This is an electronic version of a text published in Nordisk tidskrift för vetenskap, konst och industri
Citation for the published paper:
Ingrid Elam
Säkra kort bland debutanterna : litteraturen i Sverige 2003, vol 80, issue 3: pp 247-254
URL: http://hdl.handle.net/2043/7194
Access to the published version may require subscription.
Published with permission from: Letterstedtska föreningen
roman, Kvinnan är det första könet (Albert Bonniers), inledde hon med att redogöra för ett personligt möte med Ranelid, och hon diskuterade hans läppar och armar utförligare än hans litterära fel och förtjänster. Därmed var den så kallade Ranelid-debatten i full gång. Var detta verkligen litteraturkritik? Nej, det var snarare underhållningsvåld, men det fanns en logik i att det var just Ranelid som drabbades av det. I Kvinnan är det första könet trampar Ranelid nämligen själv över gränsen mellan fiktionslitteratur och partsinlaga när han gör sig till försvarare och talesman för en autentisk kvinna och angriper hennes ännu levande plågoandar och forna elever på en överklasskola i Stockholm. Ranelid har i sina senaste böcker allt tydligare intagit en författarroll som liknar predikarens. Han tar sig an de förfördelades sak och driver den i den självbiografiska berättelsens form. Han ser litteraturen som en hämnare – och gottgörare.
Man kan uppfatta Skugges recension, Ranelids litterära utveckling och den efterföljande debatten som symtom på kris i den litterära institutionen. Det råder osäkerhet på många plan. Tre eller fyra deckarförfattare dominerar sedan flera år tillbaka utgivning och försäljning totalt, medan exempelvis Jan Olof Ulléns bok om Stagnelius sålde i under hundra exemplar första året. Då är Stagnelius ändå en nationalklenod och Ulléns bok fick enhälligt entusiastisk kritik. Kritiken vet inte om den behövs, kvalitetslitteraturen trevar efter en publik och förlagen söker säkra kort.
Några av de säkra korten har överraskande nog återfunnits bland debutanterna, och 2003 var ett ovanligt starkt debutantår. Alexandra Coelho Ahndorils Stjärneborg (Albert Bonniers) är en historisk roman om Tycho Brahe. Den kan läsas som en konstnärsroman; den handlar om vad det kostar att ställa sitt liv på intet för sakens skull. Och den handlar om det pris
omgivningen får betala. Ahndoril följer Brahe när han är i utförsbacken, från 1583 till 1597, då han tvingas i exil. Jesper Larsson skriver med Snö, tårar (Albert Bonniers) in sig i den kortprosagenre som mer än andra lockat yngre författare de senaste åren och han gör det med en utpräglad känsla för stil, miljö och situationer. Annika Korpis Hevonen häst (Norstedts) är en barndomsskildring där allt händer i språket: ett egenartat, surrealistiskt språk som utan vuxen inblandning förmår gestalta barnets tillvaro. Korpis berättelse utspelar sig i Tornedalen, Johannes Anyuros Det är bara gudarna som är nya (W&W) är en episk diktsvit från
storstadsförorten. Med Homeros Illiad i ryggen skildrar Anyuru ett Sverige som först på senare år fått litterär gestalt: den mångkulturella moderniteten. Det gör även Jonas Hassen Khemiri i Ett öga rött (Norstedts), en bok som mindre än ett år efter utgivningen inte bara har dramatiserats utan även hamnat på försäljningstoppen som pocket.
2
Ett öga rött handlar om Halim. Han är invandrarbarn, hans mamma är död, hans pappa har en affär som säljer nästan allt. Själv bär Halim fez, Koranen är hans bibel och han är övertygad om att det finns en världsomspännande judisk konspiration mot araber som har ett direkt samband med Sveriges integrationspolitik. De finaste orden i Halims vokabulär är heder och kamp, de vanligaste fett och braish. Jonas Khemiri delar kanske inte sin hjälte Halims
världsbild, men han är lojal med honom och låter hans tonårsperspektiv och hans invandrarförortssvenska råda oinskränkt.
