Praktik och teori : Bilden och bildens betydelse på en högskola

PRAKTIK

OCH

TEORI

NR

3/2003

MALMÖ HÖGSKOLA

•

BILDEN OCH BILDENS

Praktik och teori 3/2003

•

Bilden och bildens

betydelse på en högskola

www.mah.se

Våra hemsidor på nätet och den tryckta skriften kompletterar varandra. På nätet hittar du nyheter, konferenser, seminarier och liknande dagsaktuella saker. Kalendariet uppdateras ständigt. Praktik och teori och olika skrifter finns också på nätet i pdf-format. Dessa kan läsas med Acrobat Reader som kan hämtas hem gratis på nätet.

Prenumerera på pappersutgåva

För prenumeration kontakta Dolores Höeg-Hassing, Gemensam administration och service (GAS), tel 040-665 82 31, fax 040-665 82 25 bestallning@lut.mah.se

Innehåll

Redaktören

Förord 5

Thomas Koppfeldt

Bilder och lärande – utifrån en bild av statsministern 9

Per Dahlbeck

Elevers tankar om filmspråket 18

Karsten Arvedsen

Hur ingår visuell kultur i bildämnet? 22

Jennie Österberg

mod(e) 01 32

Annika Karlsson

I betraktarens ögon – eller så olika ser vi på utbildningskatalogen 38 Arne Svensk

Från svartvit torftighet till en ocean av färgbilder 47

Johan Dahlström

Så kan man arbeta med bildmedvetande i gymnasieskolan 56

Anders Lindh

Reflexioner över bild i utbildning 61

Charlotte Svidén

Illustrationer 75

Gunnilla Welwert

Kontroll eller fritt fall – tankar om estetiska läroprocesser 88

Helene Illeris

Det gode barn og det gode billede – om dannelse

og magt i det billedpædagogiske felt 96

Monica Bengtsson

Att tänka med pennan – handikapp eller tillgång 111

Annika Karlsson

Finns det plats för bilden i vetenskapen? 115

Roger Johansson

Bara ben och fantastiska maskiner 120

Charlotte Orban

"Släpper man kontrollen lite kan det uppstå fina överraskningar" 135 Annika Karlsson

Bildjournalist – bild och text i ny förening 141

Charlotte Orban

Bild och text – ett uttryck inom reklam 146

Gunnar Krantz

Förord

B

ilder omger oss idag. Bilder och rörliga bilder umgås dagens barn och ungdomar med flera timmar i sträck dagligen. Men vad har vi egentligen för beredskap att möta detta accelererande bildflöde? Och vad bryr sig högskolor och universitet om denna nya annorlunda värld? Lärosäten som i århundraden sysslat med det talade och skrivna ordet och med

matema-tiska formler. Finns på våra lärosäten någon vilja och utrymme för att ta till sig, använda, lära av och granska detta nya bildsamhälle?

Det finns kanske tusen skäl till att ta upp bildämnet i en högskolegemensam tidskrift. Vi låter som vanligt olika artikelskribenter forma innehållet i detta nummer. Du får bl.a. möta en skribent som menar att det sker en förändring i kultur- och samhällsliv vad gäller uppfattnin-gen av bilden som underlag för tolkning av verk-ligheten. Ger bilden ett alltför stort tolknings-utrymme för att visa på vetenskapliga resultat, frågar sig en annan skribent som inte tycker att svaret är svart eller vitt. Han frågar sig vilket förhållande forskaren har till andra uttrycks-former än det skrivna ordet? ”Från svartvit torftighet till en ocean av färgbilder” beskriver utvecklingen och användningen av bilder bland utvecklinsstörda där bilder inneburit ett stort steg framåt för de som har svårt att kommu-nicera genom att läsa och skriva. Du får möta en reklammänniska och en blivande bildjour-nalist som menar att uppdelningen mellan bild och text är förlegad. ”Släpper man kontrollen lite kan det uppstå fina överraskningar”, menar en modefotograf som intervjuats om sitt

bild-Redaktion

Helena Smitt, redaktör Omslagsbild: Pernilla Sjöström Vill du bidra med ett eget inlägg?

Skicka artiklar till Helena Smitt

helena.smitt@lut.mah.se Malmö högskola

Lärarutbildningen Praktik och teori 205 06 Malmö Ansvarig utgivare: Olle Holmberg

arbete. Du kan läsa om serier och vad handen gör när munnen berättar och vad munnen gör när handen berät-tar. Skribenten frågar sig varför det fortfarande är legit-imt att säga att man inte kan dra ett streck. ”Kontroll eller fritt fall” är rubriken på ett annat inlägg som tar upp vad estetiska läroprocesser är. Du får möta två danska skriben-ter och bekanta dig med begreppet visuell kultur. Det finns så mycket bilderfarenheter bland dagens gymnasieungdo-mar men så lite bildmedvetande, konstaterar en annan skribent. Du får höra elevers tankar om filmspråket. Att tankar blir tydligare om man samtidigt får rita är uppen-bart för åtminstone en skribent. En annan menar att det finns bilder som påverkat vår kollektiva identitet och förhållningssätt till historia och samtid. Och det är också så att forskningsfält kring bilden som historisk källa vuxit. ”Bara ben och fantastiska maskiner” är rubriken på det inlägget. Du kommer mitt in i en diskussion om vad en bild säger om statsminister Göran Persson. Du hamnar också mitt i diskussionen om utbildningskatalogen där frågan är hur mycket man får tänja på gränserna när det gäller bildvalet? Sterotyp och fördomsfull eller stereotyp för att bryta fördomar?

Som vanligt är variationerna mellan artiklarna stora vad

gäller stilar och angreppssätt, vilket bottnar i skribenter-nas skiftande utgångspunkter, värderingar och förhåll-ningssätt.

Nästa nummer av Praktik och teori har som rubrik ”Kunskap och generation”. Vill du bidra med artiklar vill vi se dem senast 11 november 2003. Det kan också vara reaktioner på tidigare publicerade artiklar i Praktik och teori.

I redaktionsrådet ingick: Elisabeth Aquilonius, K3 Lena Aulin-Gråhamn, LUT Jette Guldborg, BIT Annika Karlsson, LUT Mikael Matteson, HS Charlotte Orban, LUT Jonas Otterbeck, IMER Gunnilla Welwert, LUT Helena Smitt, LUT

Besök gärna vår hemsida: www.mah.se

V

i kan aldrig förstå världen bara genom ”att tänka själva” och oss själva förstår vi endast genom om-vägar, via bl.a. bilder. Och det är ingen tvekan om att vi möter bilder i allt fler sammanhang i gamla och nya funk-tioner. De är mer sammanflätade med ord, de är visuellt samverkande i layouter, de relateras allt oftare och starkare till ljud av olika slag, inte minst musik. De nya mediekulturernas estetik, deras uttrycks- och (därmed) förståelseformer blir m.a.o. allt intrikatare och alltmer påtagligt socialiserande.

Detta utmanar och måste förändra skolans syn på ämnen och lärandekulturer. Att undersöka och försöka förändra ”arbetsformer och innehåll och deras ömse-sidiga beroende av varandra” blir en nödvändighet. I arbetet med bilder måste man då tänka in både barn och vuxna i deras olika, skiftande positioner.

En bildpraktik är inte enbart ”praktisk”, man tänker, talar och förhandlar i den, man kan dokumentera den och reflektera över den, den har sitt ”metaspråk” och den är en praktik omgiven av teorier och den utvecklar sina egna teorier.

Nya lärandepraktiker måste räkna med att bilder är något att räkna med!

Den här inledningen blandar egna synsätt på samtida medie- och skolkulturer med resonemang som Lena Aulin-Gråhamn och Jan Thavenius för i slutredovisnin-gen av Kultur och skolauppdraget 2000–2003. I deras text liksom i mina tankar finns också synpunkten att

Thomas Koppfeldt

Bilder och lärande – utifrån

en bild av statsministern

Utifrån bilden av Göran Persson i talarstolen resonerar artikelförfattaren kring bilders makt, betydelse och mening. Bilder vidgar världen och öppnar för tankar och känslor, förväntningar och önskningar m.m. Vad gör bilder med oss och hur är vi med som medkonstruktörer? Vad har bilder med lärande att göra?

skolan behöver ”vidga sina begrepp både när det gäller kunskap, kultur och estetik, hålla samman de tre begrep-pen och utveckla dem mot bakgrund av de kulturella förändringarna i samhället.” I förlängningen av detta finns anledning att fundera över hur bilder och lärande hänger ihop?

Lär man sig något genom bilder? Och vad behöver man lära om bilder för att lära av bilder? Och vad behöver lärarutbildningar och blivande lärare utveckla för slags kunskaper om bilder och bildpraktiker för att på ett rim-ligt vis kunna arbeta med dem som förståelseformer? Vad är bilder och vad gör bilder behöver vi fråga oss. Och vad och hur kan vi göra med dem?

