Konst i stadens offentliga rum: en studie om offentlig konst och dess betydelse för människan och staden

!

Konst  i  stadens  offentliga  rum    

En  studie  om  offentlig  konst  och  dess  betydelse                                          

för  människan  och  staden

Art  in  the  public  spaces    

   of  the  city    

A  study  about  public  art  and  its  meaning  for  the  

people  and  for  the  city  

Elise  Jönsson    

Huvudområde:  Byggd  miljö   Kandidatnivå    

Vt  2017    

Abstract

The aim of this paper is to gain an increased understanding of the relation between contemporary art and public spaces through a case study in the city of Borås. The study focuses on public space as a social process that is produced and reproduced in the meeting between people's actions and a physical place. The purpose of the case study is partly to investigate the importance of public art for Borås as a city and to analyze the city's intentions behind its efforts. In addition to looking at the role and importance of art from a urban perspective the study examines people's private perceptions about what the art "does" and what it has potential to "do" with different public places in Borås. The empirical material of the study consists largely of qualitative interviews. In addition to interviews, observations have also been made to obtain an understanding and perception of public art in Borås on an individual level.

The study has been able to demonstrate the versatile and complex importance of public art by linking the city's intentions of its efforts of public art with people's private experiences of art in the city. The city of Borås work with public art has grown and developed through a diverse interest in art in public spaces, where private and municipal actors have actively cooperated. A positive development where Borås work on public art has grown and developed has proven to be a new way for the city to profile itself and create a new identity. There are different opinions and thoughts about what public art means for Borås as a city and whether it can be considered as part of the city's new identity or not. People's differences means that they perceive and experience public art in many different ways. For someone, the art creates conflicts when it is considered provocative, while for someone else it can symbolize a memory, create peace or new perspectives. I wish that the study can lead to an increased reflection and understanding of the importance and potential of public art as a part of the planning of the public and built environment. With contemporary public art as a tool, planning can increase the livability in the public spaces of the city.

Abstrakt på svenska

Studien syftar till att få en fördjupad förståelse för relationen mellan nutida konst och stadsrum. Uppsatsen fokuserar vid att se på det offentliga rummet som en social process som produceras och reproduceras i mötet mellan människan och den fysiska platsen.

Relationen mellan nutida konst och offentlighet undersöks genom en fallstudie i Borås där

stora satsningar gjort på konst i offentlig miljö.Syftet med fallstudien är dels att undersöka hur arbetet med offentlig konst har vuxit fram och utvecklats samt vad det finns för intentioner bakom stadens satsningar på konst i offentlig miljö. Utöver att se på konstens roll och betydelse ur ett stadsmässigt perspektiv undersöks människors privata uppfattningar om vad konsten ”gör” samt vad den har potential att ”göra” med

stadsrummet i Borås. Förutom intervjuer har även observationer utförts för att att kunna erhålla en individuell uppfattning om offentlig konst i Borås.

Genom att sammanbinda stadens tankar och intentioner med sina satsningar på konst i offentlig miljö med människor privata upplevelser kring konstens roll i stadsrummet, har studien kunnat visa på den offentliga konstens mångsidiga och komplexa betydelse. Enligt de personer som på olika sätt har arbetat med offentlig konst i Borås så har stadens arbete med konst i offentlig miljö vuxit fram och utvecklats genom ett mångsidigt intresse, där privata och kommunala aktörer aktivt har samverkat. Satsningarna på konst i offentlig miljö kan ses som ett tillvägagångssätt för Borås att marknadsföra sig och locka till sig besökare. Åsikterna går isär ifråga om vad det finns för intentioner bakom satsningarna och huruvida konsten har blivit en del av Borås nya identitet eller inte.

Människors olikheter innebär att de uppfattar och upplever offentlig konst på många olika sätt. För någon så anses konsten provocera och skapa konflikt medan den för någon annan kan symbolisera ett minne, skapa ro eller bidra med nya perspektiv. Jag önskar att studien kan leda till en ökad reflektion och förståelse ifråga om den offentliga konstens betydelse och potential, som en del i planeringen av den offentligt byggda miljön. Med offentlig konst som verktyg kan planeringen öka förutsättningarna för en trivsam miljö i stadens offentliga rum.

Förord

Jag vill inleda med att rikta ett stort tack till Medeia Ekner, Pontus Hammarén och Linda Wallenberg för att ni har tagit er tid att svara på mina frågor. Med hjälp av era berättelser har jag fått en ökad kunskap om Borås stads arbete med konst i offentlig miljö.

Jag vill även tacka alla de personer som jag intervjuat på stan i Borås. Tack för att ni stannade upp och tog er tid att ge er bild av den offentliga konstens roll för stadsrummet i Borås.

Ett särskilt tack vill jag rikta till min handledare Per-Markku Ristilammi för givande samtal och råd kring mitt arbete.

Slutligen vill jag tacka de personer i min närhet som på olika sätt har stöttat och fått mig att tro på min forskning.

Tack!

Prolog

I skuggan från de intilliggande byggnadskropparna träder den fram med sin oregelbundna form och starka färg. Trots att det är tidigt på morgonen så värmer solen mig där jag sitter på den stenlagda trappan intill vattnet. På håll utspelar sig en sporadisk rörelse men det är som att det inte når ända fram. Rummet där jag befinner mig är lugnt och stilla. En kvinna bär ut växter och placerar dem på den stenbelagda ytan som definierar rummets fysiska form. Jag hör fågelkvitter och barnrop från parken tvärs över vattnet. Från busstorget rör sig fler och fler mot mitt håll. En leveransbil passerar vid sidan om det oregelbundna gula verket. En man cyklar snabbt förbi intill dess ena sida där rummet öppnas upp till den intilliggande gatan, i riktning mot stadens centrala torg. Tempot ökar när människors rörelser blir till flöden som skapar tillfälliga vägar i rummet. Ett flöde som bildas på grund av det som för dagen, ska uppta människornas tid.

Det är idag allt fler människor som frivilligt eller ofrivilligt väljer att leva ett urbant liv. En tilltagande urbanisering ställer ökade krav på den byggda miljön och då även på de mellanrum som tar plats mellan stadens huskroppar. I denna offentliga sfär bestående av olika konstellationer av rumsligheter ska en rad olika människor kunna samsas. Ett offentligt rum blir för någon enbart en färdsträcka mellan bostaden och arbetet medan det för en annan kan fungera som ett andningshål där livets måsten och krav för en stund får stå tillbaka. Oavsett vad ett offentligt rum får för innebörd och betydelse i människans vardagliga liv, så har planeringen en viktig roll att fylla när det kommer till att skapa förutsättningar för en trivsam miljö mellan de hus som tillsammans utgör staden. Ett tillvägagångssätt som allt fler städer idag använder sig av är att placera ut konst i sina stadsrum, men hur påverkar konsten människors upplevelser och uppfattningar om stadens offentliga platser? Har konsten en inverkan på hur människan förhåller sig till staden och dess stadsrum? Gör konsten varje plats unik? Leder den till frihet och egen vilja att ta rummet i anspråk? Eller fungerar den bara som ett smycke längst med noder som är präglade av rörelse och kommers?

Innehållsförteckning

Kapitel 2. I mötet mellan konst och stadsrum

2.0. Det offentliga rummet….………..…s. 15 2.1. Offentlig konst……….…….s. 16 2.2. Rumsliga praktiker och representationernas rum…………..….……s. 20 2.3. Rummets representation………s. 22

Kapitel 3. Berättelsen om staden

3.0. Skulpturstadens framväxt……….……..…s. 25 3.1. Borås identitet..……….………s. 27 3.2. Walking to Borås………..….…s. 31

Kapitel 4. Den upplevda och uppfattade konsten

4.0. Identitet kopplat till plats……….…s. 35 4.1. Konst som skapar minnen………s. 36 4.2. Konst och konflikt………..……….………s. 38 4.4. Tillgång till offentlig konst………..….s. 42

Kapitel 5. Avslutande diskussion och slutsats

5.0. Avslutande diskussion……….…..…….s. 47

5.0.1. Förståelse kring mötet mellan konst och stadsrum……….……s. 47 5.0.2. Offentlig konst i Borås, utveckling och intention………..……s. 48 5.0.3. Den upplevda konsten………..…s. 49

5.1. Slutsats……….……….…s. 50 5.2. Källförteckning………..………s. 51 5.3. Bilagor………..……….……s. 53

Kapitel 1.

