Jag är polis, jag har en poliströja.

Malmö högskola

Lärarutbildningen

Examensarbete

Jag är polis, jag har en poliströja..

I am a police man, I am wearing a police sweater.. -the possible meaning of clothes in a three-year-old’s creation of identity

Jenny Stigsson

Lärarexamen 210hp Kultur, Medier och Estetik 2008-05-22

Examinator: Els-Mari Törnquist Handledare: Per Dahlbeck Tina Palm

Sammanfattning

Identitetsskapande är en process som pågår hela livet men kanske är skapandet som störst då vi är små och tämligen nytillkomna i vår värld. På förskolan pågår ett ständigt identitetsskapande - bland allt ifrån dockor och kastruller till spadarna i sandlådan. Men hur skapar egentligen ett litet barn sin identitet med fokus på kläder?

Mitt syfte med den här studien var att ta reda på hur små barns identitetsskapande ter sig med perspektiv på kläderna de bär. Hur stor betydelse har kläderna för små barn och hur ser deras relation ut till det de har på sig ut?

Genom intervjuer med förskollärare och kvalitativa observationer har jag undersökt hur en grupp treåriga förskolebarn upplever sin relation till kläder och vad kläderna har för betydelse i deras samspel. Observationerna har gjorts i anslutning till olika iscensatta situationer där barnen kunnat relatera till kläder på olika sätt.

Jag upplevde att barnen i min undersökning visade på en medvetenhet och ett intresse för sina kläder och att de kommunicerade med och tog intryck av de kläder de bar. Färg, form och symboler hade olika attraktionskraft hos barnen och dessa egenskaper har i sin tur en stor betydelse för den visuella kultur som de befinner sig i.

Ett ”vanligt” klädesplagg kan stimulera barnen till rollek och genom denna lek får de möjlighet att prova på olika identiteter vilket i sin tur främjar deras eget identitetsskapande.

Förord

Jag vill här tacka barnen och personalen på förskolan för att jag fick möjlighet att genomföra min undersökning hos och med dem. Tack för engagemang, struktur och den tid jag fick till mitt arbete och tack Sara för stöd och inspiration.

Jag vill även ge ett stort tack till Tina och Per för intensiv och närande handledning som sporrat mig i mitt arbete och gett mig perspektiv på min egen pedagogroll.

Slutligen tackar jag Marcus för stort stöd och värdefulla samtal och diskussioner kring text och tankar.

Jenny Stigsson Malmö 27 maj 2008

1. Inledning

1

1.2 Syfte och frågeställning 2

1.3 Tidigare forskning 3

1.3.1 Socialistation 3

1.3.2 Identitetsskapande 3

1.3.3 Identitetsskapande i förskolan 4

1.3.4 Identitetsskapande och fysiska ting 5

1.3.5 Barns visuella kultur 5

1.3.6 Kläder som kommunikation 5

1.3.7 Ett designat Jag 6

2. Metod

7

2.1 Forskningsetik 7

2.1.1 Validitet och reliabilitet 8

2.1.2 Urval 8

2.2 Datainsamlingsmetoder 8

2.2.1 Observationer 9

2.2.2 Intervjuer och samtal 9

2.2.3 ”Småprojekt” 10

2.2.4 Kläderna som gestaltande undersökningsmetod 10

3. Resultat, analys och tolkning

12

3.1 Barnens relation till sina kläder utifrån samtal med två pedagoger 12

3.1.1 Barns självkänsla i sina kläder 12

3.1.2 Färg, form och kvalité 12

3.1.3 Barns medvetenhet kring klädernas språk 13 3.1.4 Barnets egen stil eller en förlängning av föräldrarnas stil? 14 3.2 Att ”iklä” sig eller ”vara” – gestaltande småprojekt 15

3.2.1 Första dagen – ”lära känna” 15

3.2.2 Medium kontra innehåll 15

3.2.3 Tidningskläder eller polishattar 16

3.2.4 Klädlådan 17

3.3.1 Symbolers språk 18 3.3.2 Kläder som kommunikation – se mig, hör mig! 19 3.3.3 Kläder som rollspel – en lek med identiteter 20

4. Slutsats och diskussion

22

4.1 Kläder i relation till andra ting på förskolan 22

4.2 Barnens kroppsliga och visuella kommunikation… 22

4.2.1 …med varandra 22

4.2.2 …med tingen 23

4.3 Kläder som inspiration till rollek 24

4.4 Avslutande reflektion 24

4.4.1 Egen insats 24

4.4.2 Relevans för framtida pedagogroll 25

Referenser

26

Litteratur 26

Internet 27

Bilagor

28

Brev till föräldrarna 28

Intervjufrågor 29

Bilder på kläderna 30

1. Inledning

Jag behövde inte fundera särskilt länge över vad jag ville undersöka då jag skulle sätta igång med mitt examensarbete. Jag är, och har alltid varit, fascinerad av kläders uttryck och hur kläder kommunicerar med vår omvärld. Efter tre års designstudier, som avslutades med ett examensarbete där jag skapade en interaktiv klänning, beslöt jag mig för att fortsätta utbilda mig till kulturpedagog.

Efter ytterligare tre år på Lärarutbildningen och sammanlagt sex års studier, var det dags att bestämma sig för nästa undersökningsområde. Nu var det min fascination för små barns identitetsskapande, utveckling och samspel som låg i fokus men då jag fortfarande fann våra kläders kommunikation lika spännande föll det sig ganska naturligt att på något sätt kombinera dessa båda. Frågan var bara hur?

Jag visste sedan innan att jag ville fokusera på de minsta barnen i åldern ett till tre år då jag finner den åldersgruppen otroligt spännande och utvecklande att jobba med. Efter en research fann jag att de undersökningar som gjorts rörande barn och kläder handlade antingen om ungdomars klädstilar och grupperingar eller om genusaspekten på barnkläder. Det fanns väldigt lite forskning att tillgå om just ett- till treåringar rörande identitetsskapande i stort och ur ett barnperspektiv i synnerhet.

Jag visste att det skulle bli ett ganska utmanande projekt då barnen är tämligen små att hålla t.ex. intervjuer med, men jag ville ge mig in i utmaningen och se vart det kunde leda.

1.2 Syfte och frågeställningar

Mitt syfte med detta arbete är att få en djupare förståelse för 3-åringars identitetsskapande i förskolan, med fokus på kläder. Jag vill undersöka hur de agerar och resonerar kring identitet i situationer där kläderna kan tänkas ha betydelse för dem på ett eller annat sätt.

Uttrycket i de kläder jag själv väljer att bära spelar en stor roll för mig, men hur viktigt är klädernas uttryck för en treåring?

Det jag kommer att fokusera på är följande frågeställning:

1.3 Tidigare forskning

What to do? How to act? Who to be? There are focal questions for everone living in circumstances of late modernity – and ones which, on some level or another, all of us answer, either discursively or through day-to-day behaviour. (Giddens, 1991:70)

1.3.1 Socialisation

Ett barn får en plats i vårt samhälle så fort det föds och genom socialisation blir barnet medvetet om sociala normer och om sitt eget jag – sin identitet. Peter L. Berger och Thomas Luckmann (2003) har kategoriserat denna integrering i den primära och den sekundära socialisationen. Den primära socialisationen sker i familjen under barnets första år, omvårdnad och samspel familj emellan lägger grunden för ett emotionellt klimat.

Enligt Berger och Luckmann börjar den sekundära socialisationen då barnet kommer i kontakt med nya s.k. socialisationsagenter utanför familjen, såsom förskollärare och övriga barn på förskolan. Denna övergång, menar de, orsakar kriser i barnets liv då den värld som föräldrarna förmedlat till barnet och som även är barnets bild av världen inte är den enda värld som existerar.

