Har du fått nå´t jobb än?

Malmö högskola

Lärarutbildningen

Individ och samhälle

Examensarbete

15 högskolepoäng

Har du fått nå´t jobb än?

- en fenomenografisk studie om att vara äldre och arbetslös.

Are you still on the dole?

Sofia Karlsson

Studie- och yrkesvägledarexamen 180 hp

Slutseminarium 2008-11-11

Examinator:

Jan-Anders Andersson Handledare:

1

SAMMANFATTNING

I dagens samhälle är det inte ovanligt att man under någon period i livet varit arbetslös. Har man inte varit det själv finns det förmodligen någon i ens närhet som är eller har varit arbetslös. I detta examensarbete har jag fördjupat mig i hur man uppfattar sin situation som arbetslös då man är över 45 år. Det övergripande syftet med studien är att öka förståelsen för hur äldre arbetslösa uppfattar och hanterar situationen som arbetslös.

I min studie har jag använt mig av en kvalitativt inriktad analysmetod som heter fenomenografi. Det innebär att jag genom fem djupintervjuer med äldre arbetslösa har fått tillgång till deras uppfattningar av sin situation som arbetslös. För att kunna nå en djupare förståelse av min empiri har jag analyserat studiens resultat med hjälp av Goffmans (2006) stigmateori samt Markus och Nurius (1986) motivationsteori. Dessa teorier anser jag vara ytterst användbara för vägledare i en vägledningsprocess.

Studiens resultat visar att informanterna befinner sig i en mycket komplex situation genom sin arbetslöshet. Många av dagens företag vill hålla en lägre medelålder i sin organisation vilket försvårar informanternas möjligheter att hitta ett nytt jobb. De negativa attityder som finns gentemot äldre arbetslösa i samhället påverkar informanternas självbild på ett negativt sätt, vilket leder till att tron på den egna kapaciteten försämras. I vardaglig interaktion med andra människor blir situationen som arbetslös mycket påtaglig, ständ iga frågor om varför man inte kunnat hitta ett nytt jobb tär på informanternas självförtroende. Att försvara den egna personen blir en vana i mellanmänskliga möten. Detta leder i sin tur till olika strategier för att undvika att ställas till svars för sin arbetslöshet. Likaså är konsekvenserna av dagens arbetsmarknadspolitik negativ för studiens informanter eftersom de bär på en rädsla för vad som kan hända om inte ställda krav kan uppfyllas. Trots dessa negativa upplevelser ser studiens informanter ljust på framtiden. Kontakten med sina handläggare på Arbetsförmedlingen upplevs som god och förhoppningar om nytt arbete känns starka. Informanterna talar också om en inre kraft som motiverar dem att söka efter nytt arbete och på så vis åter få delta i den samhä lleliga gemenskapen som ett arbete kan ge.

2

FÖRORD

Allra först vill jag rikta det största tack som finns till studiens informanter som öppnat sin dörr för mig, de har delat med sig av livet på ett sätt som jag aldrig kunnat ana. Jag önskar dem all lycka i framtiden.

Nästa tack går till Leif Andergren, min handledare. Hans värdefulla kommentarer och uppmuntran har inspirerat mig under dessa tio veckor som forskare.

Sist men inte minst vill jag tacka hela min familj som har stöttat och förstått. Magnus, Joel och Elias, Ni är guld värda.

3

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

1. INLEDNING ... 4

1.1

B

AKGRUND ... 4

1.2

S

YFTE OCH PROBLEMFORMULERINGAR ... 5

1.3

B

EGREPPSDEFINITION ... 6

1.3.1 Arbetslös ... 6

1.3.2 Äldre arbetslös ... 6

1.3.3 Självkänsla och självbild ... 7

2. METOD ... 8

2.1

M

ETODVAL ... 8

2.2

U

RVAL OCH GENOMFÖRANDE ... 9

2.3

A

NALYSARBETET... 10

2.4

V

ALIDITET OCH RELIABILITET ... 11

2.5

F

ORSKNINGSETISKA PRINCIPER ... 11

2.6

F

ÖRFÖRSTÅELSE ... 12

3. TIDIGARE FORSKNING ... 14

3.1

B

ETYDELSEN AV ATT VARA EN AKTÖR PÅ ARBETSMARKNADEN

.

... 14

3.2

A

TTITYDER GENTEMOT ÄLDRE MÄNNISKOR ... 15

3.3

A

TTITYDER GENTEMOT ÄLDRE ARBETSLÖSA... 15

4. TEORI ... 16

4.1

S

TIGMATEORI ... 16

4.2

T

EORI OM MÖJLIGA SJÄLV ... 18

5. RESULTAT ... 20

5.1

U

PPFATTNINGAR AV FÖRÄNDRAD SJÄLVBILD ... 20

5.2

U

PPFATTNINGAR AV MÖTEN OCH BEMÖTANDE I SAMHÄLLET... 22

5.3

U

PPFATTNINGAR AV VAD SOM MOTIVERAR SÖKANDET EFTER NYTT ARBETE ... 25

6. ANALYS ... 27

7. AVS LUTANDE DISKUSSION ... 31

7.1

F

ÖRSLAG TILL VIDARE FORSKNING ... 34

8. REFERENSER ... 35 BILAGOR

4

1. INLEDNIN G

1.1 Bakgrund

Under våren 2007 gick jag min fjärde kurs på Studie- och yrkesvägledarprogrammet på Malmö Högskola, Den föränderliga människan. Kursens syfte var att vi studenter skulle utveckla vår förståelse för olika psykologiska, socialpsykologiska och sociologiska teorier om individers utveckling och förändring. Kursen gav oss både ett mikro- och ett makroperspektiv på människan i utsatta situationer. Jag vill minnas att det var då jag valde inriktning på mitt kommande examensarbete; att söka förståelse för olika individers livsvärldar.

Arbetslöshet är något som berör oss alla, såväl ur mikro- som makroperspektiv. Arbetsmarknadspolitiken strävar efter problemlösningar gällande både arbetslöshet och arbetskraftsbrist, men på grund av de allvarliga sociala konsekvenser som arbetslöshet ofta medför prioriteras arbetslöshetsproblematiken (Hansen & Orban (red) 2002, s. 270). Regeringen arbetar för en arbetslinje med högre ekonomisk tillväxt och full sysselsättning syftande till att kunna bevara vårt svenska välfärdssystem. Tornstam menar att äldre personer löper mindre risk att bli arbetslösa än unga, men skulle man väl bli arbetslös har man som äldre ofta mycket svårare för att få nytt arbete. Resultatet blir ofta mycket lång tid i arbetslöshet (2005, s. 162).

Även om livsloppsperspektivet betonar förändringar i organisatorisk tillhörighet innebär inte detta att förändringarna sker automatiskt. Det finns normala utstakade vägar genom samhället, men för varje enskild människa är inte dessa vägar färdiga och givna. Människor måste söka sig fram i det sociala landskapet på jakt efter möjligheter och ställen att ”finna sin plats”. Och en hel del människor kanske aldrig finner denna plats eller också förlorar de den. Stora delar av det sociala landskapet är inhägnat och stängt: Privat område, endast för medlemmar, obehöriga äga ej tillträde (Ahrne, Roman & Franzén 2003, s. 60).

Då jag på våren 2008 praktiserade på Arbetsförmedlingen utförde två nyetablerade företag sina anställningsintervjuer i Arbetsförmedlingens lokaler. Det var cirka 1500 sökande till sammanlagt 14 tjänster. Inget av de två företagen kallade någon individ över 49 år till anställningsintervju.

5

Denna studie ser jag som ett bidrag till arbetslöshetsforskningen, ett bidrag som fokuserar på de arbetslösa individer som är 45 år och äldre i det svenska samhället. Hur upplever dessa individer den dagliga interaktionen i samhället och hur möter de den? Hur påverkas självbild, motivation och framtidstro av att befinna sig i rollen som arbetslös?

Goffman (2006) beskriver i sin teori om stigmatisering, att arbetslöshet är som en fläck på individens karaktär. Detta påverkar individens självbild och agerande i mellanmänskliga möten. Markus och Nurius har utarbetat en motivationsteori som de kallar för ”möjliga själv”. Dessa möjliga själv är bilder och föreställningar om vad man skulle kunna bli och göra i framtiden, på detta vis fungerar möjliga själv som drivkrafter för beteendet (Karlsson 2006, s. 275). I teoriavsnittet avser jag beskriva dessa teorier mer utförligt. I min kommande yrkesroll som studie- och yrkesvägledare anser jag att ett empatiskt förhållningssätt inte bara är en av de allra viktigaste grundstenarna, utan en förutsättning för min kommande profession. Detta är mitt bidrag till en ökad förståelse för de äldre arbetslösa i samhället. Min ambition är att vägledare i framtiden genom denna förståelse skall bemöta denna grupp människor på bästa möjliga sätt.

