Examensarbete
15 högskolepoäng
Sanningen utgår från Europa?
–En analys av två läroböcker i historia med utgångspunkt i eurocentrismen
The truth eminates from Europe? –
A textbook analysis
Anders Burman
Lärarexamen 270 hp Examinator: Torsten Janson
Historievetenskap och lärande
Sammanfattning
Burman Anders. Sanningen utgår från Europa? – En analys av två läroböcker i historia med
utgångspunkt i eurocentrismen (Engelsk titel) Individ och Samhälle, Historievetenskap och
lärande, Lärarexamen 270 hp, Malmö Lärarutbildning, Malmö Högskola 2008
Syftet med denna undersökning är att undersöka eventuell eurocentrism i det språk som används i gymnasieläroböcker i historia samt att koppla detta till relevanta styrdokument för historieundervisning i gymnasieskolan. Rent konkret syftar studien till att synliggöra mönster i lärobokstextens ordval och skrivning som kan kopplas till eurocentrismen.
Denna undersökning utgår från kritisk lingvistisk textanalys av två olika läroböcker i historia A för gymnasiet. Resultatet för varje bok redovisas separat. Undersökningen avslutas med en diskussion med utgångspunkt i resultatet samt i de styrdokument som kan kopplas till
historieämnet.
Sammanfattningsvis visar resultatet att de analyserade läroböckerna innehåller eurocentriska skrivningar och ordval. Detta resultat ligger också i paritet med den tidigare forskning jag tagit del av. Mot bakgrund av detta kan man se resultatet som ett led i en forskning som visar på förekomsten av ett eurocentriskt synsätt i läroböcker och undervisning i den svenska skolan. Nyckelord: Eurocentrism, Orientalism, Historieundervisning, Läromedel,
Innehåll
1. Inledning ... 4
1.1 Syfte, och problemformulering ... 5
1.2 Tidigare forskning ... 5
2. Teoretisk anknytning ... 7
2.1 Eurocentrism, vad är det?... 7
2.2 Europa, västvärlden och västerlandet... 8
2.3 Den rätta vägen börjar i Europa… ... 9
2.4 Eurocentrism och orientalism... 9
2.5 Sammanfattning ... 10
3. Styrdokumenten ... 11
4. Metod och tillvägagångssätt ... 12
5. Resultat... 15
5.1 Lärobok 1 – Perspektiv på historien A... 15
5.1.1 Forntiden – de stora upptäckterna ... 15
5.1.2 Kolonialismen och imperialismen... 16
5.1.3 1900 talet fram till idag ... 17
5.1.4 Sammanfattning ... 18
5.2 Lärobok 2 – Alla tiders historia A... 19
5.2.1 Forntiden – de stora upptäckterna ... 19
5.2.2 Kolonialismen och imperialismen... 20
5.2.3 1900 talet fram till idag ... 22
5.2.4 Sammanfattning ... 23
6. Slutsatser och diskussion ... 24
1. Inledning
Under våren 2008 slog jag av en händelse upp en gammal lärobok i Historia A för att titta vad det stod om européernas kolonisation av Indien. Boken, Alla tiders historia A (1996), hade jag fått låna av min handledare under min förra praktikperiod, våren 2006. Den användes vid detta tillfälle som kursbok för flera klasser på samhällsvetenskapsprogrammet på min praktikskola. Om den brittiska kolonisationen av Indien kan man i boken läsa följande:
Britternas närvaro i Indien fick även positiva effekter. Den bidrog på flera sätt till att ena landet och väcka indiernas nationalkänsla. Britterna byggde järnvägar och anlade telegraf- och telefonlinjer och band samman det vidsträckta landet. I engelskan fick det splittrade Indien ett slags riksspråk – det finns över 800 inhemska språk. Skolor inrättades för att utbilda indier som skulle hjälpa till att styra landet. Många med brittisk skolning började kräva ökat indiskt inflytande i styrelsen. Genom studier i Europa lärde de känna europeisk nationalism och inspirerades att försöka väcka de indiska massorna till kamp mot britterna (Bergström, 1996: 200f).
När jag läste dessa rader slog det mig att detta skulle kunna tolkas som ett uttryck för en eurocentrisk syn på Indiens historia och Europas kolonisation av Indien. Som jag senare kommer att visa, antyder texten att kolonisationen var ”bra” för Indien och dess befolkning, som av de ”upplysta” kolonisatörerna gavs utbildning, teknik, nationalitetskänsla, etc. I skolverkets riktlinjer för historieämnet på gymnasieskolan kan man bland annat läsa följande:
Ämnet syftar även till att skapa historisk medvetenhet och bildning. Härigenom tillägnar sig eleven en förståelse som befrämjar samarbete över både sociala, etniska och geografiska gränser, vilket gynnar handlingsberedskap inför framtiden. Historia ger möjlighet till att stärka grundläggande värden som hänsyn, solidaritet och tolerans, vilket i sin tur bidrar till att stärka medborgarrollen och grunden för demokratin. Historiska insikter om andra folk, länder och kulturer skapar förutsättningar för internationellt samarbete samt ökad förståelse i en multietnisk, konfliktfylld värld (Skolverket).
Min första tanke var hurvida denna presentation av Indiens historia verkligen var förenlig med styrdokumentens ambition om historiska insikter om andra folk och kulturer samt samarbete över etniska gränser. Jag började fundera på om liknande eurocentriska ordval och skrivningar även existerar i modernare läroböcker, och i så fall i vilken utsträckning.
1.1 Syfte, och problemformulering
Syftet med denna undersökning är att undersöka mönster i de valda läroböckernas ordval och skrivning som kan kopplas till eurocentrism, ett begrepp som jag kommer att presentera och definiera i teorikapitlet. Resultaten kommer att diskuteras med utgångspunkt i
styrdokumentens riktlinjer. De läroböcker jag valt att analysera är relevanta för
undersökningen eftersom de används på gymnasieskolor idag och det är texter som elever tar del av dagligen. Därigenom blir undersökningen relevant för yrkesverksamma och blivande lärare, eftersom den syftar till att belysa de problem som en alltför eurocentrisk undervisning i relation till styrdokumentens riktlinjer kan medföra. Min problemformulering blir därför:
I vilken mån kan man urskilja eurocentriska drag i läromedlen och hur relaterar en sådan eventuell förekomst till historieämnets styrdokument?
1.2 Tidigare forskning
Att analysera läroböcker med eurocentrismen som teoretisk grund är i sig inget nytt. Anna Berghe har skrivit uppsatsen Kolonialism- en läroboksanalys utifrån 3 olika böcker från 3
olika decennier med utgångspunkt i begreppshistoria (2008). Med utgångspunkt i bland annat
orientalism och eurocentrism analyserar och jämför Berge hur kolonialismen behandlas i tre olika läroböcker i historia från 60, 80 och 90-talet. Berghe framhåller i sitt resultat att boken från 60-talet behandlar kolonialismen utifrån ett eurocentriskt synsätt (Berghe, 2008: 29f). Berghe framhåller även att denna bok innehåller ord som ”neger” och ”vita”, vilka ”skulle ses som etniskt kränkande om de förekommit i en lärobok idag” (Berghe, 2008: 31). Enligt Berghe utgår visserligen böckerna från 80 och 90-talet även från ett europeiskt perspektiv, men de ger dock inte uttryck för samma eurocentriska världssyn som boken från 60-talet (Berghe, 2008: 28ff).