Vidga världen

Vad gjorde bilden som jag valt att diskutera bildfrågan med i den här artikeln med mig när jag mötte den eller varför tyckte jag att den kunde vara användbar i det här sammanhanget?

Jag kan kanske svara på de här frågorna men det är ändå inte det viktiga. Det viktiga är att jag ”kan” ställa dem. Det är åtminstone vad jag vill hävda som en grund-läggande aspekt när det gäller bildförståelse och möj-ligheten till bildanvändning både i det institutionaliser-ade lärandet i skolan och i det informella i livet i övrigt. Alltså ett bildkunnande som vilar på undran och aktivitet i bildmöten och vid bildproduktion.Att handskas med bilder är att vidga sin värld både genom att via dem få syn på vad någon vill visa men också att med hjälp av dem få visuellt stöd för något man söker förstå. ”Få visuellt stöd för något man försöker förstå?” Ja, bilder är inte enbart något vi kan se. De växer fram av kombi-nationer av tankar och känslor utifrån förväntningar och önskningar som bildar mönster och utvecklar kul-turella föreställningar. Det visuella är i detta avseende endast en del av komplexet. De andra sinnena bidrar på olika sätt vid olika tillfällen med vad man kan kalla en syn-estetisk samverkan. Och då står ”syn” inte för seende utan för syntes.

Det vi ska gå vidare med här handlar emellertid om det man i vardagslag menar med bilder men det bör sägas

att vi har med ett stort förståelsekomplex ”utanför dem” att göra när vi arbetar med dem.

Bilden – betraktaren

Persson i talarstol – uttalar man dessa ord och lyssnar noga till hur de låter kan man förstå att den som hör dem och inte samtidigt ser bilden kan tro att man talar om en person vilken som helst i en talarstol. Men ser man bilden och känner igen den avbildade personen blir det helt annorlunda. I all sin enkelhet, eller komplexitet, säger detta mycket om vad bilder är och gör. De visar saker. De åskådliggör. De bildar gestalt. De visualiserar. Man kan uttrycka denna grundfunktion hos bilden på en mängd olika sätt. De kan tydligt visa eller uppvisa sådant som är svårt att göra skillnad på i det verbala språket.

Bilder som den av ”Persson” är ytor som betecknar något ”därute i världen” och avser att göra detta före-ställbart. Så uttrycker sig Vilem Flusser när han filosoferar om fotografin. Deras innebörd vilar i deras ytor. Bryr vi oss om denna yta när vi tittar i tidningen kan vi se stats-ministern framför oss p.g.a. det samspel som uppstår mellan fyrkanten på pappret och det vi redan vet och kan om hur Persson ser ut på bild och hur bilder generellt gestaltar det de visar.

Om man konstaterar att bilden avbildar en händelse som har ägt rum kan man säga att man förstår och hand-skas med bildens bakåtsyftande funktion. Den får oss uppenbarligen att tänka, eller att kunna tänka, på något som har varit, något som har ägt rum. Vi kan förmodli-gen också säga att händelsen som fotografen har fångat ”ägde rummet” där den ägde rum. Persson var i fokus även i den verkliga situationen av bilden att döma. Men vad är det som äger det rum som bilden utgör? Vad är det som är viktigt, viktigast av det som visas? Vad eller vem är det som har makten där?

Sådana tankar har med framtiden, med något framåt-syftande, att göra. För frågar man (sig) som betraktare vad som är viktigt respektive mindre viktigt i bilden bör-jar man ju ”konstruera bilden själv” i en eller annan mening. Då är inte bilden meningsfylld på ett färdigt och

avslutat sätt, då talar den inte enbart om vad som ägde rum när den togs och varför man visar detta. Frågar man (sig) vad som är viktigt i bilden gör man sig också själv viktig. Då placerar man sig som aktiv betraktare och erkänner med detta att man ”är större” än bilden och att man både ser och tar möjligheten att använda den för att försöka förstå och handskas aktivt med något ”därute i världen”.

I det här fallet vill DN att vi ska bli klokare inför EMU-valet (se PS sist i artikeln) men man kan ju som betrak-tare trots detta komma att använda bilden och sätta in den i ett tankemönster som man ”har på gång”, något man medvetet eller omedvetet känner på sig eller fun-derar över – något som kan gå blixtsnabbt just när blicken först rör sig över bildytan eller ta tid och komma till en långt efter att man slutat att se på den. När man börjar reflektera om eller med bilden, alltså låter tankar och känslor utvecklas genom att ”studsa dem” fram och till-baka mellan sig själv och bildytan använder man sin maktmöjlighet för att försöka förstå något bättre eller bara för att kunna ”leka lite”. Bilden används då som en pusselbit i ett större (förståelse-) mönster. Inte som färdig att lägga utan som något man får syn på och gör till sin egen bit. Bilden, eller pusselbiten bildas så att säga vid betraktandet och detta betraktande innebär att bilden eller biten passas in i det mönster, den kontext man själv har eller är, det pussel man håller på att lägga för sig själv i sitt själv- och/eller omvärldsförståelsearbete.

Leker man lite med språket (som bilder ofta kan få en att göra) skulle man kunna säga att bilden/pusselbiten gör att man blir mindre ”puzzlejd” – alltså mindre förvir-rad och förstår något lite bättre – eller åtminstone på ett lite annat sätt.

Pågående samtal

Varför har jag då valt just den här bilden? Ett svar är att jag länge har följt Sven-Erik Sjöbergs bildarbete i DN och därför utvecklat en vana att reflektera kring och med hjälp av hans sätt att arbeta med den fotografiska bildens betydelser. Därför var det självklart att titta även på den här bilden. En vana att titta på en persons bilder blir

som att ha ett pågående samtal. Man lyssnar på nyheterna i radio och tittar på dem i tv. Att följa en bildbyggare som Sjöberg genom vardagspolitikens händelser kan bli och har för mig blivit att få världen vidgad och nyanserad genom hans sätt att konstruera, värdera och visuellt reflektera. Vad kan man säga när man ser en sådan bild? Och hur har man anledning att tala om eller till bilder av detta slag? Som tidigare sagts är ett sätt att låta sig gå i dialog med bilden. När jag gör det tycker min blick för det första att den är ”extremt fyrkantig”. Dels är förstås själva fotografiet fyrkantigt, dels avbildar det fyrkanter på eller i flera plan. Innebär detta att fyr-kantigheten smittar av sig på Persson blir en flyktig tanke? Men framförallt är det talarstolens tomma vita yta som väcker mitt ”begär”. Det är en yta som kräver något – en utfyllnad, ett tillägg! Ett krav som faller på mig som betraktare att fylla. Det jag saknar är en text, en bild, kanske en affisch eller visuellt uttryck av annat slag. Detta ”krav” på utfyllnad utgör en del av bildens funktion och gör mig aktiv som betraktare. Jag blir i detta avseende verkligen i-akt-tagare.

Jag utför en aktivitet som den tomma ytan bjuder in till och ”placerar där” sådant jag tror mig veta att det brukar finnas på ytor av den här slaget. Teoretiskt kan detta sägas handla om s.k. närvarande frånvaro. Det är så tomt att det som ”inte finns där” visar sig som brist.

Bakom (tecknet för) Persson finns en fyrkant som är konstruerad för att tittas på redan innan den kom med på den här bilden: alltså målningen i blå-vitt-brunt på den gula väggen (som även den utgör en fyrkant). Fyrkantens tydliga formspråk får mig uppenbarligen att se och jämföra bildens olika delar, få syn på dess olika fyrkanter.

Ha näsan över vattenytan

Så till tecknet för Persson som ju utgör en mycket liten del av bildytan trots att han ”finns där” i helfigur. (Med detta val att visa Persson vill Sjöberg/DN förstås säga något men det bryr vi oss inte om här och nu.) Vi fort-sätter däremot att tala om vad jag som i-akt-tagare ser och det är då först och främst ett huvud som nätt och

jämt sticker upp över talarstolsytan (uttrycket ”ha näsan över vattenytan” kommer för mig).

Ja-sägarnas till EMU situation vid tillfället? ”Han med huvudet” tycks emellertid vara bestämd och verkar veta i vilken riktning man ska gå. Hans huvud tecknas, eller avtecknar sig (vi kallade det nyss tecken) mot den målade tavlan. Hur ser den ut? Vad föreställer den? Ja, man kan åtminstone säga att den har en viss skissartad prägel. Skissartad – associerar till ofärdig, möjlig att fortsätta att jobba på, förändra. Denna skissartade yta sprängs av Perssons fingrar som sticker utanför dess överkant. Lägger man märke till detta ser man kanske också att detsamma gäller hela handen i relation till fyrkanten talarstolen.

