.
1.3.3 Källkritik
Resultatet skulle med största säkerhet skilja sig åt beroende på vilken osteolog som analyserat materialet. På grund av en begränsad tid och en stor mängd djurben har jag inte haft möjlighet att göra en djupgående analys och därmed kan resultatet ha påverkats. Hade mer tid funnits att avvara hade jag kunnat göra en mer noggrann analys och identifieringskvoten hade blivit högre. Risken för felbestämningar finns och för att undvika ett skevt resultat har jag valt att endast tillgodoräkna de fragment som är säkert bestämda benslag samt
7
uppvisar tydliga artkaraktärer. Vid tveksamhet ses alltså fragmenten hellre som oidentifierade än eventuella resultat. Detta kan också vara en bidragande effekt till att identifieringsprocentssatsen inte är så hög som den skulle kunna vara.
För att minimera snedsteg så som slarvfel vid räkning och mätning av fragment, har alla fragment kontrollräknats och mätts två gånger.
Det är också av vikt att som osteolog inte bli färgad av vad man förväntar sig att se i materialet. Det gäller alltså att inte dra förhastade slutsatser om materialet bara för att resultatet borde vara på ett specifikt sätt.
Det är också i sin ordning att ta den arkeologiska utgrävningen och dess metoder i beaktning, då det säkerligen försvunnit ben i sållet, bland annat småben från fisk, och eventuell omrörning kan ha skett under både
utgrävningen och efterarbetet. Bland annat har benen från lager 1och lager 2 blivit sammanblandade i både ruta tre och ruta sex av okänd anledning. Det finns heller inga ben dokumenterade från ruta åtta, lager 1.
Likaså kan fragmenteringen ha ökat under efterarbetet samt under analys vilket också kan leda till högre kvot oidentifierade fragment. Detta gör också att de vägningar och mätningar som gjordes i samband med utgrävningen inte längre är aktuella, då ben kan ha gått sönder och därmed ökat fragmentantalet. Vikten kan också ha förändrats då benen hunnit torka samt att en hel del sand fallit bort och därmed väger materialet mindre än innan. För att arbeta med primära källor så mycket som möjligt har jag valt bort de vägningar och räkningar som gjordes i samband med grävningen och valt att själv räkna och väga benen i samband med analysen.
Vid den komparativa analysen är det inte möjligt att själv analysera
benmaterialen på grund av tidsbrist och eftersom materialet skulle bli alltför stort. Därför används andras osteologiska analyser och jag får helt enkelt utgå från att de är korrekta. Det finns också svårigheter att hitta grunddata och resultat från andras osteologiska analyser, men då ingen annan möjlighet finns får den information som finns att tillgå utnyttjas. Ett annat källkritiskt problem när man arbetar med andras osteologiska analyser är att olika metoder kan ha använts, vilket kan leda till att resultaten inte är komparabla. Det finns även en problematik i och med att olika material är olika stora och detta kan försvåra en komparativ analys.
8
2
Metod
2.1
Allmänna vetenskapliga metoder
Denna analys skulle kunna beskrivas som en kvalitativ studie med ett kvantitativt utförande. I och med att analysen utgörs av en fallstudie av ett specifikt område och ett specifikt benmaterial räknas studien som kvalitativ. Dock skulle utförandet av analysen snarare kunna ses som kvantitativ i och med förekomsten av många tabeller och består av mycket vägande och räknande.
Studien består främst av en osteologisk analys där art- och bendelsbestämning, köns- och åldersbedömning samt dokumentering av storleksvariation har gjorts. Dessa metoder redogörs grundligare för under nedanstående rubrik.
För att få en grundläggande kunskap om Västergarn har litteraturstudier
använts. Vidare kommer studien innehålla en komparativ studie av analyser av benmaterial från samtida landsbygds- och stadslokaler kontra Västergarn för att därigenom få information om Västergarn som plats.
2.2
Osteologiska metoder
2.2.1 Artfördelning och anatomisk representation
Den identifiering som har legat i fokus vid analysen har varit art och benslag, samt till viss del bendel. Identifiering av benen har gjorts med hjälp av
referensmaterialet i det osteologiska laboratoriet vid Högskolan på Gotland samt med hjälp av Barones (Barone 1976) anatomibok över domesticerade däggdjur. Vid kvantifieringen av arterna och skelettelementen används främst fragmentantal, men även benvikt per art.
Skelettelementen har registrerats på följande sätt:
Kranium - här inräknas både skalltak (calvarium) samt ansiktsben (visceral cranium), mestadels överkäke (maxilla)
Underkäke (mandibula)
Lösa tänder (dentes) - alla tänder som sitter fast i en käke räknas inte som enstaka tänder utan ingår istället i kategorin över- eller underkäke Kotor (vertebrae) - här räknas alla kotor in; både hals-, bröst-, länd-, och
svanskotor
Korsben (sacrum) Bröstben (sternum) Revben (costae)
9 Skulderblad (scapula) Överarmsben (humerus) Strålben (radius) Armbågsben (ulna) Bäcken (pelvis) Lårben (femur) Knäskål (patella) Skenben (tibia)
Handlovsben och fotlovsben (carpalia et tarsalia) – handlovs- och
fotlovsbenen registreras som varsina samlingsgrupper och inte som specifika ben
Mellanhandsben, mellanfotsben och mellanhands-/mellanfotsben (metacarpus, metatarsus et metapodium) – där mellanhands-/mellanfotsbenen inte går att bestämma till hand eller fot har de registrerats som mellanhands-/mellanfotsben
Fingerben och tåben (phalanges) – här registreras alla finger- och tåben,
vare sig de är första andra eller tredje falang eller tillhör hand eller fot. Sesamben (sesamoidea)
Övrigt – inunder den här kategorin har vadben (fibula) från svin och den rudimentära resten av vadbenet på nötkreatur och får/get (os malleolare) registrerats
Under själva identifieringsanalysen har lager 1 och 2 hållits separata, men vid vidare studier, så som artfördelning, anatomisk representation, kön- och åldersbedömning och storleksvariation, har resultaten från de båda lagren slagits samman. De båda lagren kan snarare ses som ett och samma lager som endast registrerats som två lager vid utgrävningen på grund av den
arkeologiska metoden.
Vid artbestämning av fågelbenen har professor Sabine Sten valt ut ett axplock fågelben som sedan bestämts utifrån referensmaterialet från Statens historiska museum i Stockholm. De ben som utvalts för analys har varit korpbenet
(coracoideum), överarmsbenet (humerus), armbågsbenet (ulna), handrots-/mellanhandsbenet (carpometacarpus), och fotrots-/mellanfotsbenet (tarsometatarsus) (Sten 2013:1).
För att studera den anatomiska representationen har fördelningen av
skelettelement i materialet studerats och där med vilka benslag som är mest förekommande i materialet. Fördelningsstudien har gjorts på de så kallade köttdjuren; nöt, får/get och svin. Genom att studera andelen ben från köttrika respektive köttfattiga kroppsdelar från djuren kan man dra slutsatser om vad platsen har haft för användningsområde. Exempelvis skulle en slaktplats ha ett överskott av ben från köttfattiga kroppsdelar medan ett benmaterial av
10
matrester snarare skulle innehålla flertalet ben från köttrika kroppsdelar. Antalet ben från köttrika kontra köttfattiga kroppsdelar kommer redovisas i
fragmentantal samt den procentuella fördelningen uträknat ur fragmentantal. Skelettelementen uppdelas på följande sätt efter Vretemark (Vretemark 1997:31f):
Ben från köttrika kroppsdelar
Bål (kotor, korsben & revben)
Övre extremitet (skulderblad, överarm, strålben & armbågsben) Undre extremitet (bäcken, lårben, knäskål, skenben, vadben) Ben från köttfattiga kroppsdelar
Kranium (samt underkäke) Hand- och fotlovsben
Mellanhands- & mellanfotsben
Eftersom lösa tänder har en tendens att finnas i överskott i benmaterial har dessa inte räknats in i studien för att undvika ett skevt resultat. I och med att tå- och fingerben ofta varierar i hög grad från material till material har även dessa exkluderats från representationsstudien (Vretemark
1997:32).
