VÅLD MOT FÖRÄLDRAR UTÖVAT
AV VUXNA BARN MED
NARKOTIKAPROBLEM
FÖREKOMST, NARKOTIKAPROBLEMETS
BETYDELSE OCH ANDRA RISKFAKTORER
IDA LINDSTÉN
VÅLD MOT FÖRÄLDRAR UTÖVAT
AV VUXNA BARN MED
NARKOTIKAPROBLEM
FÖREKOMST, NARKOTIKAPROBLEMETS
BETYDELSE OCH ANDRA RISKFAKTORER
IDA LINDSTÉN
Lindstén, I. Våld mot föräldrar utövat av vuxna barn med narkotikaproblem. Förekomst, narkotikaproblemets betydelse och andra riskfaktorer. Examensarbete i socialt arbete 30 högskolepoäng. Malmö universitet: Fakulteten för hälsa och samhälle, institutionen för socialt arbete, 2019.
Denna uppsats uppmärksammar föräldrar som utsatts för våld av sina vuxna barn med narkotikaproblem. Olika aspekter av våldsutsattheten belyses. Syftet är att undersöka hur vanlig utsattheten är, hur sambandet till barnets narkotikaproblem ser ut och hur föräldrarna själva förklarar utsattheten. Särskild fokus riktas på vilken roll problematisk användning av narkotika som enskild faktor har. Såväl psykiskt, fysiskt, ekonomiskt, materiellt som emotionellt våld undersöks.
Resultaten talar för att våldsutsattheten samvarierar med flera faktorer hos barnet, vilka faktorer som har betydelse varierar mellan de olika våldsformerna. När det gäller den aktuella våldsutsattheten, det vill säga där våldshandlingen utförts under det senaste året, framträder tydligast skillnader mellan barn utan, respektive med, aktuella narkotikaproblem – statistisk signifikans föreligger för alla
undersökta våldsformer. Utöver barnets aktuella narkotikaproblem är aktuell psykisk problematik hos barnet signifikant när det gäller psykiskt, fysiskt och emotionellt våld och barnets ålder signifikant för ekonomiskt och materiellt våld. Föräldrarnas förklaringar till utsattheten speglar i mångt och mycket resultaten från de statistiska analyserna.
Nyckelord: Ekonomiskt våld, emotionellt våld, fysiskt våld, föräldrar, materiellt våld, narkotikaproblem, psykiskt våld, vuxna barn.
ABUSE AGAINST PARENTS
COMMITTED BY ADULT
CHILDREN WITH DRUG
PROBLEMS
PREVALENCE, THE IMPORTANCE OF DRUG
PROBLEMS AND OTHER RISK FACTORS
IDA LINDSTÉN
Lindstén, I. Abuse against parents committed by adult children with drug problems. Prevalence, the importance of drug problems and other risk factors. Degree project in social work 30 credits. Malmö University: Faculty of Health and Society, Department of social work, 2019.
This essay pays attention to parents who have been abused by their adult children with drug problems. Various aspects of the abuse are highlighted. The aim is to investigate how common the exposure is, the correlation to the child’s drug problems and how the parents themselves explain the exposure. Special attention is paid to problematic drug use as a single factor. Furthermore, both
psychological, physical, financial, material and emotional abuse are investigated. The results indicate that parents exposure to abuse covaries with several child- related factors, however which factors that are important varies between the different forms of abuse. In addition to the child’s current drug problem, the child’s current mental health problem is significant in terms of psychological, physical and emotional abuse and the child’s age is significant for economic and material abuse. Regarding current exposure, that is, where the abuse occurred during the past year, the most apparent differences were observed between
children without and children with current drug problems – statistical significance exists for all forms of abuse. In many ways, the parents’ explanations for their exposure reflects the results of the statistical analyzes.
Keywords: Adult children, drug problems, emotional abuse, financial abuse, material abuse, parents, psychological abuse, physical abuse.
FÖRORD
Jag vill tacka alla er som på olika sätt varit ett stöd för mig under uppsatsskrivandet:
Björn Johnson, Torkel Richert och Bengt Svensson, stort tack för att jag fått använda mig av ert datamaterial. Tack ska också alla föräldrar som deltagit i undersökningen ha. Ett extra tack går till dig Björn, min handledare. Dina synpunkter och uppmuntrande kommentarer har varit både hjälpsamma och betydelsefulla.
Olivia Liahaugen Flensburg, min vän och studiekamrat, tack för att du alltid funnits tillgänglig när jag behövt växla tankar och idéer. Ännu större tack för att du gjort tiden rolig och för de goda minnen du bidragit till att jag nu bär med mig. Varmt tack också till er, familj och vänner, som trott och hejat på mig hela vägen in i mål.