1.0 Inledning

Många har en åsikt om det innan och under tiden som det kommer på plats. När det sedan befinner sig i det offentliga rummet kan det för några upplevas som en naturlig del av den miljö där det finns placerat. För några skapar det ständig irritation och

provokation. En del har inte någon åsikt om det men kanske skulle reflektera över att någonting saknades om det plötsligt försvann. Det kan skapa möjlighet till nyfikenhet och oväntade möten. I staden placeras det med eller utan en tydlig tanke. Det offentliga rummet och dess identitet kan förändras eller stärkas i och med dess närvaro. Det som här beskrivs är de verk som oftast benämns som offentlig konst och som är utspridda på utvalda platser i våra städer. Den offentliga konsten är inget nytt fenomen men dess utformning och användning har förändrats över tid. Staden har under lång tid smyckats av storskaliga monument med syftet att visa styrets makt och måla upp en bild av nationen som stark och osårbar (SOU, 1995:18). Konsten ger det offentliga rummet ytterligare ett skikt som likt ett minne avspeglar den tid då verket blev till. På ett liknande sätt kan den nutida konsten bli till ett minne för framtida generationer att beskåda, likt ett historiskt lager över den tid som vi idag lever i. När jag själv besöker en ny plats fungerar den offentliga konsten i många fall som en ingång till den plats där den står placerad.  Borås är en svensk medelstor stad med 71 700 invånare i sin tätort (2016) och belägen cirka sju mil öster om Göteborg (Nordblom, 2017). Under större delen av 1900-talet var staden en plats för textil- och konfektionsindustri. Under 1980- och 1990-talet kantades Borås av nedläggningar då textilproduktionen i en hög utsträckning flyttades till länder som kunde erbjuda billigare arbetskraft och därmed en lägre produktionskostnad. Då stadens företag inte längre kunde hålla samma låga produktionskostnader som andra företag i den globala ekonomin fick man istället hitta nya lösningar för sysselsättning. Likt många andra städer i den globala ekonomin har Borås gått från en industristad till en kunskapsstad.

År 2008 invigdes Borås första skulpturbiennal som sedan dess har återkommit vart annat år (Borås stad, 2017b). På Borås stads hemsida under rubriken skulpturbiennalen 2016 går det att läsa att skulpturbiennalen har gjort staden känd som en så kallad ”skulpturstad”. Sedan hösten 2014 har Borås även fått en graffitifestival vid namn No limit där

internationella grafittikonstnärer bjuds in ”för att delta i förvandlingen av det offentliga

rummet och skapa ett gigantiskt utomhusgalleri” (no limit Borås, 2017). Genom initiativen

1.1. Syfte

Syftet med uppsatsen är att undersöka samspelet mellan nutida konst och offentlighet med fokus på det offentliga rummets sociala processer. För att undersöka den offentliga

konstens betydelse i det offentliga rummet har jag valt att genomföra en fallstudie i Borås där stora satsningar gjort på konst i offentlig miljö. Genom att ta del av berättelser som berör Borås utveckling som en så kallad ”skulpturstad” vill jag undersöka vad det finns och har funnits för intentioner bakom stadens arbete med offentlig konst. Uppsatsen ska behandla huruvida offentlig konst har en identitetsskapande funktion för Borås som stad men även se till människors privata upplevelser kring konstens roll i offentligheten. Utifrån olika infallsvinklar ska människors tankar kring vad konsten ”gör” och vad den har för potential att ”göra” med stadens offentliga rum analyseras.

Studien syftar till att erhålla en ökad förståelse kring nutida offentlig konst och dess roll i staden och dess stadsrum. Med Borås som exempel kan studien bidra med olika perspektiv ifråga om hur mötet mellan människa, konst och offentligt rum kan förstås. I uppsatsen undersöker jag den offentliga konstens betydelse som en del av den offentliga miljön och huruvida den kan ses som ett verktyg i formandet och planeringen av stadens byggda miljö.

Det som i uppsatsen benämns som nutida konst syftar på konst från slutet av 1900-talet och fram till idag. Den nutida offentliga konsten i Borås tar sig olika former och utryck. Jag har valt att undersöka människors uppfattningar och upplevelser av skulpturala verk men även av de muralmålningar som finns på olika offentliga platser i Borås.

1.2. Forskningsfrågor

Den offentliga konstens roll i stadsrummet ska både analyseras utifrån dess betydelser för Borås som stad, samt utifrån människors privata upplevelser och uppfattningar. Studien är baserad på följande forskningsfrågor:

-

-

-

1.3. Teoretiska utgångspunkter

I studiens inledande arbete har fokus varit att införskaffa en teoretisk förståelse om

offentlighet och offentlig konst som begrepp. Med utgångspunkt i sociologen Henri

Lefebvres teorier kring offentlighet och rummet som en social process väcktes ett intresse att undersöka det offentliga rummet och dess betydelse i staden. I arbetet med att hitta ett intressant undersökningsområde kom jag fram till att jag ville undersöka mötet mellan nutida konst och stadsrum. Under inläsning av teorier visade det sig att det fanns en mångfald av olika perspektiv och synvinklar ifråga om den offentliga konstens betydelse och roll i offentligheten.

För att ge en trovärdig och mångsidig bild av relationen mellan nutida konst och stadsrum innefattas uppsatsen av en bred teoretisk grund som behandlar ämnet utifrån olika perspektiv och infallsvinklar. Uppsatsen inleds med en teoretiskt introduktion kring offentligt rum som begrepp med utgångspunkt i Lefebvres syn på stadens offentlighet. Lefebvres teorier har främst studerats genom sekundära källor för att kunna erhålla en förståelse för hans teorier kring det sociala rummet under arbetets begränsade tidsram. Mats Franséns text Rummets tvära dialektik: notater till Henri Lefebvre har varit användbar för att kunna förstå och diskutera Lefebvres teorier kring rumsliga sociala processer. Utöver sekundära källor har jag använt mig av översättningen av Lefebvres bok Le Droit à

la ville på svenska Staden som rättighet.

För att undersöka mötet mellan nutida konst och offentlighet har jag bland annat läst teorier av konstteoretiker Malcom Miles från boken Art, space, and the city: public art and

urban futures. Miles beskriver olika sätt att se på mötet mellan konst och stadsrum och

använder sig bland annat av Lefebvres teorier kring rummet som en social process. Cher Krause Knights resonemang i boken Public Art;Theory, Practice and Populism har varit till hjälp för att diskutera den offentliga konstens betydelse utifrån olika teoretiska förhållningssätt och infallsvinkar. Från boken har resonemang från en rad olika teoretiker så som Edward Arian, Patricia Phillips, John Beardsley och John Dewey används för att ge en mångsidig förståelse kring den offentliga konstens begreppsmässiga innebörd. För att kunna få en förståelse för mötet mellan konst och offentlighet utifrån ett svenskt

perspektiv har jag använt mig av arkitekten Chatarina Gabrielssons avhandlingen Att göra

skillnad: det offentliga rummet som medium för konst, arkitektur och politiska föreställningar.

I diskussionen kring identitet och dess innebörd har Dolores Haydens teorier från boken

the power of places diskuterats. Hayden beskriver att identitet är nära kopplat till minnet

och tar upp begrepp som kroppsliga och rumsliga minnen. Begreppen används för att förstå interaktionen mellan människor och stadsrum samt för att diskutera hur människor i Borås interagerar och knyter an till den offentliga konsten i staden.

För att diskutera vad det finns för bakomliggande orsaker till att den offentliga konsten kan skapa debatt och konflikt behandlar jag bland annat sociologen Richard Sennetts, kulturjournalisten Dan Jönssons och Chatarina Gabrielssons resonemang. Mikael Schønning Sørensens avhandling Projective planning - an inquiry into the justifications for

urban planning och Susanne Heldts Cassels text Platsmarknadsföring, regional image och jakten på attraktivitet har används för att diskutera offentlig konst som ett tillvägagångssätt

1.4. Metod och empirisk material

För att undersöka betydelsen av offentlig konst i Borås har jag valt att utföra en fallstudie. Fallstudien är enligt Patel och Davidsson användbar om studien syftar till att undersöka en mindre avgränsad grupp (2011, s. 56). Den grupp som studeras kan innefattas av

individer, en organisation eller en situation. Med fallstudien studeras det valda fallet ur ett helhetsperspektiv som innefattas av många perspektiv och infallsvinklar. Gemensamt för studier som använder sig av fallstudie som metod är att de syftar till att kunna förstå komplicerade sociala företeelser (Yin, 2007, s. 18). För att kunna erhålla en ökad förståelse för offentlig konst och dess betydelse i stadsrummet i Borås har fallstudien setts som en användbar och lämplig metod att använda.