2.2.2 Könsbedömning
Vid könsbedömning av nötkreatur och får/get har bland annat bäckenbenet studerats efter Vretemark (Vretemark1997:43). Följande tre
bedömningspunkter har använts där
bedömningspunkt a och b granskats visuellt och punkt c har mätts med skjutmått:
a. Utformningen av pubisbenet (os pubis) är hos handjuren kraftigt och tvärsnittet är nästintill runt medan benet hos hondjuren är tunnare och tvärsnittet mer ovalformat. Hondjuren har också en urgröpning på den mediala sidan av benet.
b. Rectusgropen (fossa muscularis för musculus rectus femoris) ovanför höftskålen har hos hondjuren en smalare begränsningskant än hos handjuren.
c. Höftledskålens (acetabulum) mediala kant är tunn hos hondjuren och mycket kraftigare hos handjuren. I tabell 1redogörs för de måttintervall som används i analysen för att få en könsindikation efter Vretemark (Vretemark 1997:45).
Figur 1. Mätning av den mediala kanten på höftledsskålen, bedömningspunkt c (Vretemark 1997:44)
11
Tabell 1. Könsindikerande intervall av höftledsskålens tjocklek på den mediala kanten (Vretemark 1997:45)
Art Kön Intervall (mm) Medelvärde (mm) Nöt Ko ♀ 4,1-9,0 6,7
Oxe/Tjur ♂ 10,0-15,0 12,2
Får/get Tacka/Get ♀ 1,9-4,2 2,9 Bagge/Bock/Kastrat ♂ 4,6-7,2 5,6
Utöver bäckenbenet har nötkreaturen könsbedömts med hjälp av
mellanhandsben (metacarpus) då dessa ben skiljer sig storleksmässigt mellan könen. Det är endast de hela mellanhandsbenen som mäts, och de mått som utgås ifrån i denna studie är benets största längd, den distala och proximala delens bredd samt diafysens minsta bredd. Alla mått är mätta efter von den Driesch (von den Driesch 1976:93). Dessa mått används sedan för att räkna ut indexvärden efter följande formler med gränsvärden mellan könen som är uttagna av Mennerich (Mennerich 1968:11f, 35) och Howard (Howard 1962:257).
a. Distal bredd (db)/största längd (gl) × 100
Gränsvärde (Howard 1962): Ko: 24,8-33,6 Oxe: 29,3-32,9 Tjur: 32,5-37,8 b. Diafysens minsta bredd (sd)/största längd (gl) × 100
Gränsvärde (Howard 1962): Ko: 12,9-19,5 Oxe: 14,0-18,3 Tjur: 18,6-24,5 Gränsvärde (Mennerich 1968): Ko: < 16,5 Oxe/Tjur: >16,5
c. Proximal bredd (bp)/största längd (gl) × 100
Gränsvärde (Mennerich 1968): Ko: <29,5 Oxe/tjur: >29,5
Nötkreaturens hornkvicke varierar mycket mellan individerna både i storlek och till form och är till stor del könsindikerande. I denna analys könsbedöms horn genom att mäta hornbasens omkrets. Kornas hornbasomkrets bedöms ligga mellan 70-147 mm medan de tydliga oxarna/tjurarna har en basomkrets som överstiger 158 mm. De gränsvärden som här används är hämtade från Vretemark (Vretemark 1997:45).
För könsbedömning av svin har hörntändernas rötter visuellt granskats då galtens betar har öppna rötter och därmed fortsätter växa hela livet medan suggans hörntänder är mindre och rötterna slutar växa efter ett tag och sluter sig (Schmid 1972:80f).
2.2.3 Åldersbedömning
Vid åldersbedömning av nötkreatur, får/get och svin har tandslitage bedömts efter Grants metod (Grant 1982) där de tre kindtänderna i underkäken
12
slitna de är. Där någon av kindtänderna har saknats har Grants schema för troliga slitningsfaser (Grant 1982:98ff) använts för att rekonstruera hela
tandslitagemönstret. Slitagepoängen har sedan omvandlats till åldersindikationer efter Vretemark som redogörs för i tabell 2 (Vretemark 1997:39).
Utöver tandslitage studeras också ledändarnas
sammanväxning på överarmsben, strålben, mellanhands- och mellanfotsben, skenben, hälben och lårben. Benen bedöms efter Silvers sammanväxningsschema (Silver
1969:285f) och delas in i tre grupper baserade på huruvida benen växer samman tidigt, mittemellan eller sent. Denna indelning redogörs för i tabell 3 vilken är hämtad ur Vretemark (Vretemark 1997).
Tabell 3. Åldersgruppering för sammanväxningsfaser (Silver 1969 i Vretemark 1997)
Nöt Får/get Svin
Tidigt 1-1,5 år ca 1 år ca 1 år
Överarmsben dist Överarmsben dist Överarmsben dist
Strålben prox Strålben prox Strålben prox
Medel 2-3 år 1,5-2,5 år 2-2,5 år Mellanhandsben dist Mellanhandsben dist Mellanhandsben dist
Mellanfotsben dist Mellanfotsben dist Mellanfotsben dist
Skenben dist Skenben dist Skenben dist
Hälben
Sent 3-4 år 2,5-3,5 år ca 3,5 år
Överarmsben prox Överarmsben prox Överarmsben prox Strålben dist Strålben dist Strålben dist Lårben prox Lårben prox Lårben prox Lårben dist Lårben dist Lårben dist Skenben prox Skenben prox Skenben prox Hälben Hälben
2.2.4 Storleksvariation
För att få en uppfattning av storleksvariationer hos nötkreatur, får/get och svin har det bredaste måttet på de distala delarna, Bd, av överarmsben och skenben mätts. Alla mätningar har gjorts med skjutmått och i enighet med von den
Driesch måtthänvisningar (von den Driesch 1977:76f, 86f).
Tabell 2. Åldersindikationer av tandslitagepoäng (Vretemark 1997:39)
Art Slitagepoäng ca ålder Nöt 30-38 2,5-4 år 39-45 4-8 år > 45 + 8 år Får/get 28-38 2-4 år 37-46 4-6 år > 46 + 6 år Svin 28-38 2-5 år >38 5-6 (+) år
13
3
Tidigare forskning
Västergarn är en socken på Gotland som ligger ungefär 25 km söder om Visby på västkusten. Västergarn ligger alldeles i anslutning till Paviken, ett av de gotländska vikingatida hamnområdena som tidigast uppmärksammades och undersöktes arkeologiskt vilket gör att platsen är av intresse för arkeologerna (Elfwendahl 1989:5). Utöver det geografiska läget så finns det andra saker som gjort att Västergarn är av intresse för arkeologerna. I Västergarn finns två
medeltida kyrkor, varav den ena idag är en ruin. Det finns även en kastal och en halvcirkelformad stadsvall på platsen. Dessa fornlämningar har gjort att platsen och dess innebörd under vikingatid och tidigmedeltid varit väldigt omdiskuterad under en längre tid (Carlsson 2011:79).