Varje kunskap du söker endast i syfte att öka ditt eget vetande, blott för att hopa skatter inom dig själv, för dig bort från din väg. Men varje kunskap du söker i syfte att bli mognare på människoförädlingens och världsutvecklingens väg för dig ett steg framåt (Rudolf Steiner I Danielsson & Liljeroth 2005, s. 134).

1.2 Syfte och problemformuleringar

Som studie- och yrkesvägledare kommer jag i min framtida yrkesroll att möta kategorier av människor som befinner sig i olika sorters situationer. Syftet med detta examensarbete är att öka min och andras förståelse av hur man som äldre uppfattar och hanterar arbetslöshet.

Utifrån ovanstående syfte vill jag söka svar på följande frågor:

•

På vilket sätt påverkas informanternas självbild av att vara äldre arbetslös?

• Hur hanterar informanterna rollen som arbetslös i den dagliga interaktionen i samhället?

6

1.3 Begreppsdefinition

I detta avsnitt vill jag definiera de olika begrepp som studien grundar sig på. Jag anser att det är av stor vikt att definitionen inte ska missuppfattas eftersom de begrepp som nämns är vanligt förekommande i samhället.

1.3.1 Arbetslös

Det finns internationella regler uppsatta av ILO (den internationella arbetsorganisationen) som följs av olika statistikproducenter för att kunna avgränsa vilka som är arbetslösa och vilka som inte är det. Den dominerande metod som används i internationella jämförelser avseende dagens arbetsmarknad, är arbetskraftsundersökningar (AKU). Dessa undersökningar bygger på telefon – eller besöksintervjuer av ett slumpmässigt urval av den del av befolk ningen som är i åldern 15-74 år. För att en person skall räknas som arbetslös skall, enligt ILO, tre villkor vara uppfyllda (Olofsson & Wadensjö 2005, s. 20):

• För det första ska personen inte ha något arbete. Den mätperiod som i regel används är en vecka. Om personen i fråga har ett arbete under minst en timme under denna vecka är personen inte arbetslös.

• För det andra ska personen söka arbete. I regel är mätperioden längre vad gäller detta kriterium. Regeln kan vara formulerad så att den som inte sökt arbete under senaste månaden inte räknas som arbetslös (även om personen inte har arbete och skulle vilja ha ett arbete).

• För det tredje ska personen vara oförhindrad att ta ett arbete och kunna arbeta – en person som är långvarigt sjuk och därför inte kan arbeta räknas alltså inte som arbetslös även om personen är utan arbete och söker arbete.

1.3.2 Äldre arbetslös

I Sverige definieras arbetskraft som de arbetsföra personerna i befolkningen i åldrarna 15-74 år. Äldre arbetskraft delas in i tre grupper: 45-54 år, 55-59 år och 60-64 år (Hansen & Orban (red) 2002, s. 451). Åldersgruppen 65-74 år deltar i de månatliga arbetskraftsundersökningarna endast en gång per år. Utifrån detta definierar jag i min studie äldre arbetslös som 45 år och äldre. Under referensperioden 1 januari – 30 december 2007 var årsmedeltalet arbetslösa i åldersgruppen 45-54 år 34900 eller 3,4

7

procent av arbetskraften. I åldersgruppen 55-64 år var motsvarande siffra 35200 eller 3,9 procent av arbetskraften arbetslösa (Statistiska centralbyrån, 2008).

1.3.3 Självkänsla och självbild

Cullberg Weston (2006, s. 14 f.) menar att då vi talar om ”jag”, talar vi om ett ”själv” som om det är den naturligaste saken i världen. Detta själv beskrivs som något flytande men ändå stabilt, något som människan tar för givet. Ett nyfött barn har ingen föreställning om det egna självet utan det skapas genom interaktionen med de viktiga personerna i barnets omgivning. Barnets psykologiska själv skapas i den viktiga process då barnet speglar sig i signifikanta andras gensvar på barnets person. Kärlek och omsorgsfull omvårdnad av signifikanta andra resulterar i en positiv självkänsla för barnet. Genom omgivningens ögon skapar barnet en spegelbild av sig själv. Denna spegelbild bär individen med sig hela livet, stabil men ändå flytande, eftersom individens omgivning är föränderlig. Komplexiteten ligger i att individen inte alltid gör en helt korrekt avläsning av andra människors reaktioner. Cullberg Weston beskriver detta som en tolkande process som är färgad av människans subjektiva registrering (2006, s. 24). Genom samlade erfarenheter skapas förväntningar som används då vi sållar den givna informationen. Det man ser i ”spegeln” är alltså en personlig bild av hur vi tror att andra uppfattar oss.

Alla människor bär på så vis en arsenal av olika självbilder, skapade av interaktionen med andra människor. En positiv självbild underlättar mycket i det vardagliga samspelet, en inre trygghet gör att man inte är så beroende av omgivningens reaktioner. Har man däremot en sva g självbild är risken stor att man bär på en oro att inte duga, och ofta lever man med en inre kritik som gör vardagen mörk och komplicerad. Denna negativa spiral gör att man nedvärderar sig själv och sviker i grund och botten den egna personen (Cullberg Weston 2006, s. 22). Självkänslan innehåller en konstant värdering av den egna personen och kan påverka hur man bedömer sina chanser att nå de mål man sätter.

8

2. METOD

2.1 Metodval

En viktig aspekt vid valet av metod var att informanterna skulle garanteras total anonymitet. Om jag skulle välja att redovisa resultatet på sedvanligt sätt inom kvalitativ forskning i form av presentation av informanterna och redogöra för intervjuerna en och en åt gången skulle det innebära att anonymiteten blev hotad. Eftersom informanterna bor i en liten stad skulle risken att bli igenkänd i resultatavsnittet vara stor. Då studiens syfte är att öka förståelsen av äldre arbetslösas uppfattningar av sin situation föll till slut valet på den kvalitativt inriktade analysmetoden fenomenografi (Larsson 1984). Denna metod är användbar för att nå studiens syfte och genom arbetsgången också uppfylla kravet på informanternas anonymitet. Fenomenografi har sina rötter inom pedagogisk forskning och utvecklades under 1970-talet av INOM-gruppen, som verkar vid pedagogiska institutionen vid Göteborgs universitet (Larsson 1984). Denna metod har, förutom att fokusera på pedagogik, använts i olika sammanhang då målet har varit att förstå hur en viss grupp människor uppfattar ett visst fenomen.

Det fenomenografiska forskningsobjektet kan sammanfattningsvis karaktäriseras på följande sätt: Vi vill beskriva hur fenomen i omvärlden uppfattas av människor. detta [sic] innebär att vi är ute efter innebörder i stället för förklaringar eller mätningar. detta [sic] innebär också att vi har valt att beskriva hur det framstår för dessa människor och inte hur något egentligen är (Larsson 1984, s. 9-10).

Det finns ett antal utmärkande drag hos fenomenografin: den är kvalitativ, den använder andra ordningens perspektiv, materialinsamlingen sker med hjälp av intervjuer, strävan är att beskriva variationer av uppfattningar och att göra en kvalitativ analys genom olika beskrivningskategorier (Larsson 1984, s. 21). Då man inom fenomenografin talar om andra ordningens perspektiv gäller det för forskaren att se gällande fenomen med informantens ögon, och försöka förstå hur informanten erfar detta fenomen. Det jag anser vara mest avgörande för mitt val av vetenskapligt förhållningssätt, är att man inom fenomenografin inte intresserar sig för om människors uppfattningar är falska eller sanna. Det begränsas endast till att beskriva hur människan uppfattar ett fenomen (Uljens 1989, s. 14). Det är därför inte heller fenomenografens intresse att undersöka i vilken utsträckning eller hur många som delar uppfattningarna, utan istället hur varje enskild informant tänker.

9

Det är alltså själva uppfattningen av fenomen som antas ge människan innehåll i relationen mellan sig själv och omvärlden, och att det är utifrån dessa uppfattningar som människan sedan resonerar och handlar (Patel & Davidson 2003, s. 33).

2.2 Urval och genomförande

Mina tankar om hur jag skulle komma i kontakt med möjliga informanter var många. Efter övervägande tog jag beslutet att kontakta en av handläggarna på Arbetsförmedlingen. Mitt önskemål från början var att finna informanter på annat sätt än att gå genom Arbetsförmedlingen, men insåg att andra alternativ skulle bli alltför tidskrävande. Jag är medveten om att handläggarens val av personer kan ha en viss påverkan på resultatet. Dock är studiens syfte att belysa informanternas personliga upplevelser, uppfattningar och tankar om sin situation som äldre arbetslös, vilket jag anser att handläggaren inte har kunnat påverka nämnvärt. Arbetsförmedlingens handläggare var mig behjälplig med att dela ut mitt presentationsbrev till presumtiva informanter. Handläggaren skickade sedan mail till mig, innehållande namn och telefonnummer till fem individer som ville medverka i min studie. Samtliga informanter är mellan 45 och 64 år och uppfyller de kriterier som ställs av AKU för att anses som arbetslös. Av fem informanter är tre kvinnor och två är män, för övrigt har jag inte något genusperspektiv i min studie.