INNEHÅLLSFÖRTECKNING
1. INLEDNING ... 6
1.1 Föräldraskap ... 6
1.1.1 Föräldraskap – när barn använder våld ... 7
1.1.2 Föräldraskap – när barn använder narkotika ... 7
1.2 Problemformulering, syfte och frågeställningar ... 8
2. BAKGRUND ... 9
2.1 Begreppsöverväganden och definitioner ... 9
2.2 Aktuell lagstiftning ... 12
3. TEORETISKA UTGÅNGSPUNKTER ... 14
3.1 Hur kan våld och brott förstås och förklaras? ... 14
3.2 Per Isdals perspektiv på våld ... 15
3.2.1 Olika typer av våldsproblem ... 15
3.2.2 Våldets drivkrafter ... 17
3.2.3 Våldets ansvarsbärare ... 18
3.2.5 Orsaker och medverkande faktorer till våld ... 19
3.3 Rutinaktivitetsteori ... 21
3.4 Avslutande kommentarer... 22
4. TIDIGARE FORSKNING ... 22
4.1 Hur föräldrar påverkas av att ha ett barn med drogproblem .... 22
4.2 Child-to-parent abuse (CPA) ... 24
4.2.1 Kön... 25
4.2.2 Ålder ... 26
4.2.3 Psykisk ohälsa ... 26
4.2.4 Droganvändande ... 27
4.3 Hur föräldrar själva förklarat sin utsatthet ... 28
4.4 Luckor och oklarheter i forskningen... 29
5. METOD ... 29
5.1 Kvantitativ metod och enkät som datainsamlingsverktyg ... 29
5.2 Tillvägagångsprocessen ... 31
5.2.1 Datainsamling – syfte och urval ... 31
5.2.2 Databearbetning – variabler och kodning... 32
5.2.3 Tolkning av det bearbetade materialet ... 36
5.3 Avgränsningar ... 38
5.4 Validitet och reliabilitet ... 38
6. RESULTAT ... 41
6.1 Hur vanlig är föräldrarnas våldsutsatthet? ... 42
6.1.1 Kön, ålder och boendesituation ... 42
6.1.2 Psykisk ohälsa, alkoholproblem och narkotikaproblem ... 46
6.1.3 Sammanfattning ... 48
6.2 Samband mellan våld och aktuell narkotikaproblematik ... 49
6.2.1 Psykiskt våld ... 49 6.2.2 Fysiskt våld ... 50 6.2.3 Ekonomiskt våld ... 52 6.2.4 Materiellt våld ... 52 6.2.5 Emotionellt våld ... 53 6.2.6 Sammanfattning ... 54
6.3 Vad anger föräldrarna som de vanligaste orsakerna till våldsutsattheten? ... 55 6.3.1 Sammanfattning ... 57 7. DISKUSSION ... 57 7.1 Resultatdiskussion ... 57 7.2 Metoddiskussion ... 61 8. SLUTSATS ... 64 9. REFERENSER ... 67 10. BILAGA ... 74
1. INLEDNING
Barns övergång till vuxendomen medför inte alltid att föräldrarnas ansvarskänslor upphör, eller minskar. Föräldrarnas upplevda ansvar kan istället förbli oförändrat och kvarstå även efter den dag barnet fyllt 18 år och därmed blivit myndigt (Simmons m.fl. 2018). Denna uppsats kommer fokusera på föräldrar till vuxna barn, eller mer specifikt till vuxna barn med narkotikaproblem.
Datamaterialet som kommer användas är hämtat från Föräldraprojektet – ett forskningsprojekt vid Malmö universitet som handlar om situationen för föräldrar till vuxna barn med narkotikaproblem. Föräldraprojektet drivs av Bengt Svensson (professor i socialt arbete), Björn Johnson (professor i socialt arbete) och Torkel Richert (docent i socialt arbete) och består av två delstudier, en kvantitativ som bygger på en enkätundersökning som besvarats av 687 föräldrar och en kvalitativ som bygger på djupintervjuer med 32 föräldrar. Huvudsakliga teman som
undersökts genom studierna är föräldrarnas brottsutsatthet, ekonomi, upplevelse av skuld och skam, strategier för att hantera sin situation, påverkan på hälsa, trygghet, socialt liv och erfarenheter av olika stöd- och hjälpinsatser. I denna uppsats kommer datamaterial uteslutande från den kvantitativa delstudien
användas och analyseras. Jag återkommer till Föräldraprojektet senare, och riktar nu fokus mot föräldraskapet och hur det kan påverkas av barnets problematik.
1.1 Föräldraskap
Föräldraskap kan ses som en produkt av ett händelseförlopp och något som skapas i interaktionen mellan människor i alla åldrar (Holt 2013). I en nutida svensk kontext förväntas det att föräldrar är, eller åtminstone strävar efter att vara, involverade i sina barns liv. Det förväntas att barn och föräldrar spenderar tid tillsammans. Därutöver förväntas föräldrar agera olika i olika situationer, det finns med andra ord flera normer kopplade till föräldraskapet och föräldraskapet är på så sätt dynamiskt. Som förälder ska man sätta gränser, men inte vara för sträng. Man ska hjälpa sitt barn, men inte så mycket att barnet får allt serverat. Man ska uppmuntra, men inte pressa för hårt. En önskan att bli erkänd som en bra förälder är vanlig, men det existerar flera versioner av vad ett gott föräldraskap innefattar (Lind m.fl. 2016). Att inta föräldrarollen kan ses som en balanskonst. Samhället och människors förväntningar på relationer i stort är dessutom i ständig
förändring, vilket leder till att ”varje generation föräldrar har sin tids speciella utmaningar att förstå och hantera” (Harrysson 2009:10).
Att som förälder agera utifrån flera, eller alla, av de ovannämnda samexisterande idealen är en svår och utmanande uppgift – inte minst med tanke på att somliga av dem kan ”krocka” med varandra. Det kan helt enkelt vara svårt att hitta balans mellan olika ideal av ett gott föräldraskap (Dannesboe 2016). Med tanke på att det i olika sociala sammanhang finns olika föräldraideal är det även svårt att mäta ett gott föräldraskap. Genomgående framstår det dock vara viktigt att föräldrar alltid har barnets bästa i åtanke och tar hänsyn till hur det egna agerandet påverkar barnet (Dermott 2016).
Termer som emotionell investering har kommit att beskriva det särskilda band som barn och förälder ofta har till varandra. Av alla tänkbara relationsband människor emellan beskrivs bandet mellan förälder och barn ofta som det enskilt starkaste och mest känslomässigt laddade, där kärlek är centralt. Detta
för att skydda barnet, även om det innebär en negativ påverkan på deras egen situation och hälsa (Holt 2013; Richert m.fl. 2018).
Föräldrars förmåga kan komma att ifrågasättas när ett barn utvecklar ett eller flera beteendeproblem, ett otillräckligt eller ineffektivt föräldraskap kan med andra ord ses som en källa till (eller till och med grunden för) sociala problem (Calvete m.fl. 2015; Lind m.fl. 2016).