Den tidigaste forskningshistoriken för Västergarn tog sin början på 1800-talet och den första utgrävningen utfördes av Carl Herlitz 1865. Då grävde man ut delar av kastalen där det bland annat hittades skelett av människa,
kamfragment samt pilspetsar. Man grävde också i vallen där man fann silvermynt och fragment från runstenar (Elfwendahl 1989:43, Lundström 1981:27). På 1920-talet fick Västergarnsvallen stå i fokus för forskningen och en av de första som diskuterade Västergarn som eventuellt stadsliknande komplex var Adolf Schück 1924 som menade att denna hamn troligtvis haft en större innebörd för socknarna runt omkring Västergarn och att Västergarn tjänat som en utfartshamn och gemensam handelsplats för gutarna (Carlsson
2011:79). År 1934 grävdes stadsvallen ut och kartlades av Erik Floderus. Floderus ansåg inte att Västergarn varit en stad, i alla fall inte så tidigt som på 1000-talet. Han menade att stadsvallen uppförts samtidigt som kyrkan, det vill säga på 1200-talet (Floderus 1934:72, Lundström 1981:29). Vidare har även Harald Hansson och Birger Nerman diskuterat Västergarns eventuella
stadsstatus under vikingatid och kommit till samma slutsatser som Floderus. Nerman lyckades också få in forskningsfokuset på Paviken istället för
Västergarn och efter 1930-talet skedde ingen vidare övergripande forskning om Västergarn. Först på 1960-talet hamnade Västergarn i fokus igen då Hans Hansson började engagera sig i ämnet om äldre hamnar på Gotland (Carlsson 2011:81f). På 1970-talet grävdes den romanska kyrkoruinen ut av Waldemar Flack och i samband med utgrävningen undersöktes även stadsvallen närmare. Stenvallen bestod av en ca fem meter bred stenpackning och två 14C-prover togs från den nedre delen av packningen som gav ett resultat att stenvallen var från 1170±80 samt 1395±80, dock är dessa resultat svårtolkade då området varit skadat och det inte riktigt framgått hur proverna tagits eller på vad (Carlsson 2011:83, Lundström 1981:29). På 1980-talet skedde omfattande undersökningar av stadsvallen av Magnus Elfwendahl (Elfwendahl 1989).
14
Högskolan på Gotland har sedan 2005 haft seminariegrävningar i Västergarn. Till en början grävdes kyrkogården runt den romanska kyrkoruinen för att se huruvida det funnits någon avgränsning för kyrkogården. Detta gjordes under 2005 och 2006. År 2006 började man även söka efter vikingatida gravar i fastigheten Snauvalds 1:2, dock utan resultat. Från och med 2007 års grävning har forskningen koncentrerats till Snauvalds 1:2. Totalt har sex husgrunder i Snauvalds 1:2 grävts ut under åren. Syftet med utgrävningarna har varit till stor del att få en bild av bebyggelsen innanför vallen, samt bebyggelsens ålder och karaktär (Norderäng 2011:2).
Ur animalosteologisk synpunkt har det endast skrivits en tidigare C-uppsats i osteologi om djurbensmaterialet i Västergarn. Denna uppsats är skriven av Madeleine Forsberg och är baserad på djurbenen från schakt 23 i Snauvalds 1:2 (Forsberg 2009).
Till den komparativa analysen har landsbygden fått representeras av ett
benmaterial från Burge i Lummelunda socken. Burge är en medeltida gård som ligger 20 km norr om Visby. I Burge har det hittats en silverskatt som daterats till 1140 vilket överensstämmer med de 14C-prover som tagits från ett stolphål från ett åkerhus. Den osteologiska analysen har gjorts av Johnny Karlsson till hans CD-uppsats (Karlsson 2001). Stadsbygden representeras av den medeltida staden Visby, benmaterialen från både Klosterbrunnsgatan och kvarteret Apoteket har analyserats. Materialet från Klosterbrunnsgatan har daterats till 1100-tal/tidigt 1200-tal med hjälp av keramik som hittats.
Klosterbrunnsmaterialet är analyserat av Ida Johansson (Johansson 2006). Benen från Apoteket har daterats 900–1200-tal. De djurbenen är analyserade av Berit Sigvallius (Sigvallius 1982) och har därefter genomgått en metrisk dokumentation av Emmy Fredriksson (Fredriksson 2005).
15
4
Presentation av materialet
Av de 16 092 fragment som materialet består av har 2652 fragment kunnat både art- och benslagsbestämmas och därmed räknas som identifierade. Dessa identifierade fragment utgör 16 % av materialet. Räknat i vikt har 25 319 g av 39 873 g identifierats. Procentsatsen för identifierade fragment räknat i vikt, är i detta fall 63 %.Under utgrävningen har benen ifrån lager 1 och lager 2
blandats ihop i ruta 3 och ruta 6 av okänd anledning. Likaså finns det inga ben från ruta 8 från lager 1.
I tabell 4 redovisas fördelningen av identifierade respektive oidentifierade ben, i antal ben samt vikt, för varje ruta i schaktet. Det är tydligt att
benrepresentationen är större i lager 2 och störst mängd ben finns i ruta 13.
4.1
Arter/Artfördelning
De arter som finns representerade i materialet är nötkreatur, får/get, svin, häst, hund, katt, säl, hare, ekorre, råtta, fågel och fisk. I tabell 5 visas fördelningen av arter i fragmentantal där båda lagren är inräknade. I tabell 6 visas
artfördelningen på samma sätt som i tabell 5 fast med utgångspunkt i benvikt.
Tabell 4. Fördelning av identifierade respektive oidentifierade ben i fragmentantal och benvikt (g)
ID-nr Ruta Lager
Identifierat (antal) Identifierat (g) Oidentifierat (antal) Oidentifierat (g) 266 1 1 6 128 38 73 267 2 1 24 148 128 156 269 4 1 39 280 195 168 270 5 1 26 165 151 188 272 7 1 19 156 123 136 274 9 1 38 317 162 171 275 10 1 24 202 50 135 276 11 1 39 401 133 181 277 12 1 17 260 65 118 1102 13 1 35 186 195 80 662 1 2 117 981 766 831 663 2 2 202 2058 1019 943 664/268 3 1+2 224 2702 1082 1271 665 4 2 56 595 305 381 666 5 2 154 1078 924 671 667/271 6 1+2 226 1889 1075 1185 668 7 2 150 1168 895 890 669 8 2 181 1701 1016 1294 670 9 2 174 2033 891 964 671 10 2 187 1611 824 841 672 11 2 199 2258 931 1264 673 12 2 239 2116 1131 1190 1103 13 2 276 2886 1348 1423 SUMMA 2652 st 25319 g 13447 st 14554 g 16% 63% 84% 37%
16
Tabell 5. Artfördelning i fragmentantal
Ruta Nöt Får/get Svin Häst Hund Katt Säl Hare Ekorre Råtta Fågel Fisk
1 22 34 24 1 0 1 6 0 0 0 10 25 2 40 61 66 0 0 13 0 0 0 1 12 33 3 38 68 42 1 0 14 5 2 0 0 18 36 4 19 28 21 0 0 8 0 2 0 0 6 11 5 31 53 38 0 0 6 1 0 0 0 13 38 6 39 43 52 0 0 6 1 0 0 0 30 55 7 30 46 51 0 0 1 0 4 0 1 11 25 8 27 36 66 0 0 11 1 0 0 0 17 23 9 44 60 49 0 3 11 2 0 0 1 9 33 10 44 56 40 0 0 10 4 0 0 0 13 44 11 58 67 38 0 0 12 1 1 1 1 27 32 12 62 66 52 0 0 6 2 0 0 3 26 39 13 61 60 48 0 0 3 1 0 0 2 26 110 SUMMA 515 678 587 2 3 102 24 9 1 9 218 504
Tabell 6. Artfördelning i benvikt (g)
Ruta Nöt Får/get Svin Häst Hund Katt Säl Hare Ekorre Råtta Fågel Fisk 1 689 164,5 92 6,5 0 2,5 77 0 0 0 6 28 2 1249 317,5 552,5 0 0 16 0 0 0 0,5 11 30 3 1764 458 374 23,5 0 8,5 22 3,5 0 0 10,5 25 4 466 135 212 0 0 5 0 1 0 0 6,5 2,5 5 691,5 246,5 251,5 0 0 1,5 0,5 0 0 0 8 16 6 1182 207 400 0 0 2 14 0 0 0 30,5 38 7 738 185 342 0 0 0,5 0 2 0 0,5 6 36 8 944 169 546 0 0 9 0,5 0 0 0 9,5 14 9 1304 370,5 582 0 0,5 14 10 0 0 0,5 2 23,5 10 1175 208 362,5 0 0 8 18,5 0 0 0 7 26 11 1951 362,5 286 0 0 9 4,5 0,5 0,5 0,5 13,5 12,5 12 1716 274 333 0 0 3 2,5 0 0 0,5 14,5 26 13 2319,5 262 431,5 0 0 1,5 1,5 0 0 0,5 11,5 36,5 SUMMA 16189 3359,5 4765 30 0,5 80,5 151 7 0,5 3 136,5 314
Som framgår av tabellerna är det köttdjuren, d.v.s. nötkreaturen, fåren/getterna samt svinen som är vanligast förekommande i materialet både när det gäller fragmentantal och när det
kommer till vikt. Det finns även ett högt antal fragment från fisk och fågel. Ett lite smått
avvikande resultat är det höga antalet ben från katt som hittats i materialet.