I Läroboken, styrdokumenten och orientalismen (2007), tar Johanna Karlsson avstamp i eurocentrism och orientalism när hon analyserar hur världsreligionerna framställs tre
läroböcker i religion. Karlsson framhåller i sitt resultat att det, i samtliga tre böcker, finns en språkanvändning som ”bäddar för en syn på det utomeuropeiska – framför allt det och dem som av tradition och geografi befinner sig utanför Västerlandets gränser – som något
sin analys framhåller Karlsson att det finns ”tydliga spår av orientalism och eurocentrism i läroböckerna” (Karlsson, 2007: 26).
Även själva undervisningen har varit föremål för granskning utifrån eurocentrism och orientalism. I Lever vi i Europa eller i världen (2007) redogör Olof Wallberg för en djupstudie över fyra lärares undervisning med dessa teorier som grund. Wallberg kommer bland annat fram till att ” Eurocentrismen genomsyrar samtliga lärares undervisning mer eller mindre” (Wallberg, 2007: 67).
2. Teoretisk anknytning
I detta kapitel kommer jag att redogöra för den bärande teorin bakom denna undersökning: eurocentrismen. Jag kommer att förklara vad eurocentrism är och även konkretisera detta med utgångspunkt i det citat jag återgav i inledningen. Jag kommer även att kort beröra likheten mellan eurocentrism och orientalism samt motivera varför jag endast valt att använda mig av begreppet eurocentrism i denna undersökning.
2.1 Eurocentrism, vad är det?
Som namnet antyder så handlar eurocentrism om att sätta Europa i centrum. Begreppet inrymmer dock mycket mer än så, och framför allt så handlar det om på vilket sätt Europa och den europeiska kulturen placeras i centrum. Stefan Jonsson diskuterar i sin bok, Världen i
vitögat - Tre essäer om västerländsk kultur (2005), eurocentrismens historiska framväxt:
Vår förståelse av den egna kulturhorisonten förblir halv så länge vi inte begripit den imperialistiska historia som utgjorts av dess förutsättning. För att själva framstå som civiliserade har vi utmålat andra samhällen som barbariska; för att framhäva vår egen konst som modern och universell har andras skapande pekats ut som primitivt eller provinsiellt; för att bekräfta att vår egen ordning styrs av förnuftet har våra vetenskapliga discipliner velat bevisa att andra folk styrs av instinkter. Detta betyder inte att den europeiska idétraditionen saknar universell strävan eller att upplysningsarvet vilat på en lögn. Det innebär däremot att tendensen att allmänliggöra vissa västerländska värden är oupplösligt förbunden med en tendens att nedvärdera och diskriminera andra kulturtraditioner. (Jonsson, 2005: 16)
Den historiska kontext som Jonsson lyfter fram i sin beskrivning av eurocentrismen är förstås inget obekant. Att människor i t.ex. Afrika under imperialismens epok framställdes som ociviliserade och barbariska jämfört med Europa, vilket ansågs legitimera den samtida erövringen av kontinenten, är naturligtvis inte någonting nytt under solen. Det är heller ingen som på allvar idag skulle försöka rättfärdiga dessa resonemang. Däremot är just den generella strävan att allmänliggöra vissa västerländska värden som universella och i samband med detta nedvärdera andra kulturtraditioner som ”sämre” något som bestått genom historien. Det är just denna ”förväxling av det västerländska med det allmänmänskliga” (Jonsson, 2005: 17) som Jonsson definierar som eurocentrism. Ett exempel på denna form av eurocentrism kan man tydligt se i avsnittet om Indien som jag citerade i inledningen, t.ex. i meningen: ”Britternas närvaro i Indien fick även positiva effekter. Den bidrog på flera sätt till att ena landet och väcka indiernas nationalkänsla” (Bergström, 1996: 200f). Det framgår det tydligt att det är
den västerländska normen, i det här fallet nationalkänslan, som närmast självklart ses som någonting bra och därigenom som någonting bättre än de normer som befolkningen i området hade innan européerna gjorde sitt intåg.
2.2 Europa, västvärlden och västerlandet
Jonsson framhåller att eurocentrismen har sin idéhistoriska grund i just Europa, men han framhåller samtidigt att i vår tid så är eurocentrismen inte geografiskt begränsad till endast den europeiska kontinenten. Jonsson använder sig här av begreppen västerlandet och västvärlden. Jonsson framhåller att världens centrum,
av historiska skäl är baserat i västvärlden, även om det inte begränsar sig dit och inte heller ska förväxlas med västvärlden i territoriell bemärkelse. Det är detta centrum, denna dominant, som jag kallar Västerlandet. Detta Västerland är inte ett handlande subjekt med vilja att dominera över världen, utan en effekt av hur inflytelserika stater, institutioner, företag och myndigheter sköter sina affärer och tolkar sin roll i världen (Jonsson, 2005: 18).
Jonsson tar här fasta på den eurocentrismens utveckling från en, av Europeisk maktpolitik, dominerad värld under imperialismen till den västliga dominansen i dagens globaliserade samhälle. Ett tydligt exempel på denna utveckling är bildandet av de stora internationella institutionerna FN, Världsbankens och Internationella valutafonden. I sin bok, Den globala
resan (2001), behandlar journalisten och författaren Knud Vilby dessa institutioners
grundande. Han betonar att dessa institutioner ursprungligen grundades uteslutande av västeuropeiska länder tillsammans med USA. Detta ledde enligt Vilby till att västliga
värderingar kom att dominera dessa institutioner. Vad det gäller Internationella valutafonden och Världsbanken så bygger dessa institutioner enligt Vilby: ”Direkt på ett marknadsstyrt, kapitalistiskt ekonomiskt system och önskan om att reglera och utveckla ekonomin inom ramen för ett sådant system” (Vilby, 2001: 86). Vad det gäller FN så betonar Vilby att ”om man jämför med värdenormer i andra kulturer står det klart att FN-stadgan också är ett försök att sprida en viss uppsättning västliga värderingar över hela världen” (Vilby, 2001: 87).
2.3 Den rätta vägen börjar i Europa…
Eurocentrismen handlar dock inte enbart om att upphöja västerländska värderingar till den enda rätta sanningen. Jonsson framhåller även att västerlandet, i sin övertygelse om att man suttit inne med sanningen, genom historien strävat efter att överföra denna sanning till resten av världen (Jonsson, 2005: 16-17). Denna övertygelse, om att ”den rätta vägen framåt” uppstår i väst och därifrån måste spridas till den övriga världen, är inte endast en historisk företeelse. Den består alltjämt i modern tid. Detta kan man tydligt se i avsnittet om Indien som jag citerade i inledningen. Förutom att den västerländska nationalismen här framhävs som den självklara vägen mot framsteg så antyder texten också att människorna i Indien inte kunnat nå dessa framsteg utan ”hjälp” från Europa. Detta blir särskilt tydligt i stycket på sidan 201: ”Skolor inrättades för att utbilda indier som skulle hjälpa till att styra landet. Många med brittisk skolning började kräva ökat indiskt inflytande i styrelsen. Genom studier i Europa lärde de känna europeisk nationalism och inspirerades att försöka väcka de indiska massorna till kamp mot britterna” (Bergström, 1996: 201). Här är undertexten att befolkningen i Indien behövde ”hjälp” från Europa för att kunna styra över sig själva. Detta självstyre skulle de sedan självklart utöva inom de nationsgränser som dragits upp av kolonialmakten och med hjälp av, den av det upplysta Europa utlärda, nationalismen.