De speciella erfarenheter Halim har delar han med vid det här laget ganska många svenskar med utländsk bakgrund, men de är inte lika vanliga i litteraturen. Ett öga rött är en viktig debut, inte bara för att den fyller ett tomrum, utan för att den bryter mot några av de förväntningar som genren väcker. Nästan alla böcker av det här slaget beskriver en
utvecklingskurva, från förvirrat mörker till ljus insikt. Så icke boken om Halim. Han är i stort sett samma högstadieelev när boken slutar som han var när den började. I den genretypiska generationskonflikten är det han som är fundamentalist, som kräver trohet mot tradition och historia, medan fadern manar till kritiskt tänkande. Pappan har flyttat från invandrarförorten Skärholmen till Södermalm för att sonen lättare skall kunna integreras, men Halim tar tunnelbanan tillbaka så fort han kan och han slutar använda den ”svenska” han också behärskar för att i stället bli enspråkig på sitt eget vis. Vi kan bara fantisera om att han kommer att hitta en väg ut till eget skapande – det vi läser är nämligen den dagbok Halim skriver.
Om hur det är att vara Främmande i detta land (Albert Bonniers) handlar även Astrid Trotzigs tredje roman, om en adopterad ung man som upplever sig som något mer utanförstående än han faktiskt är. Gabriela Melinescus självbiografiska roman Hemma utomlands (Albert Bonniers) betraktar i stället främlingskapet ur ett medelålders, försonligt perspektiv. Hennes berättelse består av reflexioner längs vägen, tankar vid fönsterbrädan, ögonblicksbilder ur familjealbumet; den har ingen egentlig handling, men mycken finstilt dramatik och många oväntade iakttagelser. Gabriela Melinescu har som många andra med dubbla hemorter en särskild känslighet för skiftningar i språket och för de symboliska världar som gömts under lager av vaneseende.
Man kan vara främmande i sin egen klass också, som Eva i Kjell Johanssons Sjön utan namn (Norstedts), en fristående fortsättning på Huset vid Flon. Den nya romanen är i ännu större utsträckning än den förra en klassisk desillusionsroman: Eva återvänder till sitt trasproletära ursprung och upptäcker att hennes egen klassresa har varit en illusion; hon kan inte
Gunnar i Hans Gunnarssons första roman, En jävla vinter (Albert Bonniers) har ännu illusionerna kvar. Han påminner om de gestalter som befolkar Gunnarssons hittills tre novellsamlingar: de är som folk är mest, har inga särskilda kännetecken, går till lågavlönade jobb, är ensamma även när de lever med andra, saknar ord för sina sorger. Gunnarsson är de folkhemskas författare, han går nära inpå sina gestalter och återger troget deras trötta
replikväxlingar och nötta ord. Hans Gunnarssons realism är av det slag som kräver igenkänning. Ren verklighet alltså, inget påhittat eller skruvat. Det är en medveten estetik samtidigt som romanen rymmer flera av de oumbärliga ingredienserna i en berättelse om den unge mannens väg till författarskapet: de ögonöppnande böckerna (här: Lars Ahlins), de misslyckade kärleksmötena, den första skrivmaskinen, köpt begagnad, den uppmuntrande gamle läraren som plötsligt dyker upp på rätt plats vid rätt tid och de två avgörande
katastroferna, en flickas självmordsförsök och mordet på en statsminister, som slungar hjälten ur letargin, ut i världen.
Men vardagen blir alltför lätt banalare än den är, när litteraturen tar sig an den, och kräver därför särskilda insatser. Man kan nu inte kräva av alla författare att de likt Kafka förmår göra ett helvete à la Hieronymus Bosch av en vanlig trerummare i Prag; det räcker gott att läsa någon av Staffan Göthes tjugotvå pjäser samlade under den kongeniala titeln Lysande eländen (Schultz) för att se hur den folkhemska vardagsverkligheten kan vridas ett litet snäpp, så att den framträder som främmande och fantastisk. Utgivningen av Göthes dramatik hör till årets kulturgärningar, för att använda en sann och därför sliten kliché.