I början av texten citerade jag Vilem Flusser då han säger att bilders betydelser vilar i dess ytor. Något av innebörden i detta bör ovanstående resonemang ha visat. Detta är emellertid endast en del av ett tänkande utifrån en idé, en teori eller sätt att se på bilder. Och frågan om vad bilden ”gör” kvarstår. Den får snarast ses som retorisk, ställd, men ändå tänkt att inte avhandlas här. Ändå kan väl sägas att bilden gör något med betrak-tarens relation till och tänkande om EMU: Man får genom mötet med den chansen att, eller tvingas till, att ”gå vägen via allt det där fyrkantiga och Perssons upp-stickande huvud och hand osv” som bilden talar om när man i fortsättningen funderar på EMU-frågan.

Bildläsning – bildtolkning – bildanalys

– eller något helt annat?

Man skulle kunna säga att vi nu gjort en bildanalys (och det har vi) – men det kan vara väl så viktigt att tänka efter hur vi gjort, och förstå detta som ett sätt att komma till tals och gå i dialog med bilden. För det är viktigt, men inte självklart att man hittar användbara former för hur man kan tala om och med bilder som social prak-tik i samband med lärande. Hur kan den här brukas? Ett sätt att få bilden ”att tala”, ”att låta” eller kanske ”svänga” är alltså att börja tala (med) den. Vi kan se detta som en blandning av att beskriva och att på ett ytligt eller djupare plan tolka eller analysera den, att

reflektera kring och med den.

Idag används ofta begreppet läsning även om bilder. Det skulle då vara en friare slags läsning där vi själva som läsare bestämmer vilka ord, begrepp och därför vilka associationer (eller konnotationer) som vi vill att läsningen ska ha/kan få gentemot läsning av en skriven text där den som skrivit bestämmer både ordval och ord-följd. Ja mycket finns att avhandla kring detta.

Sätten att säga vad man gör när man ser och sätter ord på bilder kan variera. Det viktiga är kanske inte vad vi kallar det även om benämningen på de praktiker vi sysslar med är en del av förståelsen av vad de innebär.

Det viktigaste är ändå att vi kommer åt de processer som bildpraktiker av olika slag kan vara bra på att sätta igång. Och man vet aldrig vad hos en bild som kan vara avgörande för att användningen av den i en viss situa-tion ska bli meningsskapande. Det kan lika gärna var en detalj som omedelbart slår en som något som upp-står genom en lång beskrivning av ett stort komplex som bilden ger stöd för att utveckla och som utan detta för-farande aldrig skulle kunna växa fram. Bilder är inte, de blir – de bildas eller ”ut-bildas” i stor utsträckning sam-tidigt med betraktarna och betraktandets aktivitet när man lyckas hitta nycklar som passar.

PS

När jag frågade redaktören för Praktik och teori om jag fick köpa Sjöbergs bild fick jag inte enbart svaret ja – jag fick också bilden (via e-post). Men inte som jag hela tiden tänkte på den, nämligen som en del av artikeln som den publicerades tillsammans med. Nu ska sägas att inte-greringen mellan bild och text, åtminstone på det ytliga planet är rätt rudimentär. Bara en direkt koppling finns och det är mellan bild och bildtext. Den lyder: ”Stats-minister Göran Persson måste peka med hela handen, eller vad han nu ska göra, för att hinna vända EMU-opinionen på 117 dagar. I förra veckan satte han in en ja-stöt inför eleverna i Värmdö gymnasium.”

Även rubriken, ”Jasidan måste omvända 6 913/dag” direkt ovanför bilden är rimligtvis i någon bemärkelse visuellt samverkande med den. T.ex. är närheten mellan

siffrorna 6 913 i rubriken och 031 precis i kanten av talarstolen, utstickande på liknande sätt som Perssons huvud och hand, så påtagliga att de är svåra att inte bry sig om när man tittar på bilden med den typ av blick vi använt här.

Bilden av Persson både presenteras och diskuteras ovan som om den existerade i ett visuellt och språkligt vakuum. Endast en antydan görs om att den publicerats i Dagens Nyheter. Så pratar man nästan aldrig om bilder idag. Diskussionen om bilders betydelse- och menings-bärande eller meningsskapande funktion (-er) kan delas in i två huvudsakliga sätt att tänka. Den ena kallas den essentiella hållningen och dess företrädare diskuterar bilder som om de i sig bär sin mening – att den finns i själva bilden.

Kontextualisterna menar att en bild överhuvudtaget inget betyder utan är helt beroende av det sammanhang, den kultur den existerar inom. Frågan blir då hur snävt eller vitt detta måste förstås.

Thomas Koppfeldt är adjungerad

professor i Media, estetik,

peda-gogik på Dramatiska Institutet

och lärarutbildare på Konstfack.

P

å Backaskolan, där jag arbetade tidigare, arbetar och uttrycker eleverna sig bland annat med hjälp av film-språket.

Så har det inte alltid varit.

Det startade med att pedagoger på skolan i diskus-sioner kom fram till att film och rörliga bilder utgjorde en stor del av människors liv, icke minst ungdomars liv. Skolan hade tidigt, bland annat inspirerade av peda-gogiska verksamheter i Reggio Emilia i Italien, tagit ställ-ning för att människor förfogar över många uttrycks-medel och att dessa måste användas för att utvecklas och inte glömmas bort. När vi tittade över vår verk-samhet, upptäckte vi att filmspråket inte fanns när-varande i skolarbetet, i alla fall inte när det gällde att uttrycka sig. Den utveckling mot att erövra filmspråken som startade hösten 1999 på Backaskolan finns beskriv-en i ”Pyttesmå ändringar – radikala scbeskriv-enbytbeskriv-en”. I dbeskriv-en skriften kommer flera pedagoger, skolledare och forskare till tals. Elevernas röster hörs inte, i alla fall inte i direkt form.

När jag så blev ombedd att skriva om att arbeta med film i skolan utifrån frågan: ”Vad kan man berätta med film?” kändes det naturligt att gå till elever på Backa-skolan och ställa frågan till dem.

Tidigare gjort dockusåpor

Jag valde att ställa frågan till elever i nian, av flera skäl. Bland annat för att den klassen i åttan gjorde sin egen dokusåpa, under en hel termin. Sammanlagt 13 cirka 20 minuters avsnitt gjordes, tittades på och diskuterades av

Per Dahlbeck

Elevers tankar om filmspråket

I den här artikeln låter Per Dahlbeck några elever från årskurs 9 på Backaskolan svara på frågan om vad de kan uttrycka på film som de inte kan göra med ord.

lärare och elever. Samtliga elever i klassen, uppdelade två och två, filmade och redigerade ihop ett avsnitt.

En del av dessa elever har sedan arbetat med film i ”elevens val”. De har också uttryckt sig med film i annat skolarbete. Självklart en del mer än andra, men inte någon gick ut nian nu i våras utan erfarenheter av att filma och redigera och utan några kunskaper att kunna uttrycka sig i och med film. Vad blev då uttrycksmedlet för dem? Hur upplevde de filmspråket dels i sig men också i relation till skriftspråket som ju annars och tidi-gare varit det skoldominerande uttryckssättet? Frågan som jag skickade till eleverna var:

”Vad kan du uttrycka med film som är svårare (eller inte går) att uttrycka med ord. Försök jämföra skrivan-det med filmarbetet.”

Jag har tagit friheten att plocka ut citat från en del olika elevsvar. Citat som jag tycker både är representa-tiva, men också särskilt intressanta.

Vi har jobbat med film i flera år. Det är både roligt, lärosamt och intressant att arbeta med. Vi har gjort doku-såpa, kortfilmer, musikalfilm och en massa andra filmer. Att kunna få redigera en egen film är jätteroligt. Att få göra den som man själv vill. Med film kan man uttrycka känslor.

Så svarar Anna. Flera elever nämner just att känslor är lättare eller bättre att uttrycka med film. Helena använ-der exempel från det skrivna språket för att beskriva att filmen är ett överlägset uttrycksmedel:

Du kan få folk att se det du vill att de ska se. Inte som i en text: ”den elaka damen hade markanta ögonbryn och ett hånflin på sina läppar”. Folk kan tolka den damen som dom vill, men med film får dom inte det, utan det är fil-maren som bestämmer.

Helena tycker också att filmspråket innehåller en frihet som hon saknar i andra uttrycksformer:

Det är inte så att du måste göra filmen på det sättet som du måste räkna ut fyra gången fyra, utan du kan hand-skas med världen runt omkring hur du vill.

Erik skriver om att filmspråket är överlägset för sin för-måga att fånga.

En text är en sak, men man blir mer intresserad (ofta) om det rör sig och låter. Med rätt teknik kan man verkligen fånga folks intresse. En text är inte lika rolig och man kan lättare tappa intresse.

Jesper tycks mena att det inte är alla känslor som uttrycks bäst i film:

En del känslor som man bara kan se i rörelser eller ansikts-uttryck är bättre att göra i film. Man minns kanske känslor i beskrivna ord, men i film minns man ögonblicken. En del berättelser kan ej läsas eller höras, de måste vara visuella.