Janson (1996) menar däremot att faserna ej slutar och börjar tvärt efter varandra utan att delar av dem löper parallellt där förskolan ses som en övergångszon från den primära till den sekundära socialisationen. Dessa båda faser lägger grunden för hur barnet skapar sin identitet i samspel med sin omgivning.

Enligt Anthony Giddens (2006) är socialisation den process där barnet ”gradvis blir

medvetet och skaffar sig kunskaper och färdigheter som passar in i den kultur där han eller hon blivit född”. Under barnets första år i livet, lär de sig av hur de äldre uppför sig och tar till sig de äldres beteendemönster, deras värderingar och deras normer.

Så hur tidigt har vi då uppfattning om vårt eget Jag och när börjar vi reflektera över vår egen och andras identitet?

1.3.2 Identitetsskapande

Daniel Stern, amerikansk utvecklingspsykolog och psykoanalytiker, menar att det existerar en känsla av "själv" innan barnet är medvetet om sig självt och har ett språk, och detta ”själv” utvecklas i samspel med omgivningen. Stern sätter känslan, upplevelsen och självet i centrum för sina teorier. Han talar om olika känslor av själv och delar upp dessa i fem olika

upplevelsekvaliteter - begynnande själv (0-2 mån), kärnsjälv (2-6 mån), subjektivt själv (9-18 mån), verbalt själv (18 mån -) och berättande själv (3 år -). Det är viktigt att inte förknippa upplevelsekvalitéerna som utvecklingsfaser som tar vid efter varandra. De olika kvalitéerna har sin startperiod men de kan fortsätta utvecklas resten av livet (Stern, 1985).

Enligt Giddens (2006) menar George Herbert Mead däremot att barn utvecklas som sociala varelser genom imitation av personer i sin omgivning. Barnet lär sig genom att imitera hur det är att befinna sig i en annan människas situation och det är genom att betrakta sig med andras ögon som det utvecklar en självuppfattning, ett Jag. Meads tänkande utgör en grund för den teoretiska tradition som kallas symbolisk interaktionism där tonvikten läggs på att interaktionen mellan människor äger rum med hjälp av symboler och tolkning runt dessa symboler. Från samspelet med familjen i spädbarnsålder där ögonkontakt, bekräftelse och närhet utvecklar barnets självkänsla till att träffa andra barn på förskolan, och i leken få prova på olika sätt att vara för att på så sätt skapa sin egen identitet. Men hur ter sig barnens identitetsskapande på förskolan?

1.3.3 Identitetsskapande i förskolan

Då nästan alla småbarn idag tillbringar sina första år i förskolan (Michelsén, 2005) får man anta att mycket av barnens identitetsskapande sker just där. Barn är mellan ett och tre år då de börjar på småbarnsavdelningar och är då inga oskrivna blad. Den identitet och självbild som det lilla barnet bär med sig har skapats i samspelet med barnets närmaste, oftast föräldrarna (Michelsén 2005).

I Läroplan för förskolan (2006:8) under rubriken Utveckling och lärande står det att ”förskolan skall sträva efter att varje barn utvecklar sin identitet och känner trygghet i den”. Under observationer jag gjort på en förskola under min VFT (verksamhetsförlagd tid) har jag reflekterat över att barnen bygger situationer bland Lego och dockor där de kan få experimentera med roller och identitet i samspel med andra. Vissa barn tar sig an bilarna, försvinner bort i leken och glömmer bort att tiden överhuvudtaget går. Andra finner man åkandes i rutschkanan hela dagen och i den mån det är möjligt kan man ana att hon eller han bestämmer vem som får lov att åka härnäst.

Michelsén (2005) menar att barnen skapar situationer i leken där gränssättningar och maktkamper sker konstant och bidrar till att samspelsregler och normer skapas i barngruppen. Detta, menar hon, kan i sin tur ha betydelse för barnens identitetsskapande på förskolan.

1.3.4 Identitetsskapande och fysiska ting

Marcus Persson (2007) har gjort en avhandling, Mellan människor och ting, där han undersöker människors samlande med fokus på interaktionen mellan just människor och ting. I sin undersökning utgår han från George Herbert Meads tänkande där tingen har betydelse för mänskliga handlingar samt för hennes uppfattning och erfarenhet av sig själv och världen som omger henne. Persson menar att ”både ting och människor är oumbärliga för allas vårt

utvecklande som självreflexiva individer” och att det inte bara är vi som ger tingen liv utan

även tingen som ger oss liv. Vidare menar Persson att det är ”först med hjälp av det

materiella motstånd som tingen i omgivningen erbjuder som gör att barnet kan upptäcka sin egen kropp samt i sin förlängning även sig själv”.

1.3.5 Barns visuella kultur

All idoldyrkan handlar mycket om att skapa sig en gemenskap omkring kunskap som man bygger upp

tillsammans. Anna Sparrman

(Magnus Jacobson, SvD 2002:26) Anna Sparrman (2002) har i avhandlingen Visuell kultur i barns vardagsliv – bilder, medier

och praktiker undersökt kopplingen mellan barns visuella kultur och identitet, roller och relationer. Hon menar att barns visuella kultur består av olika kulturgenrer såsom populärkultur (serietidningar), bildningskultur (kartor) och finkultur(konst). I sin undersökning upptäckte hon att dessa olika kulturgenrer blandas utan problem av barnen då de kommunicerar och genom det visuella förhandlar de identitet, makt och vänskap.

1.3.6 Kläder som kommunikation

’Kläddheten’ är ett mänskligt kännetecken. Kläder, kropp och uppträdande bildar den enhet vi förhåller oss till…Och avläsningen, tolkningen, av den klädda människan utgör en väsentlig grund för vår sociala

tillvaro. Ulla Brück

(Nilsson, 2005:19)

Malcolm Barnard (2002), assisterande professor i design- & konstvetenskap och författare till boken Fashion as Communication, menar att vi, oftare än vi tror, bedömer människors sociala och ekonomiska status efter vad de har på sig.

Kläderna kan signalera allt ifrån yrke och kön till ålder och etnicitet och när vi gjort vår bedömning av människan ifråga, har vi sedan en förväntning på hur han eller hon skall bete sig (Barnard, 2002).

Religiös klädsel är oftast djupt traditionsbunden och indikerar på hur stark ens tro är. Inom de flest religiösa grupper förekommer också varierande uttryck i klädseln för att signalera status och position. På liknande sätt kan symboler och plagg symbolisera vilken politisk åsikt man har. De starkaste exemplen på det finner man oftast i olika ungdomskulturer där kläderna har en stor betydelse för att signalera sin tillhörighet - sin musik, sin ideologi och sin livsstil. Vi ser, vi tolkar, vi värderar och förväntar oss hur personen i fråga skall bete sig.

1.3.7 Ett designat Jag

Även om formgivaren bakom ett visst plagg förmodligen har en intention med plaggets budskap når det budskapet sällan den som i slutändan kommer att bära plagget. Bäraren kommer likväl själv att skapa en mening med plagget hon eller han bär (Barnard 2002). Kanske är denna mening viktig för bäraren och hon eller han har ägnat mycket omsorg åt valet av klädseln. Det kan också vara så att personen inte reflekterat särskilt mycket över valet utan tagit det hon eller han känner sig bekväm i. Om vi ser till ett barn på tre år som kanske inte väljer själv vad han eller hon ska ha för kläder på sig – vems budskap förmedlas då? Ett medvetet klädval eller ej - vår omvärld kommer likväl att läsa av och tolka hur vi är som personer, men hur ser en treåring på sina kläder i sitt ständiga skapande av en egen identitet?