2.4 Eurocentrism och orientalism
I Globaliserad apartheid – Fästning Europa, migration och synen på de Andra (2001) lyfter Mekonnen Tesfahuney fram ytterligare en viktig aspekt i eurocentrismen:
Ett av de mest grundläggande dragen i eurocentrismen är att den är strukturerad enligt en »manikeisk allegori«, ett sätt att ordna världen i en rad olika, men utbytbara, dikotomier, såsom vi-de Andra, subject-objekt, intelligens-känslor, rationalitet-sensualitet, civilisation-barbari, vit-svart och
överordnad-underordnad. Biologiska, kulturella och andra egenskaper har med hjälp av liknande dikotomier kunnat organiseras så att de låter en skenbart naturlig, oföränderlig och legitim ordning framträda. Dessa dikotomier har fungerat som instrument för att upprätthålla Europas/västs överordnade maktposition genom en politisk, ekonomisk, rasistisk och kulturell underordning (Tesfahuney, 2001: 195).
Tesfahuney pekar likt Jonsson på att eurocentrismen genom historien är och förblir ett verktyg för att bevara västvärldens maktposition i den globala världsordningen. Tesfahuney framhåller dock, till skillnad från Jonsson, andrafieringen; uppdelningen i vi - de andra, i större
gemensamt med Edward Saids välkända teori: Orientalismen (2000). Eurocentrismen och orientalismen är två teorier som överlag överlappar varandra på många sätt. I Läroboken,
styrdokumenten och orientalismen (2007), summerar Johanna Karlsson skillnaderna och
likheterna teorierna emellan:
Skillnaden mellan ett eurocentriskt och ett orientalistiskt perspektiv ligger i att den som studerar
eurocentrism i större grad analyserar etnicitet, där orientalismens studier snarare fokuserar på kulturen. Klart är dock att även eurocentrism handlar om exkludering och/eller andrafiering av den del av världen som ligger utanför vad som refereras till som Västerlandet. Det handlar också om den makt som ligger i detta att kategorisera och sortera in människor i olika etniska och kulturella mönster (Karlsson, 2007: 4).
Tesfahuneys resonemang om andrafieringen som ett grundläggande drag i eurocentrismen medför att eurocentrismen tillskrivs en vidare definition, vilken till stor del även innefattar eller överlappar orientalismen. Som Karlsson framhåller så handlar båda teorierna också om den makt som kommer av den typen av uppdelning av människor som både eurocentrismen och orientalismen belyser. Mot bakgrund av detta har jag valt att inte presentera orientalismen som en särskild teori i denna undersökning. Jag har istället valt att inkludera Tesfahuneys resonemang om andrafieringen och därigenom utgå från denna, något vidare, definition av eurocentrismen.
2.5 Sammanfattning
Sammanfattningsvis så kan man säga att eurocentrismen står för en syn på världen som bygger på att Europa och västvärlden sitter inne med sanningen. Det är i väst de ”rätta” värderingarna har sin historiska vagga och det är från väst dessa sprids till resten av världen. Vad som anses utgöra de ”rätta” värderingarna skiftar genom historiens gång. Därför hör forna teorier om Europas och västerlandets överlägsenhet som till exempel socialdarwinismen till historien. Själva grundtanken, att sanningen uppstår och utgår från väst, består däremot alltjämt i våra dagar. I detta sätt att tänka frodas även idén om att vi i väst är bättre än ”de andra”, vilka därigenom utmålas som i behov av en västlig export av ”upplysta” och ”rätta” värderingar.
3. Styrdokumenten
I denna del kommer jag att redogöra för vad styrdokumenten säger om syfte och mål för historieundervisningen för gymnasieskolan och hur detta kan kopplas till eurocentrismen. I skolverkets riktlinjer för historieämnet på gymnasieskolan kan man bland annat läsa följande:
Ämnet syftar även till att skapa historisk medvetenhet och bildning. Härigenom tillägnar sig eleven en förståelse som befrämjar samarbete över både sociala, etniska och geografiska gränser, vilket gynnar handlingsberedskap inför framtiden. Historia ger möjlighet till att stärka grundläggande värden som hänsyn, solidaritet och tolerans, vilket i sin tur bidrar till att stärka medborgarrollen och grunden för demokratin. Historiska insikter om andra folk, länder och kulturer skapar förutsättningar för internationellt samarbete samt ökad förståelse i en multietnisk, konfliktfylld värld (Gymnasial utbildning, Historia. Skolverket).
I detta citat finns aspekter som kan kopplas till eurocentrismen, vilket jag kommer att återkomma till i min diskussion.
Vidare kan man i styrdokumenten läsa att syftet med historieundervisningen också är ”att utveckla ett kritiskt tänkande och ett analytiskt betraktelsesätt som redskap för att förstå och förklara samhället och människors levnadsmönster. Detta gynnar förmågan att stå kritisk såväl inför historiska källor som inför texter och andra medier i vår tid” (Gymnasial
utbildning, Historia. Skolverket). Mot bakgrund av detta vill jag peka på vikten av att
eleverna kommer till insikt om att det kan finnas flera versioner, flera ”sanningar”, av olika historiska förlopp beroende på med vems ögon det givna förloppet betraktas. I detta
sammanhang rimmar ett eurocentriskt synsätt illa med styrdokumenten då detta per definition karakteriseras av att man utgår från Europas och västerlandets synvinkel.
4. Metod och tillvägagångssätt
Syftet med den här undersökningen är, som jag nämnt i inledningen, att undersöka mönster i de valda läroböckernas ordval och skrivning som kan kopplas till den aktuella teorin,
eurocentrismen. I Textens mening och makt presenterar Göran Bergström och Kristina Boréus ett antal metoder för samhällsvetenskaplig text- och diskursanalys. Jag har för denna
undersökning utgått från kritisk lingvistisk textanalys. Bergström framhåller att ”de som sysslar med kritisk lingvistik hävdar att… …ordvalet i texten, avslöjar bestämda perspektiv på världen. Därmed komer man genom denna slags analys åt innebördsaspekten” (Bergström: 2005, 20). Innebördsaspekten är även central för en annan metod som Bergrström presenterar: Diskursanalysen (Bergström: 2005, 20). Då textens innebörd är central för båda dessa
metoder ska den kritiska lingvistiska analysen inte ses som strikt lingvistisk, utan snarare som en produkt av två olika akademiska traditioner; lingvistiken och samhällsvetenskapen.
Berström anknyter till detta då han presenterar metoden inom fältet för lingvistisk textanalys, men framhåller samtidigt att ”Den kritiska lingvistiken är en form av diskursanalys”
(Bergström: 2005, 19f).