Hanna problematiserar själva frågan. Hon tycks mena att det inte entydigt finns något ”språk” som lämpar sig för att uttrycka något speciellt:

Det beror väl på var man har sin styrka. Har man svårt att uttrycka sig i text så kan det vara enklare att uttrycka sig i bild. Är man däremot starkare i text kanske man tycker att det är enklare att uttrycka sig så. Jag tror att både film och text har alla möjligheter beroende på vem som ställs inför dem. Skillnaden är att man får bygga från två olika håll. I text gör du dina bilder med ord och lämnar mer åt fantasin för betraktaren. I film bygger du din text med bilder och kanske kan lämna orden åt betraktarens fan-tasi. Det handlar om att tackla problem och lösa dem på bästa sätt.

Moa problematiserar, och till och med ifrågasätter, frå-gan:

Hur väl jag än försöker så kan jag nog inte förklara svaret på denna fråga skriftligt eftersom jag på senare dagar har fått lättare för att förklara med film. Då jag lärde mig skriva gick det bra. Men när jag hittade filmandet så ersatte detta nog mitt skrivande på något vis. Man letar sig ju fram i livet tills man hittare det lättaste sättet att uttrycka sig på. Eller inte lättaste; bästa. För det bästa sättet är inte alltid lättast. Jag har mycket plats kvar för utveckling i mitt fil-mande.

Kanske det är så. Att det hade varit lättare att svara på

frågan med en film? En sorts svar finns i så fall i form av en dokumentär gjord om åttondeklassens arbete med dokusåpan. Den filmen har jag och den kan lånas.

Per Dahlbeck var tidigare rektor på Backaskolan. Idag arbetar han på lärarut-bildningen i Malmö inom fältet Kultur-språk-medier. Han har bl.a. i uppdrag att decen-tralisera en utbildning i Media, estetik, peda-gogik som ges på Dramatiska institutet i Stockholm. Kursen är en påbyggnadsutbild-ning för pedagoger om medier, estetiska arbetsprocesser och lärande.

I

gennem det sidste år har et udvalg arbejdet med at udforme et grundlag og en studieordning for en ny billedlærer-uddannelse på Malmö Lärarhögskola. Grup-pen har bestået af billedlærere og forskere fra Malmö högskola, en billedlærer fra gymnasiet, Hasse Hansson, som er formand for udvalget, fra Konstfack i Stockholm, og undertegnede, som er en slags repræsentant fra det billedpædagogiske felt i Danmark. Der er en redegørelse undervejs, som vil vise, hvad vi er nået frem til i udvalget. I denne artikel vil jeg tage et vigtigt aspekt af vores arbejde op, nemlig orienteringen af billed-faget i en ret-ning, som ikke kun beskæftiger sig med kunst og finkul-tur, men i lige så høj grad med nutidige billedudtryk, moderne digitale medier, hele kulturens billeder og visuelle udsagn. Det sidste kan betegnes: visuel kultur. Som konsekvens af denne brede forståelse af fagets gen-standsfelt har vi valgt at kalde det nye fag: Bild och visuelt

lärande.

Jeg blev opfordret til at skrive denne artikel med udgangs-punkt i udvalgets arbejde. Men artiklen her står helt for min egen regning. Udvalgsarbejdet er knapt færdigt, redegørelsen skal behandles i relevante instanser og bidraget her er ikke diskuteret med de øvrige medlem-mer osv. Det er altså min personlige tilkendegivelse, jeg kommer med her.

Jeg vil som sagt fokusere på begrebet visuel kultur og prøve at indkredse, hvad det kan handle om, fordi det har stor betydning for faget, at have visuel kultur som et væsentligt omdrejningspunkt.

Karsten Arvedsen

Hur ingår visuell kultur i bildämnet?

Karsten Arvedsen går i denna artikel igenom vad han menar är visuell kultur. Han menar också att det vi ser bestäms av vilka mottagare vi är och vilken kultur vi ingår i. I ett pedagogiskt sammanhang är det också viktigt hur vi arbetar med den visuella kulturen; exempelvis rent estetiskt, historiskt, upplevelsemässigt, kritiskt sociologiskt m.m.

Visuel kultur-begrebet er ikke endeligt fastlagt. Det anvendes indenfor forskellige videnskabelige fagområder med lidt forskellige udgangspunkter, der kan også være forskelle i den teoretiske ramme og der kan lægges vægt på forskellige aspekter af begrebet. Nedenstående er min indkredsning, som har tre væsentlige aspekter:

• Hvad er visuel kultur i betydningen: Hvad er det konkrete genstandsfelt?

• Synet/blikket er ikke neutralt, det er ikke bare en fysisk perception af visuelle indtryk. Hvad vi ser er determineret af og indgår aktivt i den kultur vi lever i. Så det handler ikke kun om, hvad vi ser. Vi må også rette blikket mod recipienten. Vi må at se på, hvordan vi ser dét, vi ser på.

• I en pædagogisk sammenhæng er det også vigtigt, hvordan vi arbejder med den visuelle kultur. Hvad er vores optik og metoder? Ser vi efter det rent æstetiske (form), er vi historikere, er vi på sanselig oplevelses-jagt, er vi kritiske sociologer eller antropologer?

Visuel kultur- begrebet

Begrebet visuel kultur har sit udspring i de anglo-ameri-kanske Visual Culture Studies, der gennem ’90erne har bredt feltet fra billed- og kunststudier til at omfatte studi-er af hele den menneskeskabte visuelle kultur. Det studi-er et tværdisciplinært forskningsfelt, der trækker på fagom-råder som antropologi, sociologi, samfundsfag, percep-tionsteori, semiotik, æstetik-, billed- og kunstteori.

Visuel kultur omhandler udsagn, der er rent visuelle eller hvor det visuelle er væsentligt aspekt. Visuel kultur omfatter alt visuelt, der er menneskeligt fremstillet eller tolket og som har eller tillægges funktionel, kommu-nikativ, æstetisk betydning og/eller fascinationskraft og nydelsesværdi. Den visuelle kultur udfolder sig i de insti-tutioner, genstande, praksisformer, værdier og hold-ninger i gennem hvilke samfundet visuelt skabes, opret-holdes og udfordres1_.

1) Denne bestemmelse af begrebet er foretaget på baggrund af de diskussioner, der føres af Mirzoeff (1998) i indledningskapitlet og Duncan (2001) og min brug af dem i Arvedsen (2002)

Det er denne forståelse af begrebet, som vil blive brugt og konkretiseret i det følgende.

Hvad er visuel kultur?

Visuel kultur omhandler mere end billeder og kunst. Den

omfatter alle typer af ’visuelle begivenheder’ fra oliema-leri til legetøj og fra skærmbilleder til bymiljøer2_{. Her en} række eksempler:

visuelle miljøer • Indretning • Boligmiljøer

• Anlagt natur: Haver, parker, skove, rekreative og erhvervsmæssige arealer osv.

• Bymiljøer/landmiljøer • Offentlige institutioner • Butikker/forretningscentre

• Kulturelle miljøer (restauranter, biografer, muséer) • Virksomheder

• Offentlige områder (gader/veje, havne, torve/pladser, parker)

genstande

I princippet alle menneskeskabte genstande: legetøj, maskiner, møbler osv. osv.

billedkulturer/medier • TV • Bøger • Aviser • Tidsskrifter/magasiner • Billedbøger • Tegne-serier/film • Annoncering/oplysning/information

• Interfaces (brugergrænseflader), feks. Hjemmesider, net-design, faglige eller spil cd-rom’er

• Foto • Video • Film • Scenografi • Kunst3

Hvordan ser vi?

Vi ved, at mennesker afhængig af køn, alder, klasse, his-torisk, geografisk og kulturel kontekst kan opfatte det samme visuelle udsagn meget forskelligt.

Det handler om visualiteten i bred forstand. Hvad, det er at se? Hvad determinerer synsprocessen? Det drejer sig om perceptionen, synet, blikket: Det fysiske, det psyko-logiske, det æstetiske, det historiske, politiske og kul-turelle ( feks. i forhold til køn, race, klasse; det nydende, det begærlige, det ’videnskabelige’ blik osv.), som fak-torer, der indgår i vores måde at se.

3) Der ligger selvfølgelig en venlig provokation i at placere ’kun-sten’ som den sidste af en række billedmedier, men hvis man tager udgangspunkt i hvilke medier og billedkulturer vi møder oftest og har mest at gøre med i vores daglige liv er det nok ikke helt forkert at placere ’kunsten’ her

Feks. beskrives det historisk og kulturelt kodede blik således af Karin Becker:

Det centrale i den visuella kulturens utformning är ett sätt att se, och ett skifte i balancen mellan seendet och andre former för att samla information, strukturera världen, skapa och producere kunskapetc. Att påstå att vor kultur är mer visuell än förut betyder att seendet har mer tyngd, har viktigere funktioner än för.