2. Metod

Då min intention var att gå på djupet i min undersökning av hur dessa 3-åringar uppfattar sina kläder ur identitetssynpunkt valde jag att använda mig av ett par kvalitativa datainsamlingsmetoder – fältobservationer och intervjuer. En kvalitativ metod innebär att man enbart fokuserar på en eller ett par miljöer i sin undersökning och skapar ett nära förhållande till det eller den/de man undersöker och försöker karakterisera detta till skillnad från kvantitativa metoder där materialet man utgår från en mängd olika mätbara resultat och där det är, som namnet beskriver, kvantiteten som är i fokus (Repstad, 2007). Kvalitativa metoder ger vanligtvis en djupare förståelse om ämnet då syftet är att se till kvalité snarare än kvantitet.

2.1 Forskningsetik

Då man gör ett undersökande arbete, som ett examensarbete är, måste man i respekt för de personer som deltar följa vissa forskningsetiska anvisningar. Vetenskapsrådet (2002) har utformat fyra huvudkrav gällande individskydd inom humanistisk-samhällsvetenskaplig forskning som jag har utgått ifrån i min undersökning:

Informationskravet – deltagarna skall informeras om deras uppgift i undersökningen och att de har rätt att avbryta sin medverkan närhelst de önskar.

Samtyckeskravet – Deltagarna skall lämna sitt samtycke till undersökningen. Om deltagarna är under 15 år skall deras målsman ge samtycke. De medverkande har rätt att bestämma hur länge och på vilka villkor de skall delta och skall kunna säga upp sin medverkan utan negativa följder.

Konfidentialitetskravet – Alla uppgifter om identifierbara personer skall antecknas så att enskilda människor ej kan identifieras av utomstående.

Nyttjandekravet – De enskilda uppgifter man antecknar får ej användas eller utlånas för

kommersiellt bruk. (Vetenskapsrådet, 2002)

Alla deltagare blev informerade om undersökningens syfte samt deras rättigheter att avbryta sin medverkan närhelst de önskar.

Blanketter (bilaga 1) skickades ut till alla föräldrar med information om undersökningen. De fick även fylla i huruvida dokumentation av deras barn var tillåtet eller ej. Jag utgick sedan från föräldrarnas svar i mitt val av undersökningsgrupp.

2.1.1 Validitet och Reliabilitet

Validitet är ett mått på hur sann bild vårt resultat ger, av det vi undersökt. I denna studie har jag försökt få en bred bild av ett smalt fält genom att observera barnen i situationer som är knutna till kläder samt att intervjua förskolepersonalen som känner barnen väl. Jag anser att jag undersökte det jag hade för avsikt att undersöka, vilket jag anser ger en hög validitet. Reliabilitet är mätnoggrannheten i de undersökningsmetoder man använt och handlar om forskningens tillförlitlighet. Jag tror att min undersökning har hög reliabilitet då jag som person troligtvis skulle få samma resultat vid en upprepad undersökning med barngruppen. Med det inte sagt att det skulle bli samma svar på en annan förskola eller barngrupp(Johansson och Svedner, 2006) .

2.1.2 Urval

Jag valde att genomföra min undersökning i en treårsgrupp på en förskola i centrala Malmö. Valet av förskola föll sig naturligt då jag redan hade kontakt med en verksam förskollärare vid namn Sara på en treårsavdelning. Avdelningen har ca sexton barn som i den dagliga verksamheten oftast delas upp i mindre grupper.

För att avgränsa observationsfältet och inte gå in och ändra i verksamheten för mycket valde jag att fokusera på den lilla barngrupp som Sara redan jobbade med. Denna barngrupp bestod av sex stycken barn – två flickor och fyra pojkar. Alla barn var dock inte närvarande under alla dagar jag var där vilket gjorde att jag senare i min studie kom att bjuda in ytterligare en pojke och en flicka i barngruppen.

Jag gjorde även intervjuer med de två förskollärarna på avdelningen, Sara och Josefin, för att få en inblick i hur de uppfattar barnens identitetsskapande.

2.2 Datainsamlingsmetoder

För att jag, på ett enkelt sätt, skulle kunna gå tillbaka och analysera mitt arbete, använde jag mig av loggbok, ljudinspelning och videokamera. Ljud- och bildinspelning ger en bättre möjlighet att gå tillbaka och reflektera över materialet då man kan ha missat saker vid antecknandet och får då möjlighet att se eller höra förloppet igen.

Loggboken användes både som komplement till videoupptagningen vid observationerna samt som reflektionsbok efter varje genomförd dag på förskolan. Jag använde mig av

Det är också en stor fördel att ha intervjun inspelad för att kunna lyssna på den igen i analysfasen då man har en ordagrann återgivning av intervjun istället för en filtrerad återgivning i form av anteckningar, då man oftast inte hinner skriva ner allt som sägs (Repstad, 2007).

Under mina observationer tog jag filmkameran till hjälp för att få en så god överblick som möjligt av det som skedde i barngruppen. Till en början hade jag en tanke om att jag endast skulle observera och ej vara delaktig i det som skedde i gruppen men då jag valde att ha små projekt med barnen föll det sig bäst att Sara och jag höll i det tillsammans. Detta för att jag hade en klar tanke och bild av hur jag ville genomföra dessa projekt och att gå igenom innehållet med Sara skulle ta för lång tid.

2.2.1 Observationer

Jag valde att använda mig av deltagande observation som en av mina undersökningsmetoder vilket innebär att man iakttar den sociala miljö som människorna vistas i - i mitt fall barnen på förskolan. Observationer kan delas in i strukturerade och ostrukturerade observationer. En strukturerad observation innebär att man tittar efter redan bestämda beteenden eller händelser och använder sig av ett observationsschema eller liknande. Vid ostrukturerade observationer använder man inget förberett schema utan registrerar allt som sker (Patel & Davidsson, 2003). I denna undersökning har jag använt mig av ostrukturerade observationer.

Observationsdagarna förlöpte över två veckor där jag sammanlagt spenderade fyra förmiddagar i barngruppen. Väl ute på fältet växlade jag mellan att vara passiv och aktiv observatör. Att endast ta rollen som passiv observatör kan skapa osäkerhet i barngruppen vilket kan påverka barnens beteende (Repstad, 2007). Det gäller snarare att hitta en balans och skapa en god kommunikation med barnen och därför delta ”lagom mycket” i deras verksamhet.

2.2.2 Intervjuer och samtal

Att enbart observera aktörernas handlingar är sällan tillräckligt om man vill förstå den innebörd de lägger i de handlingar de gör (Repstad, 2007). Jag valde därför även att göra intervjuer med de två förskollärarna på avdelningen, Sara och Josefin. Detta för att få pedagogernas syn på hur de tror att barnen uppfattar sig själva och sina vänner genom de kläder barnen bär. Frågorna var formulerade innan intervjutillfället (bilaga 2) och följdfrågor

ställdes under intervjun. Intervjuerna varade ca 40 minuter vardera.

Jag hade även gruppsamtal med barnen i anslutning till de ”småprojekt” vi hade. Dessa gruppsamtal var ostrukturerade då jag ville fånga barnens tankar kring kläder i olika situationer där det inte kändes påtvingat och konstlat. Jag valde gruppsamtal med barnen istället för individuella samtal, då gruppen kan få barnen att känna sig tryggare vilket i sin tur kan uppmuntra till en intressant samtalssituation (Repstad, 2007).

2.2.3 ”Småprojekt”

Jag ville observera barnen i situationer där de kunde referera till sina egna kläder. I diskussioner med min kontaktperson Sara kom vi därför fram till att vi kunde ha olika småprojekt med barnen de dagar jag var ute.