I figur 2 och figur 3 visas artfördelningen i procent uträknat i både fragmentantal och vikt i gram.
17
Det är inte oväntat att nötkreatur får en stor överrepresentation vid viktstudien då det är arten som naturligt väger mest. Det är även tydligt att de små djuren minskar drastiskt i procent när de räknas på vikt.
Benfragmenten från hund och ekorre väger så pass lite att de inte ens kan medräknas i procentsatsen.
Fördelningen förändras alltså drastiskt beroende på om man ser till
fragmentantal eller vikt. Vidare i analysen kommer fragmentantal användas vid nästkommande studier för att resultaten inte ska visa en överrepresentation av nötkreatur.
Vid artbestämning av fågelbenen har 37 ben analyserats och de arter som har identifierats i materialet är tamhöna, andfågel, ejder, tamgås och duva. Fördelningen mellan fågelarterna redovisas i figur 4. Den mest förekommande arten är andfågel, och därefter kommer tamhöns. Fördelningen mellan tamfågel och sjöfågel är relativt jämn.
De fiskarter som finns representerade i materialet är torsk, gädda, karpfisk/laxfisk, karpfisk, abborre och plattfisk.
Fördelningen mellan fiskarterna redovisas i figur 5. Den mest representerade fiskarten är klart torsk, därefter följt av gädda och karpfisk/laxfisk och ett par enstaka
fragment av resterande fiskarter. Totalt har 432 ben av fisk artbestämts.
Figur 3. Artfördelning i procent uträknat ur benvikt (g)
Figur 4. Fördelning av fågelarter i fragmentantal.
Figur 5. Fördelning av fiskarter i procent uträknat ur fragmentantal
18
4.2
Anatomisk representation
Den anatomiska fördelningen av ben från köttrika och köttfattiga kroppsdelar för nötkreatur, får/get och svin redovisas i figur 6. Representationen är uträknad i fragmentantal.
Genomgående för alla tre arterna är att ben från de köttrika
kroppsdelarna är högre representerade än ben från de köttfattiga kroppsdelarna. Hos både nötkreatur och svin är ben från de köttrika kroppsdelarna nästintill dubbelt så många som ben från de köttfattiga
kroppsdelarna medan fragmenten från får/get har en mer jämn
fördelning. Hos nötkreatur uppgår ben från köttrika kroppsdelar till 273 stycken medan benen från köttfattiga kroppsdelar är 113 stycken. De ben som kommer från köttrika respektive köttfattiga kroppsdelar för får/get är 238 stycken mot 199 fragment. För svin är antalet ben från köttrika kroppsdelar 262 och ben från köttfattiga kroppsdelar 141 stycken.
I figur 7 presenteras den anatomiska fördelningen mellan ben från köttrika och köttfattiga
kroppsdelar i procent för att få en tydligare bild av den anatomiska
representationen. Här blir det tydligt att
fragmenten av får/get är mer jämnt fördelat mellan ben från köttrika och köttfattiga
kroppsdelar medan benen från de köttrika kroppsdelarna har större
Figur 6. Anatomisk representation hos nötkreatur, får/get och svin uträknat i fragmentantal
Figur 7. Anatomisk representation för nötkreatur, får/get och svin, uppställt i procent
19
representation hos nöt och svin. Procentsatsen för nötkreatur är 71% ben från köttrika kroppsdelar och 29% från köttfattiga kroppsdelar. Fördelningen för får/get är 54,5% ben från köttrika kroppsdelar och 45,5% från köttfattiga kroppsdelar. Svinfragmentens procentfördelning är 65% ben från köttrika kroppsdelar och 35% ben frånköttfattiga kroppsdelar.
4.3
Könsbedömning
4.3.1 NötkreaturTotalt har nio olika bäckenfragment påvisat karaktärer som gjort könsbedömning av nötkreatur möjlig. Totalt har sju fragment bedömts till ko och två fragment till
oxe/tjur. Resultaten redovisas i tabell 7 nedan där måtten för höftledsskålens kant är i millimeter. I benmaterialet har det endast funnits ett
mellanhandsben från nötkreatur som varit möjligt att mäta. Vid alla tre mätningarna och uträkningarna har alla tre indexvärden indikerat tjur/oxe. Måtten och uträkningarna redovisas i tabell 8.
Det var endast en hornkvicke som hade en tillräckligt bevarad hornbas och därmed kunde könsbedömas. Omkretsen på denna hornbas var 130,72 mm vilket gör att hornet hamnar inom intervallet för kor.
4.3.2 Får/get
Det har funnits karaktärer som gjort
könsbedömning möjlig på fyra bäckenfragment från får/get. Dessa fragment redogörs för i tabell 9. Tabellen visar att tre av fragmenten är
bedömda till bagge/bock/kastrat och ett fragment har bedömts till tacka/get.
4.3.3 Svin
Det finns åtta hörntänder av svin som har varit så pass välbevarade att de har kunnat könsbedömas. Fyra av hörntänderna har haft slutna rötter och har därmed blivit bedömda som tänder från suggor och de andra fyra hörntänderna har haft öppna rötter och därmed bedömts till galtar.
Tabell 7. Könsbedömning av bäckenben från nötkreatur
Pubisben Rectusgrop Höftledsskål
1 - ♀ 8,79 - ♀ 2 ♀ - - 3 - - 12,29 - ♂ 4 - ♀ - 5 ♀ - 5,73 -♀ 6 - ♀ 6,30 - ♀ 7 ♀ ♀ 5,15 - ♀ 8 ♂ - 10,73 - ♂ 9 ♀ - 8,49 -♀ Tabell 8. Könsbedömning av mellanhandsben från nöt Mått Resultat a) 62,37 (db) × 100 175,87 (gl) 35,46 - ♂ b) 29,30 (sd) × 100 175,87 (gl) 16,66 - ♂ c) 55,34 (bp) × 100 175,87 (gl) 31,47 - ♂ Tabell 9. Könsbedömning av bäckenben från får/get
Pubisben Rectusgrop Höftledsskål
1 - ♂ 7,51 - ♂ 2 ♂ - - 3 ♀ - 3,08 - ♀ 4 - ♂ 6,19 - ♂
20
4.4
Åldersbedömning
4.4.1 NötkreaturHos nötkreatur har det endast funnits en underkäke med kvarvarande tänder som har varit användbar vid åldersbedömningen av tandslitage. I tabell 10 visas poängsättningen av tänderna i käken och de siffror som står inom parantes är poäng tagna ur Grants tabeller för förväntade slitagemönster (Grant 1982:98f), där den egentliga tanden saknas. Den käken som kunnat bedömas har fått ett slitagepoäng på 21, vilket tyder på en ålder yngre än 2,5 år.