1.1.1 Föräldraskap – när barn använder våld
Mycket har hänt de senaste decennierna vad gäller kännedom om våld i nära relationer och familjevåld. Våld i parrelationer och föräldrars våld mot barn har uppmärksammats i den offentliga debatten och är numera välkända problem, men kunskapen om barns våld mot föräldrar är långt ifrån lika omfattande (Coogan 2011; Kennair & Mellor 2007). Flera uppskattningar om fenomenets prevalens har visserligen gjorts men det är ännu osäkert hur omfattande problemet med barns våld gentemot föräldrar är (Holt 2013). Detta beror bland annat på
svårigheten att definiera och identifiera problemet (Clarke m.fl. 2017; Simmons m.fl. 2018), vilket jag återkommer till senare.
Barns våld mot föräldrar sägs ha uppmärksammats för första gången i en forskningspublikation 1979 (se Harbin & Madden 1979). Sedan dess har det sporadiskt genomförts studier inom ämnet men det är inte förrän under de senaste åren som forskningen tycks ha tagit någorlunda fart (Holt 2016). Trots att
forskningsintresset för ämnet har ökat råder det dock fortfarande brist på
erkännande från samhällets sida av barns våld mot föräldrar som fenomen och inte minst som socialt problem (Simmons m.fl. 2018).
Att barn använder våld – oavsett om det är fysiskt, psykiskt, emotionellt,
materiellt eller ekonomiskt – är exempel på beteendeproblem som kan leda till ett ifrågasättande av föräldrars uppfostringsförmåga.1 Föräldrar som utsätts för våld av sina barn kan känna skuld och skam för sin situation, vilket kan leda till att problemet göms undan och föräldrarna kan komma att distansera och isolera sig från sin omgivning (Bobic 2004; Bonnick 2012). Utöver sociala konsekvenser, kan de som utsätts för våld även drabbas av såväl ekonomiska problem som fysisk och psykisk ohälsa (Wolbert Burgess m.fl. 2010). Tecken på stress- och
krisreaktioner kan även komma att utvecklas (Socialstyrelsen 2016b). Enligt Holt (2013) kan situationen även medföra ett slags dubbelt stigma – dels för att ha upplevt våld i hemmet, dels för att vara förälder till ett ”problembarn”. Vidare menar Holt (2013) att det råder ett generellt antagande om att föräldrar har makt och att barn är maktlösa, vilket har bidragit till att synen på vem som behöver stöd och skydd vid våld inom familjer blivit något förenklad. Av dessa anledningar är föräldrar som utsätts för våld av sina barn väl värda forskningsmässig
uppmärksamhet.
1.1.2 Föräldraskap – när barn använder narkotika
Den svenska narkotikapolitiken är restriktiv, det råder totalförbud för all icke- medicinsk användning av narkotika och själva bruket är kriminaliserat (Johnson m.fl. 2017). Att ens barn använder narkotika är därmed i regel ytterligare ett exempel på ett oönskat beteende.
1 Vad de olika typerna av våld innebär och exempel på hur de kan ta sig uttryck presenteras i
Personer som testar att använda droger gör ofta detta under tonåren (Johnson m.fl. 2017). När det gäller användningen av narkotika finns tydliga könsskillnader, där andelen killar och män som uppgett sådana erfarenheter är större än andelen tjejer och kvinnor. Skillnaderna kan ha sin grund i samhällsnormer och könsroller, att som kvinna använda narkotika ses till exempel som mer avvikande än att som man använda narkotika (Johnson m.fl. 2017).
Personer med narkotikaproblem är en utsatt grupp som ofta stigmatiseras (Heule 2011). Genom att associeras med personen kan även de närstående bli bärare av stigma, vilket Goffman (1963) benämner som courtesy stigma. Det finns
indikationer på att föräldrar till barn med narkotikaproblematik drabbas av
courtesy stigma i högre utsträckning än andra (Corrigan m.fl. 2006). Förekomst av narkotikaproblem har även visats påverka familjefunktionen negativt. Det kan bidra till att konflikter inom familjen uppstår och relationerna i familjen kan utsättas för stora påfrestningar (Andersson & Skårner 2015). Föräldrar kan reagera och hantera problemet på olika sätt, till exempel genom att bagatellisera, förneka eller normalisera användandet. De kan också konfrontera, acceptera eller dra sig undan (Choate 2011). Hanterandet innebär inte sällan ett eller flera skiften mellan olika strategier, i hopp om att hitta den bästa strategin (Velleman m.fl. 1993).
Föräldrar till barn med narkotikaproblem har generellt setts som otillräckliga i sitt föräldraskap (Orford m.fl. 2013) och eftersom en misslyckad uppfostran antas vara bidragande faktor till att barnets narkotikaproblematik uppstått känner många föräldrar skuld för sitt barns situation. Utöver skuld och skam upplever dessa föräldrar inte sällan oro, stress, ångest och maktlöshet. Även fysisk och psykisk ohälsa är förekommande problem. Därutöver finns indikationer på att föräldrar, i rollen som nära anhörig till en person med drogproblem, är i ökad risk att utsättas för brott, hot och våld (Johnson m.fl. 2018; Orford m.fl. 2013; Richert m.fl. 2018). Föräldrar till personer med narkotikaproblem är därmed en utsatt grupp, väl värd forskningsmässig uppmärksamhet.
1.2 Problemformulering, syfte och frågeställningar
Av inledningen framgår att det dels finns barn som utövar våld mot sina föräldrar, dels barn som använder narkotika. Sedan finns det barn som gör båda delar – som använder narkotika och utövar våld mot sina föräldrar. Ungdomar som använder droger tenderar att utöva våld eller begå brottsliga handlingar i större utsträckning än andra, med ökat droganvändande ökar ofta också denna risk (Wikström & Butterworth 2006). Flera av de kvantitativa studier som genomförts gällande barns våld mot föräldrar har inkluderat drogproblem2 som en analysvariabel. Resultaten talar i de flesta studier för att användning av droger är en riskfaktor för barns våldsutövande mot föräldrar (Beckmann m.fl. 2017; Calvete m.fl. 2012; Calvete m.fl. 2015). Det tycks således finnas samband mellan barns våld och droganvändande.