”Småprojekt” kom att definieras som en arrangerad situation där barnen hade tillgång till förbestämt material och rekvisita och där min grundtanke låg i att stimulera barnens tankegångar kring kläder. Småprojekten varade ca 40 min vardera och startades kl. 9:20 på förmiddagarna.

För att få en övergripande bild av verksamheten valde jag att vid mitt första möte med barnen och verksamheten, dag ett, presentera mig för att sedan ta ett steg tillbaka och observera den resterande tiden av dagen.

Under den andra dagen visade jag en film, Tunggung:Kläder, från UR. Filmen var tio minuter lång och innehöll mindre kortfilmer som på olika sätt berörde kläder. Denna film följdes upp med ett samtal kring filmens innehåll och tankar som barnen fått.

Den tredje dagen startade i ett tidningsprojekt där barnen skulle tillverka kläder av tidningar. Idén kom från en av kortfilmerna vi sett tidigare där en pappa med sin dotter klär på sig tidningskläder, limpskor och toapapper som halsduk.

Den fjärde och sista dagen var knuten till en låda med uppsydda kläder. Lådan skulle inte introduceras för barnen utan placeras i ett av rummen under den fria leken. Jag ville med detta se hur barnen tog sig an kläderna själva och hur de diskuterade kring dem när pedagogerna inte var där.

2.2.4 Kläderna som gestaltande undersökningsmetod

Inför den fjärde dagen hade jag sytt upp åtta stycken olika klädesplagg med varierande uttryck. Jag valde att sy plaggen själv då jag inte hade kläder i den storleken att tillgå och jag ville inte heller att barnen i gruppen skulle ha någon relation till kläderna sedan tidigare. Jag

attraherade barnen då de eventuellt valde något av plaggen. Kläderna skulle inte vara typiska utklädningskläder såsom exempelvis lejondräkt, polisuniform eller clowndräkt, utan snarare kläder som de flesta barnen själva skulle bära till vardags.

Jag hade reflekterat mycket över barnkläders uttryck och hur färg, form och mönster kombineras. Min tanke var som sagt att kläderna skulle vara ”vanliga kläder” – kläder som man skulle kunna köpa i en klädesaffär idag. Jag ville dock leka lite med min egen föreställning om hur barnkläder ser ut idag och kom oundvikligen in på könsaspekten i klädernas uttryck. Jag gjorde därför lite research inom barnklädesindustrin – besökte butiker, läste tidigare uppsatser och tittade i postorderkataloger.

Jag listade sedan upp det som jag såg som typiskt ”flickigt” med det som jag såg som typiskt ”pojkigt” vad gäller färg, typ av plagg och tryck.

FLICKOR POJKAR

Könstypiska färger Rött, rosa, pasteller, glitter Blått, svart, grönt, mörka färger

Könstypiska plagg klänning, kjol Hoodie, combatbyxor

Könstypiska tryck Blommor, hjärtan, djur Seriefigurer, Stor text, Dödskallar

Min tanke var att utifrån detta försöka mig på att skapa plagg som vart och ett hade en kombination av både det som var typiskt flickigt och det som var typiskt pojkigt utifrån det jag funnit. Min förhoppning var att plagget skulle tilltala både pojkar och flickor fast på olika sätt. Jag ville se vad betydelsen av plaggets utformning hade för vilket plagg de valde samt vilka diskussioner det blev kring plaggen i stort.

Jag kom fram till följande plagg som jag sydde upp(bilaga 3):

Plagg 1: en hoodie (luvtröja) i glansigt silvertyg Plagg 2: ett rött stort linne med Spiderman på Plagg 3: En brun klockad kjol med prickar

Plagg 4: Ett par vida combatshorts med rödrutigt tyg Plagg 5: En klänning i grönt militärtyg

Plagg 6: En röd- och vitrandig hoodie med en blå bil på Plagg 7: En grön t-shirt med rosa muddar och en rosa elefant på Plagg 8: En svart klänning med en stor vit dödskalle på

3. Resultat, analys och tolkning

I den första delen kommer jag att redovisa och analysera de båda intervjuer jag genomförde med pedagogerna. Detta för att få en bild av hur de upplever barnens relation till sina kläder. I del 3.2 följer sedan en beskrivning av de olika gestaltande småprojekten som jag gjorde med barnen under de dagar jag var ute.

Min fokus lägger jag sedan i del 3.3 på den fjärde dagens småprojekt som jag valt att kalla

Klädlådan. Det var detta projekt som fängslade mig mest och det är därför jag valt att

beskriva och tolka just detta projekt i del två

3.1 Barnens relation till sina kläder utifrån samtal med två pedagoger

3.1.1 Barns självkänsla i sina kläder

De flesta av barnen på avdelningen är tre och det känns som att de är ganska medvetna om vad de ska ha på sig. Man hör ofta att de har fått välja själv på morgonen och det är därför de ser ut som de gör. De drar tydligt ned dragkedjan och visar att det är Spiderman eller dödskallar exempelvis som de har på sig. (Josefin)

Båda pedagogerna upplevde att de flesta barnen lägger fokus på sina kläder i relation till andra och kanske speciellt på morgonen då de anländer till förskolan och blir emottagna. Oftast är det något tryck på kläderna som omnämns och har barnen fått välja kläder själva, kommenterar gärna föräldrarna det på morgonen. En av pedagogerna menade att man ofta kan se på ett barn om han eller hon fått välja kläder helt själv då det kan vara väldigt omatchande i vuxnas ögon. Då kombineras gärna ”favorittröjan” med ”favoritstrumpbyxorna” och hon upplever att det inte finns en tanke hos barnet att ”matcha” kläderna med varandra.

De har ju vissa favoriter framför allt som de gärna vill visa och jag kan tänka också på morgonen när man möter barnen och de blir lite blyga ibland och de inte vet vad de ska göra så visar de ofta sina kläder. De använder kläderna som ett attribut. ”Kolla vad jag har” Så visar de något på magen eller strumporna. Kläderna blir något att prata kring. De pratar mycket om sina kläder och de är väldigt stolta över sina kläder. Inte alla, men väldigt många. (Sara)

3.1.2 Färg, form och kvalité

våra klädval, men har de samma betydelse för barnen eller är det något annat som spelar in i valet av kläder? En av pedagogerna har följande tankar kring varför barnen väljer de kläder de gör:

Jag tror färgen spelar stor roll men även kvalité, material och känsla på kläderna.

Sen tror jag det är vissa figurer som de stärks av. Ibland vet man inte varför en viss sak är så himla speciell. Det var som en pojke hos oss häromdagen. Vi hade en bild på honom där han hade en t-shirt och ett par shorts på sig fast det såg han inte själv för han trodde han hade en klänning på sig. Han trodde han var en påskkärring på bilden och det förstod vi inte först. ”Titta vad fin jag är – jag har klänning!” De är ju medvetna om sina kläder fast det är ju svårt att kommunicera kring det. (Sara)

Pojken såg inget konstigt i att han hade klänning på sig på bilden och tyckte snarare att han var fin med den på. Pojken tycks inte ha någon direkt föreställning om att det är ”flickigt” att ha klänning på sig, och om de har det så är det något positivt, något fint. Detta är något som även framkommer i undersökningen som jag beskriver i avsnitt 3.3 där några av pojkarna tar på sig klänningar. Om någon av de andra barnen i barngruppen hade kommenterat att pojkarna bar klänningar hade deras agerande med största sannolikhet tett sig annorlunda, men ingen nämnde något om att det var klänningar eller att plaggen såg ut som det.