Den handläggare på Arbetsförmedlingen som förmedlat kontakten med informanterna erbjöd mig också ett kontor för intervjutillfällena. Jag tackade vänligt nej till detta eftersom jag var rädd att min studie då skulle bli som en ”förlängning” av Arbetsförmedlingen, vilket jag inte avsåg att vara. Efter kontakt med kommunens vuxenskola har jag istället kunnat boka en trivsamt möblerad lokal för genomförandet av intervjuerna. Genom att använda denna lokal har intervjuerna kunnat ske på en helt neutral plats, både för informanterna och för mig.

Nästa steg i min arbetsgång var att boka tid med studiens informanter, vilket skedde via telefonkontakt. Tidsåtgången för varje intervju har varierat från femtiofem minuter till två och en halv timme. För att ge informanterna ett så stort utrymme som möjligt att tala fritt och delge mig sina tankar och upplevelser, har intervjuerna skett på ett halvstrukturerat sätt. Patel och Davidson (2003, s. 14) definierar kvalitativt inriktad

10

forskning som sådan forskning där datainsamlingen fokuserar på mjuka data. Jag har inlett varje samt al med att be informanten att berätta lite om sig själv för att få lite bakgrundsinformation om informanten. Detta har varit viktigt för att nå en ökad förståelse för vad informanten säger under samtalets gång. Jag upplever att det har genererat ett lättare och mer flytande samtal. För att få svar på studiens frågor har jag utarbetat en intervjuguide innehållande ett mindre antal öppna frågor.

2.3 Analysarbetet

Patel & Davidson (2003, s. 33) beskriver hur man som fenomenograf rent metodiskt bearbetar sitt material och dessa steg har jag följt i mitt analysarbete. Efter varje intervju har jag transkriberat materialet. De delar som varit irrelevanta för studien har jag valt att inte skriva ut, till exempel om familjeförhållanden, tidigare arbetsplatser och detaljerade beskrivningar av tidigare arbetsuppgifter. Transkribering är mycket tidskrävande och det har varit viktigare för mig att ägna dyrbar tid till att kategorisera och reflektera över de uppfattningar som knutits till studiens syfte och frågeställningar. Jag har lyssnat på det inspelade materialet och läst intervjusvaren ett flertal gånger och kunnat reflektera över vad det egentligen är som svaren speglar. Medan jag läst har olika mönster kunnat urskiljas. Inom fenomenografin går analysarbetet ut på att beskriva variationen i uppfattningar av ett fenomen som finns inom gruppen av människor som befinner sig i en viss kontext (Larsson 1984, s. 30). Att hitta dessa variationer är syftet med en fenomenografisk studie, oavsett om variationerna finns mellan eller inom individerna.

Av mitt transkriberade material har jag sedan klippt ut olika citat, det vill säga utsagor, från varje intervju för att gruppera dem tillsammans med liknande utsagor från andra intervjuer. I min studie resulterade detta i 84 utsagor. Dessa utklippta uppfattningar är i och med detta frikopplade från informanterna och relateras nu istället till andra uppfattningar. För att kunna överblicka allt utklippt material har jag tejpat upp alla utsagor på ett stort papper. Tiden för reflektion under denna kategoriseringsprocess har varit lång och de 84 urklippta utsagorna har ”fladdrat framför ögonen dag som natt”. Denna tviveltyngda period har dock varit nödvändig för att komma framåt i studiens forskningsprocess. Utsagorna har till slut bildat olika beskrivningskategorier vars uppgift är att beteckna och föra samman de uppfattningar som individerna har av

11

samma fenomen. Det är dessa beskrivningskategorier som till slut bildat studiens resultat.

2.4 Validitet och reliabilitet

I forskningssammanhang talar man om studiens kvalitet i form av begreppen validitet och reliabilitet. Studiens validitet innebär att forskaren undersöker det som avses undersökas och reliabilitet innebär att undersökningen har skett på ett korrekt sätt och därigenom är tillförlitlig (Patel & Davidson 2003, s. 102 f.). Strävan efter god validitet i min studie har skett genom hela forskningsprocessen. För att kunna söka empirimättnad hade jag kunnat välja att utföra fler än fem intervjuer, dock kom jag till en gräns för vad som ansågs rimligt för mig i en studie av detta omfång. Hade min avsikt varit att kunna generalisera och dra konstaterande slutsatser hade inte mitt material varit stort nog. För denna studie anser jag därför att det insamlade materialet varit tillräckligt för en tillförlitlig tolkning. Svårigheten att bedöma en kvalitativ studies validitet ligger i om själva tolkningen av insamlat datamaterial är valid eller inte. För att nå högre säkerhet vid frågan om validitet och reliabilitet kan en utomstående person, en s.k. medbedömare, genomföra vissa delmoment i en fenomenografisk studie (Uljens 1989, s.56). Medbedömarens resultat jämförs sedan med forskarens egna resultat. I samråd med min handledare har vi ansett att detta inte varit nödvändigt, dock finns frågan om studiens resultat blivit annorlunda om det medverkat en medbedömare vid tolkning av svaren.

Trots att reliabilitet i kvalitativa studier sällan nämns, har jag följt vissa råd för att på så vis säkra densamma (Ryen 2004, s. 142). För att öka studiens reliabilitet hade det varit bra om ytterligare en person varit med i intervjusituationen, men då hade maktaspekten blivit påtaglig i samtalen. För att undvika missuppfattningar har jag istället spelat in alla intervjuer med hjälp av en diktafon, därför har utskrifterna också kunnat utföras på ett korrekt sätt. För att säkra studiens tillförlitlighet har jag även redogjort för hur proceduren varit vid materialinsamling och databearbetning.

2.5 Forskningsetiska principer

I föreliggande studie har jag till fullo följt forskningsetiska principer i humanistisk – samhällsvetenskaplig forskning, antagna av Humanistisk – samhällsvetenskapliga

12

forskningsrådet i mars 1990 (Vetenskapsrådet, 2002). I studiens förberedelser, genomförande och slutförande har jag genomgående följt de fyra huvudkraven:

Informationskravet: Samtliga informanter har blivit informerade om studiens syfte och hur allt material kommer att behandlas. Denna information har jag tagit upp med studiens informanter både vid den första telefonkontakten och vid intervjutillfället.

Samtyckeskravet: Deltagandet har varit frivilligt och samtliga informanter har kunnat avbryta sitt deltagande i studien när som helst. Detta har jag omtalat vid varje möte.

Konfidentialitetskravet: Ingen av studiens informanters namn har funnits antecknade någonstans. De mail jag fått av arbetsförmedlingens handläggare, innehållande namn och telefonnummer, har raderats omedelbart efter läsning. De inspelade banden har förvarats på ett säkert ställe tillsammans med det USB- minne som använts för att spara det transkriberade intervjumaterialet. De delar av utskrivet material som ej använts vid kategoriseringen har förstörts. Inga namn har blivit nämnda i text, varken riktiga eller fingerade. Samtliga informanter har informerats om att studien kommer att innehålla citat, dock kvarstår full anonymitet.

Nyttjandekravet: Inget av det insamlade materialet kommer att användas för vidare forskning.

2.6 Förförståelse

I en kvalitativ forskningsprocess är det viktigt att jag som forskare redogör för de erfarenheter och kunskaper som jag redan har om forskningsområdet eftersom den förkunskap jag har präglar mitt sätt att se på verkligheten. Thurén (2007) menar att man inte uppfattar verkligheten endast genom sina sinnen, utan dessa sinnesintryck innehåller också en stor del tolkning. Genom min socialisationsprocess har jag med mig en bild av människor i utsatta situationer och genom min utbildning till studie- och yrkesvägledare har jag fått kunskap i att kunna se en annan människa som den unika individ den är. Nämnas bör, att jag som forskare, oundvikligt blivit påverkad av informanternas berättelser. Genom dessa berättelser har jag fått tillgång till informanternas känslor och upplevelser, deras glädje och sorg. Detta berör mig som

13

människa, vilket jag känner stor tacksamhet för. Jag är medveten om den förförståelse jag har inom detta forskningsområde, precis som Ryen skriver i sin inledning, ställs jag som forskare inför ständiga val: ”…det är den vetenskapliga insikten som bör ligga till grund för de val som forskaren gör under forskningsprocessen” (Ryen 2004, s. 7). Därför har jag medvetet valt att låta min förförståelse finnas med mig som ett stöd, men den har används med sunt förnuft för att inte påverka föreliggande studies resultat.