Hittills har förhållandet mellan droganvändande och våldsamt beteende bland annat undersökts för att se om det finns en ömsesidighet där det förstnämnda kan leda till det sistnämnda och vice versa (Calvete m.fl. 2015). Vissa studier har även undersökt om våldet uppkommer till följd av substansernas direkta påverkan på
2 I vissa fall har enbart användning av illegala droger innefattats, i andra fall både legala och
illegala. Studierna skiljer sig även åt gällande hur omfattande och problematisk droganvändningen är. Mer om detta i kapitlet om tidigare forskning.
individen, eller om det snarare uppstår på grund av diskussioner och konflikter gällande själva drogmissbruket (Contreras & Cano 2015).3 Forskningen är dock inte så omfattande och det kvarstår ännu många oklarheter om hur sambanden mellan barns våld och droganvändande ser ut, och därmed hur dessa ska förstås och förklaras.
Med tanke på att problem både med våld och narkotika samt olika former av utsatthet har en viktig plats i det sociala arbetets praktik är det nu av hög tid och relevans att situationen för de föräldrar som utsätts för våld av sina barn med narkotikaproblem undersöks och uppmärksammas. I dagsläget råder det brist på forskning om föräldrar till barn med denna kombinerade problematik, inte minst på de föräldrar vars barn är vuxna – vilka, som tidigare nämnts, är i fokus för denna uppsats.
Syftet med denna uppsats är att belysa olika aspekter av föräldrars utsatthet för våld av sina vuxna barn, med särskilt fokus på vilken roll problematisk
användning av narkotika som enskild faktor har.
I huvudsak avses tre frågor besvaras, där den första och den sista är av deskriptiv karaktär. Den andra frågan har en mer förklarande ambition och utgår från hypotesen att det finns ett samband mellan föräldrars utsatthet för våld av deras vuxna barn och de vuxna barnens narkotikaproblem.
1. Hur vanligt är det att föräldrar utsätts för våld av sina vuxna barn med narkotikaproblem?
2. Hur ser sambanden ut mellan de vuxna barnens narkotikaproblem och deras våld mot sina föräldrar?
3. Vad anger föräldrarna som de vanligaste orsakerna till att de utsatts för våld av sina vuxna barn med narkotikaproblem?
Viktigt att poängtera är att frågorna, och därmed även svaren, utgår från föräldrars egna angivelser genom deras deltagande i Föräldraprojektets enkätundersökning. De vuxna barnen har inte tillfrågats.
2. BAKGRUND
Detta bakgrundskapitel handlar främst om att positionera uppsatsen inom disciplinen socialt arbete. Aktuell lagstiftning som berör anhörigas och
våldsutsattas rättigheter kommer att presenteras kortfattat. Inledningsvis ska dock några centrala begreppsöverväganden diskuteras, eftersom uppsatsens viktigaste begrepp hittills har använts utan närmare specifikation.
2.1 Begreppsöverväganden och definitioner
Vilka begrepp som används för att benämna ett fenomen kan i flera avseenden leda till konsekvenser i praktiken, till exempel för hur fenomenet förstås och
3 Den befintliga forskningen på området handlar nästan uteslutande om minderåriga barn, särskilt
tonåringar. Jag kommer diskutera den befintliga forskningen om droganvändande som riskfaktor för våld mer utförligt i kapitlet om tidigare forskning.
behandlas (Bonnick 2012; Holt 2013). Det är därför viktigt att det fenomen denna uppsats berör ramas in på ett genomtänkt sätt.
När det gäller begreppen narkotikaproblem respektive drogproblem kommer båda till fortsatt användning i denna uppsats. Med begreppet narkotikaproblem åsyftas en problematisk och illegal användning av narkotikaklassade preparat4, det vill säga substanser som cannabis, centralstimulerande, opioider och hallucinogener. Det finns flera perspektiv på när ett problem anses finnas, varav ett är när en persons handlingar är av sådan omfattning eller så allvarliga att detta har en tydlig negativ påverkan på antingen den enskilde, omgivningen eller båda delar (Isdal 2001). Vad som räknas som problematisk användning av narkotika kan därmed också definieras på olika sätt. I Föräldraprojektet har forskarna valt att låta föräldrarna själva avgöra om deras barn har en problematisk användning av narkotika, utan krav på till exempel användningsfrekvens eller särskild typ av substanser. Begreppet drogproblem kommer inte användas lika frekvent som narkotikaproblem, men ska vid de tillfällen då det uppkommer ses som ett liknande men bredare begrepp som utöver narkotika även innefattar den lagliga drogen alkohol (Johnson m.fl. 2017).
Begreppet våld kan innefatta en stor variation av beteenden. Isdal (2001:34) använder till exempel följande definition:
Våld är varje handling riktad mot en annan person, som genom att denna handling skadar, smärtar, skrämmer eller kränker, får denna person att göra något mot sin vilja eller avstå från att göra något den vill.
När våldet är riktat mot en närstående – en partner, ett syskon eller som i detta fall en förälder – kan det klassificeras som våld i nära relationer (Socialstyrelsen 2016b). Rikskriscentrum (2019) definierar våld i nära relationer som:
/…/ avsiktligt användande av fysisk kraft, psykisk påverkan, annan egenmakt och/eller överläge riktad mot närstående, i syfte att skada, skrämma, tvinga fram eller hindra särskilda handlingar och beteenden. Även fysiska handlingar och hot riktad mot den egna personen i syfte att skrämma och påverka närstående definieras som våld.