Varje sätt att se, varje seendeform (om man så vil) har en historia och hör til en viss tid. Att analysera vår kultur i visuella termer innebär att vi historiserer seendet, forsökar att se vad som är typisk just för vårt sätt att se, för hur vi betrakter världen och uttrycker os visuelt.

(Becker,1999: 30–31 i Fyra dagar om bilden, skolan,

samhället, Konstfack)

Hvordan arbejdes der med visuel kultur?

I en billedpædagogisk sammenhæng bør der lægges vægt på både den produktive og receptive side. Det er ikke tanken, at der kun kan skal undersøges og analyseres, når det drejer sig om visuel kultur, men at der også arbej-des produktivt.

Den her fremlagte forståelse af faget, som et bredt fag, der i princippet omfatter hel vores ’visuelle verden’ kan ligne den opfattelse, der lå i 70ernes 80ernes kritiske og polarisende billedpædagogik, hvor man også studerede de billeder, som ikke var ’kunstbilleder’ med termer som

massekultur, markedsæstetik, oplevelsesindustri, kom-mercielle billeder, propagandabilleder osv. Denne

ide-ologikritiske optik er selvfølgelig stadig relevant, som et aspekt af det at arbejde med billeder. Men den låser billedlæsningen med sit udgangspunkt: ’ikke-kunst-billeder’, dvs. de kommercielle, massekulturelle visuelle udsagn, skulle dekonstrueres og afsløres mhp. at bringe den skjulte manipulation frem. Kunstens billeder deri-mod var ’sande’: de indeholdt erkendelse, de skulle ikke afsløres, men fortolkes og anvendes som ’modgift’ til den kommercielle billedverden. Hvad man ikke tænkte på, – måske fordi modernismen i billedkunsten overve-jende var progressiv og social igennem det 20. århun-drede – var at ’kunsten’ også er en del af det

kapitalis-tiske samfund og principielt er underlagt de samme betingelser mht. bevidstheds- og markedsmekanismer, som den ’ikke-kunstneriske’ kultur. Man var altså struk-turalistisk, marxistisk og kritisk sociolog på de ’kom-mercielle’ og massekulturelle billeder og humanistisk, hermeneutisk, nykritisk, æstetisk fortolker når det var kunstens billeder.

Også i dag er der en tendens til, at man udelukkende implicerer en sociologisk og antropologisk optik på de visuelle udsagn, når det drejer sig om visuel kultur.

Her overfor er det efter min mening vigtigt, at man fastholder ’de mange veje’, som visuelle udsagn kan mødes med. Det er vigtigt at se ’… visuelle begivenhed-er, ikke som socialt eller kulturelt determinerede, men som åbne tegn, der kan de- og rekonstrueres i forhold til de relationer, de indgår i.’ (Helene Illeris, 2002: 243) Derfor bliver det vigtigt at understrege, at visuelle udsagn bør anskues og arbejdes med i deres kontekstuelle rig-dom og ikke kun som en fortløbende social diskurs som involverer udsagnenes indflydelse på det sociale liv. (Duncan, 2001: 106–107). At arbejde med tilgange som ’æstetik’, ’fascination’, ’oplevelse’, ’involvering’, ’delt-agelse’, er lige så vigtige som ’analyse’, ’forståelse’, ’afdækning’ osv.

Nedenstående angiver en række af mulige døre, der kan åbnes og rum, der kan betrædes i arbejdet med visuel

kultur: en række optikker, tilgange og udgangs- og

angrebs-punkter. Det er ikke en færdig systematisering, men en foreløbig kategorisering, som skal præciseres, udvikles og korrigeres:

Udgangspunkter i arbejdet med visuelle udsagn:

• Design/formgivning • Arkitektur • Grafisk design/lay-out • Billedfremstilling: Formsprogligt udgangspunkt Konceptuelt udgangspunkt • Feltarbejde

Produktionsprincipper: • Kopiering/iagttagelse • Citering • Gentagelser • Variationer • Genrebrud • Sampling • Fortolkning • Parafrasering • Appropriation • Iscenesættelse • Simuleringer • Indgreb i omgivelser4

Fagområder som knytter sig til faget:

• Arkitektur/landskabsarkitektur/ byplanlægning/lokal-planlægning

• Billed-, kunst- og æstetikteori • Semiotik • Receptions- og kommunikationsteori • Kunst- og kulturhistorie • Sociologi/antropologi/samfundsfag/historie • Psykologi • Filosofi Genrer: • Facts/fiktion/faktion • Illustrationer • Oplysning/information/annoncering/kommunikation • Med mere5

4) Disse produktionsprincipper er taget fra Mie Buhl (2002) afsnit 5.2 og suppleret af KA

5) Genrebegrebet er langt fra fastlagt indenfor det visuelle felt og i billedpædagogikken har man gennem tiderne arbejdet med mange forskellige billedkategoriseringer. Jeg tror, at det er meget vigtigt at udvikle et genrebegreb i billedpædagogisk sammenhæng, da det er centralt for opnåelsen af en bevidsthed om de præmisser og koder, der kendetegner de forskellige typer af visuelle udsagn og gør det muligt for børnene at agere i en ’senmoderne’ visuel verden.

receptionsstrategier: • Fornøjelse/nydelse/oplevelse • Fascination

• Undersøgelse/tolkning/erkendelses- dannelsesorienter-ing/problemorientering gennem anvendelse af nogle af de ovenfor nævnte fagområder, der knytter sig til faget.

Et eksempel: Haver (Trädgårdar)

6 Haven som visuelt miljø.

Almindeligvis ville man måske tænke på haven som et motiv for en tegne- eller maleproces i billed-faget. Tænker man haven som visuelt miljø, kunne man forestille sig noget i denne retning i en undervisning:

Børnene præsenteres for have-begrebet og der vises eksempler på haver og havens udvikling: historisk, geografisk, kulturelt, æstetisk. Haveformer drøftes: nyt-tehaver, prydhaver, sommerhushaver, villahaver osv. Eventuelt ekskursioner til interessante eller særlige haver. Der samtales om haver med børnene. Udseende-mæssigt, opholdsUdseende-mæssigt, praktisk. Hvad er en god have? Hvad er en flot have? Hvor og hvornår er der rart at være i en have? Hvad skal der være i en have?

Der laves ’feltarbejde’: børnene sendes ud i villakvarterer med båndoptager, kameraer, blokke osv. De interviewer, undersøger, fotograferer, samtaler med beboerne om deres have. Hvorfor de har lavet den, som de har gjort. Hvad de godt kan lide/hvad de vil lave om? Der tages billeder og indsamles informationer. Bor børnene selv med have, kan deres eget miljø også inddrages.

Der etableres en have i skolen, som klassen beplanter, udvikler og ændrer. Er dette ikke muligt kan der arbe-jdes med f.eks. et sampling/ montageprincip på comput-er ellcomput-er karton, med tableaucomput-er, mini-havcomput-er ellcomput-er børnene kan fremvise billeder af de flotteste, mest interessante eller spændende haver de har set på deres ’feltarbejde’, hvis det er muligt. Eller invitere klassen direkte ud i den udvalgte have, hvis muligt.

6) Der er ikke plads til i denne artikel, at relatere de forslåede udgangspunkter til dette konkrete eksempel. Så det er op til læseren at trække trådene, hvis man synes de er der

Karsten Arvedsen är lektor i

billed-kunst på Københavns Dag- og Aften

Seminarium (læreruddannelse)

Cand. Pæd. i billedkunst

Litteratur:

Arvedsen, Karsten (2002): Fra ’billedkunst’ til ’visuel kultur’ Billedbegrebet til debat i billedpædagogikken og billed-kunstfaget. Upubliceret speciale. Kan rekvireres ved henv. til karsten.arvedsen.skolekom.dk

Bal, Mieke og Norman Bryson (1991): ’Semiotics and Art History’: 174–208 i Art Bulletin, june 1991, vol. LXXIII, no.2

Becker, Karin (1999): Fyra dagar om bilden, skolan, samhället, Konstfack

Buhl, Mie (2002): Paradoksal billedpædagogik – variationer i læreruddannelsens billedkunstfag. Ph.d.-afhandling, DPU Christensen, Hans Dam, Anders Michelsen og Jacob

Wamberg (red.) (1999): Kunstteori. Positioner i nutidig kunstdebat, Borgen

Duncan, Paul (2001): ‘Visual Cultures: Developments, Definitions, and Directions for Art Education’: 101–112 i A journal of Issues and Research, 2001, 42(2)

Illeris, Helene (2002): Billedet, pædagogikken og magten – positioner, genealogi og postmoderne optikker i det billedpædagogiske felt, DPU

Mirzoeff, Nicholas (red.) (1998): Visual Culture Reader,

mode:1

1 formal a paricular way or style of behaving, living or doing something.