14

3. TIDIGARE FORSKNING

Under min litteraturgenomgång insåg jag att det är brist på forskning om att vara äldre arbetslös. Dock ser jag vetenskapen som kumulativ och jag har valt ut sådan tidigare forskning som jag anser vara relevant för min studie.

3.1 Betydelsen av att vara en aktör på arbetsmarknaden.

Angelöw och Jonsson kallar tvånget att sälja sin arbetskraft till en arbetsgivare, ett grundläggande livsvillkor i vårt svenska, kapitalistiska samhälle. Författarna menar att detta tvång visar den svårighet en arbetslös individ står inför då ingen vill eller kan köpa den arbetskraft man erbjuder. De menar att arbetslöshet kan ses som ett av de yttersta tecknen på maktlöshet; att inte ha kontroll över sitt eget liv. En av människans utgångspunkter är möjligheten att kunna påverka och kontrollera den egna situationen (Angelöw & Jonsson 2000, s. 36-37).

Lönearbetaren erhåller inte enbart lön utan även andra tecken på social uppskattning. Det lönearbete en person har, bestämmer vilken identitet och status han eller hon ges i samhället. Att vara arbetslös ger ingen social status, och inga andra former av uppskattning eller identitet. De arbetslösa är i stället socialt diskriminerade och utstötta (Angelöw & Jonsson, 2000, s. 37).

Vidare menar de citerade författarna att då man arbetar bidrar man till att delta i produktionen och får lön för sitt arbete vilket skapar en viss gemenskap i samhället som arbetslösa inte har möjlighet att vara en del av. Holm (2006) har under sin tid som student på Institutionen för socialt arbete, Stockholms universitet, skrivit en uppsats om äldre långtidsarbetslösa. Holm har för uppsatsen utfört kvalitativa intervjuer med fyra långtidsarbetslösa individer mellan 50 och 62 år. Resultatet av hennes studie stämmer väl överens med det Angelöw och Jonsson (2000) beskriver i ovan nämnda citat om arbetslöshet. Holms informanter talar om negativa upplevelser såsom dålig ekonomi och social isolering, vilket i sin tur har resulterat i försämrat självförtroende och sämre självkänsla. Holms informanter har en negativ framtidstro om möjligheter att komma tillbaka till arbetslivet (2006, s. 39) Författaren har i sin forskning använt sig av ytterligare en studie om äldre arbetslösa i form av en magisteruppsats skriven av Bratt (1997). Denna uppsats heter Arbetslös och över 50 år, livskris eller vändpunkt i livet, och bygger på resultatet från arton intervjuer med f d statsanställda tjänstemän.

15

Informanternas genomsnittsålder var 54 år. Bratts resultat var att alla intervjuade genomgick någon slags kris i samband med arbetslösheten.

3.2 Attityder gentemot äldre människor

I boken Åldrandets socialpsykologi ger Tornstam (2005. s. 103 f.) en förklaring om varför det finns negativa attityder gentemot äldre människor och hur dessa har uppkommit och sedermera grundlagts i samhället. Författaren påpekar att detta område är komplext på så vis att det ligger i gränslandet mellan samhällsnivån och individnivån; attityder skapas i takt med hur samhället förändras medan själva konsekvenserna av attityderna oftast sker på individnivå. Tornstam beskriver en bild av dagens samhälle där vi betonar vikten av självständighet och produktivitet. Då negativa känsloyttringar riktas mot äldre människor, som grupp, är det egentligen inte åldern i sig som är central utan tankar om orkeslöshet och att inte längre kunna prestera fullt. Författaren menar att de negativa känslorna är riktade mot det improduktiva, sjuka och beroende. Detta antagande är baserat på en undersökning som författaren gjorde år 1985. Med ett lån från de etablerade begreppen rasism och sexism, har man nu också börjat tala om

ålderism om sådana stereotypa föreställningar, och om diskriminering som utgår från

människors levnadsålder (Tornstam, 2005).

3.3 Attityder gentemot äldre arbetslösa

I mars 1998 genomförde Arbetsmarknadsstyrelsen (AMS) en undersökning om arbetsgivares attityder gentemot olika grupper av arbetssökande (Arbetsmarknadsstyrelsen, 2008). En enkät skickades ut till 369 slumpvis utvalda företag. Svarsfrekvensen var 70 procent. AMS frågade arbetsgivarna om deras inställning till åtta olika kategorier av arbetssökande. De olika grupperna var; sökande som har varit arbetslösa en längre tid, sökande med invandrarbakgrund, sökande som är över 55 år, sökande som är ensamstående föräldrar, sökande som har små barn, sökande som avser skaffa barn snart, sökande som har ett arbetshandikapp samt sökande som har ett ofördelaktigt yttre. Svaren på enkäten visade att av dessa ovan nämnda grupper var arbetsgivarna mest negativa till den grupp av arbetssökande som var över 55 år.

16

4. TEORI

Olika teorier kan hjälpa oss att nå en ökad förståelse för hur människor lever i och hanterar sin livsvärld. De två teorier jag valt att använda i detta examensarbete hjälper mig att, i ett bredare och djupare perspektiv, förstå de svar jag möter.

4.1 Stigmateori

Jag har valt att använda Goffmans (2006) teori om stigmatisering för att analysera de delar av resultatet som berör informanternas bild av sig själva och hur de hanterar sin roll som arbetslös i vardagliga möten i samhället. Stigmateorin kan ge en fördjupad förståelse för vad ett avvikande beteende som arbetslöshet innebär på individnivå i den dagliga interaktionen. I socialpsykologisk litteratur (se exempel Angelöw & Jonsson 2000, Tornstam 2005) beskrivs begreppet stereotyper som allmänt hållna uppfattningar som vi tillskriver en viss kategori människor. Socialpsykologer menar att behovet av att bilda stereotypa uppfattningar grundas i att vi som individer inte kan eller orkar ta in alla intryck vi möter. Därför delar vi in människor i olika fack. Denna generalisering bidrar till att vi sparar kraft och tid då vi tolkar ny information. Dessa kategoriseringar sker i varje samhälle, så effektfulla att vi genom endast åsynen av en annan människa kan placera denne i en viss kategori. Goffman (1922-1982) har i Stigma- Den

avvikandes roll och identitet (2006) utförligt beskrivit hur det vi i samhället anser vara

normalt är avgörande för det som i samhället ses som avvikande. Den karaktär vi tillskriver en människa skapas av det vi ser och hör, våra erfarenheter och tillbakablickar. Det vi får se hos en individ benämner författaren individens virtuella

sociala identitet och det kan vara stor diskrepans mellan denna och personens faktiska sociala identitet (Goffman 2006, s. 12). Då en individ besitter en egenskap som gör

honom olik det vi kallar normal stämplas individen direkt eller indirekt som en avvikare. Denna stämpling innebär för individen ett stigma.

Rent definitionsmässigt tror vi förstås att den person som är behäftad med ett stigma inte är fullt mänsklig. Utifrån denna förutsättning vidtar vi diskriminerande åtgärder av de mest skilda slag, varigenom vi på ett effektivt sätt, men ofta oavsiktligt, i hög rad reducerar vederbörandes livsmöjligheter (Goffman 2006, s. 14).

17

Ett stigma kan vara både synligt och osynligt. Goffman delar in begreppet stigma i tre olika kategorier (2006, s. 14). Den första kategorin är kroppsliga missbildningar som är synliga för omgivningen. Den andra kategorin kallar Goffman för karaktärsstigma, detta är som fläckar på en individs personliga karaktär, till exempel arbetslöshet och alkoholism. Den tredje kategorin benämner Goffman stambetingat stigma som kan förmedlas eller ärvas över generationer. Detta stambetingade stigma är något som påvisar ett avvikande från normaliteten gällande till exempel ras, nationalitet och religion.

Vid den tidpunkt i livet som individen får lära sig att han har ett stigma anser Goffman vara av stort intresse, eftersom det är vid denna tidpunkt som personen kommer att möta nya sociala relationer (2006, s. 44). Av stor vikt är de tillfälle då den stigmatiserade inser att det finns, eller möter, personer med liknande eller samma stigma. Individen får då möjlighet att känna grupptillhörighet, stöd, erfarenheter kan utbytas och individen kan få handledning i att hantera sitt stigma. Goffman menar att det finns ännu en grupp som kan hjälpa stigmatiserade: de ”visa” (2006, s. 36). De visa är normala personer som befinner sig i en speciell situation som innebär att man är väl förtrogen med de stigmatiserade, och visar förståelse och sympati. Tillsammans med någon av de visa behöver en stigmatiserad individ inte förställa sig, utan vinner socialt erkännande och ses som normal.