För att undersöka människors uppfattningar om vad den offentliga konsten kan anses göra med offentliga rum har intervjuer utförts på offentliga platser i Borås. Intervjupersonerna valdes slumpmässigt ut, på olika platser i staden där offentlig konst fanns att tillgå. Målet med intervjuerna har varit att få in kvalitativa berättelser som kan ge en bild av hur konst i offentlig miljö kan uppfattas och upplevas, för att på så viss kunna analyser den offentliga konstens roll i stadsrummet. Patel och Davidsson beskriver att kvalitativa intervjuer syftar till att kunna identifiera olika egenskaper och strukturer i intervjupersonens berättelse (2011, s. 82). Vidare beskriver de att det både är intervjupersonen och den som intervjuar som tillsammans skapar samtalet.

Intervjuerna i fält utfördes under tre heldagar mellan den 28 till den 30 mars 2017. Totalt samlades trettio intervjuer in från människor av olika ålder, kön och etnicitet. Under utförandet av intervjuerna användes en intervjumall bestående av tio frågor. Kvalitativa intervjun bör inte bestå av en allt för strukturerad uppbyggnad utan ska kunna ge utrymme för följdfrågor och därmed kunna anpassas efter varje enskilt samtal (Patel och Davidsson, 2011, s. 81). De frågor som användes i fält i Borås har varit vägledande för samtalet men andra frågor har tillkommit i form av följdfrågor som uppkommit som reaktion på människors resonemang och tankar.

En majoritet av de personer som intervjuades var bosatta i eller i närheten av Borås medan några personer var på tillfälligt besök i staden. För att ha möjlighet att transkribera materialet spelades intervjuerna in. Tre personer valde av olika skäl att inte bli inspelade. Under de tre intervjuerna fördes istället anteckningar kring personernas berättelser. Fem av intervjuerna utfördes på engelska då intervjupersoner inte kunde svenska eller utryckte att de inte behärskade språket tillräckligt för att kunna genomföra en intervju.

För att få en fördjupad förståelse för Borås stads arbete med konst i offentlig miljö har jag genomfört tre längre intervjuer. De personer som intervjuades har på olika sätt varit involverade i Borås stads arbete med konst i offentlig miljö. Intervjun med Medeia Ekner som arbetar med museiutveckling och strategisk planering i Borås stad utfördes på plats i Borås. Intervjuerna med Borås stads museichef Pontus Hammarén och Curatorn för Borås internationella skulpturbiennal 2016; Linda Wallenberg utfördes via telefon. Inför

intervjuerna förberedde jag en intervjumall bestående av tre huvudteman; offentlig konst,

Borås internationella skulpturbiennal och övriga satsningar. Frågornas utformning har

konst i offentlig miljö. Några dagar innan intervjuerna fick intervjupersonerna ta del av intervjumallen vilket bidrog till att de var förberedda och därigenom kunde ge utförliga svar. Intervjuerna kan anses ha följt en semistrukturerad uppbyggnad. En semistrukturerad intervju innehåller specifika teman som den som intervjuar vill beröra under intervjun (Patel och Davidsson, 2011, s. 82). Upplägget innebär frihet och utrymme för

intervjupersonen att styra och själv välja hur frågorna som ställs ska besvaras.

Utöver intervjuer har jag även utfört observationer på olika offentliga platser i Borås. Här har syftet varit att personligen ta del av olika offentliga rum i Borås för att skaffa mig egna erfarenheter och uppfattning av relationen mellan offentlig konst och offentliga rum i Borås. Det bildmaterial som finns med i studien består av fotografier som tagits på plats i Borås samt av bilder på informationsmaterial kring den offentliga konsten i Borås.

1.5. Metodkritik

Metoden för studien har varit en fallstudie där olika perspektiv har samlats in genom kvalitativa intervjuer. Det empiriska materialet består av intervjuer med tre personer som arbetat eller arbetar med offentlig konst i Borås och 30 intervjuer som slumpvis utförts i fält i Borås. Studien kan anses bestå av data med ett för snävt urval för att det ska vara möjlighet att generalisera, komma fram med slutsatser samt visa upp ett trovärdigt resultat. Det finns en utbred uppfattning om att det med hjälp av en fallstudie är svårt att generalisera då den enbart behandlar ett enskilt fall (Yin, 2007, s. 28). På samma sätt som fallstudien så utgår vetenskapliga experiment många gånger från ett exempel. Målet med fallstudien är inte att kunna visa upp frekvenser utan istället handlar det om att kunna utveckla och generalisera teorier.

Syftet med studien är inte att ge ett klart och entydigt svar vad den nutida konsten fyller för funktion för den byggda och offentliga miljön. Det empiriska materialet består av individuella berättelser över människors upplevelser och tankar om offentlig konst i Borås. Ingången kan anses höra samman med en social konstruktivists kunskapssyn där kunskap anses vara socialt konstruerad och som förändras och reproduceras över tid (Creswell, 2003, s. 18).

Varje människas berättelse är unik vilket innebär att resultatet hade kunnat se ut på ett annorlunda sätt om jag istället för de personer jag intervjuat hade talat med 33 andra personer i Borås. I bearbetningen av det empiriska materialet har jag kunnat se samband och gemensamma mönster mellan människors olika upplevelser och uppfattningar vilket har gjort det möjligt att utveckla och generalisera teorier. Det empiriska materialet har gett en inblick i olika människors förståelse och upplevelser av relationen mellan konst och stadsrum vilket i sin tur har kunnat öka min förståelse för offentlig konst som fenomen i stadens byggda miljö.

1.6. Disposition 

I arbetet med att disponera uppsatsen har teorier vävts samman med det empiriska materialet. Syftet bakom valet av disposition är att kunna erhålla en sammanbunden och illustrativ text där det teoretiska ramverkets sammanbinds och exemplifieras med hjälp av studiens empiriska material. I uppsatsens första kapitel presenteras studien genom inledning och bakgrund. Inledningen följs av syfte och forskningsfrågor för att därefter beskriva uppsatsens teoretiska utgångspunkter, metoder samt empiriska material. Det andra kapitlet inleds med en beskrivning av offentlighet och offentliga rum utifrån olika teoretiska perspektiv. Avsnittet syftar till att fungera som en introduktion samt som en grund för offentligheten och det offentliga rummets begreppsmässiga betydelse. Efter introduktionen till offentlighet och offentliga rum introduceras offentlig konst som begrepp, genom en diskussion där olika uppfattningar om dess definition och roll i stadsrummet behandlas. I kapitlet avslutande avsnitt vidareutvecklas diskussionen om mötet mellan konst och stadsrum med hjälp av Henri Lefebvres teori om rumslig produktion.

Det tredje kapitlet syftar till att undersöka hur arbetet med offentlig konst i Borås har vuxit fram och utvecklats över tid. Berättelsen tas vidare genom att ge en bakgrund till stadens historiska identitet och nutida identiteter. Beskrivningen leder in på en diskussion kring Borås stads intentioner med sina satsningar på konst i offentlig miljö. I kapitlets sista avsnitt diskuteras identitet utifrån ett stadsmässigt perspektiv med hjälp av berättelsen bakom skulpturen Walking to Borås (Pinocchio).

Efter att ha behandlat bakgrunden till Borås utveckling som skulpturstad går uppsatsen från ett övergripande stadsmässigt perspektiv till att i det fjärde kapitlet diskutera konstens betydelse för den enskilda människan. Här analyseras människors upplevelser av konst i Borås utifrån aspekter så som identitet, konflikt och tillgång till konstupplevelser. I uppsatsens femte kapitel sammanfattas uppsatsen i en avslutande diskussion följt av en slutsats. Det avslutande diskussionsavsnittet är disponerat med tre underrubriker som är kopplade till uppsatsens tre forskningsfrågor. I slutsatsens summeras resultatet av studien och knyter avslutningsvis an till framtida forskning.

Kapitel 2.

2.0. Det offentliga rummet

Människan har också behov av att ackumulera energi och att göra av med den, till och med av att slösa bort den i lek. Hon har behov av att se, höra, beröra, smaka, och behov av att förena dessa förnimmelser till en ”värld”.