Från Göthes dramatik är det egentligen inte så långt till Kristina Lugns poesi. Hej då, ha det så bra (Albert Bonniers) är Lugns första diktsamling sedan Hundstunden från 1989. I den nya diktsamlingen är Lugn sig lik, fast lugnare, mörkare. Folkhemsinteriörerna rymmer
fortfarande galghumor men också mer smärta än tidigare. 2003 kom även
Ann Jäderlund med en samling prosadikter, Blomman och människobenet (Albert Bonniers) och Marie Silkeberg publicerade Sockenplan, säger hon (Albert Bonniers). Alla dessa poeter är förnyare i sitt slag, men Silkeberg är den av de tre som företar den radikalaste
omprövningen av diktens röst, uttryck och möjliga berättelse. Hon hackar sönder språket för att det skall kunna sjunga på nytt och för nya öron. Endast den som verkligen hör dikten har möjlighet att förstå den.
Det gäller nu inte bara modern dikt. Jan Olof Ullén menar i sin redan nämnda bok om Erik Johan Stagnelius (N&K) att man inte skall fråga så mycket efter vad Stagnelius säger, det tankegods dikterna rymmer är ändå ogripbart för oss, nedsjunket under vårt medvetande, i tidens djup. Men kvar blir ljudet av den känsla de uttrycker, därför bör vi fråga hur Stagnelius
4
låter. Och det som hörs är porlande silverbäckar, suckar, viskningar, bävande andetag och luftdrag av vingar som lyfter. Det har skrivits mycket om Stagnelius symbolvärld, Ullén talar lyckligtvis hellre om hans musikalitet. Han visar att ljuden i dikterna är något mer än tonfall, de är känsla som ger betydelse.
När Eva Adolfsson kallar sin essäsamling Hör jag talar (Albert Bonniers) är det dock inte diktens tonfall hon lyssnar efter, utan den författaröst som vågar ta sig ton och kräva att bli hörd. Hennes essäer handlar om Ivar Lo Johansson, Moa Martinson, Stina Aronson och andra prosaförfattare för vilka vägen till författarskapet inte var självklar – och ändå oundviklig. Magnus William Olsson essäsamling Det är för att jag har lärt mig av Homeros (W&W) handlar i grund och botten om hans eget författarskap och ligger därmed nära poetiken. Den mest fascinerande inblicken i skapandets verkstad står ändå Ragnar Sandberg för i sina
postumt utgivna Dagboksanteckningar (Atlantis), en underbar samling gnistrande iakttagelser och reflexioner, ordmåleri av en bildkonstnär.
Postum är även Göran Tunströms Försök med ett århundrade (Albert Bonniers), en roman om 1600-talet. Den låg påbörjad och splittrad i tre manuskripthögar vid Tunströms död i februari 2000 och utgivarna har valt att publicera den i nästan obearbetat skick, vilket innebär att den består av lösryckta scener, dialoger, ett persongalleri, brottstycken av beskrivningar och reflexioner, ofta i flera varianter och omtagningar. Däremellan partier från en vistelse i New York, dagboksanteckningar under arbetets gång, eller snarare stillestånd, frustrerade utbrott, avbrutna ansatser, ett och annat lyckligt stycke.
Tunströms romaner utspelar sig alla i 1900-talet, de handlar om människor som bryter upp och ger sig av på en lång omväg hem till ursprunget, hem till det avgörande, förklarade ögonblick då deras öde bestämdes och deras livsbana kröktes. Historien spelar stor roll i hans romanvärld, men någon historisk roman i egentlig mening skrev han aldrig. Försök med ett århundrade skulle ha blivit den första. Dess ämne är väldigt: jagets födelse, den plågsamma process som skiljer ut människan från den övriga världen och ställer henne i skapelsens mitt. Det började redan långt tidigare, men först 1600-talet är självporträttens och
självbiografiernas århundrade, människan förvandlas från representant till individ och får en skugga. Tunström fick inte ihop bilden, han hade, som han själv skriver, alla
julgransprydnaderna, men inte själva granen, och det är dessa trådslitna garnfigurer, tilltufsade änglar, bleknande pappersstjärnor och glänsande kulor vi får ta del av.