Här kan barnen gå runt i ballerinaskor med klack fastän de är pojkar. Det är nog inte förrän de blir äldre som det inte går att bära flickkläder... De tycker att någonting är fint och ibland är det nog så att de blir någonting mer med sina kläder. Det stärker dem så som det kan göra med oss. Att vi kan få självförtroende om vi sätter på oss någonting, det är nog samma sak med oss. (Sara)

3.1.3 Barns medvetenhet kring klädernas språk

Jag frågade pedagogerna om hur medvetna de trodde att barnen var när det gäller klädernas kommunikation och fick till svar:

Frågan är vad som är medvetet men det finns ju vissa attribut eller märken, till ex. dödskallar som har betydelse. De har något viktigt att visa med det. Sen hur de uppfattar sig själva, om det stärker deras självförtroende eller om de identifierar sig kring sina kläder det är så himla svårt att svara på. Men det tror jag de gör, jag tror det är viktigare än vi tror att det är.

Får de lov att själva bestämma kring det så har de väldigt bestämda åsikter om det. Vad de vill ha på sig och hur det ska se ut. (Sara)

Under min första undersökningsdag på förskolan upplevde jag hur viktigt klädvalet var för ett av barnen. Vi skulle gå ut på gården efter maten och det hade precis regnat. Barnen skulle

därför bära överdragsbyxor på för att inte bli blöta om kläderna. En av pojkarna ville absolut inte sätta på sig sina överdragsbyxor och motiverade sin vägran med att byxorna var blöta, vilket jag försökte motbevisa genom att få honom att känna på dem.

Jag trodde mig förstå att det var något han sa för att få slippa ha sina överdragsbyxor på sig och den eventuella anledningen fick senare reda på. Han hade fått nya skor och var förmodligen mycket stolt över dessa. På grund av detta ville han därför bära överdragsbyxor då de förknippades med stövlar och då skulle han ju inte få bära sina nya skor alls. Samma situation hade uppstått dagen innan och pojken hade varit helt förtvivlad då Sara försökt övertyga honom om varför det var nödvändigt att bära regnkläder.

3.1.4 Barnets egen stil eller en förlängning av föräldrarnas stil?

Jag vågar påstå att det i de flesta fall är föräldrarna som står för inköpet av kläderna och i och med det kan man också märka en förlängning av föräldrarnas stil hos barnen. Vissa barn påverkar klädinköpen mer – andra mindre.

Alla har sin egen klädstil men frågan är om det är barnens egen eller föräldrarnas stil. På de flesta barnen kan man se att föräldrarnas stil återkommer i barnens klädsel, men om barnen skulle få välja själva vad de vill köpa skulle vara för tidigt.

Att gå in på H&M och fråga –”vilka byxor vill du ha?” det tycker jag är lite väl om man är två år till exempel. Snarare att man kanske uppmuntrar när barnen säger ”såna skulle jag vilja ha!”. Man måste ju även våga vara vuxen och säga ”det här är praktiska kläder som passar här. (Josefin)

3.2 Att ”iklä sig” eller ”vara” – gestaltande småprojekt

I nedanstående del följer en beskrivning av de olika småprojekten jag genomförde med barnen.

3.2.1 Första dagen – ”lära känna”

Jag anlände till avdelningen en liten stund innan morgonsamlingen vid nio och gick runt i lokalerna och hälsade på barnen och pedagogerna. Vid samlingen fick jag lov att presentera mig och förklarade att jag var på besök under några dagar för att jag var intresserad av att se vad de gjorde på förskolan.

Sara hade tidigare berättat för mig att barnen var vana vid besök och efter min presentation tycktes det heller inte konstigt att jag var där. Jag observerade den grupp som Sara hade under resterande delen av förmiddagen och deltog även under lunchen.

3.2.2 Medium kontra innehåll

Under andra dagens samling fick majoriteten av barnen välja aktivitet medan Saras grupp, två flickor och två pojkar, fick veta att de skulle stanna i rummet vi befann oss i. Barnen blev nyfikna och undrade vad som var på gång.

Jag hade placerat en filmkamera i ena hörnet som var spännande till en början. Intresset för den försvann dock ganska fort efter att jag placerat en laptop på en stol framför en hög med kuddar.

Barnen verkade förstå vad som var på gång. Jag förklarade att vi skulle titta på film och de satte sig ner i kuddhögen. Filmen pågick i tio minuter och innehöll mindre kortfilmer om bl.a. två pojkar som leker med utklädningskläder, en pappa och en dotter som bär tidningskläder, mossmössor och limpskor och en förskolegrupp som klär på sig ytterkläder för att gå ut och leka i snön. Kortfilmerna knöts samman av en tecknad liten hund som presenterade varje film på ett finurligt sätt. Barnen satt stilla genom hela filmen.

Efter filmen ville barnen se på mer film. Då jag svarade att jag inte hade mer film att visa önskade de se filmen igen. Detta var jag inte riktigt beredd på men då alla fyra uttryckte samma önskan, satte jag på filmen en gång till. Denna gång hade barnen svårare för att sitta still och någon ställde sig upp och gick runt lite och en annan lade sig ner.

Efteråt frågade jag dem vad vi hade sett dem göra på filmen. ”En polisbil”, ”En hund som gungar”, ”Jag såg också en hund som gungar”. Barnen hade främst noterat den tecknade hunden som var mellan kortfilmerna vilket var väldigt intressant. Jag frågade vidare om första

delen av filmen med pojkarna som klär ut sig men hade svårt att få respons på mina frågor då barnen nu börjat röra sig i rummet.

Jag fick uppfattningen om att barnen inte hade ro att prata mer om filmen så jag frågade barnen, en och en, vad de själva hade på sig. Alla fyra berättade vad de hade på sig efterhand som jag frågade. De berättade även vem det var som hade valt deras kläder på morgonen. En av flickorna lade mer fokus på att berätta vad varje klädesplagg hette och vilken färg det hade medan den andra flickan frågande sa ”ser du att det är en nalle”? och pekade på sin mage där hon hade en stor björn tryckt på t-shirten.

Att hålla igång ett längre samtal kändes i situationen inte genomförbart, och då barnen suttit ner i 20 minuter och tittat på film ville jag inte hålla dem kvar. Mitt intryck av filmstunden var att mediet film som sådant fängslade dem men innehållet väckte kanske inte så mycket tankar kring kläder. Det samtal vi hade efteråt var flyktigt och även ifall jag upplevde att barnen blev engagerade då jag bad dem berätta om sina kläder så kanske det inte var kläderna i sig som engagerade dem.

3.2.3 Tidningskläder eller polishattar

Den tredje dagen hade jag med mig massor av dagstidningar och tejp med en tanke om att barnen själva skulle få göra tidningskläder. Jag ville med detta återknyta till filmen vi sett några dagar tidigare och se hur de tänkte kring det. Dagens grupp bestod av tre pojkar och två flickor och tre av dem hade varit med vid filmvisningen. En av flickorna var sjuk denna dag och kunde därför inte vara med och då både jag och Sara tyckte att tre barn var en lite för liten grupp så valde Sara ut två barn till som fick vara med i gruppen.

Jag och Sara hade talats vid innan om hur jag hade planerat projektet och vi hade kommit överrens om att hon skulle hålla i det så jag kunde observera hur barngruppen agerade. Anledningen till att jag ville att Sara skulle vara den som presenterade idén för barnen var att jag ville att det skulle kännas som vilken aktivitet som helst för dem.

Hon började med att presentera materialet och barnen tittade nyfiket på det. Därefter började hon själv tillverka skor av tidningspapper och barnen fnissade lite åt henne. Hon frågade därefter om det var någon som skulle vilja ha något klädesplagg på sig av tidningspapper. Inget av barnen verkade mottaglig för den idén.