2 technical a particular way in which a machine operates when it is doing a particular job. 3 be in work mode informal to be

in a particular state of mind. 4 be the mode formal to be

fashionable at a particular time. 5 technical one of various

systems of arranging notes in music, such as major and minor in Western music.

mode:2

1 bruk: (numera knappast br.) #sätt (att göra ngt), tillvägagångs-sätt; (gängse) bruk; sedvänja, vana; stundom svårt att skilja från. 2 betydelse: sed l. bruk l.

förfar-ande o. d. som vid en viss tid-punkt anbefalles l. godtages av den härskande smaken; (rör tillfället) härskande smakrikt-ning; äv. i sådana uttr. som ngt är

mod, förr äv. stom modet, ngt är

moderht; det är (högsta) mod(et)

att, (högst) modernt att osv.

2.a betydelse: om för en kortare tid gällande bruk i fråga om snitt, färg o. d. på kläder l. frisyr o. d.; (av gällande smak föreskrivet) sätt att kläda sig osv. 2.b betydelse: i uttr. vara l. komma

l. bliva i mod(et), vara osv. mod-ern l. ”i ropet”,; komma l. bringa

ngt i mod(et), göra så att ngt blir

modernt.

2.c betydelse:: närmande sig bet.: modell; snitt; fason

Mod(e) 01 – ett examens-arbete av Jennie Österberg, Materiell och Virtuell Design, på institutionen Konst, kultur och kommu-nikation, K3, vid Malmö högskola, våren 2001. Mod(e) 01 – ett nytt sätt att presentera mode eller andra produkter i skyltfönster, en annorlunda skyltfönsterkultur.

Projektmål och syfte: Min önskan var att försöka förändra skyltfönsterkul-turen till en fysisk och intim interaktion istället för endast en visuell attraktion, genom att ge den fysiska interaktio-nen större plats. Projektet var i huvudsak ett formgiv-ningsarbete och ett skapande av en ”ny kultur” med inspi-ration av den ”nya tekniken”.

Jennie Österberg

mod(e) 01

En del av fönstrets högra hörn.

Mellanrummets drivkraft Det intressanta med skylt-fönstret är att själva glaset (och rummet direkt bakom) är ett mellanrum mellan objekt och betraktare. Ett mellanrum som jag tänker skulle kunna fyllas med något annat än med grafiska annonser, banners eller fönsterfolier. Där finns ett utrymme och möjligheter att skapa andra dimensioner. I vårt möte med reklam som ofta sker i periferin får jag inget direkt möte och det saknas mystik. Jag vill skapa närhet och framför allt i ren fysisk bemärkelse. När man tittar på montessori-peda-gogiken där inlärningen sker genom bl.a. motoriska rörelser, så inser man vad det fysiska samspelet betyder för själva mötet med objektet eller tingen.

I vårt samhälle är det mycket som bara blippar förbi när vi promenerar i staden. Vi tar in budskap visuellt. Jag själv är intres-serad av mode som fenomen och kultur och är inbiten fönstertittare. Jag tycker att en uppställning av skylt-dockor är för konventionell och att skyltfönsterkulturen behöver utveckla sin mystik. Historiskt har vi haft mode i århundraden och skyltningen av dessa artiklar borde ha en

annan och bättre betydelse än vad den har idag. Glaset ger möjligheter Hela projektet började med att jag blev intresserad av glaset som material. Ett besök på en glashytta i Böste utanför Trelleborg, gav mig stor inspiration om berät-tandets form i det lilla glaset och gav mig visioner om hur pass stor betydelse glaset och ljuset verkligen har i våra liv. Historiskt så har vi förändrat våra husfönster från små tittgluggar med vaxat lärft till stora fasader med endast fönster. Idag vill man ha så mycket ljusinsläpp som möjligt.

I glaset, i det skeva och levande materialet, föddes visionerna om slutresultatet och dess uttryck. Man skulle kunna säga att glaset och dess skevhet ger oss möjlig-heten att skilja oss från produkten. Där den kon-vexa/konkava linsen har en betydelse för närheten kon-tra avståndet till objektet. Resultatet

Skyltfönstret består av en bit av ett vanligt skyltfönster, på detta fönster monterades kasserade och felslipade linser som skulle blivit glas-ögon. Linserna som är skeva

I linserna (inringat på den lilla bilden) är det tänkt att det ska visas filmer som samtidigt kan användas för digitala visningar på internet. Glaset i linserna består av astigma-tiskt eller skevt glas, vilket gör att man fysiskt integreras med glaset och filmen bakom och därmed skapar en aktivare och en mer medveten betraktare.

Glaskulorna som är 2 mm i

diame-ter ger ett sammetsskimmer och solens strålar skapar på avstånd ett ljusspel i periferin med olika karak-tärer vid olika tidpunkter på dygnet.

Glaskulorna som sitter på glaset

(se stora och lilla bilden) skapar tillsammans med linserna en nyfikenhet.

Det ljusa här är glaskulorna. I cirklarna ser man

linserna (om man tittar noga).

Här visas filmer.

Här visas filmer. Det ljusa här är glaskulor.

Foto: Jennie Österberg

effekt eller annan defekt är mest betydelsefulla för det är i dessa linser man kan förvränga världen bakom. Förutom linserna som plac-erades på olika höjd, för att vara anpassade till olika åldrar och längd på betrak-taren, limmades även några kilo små glaskulor fast med glaslim, i mönster över glaset.

Uttryck jag ville fånga Med helheten vill jag få betraktaren intresserad av insidan och att yta kan ha innehåll. Fönstrets ”gluggar” ska locka till vistelse i dröm-marnas och sagornas land. En liten historia i varje öga och i varje lins. En historia betraktaren inte trodde fanns. Man kan även tala om en sorts teater, där pausen agerar som element. Humorn och dramaturgin har också i uttrycket en naturlig plats. En liten hyllning till modet, modet att våga vara och möta det nya och möta det gamla berättandet och fan-tasins oanade möjligheter. Framåtsträvande tanke –framtidens teknik?

Tekniken finns var det någon som sa. Jag är inte helt säker på det. Men det finns en tanke om att man monterar en rund, visuell plasmaskärm

i varje lins som i sin tur ska sända digitala modefilmer med visningar av exempelvis vårens kollektion. I sin tur kan den egna personliga gps/mobil sändaren påverka valet av filmer. I framtiden kanske man har ett abonne-mang på någon modebutik och endast vill se deras ”youth collection”.

Idag lägger vi upp allting vi har och äger på nätet. I mitt projekt blev resultatet att man gör den materiella och fysiska miljön mer attraktiv med hjälp av virtuell och framtida teknik. Jag, konsumenten, vill agera i både den fysiska, materiella och visuella, virtuella världen. Man kan väl säga att i mitt examensarbete, en framtida installation, möts dessa båda världar på ett bra och annorlunda sätt.

En betraktare har närmat sig linsen.

Lockelse för betraktaren En glasruta full med olika linser, dit betraktaren måste förflytta sig för att se modet, skapar en närhet och en intimitet som är spännande. Samtidigt som linsen i sig skapar ett avstånd. Jag lockar betraktaren till fönstret med lek och intimitet och får betraktaren till att våga leka. Det finns en möjlighet att betraktaren betraktar och begrundar gränslandet mellan drömmar och vakenhet. De kan också på avstånd njuta av det skimmer av ljus som glaskulorna skapar vid olika tidpunkter på dygnet. Visioner med ett examensjobb

Mina visioner var stora och höga när jag startade mitt projekt. Ett av målen var ju att få en specifik klädbutik att bli intresserad av projek-tet vilket jag fick blank nej till. Efterhand som projektet framskred fick jag mer och mer sponsring, vilket för-modligen berodde på att jag själv blev tydligare i min kommunikation av vad jag ville ha sagt och gjort. För det är ju så att när man arbetar med form så har man ju inte ordet som det största och viktigaste redskapet, man kämpar tillräckligt med formen och utvecklingen av

idén. Jag hoppas att min idé inspirerar till andra framtida kulturer. Jag är nöjd med mitt projekt för jag fick behandla många områden som jag trivs att arbeta med och jag har sparat projektet i min portfolie som jag med glädje visar upp idag. Det beskriver hur jag tänker och arbetar i större projekt. Examensutställningen – betraktarnas interaktion Slutresultatet presenterades i en utställning på Form Design Center den 29 maj – 4 juni 2001. Hela vår exam-ensutställning blev lyckad och uppmärksammades i Sydsvenskan den 30 maj. För egen del fick jag stor behållning av att se besökarna betrakta skyltfönstret. Deras interaktion var som jag tänkt, folk vred sig, böjde knäna, kände på materialet och lät sig dras med i leken medan de betraktade linser-na och såg världen bakom med ”andra ögon”. Framtida beställningar Ingen har direkt beställt mitt skyltfönster som idé även om jag tror att om bara ”rätt” människa ser fönstret så beställer något ett exemplar. Fönstret är inte billigt pga all den nya tekniken, form-givningen och andra krav

man måste ställa för att göra fönstret passande för den specifika butiken men jag menar att det absolut är värt sitt pris och ger stor upp-märksamhet.