I möten med de normala känner ofta den stigmatiserade en osäkerhet, osäker på vad de egentligen tycker och tänker om henne eller honom. Allra djupast känner kanske den stigmatiserade personen att han eller hon är fullt normal och bör få en ärlig chans, trots denna känsla känner sig den stigmatiserade inte fullt accepterad. I sociala situationer där stigmat uppenbaras bildas ofta en besvärade stämning. Men eftersom den stigmatiserade personen oftast är mer van vid sådana situationer, är den stigmatiserade personen också mer van att hantera den besvärande situationen (Goffman 2006, s. 28). Känslan av att inte uppnå fullt socialt erkännande kan leda till att den stigmatiserade intar en försvarsattityd för att slippa bli sårad.

En stigmatiserad person kan välja olika handlingstrategier i att hantera sitt stigma, spannet löper från att avge full information till totalt hemlighållande. Möjliga strategier är beroende av vilket sorts stigma individen har. Författaren skiljer på misskrediterade

18

och misskreditabla situationer (Goffman 2006, s. 13). Att vara misskrediterad innebär att individen redan är nedvärderad, på grund av ett synligt stigma. Individen tvingas att lära sig att visa upp och hantera sitt stigma i sociala situationer. Ett osynligt stigma kan individen lära sig att dölja och då kunna ses som normal. En individ som väljer att hemlighålla sitt stigma lever konstant med risken att bli avslöjad. Vardagen är fylld med situationer som är misskreditabla. Att lyckas dölja sitt stigma för att kunna ses som normal för omgivningen, kallar Goffman att passera (2006, s. 80). Denna strävan efter att passera kostar för individen, man måste kanske börja ljuga för att inte riskera att bli avslöjad. Risken finns att man ställs till svars för att ha spelat och då finns även risken att få höra sådant som folk egentligen tycker och tänker. Att ständigt sträva efter att passera kan också utvecklas till en längtan att vara den person man faktiskt är. Goffman menar att man kanske bär på en önskan om att bli avslöjad. Författaren menar att strävan efter att sluta passera utvecklas cykliskt och kallar det slutliga målet för rite de

passage (Goffman 2006, s. 86).

4.2 Teori om möjliga själv

Forskarna Markus och Nurius har tillsammans utarbetat en teori de valt att kalla möjliga själv (Markus & Nurius 1986, s. 954- 969). Denna teori avser jag använda för att analysera de uppfattningar informanterna har om deras motivation. Denna motivationsteori belyser människans egen inre kraft för att uppnå en önskad förändring. Möjliga själv härstammar från det som representerar självet från individens förflutna, men inkluderar även det som representerar självet i framtiden. Dessa möjliga själv representerar en individs tankar om vad individen har varit, vad den är nu, vad den har möjlighet att bli och vad den är rädd för att bli. Möjliga själv kan exemplifieras som mitt smala jag, mitt intelligenta jag, mitt rika jag, men även mitt ointelligenta jag och mitt fattiga jag. Dessa bilder av sig själv rör hur individen tänker på sin framtida potential. Många av dessa möjliga själv är ett direkt resultat av tidiga sociala jämförelser, där individens egna tankar, känslor, karaktär och beteende jämförts med signifikanta andra. Vad andra är nu, kan jag bli.

En viktig distinktion mellan olika möjliga själv är om det är något individen vill eftersträva eller undvika. De möjliga själv man eftersträvar är positiva och ofta baserade på intryck och observation av andra människor. Möjliga själv som man helst vill

19

undvika är ofta negativa och baserade på personliga erfarenheter. De blir då en starkare del av självet. Individen är fri att skapa en bred repertoar av möjliga själv, men variationen av dem bottnar i kategorier skapade av individens sociala och kulturella kontext och från de kognitiva scheman som skapats genom sociala erfarenheter (Markus & Nurius 1986).

Markus och Nurius menar att möjliga själv fyller två viktiga funktioner (1986, s. 955). För det första blir dessa möjliga själv ett incitament för ett framtida beteende. Den andra viktiga funktionen härstammar från dess roll att skapa en kontext som förklarar en individs nuvarande beteende. Om möjliga själv ska fungera som incitament för ett förändrat beteende är det nödvändigt att arbeta med att skapa självkoncept som är möjliga och uppnåbara. Positiva tankar om sig själv kan bli ineffektiva om de negativa tankarna om sig själv blivit alltför grundlagda (Markus & Nurius 1986, s. 965). Självbilden är central då man skapar sin variation av möjliga själv; en optimist är en person som utvecklar möjliga själv från en redan positiv självbild. En pessimist utvecklar möjliga själv utifrån en bas som är negativ. Markus och Nurius menar att eftersom möjliga själv inte är välförankrade i sociala erfarenheter, är denna form av självkännedom mycket känslig för inkonsekvent och okänd information om självet. Som exempel nämner Markus och Nurius att då en student får ett sämre betyg än väntat så blir dennes intelligenta jag försvagat, men inte utrotat (1986, s. 956). Studenten vet genom erfarenhet att han eller hon kan bättre och motiverar sig att läsa mer nästa gång och åter nå sitt intelligenta jag. Om individen når framgång i strävandet efter ett möjligt själv ökar individens självförtroende, misslyckas denna strävan påverkas självförtroendet negativt. Då en individ känner obehag av att närma sig ett icke önskvärt själv, motiveras individen mot en beteendeförändring, man vill alltså undvika de negativa konsekvenserna av ett negativt möjligt själv. Beslutstagande är också en arena där möjliga själv har en stark påverkan, viktiga beslut involverar en process där individen tänker på sig själv i olika utgångsvarianter (Markus & Nurius 1986, s. 961).

20

5. RESULTAT

5.1 Uppfattningar av förändrad självbild

Under denna rubrik redovisas resultatet av hur informanterna upplever att självbilden förändrats av rollen som arbetslös. Under arbetsgången har det framkommit två beskrivningskategorier; Åldern som hinder och En komplex arbetsmarknad.

Åldern som hinder

Innerst inne finns ingen tvekan om att klara av ett arbete fast man är äldre, men den bild av äldre som informanterna upplever finns i samhället överensstämmer inte med informanternas bild av sig själva. Självbilden blir komplex då egna uppfattningar om vikten av livserfarenhet och flera års yrkesverksamhet blir motstridiga då de möter uppfattningar i samhället av äldre som ”tröga” och att inte ”hänga med lika snabbt”. De upplever att det de kan, och en gång blivit uppskattade för, inte längre är av värde på dagens arbetsmarknad. Den egna bilden av sig själv som yrkesverksam och kunnig har under en process blivit motstridig. Informanterna börjar ifrågasätta sin egen kapacitet. Informanterna själva uppfattar sig som plikttrogna arbetstagare som blivit ”lärda av den gamla skolan”.

Är man i denna åldern så är man ju inte hemma, utan man jobbar, man är ju uppfostrad att, med detta att (paus) och är man sjuk, så ska man vara sjuk riktigt för att vara hemma. Det var ju inget slarv, de var ju inte fredags- eller måndagssjuka, nej. Man fick ju det med sig (Informant 2).

De upplever att den höga arbetsmoral de blivit införlivade med genom uppväxten borde uppskattas av presumtiva arbetsgivare, men även detta har förändrats. Informanternas erfarenheter av ålderns betydelse för anställningsbarhet är lite skiftande, dock är medvetenheten om ålderns begränsningar stor. Även om informa nterna anser att de har mycket kvar att ge accepteras arbetsgivares skäl att inte anställa äldre. Informanterna visar förståelse för att företag vill hålla en lägre medelålder, att de vill anställa unga individer med nya idéer och uppdaterade utbildningar. En av informanterna funderar på förtidspension och anser sig lämna plats för yngre arbetskraft, och uttrycker sin uppfattning på detta vis: ”– Ja, jag tycker det är viktigt, det är ju ändå dom som sen ska bygga upp samhället” (Informant 4).

21

En komplex arbetsmarknad

Denna kategori är kopplad till uppfattningar om dagens arbetsmarknad. Informanterna upplever att den förändrats avsevärt under senare år och blivit mer komplex. Självkänslan sviktar då informanterna jämför sina kvalifikationer med hur dagens jobbannonser är utformade. De beskriver kraven som ställs av presumtiva arbetsgivare som ouppnåeliga på så vis att det omöjligt kan finnas en människa med alla dessa uppräknade kvalifikationer. En av informanterna beskriver det som följande:

Ibland kan de ju rabbla upp hur mycket som helst, formuleringen är ju helt konstig, måste vara nå´n övermänniska för att klara allt det (Informant 2).

Uppmaningar om att söka även de jobb som kräver en högre kompetens än det man har, resulterar för informanterna i många sökta jobb. Att sedan inte bli kallad till intervju eller ett direkt nej från arbetsgivaren skapar en känsla av att inte duga och kritiken mot den egna personen växer.

Liksom att så och så tänker dom, och det här att man skäms för att man inte har något jobb. Börja tänka att ja, jag är kanske kass, jag är kanske dum i huvudet, jag är kanske inte som alla andra, alla dom här tankarna som kommer (Informant 5).