Under rubriken ”Vad är en bra textanalys i samhällsvetenskapliga studier?” framhåller Bergström att ”vad som krävs är en intressant fråga. Sedan behöver man ett tillvägagångssätt för att besvara sin fråga. Det är här de textanalytiska verktygen kommer in som ett möjligt val” (Bergström: 2005, 33f). Bergström anväder en metafor om en snickare och dennes verktygslåda för att framhålla att en forskare i samhällsvetenskap, till skillnad från snickaren, i mindre utsträckning har en färdig verktygslåda att utgå från (Bergström: 2005, 34). De verktyg som forskaren trots allt har att använda sig av, måste i större grad ”göras om till verktyg lämpliga för den specifika uppgiften” (Bergström: 2005, 34). Bergström framhåller även detta när han analyserar diskursanalysen som metod: ”Diskursanalyser som genomförts inom olika samhällsvetenskaper följer knappast någon specifik metodinriktning. Några färdiga mallar att ta i bruk för en studie finns helt enkelt inte” (Bergström: 2005, 329). Mot bakgrund av detta har jag i valet av metod, utgått från min fråga, vilket lett mig fram till kritisk lingvistisk textanalys. Med denna metod som utgångspunkt har jag därefter anpassat metoden efter frågan, enligt Bergströms resonemang.
I sin framställning av den kritiska lingvistiska textanalysen framhåller Bergström att
utanför texterna och i jämförelse med andra möjliga sätt att se världen (Bergström: 2005, 290). Bergström pekar här på vikten av att, i textanalysen, använda sig av teori som är
relevant för det man undersöker. Jag har i denna undersökning använt mig av de presenterade definitionerna av eurocentrism för att undersöka om, och i vilken utsträckning, de analyserade läroböckerna innehåller ordval och skrivningar som kan anses ge uttryck för ett eurocentriskt synsätt. Detta tillvägagångssätt bygger naturligtvis på tolkning av texten. Bergström
framhåller att
tolkning ingår i praktiskt taget varje textanalys. Oavsett hur man väljer att analysera en text, måste texten tolkas. Tolkningen är mer eller mindre komplicerad. Komplexiteten är dels beroende av den fråga man arbetar med, dels av textens karaktär, dels av vilken textanalysinrikning man använder sig av (Bergström: 2005, 23).
Den komplexitet Bergström belyser här avser naturligtvis risken för feltolkningar av den analyserade texten. Bergström redogör utifrån de olika metoderna för samhällsvetenskaplig textanalys för olika tolkningsstrategier. När det gäller diskursanalys framhåller Bergström att ”meningen i en enskild text förstås framför allt utifrån andra omgivande texter som denna relaterar till och utifrån en ’ordning’ som texterna är uttryck för” (Bergström: 2005, 28). I denna studie är eurocentrismen den ’ordning’ som jag i min analys undersökt om
läroböckernas texter ger uttryck för. Jag är medveten om att detta tillvägagångsätt bygger på en, delvis subjektiv, tolkning av det analyserade materialet och att detta medför en risk för feltolkning eller övertolkning. För att göra studien så saklig som möjligt har jag därför även undersökt förekomsten av ordval och skrivningar som visar på en medvetenhet om- och ett avståndstagande från eurocentrismen.
Det har i denna undersökning blivit nödvändigt att göra vissa avgränsningar. Mot bakgrund av detta har jag valt att bortse från andra metoder som till exempel intervjuer och
enkätundersökningar. Dessa metoder hade möjligtvis kunnat ge resultatet en högre grad av validitet. Dock hade ett sådant tillvägagångssätt, med utökat material att analysera, riskerat att flytta fokus från själva undersökningen av läromedel och hamna utanför den teori som ligger till grund för just denna undersökning. Därför har jag valt att begränsa undersökningens metod till en kvalitativ textanalys.
Jag har, för den här undersökningen, valt ut två olika kursböcker för Historia A för gymnasiet. Den första boken jag valt är Perspektiv på historien A (2006) av Hans Nyström och Örjan Nyström. Denna bok används för närvarande i undervisningen av i stort sett samtliga lärare på min VFT-skola. Den andra boken jag valt är Alla tiders historia A (2007) av Hans Almgren, Börje Bergström och Arne Löwgren. Jag har valt att inkludera denna eftersom det var just en äldre upplaga av denna bok som inspirerade mig till denna undersökning. Jag valde att rikta in mig på upplagan från 2007 eftersom denna, något färskare, upplaga säkerligen används på skolor idag. Jag kommer att redovisa resultatet för varje bok separat. Slutligen så kommer jag att avsluta med en diskussion med utgångspunkt i resultatet samt i de styrdokument som kan kopplas till historieämnet.
5. Resultat
I denna del kommer resultatet av analysen av de två utvalda läroböckerna att redovisas. Jag kommer att redovisa resultatet för varje lärobok för sig. Jag kommer att kort redogöra för varje boks upplägg samt ge en översikt över de tongivande tendenserna. Därefter kommer jag att redogöra för resultatet i detalj, illustrerat med olika exempel från böckerna och kopplingar till själva teorin.
5.1 Lärobok 1 – Perspektiv på historien A
Perspektiv på historien A (2006) är en ganska typisk historielärobok för gymnasiet. Den tar
avstamp i forntiden och förflyttar sig sedan i god kronologisk ordning fram till 2006. Precis som författarna utlovar i förordet så ligger tyngdpunkten på Europas historia och särskilt på de senaste 200 åren.
Rent generellt så kan man inte säga att boken vare sig är utpräglat eurocentrisk eller vice versa. I texterna så finns det skrivningar som visar på eurocentrism, men det finns också skrivningar som visar på en medvetenhet om eurocentrismen samt klara ställningstaganden emot den. I bokens förord skriver författarna: ”Tyngdpunkten i framställningen ligger på Europa. Samtidigt har vi lagt stor vikt vid att skildra européernas möten med andra kulturer” (Nyström, 2006: 4). Det är också i resultatet av denna ambition man kan se en klar tendens ta form. Det är nämligen i just framställningen av européernas mer handfasta möten med andra kulturer, det vill säga kolonialismen och imperialismen, som man kan skönja en tydlig medvetenhet om- och ställningstagande emot eurocentrismen. I de kapitel som behandlar tiden före och efter dessa epoker kan man bitvis urskilja tendenser till en liknande
medvetenhet. Dock så förekommer det också i dessa kapitel skrivningar som vittnar om ett tydligt eurocentriskt synsätt. För att illustrera denna tendens så kommer jag att dela upp resultatredovisningen av denna bok i tre delar.
5.1.1 Forntiden – de stora upptäckterna
Den första delen av boken behandlar översiktligt forntiden, antiken och medeltiden. Enligt min tolkning är framställningen överlag saklig. En viss tendens till eurocentrism kan urskiljas i kapitlet som beskriver antiken. När den atenska demokratin behandlas så kan man läsa:
Den atenska demokratin utsattes ofta för kritik i denna debatt. Många ansåg att det borde vara de mest kunniga och bäst utbildade som skulle styra, och att demokratin gav för stort utrymme för okunniga och lättledda människor. Företrädare för de ledande aristokratiska familjerna försvarade sin traditionella maktställning. Andra såg med beundran på Sparta och Persien. Diktaturen där skapade handlingskraft och enighet, medan demokratin var tungrodd och splittrade folket, tyckte de. Debatten om demokratins för- och nackdelar har fortsatt genom västerlandets hela historia (Nyström, 2006: 24).