(Lefebvre, 1983, s.135)

Den franske Sociologen Henri Lefebvre beskriver i boken Staden som rättighet att staden behöver bestå av offentliga rum där människan får möjlighet att utrycka sig och

sammanbinda det hon ser och upplever till sin ”värld” (Ibid). Människan har ett behov av skapande verksamheter och inte enbart av materiella produkter som går att konsumera. Hon har ett behov av information, symboler, av lek och av fantasi. Behoven håller liv i ett grundläggande begär som kan yttra sig genom leken, sexualiteten, i den skapande

verksamheten men även genom konsten och kunskapen. 

I samrådshandlingen för Borås stad kommande översiktsplan går det att läsa att en tätare stad ställer ökade krav på en god planering av offentliga rum som kan uppmuntra invånare och besökare till ett så kallat ”aktivt liv mellan byggnaderna” (Borås stad, 2017a, s. 37). Offentliga platser ska möjliggöra för möten mellan människor och i arbetet med att nå målet om ett aktivt stadsliv används ledord så som tillgänglighet, kvalitet, variation, trygghet och närhet.

I Chatarina Gabrielsson avhandling Att göra skillnad beskriver hon det offentliga rummets betydelse och komplexitet (2006, s. 424). Hon menar att det offentliga rummet som idé, är ett rum för frihet och hänvisar till svensk grundlag (regeringsformen 2 kap 1§). I regeringsformens 2:1 kan man läsa om människans grundläggande demokratiska rättigheter gentemot det allmänna. I det allmänna ska människan tillförsäkras yttrande-, mötes-, demonstrations- , informations- förenings- samt religionsfrihet. Samtidigt som människan har en rad friheter i det som vi i vårt samhället benämner som gemensamma rum, så har friheten begränsningar då den även innefattas av regler och förbud.

Begränsningarna kan ses som nödvändiga för att samhället ska kunna fungera. Det offentliga rummet kan förklaras balansera mellan det fria och det ofria och därmed som både öppet och begränsande. För att det offentliga rummet ska kunna fungera som ett så kallat ”öppet tomrum” så krävs det lagar och regler, vilket Gabrielsson liknar vid att friheten är skapad av lagen och på så vis är garanterad och formad av samhället. 

För att kunna närma sig och förstå betydelsen av ett offentligt rum så kan vi tänka oss att ett rum tar sin början när människans kropp möter naturen (Lefebvre i Franzen, 2004, s. 53). I mötet mellan människan och naturen skapas i sin tur den byggda miljön som dels kan ses bestå av artefakter som bildar en fysisk realitet, men som även kan förstås utifrån hur vi som varelser väljer att förhålla oss till rummet och hur vi tar det i anspråk. Det offentliga rummet påverkas därmed både av praktiska, symboliska och mentala faktorer.  Det finns en utbred uppfattning om att det offentliga rummet inte är något konstant utan i ständig förändring (Dewey i Krause, s. X-XI). Enligt den amerikanske filosofen John

Dewey så omvandlas det offentliga rummet genom tid och rum. Vidare menar han att offentligheten är allt för diffus, bred och invecklad i sin komposition för att vi ska kunna se och förstå den genom en förenklad och generaliserad bild.

Utifrån de nyss nämnda teorierna kan offentligheten anses bestå av en komplex relation mellan det fysiska rummet och de handlingar som människan där praktiserar. I nästa avsnitt ska konstens närvaro i offentligheten diskuteras med syfte att få en förståelse för vad som sker i mötet mellan nutida konst och stadsrum.

2.1. Offentlig konst

För att kunna undersöka och förstå hur offentlig konst i Borås uppfattas och upplevs ska detta avsnitt ge en ingång till offentlig konst som begrepp. Under mina intervjuer med tre personer som på olika sätt arbetar eller har arbetat med offentlig konst i Borås, bad jag dem reflektera över definitionen av offentlig konst och vad som händer i mötet mellan konst, åskådare och stadsrum.

Enligt Linda Wallenberg (intervju, 21 april 2017) som var curator för Borås internationella skulpturbiennal 2016, så finns det många olika förhållningssätt och perspektiv ifråga om vad som är och kan definieras som offentlig konst. Ett perspektiv på vad som gör den offentlig hänger samman med dess ägoförhållande. Utifrån ett sådant perspektiv blir konsten offentlig om den är finansierad och förvaltad av offentlig sektorn. Wallenberg beskriver även ett annat förhållningssätt i fråga om vad som gör konsten offentlig;

Ett annat sätt är ju att titta på platsen, att den är offentlig, en offentlig plats och frågan är då om man bortser från ägandeskapet. För mig är det mer där jag hamnar, att offentlig konst är det som finns i ett offentligt rum…för mig är det offentliga mer vad den är, än vem som äger den. 

(Intervju med L. Wallenberg, 21 april 2017)

Enligt ovanstående uttalande är det när konsten möter offentligheten som den blir offentlig. Om den är finansierad med offentliga eller med privata medel avgör enligt ett sådant perspektiv, inte i vilken utsträckning som den kan anses vara offentlig. Konsten bedöms som offentlig då den rent fysiskt befinner sig i stadens offentlighet. Borås stads museichef Pontus Hammaréns (intervju, 20 april 2017) beskrivning av offentlig konst liknar Wallenbergs förhållningssätt, då han menar att ”det som gör den offentlig är det

faktum att den placeras i en miljö som kan betraktas som offentlig”. 

Enligt konstteoretikern Malcom Miles så är offentlig konst en generell beskrivning av verk, vars uppdrag är att finnas på platser som är öppna och tillgängliga för allmänheten (Miles, 1997, s. 5). När konsten möter offentligheten kommer den samtidigt i kontakt

med en bred publik. Vidare beskriver Miles att många av de människor som möter den nutida konsten i stadsrummet inte har en vana att se och möta konst i dess traditionella sammanhang så som på ett museum eller på ett galleri (Ibid, s. 12ff). Under en av mina intervjuer i fält i Borås träffar jag en kvinna som på ett liknade sätt som Miles beskriver den offentliga konstens närvaro i stadsrummet i Borås;

Att man kan gå skulpturvandring tycker jag är lite häftigt, man behöver inte ens gå på ett konstmuseum och betala pengar för att få se konst, utan det kan man göra gratis och det tycker jag är jättebra. Har man små barn så kan det vara svårt att gå och titta på konst och gå på konstmuseum, så då kan det vara skönt att man bara tar en promenad genom stan och så kan man se konst samtidigt…och när det kommer turister till Borås så kan de också gå en skulpturvandring och uppleva staden samtidig. Jag tycker det är jättebra faktist.

(Personlig kommunikation, 30 mars 2017)

Kvinnans uttalande visar på att den nutida konstens närvaro i stadsrummet har utökat hennes möjlighet till att ta del av kultur i hennes vardagliga liv. Hon beskriver att det kan vara svårt att besöka museum med små barn men att tillgången till konst i stadsrummet i Borås gör att konsten är lätt att tillgå för henne och hennes barn när de besöker och rör sig genom staden (personlig kommunikation, 30 mars 2017).

Ifråga om vad som gör konsten tillgänglig och vad tillgängligheten innefattas av finns det på samma sätt som den offentliga konstens betydelse många olika infallsvinklar och förhållningssätt. Utöver att konsten är offentlig och därmed fysiskt tillgänglig då den placeras i offentligheten, så finns det en rad olika aspekter och perspektiv på vad offentlig konst är samt åsikter om vad den bör vara. Gabrielsson berör i sin avhandling den offentliga konsten motstridiga innebörd (2006, s. 243). Det finns en tanke om att att offentlig konst ska vara allmänt tillgänglig samtidigt som dess existens bygger på, samt avspeglar konstnärens frihet och individualitet. Tankens motstridighet skapar skiljelinjer i vad som anses kunna benämnas och fungera som offentlig konst. 

Figur 1. Fotografiet visar en skulpturvandring intill verket Declination av Tony Craig vid Sandwalls plats i Borås.

Medeia Ekner arbetar med museiutveckling och strategiskt planering i Borås stad och var med och startade upp Borås internationella skulpturbiennal mellan år 2007 och 2008 (intervju med M. Ekner, 30 mars 2017). Ekner beskriver sin syn på konstens roll i det offentliga rummet på följande sätt;

Som en person som har utgångspunkt i konsten så tycker jag att konsten ska alltid få vara autonom, att den ska kunna existera utan rummet också, och ska inte behöva ta ställning till sin miljö oavsett om det är ute eller inne, eller i cyberspace eller digitalt eller vart som helst, så ska den inte behöva ta hänsyn till betraktaren så att säga och platsen och miljön konstant, men det kan den göra också. Det ena utesluter inte det andra.