Från att en gång varit yrkesverksam och erhållit lön till att vara beroende av arbetslöshetskassa innebär en ny bild av sig själv. Denna bild av att inte klara sig utan bidrag från samhället upplevs som förnedrande. Nämnas bör att de informanter som lever ihop med en partner inte känner samma ekonomiska utsatthet som de ensamboende. Trots detta nämns rädslan för raserad ekonomi av samtliga informanter. Sviktande självkänsla grundar sig även i känslan av metaforen ”att inte dra sitt strå till stacken” i samhället. Informanterna försöker istället ersätta arbetslivets struktur med aktiviteter som känns meningsfulla i vardagen.

Ja, man hittar på allt man kan. För att få tiden att gå. Så att allt arbete hemma gör jag ju, i stort sett. Jag tvättar, jag diskar, jag städar, efter fyra går man ut och klipper gräset, rensar trottoaren och tvättar bilarna och ja , allt som har med hem och hus att göra. Det tar man på sig (Informant 5).

22

5.2 Uppfattningar av möten och bemötande i samhället

Under denna rubrik redovisas resultatet av hur informanterna uppfattar interaktionen i samhället. Under arbetsgången har det framkommit två beskrivningskategorier; Möten

med Arbetsförmedlingen och Möten i vardagen.

Möten med Arbetsförmedlingen

Kontakten med Arbetsförmedlingen är överlag positiv och informanterna anser sig bli väl bemötta och känner förtroende för sina handläggare. De anser sig få hjälp att försöka finna vägar ut ur arbetslösheten. Informanterna är alla medvetna om att Arbetsförmedlingens personal följer de direktiv som kommer från högre instanser. Arbetsförmedlingen blir som en förlängning av dagens förda arbetsmarknadspolitik och effekterna av den sker på individnivå. En av informanterna uttrycker sig så här:

Mmm, att inte hitta ett arbete själv. Utan behöva gå ner där och så, skulle dom plötsligt få övertag över mig. Det var något fruktansvärt, och så behöva gå ner där bland alla dessa som var arbetslösa och som var så negativa. Och som (tystnad) hade ingen gnista kvar alls. Det var något fruktansvärt. Och så detta att bli slussad hela tiden, att: – Åtta kommer du, och så söker du, och så går du in på Platsbanken och så söker du jobb. Även om det inte passar dig hundraprocentigt, du ska ha sökt tre jobb i veckan, även om det inte passar dig så ska du ha sökt tre jobb i veckan! Och sen då, när det aldrig lyckades, det (tystnad) (Informant 1).

Informanterna uppfattar det som att de ställs till svars för sin situation, både från samhällets institutioner och från sin nära omgivning. De uttrycker att dagens arbetsmarknadspolitik gör att rädslan för att bli avstängda från arbetslöshetskassan ökar.

…egentligen är det rädslan för den här stora maktfaktorn så att säga, arbetsförmedlingen och dom ovanför, politikerna alltså. – Du söker inte som vi tänkt, så vi stänger av dig! Den rädslan finns hela tiden, att bli avstängd, för det här är det värsta, just det här med att bli av med sin försörjning (Informant 3).

Några av informanterna menar att känslan av maktlöshet ökar eftersom de upplever att dagens samhälle saknar skyddsnät, att välfärdsstaten inte längre finns. Avsaknaden av

23

ett skyddsnät gör att rollen som arbetslös blir komplex att hantera, informanterna känner sig utlämnade och måste försvara sig.

Det är det som är konstigt, så att säga, för i ett rättssamhälle så har du ”du är alltid oskyldig tills motsatsen bevisats”. Här är det plötsligt tvärtom, här är du ”skyldig tills du bevisat din egen oskuldhet” liksom. Som om du gör någonting, liksom, som dom säger: – Vi stänger av honom eller henne för att vi upplever att dom, missköter sig, eller söker inte jobb eller på det viset (Informant 3).

Känslorna som beskrivs grundar sig i de krav som ställs från Arbetsförmedlingens sida för att informanterna ska kunna få sin ersättning och därmed klara sig ekonomiskt. De upplever att vissa aktiviteter är ett måste, hur illa de än tycker om det. En av informanterna uttrycker sig starkt: ” Krav, krav, krav, krav, som är äckliga. Som jag inte vill ha” (Informant 1). Alla informanter ingår i grupper på Arbetsförmedlingen som träffas kontinuerligt. Gruppträffarna fyller en viktig funktion för informanterna trots motstridiga känslor. Informanterna får möjlighet att möta andra personer som befinner sig i samma situation, de delar med sig av sina erfarenheter till varandra. Detta är en viktig del i hanteringen av sin roll som arbetslös.

Möten i vardagen

Dessa uppfattningar beskriver hur informanterna möter och bemöter rollen som arbetslös i möten med familj, vänner och bekanta. Skammen att vara arbetslös blir tydligast i vardagliga mellanmänskliga möten, det saknas förståelse för arbetslösas situation i samhället. Informanterna menar att media målar upp en osann bild av dagens arbetsmarknad, att det finns hur många jobb som helst att söka. Denna attityd är något informanterna brottas med dagligen. Upplevelser att ständigt behöva försvara varför man ännu inte fått något nytt jobb gör att ma n undviker vissa saker. Flera av studiens informanter undviker bjudningar för att slippa svara på frågor av detta slag. De upplever att vikten av att ha ett jobb är stor i Sverige, och är man arbetslös finns inga samtalsämnen i mellanmänskliga möten eftersom livet verkar vara uppbyggt av identiteter skapade av sitt yrke. Utan arbete är man genom detta identitetslös. Att upprätthålla en stark fasad blir därför viktigt, även nära släktingar undanhålls:

24

– Ja, jag säger inte så mycket till dom, för jag orkar inte (tystnad). Nej, det gör jag inte, för pratar jag, det blir så mycket då, jag känner att jag liksom, att jag blir för svag. (Informant 1)

– Så du vill visa dig stark? (Sofia)

– Det finns ju en svaghet i mig som jag inte visar. (Informant 1) – Vad skulle hända om du släppte lös den? (Sofia)

– Ja, då skulle jag nog inte orka med riktigt (suckar). Nä, det skulle jag nog inte. Då bryts någonting som, som, då faller jag ihop helt enkelt, och det vill jag ju inte (Informant 1).

Informanterna uppfattar möten med bekanta och familj på olika sätt, en informant upplever inte någon större skillnad, bekanta ser inte annorlunda på dennes person nu och innan. Denna informant anser sig i stort sett som pensionär och anser sig därför inte hantera rollen som arbetslös på något speciellt sätt. En annan informant har en helt annan uppfattning:

– Har du inte fått nå´t jobb än? Ja, alltså lite skadeglädje, lite så där, sen låter jag ju inte dom fortsätta, utan jag bara går. För det har jag lärt mig: – Jag har en tid att passa, säger jag och så går jag. Som att alla människor som är elaka och ruttna och jag känner att jag inte behöver umgås med, har jag sorterat bort. Ja, det har jag. Jag har inget behov av dom, då lever jag hellre ensam (Informant 1).

En av informanterna upplevde detta så jobbigt att informanten isolerade sig för att undvika möten med andra människor. Resultatet visar också att det är inte bara frågor som påverkar sättet att hantera rollen som arbetslös, utan även avsaknaden av frågor från vänner och bekanta:

Så folk har ju liksom slutat att fråga: – Har du inte fått nå´t ännu? Ja, jag har inte fått nå´t ännu, tyckte man då, näää, sen (paus) slutar de fråga också (tystnad) Ibland är man ju tacksam för att de inte frågar. I början tänkte man (tystnad) bryr dom sig inte? Frågar dom inte? (Informant 2).

Avsaknad av social samvaro upplevs som social uteslutning eftersom man inte har något arbete att tala om då man träffar andra människor. Några av informanterna upplever sig nedvärderade i samhället.

25

5.3 Uppfattningar av vad som motiverar sökandet efter nytt arbete

Under denna rubrik redovisas resultatet av hur informanterna motiverar sig att söka nytt arbete. Det har under arbetsgången framkommit två beskrivningskategorier; Hjälpen

utifrån och Den inre kraften.

Hjälpen utifrån

Informanterna får hjälp med att motivera sig att söka nytt arbete genom stöttning från sin handläggare på Arbetsförmedlingen och från träffarna med gruppen. Inom gruppen stöttar man varandra och tips om lediga jobb utbyts.

– Hjälper ni varandra inom gruppen? (Sofia)

– Ja, så där att (paus) du skulle passa till det och det och läste du det och det? Så, så gör man (Informant 2).

– Så man känner liksom samhörighet? (Sofia) – Jaaa, för vi har varit så där samma… (Informant 2)

En positiv stämning skapas som bidrar till en ljusare framtidssyn. Samtliga informanter ställer även förhoppningar till Arbetsförmedlingens möjligheter att hjälpa dem att hitta ett nytt arbete. Handläggarens kontakter med ortens företag skapar möjlighet till praktikplatser som kan leda till fasta anställningar.