När en av mina vänner var i Europa samma sommar, såg han en glasögonbutik som hade lite av samma koncept. De hade monterat glasögon-linser på sitt skyltfönster – allt för att sälja fler glasögon.

Själv har jag presenterat denna och andra idéer för Stiftelsen Innovationcentrum och det har lett till att jag idag är projektledare för en av mina produkter med stöd från SIC.

Du kanske vill ha idéer till dina projekt eller en projekt-ledare, hör då av dig till mig via e-post 2cjennie@cuecon-cept.com

Jennie Österberg har varit student

på Materiell och Virtuell design på

K3 på Malmö högskola.

–K

urs- och programinformationen i en utbildnings-katalog måste presenteras på ett seriöst sätt, men när det gäller hur man i övrigt förpackar en katalog kan man gå hur lång som helst för att vara gränsöverskri-dande.

Det menar Claus Nowotny, informationsdirektör på Malmö högskola som tillsammans med Peer Eriksson, Creative Director på reklambyrån Peer, står bakom idéer-na till utbildningskatalogen. Tankaridéer-na bakom katalogen tar sin utgångspunkt i hur Malmö högskola och Malmö ser ut idag.

– Malmö högskola har funnits sedan 1998 och har fått en bred och heterogen blandning av studenter. Här finns studenter i alla åldrar, av olika kön och med olika bakgrund. Något som speglar det svenska samhället, men kanske framför allt den södra regionen av landet, menar Peer Eriksson.

Peer Eriksson talar om vår samtid som den mest demo-kratiska av tidsåldrar. I det Malmö, som han tidigare uppfattade som segregerat, rör sig nu människor fritt mellan stadsdelarna. Man kan numera studera på Malmö högskola, bo på Möllevången och gå på konsert eller föreställningar på Malmö stadsteater eller konserthuset.

– Malmö högskola är en fin spegling av detta, vilket också är grundidén till katalogen. När vi började

fun-Annika Karlsson

I betraktarens ögon

– eller så olika ser vi på utbildningskatalogen

Kan bilder få oss att bryta gamla tankemönster eller befäster de snarare de åsik-ter vi redan har? Hur mycket får man tänja på gränserna när det gäller bildvalet i en utbildningskatalog? När Malmö högskolas utbildningskatalog för hösten 2003 kom ut tidigt i våras gick diskussionerna höga. Stereotyp och fördomsfull menade kritikerna. Stereotyp för att bryta fördomar enligt upphovsmakarna. Här följer några olika uppfattningar om utbildningskatalogen tillsammans med bildläraren som ger sin syn på bilden och betraktaren.

dera kring katalogen frågade vi oss hur vi kunde mani-festera detta och samtidigt visa på framtidens blandade studentgrupper.

Nytt perspektiv via fördomar

Nytt perspektiv blev temat för katalogen och här ville man ge nya perspektiv på Malmö högskola som lärosäte, dess utbildningar, lärare och studenter. Och för att få nya perspektiv krävs kunskap. Man bestämde sig för att ta vägen om människors fördomar för att informera om vad Malmö högskola stod för. Man tog speciellt fasta på att många lider av att bli stämplade i olika sam-manhang och här föddes tanken på de gruppbilder som kritikerna uppfattade som stereotypa.

– Tolkningen speglar erfarenheten hos betraktaren, menar Peer Eriksson och drar paralleller till bilden av ett fullt snapsglas där de flesta uppfattar innehållet som sprit även om det skulle kunna vara vatten.

På samma sätt som han vill att betraktaren ska vara öppen för möjligheten att snapsglas kan innehålla vatten vill han också att de som ser gruppbilderna ska gå ett steg längre och uppfatta individerna i varje gruppbild.

– Det är kul att folk reagerar. Människors fördomar tar alltid första steget och man bemödar sig inte alltid om att ta till sig bildens budskap. Men många jag talat med har kommit på sig själva med sina fördomar, berät-tar Claus Nowotny som menar att man medvetet använt detta grepp för att provocera.

– Om inte Malmö högskola kan tänja på gränserna, vem ska då göra det?

Varför valde ni att inte använda gruppbilder där man samlar människor av olika kön, ålder och bakgrund?

– Det är svårt att samla olika människor på bild efter-som det också lätt blir stereotypt. På 80 procent av alla utbildningskataloger hittar man flinande studenter, vilket är en smal nidbild av studenter. De flesta kataloger som använder sådana bilder anses oantastliga och få reagerar på den typen av stereotypa bilder. Det kända väcker inget nytt, säger Peer Eriksson som menar att man snarare borde använda utbildningskataloger till gräns-brytande kommunikation för att skapa dialog.

2 Malmö högskola hösten 2003

FORSKNING OCH FORSKARUTBILDNING

6.

Kopplingen mellan aktuell forskning och grundutbild-ning är viktig. Det är en förutsättgrundutbild-ning för att du som student ska få en inblick i den senaste kunskapen i ditt ämne. I Malmö har det bedrivits forskning sedan länge, vid Odontologiska fakulteten och på Lärarutbildningen, som fanns långt innan Malmö högskola inrättades. Vid

björn andersson 24 år. Skulle vilja läsa Maskinteknik eller Produktutveckling/design.

michael katina 23 år.

Skulle vilja läsa Fastighetsmäklarprogrammet. patrik buschow 27 år.

Skulle vilja läsa Idrottspsykologi eller Kreativ producent.

gustav forsblad 30 år. Skulle vilja läsa Freds- och konfliktvetenskap.

Foto: Peer Eriksson

Malmö högskola hösten 2003 3 högskolans fyra nya utbildningsområden expanderar

forsk-ningen kraftigt. Forskare med olika bakgrund arbetar tillsam-mans.

Kanske blir du intresserad av att forska efter grundutbild-ningen. Vi har mer än 150 aktiva forskarstuderande och varje år examineras omkring 15 doktorer vid högskolan.

Forskarutbildningen på Malmö högskola bedrivs delvis i samarbete med andra lärosäten. Universitetsansökan som vi lämnade in i våras syftar bland annat till att vi själva ska ansvara för all forskarutbildning vid Malmö högskola.

fredrik ganekind 31 år. Skulle vilja läsa till Fastighetsmäklare. karl pettersson 23 år.

Skulle vilja läsa Fred–Konflikt–Internationella relationer.

tomas nicklasson 22 år. Skulle vilja läsa till Fastighetsmäklare. michael bozinovski 26 år.

Claus Nowotny menar att bilder består av olika lager och därför ger olika mycket utifrån vilken erfarenhet varje betraktare har med sig. Uppståndelsen kring utbild-ningskatalogens bilder tror båda beror på att betraktaren inte tagit sig förbi bildernas första lager och t.ex. uppfattat individen i gruppbilderna. Men att man riskerar att förlo-ra betförlo-raktare genom att använda den typen av bilder håller han inte med om. Även om folk reagerat olika på bilderna var detta ett av målen med utformningen på katalogen. Men reaktionerna på Malmö högskolas kurskatalog tror båda också är förknippade med den kulturkrock som uppstod när högskolor och universitet i hård konkurrens var tvungna att marknadsföra sina utbild-ningar. Claus Nowotny och Peer Eriksson tycker att det är naturligt att reklamens formspråk nu också syns i kurskatalogerna. Men anpassningen till både marknad och marknadsföring går trögt.

– Detta är en förändring som har gått högskolan förbi. Det finns ingen vana av marknadsföring och det anses inte heller vara fint.

Snedvriden bild av kön och etnisk mångfald

Rigmor Tjerngren, studievägledare på lärarutbildnin-gen, var en av dem som reagerade starkt på bilderna i kurskatalogen. Sida för sida går vi igenom katalogen och hon beskriver bilderna som stereotypa utifrån både kön och etnisk mångfald.

– När jag tittar på bilderna ser jag hur män kopplas ihop med vetenskap, pornografiska bilder av afrikanska kvinnor som bygger på fördomar om sex och erotik, blonda kvinnor i kavaj som ser ut som nationalekonomer som ska göra karriär.

Gör du andra kopplingar när du läser texten på sidan?

– Först ser man bilden som en homogen gruppbild. Tittar man närmare så ser man individen, men jag tror inte att folk ser så långt. Man är ju inte ute efter att gå på konstutställning när man läser katalogen. Även om man läser texten kvarstår det första intrycket man fick, säger Rigmor Tjerngren som är tveksam till om någon överhuvudtaget läser bildtexterna.

män-niskor med olika nationaliteter, åldrar och kön samlats på en och samma bild därför att de valt att läsa till t.ex. läkare. Att de olika gruppbilderna i katalogen kan ses som en helhet med en politiskt korrekt bild av mångfald utifrån etnicitet, åldrar och kön håller hon inte med om utan menar att hon ser varje bild för sig.