Vid studier av ledändarnas sammanväxning har totalt 68 fragment med ledändar kunnat medräknas i
studien. I tabell 11 visas fördelningen av fragmenten där fragment med fastväxta ledändar grupperats in i åldrarna > 1,5 år, > 3 år och > 4 år. De ben som påvisar lösa ledändar har delats in i
åldersgrupperna < 1,5 år, < 3 år och < 4 år. Som det framgår i tabellen minskar de fastväxta ledändarna ju högre upp i åldersgrupperna man tittar. Lika så ökar de lösa ledändarna och är absolut mest
representerade i den sena åldersgruppen.
4.4.2 Får/get
För åldersbedömning av tandslitage på får/get har sex underkäkar haft
tillräckligt många tänder kvarvarande för att de skulle kunna inräknas i studien. Som tabell 12 visar blev en käke bedömd till yngre än två år och två käkar till 2-4 år. Det fanns också två käkar som bedömdes som 2-4-6 år och en käke vars tandslitage uppvisade en ålder äldre än sex år.
Tabell 10. Åldersbedömning av tandslitage på nötkreatur Sida Kindtand 1
Molar 1
Kindtand 2 Molar 2
Kindtand 3
Molar 3 Summa Ålder
1 Vä 12 (8) (1) 21 < 2,5 år
Tabell 11. Åldersbedömning av ledändarnas sammanväxning på nötkreatur
Nöt Ålder Antal fragment
Tidigt < 1,5 år 1 > 1,5 år 12 Mellan < 3 år 7 > 3 år 13 Sent < 4 år 20 > 4 år 15
Tabell 12. Åldersbedömning av tandslitage på får/get Sida Kindtand 1
Molar 1
Kindtand 2 Molar 2
Kindtand 3
Molar 3 Summa Ålder
1 Vä 17 16 14 47 > 6 år 2 Vä 14 13 9 36 2-4 år 3 Hö 17 15 12 44 4-6 år 4 Hö 14 12 11 37 4-6 år 5 Hö 11 9 (1) 21 < 2 år 6 Vä 13 11 8 32 2-4 år Tabell 13. Åldersbedömning av ledändarnas sammanväxning på får/get
Får/get Ålder Antal fragment
Tidigt < 1 år 10 > 1 år 22 Mellan < 2,5 år 18 > 2,5 år 16 Sent < 3,5 år 33 > 3,5 år 9
21
Totalt har 108 fragment studerats vid åldersbedömning av ledändars
sammanväxning på får/get. Fördelningen av benen redovisas i tabell 13. Även här är de lösa ledändarna mer representerade i mellanåldersgruppen och den sena åldersgruppen. Här är dock fördelningen något jämnare än hos
nötkreaturen.
4.4.3 Svin
Det var möjligt att bedöma tandslitage på åtta underkäkar från svin. Dock är två av
käkhalvorna, nr 3 och nr 4, från en och samma individ, endast olika sidor, vilket resulterar i ett identiskt resultat. I tabell 14 redogörs för poängsättningen av kindtänderna i underkäkens tandslitage från svin. Fem stycken käkar har så pass
oslitna tänder att de åldersbedömts till under två år och tre käkar uppvisar ett slitage som tyder på en ålder av 2-4 år.
Vid ålderbedömningen av svinens ledändar har 117 fragment studerats och registrerats. I tabell 15
redovisas för åldersfördelningen av svinens ledändar. Hos svinet är de lösa ledändarna mycket mer
representerade än de fastväxta.
4.5
Storleksvariation
4.5.1 NötkreaturMätningarna av nötkreaturens överarmsben (humerus) och skenben (tibia) har gjorts på de distala delarna som varit tillräckligt kompletta för att mätas. I analysen har fem överarmsbensdelar mätts och sex skenbensdelar kunnat mätas. Resultaten redovisas i tabell 16. Måtten för den distala delen av överarmsbenet rör sig mellan 60,8-79,6 mm med ett medelvärde på 72,9 mm. Skenbenets distala bredd varierar mellan 53,62-66,52 mm där det största måttet dock avviker från resterande resultat. Medelvärdet för skenbenets distala bredd är 60,76 mm.
Tabell 14. Åldersbedömning av tandslitage på svin Sida Kindtand 1
Molar 1
Kindtand 2 Molar 2
Kindtand 3
Molar 3 Summa Ålder
1 Vä 8 (6) (1) 15 < 2 år 2 Hö 13 11 7 31 2-4 år 3 Vä 8 2 (1) 11 < 2 år 4 Hö 8 2 (1) 11 < 2 år 5 Hö 14 (10) (7) 31 2-4 år 6 Hö (15) 11 (7) 33 2-4 år 7 Hö 12 10 5 27 < 2 år 8 Hö 8 1 0 9 < 2 år Tabell 15. Åldersbedömning av ledändarnas sammanväxning på svin
Svin Ålder Antal fragment
Tidigt < 1 år 4 > 1 år 23 Mellan < 2,5 år 27 > 2,5 år 5 Sent < 3,5 år 57 > 3,5 år 1 Tabell 16. Mätningar av distala bredden av överarmsben och skenben på nöt (mm) Humerus (Bd) Tibia (Bd) 60,80 53,62 72,09 55,28 75,85 61,66 76,17 63,60 79,60 63,90 66,52
22
4.5.2 Får/get
Vid studien av storleksvariation av får/get har sju distala delar av överarmsben och sex distala delar av skenben mätts. Måtten redovisas i tabell 17. Det minsta måttet hos
överarmsbenen som påvisats är 27,6 mm medan det största måttet är 34,2 mm. Dock ligger de flesta måtten av
överarmsben i måttintervallet 27-30 mm och medelvärdet är uträknat till 29,72 mm. Det minsta måttet av skenbenens distala delar är 22,77 mm och det största är 26,96 mm, och medelvärdet är 25,09 mm.
4.5.3 Svin
Det har varit möjligt att mäta nio distala delar av överarmsben samt fyra distala delar av skenben för att studera storleksvariationen hos svin. Måtten redovisas i tabell 18. Måtten av överarmsbenen varierar mellan 32,18-41,11 mm där medelvärdet är 35,08 mm. Av de fyra distala skenbenen som mätts är minsta måttet 23,80 mm och det största måttet 27,82 mm.
Medelvärdet för skenbenens distala bredd är då 26,23 mm.
5
Komparativ analys
För att få en tydligare bild av Västergarn jämförs materialet med andra
gotländska lokalers benmaterial. På den grundligaste nivån har artfördelningen, kön och ålder jämförts mellan Västergarn och en landsbygdslokal i form av Burge i Lummelunda (Karlsson 2001) och en stadslokal i form av Visby. Materialen från Visby kommer från kvarteret Apoteket 4-5 (Fredriksson 2005) och Klosterbrunnsgatan (Johansson 2006). Klosterbrunnsgatans material har använts vid jämförelsen av artrepresentationen, och av kön och ålder. Vid jämförelsen av storleksvariationen av djuren, har endast Fredrikssons studie av djurbenen från Apoteket använts då det finns mått från samma bendelar som mätts i Västergarnsanalysen (Fredriksson 2005). Dessa mått saknas ifrån Burge och Klosterbrunnsgatan, vilket gör att Västergarn endast kan jämföras med djurbenen från kvarteret Apoteket, Visby. Den anatomiska fördelningen mellan ben från köttrika respektive köttfattiga kroppsdelar jämförs också och här läggs även Forsbergs analys från Västergarn, Snauvalds 1:2, schakt 23
Tabell 17. Mätningar av distala bredden av
överarmsben och skenben på får/get (mm) Humerus (Bd) Tibia (Bd) 27,60 22,77 27,92 24,29 28,13 24,98 28,78 25,40 30,01 26,14 31,42 26,96 34,20 Tabell 18. Mätningar av distala bredden av överarmsben och skenben på svin (mm) Humerus (Bd) Tibia (Bd) 32,18 23,80 32,36 25,62 32,42 27,69 33,48 27,82 34,02 36,42 36,63 37,16 41,11
23
(Forsberg 2009:17) in för att se huruvida det finns skillnader mellan de olika områdena från samma fastighet.