Definitionen är lik Isdals (2001), men specificerar relationen mellan utövaren och den utsatta5. Den särskilda ställning som våld i nära relationer har i jämförelse med våld som sker av en, för den utsatta, okänd person lyfts fram. Oavsett om våldsutövaren och den våldsutsatta har en relation till varandra eller inte blir det med de båda definitionerna tydligt att det existerar olika typer av våld. Trots detta förknippas ordet våld i första hand med slag, sparkar och annat som kan leda till fysisk skada. Exempel går att finna i Svenska Akademiens ordlista (SAOL 2015) där våld definieras som ”fysisk påtryckning”. När fenomenet som ska undersökas även inkluderar handlingar som kan leda till annan form av skada kan ensam användning av begreppet våld därför riskera att bli missvisande. Med detta i
4 Se Läkemedelsverkets narkotikaförteckningar för mer utförlig information om vilka substanser
som är narkotikaklassade.
5 Att använda begreppen utövare och utsatt är ett ställningstagande i sig, kopplat till hur de vuxna
barnen respektive föräldrarna ska benämnas när det kommer till deras skilda roller i
våldssituationerna. En annan hade kanske valt att benämna de vuxna barnen som gärningsperson eller förövare och föräldrarna som offer.
åtanke behöver jag överväga om den fortsatta begreppsanvändningen ska fortgå som tidigare eller om den behöver kompletteras eller på annat sätt förändras. I tidigare forskning om barns våld mot föräldrar har både begreppet violence och abuse använts. Bonnick (2012) är en av flera som menar att det är svårt att hitta ett begrepp som fångar den spännvidd av beteenden som avses, samtidigt menar Bonnick att abuse lyckas med detta i större utsträckning än violence. Holt (2013:16) definierar abuse som ”a pattern of interaction that has the effect of disempowering an individual”. Eftersom abuse anses mer användbart än violence i sammanhanget borde samma sak gälla för den svenska motsvarigheten, men den direkta översättningen av abuse är missbruk – vilket även det kan vara ett
missvisande eller vilseledande begrepp. Detta särskilt med tanke på denna uppsats inriktning mot problematisk användning av narkotika, vilket gärna likställs med begreppet missbruk.
Då termen, eller begreppet, i detta sammanhang ska åsyfta psykiskt och fysiskt våld, stöld eller inbrott samt skadegörelse och känslomässig6 utpressning skulle begreppet brott kunna te sig användbart. Sett ur ett legalistiskt perspektiv är brott en samlingsbeteckning för olika straffbara handlingar – synliga som dolda, lindriga som grova, personriktade som egendomsriktade, planerade som oplanerade, upptäckta som oupptäckta. Draget till sin spets är brott endast de beteenden som definierats som brott och förbjudits i lag, med förändrade lagar förändras därmed vad som är brott (Estrada & Flyghed 2007).
Då fysiskt våld, stöld, inbrott och skadegörelse i dagsläget är inskrivna i Brottsbalken (1962:700) är dessa handlingar otvivelaktigt brottsliga gärningar. Däremot framgår det inte lika tydligt i den nu gällande lagstiftningen huruvida psykiskt våld och känslomässig utpressning också kan räknas som brott, troligen avgörs detta utifrån allvarlighetsgraden i våldet. Många av de beteenden som kommer ifråga i denna uppsats är inte brottsliga. Med bakgrund av detta kommer brott därför inte användas som samlingsbeteckning för alla de handlingar som undersökts. Med tanke på att alla de beteenden som denna uppsats behandlar kan ses som våldshandlingar ur Isdals (2001) våldsdefinition, menar jag att begreppet våld trots allt är det bästa tillgängliga alternativet. Begreppet våld kommer därför även i fortsättningen användas som samlingsbeteckning på de handlingar som undersöks i uppsatsen. Användningen av begreppet brott kommer dock inte helt uteslutas, bland annat eftersom det fyller en funktion för tillämpningen av teori i uppsatsen.
De olika våldsformerna kommer nu kortfattat att beskrivas. En fullständig
redogörelse av vilka variabler som använts för att undersöka föräldrarnas utsatthet för dessa typer av våld finns i metodkapitlet.
• Psykiskt våld. Detta är kränkande ord och handlingar antingen direkt riktade mot den utsatte som person, människovärde eller dennes egendom. Hot om våldsamma konsekvenser för personen eller någon annan i dennes närhet samt hot om självmord kan även räknas som psykiskt våld
(Rikskriscentrum 2019). Detta motsvarar Holts (2013) definition av verbal abuse respektive emotional abuse. Av de handlingar som undersöks i uppsatsen rymmer denna våldsform därmed både psykiskt våld och
6 ”Känslomässig” används för att tydliggöra att det i detta fall handlar om en särskild typ av
känslomässig utpressning. Inspirerat av Holts definition väljer jag dock att klassificera känslomässig utpressning som emotionellt våld.
• Fysiskt våld. Detta är varje oönskad fysisk handling som skadar och orsakar fysisk smärta, till exempel slag, sparkar eller knuffar
(Rikskriscentrum 2019). Holt (2013) definierar detta som physical abuse. Av de handlingar som undersöks i uppsatsen inryms enbart fysiskt våld. • Materiellt/ekonomiskt våld. Detta är handlingar där materiella ting utsätts
för aggressivitet och förstörelse, eller där den utsatte blir fråntagen pengar eller värdesaker (Rikskriscentrum 2019). Något som motsvarar Holts (2013) definition av financial abuse. Av de handlingar som undersöks i uppsatsen innefattar denna våldsform såväl skadegörelse som stöld eller inbrott. Jag betecknar dock skadegörelse som materiellt våld och stöld eller inbrott som ekonomiskt våld.
Våld som samlingsbeteckning innefattar alltså samtliga ovannämnda beteenden och täcker därmed sådana kränkande handlingar som kan orsaka föräldrarna fysisk, psykisk, emotionell, materiell och ekonomisk skada.