Men är inte den politiskt korrekta bilden av etnisk mångfald eller kön också stereotyp?

– Vi behöver nöta in bilder av t.ex. kvinnor i framträ-dande positioner för att visa att det är möjligt. Bilden av etnisk mångfald har inte blivit stereotyp ännu, men den kanske blir det i framtiden.

Rigmor Tjerngren tror att vanan av bilder skiljer sig mellan yngre och äldre där den yngre generationen över-sköljs av bilder från tidig ålder. Men det finns naturligtvis också en skillnad i livserfarenhet när det gäller vilka tolkningar betraktaren gör.

– Jag tror att man måste vara övertydlig med bilder. Reklambilder lockar och man vet inte att man har blivit indoktrinerad förrän det redan är för sent. Det är nog en mognadsfråga att kunna omvärdera en bild, men jag tror inte att man når så långt med katalogen.

Kan man inte kräva av människor på högskolor och universitet att de ska kunna gå bortom det första intryck-et av bilden och vara öppna för andra tolkningar?

– Vi är biologiska varelser och när vi utsetts för olika stimuli reagerar vår reptilhjärna blixtsnabbt och utan eftertanke, säger Rigmor Tjerngren som menar att det första intrycket handlar om klassik betingning vilket gör det svårt att tänka om.

Hon poängtera samtidigt att det inte finns rätt och fel när det handlar om tolkning av bilder. Bilderna i kata-logen ger Rigmor Tjerngren ett obehagligt intryck och hon analyserar dem utifrån sina egna erfarenheter kring t.ex. jämställdhetsfrågor. Hon minns 1950-talets köns-uppdelade världar där kvinnor förknippades med bilder av korsetter, kök och kosmetika medan symboler för dynamik, kreativitet och den stora världen illustrerade mannens värld.

– Det känns som om katalogen är tillbaka i dessa tanke-gångar och den likväl kunde kommit ut på 1950-talet.

Bilden som väg till innehållet

Ju fler jag diskuterar bilderna med desto vidare blir skalan av tolkningar. För Haukur Viggosson som har isländsk bakgrund är svenskan ett nytt språkområde, vilket påverkar hans sätt att ta sig an utbildningskatalogen.

– Därför hämtar jag automatiskt mer ur bilden än ur texten, berättar Haukur Viggosson som menar att man måste vara medveten om hur man kombinerar text och bild utifrån människors förmåga att via språket ta till sig innehållet. Speciellt med tanke på Malmö högskolas mångkulturella studentgrupper och strävan efter mång-fald.

Han menar att det är dumt att första kontakten med högre utbildning, som ändå handlar om möjligheter i livet, ska börja med att folk blir arga eller känner sig ute-stängda genom bilder eller den lek med bokstäver som används på utbildningskatalogens omslag.

– Jag vet inte om utbildningskatalogen är rätt plats för att väcka reaktioner kring fördomar. Då är det bät-tre att man jobbar mer med detta i utbildningarna.

Katalogens stereotyper – en sann

bild av Malmö högskola?

Men reaktionerna handlar inte bara om samhällets seg-regation utan rör också hur män och kvinnor delas in i stereotypa fack. Haukur Viggosson delar sitt förflutna inom kvinnorörelsen med Marie Hersvall, Eva Winkel och Inga-Britt Henriksson som alla arbetar med rektors-utbildning vid lärarrektors-utbildningen. För dem handlar utbildningskatalogen i slutändan om Malmö högskolas tre perspektiv – mångfald, genus och miljö – efterlevs på alla fronter.

– Om vi har ett genusperspektiv så ska det synas i allt, såväl i utbildningarna som i broschyrer, säger Eva Winkel som menar att utbildningskatalogens stereotyper kanske är en spegling av hur det faktiskt ser ut på Malmö hög-skola när det gäller genus och mångfald. Kanske är det så det ser ut när det gäller löner, chefstillsättningar, utbildningar – ja, hela totalbilden av Malmö högskola? Vilka erfarenheter bygger då deras tolkningar på? På grund av sitt engagemang i kvinnofrågor ser Marie

Hersvall det ojämlika samhället i utbildningskatalogens bilder, medan andra kanske inte uppmärksammar det. Just för att tolkningen av en bild är individuell menar hon att man måste vara tydlig i sitt bildspråk.

– Man får inte glömma bort att bilder har en omedel-bar effekt.

Inga-Britt Henriksson tycker det handlar om vilken typ av bilder man som läsare förväntar sig hitta i olika typer av texter eller broschyrer. Bilderna skapar förvir-ring när man inte förstår kopplingen till innehållet.

– Man förväntar sig inte att man ska reagera på bilder när man tittar i en utbildningskatalog, säger Inga-Britt Henriksson och i hennes tolkning är stereotyperna en del av utbudet precis som utbildningarna.

Tvål eller utbildning?

Gunnilla Welwert undervisar i bild och bilddidaktik på lärarutbildningen vid Malmö högskola. Hon ser katalo-gens formspråk som underhållning, men är tveksam till om det fungerar när man seriöst ska informera om utbild-ningar. Men hon konstaterar samtidigt att detta är vår tids sätt att presentera såväl seriös information som lättsam reklam.

– Information och reklam närmar sig varandra och det var länge sedan man kände sig säker. Hon reagerar på att syftet med bilderna inte längre framgår rent visuellt. Om bilderna ska vara möjliga att avläsa måste det vara tydligt om det handlar om tvål eller om utbild-ning.

Gunnilla Welwert tittar på hur bilderna i utbildnings-katalogen är uppbyggda och hur människorna på bild-erna klär sig, men hon tycker det är svårt att koppla bilden till varan som i det här fallet är utbildning. Hon fastnar för modellernas sätt att posera och drar paral-leller till annonser från Lindex eller postorderkataloger. Fokus i reklambilderna har förändrats och de reklam-bilder som för 50 år sedan presenterade en produkt och dess kvaliteter nu lovar mycket mer.

– En reklambild för tvål lovade på sin höjd att man skulle lukta gott, men dagens reklambilder kopplar hela livsstilar till varan, säger Gunnilla Welwert som menar

att denna förskjutning från produkt till livsstil bland annat visar sig genom att dagens reklambilder inte alltid avbildar det som saluförs.

Hon är väl förtrogen med bildens inneboende kraft och hur bilder kan gripa tag i människor. Under sina år som bildlärare har hon upplevt hur bilder kan väcka starka känslor – både sorg och ilska. Åldern tror hon inte spelar någon roll för hur man reagerar på en bild. Även studenter kan ibland vara konservativa och vissa bilder som hon använt i sin undervisning har orsakat livliga diskussioner.

– Bilden säger något om den som betraktar den, säger Gunnilla Welwert som menar att det intressanta egentli-gen inte är bilderna utan varför betraktaren reagerar.

I

januari 1972 började jag arbeta som vårdbiträde på Möllevångshemmet i Lund. ”Hemmet” var ett skol-internat där det bodde nästan hundra barn och ungdo-mar med utvecklingsstörning.

Från de år jag arbetade på Möllevångshemmet har jag bara ett enda fotografi och det är ett suddigt svartvitt foto taget inne i ett spartanskt möblerat samlingsrum. På bilden ser man två unga pojkar som sitter i en soffa och tittar på TV. Detta bildvakuum är idag mycket besvärande eftersom det gör det svårt för mig att min-nas människor och miljöer från den tiden vilket i sin tur hindrar associationer som bygger på dessa minnesbilder. Betydligt allvarligare är naturligtvis denna brist på fotografier för de människor som tillbringade hela sin barndom på Möllevångshemmet. Eftersom många av dem har svårigheter att minnas och kommunicera skulle ett fotografi kunna fungera som startmotor för samtal om sådant som annars är svårt att uttrycka. Även om jag vet att det finns en och annan som minns tiden på internatet som positiv så finns det betydligt fler som kände sig utsatta och nu som vuxna skulle vilja reda ut vad som egentligen hände. Men eftersom de inte har till-gång till fotografier så är det för de flesta idag ogörligt att i samtal med vänner och familj rekapitulera de hän-delser som smärtar.

Varför fanns det så få fotografier?

Det viktigaste skälet var att barnen sällan eller aldrig

Arne Svensk

Från svartvit torftighet till

en ocean av färgbilder

Artikeln beskriver utvecklingen och användningen av bilder bland utvecklings-störda ungdomar. Under tre decennier har oerhört mycket hänt. Först på 80-talet insåg man att bilder kunde användas för att kommunicera med den som har svårt att läsa och skriva. Men det är först när ungdomarna börjar ta egna bilder för att dokumentera sin vardag som något annorlunda och stort inträffar.