(Intervju med M. Ekner, 30 mars 2017) 

Samtalet kring offentlig konst och dess definition väcker tankar om konstens eventuella skyldigheter inför det offentliga. Enligt Ekner ska konsten kunna få vara självständig och ska därmed inte behöva ta hänsyn till det offentliga rum där den står placerad (Ibid). Liksom Wallenberg och Hammarén beskriver Ekner att konsten kan anses vara offentlig då den finns att tillgå i den offentliga miljön. Den fysiska tillgängligheten innebär däremot inte att verket är fullt tillgängligt. Aspekter så som platsen och dess betydelse, typ av konstverk, hur processen har sett ut, vad det symboliserar och hur det tolkas av

människor är faktorer som enligt Ekner påverkar om ett verk uppfattas som offentligt eller inte. Vidare beskriver Ekner att det är svårt, nästintill omöjligt att ge ett tydligt ja eller nej på frågan om ett verk är demokratiskt tillgängligt eller inte.

Reflektionen visar på att relationen mellan ett offentligt verk och en åskådare består av en mängd lager och samexisterande aspekter som i olika grad existerar beroende på vem, var och hur mötet med ett verk kommer att se ut. Den amerikanske landskapsarkitekten John Beardsley beskriver i sin bok Personal Sensibilities in Public Places från 1981 att

diskussionen kring den offentliga konstens tillgänglighet har utgått från att se på konstens betydelse ur ett fysiskt perspektiv (Beardsley i Krause, 2008, s. x). Frågor kring konstens känslomässiga och intellektuella möjligheter anser Beardsley har hamnat i skymundan. Enligt Beardsley så fungerar en ”ohämmad” fysisk tillgång till konst enbart som en gest för allmänheten om det andra former av tillgänglighet saknas. Han berör konstens komplexa förutsättningar när det kommer till dess tillgänglighet genom att utrycka ”An art that

expresses the values of all the people is impossible to achieve ” (Ibid, s. xi). Uttalandet sätter

fingret på det mångsidiga hos konsten som även gör att den kommer få olika betydelse beroende på vem som ser den samt hur, var och under vilka förutsättningar som mötet mellan människan och konsten äger rum. Utifrån Beardsleys perspektiv är det omöjligt att skapa ett konstverk som alla människor kan identifiera sig med och ställa sig bakom. Det offentliga är för den amerikanska sociologen Patricia Philipps något flyktigt, varierande och kontroversiellt som har sitt ursprung i varje människas privata liv, vilket gör människans möte med den offentliga konsten till en ytterst privat upplevelse (Phillips i Krause, 2008,  s. 79). Konst kan enligt Phillips enbart ses som offentlig om konstnären

har haft den offentliga kontexten i åtanke under skapandeprocessen (Ibid, s. IX). I vilken grad ett verk är offentlig påverkas av de frågor som den väljer att adressera, snarare än i vilken utsträckning som ett verk är fysiskt tillgänglig eller hur många som väljer att beskåda det. Hur offentligt ett verk är har inte att göra med en bred acceptans utan på konstens förmåga att utveckla rättvisa och rimliga möjligheter för allmänheten att utifrån sina egna premisser, kunna förhandla, förstå och skapa sig en individuell relation till verket. Linda Wallenberg (intervju, 21 april 2016) beskrev i likhet med Phillips att den offentliga konstens viktigaste funktion är att den ska finnas till för alla och därmed vara tillgänglig för människor i deras vardagliga liv. Vidare diskuterade hon konsten

mångsidighet då den kan ta olika utryck, ha olika syften och form. Tankarna kan liknas vid hur Gabrielsson beskriver mötet mellan konsten och offentligheten; 

Med utgångspunkt i begreppet ”offentlighet” rör det sig om en konst som inte är ”privat”, som ”tillhör alla” eller är allmänt tillgänglig – en konst i allmän åsyn.  Den inbegriper föreställningar om det gemensamma, och därför uppstår en omedelbar spänning i förhållande till konstens autonomi, som uttryck för individualitet och frihet. 

(Gabrielsson, 2006, s. 143)

Den spänning som Gabrielsson menar existerar mellan konsten och offentligheten kan komma att se olika ut beroende på hur vi som åskådare och användare väljer att se på offentligheten. I kommande avsnitt ska uppfattningar om relationen mellan konst och stadsrum diskuteras vidare med hjälp av Henri Lefebvres teoretiska ramverk där rummet förstås utifrån dess sociala processer. De sociala processerna samexisterar i olika lager i ett till synes fysiskt offentligt rum.

2.2.

Rumsliga praktiker och representationernas rum

Offentlig konst kan ses som offentlig då den rent fysiskt finns att tillgå i det som vi gemensamt definierar som en offentlig miljö. Att konsten är fysisk tillgänglig innerbär inte per automatik att den upplevs eller uppfattas som tillgänglig. Detta avsnitt syftar till att undersöka olika förhållningssätt i fråga om vad som sker i mötet mellan konst och stadsrum, där rummet angrips utifrån dess sociala processer. 

Ett syfte med mina intervjuer har varit att erhålla berättelser och uppfattningar om relationen mellan konst och offentlighet. Under intervjun med Medeia Ekner (30 mars 2017) berättar hon att hon främst inte intresserar sig för vad konsten rent visuellt och estetiskt gör med stadsrummet. Det som intresserar henne är istället hur konsten påverkar människan och människans liv i staden.

Jag är väldigt intresserad av hur påverkar det betraktaren? Hur påverkar det människan i staden? Istället så att det inte blir en estetisk kommentar så att säga till stadsrummet, utan vad gör det med människan? Och det tänker jag att det sker väldigt mycket och det har jag sett mycket resultat av, eller bevis på under alla mina skulpturvandringar som jag har gjort de första tre-fyra åren från att skulpturbiennalerna startade, och det är ju allt ifrån att man börjar se stadsrum med andra ögon, man börjar lägga märke till helt andra detaljer, man kanske ändrar beteende som människa i stadsrummet och går andra vägar för att de känns på ett annat sätt idag. Det kan vara mer behagligt eller mer visuellt tilltalande eller mer tryggt ibland faktist … Genom att placera ett verk på en mörk plats och belysa det så kan det faktist öka tryggheten vilket man kanske inte tänkte från början att man ville, så det kan ge sådana intressanta resultat för hur människor beter sig i staden och och vad de ser och upplever i ett stadsrum.

(Intervju med M. Ekner, 30 mars 2017)

Konsten anses enligt Ekner ha en större betydelse och innebörd än att enbart kunna ses som en estetisk utsmyckning. Hennes resonemang och förhållningssätt kring konstens roll i offentligheten kan liknas vid det som Henri Lefebvre definierar som rumslig praktik och som han benämner som det sedda eller som det uppfattade rummet (Lefebvre i Fransén, 2004, s. 54f ). Begreppet rumslig praktik är ett av tre förhållningssätt som Lefebvre utvecklade för att bättre förstå och kunna analysera rummets sociala processer.

Rumsliga praktiker har direkta kopplingar till den fysiska kroppen och därmed till de handlingar som människan via sin kropp praktiserar (Ibid). Dessa praktiker är i de flesta fall materiella och går att koppla till människans vardagliga handlingar. Praktikerna utförs av människor och deras kroppar vilket sammanbinder praktikerna med rummet. I den rumsliga praktiken definieras rummet efter vad människan ser och hur hen uppfattar det hen ser, exempelvis efter rummets storlek, dess öppningar och dess gränser. Ekners

erfarenheter från sitt arbete med skulpturbiennalerna visar på att konsten har fått människor att se på rummet från nya perspektiv som i vissa fall har haft en inverkan på hur människan agerar och tar plats i staden (intervju med M. Ekner, 30 mars 2017). Hon ser att konsten kan påverka människors handlingar i stadsrummet och därtill även de sociala processer som utspelar sig i staden.