– Om du ser framåt nu? (Sofia)

– Då ser jag bara ljus, det gör jag faktiskt. För att eh, jag har ju, X (handläggarens namn) hjälper mig så mycket hon kan, hör hon och ser någonting så, och de andra hon jobbar med så talar dom om det för mig (Informant 1).

Genom hjälp av sin handläggare har några av informanterna nyss haft en kortare anställning som gett dem hopp om en ljusare framtid. Möjligheten att återigen få tillhöra den gemenskap arbetslivet ger har lett till både en positivare syn på den egna personen och som motivation för framtiden. De lever på den glädjen som det tillfälliga arbetet gav även om det inte i något av fallen lett till fast anställning. Dessa positiva känslor ökar informanternas motivation i sökandet efter ett nytt arbete. En av informanterna uttrycker sig följande om gruppträffarna och det tillfälliga arbetet:

26

– Ingår du i någon grupp på Arbetsförmedlingen? (Sofia)

– Ja, det är ju så. Där var jag igår. Vi är väl sju stycken, är vi väl? Ja, det är vi, just det. Vi ska nog bli åtta. Det är väl (paus) man träffas och sitter och pratar lite grann. (Informant 4)

– Det sociala? (Sofia)

– Mmm, det är lite, ja. Nä, men det fungerar, det gör det (skrattar). Nä, det är inte så att jag (paus). Det var ju roligt det här, att jag var ute och jobba, det här halvåret. Det får man leva på, för det var ju lite roliga arbetsuppgifter (Informant 4).

Den inre kraften

Informanterna beskriver en inre styrka som motiverar dem att fortsätta sin strävan, en högre makt som tar över då det dåliga självförtroendet tar överhand. Den starkaste motivationen är att få tillbaka det liv de hade då de arbetade. Man drivs genom att söka efter ljusglimtar i tillvaron samt att nya möten väntar i framtiden.

Jag ser det som att, ja, det som har varit har varit, nu ser jag det som att jag har ju nya möten framåt i (paus) ständigt nya möten. Ständigt nya jobbrelationer, vänskapsrelationer och kärleksrelationer och så vidare (Informant 3).

En av informanterna beskriver en motivation som drivs av att hitta ett jobb som är stimulerande:

Nä, alltså jag söker jobb, så då fixar jag det. Alltså då läser jag de annonser som jag tycker är intressanta, de företag som jag skulle vilja jobba på. Och så åker jag dit. Säger att: – Här är jag, det här har jag jobbat med tidigare! (Informant 5).

En av informanterna kallar sig hellre för inkomstlös än arbetslös, vilket också är en drivkraft för framtiden, att få en inkomst som inte är baserad på bidrag. Framtidstron är beroende av informanternas erfarenheter av arbetslösheten, dock nämner samtliga att de anses av andra, och sig själva, som positivt lagda människor vars situation kommer att lösas i framtiden även om det är en jobbig tid just nu. ”Alltså jag är väldigt positiv, jag har gått igenom jättemycket, men jag har en styrka inom mig som jag inte kan förklara, utan jag (paus) jag vill ju framåt” (Informant 1).

27

6. ANALYS

Samtliga av studiens informanter har en gång tillhört en kategori som anses vara det normala i samhället; att ha ett arbete att gå till. Denna tillhörighet har för dem inneburit en social identitet, en viktig del i den vardagliga interaktionen i samhället. Den dagen informanterna blev utan arbete fick de också ett osynligt stigma, det som Goffman (2006) kallar för karaktärsstigma. Studiens intervjuresultat visar tydligt att detta stigma påverkar informanternas liv på olika sätt och i olika grad, Goffmans teori blir på så vis styrkt. Att befinna sig i arbetslöshet innebär alltså att vara en avvikare från samhällets norm.

Samtliga informanter hanterar sitt stigma på sitt eget unika sätt vilket grundar sig i tidigare erfarenheter och av den bild de har haft och har av sig själva. Studiens resultat pekar på att informanterna egentligen har ytterligare ett stigma, som bildats genom attityder gentemot äldre i samhället. Detta stigma grundar sig i att äldre ses som ”tröga” eller att inte ”hänga med lika snabbt” i arbetslivet, som informanterna själva benämner några av de åsikter de mött av presumtiva arbetsgivare. Dessa attityder har de flesta av informanterna konfronterats med i sitt arbetssökande, och anser att det är en av de faktorer som mest påverkar självbilden. Den informant som inte känner sig speciellt påverkad av arbetslösheten identifierar sig inte heller med denna kategori människor. Genom att informanten funderar på förtida pension sker identifieringen istället med den kategorin människor, på så vis kan också informanten passera. Detta ses som en naturlig väg bort från arbetslösheten. Genom pensionering blir informanten också av med sitt stigma.

Goffman (2006) påtalar vikten av tidpunkten då individen blir medveten om sitt stigma, vilket har skett då informanterna för första gången skrivit in sig som arbetslösa på Arbetsförmedlingen. Genom detta har informanterna ställts i en helt ny situation och väntar nu också möta och hantera nya sociala relationer. Genom Arbetsförmedlingen träffar informanterna andra med samma karaktärsstigma. Kontinuerliga möten i grupper skapar samhörighetskänslor och förståelse, de stöttar varandra i både sökandet efter nya jobb men även på ett känslomässigt plan. Inom gruppen är stigmat normalt och känslan att bli sedd som den faktiska människa man är stärker individen, man har möjlighet att visa sin faktiska sociala identitet inom gruppen. Informanternas handläggare på

28

Arbetsförmedlingen tillhör gruppen som Goffman (2006) benämner de visa. Genom sitt yrke och nära kontakt med de stigmatiserade finns från de visa en stor förståelse för den stigmatiserades situation. Tillsammans med handläggaren känner informanterna inte ett behov att förställa sig och behöver därmed inte försöka passera. Detta kan upplevas som en befrielse för stunden vilket i resultatet styrks genom de positiva uppfattningarna av möten med Arbetsförmedlingens personal. Detta till trots eftersom det är Arbetsförmedlingen som utför de direktiv som kommer från högre instanser vilka cementerar känslan av maktlöshet hos informanterna.

I vardagliga mellanmänskliga möten tvingas informanterna att hantera sitt stigma på så vis att antingen dölja det för sin omgivning eller visa det. Eftersom informanterna uppfattar att yrkesidentiteten är så viktig för människan i allmänhet ges informanterna inte så många möjligheter att passera. I möten med de ”normala” kommer frågor om arbete tidigt i dialogen. Samtliga informanter berättar om möten med vänner och bekanta på ett sätt som stödjer Goffmans (2006) teori på så vis att de inte upplever fullt socialt erkännande av sin omgivning. Detta visar sig i samhälleliga attityder såsom att det under studiens utförande talades om att arbetsmarknaden var positiv och att det inte var svårt att få ett jobb. Denna uppmålade bild av bland annat media, påverkar informanternas självbild än mer genom jämförelserna med dagens jobbannonser som ofta resulterar i självkritik. Stigmat blir på detta sätt ännu tydligare för informanterna. Att ständigt behöva svara på frågor om varför man inte har kunnat få något nytt arbete får informanterna att inta en försvarsattityd. Innerst inne är alla informanter fullt medvetna om att geno m sin kapacitet och kompetens kunna klara ett arbete lika bra som någon annan, känslan är att det är något svåridentifierat fenomen i samhället som förhindrar dem att utöva sina yrken. Att försvara sin situation blir för informanterna att försvara den egna personen.

Sätten att hantera dessa möten är högst individuella och olika knep tas till. En av informanterna säger att det finns en tid som måste passas och undviker då obehagliga möten. Informanten kan då passera, men detta hanteringssätt innebär också att umgänget med andra människor minskar. Informanten väljer aktivt bort människor som inte alltid vill väl. För en av informanterna har risken att hamna i misskreditabla situationer inneburit en tid av isolering för att undvika möten av detta slag. I min analys kan jag se att det egentligen inte handlar om att informanterna inte vill erkänna sin

29

arbetslöshet, utan snarare att passera för att slippa gå i försvarsställning för den egna situationen. En av informanterna berättar också att man väljer att göra utomhussysslor efter klockan fyra, vilket också är ett sätt att passera och undvika omgivningens påträngande frågor. Efter klockan fyra kan man lika gärna ha kommit hem från arbetet som att vara arbetslös.