Därefter har Västergarn ställts i komparation med elva samtida gotländska lokaler genom att jämföra fördelningen och representationen mellan nötkreatur, får/get och svin med utgångspunkt ur Karlssons sammanställning och tabell (Karlsson 2001:43f).
Artrepresentationen och den procentuella fördelningen av arterna för de tre lokalerna redovisas för i tabell 19 (Karlsson 2001:53,
Johansson 2006:11). Procentsatsen är baserad på fragmentantal. De mest representerade arterna är nötkreatur, får/get och svin på alla tre lokalerna. Dock skiljer sig procentsatsen åt. För resterande arter handlar det om så pass låga procent att skillnaderna inte blir så stora. I Burgematerialet är ben från häst mer representerat än på de andra lokalerna och arter så som björn, räv, igelkott och padda har bara hittats i det materialet. Hunden är dåligt representerad i alla tre materialen och katten är högre representerad i Västergarn och
Klosterbrunnsgatan, Visby jämtemot Burge. Representationen av fågel och fisk i materialen skiljer sig mycket från varandra men en bidragande faktor till det kan vara olikartade metoder vid de olika arkeologiska utgrävningarna samt vid de olika osteologiska analyserna. Tabellen tyder på att både fågel- och fiskkonsumtion har haft en större betydelse i Västergarn än vad de haft både i Burge och på Klosterbrunnsgatan, Visby.
Den anatomiska fördelningen av ben från köttrika respektive köttfattiga kroppsdelar för Västergarn schakt 56 samt schakt 23 (Forsberg 2009:16f), Burge (Karlsson 2001:54f) och Klosterbrunnsgatan (Johansson 2006:27ff) redovisas i tabell 20. Procenten från Burge och Klosterbrunnsgatan är omräknade, utifrån benlistor, med samma metod som använts i
Västergarnsstudien för att resultaten ska vara komparabla. Dock finns fortfarande källkritiska problem då det saknas artidentifierade revben från analysen från Burge, vilket gör att resultaten inte är lika komparabla som det verkade från början. Det generella resultatet är att det finns ett överskott av ben från köttrika kroppsdelar för alla arter och på alla lokaler, förutom för svin i Västergarns schakt 23. Detta kan dock bero på att den procentuella anatomiska representationen har räknats på ett annat sätt än för de tre andra lokalerna.
Tabell 19. Skillnader i artrepresentation mellan Västergarn, Burge och
Klosterbrunnsgatan, Visby
Västergarn Burge Klosterbr. Nöt 19,42% 32,51% 36,07% Får/get 25,57% 40,55% 29,80% Svin 22,13% 17,75% 18,61% Häst 0,01% 2,50% 0,29% Hund 0,01% 0,09% 0,39% Katt 3,85% 0,51% 2,80% Säl 0,91% 2,23% 0,39% Björn 0,00% 0,02% 0,00% Räv 0,00% 0,13% 0,00% Hare 0,34% 0,15% 0,10% Igelkott 0,00% 0,07% 0,00% Ekorre 0,01% 0,04% 0,00% Råtta 0,34% 0,07% 0,10% Padda 0,00% 0,02% 0,00% Fågel 8,22% 1,70% 1,83% Fisk 19,00% 1,66% 9,64%
24
Den procentuella skillnaden mellan ben från köttrika och köttfattiga kroppsdelar är högre i Västergarn schakt 56.
Tabell 20. Skillnad mellan den anatomiska representationen av ben från köttrika (KR) respektive köttfattiga (KF) kroppsdelar mellan Västergarn schakt 56 & 23, Burge och Klosterbrunnsgatan
Västergarn 56 Västergarn 23 Burge Klosterbrunn
KR KF KR KF KR KF KR KF Nöt 71% 29% 60% 40% 59% 41% 62% 38% Får/get 54,5% 45,5% 52% 48% 59% 41% 58% 42% Svin 65% 35% 43% 57% 55% 45% 57% 43%
Könsfördelningen av köttdjuren mellan de tre lokalerna redogörs för i tabell 21. Resultaten skiljer sig relativt mycket ifrån varandra. Det finns vissa likheter i att både Västergarn och Burge har en högre
representation av kor än av tjurar och i Burge och Klosterbrunnsgatan, Visby finns det fler galtar än suggor. Utöver detta är
resultaten relativt intetsägande. En trolig anledning till att procenten skiljer sig så mycket från plats till plats kan vara att det är så pass få fragment som faktiskt kunnat användas vid könsbedömning att procentsatserna kan bli skeva och inte allt för tillitliga.
Åldersfördelningen hos nötkreaturen från de tre lokalerna påminner mycket om varandra. Djuren uppvisar en varierad ålder där fördelningen mellan åldrarna har varit ganska jämn. Dock saknas det en del unga individer i Västergarn. I Burge är representationen av individer äldre än fyra år stor och det finns även individer som åldersbedömts till över åtta år. Det saknas också representation av unga individer (Karlsson 2001:11). I Visby är åldern på nötkreaturen också varierad och högsta ålder är 7-9 år (Johansson 2006:20). Västergarnsmaterialet påvisar också flertalet äldre individer, dock inte mer specifikt än att de varit över fyra år, då det inte funnits mer än ett tandslitagemönster att bedöma äldre åldrar utifrån. Även fårens/getternas åldersfördelning ser lika ut på de tre lokalerna. I Burge och Visby har fåren en varierad ålder som högst sträcker sig till sex år och många individer uppnådde en ålder mellan 2-4 år (Karlsson 2001:19f, Johansson 2006:20). Dessa åldrar överensstämmer bra med
Västergarnsmaterialet, där det dock har hittats en individ som blivit bedömd till att vara äldre än sex år. Svinens ålder är låg vid alla tre lokalerna. I Burge finns ett fåtal svin som blivit uppåt 3,5 år men många individer har slaktats redan innan ett års ålder (Karlsson 2001:15f). Svinen i Visby är också väldigt unga (Johansson 2006:20), och resultaten från Västergarn överensstämmer med dessa åldersbilder.
Tabell 21. Fördelning mellan könen i procent hos köttdjuren i Västergarn, Burge och
Klosterbrunnsgatan, Visby
Västergarn Burge Klosterbrunn
Nöt♀/♂ 78%/22% 83%/17% 50%/50% Får/get♀/♂ 25%/75% 67%/33% 50%/50% Svin♀/♂ 50%/50% 39%/61% 43%/57%
25
Storleksvariationen av köttdjurens distala delar av överarmsbenet och skenbenet mellan Västergarn och Apoteket, Visby redovisas i tabell 22. Medelvärdena för nötkreatur från Apoteket baserar sig på mått från två överarmsben och fem skenben (Fredriksson 2005:22f). Medelvärdena för får/get baseras på sex överarmsben och fyra skenben (Fredriksson 2005:32f). Svinens medelvärde är uträknade på 52 överarmsben och ett skenben
(Fredriksson 2005:27f, 29). Skillnaderna mellan de båda lokalerna är inte särskilt stora. Tabellen visar att generellt sett har nötkreaturen varit aningen större i Västergarn än i Visby, medan fåren/getterna varit större i Visby. Även svinen har varit större i Visby än i Västergarn.
Tabell 22. Skillnader mellan storleksvariationen hos köttdjuren mellan Västergarn och Apoteket, Visby
Medelbredd Minsta bredd Största bredd
Väst. Visby Väst. Visby Väst. Visby Nöt Humerus 72,90 69,92 60,80 68,87 79,60 70,96 Nöt Tibia 60,76 56,96 53,62 51,97 66,52 66,14 Får/get Humerus 29,72 30,23 27,60 28,28 34,20 31,94 Får/get Tibia 25,09 25,95 22,77 25,55 26,96 26,83 Svin Humerus 35,08 36,29 32,18 32,57 41,11 44,55 Svin Tibia 26,23 27,65 23,80 - 27,82 -
I figur 8 redovisas elva lokalers, samt Västergarns, procentuella fördelning mellan nötkreatur, får/get och svin uträknat ur fragmentantal. Figuren är baserad på uppgifter från Johnny Karlssons uppsats (Karlsson 2001:43f) med tillägg av Klints gård i Othem (Sten 2008:3), Lauter på Fårö (Sten 2004:91), Klosterbrunnsgatan i Visby (Johansson 2006:11), Madeleine Forsbergs resultat av analysen från schakt 23 i Västergarn (Forsberg 2009:25) samt det aktuella benmaterialet från schakt 56 i Västergarn.