Hur människan agerar i rummet är ett annat förhållningssätt som Lefebvre behandlar och som han benämner som representationernas rum (Lefebvre i Fransén, 2004, s. 54f ). Här handlar det om konkreta föreställningar som är kopplat till ett specifikt rum och som kan benämnas som det levda rummet. Att ett upplyst verk som placeras på en mörk plats får människor att känna en ökad trygghet går att koppla samman med det levda rummet. Konsten påverkar människans liv och hens beteenden på en specifik plats vilket i sin tur påverkar hur hen tar del av staden och dess stadsliv. Under en av mina intervjuer i fält i Borås möter jag en kvinna som beskriver att konstens närvaro i staden har resulterat i att hon känner sig mer trygg när hon rör sig i stadsrummet.

Tunnlar är alltid otäcka tycker jag, mörka och läskiga och man känner sig otrygg och massor med klotter och sånt, och nu sedan det är en sån grafittikonstnär som har målat så är det ingen som klottrar och det är mycket ljusare och det känns inte alls farligt.

(Personlig kommunikation, 29 mars 2017)

Kvinnans uttalande visar på hur den offentliga konstens möjlighet att påverka människans uppfattning och upplevelse av en specifik plats vilket kan kopplas till det levda rummet. Inom det levda rummet ryms omtvistade frågor om vad den offentliga sfären är då den anses bestå av en uppsättning olika rum som ordnas efter sin användare (Miles, 1997, s. 59). Rummet granskas här som ett psykologiskt snarare än fysiskt och är uppbyggt av lager, bestående av olika värden så som personliga associationer och ställningstaganden, exkludering och involvering. Miles beskriver att för att kunna förstå ett rum så räcker det inte med att vi placerar ut det och definierar det med hjälp av koordinater på en karta. För att förstå rummet och dess sociala processer bör vi istället se till alla de olika komponenter som påverkar, definierar och ständigt omdefinierar de rum som vi benämner som

offentliga. 

Figur 2 och 3. Fotografierna visar Adam Algotssons grafittimålning i gångtunneln under kungsleden i Borås.

2.3. Rummets representation

Till skillnad från rumsliga praktiker och representationernas rum så handlar rummets

representation om de förväntningar som finns om ett rum och om hur våra tankar om

rummet ser ut (Lefebvre i Fransén, 2004, s. 54f ). Lefebvre benämner denna syn på det sociala rummet som det tänkta rummet. Rummets representation är i det flesta fall ett abstrakt och strategiskt förhållningssätt som används för att kunna behärska och forma miljöer för framtiden. Om relationen mellan rummet och konsten ses med hjälp av representationernas rum som analytiskt verktyg, så kan det offentliga rummet anses vara värderingsfritt och en förlängning av konstgalleriets vita väggar (Miles, 1997, s. 59). Konsten ses som en helt och hållet estetisk enhet som består av dess fysiska form, dess materialitet och volym. Under intervjun med Pontus Hammarén reflekterar han kring vad staden har för intentioner med konsten och vad dess närvaro i offentligheten kan ha för innebörd. 

Någon gång kanske man kan använda det där ordet som fler drar sig för…att konst ska vara mer än det… men någon gång kan det ju finnas inslag av utsmyckning men det kanske inte är det första som man tänker på idag, men det är ju på något sätt att…väcka den som går i

stadsrummet. Till exempel känner jag att man tar del av arkitektur och man följer gatunätet…att allt är i relation till något annat. Ett konstverk det är ju på något sätt att bjuda på någon form av dynamik eller hur man ska utrycka det. 

(Intervju med P. Hammarén, 20 april 2017)

Här beskriver Hammarén att konsten rent fysiskt kan ses som en utsmyckning som kan göra människor uppmärksamma på den fysiska miljön. Vidare beskriver han att konsten kan väcka frågor hos människor samtidigt som den kan skapa förvirring men även förundran (intervju med P. Hammarén, 20 april 2017). Konsten kan överraska och därtill få människor att stanna upp och bryta sig ur det han beskriver som ”vardagslunken”. Hammarén menar att det är många som i vardagen passerar konsten utan att reflektera

över den. Vidare beskriver han att den offentliga konsten för många kan uppfattas ”som

något man har mer i ögonvrån” men även som ett avbrott från det som i vardagen upptar

människors tid och fungera som ”nåt som man kan sjunka in i ett tag”.

Den ovan nämnda beskrivningen av relationen mellan människan, konsten och offentligheten kan anses stämma överens med det Lefebvre benämner som rummets representation. Konsten är här en del av stadsrummets fysiska form och materialitet. Den blir en del av en större helhet som tillsammans kan ses som en symbol eller som en representation över staden. Den offentliga konsten kan hjälpa till att stärka stadens intentioner och dess självbild och därtill stärka tanken bakom hur den ska kännas och upplevas. Enligt Miles så finns det en utbred uppfattning om att offentlig konst är med och bidrar till stadsförnyelse (Miles, 1997, s. 12ff). Om konsten i praktiken är en viktig komponent i stadens utveckling är däremot svårt att fastslå. Med hjälp av rummets

representation som teoretiskt utgångspunkt kan konsten ses som en pusselbit i arbetet med att uppnå ett uppsatt mål eller en vision (Ibid, s. 59).

Samtidigt som Hammaréns beskrivning av konstens roll i offentligheten har likheter med det som Lefebvre benämner som rummets representation så finns det även inslag av det levda och det uppfattade rummet i Hammaréns resonemang. De tre perspektiven på offentligheten och dess sociala processer är en teoretisk modell för att förstå det sociala rummets mångsidiga innebörd och bör därmed inte anses existera frånskilda från varandra. Inget rum kan enbart ses som ett tänkt rum, ett uppfattat eller som ett upplevt rum utan förhållningssätten existerar i olika grad inom en till synes fysisk plats (Fransén, 2004, s. 56). 

Mats Franzén behandlar i sin text Notater till Henri Lefebvre hur Lefebvres teoretiska modell i realiteten hänger samman (2004, s. 56f ). Det är först när det tänkta rummet har planerats och tagit sin fysiska form som rummets representation är realiserat. Planeringen kan aldrig i förväg bestämma hur människan i realiteten kommer att uppleva och använda rummet. Vidare beskriver Fransén att en plats uppstår som ett resultat av ”ett historiskt

spel” som äger rum mellan Lefebvres tre förhållningssätt (Ibid, s. 56f ). Den offentliga

konsten roll i stadsrummet kan ses utifrån dess estetiska och materiella egenskaper som tillsammans med arkitekturen definierar och representerar staden. Hammarén ger även en annan bild av vad som kan ske i mötet mellan människan, konsten och offentligheten: 

…samtida skulpturer kan kanske vara lite mer, lite svårare att direkt ta till sig och det finns ju inte alltid någon direkt mening med all konst heller, inte sådär lätt sammanfattad i alla fall utan det är något som skapas när man ser det. Det kan vara väldigt personliga utsagor när folk ska berätta om sina tolkningar, beroende på vad man har i ryggsäcken så att säga. (Intervju med P. Hammarén, 20 april 2017) 

Hammaréns beskrivning av förståelsen och betydelsen av den offentliga konsten har likhet med Lefebvres definition av rumsliga praktiker där människans upplevelser och handlingar är med och definierar rummet (Lefebvre i Fransén, 2004, s. 54f ). I det sedda eller det uppfattade rummet ses konsten som en del av livet på gatan (Miles, 1997, s. 59). Konsten blir ett redskap för att kunna formulera de underförstådda värden som uppstår när människor tar det offentliga rummet i anspråk.

Med hjälp av Lefebvres analytiska modell för att förstå stadsrummets som ett socialt rum kan vi se att det inom en till synes fysisk plats existerar olika lager av sociala processer. Vårt förhållningssätt till det offentliga rummet kommer i sin tur ha en inverkan på hur vi förhåller oss till den konst som vi möter i staden.

Kapitel 3.

3.0. Skulpturstadens framväxt

Mellan maj och september månad 2016 hölls den femte upplagan av Borås internationella skulpturbiennal (Borås stad, 2016). I katalogen för skulpturbiennalen ger Borås stads Museichef Pontus Hammarén sin bild av skulpturstaden Borås; 

Skulpturbiennalen är en del av skulpturstaden Borås ständigt pågående expansion. Många andra konstverk kommer på plats parallellt och mellan biennalerna, inte minst tack vare avgörande insatser från näringslivet i Borås. Street art festivalen ”No limit” är ett annat omfattande bidrag till konsten i det offentliga rummet. 