Med denna skrivning antyder boken att debatten om demokratins för- och nackdelar endast skulle höra västerlandets historia till. Om man beaktar att historien sträcker sig fram till vår tid, så blir det uppenbart att denna skrivning är eurocentrisk då den förbehåller debatterandet av demokratin exklusivt för västerlandet. Visserligen skriver man inte detta svart på vitt men skrivningen antyder ändå att endast västerlänningar är tillräckligt upplysta för att debattera demokratin.
5.1.2 Kolonialismen och imperialismen
Som jag nämnt ovan så är det i denna del av boken som eurocentrismen helt lyser med sin frånvaro. Istället visar flera skrivningar på att författarna med största sannolikhet har varit medvetna om eurocentrismen som företeelse och medvetet försökt ta avstånd från den. Allra tydligast framgår detta när boken beskriver hur européerna ”upptäckte” världen:
När vi talar om ”geografiska upptäckter” i samband med européernas djärva sjöfärder vid denna tid är det egentligen ett konstigt sätt att uttrycka saken. Nästan alla delar av jorden var ju redan befolkade med människor som varken behövde upptäcka sig själva eller den plats där de bott sedan urminnes tid. Talet om ”upptäckter” visar att vi betraktar historien ur europeisk synvinkel, och dessutom ur erövrarens perspektiv. Det kan vara värt att hålla i minnet att det också finns andra linjer genom historien än den som vi valt att följa (Nyström, 2006: 86).
Den här skrivningen visar tydligt att författarna varit medvetna om eurocentrismen som företeelse och medvetet försökt att distansera sig från den. De har även försökt stimulera den tilltänkta målgruppen, det vill säga eleverna, till att tänka kritiskt kring dessa resonemang. Även i kapitlet som behandlar imperialismen kan man urskilja författarnas medvetna ställningstagande mot eurocentrismen. När boken behandlar USA:s kolonisering av västern under senare halvan av 1800-talet kan man bland annat läsa:
Folkökningen blev möjlig genom en oavbruten expansion västerut. Varje nybyggare fick genom den så kallade ”Homestead Act” på 1860-talet praktiskt taget gratis tillgång till mer än 80 hektar jord under förutsättning att han odlade upp den… …Vid civilisationens yttersta gräns stakade nybyggaren ut sin mark och byggde sitt timmerhus… …I verkligheten var det emellertid inga obefolkade marker som nybyggarna inhägnade. Varje förflyttning av européernas bosättningar innebar kränkningar av indianernas rättigheter… …Redan på 1830-talet tvångsförflyttade regeringen flera indianstammar till Mississippiflodens västra strand för att ge rum åt nybyggare (Nyström, 2006: 208f).
Även i detta citat kan man tydligt urskilja hur författarna medvetet tar avstånd från ett eurocentriskt synsätt genom att framhålla att den mark som ”tilldelades” nybyggarna egentligen togs från ursprungsbefolkningen med våld. Författarna beskriver utförligt och upprepade gånger hur européernas erövringar drabbade ursprungsbefolkningen i de erövrade områdena. Som jag nämnde tidigare så framstår det som om författarna i skrivandet av den här delen varit tydligt medvetna om eurocentrismen som företeelse och medvetet försökt att ta avstånd från den.
5.1.3 1900 talet fram till idag
Den första halvan av denna del behandlar de två världskrigen samt mellankrigstiden. Här ligger fokus närmast uteslutande på Europas politiska och ekonomiska historia. I den mån några utomeuropeiska kulturer över huvud taget nämns så är det bara med någon enstaka mening när någon eller några av de Europeiska kolonierna byter ”ägare”.
I den andra halvan av denna del så behandlar boken det kalla kriget och vår moderna historia. Här ges också utrymme till historien utanför Europa, främst inom ramarna för koloniernas frigörelse, nord-syd problematiken samt globaliseringen. Även i detta avsnitt kan man urskilja en medvetenhet om- och strävan bort ifrån ett eurocentriskt synsätt. Särskilt tydligt framgår detta i framställningen av koloniernas frigörelse, där författarna ger en repetition av de europeiska kolonisatörernas imperialism och de problem denna förorsakat och fortsätter att förorsaka för befolkningen i de forna kolonierna. Denna avslutande del av boken innehåller dock även viss eurocentrism. Det tydligaste exemplet på detta hittar vi i beskrivningen av 70-talets ekonomiska kriser och politiska händelser:
Opec:s initiativ sammanföll med de växande kraven i tredje världen på en ny ekonomisk världsordning. Oljekrisen innebar därför inte bara ökade kostnader utan kunde också uppfattas som en politisk utmaning
mot USA och västerlandet. Denna motgång följdes av flera. År 1975 stod det klart att USA hade förlorat kriget i Vietnam. I Afrika blev de portugisiska kolonierna 1974 självständiga under ledning av
vänsterorienterade befrielserörelser, och kejsar Haile Selassie i Etiopien störtades av en grupp militärer som inledde samarbete med Sovjet. I Iran drevs shahen 1979 på flykten av västfientliga, islamska revolutionärer. Samma år kom en ny oljekris med åtföljande ekonomiska svårigheter.
Under 70-talet utsattes alltså västländerna för ett dubbelt hot, både från en alltmer krisfylld ekonomisk utveckling och från allt starkare politiska vänsterkrafter, särskilt i tredje världen. Samtidigt växte emellertid en motoffensiv fram som blåste strid mot 70-talets vänsterströmningar (Nyström, 2006: 418).
I det här citatet finns det flera tydliga drag av eurocentrism. För det första så framställer författarna de koloniala frigörelserna i Vietnam, Moçambique och Angola som endast en höger-vänster konflikt inom det kalla krigets ramar. Den koloniala aspekten utelämnas helt och de forna koloniernas nyvunna självständighet framställs onyanserat som en motgång och ett hot mot västländerna. Både skrivningen om ”ett hot mot västvärlden från vänsterkrafter i tredje världen” och ”en motoffensiv fram som blåste strid mot 70-talets vänsterströmningar” bygger upp ett vi – dem tänkande: Vi i västvärlden hotades av de andra, här representerade av hotfulla vänsterkrafter från tredje världen. Att författarna i sammanhanget helt utelämnar den koloniala aspekten spär på eurocentrismen ytterligare.
5.1.4 Sammanfattning
Sammanfattningsvis så kan jag konstatera att Perspektiv på historien A uppvisar en tydlig ambition att undvika eurocentriska formuleringar. Detta lyckas man överlag bra med och på det stora hela så anser jag att boken är saklig och allsidig, särskilt i behandlingen av
kolonialismen och imperialismen. Boken innehåller dock vissa enstaka tendenser till eurocentrism, framför allt de exempel som har redovisats i denna framställning.
5.2 Lärobok 2 – Alla tiders historia A
Alla tiders historia A (2007) är upplagd på samma sätt som Perspektiv på historien A (2006).
Även denna bok börjar med forntiden och förflyttar sig sedan i kronologisk ordning fram till 2007. Precis som i Perspektiv på historien A (2006) ligger tyngdpunkten på Europas historia och särskilt på de senaste 200 åren. Alla tiders historia A (2007) utgör den tredje upplagan i serien och har därför naturligtvis uppdaterats en del genom åren. I detta sammanhang lyfter författarna särskilt fram den utökade fokusen på källkritiken:
Tredjeupplagan av Alla tiders historia A har utökats med ett tjugotal sidor, bland annat ett inledande kapitel om källkritik samt flera andra källkritiska texter. Andra nyskrivna sidor behandlar forksningsdebatten i historiska frågor, ger exempel på kontrafaktisk historia och historiebruk samt beskriver historiska
hjälpvetenskaper. På detta sätt vill Alla tiders historia A möta de ökande kraven på källkritiskt tänkande.