Lokalerna är alla daterade till vikingatid- tidigmedeltid. De lokaler som räknas som landsbygdslokaler är Gannarve, Fjäle, Burge, Klints gård och Lauter. Paviken, Bandlundeviken och Fröjel har alla tre räknats som hamnplatser och de tre kvarteren från Visby kategoriseras här som stadslokaler (Karlsson 2001:44ff).
26
Figur 8. Fördelning av nötkreatur, får/get och svin vid gotländska lokaler från vikingatid och medeltid
6
Diskussion/Tolkning
6.1
Arter/Artfördelning
I Västergarnsmaterialet finns mestadels domesticerade djur men även inslag av vilda djur. De domesticerade djuren är nötkreatur, får/get, svin, häst, hund, katt samt tamfåglar och de vilda djuren representeras här av säl, hare, ekorre, råtta, fågel och fisk.
Många av benen har hugg- och snittspår och visar tydliga tecken på slakt. Dessa spår har främst visats sig på ben av nötkreatur, får/getter, svin samt säl. Det har inte hittats hugg- eller snittspår på häst, hund eller katt, vilket kan vara en indikation på att dessa arter inte ätits utan snarare haft en annan betydelse på platsen. Detta överensstämmer också med Serjeantsons uppdelning av djur som ätits och som inte ätits (Serjeantson 2000:183). Där grupperas nötkreatur, får/get, svin, hare, tamfåglar och fisk som arter som har klassificerats som mat. Katt, hund och häst klassas inte som mat (Serjeantson 2000:183). Hunden och katten lär ha nyttjats som sällskapsdjur plus att katten har jagat skadedjur så som råttor och möss. Hästen lär ha använts som arbetsdjur och transportmedel. Fördelningen mellan köttdjuren är också av stort intresse i diskussionen, då detta kan indikera huruvida Västergarn varit en urban lokal eller en
27
och landsbygd generellt sett att nötkreaturen är mer representerade i städer än på landet samt att får/get har en högre representation på landsbygderna på svenska fastlandet (Vretemark 2001:45, Vretemark 1997:72f). Vretemark menar dock att en annan faktor för vilken av arterna som är mest representerad är de naturgeografiska förutsättningarna vid lokalen och att det därför kan variera en hel del från plats till plats (Vretemark 1997:73). Fördelningen mellan köttdjuren i Västergarn är relativt jämn; 29% nötkreatur, 38% får/get och 33% svin. Det finns en liten överrepresentation av får/get vilket i detta fall skulle tyda på att Västergarn haft en mer landsbygdsliknande prägel.
Om man ska ta de naturgeografiska förutsättningarna i beaktning är det av intresse att jämföra Västergarn med de gotländska lokalerna istället för de generella tendenserna för svenska fastlandet. Genom att studera figur 8 kan man se att svinet har en avsevärt högre representation i städerna än de andra köttdjuren. Likaså är det tydligt att får/get är den art som är mest representerad på landet. Procenten för nötkreaturen varierar mycket från plats till plats, men har oftast en lägre representation än de andra två arterna, bortsett från Lauter och Paviken där representationen för nötkreatur är mycket hög. Värt att nämna är att artfördelningen i Västergarn inte skiljer sig så mycket mellan de två schakten som undersökts. Visserligen påminner Västergarn mer om
landsbygdslokalerna än om materialen från Visby men det finns inte alls lika hög representation av får/get i Västergarn som på de flesta andra
landsbygdslokalerna. Detta tolkas här som att Västergarn varit något mellanting mellan stad och landsbygd, då materialet inte överensstämmer med varken det ena eller det andra.
Det är också anmärkningsvärt att resultatet för Västergarn är väldigt likt resultatet från Bandlundeviken. Bandlundeviken är en vikingatida gård som ligger i anslutning till ett hamnområde i Burs socken (Larsson 1997:3). Ann-Charlotte Larsson har studerat djurhushållningen i Bandlundeviken och även hon drar paralleller till Paviken och Västergarn. Hon menar att de båda är platser som haft en verksamhet med lokal och långväga handel, hantverk och båtbyggeri (Larsson 1997:29). Larssons slutsats om Bandlundeviken är att den platsen haft en viktig roll med sin hamn och eventuella centrala handelsplats (Larsson 1997:31). Med tanke på att de båda platsernas naturgeografi påminner om varandras är det inte konstigt att Västergarns och
Bandlundevikens djurhushållning också liknar varandras. Då båda platserna också ligger i anknytning till ett hamnområde finns det absolut anledning att dra paralleller mellan platsernas innebörd under vikingatid och tidigmedeltid samt deras ekonomiska strukturer.
28
6.2
Anatomisk representation
Genom att studera den anatomiska fördelningen av ben från köttrika
kroppsdelar respektive köttfattiga kroppsdelar från köttdjuren kan man få en indikation av husdjurshållningen på platsen. Utöver funktionsområde och verksamhet kan den anatomiska fördelningen även ge en bild av hanteringen av köttprodukter och berätta om avfallsmönster. Dock är det relevant att ha i åtanke att den anatomiska fördelningen kan se olika ut på olika platser vid en lokal, framförallt i mer komplexa samhällen (Vretemark 1997:30). Det är svårt att dra några slutsatser av det resultat som framgått från Västergarnsmaterialet, då det endast rör sig om ett undersökt schakt.
Vid den jämförande studien mellan de två schakten i Västergarn är det till en början svårt att dra några slutsatser utifrån skillnaderna då den anatomiska representationen inte har räknats ut på samma sätt av författarna (Johansson 2006, Hammarsten 2013). Därför är resultaten inte komparabla. Jämför man schakt 56 med benmaterialen från Burge och Klosterbrunnsgatan kan man ändå se att benen från köttrika kroppsdelar har ett högre överskott i Västergarn. Detta kan tyda på att benen från schakt 56 kommer från en avfallshög med matrester. Detta skulle också kunna förklara varför det hittades sådana stora mängder ben just vid detta schakt och i de närliggande schakten. Enligt Berit Sigvallius finns en överrepresentation av ben från köttrika kroppsdelar i städer och en underrepresentation av detsamma på landsbygden (Sigvallius 1988:44). I fall denna teori skulle tillämpas på Västergarn skulle platsen klassas som en stadsliknande lokal. Dock är även detta svårtolkat då de osteologiska
metoderna även här kan skilja sig drastiskt åt och därmed ge helt olika resultat. Man kan också tolka den stora mängden av ben från köttrika kroppsdelar
jämfört med ben från köttfattiga kroppsdelar som att Västergarn har idkat
handel med styckat kött. Det kan exempelvis vara så att man har haft handel på platsen, på någon sorts marknad eller att man köpt in dessa köttstycken från annat håll.
Det går också att se att alla benelement finns representerade vilket troligtvis tyder på att man har hållit djur på platsen, vilket i sin tur kan indikera att Västergarn varit självförsörjande.
6.3
Könsbedömning
Vid könsbedömningar finns en del problematik med metoder med tanke på att det inte går att könsbedöma unga individer då de ännu inte utvecklat
könskaraktärer. Könsfördelningen hos djuren är från födseln jämn, men i och med bland annat utslaktning förändras fördelningen mellan könen (Vretemark 1997:102).