(P. Hammarén, Borås stad, 2016)

Beskrivningen visar på ett pågående arbete där konsten kopplas samman med staden och med hjälp av olika uttryckssätt och initiativ kan anses ge staden nya utryck. Medeia Ekner beskriver att Borås har genomgått en stor resa från en identitetskris under 1990-talet och början på 2000-talet till att idag vara en stad ”där mycket händer” och där det textila arvet åter igen kan räknas som en stark komponent till stadens utveckling och framgång (intervju med M. Ekner, 30 mars 2017). Under intervjun får jag höra en detaljerad berättelse om hur Borås satsningar på konst i offentlig miljö har vuxit fram och utvecklats från 1990-talet fram till idag. Ekner berättar om att de verk som finns i Borås och som är inköpta före 1990-talet, i en majoritet av fallen kan klassificeras som traditionella skulpturer tillverkade i brons. Konstnärerna bakom verken är nästan uteslutande män. Verken föreställer ofta nakna kvinnor och barn eller är hyllningsstatyer över exempelvis kungar.

Under 1990-talet fördes samtidskonsten in i det offentliga rummet när staden började att göra inköp som enligt intervjupersonen stod för ”andra sorters uttryck” (intervju med M. Ekner, 30 mars 2017). Vid denna tid etablerades viktiga relationer mellan stadens museichef och konstnären Jim Dine som omkring tjugo år senare fick sin nio meter höga Pinocchio skulptur (Walking to Borås) rest i staden. Med åren har museichefer byts ut men

Figur 5. Fotografi på Fredrik Wretmans

skulptur Bodhi.

Figur 4. Fotografi på Charlotte

intresset och viljan att satsa på konst i det offentliga rummet har levt vidare. Under slutet av 1990-talet och början av 2000-talet köptes ett flertal verk in som enligt Ekner har stor betydelse för staden idag. Bland dessa verk hör bland annat Ute av Charlotte

Gyllenhammars, Bodhi av Fredrik Wretman och Octupus av Ulf Rollof. År 2008 invigdes den första skulpturbiennalen som i det tryckta materialet benämndes som skulpturfestival då de ansvariga inte kunde förlita sig på att det skulle kunna göras om två år senare (intervju med M. Ekner, 30 mars 2017). Arbetet med festivalen startade hösten 2007 och sammanföll med att Borås konstmuseum förberedelser för att stänga under ett års tid på grund av renovering. Ekner resonerar kring satsningarna och arbetet med

skulpturbiennalen; 

…kanske hade man inte satsat på skulpturer så pass mycket om inte man hade planerat att stänga konstmuseet för renovering ett helt år och det var precis inför renoveringen och stängningen jag kom in i bilden 2007 hösten, och vi startade biennalen och Pinocchio invigdes i maj 2008 så det är en ganska tight process där med både flytt och allting…men det gjorde också att vi plötsligt fick möjlighet och medel att jobba med stadsrummet så jag vet inte om det var en fantastisk bra sammanträffande eller om det kanske skulle menat att vara så, annars hade vi kanske inte satsat.

(intervju med M. Ekner, 30 mars 2017)  

Oavsett om det var en tillfällighet att konstmuseet fick ökade medel att arbeta med konst i offentlig miljö eller om det fanns ett samband med konstmuseets tillfälliga stängning, så var arbetet med den första skulpturbiennalen en intensiv process (intervju med M. Ekner, 30 mars 2017). Ekner beskriver att hon och de andra ansvariga för projektet var tvungna att lära sig genom att göra på grund av den begränsade tidsramen. Vidare berättar Ekner att hon och de inblandade inte riktigt visste exakt vad de höll på med eller vad det skulle få för resultat. Det de visste var att de ville placera ut konst i stadsrummet.

Tillsammans med museichef och huvudcuratorn valdes konst ut och en dialog fördes kring verkens placeringar (intervju med M. Ekner, 30 mars 2017). Konstnärerna var i många fall högt delaktiga i processen och fick komma med förslag om placering för sina verk. I och med projektets begränsade tid fanns det inte möjlighet för några längre processer som exempelvis platsspecifika verk. Skulpturerna var tänka att enbart finnas i staden under sommarperioden men med hjälp av kommunala medel kunde några verk köpas in. Även privata aktörer valde att köpa in verk som därmed kom att bli permanenta. När Ekner slutade att arbeta med skulpturbiennalen 2011, tre år efter att den för första gången hade ägt rum, uppskattade hon att det hade gjort konstinköp i Borås för cirka 25 miljoner kronor. 

Ett av de verk som köptes in under den första biennalen var Sean Henrys verk Catafalque (intervju med M. Ekner, 30 mars 2017). Verket föreställer en man, liggandes på rygg och som med böjda ben tittar upp mot himmeln. Skulpturen placerades efter förslag från konstnären utanför högskolan i Borås. Enligt Ekner blev Catafalque snabbt uppskattad

och de positiva reaktionerna från högskolans studenter ledde till att högskolan valde att köpa in verket. Utifrån Ekners berättelse kan skulpturbiennalen anses ha fungerat som ett sätt att involvera människor i den offentliga miljön.

Intresset för konsten var enligt Ekner en bidragande orsak till att verk som exempelvis Catafalque köptes in och kom att bli permanenta (Intervju med M. Ekner, 30 mars 2017). Biennalen kan ses ha fungerat som en deltagandeprocess där människor genom sin närvaro och sina handlingar får möjlighet att vara med och definiera staden och dess utformning. I följande avsnitt ska den offentliga konstens i Borås undersökas vidare utifrån frågor som rör stadens identitet.

3

.1. Borås identitet

Det har blivit en slags stadens identitet, en av stadens identiteter får man nog säga… Det finns ju många identiteter i en stad, det är ju textilstad också till exempel i Borås, och det är handelstad/Knallestad och sådär men det är också en konst och en skulpturstad, så jag skulle säga att det har blivit, det har utvecklats till en av stadens identiteter. 

(intervju med P. Hammarén, 20 april 2017)

Borås var länge starkt förknippad som en textilstad men stadens identitet har enligt Hammarén förändrats och utvidgats över tid. Beskrivning av Borås olika identiteter sätter fingret på en komplexitet i fråga om vad en stad är. Susanne Heldt Cassel beskriver i sin text Platsmarknadsföring, regional image och jakten på attraktivitet hur det i dagens

planeringsdiskurs har blivit nödvändigt för städer att på olika sätt profilera sig för att locka till sig besökare och på så sätt generera en positiv befolkningsutveckling (Heldt Cassel i Andersson et al., 2008, s. 161). Vidare beskriver hon att det enbart är ett fåtal aspekter av en plats identitet som väljs ut och som går att koppla med kulturella och platsspecifika företeelser. Enligt Heldt Cassel har kulturen blivit ett allt vanligare redskap för att sätta platser, städer eller regioner på kartan.

Figur 6. Fotografiet visar konstnären Sean Henrys verk Catafalque utanför högskolan i

Under intervjun med Ekner beskriver hon sin bild av vad som lett fram till att Borås har valt att satsa på offentlig konst. Borås stads satsningarna på skulptur är inget som”tagits ur

luften” utan anledningen till varför de kunde äga rum har att göra med en rad olika

samexisterande aspekter och hädelser i staden (intervju med M. Ekner, 30 mars 2017). Ekner berättar att Borås vid 2000-talets början hade en identitetskris då staden i och med den nedlagda textilproduktionen inte längre kunde identifiera sig med det textila arv som hade präglat Borås under större delen av 1900-talet. Det uppkom frågor så som”vilka är

vi, vi har varit textilstad vad är vi nu?” (intervju med M. Ekner, 30 mars 2017). Det fanns

en allmän uppfattning om att Borås var en tråkig stad som enligt Ekner övergavs under sommarmånaderna då människor istället valde att spendera sina semesterperioder i Varberg.

Både Ekner och Hammarén beskriver hur Borås identitet har förändrats och utvidgats över tid. Den kulturella identiteten har i och med stadens olika kulturella satsningarna tagit sig olika former. Vid skulpturbiennalens start och under de första åren som den hölls användes termen ”skulpturstaden” (intervju med M. Ekner, 30 mars 2017). No limit festivalens intog i staden har applicerat gatukonst som konstform i det offentliga rummet och satsningarna på textilhögskolans Textile Fashion Center stärkt den textila identiteten. Liksom Hammarén beskriver Ekner Borås mångsidiga identitet. Bland hennes

beskrivningar finns textilstad, staden som galleri och skulpturstaden. De olika

identitetsmarkörerna har, som Ekner beskriver det, skiftat och vuxit fram genom en lång process. Borås har under flera decennier haft olika museichefer och andra drivande krafter som velat satsa på konst i offentlig miljö. Att det från början skulle ha funnits någon marknadsföringsaspekt med stadens satsningar på offentlig konst är något som Ekner aldrig har hört något om. 