Behovet av källkritik har nog aldrig varit så stort som idag när det finns enorma mängder av information på miljontals webbplatser (Bergström, 2007: 3).
Denna utökade fokus på källkritik framgår också tydligt i bokens upplägg. Förutom det inledande kapitlet om källkritik så innehåller flera kapitel källkritiska övningar. Även den utlovade behandlingen av ”forskningsdebatten i historiska frågor” visar sig då och då i bokens ordval och skrivning (Bergström, 2007: 3).
5.2.1 Forntiden – de stora upptäckterna
Precis som Perspektiv på historien A (2006) behandlar den första delen av Alla tiders historia
A (2007) översiktligt forntiden, antiken och medeltiden. Enligt min tolkning är
framställningen överlag saklig. En viss tendens till eurocentrism kan dock urskiljas i stycket som behandlar korstågen:
”Gud vill det, Gud vill det!” ljöd de taktfasta ropen från en väldig människomassa vid ett kyrkomöte i södra Frankrike 1095. Påven hade just i ett flammande tal manat till kamp mot de ”otrogna” muslimerna som hade erövrat de heliga platserna i Palestina. Nu skulle man i västerlandet gripa till vapen och dra ut för att befria Jerusalem från islams välde. 1096 startade det första korståget. Från Konstantinopel, den gemensamma samlingspunkten, skeppades korsfararna över till Mindre Asien och trängde under hårda strider fram genom Syrien. Slutligen en junimorgon 1099 fick de Jerusalem i sikte. Efter en tids belägring intogs staden under ett fruktansvärt blodbad.
Hur kunde det komma sig att stora härar satte sig i rörelse på uppmaning av påven? Naturligtvis är korstågen exempel på religionens stora makt över medeltidens människor. Men korstågen berodde också på att det fanns en undersysselsatt överklass som lockades av äventyr och rikedomar. Tidpunkten var också gynnsam: den islamiska världen hade råkat in i ett skede med politisk splittring och försvagning.
Under de första korstågen riktades hatet också mot judarna, som utmålades som kristendomens fiender. I flera tyska städer skedde massmord på judar. Ar 1096 dödades enbart i staden Mainz 900 judar.
I närmare hundra år förblev Jerusalem i de kristnas ägo. Men vid 1100-talets slut gick de kristna fästena i Palestina förlorade. På så vis innebar korstågen ett misslyckande, men å andra sidan bidrog de till ökade kontakter mellan Västeuropa och Orienten, bl.a. ökad handel och ökat idéutbyte (Bergström, 2007: 73f).
I detta citat finns flera exempel på eurocentrism. Det mest uppenbara är naturligtvis
beskrivningen av muslimer som ”otrogna”. Denna formulering innebär en tydlig andrafiering av muslimer som målas ut som de ”otrogna” andra. Mot denna andrafiering har dock
författarna markerat ett avståndstagande genom att placera ordet ”otrogna” inom
citationstecken. Direkt efter denna mening så följer skrivningen om hur man i västerlandet skulle dra ut för att ”befria”. Jerusalem från islams välde. Denna formulering är även den uppenbart eurocentrisk då den förutsätter att, ett av muslimer kontrollerat, Jerusalem behöver ”befrias” av västerländska arméer. Detta blir än mer tydligt när författarna beskriver hur ”de kristna fästena gick förlorade” (Bergström, 2007: 74). Dessa formuleringar visar på ett
eurocentriskt synsätt: Befrielse när det är västerlandet som erövrar, förlust när den muslimska sidan återerövrar. Detta ordval framhäver tydligt det västerländska styret över staden som den naturliga och önskvärda ordningen. I denna mening har författarna inte heller använt sig av några citationstecken eller på något annat sätt tagit avstånd från detta eurocentriska synsätt.
5.2.2 Kolonialismen och imperialismen
I denna del av boken så finns det skrivningar och ordval som visar på eurocentrism, men det finns också skrivningar som visar på ett avståndstagande från eurocentriska skrivningar och ordval. Som jag tidigare nämnt så markeras detta avståndstagande främst genom att placera utvalda ord inom citationstecken. Ett exempel på detta kan man i inledningen till kapitlet
Upptäckternas och Enväldets tid:
Cartier var en av de geografiska ”upptäckare” som spred europeisk civilisation till andra världsdelar… …Men idag, när ursprungsbefolkningarna i världen alltmer har kommit att uppmärksammats, har det blivit uppenbart att de ”upptäckta” folken i många avseenden var kulturellt högtstående (Bergström, 2007: 87).
Författarna i Alla tiders historia A (2007) tar här avstånd från de eurocentriska beskrivningarna av européerna som ”upptäckare” och de utomeuropeiska folken som ”upptäckta”. Avståndstagandet markeras även här genom att de ord som är uppenbart
eurocentriska placeras inom citationstecken. Ytterligare ett exempel på hur författarna till Alla
tiders historia A (2007) använder citationstecken för att ta avstånd från eurocentriska ordval
och skrivningar hittar vi i kapitlet som behandlar den amerikanska kolonisationen av västern:
Vid slutet av 1800-talet hade de vita amerikanerna uppfattningen att USA hade en särskild uppgift eller ett ”bestämt öde”, manifest destiny, att sprida ”civilisation” över hela den amerikanska kontinenten. 1890 var uppgiften genomförd – ”Vilda västern” var därmed borta och indianerna decimerade och pacificerade (Bergström, 2007: 189).
Här kan vi återigen se hur författarna markerar avstånd från ett eurocentrisk synsätt; beskrivningen av kolonisationen av den amerikanska ursprungsbefolkningens land som spridandet av civilisation, genom att placera ordet civilisation inom citationstecken.
Utöver de exempel på eurocentrism som författarna tar avstånd från genom användandet av citationstecken så innehåller denna del av boken också exempel på rent eurocentriska skrivningar. I kapitlet som behandlar britternas kolonisation av Indien kan man till exempel läsa följande:
Britternas närvaro i Indien fick även positiva effekter. Den bidrog på flera sätt till att ena landet och väcka indiernas nationalkänsla. Britterna byggde järnvägar och anlade telegraf- och telefonlinjer och band samman det vidsträckta landet. I engelskan fick det splittrade Indien ett slags riksspråk – det finns över 800 inhemska språk. Skolor inrättades för att utbilda indier som skulle hjälpa till att styra landet. Många med brittisk skolning började kräva ökat indiskt inflytande i styrelsen. Genom studier i Europa lärde de känna europeisk nationalism och inspirerades att försöka väcka de indiska massorna till kamp mot britterna (Bergström, 2007: 216f)
Som vi ser här så har detta stycke om Indien uppenbarligen ”följt med” från den första upplagan från 1996 till den senaste från 2007. Eftersom jag i teorikapitlet redan redogjort för varför detta citat är ett uttryck för eurocentrism så finns det ingen anledning att återupprepa detta här. Dock så kan vi konstatera att denna eurocentriska skrivning alltjämt används i den senaste upplagan av Alla tiders historia A (2007).