2.2 Aktuell lagstiftning
Föräldrar till vuxna barn med narkotikaproblem har sedan införandet av 5 kap. 10 § Socialtjänstlagen (2001:453) år 2009, i rollen som stödjande anhörig, rätt till stöd från kommunen. Detta mot bakgrund av att anhöriga ofta tar sig an ett stort ansvar och som följd av detta riskerar att drabbas av försämrad hälsa, ekonomi och livskvalitet. Stödet syftar till att minska anhörigas fysiska, psykiska och sociala belastning för en förbättrad livssituation. För att kunna tillgodose de anhörigas skilda behov bör kommunerna dessutom kunna erbjuda flera olika typer av insatser. Somliga anhöriga kan vara i behov av information och kunskap om den aktuella problematiken – så som missbruk och beroende, och om vilka hjälp- och behandlingsinsatser som finns. Andra kan vara i behov av stöd kopplat till sin anhörigroll och vissa behöver samtalsstöd eller träffa andra i liknande situation. Att bemötas med respekt och få bekräftelse är högt efterfrågat hos anhöriga överlag, och med tanke på att skuld- och skamkänslor är vanligt förekommande kan en förtroendefull kontakt vara avgörande för om den anhöriga söker stöd eller inte (Socialstyrelsen 2016a).
Trots att kommunerna sedan tio år tillbaka är skyldiga att underlätta för anhöriga som vårdar och stödjer en person med missbruks- eller beroendeproblematik sker detta i realiteten i mycket varierande grad i landets kommuner. Kommunerna har kommit olika långt i utvecklingsarbetet av anhörigstödet, tillämpningen av bestämmelserna varierar och stödet till just denna anhöriggrupp brister i många kommuner (Creutzer 2013; IVO 2019). Flera anhörigorganisationer är eniga om att ett individuellt utformat stöd är svårt att tillgå, och riktar kritik mot brister i det befintliga stödet (Socialstyrelsen 2016a). Av Socialstyrelsens (2018) öppna jämförelse inom missbruks- och beroendevården framgår att endast 37 procent av landets kommuner erbjuder stödprogram för anhöriga. Samtidigt tycks
utvecklingen gå framåt och insikten tilltar om att alla familjemedlemmar – såväl makar, som barn, föräldrar och syskon – påverkas när det finns en person i familjen med hjälpbehov (Socialstyrelsen 2016a).
När det kommer till personer som utsatts för våld och brott ska dessa enligt Socialstyrelsen (2014:6) ses som en ”lika självklar målgrupp som andra områden inom socialtjänsten”. Av 5 kap. 11 § Socialtjänstlagen (2001:453) framgår att den som utsatts för brott har rätt till stöd och hjälp från kommunen, där särskild beaktning ska tas till att kvinnor som utsatts för våld av närstående kan vara i behov av stöd och hjälp för att förändra sin situation. Om våldsutövaren är en person som den utsatta känner och har en relation till kan nämligen särskilt allvarliga konsekvenser uppstå. I Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd om våld i nära relationer (SOFS 2014:4) tydliggörs att termen inkluderar alla familje- och släktrelationer. Närstående är nämligen varje person som den våldsutsatta bedöms ha en nära och förtroendefull relation till. Föräldrar som utsätts för våld av sina barn kan därmed inräknas i denna grupp (Socialstyrelsen 2016b).
Som nyligen nämnts är våld ett mångtydigt begrepp som kan definieras på olika sätt. Socialstyrelsen (2016b) menar att våld innefattar allt från grova övergrepp till handlingar som inte är definierade som brott enligt lag men som kan ses ingå i ett utsatthetsmönster. Verbala kränkningar, isolering, ekonomisk utnyttjning och emotionell utpressning nämns som några exempel. Trots att paragrafen riktar sig till så kallade ”brottsoffer”, behöver hänsyn ofta också tas till kränkningar som inte är kriminaliserade för att kunna förebygga och upptäcka våld samt för att kunna ge ett allomfattande stöd till de våldsutsatta.
För att få uppfattning om det aktuella stöd- och hjälpbehovet råds kommunen göra en utredning av våldets karaktär, omfattning och konsekvenser. I sådana fall är det viktigt att socialtjänsten tar hänsyn till alla dimensioner av personens utsatthet, då den våldsutsattas situation många gånger omfattar fler svårigheter än bara själva våldet. En av flera exempelfrågor som presenteras som stöd till sådana
utredningar är om våldsutövaren var påverkad av alkohol eller andra beroendeframkallande medel vid våldstillfället (Socialstyrelsen 2016b).
Den våldsutsatta vuxna ska erbjudas insatser efter behov, både på kort och lång sikt. Den som behöver hjälpinsatser redan i ett tidigt stadium ska erbjudas detta. Det kan handla om information och råd, stödsamtal, stöd i föräldraskap och hjälp i kontakt med andra myndigheter. Att delta i samtalsgrupp och därigenom träffa andra med liknande erfarenheter kan också vara aktuellt, där tankar och känslor kan utbytas. Värt att nämna är att kommunerna länge varit beroende av ideella föreningars verksamhet när det gäller stöd och hjälp till personer som utsatts för våld, inte minst i nära relationer (Socialstyrelsen 2016b).
Det ska även nämnas att våldsutövaren bör kunna erbjudas insatser av kommunen, i syfte att nå beteendeförändring där han eller hon upphör med våldsutövandet (Socialstyrelsen 2014). Socialtjänsten ansvarar nämligen för att ”se till att hela familjen får den hjälp och det stöd som respektive person behöver”
(Socialstyrelsen 2016b:42).
Men för att stöd och hjälp ska kunna erbjudas måste våldet först upptäckas. Våld i nära relationer sker ofta utan insyn från utomstående, vilket gör det svårare att uppdaga. Det finns visserligen en överrepresentation av våldsutsatta inom psykiatrin och missbruks- och beroendevården, men dessa utgör långt ifrån alla våldsutsatta. Personer berättar inte alltid om sin våldsutsatthet, vilket kan ha flera olika anledningar. Somliga ser kanske inte samband mellan sin ohälsa och våldet,
andra kan undvika att berätta till följd av skuld- och skamkänslor eller för att de är rädda att inte bli trodda eller tagna på allvar. Ytterligare andra kanske inte ser på sig själva som våldsutsatta. Bara det faktum att det är en närstående, inte en okänd, som utövat våldet minskar ofta den utsattas benägenhet att berätta om våldet (Socialstyrelsen 2016b).