29
I Västergarn ser könsfördelningen av nötkreatur ut som man kan förvänta sig. Vanligtvis finns det en mycket högre representation av kor än av oxar och tjurar, vilket det även gör i Västergarn. Detta kan också jämföras med Burge där
resultatet också visar på ett överskott av kor (Karlsson 2001:12). Det är troligt att tjurarna har utslaktats vid yngre ålder och kor har hållits längre för bland annat mjölkproduktionens skull. Vid avel krävs det inte heller lika många tjurar som det krävs kor, vilket tydligt kan ses i resultatet från den osteologiska analysen.
Könsfördelningen för får/get är svår att dra någon slutsats ifrån då resultaten endast baseras på fyra fragment. Procentsatsen blir då så pass opålitlig att det inte är någon idé att dra några slutsatser. För att faktiskt kunna få ut en slutsats måste resultatet bli mer tillförlitligt, och för att det ska ske måste fler ben
analyserars och könsbedömas.
I Västergarnsmaterialer är könsfördelningen av svin 50/50. Detta resultat grundar sig i ett fåtal hörntänder, vilket gör att resultatet egentligen inte är så tillförlitligt. I andra material är det vanligt att det finns en högre representation av galtar, vilket Vretemark tolkat som att man medvetet reglerat aveln av svinen. Detta för att avelsproduktionen är så pass mycket högre för svin än för
exempelvis får (Vretemark 1997:118). Huruvida detta överensstämmer med Västergarn eller ej återstår att se vid framtida analyser och könsbedömningar.
6.4
Åldersbedömning
Det finns en del problematik med att studera ledändrars sammanväxning för åldersbedömning då man inte får några specifika åldrar utan bara en relativ ålder. Man kan snarare bara säga att en individ är yngre än en viss ålder eller äldre. Det kan alltså ge en skev bild av den egentliga åldersfördelningen. Därför kan det vara av stor vikt att även studera tandslitage och tanderuption.
Nötkreaturens åldersfördelning är ganska jämn, där både yngre och äldre individer finns representerade. Det går dock inte att fastställa någon gammal ålder då det inte finns mer än ett tandslitage att bedöma. Det är tydligt att en hel del nötboskap har uppnått en gammal ålder, vilket kan tyda på att man hållit djuren för mjölk och arbete och inte endast köttproduktion. Det går att se att utslaktningen varit relativt jämnt fördelad mellan åldersintervallen i Västergarn. Detta är vanligt för landsbygden medan nötkreaturen oftast uppvisar en högre ålder i städerna (Vretemark 1997:86). Den jämna åldersfördelningen i
Västergarn talar för att platsen haft en landsbygdsliknande prägel. Dock går det inte att utesluta att det inte finns äldre individer i Västergarnsmaterialet då det saknas tandslitage att bedöma. Åldersindikationerna för ledändarnas
30
sammanväxning indikerar endast en ålder äldre än fyra år men ingen mer specifik ålder. Det är också anmärkningsvärt att det endast finns ett fåtal riktigt unga nötkreatur i materialet. Detta överensstämmer med Burge, och Karlsson har tolkat det som att man sålt kalvarna och på det sättet underrepresenteras de i materialet (Karlsson 2001:11).
Fårens/getternas ålderfördelning i Västergarn är också ganska jämn, men har en relativt hög representation av individer på en ålder mellan 2-4 år. Det finns en hel del unga individer som troligtvis har slaktats innan vintern för att man inte skulle ha för många djur att fodra under vintern. Genom att se att de unga individerna är många kan man dra slutsatsen att mjölkproduktionen varit av vikt för platsen, då lamningen behövs för att få mjölk. Vretemark menar också att fårmjölk har haft en mycket större betydelse i kosten förr än vad den har idag (Vretemark 1997:90f). De äldre individerna av får som hittats i Västergarn har troligen nyttjats för ullens skull. Den jämförande studien visar liknande åldersfördelningar både i Visby och i Burge. Detta visar att får/getter nyttjats på ungefär lika sätt både på landsbygd och i urbana samhällen, bara i olika stor utsträckning.
Svinens åldersfördelning har en överrepresentation av unga individer i Västergarn. Detta är ett väntat resultat då det tolkats som att svinen endast använts som köttproducerande djur. Det finns ett fåtal svin som uppvisar en gammal ålder och dessa har tolkats som avelsdjur. Vretemark skriver att det är vanligt och nödvändigt med en hög utgallring av unga svin, då suggorna avlar två gånger om året och får flertalet kultingar per gång (Vretemark 1997:98). Även åldersfördelningen hos svin från Burge och Visby ser ut på samma sätt, vilket tydligt visar på att den stora utslaktningen var nödvändig vid hushållning av grisar.
6.5
Storleksvariation
Storleksvariationer hos djuren kan bero på flera olika faktorer. Dels avgörs storleken av djurets genetiska faktorer, miljö, kön och tillgång till näring under uppväxten (Vretemark 1997:122). Därför är det av intresse att jämföra djurens storleksvariation mellan olika platser, dels för att få reda på platsens miljö, men också ekonomi, med tanke på att djurens storlek påverkas av hur mycket foder de har att tillgå. Storleksvariationen kan även variera då det kan finnas olika raser av djuren på platsen.
Storleksvariationen inom Västergarn är egentligen inte så mycket att diskutera. Det som går att se är att det har funnits varierande storlekar hos både
nötkreatur, får/get och svin. Framförallt har den distala bredden på
31
eller ha med könsdimorfism att göra. Det är först vid den komparativa analysen med Apoteket, Visby som det är möjligt att föra en diskussion.
I och med att antalet mätningar för de olika analyserna skiljer sig åt och att det i vissa fall endast är ett fåtal ben som har mätts ses dessa medelmått som relativa och kan endast ge en indikation på hur storleksskillnaderna faktiskt sett ut.
Storleksskillnaderna från de båda lokalerna visar att nötkreaturen varit större i Västergarn än vad de har varit i Visby. Detta kan bero på att det varit svårt att hålla stora djur i Visby då utrymmet kan ha varit begränsat, medan det varit lättare att hålla större kreatur i Västergarn. Det kanske även har funnits mer utrymme för förvaring av foder i Västergarn. Dock talar storleksskillnaderna för får/get och svin emot att Västergarns ekonomi skulle varit bättre än Visbys då båda dessa arter har varit större i Visby. Storleksskillnaderna för får/get och svin mellan dessa platser är dock inte så stora som skillnaden mellan
nötkreaturen. Det gäller också att ha i åtanke att djuren som mätts kanske inte alls är uppfödda på platserna och att de därför inte alls kan återspegla platsens ekonomi och möjlighet till utfodring av djuren. Djuren i Visby kan lika gärna vara inköpta från landsbygden, antingen som levande djur eller slaktade. Om man nu ser Västergarn som en handelsplats finns en ganska stor sannolikhet att några av djuren som undersökts i Visby har påbrå från Västergarn.
6.6
Vidare forskning
Berit Sigvallius menar att man genom att jämföra benmaterial från olika platser kan spåra delar av platsers infrastrukturer och vid riktigt gynnsamma
förhållanden kan eventuella konjunktursvängningar i grova drag ses. Men hon menar att för att detta ska gå att göra måste flera material analyseras
osteologiskt. Det måste också göras med likartade analysmetodiker så att resultaten blir komparabla (Sigvallius 1988:39).
I Västergarns fall skulle det vara av stort intresse att faktiskt gräva ut mer
djurben, och spara dessa för framtida osteologiska analyser. Genom att studera fler ben från platsen kan man få säkrare och mer sannolika resultat gällande könsfördelningen samt åldersfördelningen hos arterna. Likaså blir resultaten av storleksvariationen mer troliga. Även resultatet av den generella artfördelningen skulle bli mer representativt. Då animalosteologin har en kvantitativ prägel gäller det att helt enkelt undersöka och analysera mer ben, för att se om resultaten överensstämmer.
Det skulle också vara av intresse att göra en mer ingående studie av området där man funnit exceptionellt mycket ben, bland annat i schakt 56, för att kunna