5.2.3 1900 talet fram till idag
Den första halvan av denna del handlar närmast uteslutande om Europas historia med de två världskrigen samt mellankrigstiden i fokus. I den mån några utomeuropeiska kulturer över huvud taget nämns så är det i samband med stridigheternas eller fredsavtalens återverkningar utanför Europa under och efter världskrigen. Avsaknaden av skrivningar som berör
utomeuropeiska kulturer medför därför att denna del av boken inte innehåller några exempel på eurocentrism. Då denna del av boken bara utgör en del av en helhet, så tolkar jag inte exkluderingen av utomeuropeiska kulturer i detta avsnitt som eurocentrisk i sig.
I den andra halvan av denna del så behandlar boken tiden efter 1945 fram till 2007. Fokus ligger främst på det kalla kriget varvat med Sveriges moderna historia. I denna del av boken ges också utrymme till historien utanför Europa, främst inom ramarna för koloniernas
frigörelse samt i några kortare avsnitt om nord-syd problematiken och globaliseringen. Jag har i detta avsnitt inte funnit några uppenbara eurocentriska skrivningar eller ordval. Författarnas ambition att lyfta fram diversiteten i den historiska forskningen bidrar också till att
eurocentriska ordval och skrivningar inte automatiskt cementeras som den enda sanningen. Ett tydligt exempel på detta är när författarna i slutet av boken refererar till Samuel
Huntingtons The Clash of Civilisations (1993):
År 1993 publicerade den amerikanske professorn Samuel Huntington en artikel, The Clash of Civilisations, där han menar att världen är uppdelad i ett antal civilisationer, varav det kristna västerlandet är en, den muslimska världen en annan. Huntington menade att det kalla kriget mellan öst och väst hade ersatts av ett krig mellan civilisationerna, och då främst mellan det kristna väst och den muslimska världen. Men det finns många som förkastar hans teori och menar att uppdelningen i världen i religioner och civilisationer endast är en aspekt av flera. Andra menar att de verkliga konflikterna i dagens värld handlar om nationella intressen, och inte om religioner (Bergström, 2007: 381).
Huntingtons teori utgör ett tydligt exempel på eurocentrism: Den bygger på andrafiering samt ett vi – dem tänkande där muslimer utmålas som de andra och som ett hot mot västvärlden. Författarna framhäver dock att Huntingtons teori förkastas av många och att det finns andra teorier som lyfter fram helt andra orsaker till nutida världskonflikter. Därigenom så
reproducerar de inte Huntingtons eurocentriska världsbild utan gör istället ett försök till att stimulera kritiskt tänkande hos målgruppen, det vill säga eleverna.
5.2.4 Sammanfattning
Alla tiders historia A (2007) uppvisar viss ambition att undvika eurocentriska formuleringar.
Främst sker detta genom att författarna använder sig av citationstecken för att markera sitt avståndstagande från uppenbart eurocentriska ordval och skrivningar. Detta tillvägagångssätt förutsätter en viss förkunskap hos målgruppen, det vill säga eleverna. Frågan som aktualiseras i detta sammanhang är naturligtvis hur många elever som verkligen förstår vad författarna vill säga genom att markera dessa ord med citationstecknen? Denna fråga faller utan för ramen för denna undersökning och jag har därför inte för avsikt att spekulera, men utifrån min egen erfarenhet från att undervisa elever i historia så anser jag inte att man kan förvänta sig att alla elever kommer att tillgodogöra sig denna förståelse enbart genom självständig läsning. I övrigt så tolkar jag boken som saklig, särskilt i de delar som lyfter fram diversiteten i den historiska forskningen samt vikten av ett källkritiskt tänkande. Boken innehåller dock några enstaka eurocentriska skrivningar och ordval, framför allt de exempel som har redovisats i denna framställning. Tydligast blir detta i det ovan citerade avsnittet som behandlar Indien, där det eurocentriska synsättet, uppenbarligen oredigerat, följt med genom upplagorna.
6. Slutsatser och diskussion
Sammanfattningsvis så har jag kommit fram till att båda de analyserade läroböckerna innehåller eurocentriska skrivningar och ordval. Detta resultat ligger också i paritet med den tidigare forskning jag tagit del av. Mot bakgrund av detta kan man se resultatet som ett led i en forskning som visar på förekomsten av ett eurocentriskt synsätt i läroböcker och
undervisning i den svenska skolan.
Vad det gäller de böcker jag har analyserat i denna undersökning så kan man dock inte påstå att de är genomgående eurocentriska i sin framställning. I båda böckerna återfinns skrivningar och ordval som markerar en medvetenhet och ett avståndstagande från ett eurocentriskt synsätt. I detta sammanhang framträder också en skillnad böckerna emellan. Alla tiders
historia A (2007) lyfter fram diversiteten i den historiska forskningen i större utsträckning.
Författarna låter ibland flera forskare summera forskningsläget inom ett visst område vilket tydligt markerar att det inte alltid finns en given historisk ”sanning”. I skrivningarna framgår det ibland också att innehållet härstammar från andra historiska källor än författarna själva och i vissa fall redovisas även andra forskares kritik mot det framförda stoffet. Perspektiv på
historien A (2006) följer däremot i större utsträckning ett mer klassiskt upplägg för läroböcker
i historia, det vill säga att man redovisar innehållet i boken som det ”som hände”, utan att blanda in allt för många utomstående synpunkter. Med detta vill jag inte framhålla att
Perspektiv på historien A (2006) helt saknar kritiska och diversifierade resonemang, eller att Alla tiders historia A (2007) på något sätt är fulländad vad det gäller denna aspekt. Båda
böckerna innehåller skrivningar som visar på både och. Dock innehåller Alla tiders historia A (2007) överlag fler kritiska och diversifierade resonemang kring det historiska stoffet än
Perspektiv på historien A (2006).
Båda böckerna innehåller vissa delar som knappt behandlar några utomeuropeiska kulturer alls, tydligast är detta i framställningen av tiden mellan 1914 till 1945. Avsaknaden av skrivningar som berör utomeuropeiska kulturer medför därför att dessa delar av boken inte innehåller några exempel på eurocentrism. Detta kan naturligtvis låta konstigt, och det finns säkert de som skulle hävda att själva urvalet i sig är en form av eurocentrism. Johanna Karlssons resonemang skulle till exempel kunna tänkas ge stöd för en sådan uppfattning:
Klart är dock att även eurocentrism handlar om exkludering och/eller andrafiering av den del av världen som ligger utanför vad som refereras till som Västerlandet. Det handlar också om den makt som ligger i detta att kategorisera och sortera in människor i olika etniska och kulturella mönster (Karlsson, 2007: 4).
Mot bakgrund av att dessa delar av böckerna bara utgör en del av en helhet, så anser jag inte att exkluderingen av utomeuropeiska kulturer i dessa avsnitt räcker för att definiera själva urvalet som eurocentriskt.