Samtliga av studiens informanter ser ändå förhållande vis positivt på framtiden. De är innerst inne väl medvetna om sin yrkeskompetens och hoppas snart få utöva den igen. Markus & Nurius (1986) beskriver i sin teori att människan har en bred repertoar av möjliga själv, vilket även stöds av studiens resultat. Det negativa arbetslösa självet är i denna studie centralt eftersom det är baserat på informanternas personliga erfarenheter. Det arbetslösa självet påverkas starkt av känslan av maktlöshet gentemot de krav som informanterna upplever att samhället ställer. Markus och Nurius (1986) menar att självupplevda erfarenheter skapar en starkare del av självet än icke självupplevda erfarenheter. För varje sökt arbete som inte leder till anställning kommer informanterna längre ifrån det eftersträvande yrkesverksamma självet. Känslan av att inte klara av att få ett nytt arbete, trots sina kvalifikationer, förändrar självbilden negativt. Detta blir i början av arbetslösheten helt ny information för informanterna. Eftersom denna nya information inte är förankrad i sociala erfarenheter blir självet mycket känsligt. Informationen står för informanterna att inte duga på arbetsmarknaden. Variationen av informanternas möjliga själv bottnar sig i kategorier skapade av deras sociala och kulturella kontext och från de kognitiva scheman som skapats genom sociala erfarenheter. Eftersom informanterna är uppvuxna med en hög arbetsmoral som skapats av signifikanta andra, är informanterna införlivade med att man som samhällsmedborgare ska och bör arbeta. Detta innebär att det arbetslösa självet blir ännu mer negativt eftersom det är så motsägelsefullt mot vad de en gång blivit lärda.

Det som främst motiverar informanterna att söka arbete är det eftersträvansvärda yrkesverksamma självet som är en positiv bild av den egna personen. Markus och Nurius (1986) menar att om möjliga själv ska fungera som ett incitament för ett förändrat beteende är det nödvändigt att arbeta med självkoncept som är möjliga och uppnåbara. Eftersom informanterna under sitt arbetssökande blivit avvisade många gånger ställer en del av dem istället förhoppningarna mot ett mer uppnåbart mål: att genom sin handläggare kunna få en praktikplats. Det yrkesverksamma självet blir då

30

utbytt mot det praktiserande självet. För att kunna nå ett praktiserande själv eller allra helst ett yrkesverksamt själv, ställs förhoppningar på att Arbetsförmedlingens handläggare ska kunna påverka genom sina personliga kontakter med ortens företag. Vetskapen om handläggarens möjligheter att hjälpa stärker informanternas framtidstro och motivationen stärks ytterligare. De informanter som varit arbetslösa och fått en kortare anställning för att sedan återgå i arbetslöshet har kommit närmre ett yrkesverksamt själv och på så vis fått ett ökat självförtroende. Möjligheten att arbeta gör att informanterna får tillbaka den viktiga sociala identiteten för en tid. Den gemenskapen man får tillhöra genom sitt arbete innebär en tillhörighet till kategorin normala i samhället. Denna kortare anställning blir på så vis ett incitament att än mer sträva efter ett yrkesverksamt själv. Detta incitament resulterar i en positiv beteendeförändring; informanterna känner att motivationen stärks. Den av informanterna som inte anser sig speciellt påverkad av arbetslösheten strävar efter ett annat möjligt själv, i form av mitt pensionerade själv. Detta är för informanten ett positivt själv som också ses som ett accepterat själv i samhället.

Informanterna beskriver sin strävan att ersätta den struktur i vardagen som finns då man har ett arbete, till en struktur som fungerar i vardagen när man är arbetslös. Förutom aktiviteter genom Arbetsförmedlingen lägger informanterna mycket tid på sitt arbetssökande i hemmet. Genom att strukturera upp tiden för arbetssökande och fritidssysselsättning motiveras man också att sträva efter ett själv som är aktivt och därmed kunna undvika ett negativt passivt själv. Detta aktiva själv ger också informanterna möjlighet att stävja känslan av maktlöshet i den egna situationen. Samtliga informanter beskriver en inre kraft som fungerar som ett stort stöd då självförtroendet sviker. Markus och Nurius (1986) betonar den egna, inre drivkraften som faktor för hur motivationen driver människan framåt mot önskvärda mål och bort från oönskade situationer.

31

7. AVSLUTANDE DISKUSSION

Då jag inledningsvis citerade Ahrne, Roman och Franzén om att ”Människor måste söka sig fram i det sociala landskapet på jakt efter möjligheter och ställen att ‘finna sin plats’” (2003, s. 60) kunde jag nog inte riktigt förstå innebörden av hur komplext det sociala landskapet kan vara för den enskilda människan. Under arbetet med denna studie har min förståelse ökat för den omvälvande process en människa påbörjar den dagen då man blir arbetslös. Som jag nämnt tidigare var syftet med denna studie att öka min och andras förståelse av hur man som äldre upplever och hanterar arbetslöshet. Studiens resultat har besvarat mina frågeställningar och därmed anser jag studiens syfte vara uppnått.

Trots att det inte är ovanligt i dagens samhälle att man under någon period i livet varit arbetslös visar studiens resultat att negativa attityder gentemot äldre arbetslösa finns i allra högsta grad. Studiens informanter möter dessa attityder varje dag på ett eller annat sätt och resulterar i en för informanterna förändrad självbild. Presumtiva arbetsgivare som menar att företagets policy är att hålla en lägre medelålder påverkar inte bara möjligheten att få nytt arbete utan också bilden av sig själv som en absolut arbetsför individ. Arbetsmarknadsstyrelsens undersökning som utfördes 1998 visade att bland åtta olika kategorier var arbetsgivarna mest negativa till den grupp av arbetssökande som var över 55 år. Resultatet av min studie, vill jag mena, visar att attityderna är de samma år 2008, trots att tio år har gått sedan Arbetsmarknadsstyrelsens undersökning gjordes. Jag är medveten om att empirin är för liten för att jag på något sätt kan generalisera resultatet men trots detta vill jag ändå belysa att arbetsgivares attityder gentemot äldre arbetslösa verkar finnas kvar i samhället. Jag upplever att studiens informanter blir negativt påverkade av hur dagens arbetsmarknad ser ut genom den enorma kompetens som presumtiva arbetsgivare efterlyser i annonserna. Som blivande studie- och yrkesvägledare försöker jag hålla mig uppdaterad om vad som sker på arbetsmarknaden och även jag blir mycket konfunderad då jag läser om de utannonserade jobben. Jag har svårt att förstå de krav som ställs av presumtiva arbetsgivare. Min upplevelse är att dessa annonser fungerar som ett slags mätverktyg för studiens informanter där de jämför sina kvalifikationer med de eftersökta.

32

Jag ställde mig frågande till Tornstams (2005) förklaring om vad det är som ligger till grund för dessa negativa attityder gentemot äldre personer. Jag kunde inte riktigt tro på att dessa attityder existerar i vårt upplysta samhälle. Det borde ha ändrats eftersom författaren hänvisar förklaringen till en undersökning gjord 1985. Tyvärr kan jag nu se att Tornstam (2005) har rätt i att det även i dagens samhälle finns en bild där vi betonar vikten av produktivitet, självständighet och effektivitet. Informanternas egna förklaringar beskriver känslan av att inte duga, att vara ”tröga” och att ”inte hänga med riktigt”. Dessa attityder påverkar informanterna på ett negativt sätt som resulterar i en svag självkänsla. Cullberg Weston (2006) beskriver att känslan av att inte duga är något man ständigt bär med sig, denna inre kritik kan göra att vardagen blir komplicerad och mörk vilket jag även kan avläsa i resultatet.

Cullberg Weston (2006) menar att en positiv självbild underlättar i det vardagliga samspelet och att en inre trygghet gör att man inte är så beroende av omgivningens reaktioner. För informanterna gäller det omvända, en negativ bild av sig själv skapar svårigheter i det vardagliga samspelet. Denna svårighet blir än mer påtaglig i de mellanmänskliga möten som sker i vardagliga situationer. För vissa av informanterna innebär det att en stor del av det sociala livet försvinner just på grund av de attityder och kategoriseringar som skapats i samhället. Goffmans (2006) teori om stigmatisering är högst verklig i informanternas liv. Genom olika strategier undkommer informanterna obehagliga möten som innebär ifrågasättande av att man inte kunnat få ett nytt arbete. Efter att ha befunnit sig i dessa situationer ett antal gånger tar informanterna förgivet att dessa frågor kommer att ställas. Cullberg Weston (2006) beskriver självbildens komplexitet på så vis att individen inte alltid kan göra en helt korrekt avläsning av andra individers reaktioner. Genom sina erfarenheter av liknande situationer sållar informanterna den av omgivningen givna informationen. Denna tolkande process är en personlig bild av hur informanterna tror att andra uppfattar dem.

Personligen anser jag att det saknas förståelse i samhället för vad som sker på individnivå då man talar om dagens förda arbetsmarknadspolitik. Av det informanterna berättar anser jag att känslan av total maktlöshet fyller vardagen, att inte ha makten att påverka sin egen situation. Jag anser att Angelö w och Jonsson (2000) har fullständigt rätt i att arbetslöshet kan ses som ett av de yttersta tecknen på maktlöshet. Trots denna känsla av maktlöshet berättar informanterna om en inre styrka som motiverar dem