Efter ett tag fann jag det svårt att endast observera och började själv tillverka kjol och tröja av tidningspapper. Barnen hjälpte både mig och Sara med tejp och mer papper. Skratt och

barnen blev intresserade av att bära tidningspapper som kläder. De tre pojkarna ville helst tillverka hattar – polismössor och sjörövarhattar –medan de båda flickorna hellre ville måla på tidningspapperet.

3.2.4 Klädlådan

Denna dag var fri lek planerad och barnen hade två rum att vara i – rum 1 och rum 2.

Tanken var att barnen denna dag skulle få undersöka på egen hand. Inför detta hade jag, som tidigare nämnts, sytt upp åtta stycken olika klädesplagg med varierande uttryck.

Kläderna placerades i en blå plastlåda och ställdes sedan mitt i rum nr. 2 som barnen också hade till förfogande vid den fria leken. En filmkamera var placerad i ett hörn. Det var inga barn i rummet då lådan och kameran placerades ut.

3.3 Kläderna i lådan – en observation

Jag har här valt att redogöra för undersökningen med kläderna i lådan och beskriva det som hände utifrån det jag har observerat. Denna episod var för mig otroligt spännande då barnen fick ”gå loss” utan oss vuxna i rummet vilket jag tror spelade roll i hur de agerade. Jag visste inte om barnen överhuvudtaget skulle närma sig lådan eller om de vidare skulle interagera med lådans innehåll, kläderna.

3.3.1 Symbolers språk

Alla barnen inklusive jag och förskolläraren Sara befinner sig i rum nr. 1. Otto upptäcker en låda ståendes mitt i rum nr. 2.

Han går ut i rum nr. 1 och frågar mig vad det är för kläder där i lådan och jag svarar att han får titta efter och se.

Samtidigt kommer Joakim in i rum nr. 2 - hör vad vi säger - och rusar fram till lådan.

Otto och Joakim tittar ner i lådan och Joakim får syn på ett rött plagg under de översta plaggen. Man kan inte se motivet på det röda plagget, men innan han har lyft upp det utbrister han: "Spiderman..Spiderman vill jag ha" och rycker snabbt åt sig plagget.

Som observatör har jag svårt att förstå hur han kunde veta att det var Spiderman på linnet. Allt man kunde se var att det var rött, möjligtvis med något svart tryck.

Man ska dock inte underskatta små barns förmåga att läsa av symboler och bilder som enligt Anna Sparrman (2002) är något som man lär sig och som är kulturellt präglat. Hon menar vidare att till bilderna har vi känslor och minnen och barn skapar mening i en berättelse utifrån en bild genom att tolka både bilden och texten.

Vidare händer följande:

Otto försöker hinna med i vad som händer och tycks blir ivrig när Joakim rycker åt sig det röda plagget, men han hinner inte få tag på det och iakttar hur Joakim håller upp bytet och får det bekräftat för sig. Det är ett linne med Spiderman på.

Han upprepar samtidigt två gånger: "Spiderman hittar jag. Spiderman hittar jag". Joakim lämnar rum nr. 2 och håller samtidigt upp linnet han hittat. Otto återgår till lådan.

Han kollar på den gröna t-shirten med den rosa elefanten och, utan att släppa den, tar han upp ett nytt plagg ur lådan.

Spiderman tycks vara status för många av barnen och jag upplever att barnen tycker att allt med Spiderman på är häftigt. När Joakim får tag på linnet följer barnens blickar honom då han gärna med tal upprepar vad han funnit. Otto tycks besviken över att han inte hittade linnet först men beslutar sig för att försöka hitta något annat spännande i lådan. En stund senare händer följande:

Måns kommer in i rummet samtidigt som Frida lämnar.

Han får syn på Spidermanlinnet som Joakim nu försöker få på sig. "Den vill jag ha!" utbrister han.

"Nej, jag har den nu så den är inte ledig" säger Joakim. Måns tittar på lådan men tittar snart tillbaka på linnet.

"Ha den på mig" säger Måns, sätter händerna på huvudet och tittar på linnet.

"Nej, jag har den nu…nu ska jag ta av mig min tröja" säger Joakim och börjar ta av sig sin tröja. Måns får också syn på linnet och Joakim är snabb med att poängtera att det inte är ledigt. Genom att uppmana Joakim att sätta på han linnet, försöker Måns få tillgång till det men även det försöket misslyckas och han, liksom Otto tidigare, får vända sig till de andra kläderna. Av Joakims kroppsspråk att döma verkar han nöjd över att det finns fler barn som skulle vilja bära linnet med Spiderman på, och vill därför visa upp vad han funnit om och om igen.

3.3.2 Kläder som kommunikation – se mig, hör mig! Måns sätter sig ner vid lådan men tittat fortfarande åt Joakims håll.

Medan Joakim och Otto försöker få på sig sina plagg, plockar Måns ut plagg efter plagg från lådan. Han tittar ner på det han lagt på golvet och får syn på något svart och vitt bland kläderna.

Han plockar upp det och utbrister: "Oh!" samtidigt som han ställer sig upp och fortsätter "Dökalle!" Joakim tittar på plagget och svarar snabbt: "Vill du ha den då?"

"Ja!" svarar Måns och ställer sig i dörröppningen och visar upp den för oss i det andra rummet. "Kolla dökalle!...dökalle!" ropar han.

Otto kommer springande med sin klänning i handen: "Kolla vad jag också hittade!"

Även här är det färgerna som får Måns att reagera på de kläder han ser liggandes på golvet. Svart och vitt är dödskalle-färger, det kan man ana att han är mycket medveten om.

Joakim tycks också bli intresserad av plagget och genom att fråga om Måns vill ha den, ger han på något sätt sin tillåtelse och bekräftelse.

"Jag har hittat en biltröja" säger Tom och närmar sig mig.

"Ja, jag hittade den till dig, Tom" säger Frida som försöker ta av sig tröjan samtidigt. Jag sitter på golvet och hjälper Frida.

Joakim sträcker på sig och tittar sig omkring, klappar i händerna några gånger och tittar sig i spegeln. Han experimenterar med att dra i linnet så att det rynkar sig och stoppar in armarna i det.

Barnen vill gärna berätta om vad de hittat och söker bekräftelse hos de andra barnen och hos oss vuxna. Samtidigt är de hjälpsamma och delar gärna ut överblivna kläder till varandra. Kanske är det de plagg som de själva inte riktigt tilltalas av som delas ut?

I takt med att barnen får på sig de kläder de funnit fylls snart rummet med alla sex barnen i gruppen och det rotas än mer i lådan efter något spännande plagg som någon kanske råkat missa.

3.3.3 Kläder som rollspel – en lek med identiteter

Otto snurrar på knäna på golvet. Han är fortfarande utan tröja på överkroppen. "Titta vad jag kan snurra!" säger han.

Tom och Joakim sätter sig också ner och börjar snurra. "Se på mig då" säger Joakim.

Joakim börjar sedan springa mot väggen och hoppas upp när han kommer fram. Han ser sig om. Sedan backar han och upprepar förloppet.

Frida har nu fått på sig silvertröjan och Tom håller på att ta på sig den röd- och vitrandiga biltröjan. "Jag är polis" säger han. "Jag har en poliströja.”

In kommer nu Sofi. Hon tittar igenom lådan och hittar ett par glitterbyxor och en kjol. Hon börjar ta av sig sin tröja och tittar på Frida.

Måns ber mig om hjälp att sätta på sig dödskalleklänningen.

När Otto inte hittar något plagg så börjar han istället snurra på golvet och påkallar uppmärksamhet genom att uppmana de andra att titta på honom. Han tycks bli bejakad genom att två av pojkarna väljer att upprepa det han just gjorde.