Vad gäller Alla tiders historia A (2007) kan man inte säga att boken vare sig är utpräglat eurocentrisk eller vice versa. I texterna så finns det skrivningar som visar på eurocentrism, men det finns också skrivningar som visar på en medvetenhet om eurocentrismen samt ställningstaganden emot den. Dessa ställningstaganden är dock inte lika tydliga som i
Perspektiv på historien A (2006). En återkommande tendens i Alla tiders historia A (2007) är
att markera avståndstagande från eurocentriska skrivningar och ordval genom att sätta citationstecken kring vissa ord som t.ex. ”upptäckare” och ”upptäckta” i kontexter som behandlar de europeiska stormakternas koloniala erövringar. Att dessa citattecken
underförstått utgör en medvetenhet och ett avståndstagande från eurocentriska skrivningar och ordval framstår som tydligt för mig som är väl införstådd med den bakomliggande teorin. Med tanke på att boken riktar sig till elever i gymnasieskolan bör man dock ställa sig frågan om detta framgår lika tydligt för den tilltänkta målgruppen.
Jag anser att medvetenhet om och avståndstagande ifrån eurocentrismen framkommer tydligare i Perspektiv på historien A (2006) än i Alla tiders historia A (2007). Detta beror främst på att författarna till Perspektiv på historien A (2006) i större utsträckning för tydliga resonemang kring ur vems perspektiv historien framställs. Författarna för en grundligare diskussion om hur synen på historien påverkas av att man ser saker utifrån västerlandets och erövrarens perspektiv. Författarna till Alla tiders historia A (2007) nöjer sig däremot, i de flesta fall, med att endast markera eurocentriska ordval och skrivningar med citationstecken. Jag anser att denna metod kräver en högre grad av förkunskap och kritiskt tänkande från läsarens sida, vilket medför att budskapet blir jämförelsevis mer otydligt.
Skolverkest riktlinjer för historieämnet i gymnasieskolan anser jag vara delvis oförenliga med ett eurocentriskt synsätt då ett sådant inte kan anses ge riktiga insikter ”om andra folk, länder och kulturer” (Gymnasial utbildning, Historia. Skolverket). Eurocentriska ordval och
skrivningar i en lärobok bidrar snarare till att förmedla en bild av utomeuropeiska folk och kulturer som underlägsna, ständigt i behov av att ”upplysas” av västerlandet. Elever som via skolan utrustas med en sådan syn på världen kan knappast anses ha goda förutsättningar för att uppnå en ökad förståelse för en ”multietnisk, konfliktfylld värld” (Gymnasial utbildning, Historia. Skolverket). Risken är snarare att eleverna kommer att gå ut i världen med en
världsuppfattning som bygger på att de ”rätta” värderingarna alltid uppstår i västvärlden, att vi alltid har rätt och att ”de andra” alltid har fel. En sådan världsuppfattning kan heller knappast anses främja ”samarbete över både sociala, etniska och geografiska gränser” (Gymnasial
utbildning, Historia. Skolverket).
Mot bakgrund av vad styrdokumenten anvisar så anser jag att uppenbart eurocentriska
skrivningar och ordval inte hör hemma i dagens läroböcker. I detta sammanhang anser jag att författarna har ett ansvar att utforma läroböckerna i linje med skolverkets anvisningar. Som jag konstaterat så ger båda de analyserade böckerna uttryck för en ambition att undvika eurocentriska skrivningar. Detta har författarna dock inte lyckats fullt ut med, och här finns det behov för förbättringar i kommande upplagor.
Även läraren har naturligtvis ett ansvar att undvika eurocentrism i undervisningen. Som lärare måste man därför vara uppmärksam på eurocentriska skrivningar och ordval i den lärobok man använder. Mot bakgrund av detta så är det naturligtvis viktigt att läraren själv är uppmärksam och medveten om eurocentrismen som företeelse. I annat fall föreligger det naturligtvis en risk att även läraren reproducerar ett eurocentriskt synsätt i sin undervisning. För en lärare som är väl insatt i dessa frågor blir inte några enstaka eurocentriska skrivningar i läroboken ett problem. Dessa kan istället användas för att uppmärksamma eleverna på att det finns flera sätt att se på historien. Detta kan man naturligtvis åstadkomma på flera sätt, exempelvis genom att använda sig av annat källmaterial och låta eleverna jämföra detta med lärobokens innehåll.
Som jag tidigare nämnt så bygger denna studie, precis som alla textanalyser, på tolkning. Som jag redovisat i metoddelen så har jag försökt att tolka det analyserade materialet så sakligt som möjligt. Dock kan man inte bortse ifrån att en studie som denna alltid präglas av en viss grad av subjektivitet. Jag vill i detta sammanhang återknyta till den tidigare forskning som jag redovisade i det inledande kapitlet. Precis som denna studie så visar Wallbergs och Karlssons resultat på förekomsten av ett eurocentriskt synsätt inom den svenska skolan. Anna Berghes
resultat visar däremot främst på en historisk förekomst av en eurocentrisk världssyn, representerad i form av ordval och skrivningar i en lärobok från 60-talet. Att läroböckerna utvecklats till den grad att dagens läroböcker inte längre okritiskt använder ord som ”neger” och ”vita” är väl knappast en utveckling som förvånar någon. Resultatet i denna studie visar ju också att de båda undersökta läroböckerna innehåller flera ordval och skrivningar som vänder sig mot en eurocentrisk syn på världen. Denna utveckling är dock inte något vi kan ta för givet, vilket exemplet med den ’överlevande’ texten om Indiens historia från Alla tiders
hitoria A (1996, 2007) tydligt visar. Det är därför min förhoppning att denna studie kan bidra
till att skapa en medvetenhet om dessa frågor som blivande och yrkesverksamma lärare kan ta med sig in i klassrummet.
När man genomför en studie som denna stöter man alltid på olika frågor och
undersökningsområden som faller utanför studiens avgränsningar. En fråga som jag
uppmärksammat under arbetet med denna studie är till exempel hur stor del av eleverna som förstår innebörden av att vissa ordval och skrivningar är placerade inom citationstecken för att författaren vill markera avståndstagande från dessa.
7. Litteraturförteckning
Berghe, Anna. Kolonialism- en läroboksanalys utifrån 3 olika böcker från 3 olika decennier
med utgångspunkt i begreppshistoria. 2008. Malmö. Malmö Högskola.
Bergström, Löwgren & Almgren. Alla tiders historia A. 1996. Första upplagan. Gleerups.
Bergström, Löwgren & Almgren. Alla tiders historia A. 2007. Tredje upplagan. Gleerups.
Huntington, Samuel P. The Clash of Civilizations?, i "Foreign Affairs", vol. 72, nr. 3, pp. 22-49. 1993.
Jonsson, Stefan. Världen i vitögat - Tre essäer om västerländs kultur. 2005. Stockholm: Norstedts.
Karlsson, Johanna. Läroboken, styrdokumenten och orientalismen. 2007. Göteborg. Göteborgs Universitet.
Mc Eachrane, Michael & Faye, Louis (red). Sverige och de andra: Postkoloniala perspektiv. 2001. Stockholm. Natur och kultur.
Nyström, Hans & Nyström, Örjan. Perspektiv på historien A. 2006. Malmö. Gleerups.
Said, Edward W. Orientalism. 2000. Stockholm. Ordfront.
Skolverket. Riktlinjer för historieämnet för gymnasieskolan. 2008. Hämtad 2008-05-20.
http://www3.skolverket.se/ki03/info.aspx?infotyp=16&skolform=21&sprak=sv&id=HI&ar=0 708&extraid=48&valtyp=&sel=&txt=
Tesfahuney, Mekonnen. Globaliserad apartheid – Fästning Europa, migration och synen på
de Andra. Mc Eachrane 187-215.