Konklusionen blir att föräldrar som utsätts för våld av sina vuxna barn med narkotikaproblem är en fråga som i högsta grad berör det sociala arbetets praktik, och därmed även forskningen om socialt arbete.
3. TEORETISKA UTGÅNGSPUNKTER
Utgångspunkten för denna uppsats är som bekant föräldrarnas utsatthet för våld av sina vuxna barn med narkotikaproblem. Som tidigare nämnts rymmer detta
begrepp psykiskt våld, fysiskt våld, ekonomiskt våld i form av stöld eller inbrott, materiellt våld i form av skadegörelse samt emotionellt våld i form av
känslomässig utpressning. Med tanke på att handlingarna kan klassificeras på olika sätt och dessutom skiljer sig från varandra i flera avseenden, kan det vara svårt att förklara samtliga med hjälp av en och samma teori. Olika
förståelsemodeller behövs (Lilly m.fl. 2011). I detta kapitel kommer jag därför presentera och föra en diskussion om några tänkbara teoretiska utgångspunkter kopplade till våld. Isdals perspektiv kommer utgöra kapitlets kärna, och hans bidrag ska ses som uppsatsens begreppsram. Avsnittet som rör våldets orsaker avrundas med en kort redovisning av begrepp från Zinberg och Goldstein, detta för att bättre förstå förhållandet mellan våld och droger. Avslutningsvis, för att lyfta fram hur en specifik våldshandling mer konkret kan förstås och förklaras, kommer även den kriminologiska rutinaktivitetsteorin kortfattat presenteras.
3.1 Hur kan våld och brott förstås och förklaras?
Det finns en uppsjö av teorier avsedda att förklara och förstå brottslighet som fenomen. Vilka teorier som dominerar i forskningen har till stor del att göra med vilken tid man befinner sig i historiskt. Den sociala kontexten och samhället som sådant har med andra ord påverkan på hur ett problem som brottslighet förklaras (Lilly m.fl. 2011). Somliga söker förklaringen på strukturell nivå medan andra riktar fokus på den interpersonella och/eller individuella nivån. Att omgivningen betraktar personer som avvikande och stämplar dessa som kriminella
(stämplingsteorin) och att kriminalitet är ett inlärt beteende (inlärningsteorin) är ett par exempel på vanliga teoretiska förklaringar (Brå 2009). Att förstå mänskligt beteende, och brottslighet mer specifikt, är dock komplext och varje teoretiskt perspektiv fångar någon viktig del som andra missar. Av denna anledning är den bästa lösningen ofta att bara försöka förklara ett specifikt beteende, eller ett specifikt brott (Lilly m.fl. 2011).
Även när det kommer till att försöka förstå och förklara våld finns det ett flertal teorier att tillgå. Sociologiska, systematiska, relationella och kommunikativa teorier är några exempel som på olika sätt bidrar till förståelse för fenomenet (Rikskriscentrum 2019). Våld kan vidare förstås ur perspektiv på strukturell, samhällelig, socialpsykologisk eller individualpsykologisk nivå (Socialstyrelsen 2016b). En ekologisk modell som kombinerar perspektiv från flera olika teorier kan även användas för att försöka förstå våld, där samspel mellan
påverkansfaktorer från alla dessa fyra nämnda perspektiv undersöks (World Health Organization 2002). När det kommer till våld som begås av barn mot föräldrar har en ekologisk modell lyfts fram som värdefull, då det skapar möjlighet att analysera fenomenet utifrån flera systemnivåer (Cottrell & Monk 2004; Sung Hong m.fl. 2012) och bilden av problemet blir på så sätt
flerdimensionell (Socialstyrelsen 2016b).
Fullständiga förklaringar till de vuxna barnens våld mot föräldrar kommer inte kunna göras inom ramen för denna uppsats. Istället kommer några få
förklaringsfaktorers betydelse undersökas. I förhållande till de frågeställningar denna uppsats avser besvara är faktorer på individuell nivå av störst relevans.
3.2 Per Isdals perspektiv på våld
Per Isdal, som nämndes i uppsatsens inledning, är norsk psykolog och har sedan 1980-talet arbetat med personer som har våldsproblem. Han var med och
grundade Alternativ till våld (ATV)7 i Oslo år 1987, vilket var Nordens första specialiserade behandlingsalternativ för män som utövar våld i nära relationer, och har i stora delar av yrkeslivet varit verksam som psykoterapeut där. Isdals teoretiska utgångspunkter är tydligt färgade av erfarenheterna från
behandlingsarbete. Samtidigt som allmängiltig kunskap om våld också utgör grunden för de teoretiska utgångspunkterna, poängterar Isdal (2001:7) tidigt att han inte bidrar med någon ”komplett framställning av all kunskap och allt tänkande som finns inom fackområdet om våld”.
Som tidigare nämnts använder Isdal en vid våldsdefinition (2001:34): Våld är varje handling riktad mot en annan person, som genom att denna handling skadar, smärtar, skrämmer eller kränker, får denna person att göra något mot sin vilja eller avstå från att göra något den vill.