Den som läser boken från pärm till pärm får vara med om hur författaren famlar och prövar, hur han invaderas av sitt material. Det är för mycket, hela tiden för mycket som vill in,
Mirandola, och alla som skrivit före. Dålighetssökaren har mycket att hämta på de 450 sidorna. Men den som letar efter det som är bra tar sig fram genom snårskogen till gläntor som strålar av ljus. Där kan hon få se ett av Rembrandts sjuttiotre självporträtt, ”hans blick, när den möter åskådaren, dess absoluta nakenhet, hans fråga som möter min: ’Är detta vad vi är?’ Eller: Är detta allt vi är? Dessa hudveck, dessa porer, detta hängande kött, är det allt? Inget möblemang kring hans blick.”
Tunström och många av hans generationskamrater skildrar uppbrottet, resan ut; Kerstin Ekman berättar om ständiga hemkomster som ändå aldrig är riktiga återkomster. Skraplotter (Albert Bonniers) avslutar trilogin Vargskinnet; händelserna har nått fram till vår egen tid, 1990-talets sista år. Första delen Guds barmhärtighet utspelade sig vid 1900-talets början, Sista Rompan gick vid seklets mitt och om man räknar Händelser vid vatten till romanserien om Svartvattnet är även 1970-talet täckt. Hundra år av samhällsutveckling, hundra år av ständiga hemkomster till det lilla skogsskifte som är världen.
Den första delen av trilogin handlade bland annat om moderniseringen av Sverige som ett renlighetsprojekt; själva lukten av fattigdom måste skrubbas bort och de fattiga med den. Guds barmhärtighet var nådlös. Skraplotter kan läsas som ett försök att gestalta hur en ateistisk, religiös livshållning i en sekulariserad, modern värld skulle kunna se ut: som ett slags praktisk mystik utan gud, men med en stark och omodern tro på barmhärtighetsarbetets betydelse. Skogen har glesnat, människorna har blivit färre. De har inga stora projekt längre, ingen mission, inget program. Bara ett arbete att ta itu med. Ett lyckligt slut, med andra ord. Det finns en religiös tematik även i P C Jersilds De ondas kloster (Albert Bonniers). Den handlar om två uppdrag som är varandras motsatser. Det ena är en gammal historia från medeltiden: tre män skall bygga en församling som är så asketisk och offervillig att den vill avstå, inte bara från denna världens goda, utan också från hinsides belöningar, de tror sig kunna lura själva den outgrundliga nåden så att de inte undfår den i paradiset. Det är en omänsklig, fundamentalistisk mission, större än sina missionärer.
Det andra uppdraget ligger i framtiden, närmare bestämt 2006. En man blir av med sitt dykarcertifikat och måste hitta en ersättningsverksamhet. När Skeppsholmskyrkan brinner ner till grunden får han och hans två kompanjoner uppdraget att gräva ut resterna. De tre stöter snart på lämningarna efter de tre som en gång skulle bygga en församling. Det arkeologiska projektets budget är tajt, studenter kan användas gratis som fältarbetare, men
arbetarskyddslagstiftningen måste ändå följas. Utgrävningen behöver skyddas av ett plank, kan man låta sig sponsras av ett av de företag som gärna vill exploatera den brända tomten?
6
Så där håller han på, den avdankade dykaren, han jämkar och kompromissar, tvivlar och tar hänsyn, omprövar och reviderar, tänjer på regler men finner sig i det som inte är
förhandlingsbart. Till skillnad från fundamentalisterna skulle han aldrig sätta uppdraget över den enskilda människan. ”Ty så stor är människans hjärna att hela universum ryms däri” , för att citera en av de till synes förnumstiga men betydelsedigra meningar Jersild lagt ut som spårämnen för läsaren. Och då behövs varken himmel eller helvete, bara ett anständigt samhälle.
Om värdeförlusten i det moderna, individualistiska samhället handlar Lars Gustafssons Dekanen (W&W). Den avslutar den serie böcker från Texas som inleddes med Historien om hunden och den är en mycket gustafssonsk historia, ett pågående samtal i moralfilosofiska frågor, tryfferat med mystiska episoder ur en disträ universitetslärares liv.