Jag har aldrig hört någon utrycka; nu vill vi satsa på skulpturer så att vi kan locka turister så att vi kan öppna eller marknadsföra Borås som konststad, nej. 

(Intervju med M. Ekner, 30 mars 2017) 

Även om det från början inte funnits en tanke om att konsten skulle vara ett effektivt tillvägagångssätt för att locka turister till Borås så blev det enligt Ekner en naturlig utveckling då de skulpturvandringarna som hon höll lockade till sig upp till 200 deltagare (Intervju med M. Ekner, 30 mars 2017). Det kommunala destinationsbolaget såg

potentialen i att få turister att stanna och utöver att se på konst i Borås exempelvis handla, äta och se andra delar av staden. Enligt Wallenberg (intervju, 21 april 2017) så finns det ett genuint engagemang för offentlig konst i Borås vilket hon menar gör att staden verkligen är en skulpturstad.

Det finns ganska många städer…kommuner som håller på med sin identitetsutveckling som sköts av en reklambyrå…och liksom inte är det på riktigt, men Borås är en skulpturstad på riktigt. För man jobbar med skulptur, eller man jobbar med konst och den är mitt bland alla i en

oerhörd mångfald och oerhörd mängd….Hela stadens identitet har ju liksom förvandlats från en textil/industristad till någonting annat. De har lyckats med det för de har gjort de på riktigt. Det tycker jag är fantastiskt. (Intervju L. Wallenberg, 21 april 2017)

Varesig Wallenberg eller Ekner anser att den offentliga konsten har varit en i förväg planerad strategi för att ”sätta staden på kartan” utan det har funnits ett starkt och genuint intresse hos staden, näringslivet och andra grupper att satsa på konst i offentlig miljö. Uppfattningarna om intentionerna bakom satsningarna är inte alltid lika entydiga. Under mina intervjuer på stan i Borås har det förekommit åsikter om att stadens satsningar på offentlig konst kan ses som ett tillvägagångssätt för staden att profilera sig och locka till sig turister.

I Mikkel Schønning Sørensens avhandling Projective planning målar han upp en bild om att den nutida stadsplaneringen domineras av en så kallad ”ny sorts kapitalism” som styr över den sociala och geografiska ordningen (2007, s. 97). Den nutida planeringen skapar en representation samt en kodifiering i det offentliga rummet som med olika

tillvägagångssätt kommunicerar ut att människor bör uppträda korrekt och på ett lämpligt sätt, samt var de och dess tillhörigheter anses höra hemma. I centrum för Schønning Sørensens empiriska studie har han valt att granska planeringen av shoppingområdena Kungens kurva och Skärholmen som ligger i Huddinge kommun strax utanför Stockholm.

Schønning Sørensens beskriver hur de kommunaltjänstemännen tydligt proklamerade att de ville använda sig av skulpturer för att sammanbinda shoppingområdena Kungens kurva och Skärholmen med varandra (2007, s. 64). Skulpturer skulle sammanföra områdena och bilda en skulpturpark som likt ett landmärke skulle fungera som ett starkt kulturellt och visuellt element i det urbana landskapet. Det fanns vid planeringen av skulpturparken en tydlig tanke om den skulle komma att bli en turistattraktion och därmed ett sätt att kunna profilera Kungens kurva och Skärholmen. Med hjälp av konsten som profil skulle man kunna attrahera människor till att i en högre utsträckning ta sig till området. Konsten ansågs fylla ett värde för det urbana landskapet utifrån turister och besökares perspektiv (Ibid, s. 65ff). Schønning Sørensens beskriver att konsten används som ett

Figur 7. Figur över turistinformationen Staden som galleri där det går att läsa

tillvägagångssätt i arbetet med att ”specificera platsen” och blir därmed ett redskap för att skapa en speciell atmosfär.

Utifrån berättelserna om Borås stads arbete med konst i offentlig miljö kan stadens satsningar på konst anses ha en mer mångsidig betydelse än i fallet Kungens kurva/ Skärholmen. Initiativen i Borås har enligt berättelsen om stadens satsningar vuxit fram ur ett starkt intresse för konst i offentlig miljö (intervju med M. Ekner, 30 mars 2017). Engagemanget kring offentlig konst har enligt Ekner med tiden lett fram till att staden har identifierat sig som en konst och skulpturstad. Wallenberg beskriver under intervjun samarbetet mellan olika aktörer i Borås;

Det är inte bara det offentliga som har drivit det eller det är inte bara det privata som har drivit det. Utan man har faktist lyckats samverka kring det och man har också lyckats samverka kring förmedlingen av konsten, där man jobbar superfint med alla visningar och där kommunikations kompetenserna inom kommunen och nätverken inom det privata näringslivet tillsammans verkar för att lyfta fram staden med sin konst. Det är ju fantastiskt faktist.

(Intervju med L. Wallenberg, 21 april 2017)

Wallenbergs beskrivning visar på en gemensam vilja av att som hon uttrycker det ”lyfta

fram staden med sin konst”. På ett liknande sätt beskriver Ekner att privata aktörer har varit

en viktig del för skulpturbiennalens framväxt och för dess fortsatta utveckling, däremot är det inte de kommersiella krafterna som ensamma har fått styra stadens intentioner bakom sina satsningar på offentlig konst (intervju med M. Ekner, 30 mars 2017).

Ett verk som har skapat en stor debatt i Borås är Walking to Borås av Jim Dine som i dagligt tal är mer känd som Pinocchio. I debatten uppstod bland annat frågor kring verkets betydelse, hur besluten kring inköpet av verket fattades och på vilket sätt det gick att koppla till Borås som stad.Nästa avsnitt beskriver historien om hur Pinocchio hamnade i Borås och vad verket har för koppling till staden.

3.2. Walking to Borås

Under min intervju med Medeia Ekner (30 mars 2017) berörde vi vid flera tillfällen Jim Dines skulptur Walking to Borås. Ekner berättar att verkets titel inte är ett sätt för konstnären att kunna koppla verket med platsen. Hon berättade att det finns en ”verklig” och enligt henne ”väldigt fin historia” bakom Pinocchios namn och betydelse. Berättelsen som följer är som Ekner utryckte det just en ”berättelse” som hon själv fått höra när hon arbetade med Borås internationella skulpturbiennal och hon var noga med att poängtera att den därav inte kan tolkas som en ”ren sanning”.

Under 1990-talet etablerades en kontakt mellan Jim Dine och Borås stads dåvarande museichef Thomas Lind (intervju med M. Ekner, 30 mars 2017). Lind var sjuk i cancer och hade en sista önskan om att få göra en utställning med Dine på Borås konstmuseum. Dine visade intresse vilket ledde till att utställningen kunde genomföras. Ekner beskriver att kontakten mellan Lind och Dine innebar att det började att etableras som hon utryckte det ”relationer mellan individer i staden och konsten i staden”. Lind kan enligt Ekner ses som en viktig person för denna etablering då han ”lyckas…kliva över vissa gränser”. I

berättelsen om Borås framväxt som skulpturstad (se avsnitt 3.0.) beskriver Ekner att Borås i början av 2000-talet hade en identitetskris. Relationen mellan Borås och Dine fungerade som ett positivt inslag som enligt Ekner leder fram till att olika aktörer fick ett ökat intresse för att investera i offentlig konst i Borås.

Men det finns ju den här parallella delen…jag tycker att Borås hade profilkris ”vilka är vi?” identitetskris, och så dyker det upp bra ideér som man vill satsa på och så gör man bara det eller som man kan satsa på. Och sedan finns det då givetvis den här som jag berättade om Jim Dine.

Relationerna som gror liksom i den här staden som gör att det finns privata krafter som vill satsa på en skulptur i stan för nio miljoner, en miljon per meter, och faktist vill göra någonting med Borås för att komma ur den här grunden liksom. Den här känslan av att leva i en gyttja på något sätt. (Intervju med M. Ekner, 30 mars 2017)

Figur 8 och 9. Fotografierna visar Pinocchio skulpturen Walking to Borås. Verket är gjort utav den amerikanske konstnären Jim Dine och står placerad i rondellen vid Allégatan i Borås.