Efter snurrandet är Joakim är fullt upptagen med sitt linne igen och han låtsatsklättrar på väggen likt Spiderman. Linnet verkar otroligt viktigt för honom och han tittar ner på magen gång på gång som för förvissa sig om att Spiderman fortfarande sitter kvar. Han går själv in i rollen som Spiderman och får möjlighet att klättra på väggen. Min tolkning är att det fortfarande är viktigt för honom att få bekräftelse av de andra barnens blickar.

sig i periferin - man kan ana att hon inte känner sig delaktig då hon inte uppfattat vad som pågått inne i rummet med kläderna. Då hon tittat igenom de resterande kläderna tar hon av sig sin tröja som för att sätta på sig något av plaggen. Hon tar upp kjolen, snurrar lite på den och lägger ner den igen. Hela tiden iakttar hon de andra barnen som är upptagna med sina egna kläder. Hon tycks tappa lusten att sätta sig in i den aktivitet som pågår i rummet så efter en stund tar hon på sig sin egen tröja igen och lämnar rummet. Kanske var de mer spännande plaggen slut, därav det ringa intresset.

Då det var dags för mig att samla ihop kläderna igen innan maten upplevde jag att barnen inte ville ta av sig de kläder de funnit. Joakim tyckte att jag skulle gömma linnet med Spindelmannen så att ingen annan kunde hitta det. Han upprepade sitt önskemål flera gånger och han verkade väldigt angelägen om att jag verkligen skulle göra vad han bad om. Otto bad om att få använda tröjan sen igen och Tom frågade om det var hans tröja nu?

4. Diskussion och slutsats

Jag har genom den här undersökningen fått en tydligare förståelse för hur barns identitetsskapande sker på förskolan. För att närma mig detta har jag lagt min fokus på hur barnen relaterar till sina egna kläder.

4.1 Kläder i relation till andra ting på förskolan

Jag valde att studera identitetsskapande ur ett klädperspektiv då jag, som jag tidigare nämnt, fascineras av klädernas kommunikation. Undersökningen kring barns identitetsskapande kunde naturligtvis lika gärna ha genomförts med fokus på ett annat fysiskt ting på förskolan. Marcus Persson (2007) skriver:

”Interaktionen människor emellan är inget som utvecklas åtskiljbart från människors transagerande med tingen – både ting och människor är oumbärliga för allas vårt utvecklande som självreflexiva individer…Naturligtvis är det individen som ger tinget mening och ’ger liv’ åt det. Men samtidigt medverkar också tinget till att ge individen ’liv’.”

Jag knyter oundvikligen detta resonerande av tingens betydelse till min egen undersökning och ser tydliga samband. Begreppet ”ting” definieras i Svenska Akademins Ordbok som ”konkret företeelse, materiellt föremål, sak” och kan därför vara allt ifrån en gaffel och en bil till en klänning. Vad jag vidare ser är att kläder som sådant, är något vi bär på kroppen - något vi bär med oss ständigt även om de flesta förmodligen inte bär samma plagg konstant.

Om man då, som Persson (2007) menar, tänker sig att vi ger kläderna liv och att våra kläder också medverkar till att ge oss liv, blir resonemanget väldigt spännande då vi i princip alltid bär kläder på kroppen. Kopplat till min undersökning ser jag därför i högsta grad kläderna som betydelsefulla för barnen - i interaktionen och kommunikationen med varandra och med andra.

4.2 Barnens kroppsliga och visuella kommunikation…

4.2.1 …med varandra

Michelsén (2005) menar att små barn kommunicerar med hjälp av flera kanaler samtidigt och att det är kroppsspråket som dominerar. Med ögonen söker de varandras blickar och besvarar

varandra. Hon menar även att allt samspel innehåller uttryck för känslor och att de kroppsliga uttrycken för känslor som ett förskolebarn visar är relativt lätta att observera.

Även om barnen i min undersökning hade ett väl utvecklat verbalt språk så upplevde jag i likhet med Michelsén att kroppsspråket var mycket tydligt i deras kommunikation med varandra. Barnens utrop och blickar visar på vad som är intressant för stunden och alla vill vara delaktiga i det som händer. Joakim var den som var först att hitta ”sitt” plagg och han tycktes även vara nöjdast med sitt fynd, men måste likväl ständigt påkalla de andra barnens uppmärksamhet genom olika handlingar – både verbala uttryck och genom kroppsspråk. Utifrån pedagogernas egna reflektioner kring barnens kroppsspråk fann jag att barnens kläder ibland fungerar som en sorts isbrytare då de möter pedagogen på morgonen. Då barnet får fokus av pedagogen och föräldern kan fokuspunkten riktas till kläderna istället genom att peka. Kanske gör barnet det då han eller hon blir blyg? Efter min studie är jag övertygad om att de flesta barn har en medvetenhet kring kläder och att de vet att kläder kan vara mer eller mindre viktiga för oss. Barnet har sett hur människor omkring det agerar och diskuterar kring kläder och vet därmed att denna omdirigering av fokus fungerar.

Alltså, genom kroppsspråk omdirigerar barnet det fokus som ligger på honom eller henne för att istället rikta sin fokus på kläderna han/hon bär. Av egen erfarenhet vet barnet med sig att kläderna engagerar och på så vis har barnet förflyttat fokus från sig själv till sina kläder.

4.2.2 …med tingen

Enligt Persson (2007) delar Mead upp dessa mänskliga handlingar i verbala och icke-verbala där en verbal handling exempelvis är det talade ordet och en icke-verbal handling kan benämnas kroppsspråk. Enligt Mead riktas icke-verbala handlingar inte bara mot andra människor utan även mot ting, som i en mening ”svarar”.

”Physical things are perceptual things. They also arise within the act. […] It is in the operation with these perceptual or physical things which lie within the physiological act short of consummation that the peculiar human intelligence is found.” (Mead 1927:314)

Då Joakim vid ett tillfälle drar i sitt linne och stoppar in armarna i det, samtidigt som han tittar ner på linnet upplever jag som en typ av kommunikation mellan människa och ting.

Joakim interagerar med linnet på olika sätt och det ”svar” han får från linnet tycks, för mig, stärka honom i den han är, för stunden.

Trycket och figuren på plagget tycks skapa en attraktion för just det plagget och jag tror inte att exempelvis det röda linnet med Spiderman fått så mycket uppmärksamhet om det endast varit enfärgat.

För mig tyckts den visuella populärkulturen bland de små barnen vara viktig och jag kan inte undgå att dra paralleller mellan Spidermans betydelse för barnen i min undersökning och musikgruppers betydelse för dagens tonåringar. Man visar och kommunicerar, genom trycket på tröjan, vad man lyssnar på, gillar och står för och i det budskap man förmedlar stärker man sin identitet – både hos sig själv och i andras ögon.

4.3 Kläder som inspiration till rollek

Tom får på sig tröjan med den blå bilen och han blir helt plötsligt en polis. Han associerar den blå bilen med en polisbil och även om inte tröjan har den minsta likhet med en polisuniform, antar han rollen som polis.

En tröja kan ge möjlighet till rollek och i rollekar får man lov att bli någon man själv ser upp till – man får vara sin förebild för en stund. Enligt Mead i Giddens (2006) är det just på detta sätt som barnet socialiseras – genom att härma personer i sin omgivning. Jag uppfattade att kläderna i de flesta fall stimulerade barnen positivt. Det kändes som att de växte en smula i sitt plagg.

Jag kan här verkligen se vikten av att låta barnen få möjlighet att klä ut sig och leka med roller på förskolan. En spännande hatt eller en tröja kan vara nog för att gå in i en roll och få leka med identiteten för en stund. Rollekar och samspel barn emellan stärker deras förmåga att förstå vår omvärld och låter de få experimentera med sin egen identitet i sökandet efter svar på frågan: Vem är jag?