Med liknande formuleringar skulle man kunna sammanfatta Sigrid Combüchens En simtur i sundet (Norstedts): sista delen av en oavsiktlig trilogi, där akademikern Göran Sager Larsson uppträder för tredje gången, nu i centrum av sin egen medvetandeström. Men En simtur i havet väger tyngre än Gustafssons roman, den är ett projekt av Virginia Woolfska
dimensioner. Den gestaltar den omvälvning samhället genomgått de senaste fyrtio åren på alla nivåer, från yta till djup, alltmedan Göran Sager Larsson står en meter ut i Öresund och hans fru Vera simmar ut på djupet. Tankar och minnen far genom hans huvud och formar sig till bilder av förändring. Familjemönster har brutits upp, samlevnadsformer deformerats, vänner har skiftat politisk färg eller övergått till gamla religioner, själva språket byter kameleontiskt färg efter decennierna. Det är ingen smickrande bild berättaren ger av sina medmänniskor men den är skarpsynt och mycket underhållande. En simtur i sundet är definitivt den mest samtida av förra årets böcker, den doppar fötterna vid tidens rand.
Det finns en grupp inte längre så unga författare med rötter i dokumentärromantraditionen från det sena sextiotalet, jag tänker på namn som Lars Jakobson, Ola Larsmo och Steve Sem Sandberg. Den sistnämnde kom 2003 ut med Ravensbrück (Albert Bonniers), en
montageroman om Milena Jesenká . Hon var Kafkas brevvän och stod i kontakt med de flesta ”stora intellektuella” (som det brukar heta när de kommer från Centraleuropa) i
mellankrigstidens Prag och Wien. Genom henne kan Sandberg skildra en hel tidsanda och en politisk utveckling som kom att leda till katastrof, för Malena ledde den till döden i
koncentrationslägret Ravensbrück. Montageromantekniken ger fragment, dokument, möjliga samband, men den har inga anspråk på att kunna förstå fullt ut, vare sig tiden eller den enskilda människan, och därmed undviker skildringen också de fallgropar
Medvetenheten om att verkligheten aldrig kan skildras som den är är själva ämnet för Magnus Hedlunds berättelse Mylingen i Kov (Albert Bonniers). Ändå, eller kanske just därför, är dess verklighet ytterst påtaglig. Vi befinner oss i en liten bohuslänsk by, dit en man återvänder för ett tillfälligt besök. Återkomsten väcker minnen som pockar på att bli nedskrivna. Ett av minnena, det svåraste, omtalas länge som en ”olycka”, men visar sig vara ett helt omotiverat dråp på berättarens oskyldige son, maskerat som drunkningsolycka. Hur kan man skriva om ett så meningslöst dåd när själva skrivandet är meningslöst? Det enda berättaren har att hålla sig till är "små fläckar av tid” som inte vill låta sig sammanfogas till något. Resultatet blir en krönika utan kronologi, en memoar som liknar en dockteater av papper, där figurerna förs av och an av berättarens hand. Det är inte långt från Magnus Hedlund till Becketts teater, där aktörerna är utmejslade ur vardagen, väl medvetna om att deras rörelser på scen är
meningslösa. Och ändå strävar de vidare, eftersom det inte finns något bättre att ta sig för. Det finns ett tydligt släktskap mellan Magnus Hedlund och Erik Andersson, eller rättare sagt: det är uppenbart att Erik Andersson har gått i den absurdistiska skolans göteborgsfilial, där Hedlund (och Hylinger) gått före honom. I den får man lära sig att blicka västerut efter förebilder, och där är humorn mild på ett försåtligt vis. Erik Andersson senaste roman heter kort och gott Bengt (Albert Bonniers) och den är ganska underbar. Bengt är en författare som, trots att han är oläst, oförtrutet skriver bok på bok, tills hans grannar på den lilla bohuslänska ön beslutar sig för att hjälpa honom att få en publik. Bengt är med andra ord en författarroman som inte liknar någon annan: den skildrar inte vägen till författarskapet, den berättar i stället om uppläsningar på bibliotek, samtal med läsare, förlagskontakter och annat sådant som hör en lätt absurd och alltid ironisk författarvardag till. Och ändå finns det inte något bättre att ta sig för än att läsa och skriva.
Published with permission from