4.4 Avslutande reflektion

4.4.1 Egen insats

Jag kan naturligtvis se att mitt eget deltagande och iscensättandet av situationer har betydelse för undersökningens resultat. Jag försökte skapa en situation där barnen kom i kontakt med kläder på olika sätt för att inspirera till vidare eftertanke och ibland hade jag inte en tanke på att presentationsformen i sig, som till exempel filmen, kändes mer spännande än själva ämnet jag ville beröra. Men det är ju detta som är så oerhört fascinerande med barn!

gjorde och bjöd in mig i deras verksamhet. Barn engagerar mig och jag blir lätt medryckt i det som engagerar dem. Detta känns viktigt att tänka på om man planerar att observera små barn i förskolan. Att jag därför valde att medverka i de projekt jag genomförde kändes självklart då det även handlar om vad jag förmedlar som pedagog då ett projekt introduceras. Jag kan i efterhand fundera på vad jag hade fått för resultat om jag enbart observerat verksamheten och varken aktivt medverkat eller haft projekt med barnen. Jag känner därför attdet hade varit väldigt spännande att forska vidare genom att enbart observera nästa gång. Vidare forskning inom små barns identitetsskapande hade överhuvudtaget varit spännande och kanske med en annan fokus än kläder.

4.4.2 Relevans för framtida pedagogroll

Min undersökning har gett mig en tydligare förståelse för hur barns identitetsskapande går till samt vad kläder har för betydelse i detta skapande. Jag upplever att den interaktion som ständigt pågår i våra liv är lika påtaglig hos ett barn som hos en vuxen, och den ligger också till grund för hur vi skapar våra identiteter.

Interaktionen sker inte bara barnen emellan utan även mellan barnen och tingen som omger desamma, och i dessa möten kommunicerar individer med ting och ting med individer.

Som pedagog är jag därför efter detta arbete, än mer medveten om miljöns, omgivningens och tingens betydelse för barnets identitetsskapande. Färger och former i rummen, de leksaker som finns till förfogande och det material barnen har att jobba med på förskolan har betydelse för det samspel och den kommunikation som sker mellan dem dagligen.

Referenser

Litteratur

Bandsjö, Rita (2007) Klädernas betydelse – en studie om föräldrarnas förhållningssätt till

barnkläder. D-uppsats: Lunds Universitet.

Barnard, Malmcolm (1996/2002) Fashion as communication. New York: Routledge Bennet, Mark och Sani, Fabio (2004) The development of the social self. East Sussex: Psycholog press.

Berger, Peter L. och Luckmann, Thomas (2003) Kunskapssociologi. Hur individen uppfattar

och formar sin sociala verklighet. Stockholm: Wahlström & Widstrand.

Edin, Linda (2006) Bilder talar sitt tydliga språk . om könsschabloner i marknadsföring av

leksaker och barnrum. D-uppsats: Högskolan Dalarna.

Ellneby, Ylva (2007) Bars rätt att uvecklas. Stockholm: Bokförlaget Natur och Kultur Fast, Carina (2007) Sju barn lär sig läsa och skriva. Familjeliv och populärkultur i möte med

förskola och skola. Uppsala: Acta Universitatis Upsaliensis.

Gauntlett, David (2007) Creative explorations. New approaches to identities and audiences. New York: Routledge

Gens, Ingemar (2002) Från vagga till identitet. Jönköping: Seminarium. Giddens, Anthony (2007) Sociologi. Lund:Studentlitteratur

Giddens, Anthony (1997) Modernitet och självidentitet. Självet och samhället i den

senmoderna epoken. Göteborg: Daidalos

Johansson, Bo och Svedner, Per Olov (2006) Examensarbetet i lärarutbildningen. Uppsala: Kunskapsföretaget.

Johansson, Thomas (2004) Socialpsykologi. Lund:Studentlitteratur

Michélsen, Elin (2005) Samspel på småbarnsavdelningar. Stockholm:Liber. Nilsson, Bo G (2005) Påklädd, uppklädd, avklädd. Om kläder, kropp och identitet. Stockholm: Nordstedts akademiska förlag.

Persson, Marcus (2007) Mellan människor och ting. Ett interaktionistisk analys av samlandet. 2007. Lund: Sociologen.

Repstad, Pål (2007) Närhet och distans. Kvalitativa metoder i samhällsvetenskap. Lund: Studentlitteratur.

Sparrmann, Anna (2002) Visuell kultur i barns vardagsliv – bilder, medier och praktiker. Linköping: Linköpings universitet, Tema Barn.

Stern, Daniel (2003) Spädbarnets interpersonella värld-ett psykoanalytiskt och

utvecklingspsykologiskt perspektiv. Stockholm: Bokförlaget Natur och Kultur Trost, Jan och Levin, Irene (1999) Att förstå vardagen. Lund:Studentlitteratur.

Internet

Magnus Jacobsson (2002), Barn är aktörer – inte offer.

http://www.svd.se/nyheter/idagsidan/artikel_66165.svd. Publicerat 26 september 2002. Hämtat 23 mars 2008.

Vetenskapsrådet.(2002) Forskningsetiska principer inom humanistisk-samhällsvetenskaplig

forskning.http://www.vr.se/download/18.668745410b37070528800029/HS%5B1%5D.pdf. Hämtat 21 mars 2008.

http://www.weblistingster.com/garden-home/article2844.htm Hämtat 10:07 19 mars 2008. http://www.lib.latrobe.edu.au/AHR/archive/Issue-March-1997/finkelstein.html. Hämtat 14:35 19 mars 2008.

Digitalt

UR (2007) Tunggung: Kläder. AV-nr:100429tv 1

Kataloger

Ellos, vår/sommar 2008

Josefssons, spring/summer 2008 La redoute, våren och sommaren 2008

Bilaga 1 – brev till föräldrarna

Hej!

Mitt namn är Jenny Stigsson och jag går min sista och avslutande termin på

Lärarutbildningen där jag utbildar mig till Kulturpedagog. Jag har precis satt igång med mitt examensarbete och har som ämne valt att fördjupa mig i små barns identitetsskapande i relation till de kläder de bär.

För att undersöka detta kommer jag, under vecka 15, att ta del av förskolans dagliga

verksamhet för att kunna observera, utan att göra intrång i barnens vardag. Min tanke är att observera på plats genom att föra anteckningar men även, om godkännande ges, samtidigt filma barnen för att jag skall kunna gå tillbaka och få syn på saker som jag eventuellt missat i stunden. Jag kommer även att ha små gruppsamtal med några av barnen.

I mitt arbete kommer jag naturligtvis att använda mig av fingerade namn på både förskolan, personalen och barnen och alla deltagande får, närhelst de önskar, avstå från att medverka. Det filmade materialet kommer endast att användas av mig i dokumenterande syfte och kommer ej att visas offentligt.

Tack för hjälpen!

- - - Sätt kryss om följande påstående stämmer:

Jag beviljar att mitt barn får vara med på film ____________

Jag beviljar att mitt barn får vara med på foto ____________

Jag beviljar att mitt barn får vara med på ljudupptagning ____________

Mitt barns namn:_________________________________________________________

Bilaga 2 – intervjufrågor

Upplever du att barnen lägger fokus på kläderna de har på sig?

Hur medvetna tror du att de är om vad kläderna signalerar?

Vem tror du det är som bestämmer vad barnen ska ha på sig? Motivera…

Ser du återkommande mönster i de var och en bär – stil utifrån färg, form och mönster? Om så är fallet – vems stil är det?

Har barnens klädsel betydelse för verksamheten och i så fall på vilket sätt?

Bilaga 3 - bilder på kläderna

Plagg 2 Plagg 8 Plagg 7

Plagg 5

Plagg 4