Såväl fysiskt, som psykiskt, sexuellt, materiellt, ekonomiskt och latent våld inkluderas i definitionen. Vidare består definitionen av två element – det första av våldets effekt och det andra av våldets funktion som styrande. Som komplement till våldsdefinitionen menar Isdal (200) att allt våld utgår från en uppsättning tankar, ett känslomässigt tillstånd och en samling av handlingsmöjligheter. Isdals teoretiska utgångspunkter har genom ATV kommit att få stort inflytande även i Sverige och för många av de kommunala och ideella verksamheter som idag arbetar med behandling för våldsutövare (Socialstyrelsen 2016b; SOU 2018:37). Många av Sveriges kommuner använder våldsdefinitionen (se till exempel Arjeplogs kommun 2018; Göteborgs stad 2019; Jönköpings kommun 2019; Linköpings kommun 2019; Malmö stad 2018; Skellefteå kommun 2018; Ystads kommun 2019). ATV har länge varit en dominerande behandlingsmetod inom svensk socialtjänst (Socialstyrelsen 2011), och är idag det vanligaste behandlingsprogrammet som kommunerna erbjuder (SOU 2018:37). 3.2.1 Olika typer av våldsproblem
Isdal (2001) ser våld som en vanlig företeelse förekommande i samspelet mellan människor, och något som alltid har en bakomliggande mening – en mening som kan variera från tillfälle till tillfälle och mellan olika våldsutövare. Frågan vad våldsutövaren uppnått genom våldet kan vara viktig att besvara för att förstå
meningen, likaså varför våldsutövaren hade behov av att uppnå det som
uppnåddes. Isdal (2001) menar att allt beteende kan bli begripligt genom att se till personens livshistoria, den kulturella ramen och den specifika situationen. Att utöva våld kan till exempel vara ett sätt att få makt och kontroll, styrka och värdighet, på annat sätt uppnå fördelar eller också ett sätt att bemästra mödosamma känslor, villkor eller situationer.
För att ytterligare ringa in studieområdet presenteras de fyra kategorier Isdal (2001) benämner våldsproblem: situationsvåld, relationsvåld, funktionsvåld och traumavåld. En person kan ha ett eller flera våldsproblem, och våldsproblemen riskerar orsaka uppkomsten av varandra. Isdal (2001) uppfattar våld som ett sätt att övervinna vanmakt, vilket därför är en gemensam grund för alla
våldsproblemen.
När en person blir våldsam i olika situationer som väcker känslor av frustration eller osäkerhet, oavsett sammanhang, har denne situationsvåldsproblem. Våldet blir en generell reaktion på upplevelsen av obehag eller kontrollförlust.
Situationsvåldets funktion utgörs av tanken att angrepp är bästa försvar.
Situationsvåldsproblem kan antingen vara tillfälliga, eller bestående. Kopplingar finns till Gottfredson och Hirschis (1990) kriminologiska teori om självkontroll. Självkontrollteorin utgår från att personers nivå av självkontroll är avgörande för om ett brott begås eller inte, där känslor av plågsamhet (pain) och tillfredsställelse (pleasure) är centrala. Självkontroll, eller självreglering, beskrivs dock som en oföränderlig individuell egenskap med undantag för när personen är berusad eller påverkad av droger – då sjunker självkontrollen. Låg självkontroll är enligt teorin den faktor som bäst förklarar individers brottsbenägenhet, oavsett vilken brottslig handling det är fråga om. Personer med låg självkontroll, som för övrigt tenderar att vara impulsiva och känslomässigt styrda, upplever det svårt både att stå ut med plågsamma känslor och att stå emot frestelser. Genom att begå brott ersätts på kort sikt den plågsamma känslan med tillfredsställelse, och av denna anledning är brottsbenägenheten högre för personer med låg självkontroll. Av samma
anledning tenderar personer med låg självkontroll även att ha andra problem, som med rökning eller andra droger. Till vilken grad personen förmår hantera sin situation anses i slutändan avgörande för de beslut personen fattar (Engdahl & Lindgren 2017; Gottfredson & Hirschi 1990; Lilly m.fl. 2011). Vid behandling av situationsvåldsproblem menar Isdal (2001) därför att det är viktigt att personen lär sig att stanna upp och kontrollera sig själv.
När det kommer till relationsvåld är våldstillfällena utvalda, och sker enbart inom relationer eller maktsystem. Relationsvåldet är alltså till skillnad från
situationsvåldet bundet till ett visst sammanhang. Isdal (2001) menar att
relationsvåldet vanligtvis utövas av en person med mer makt eller styrka mot en svagare person med mindre makt. Vanmakten hos utövaren av relationsvåld är då antingen personlig (personen är osäker, har dålig självtillit och dåligt
självförtroende) eller relationell (personen har svårigheter i samspelet med andra, till exempel i fråga om närhet och trygghet och kan ha svårt för att infinna sig i de förväntningar som finns inom olika relationer). Funktionen med relationsvåld kan dels vara ett styrande och kontrollerande av andra, dels ett slags stärkande av det egna självförtroendet.
Våld som utövas för att få förmåner, eller undgå straff, benämner Isdal (2001) funktionsvåld. Det kan handla om att uppnå något socialt, personligt eller
ekonomiskt. Funktionsvåldet blir med andra ord ett sätt att få tillgång till det man tycker sig sakna och behöva. Varken situationsvåld, relationsvåld eller
funktionsvåld förutsätter några tidigare traumatiska upplevelser – det gör däremot traumavåld. Traumavåld är det våld som uppkommer när tidigare traumatiska erfarenheter gör sig påminda. Våldsutövaren kan uppleva stark ångest av den händelse som utlöst det traumatiska minnet, känslomässigt sett upplevs
situationen likadan som vid traumatillfället. Traumavåldet kan på så vis betraktas som en form av panikhandling.
3.2.2 Våldets drivkrafter
Det har länge varit vanligt att skilja på våld som en handling för att uppnå något annat och på våld som ett känslouttryck. Isdal (2001) menar dock att så gott som allt våld innehåller båda drivkrafterna – en emotionell del och en förnuftsmässig del. När det gäller den emotionella delen är Isdal (2001), som tidigare antytts, övertygad om att våld i majoriteten av alla fall styrs av utövarens känslor av ångest, vanmakt eller maktlöshet. Isdal (2001) hävdar att våld ska förstås som en reaktion på, och kontroll av, maktlöshet. På detta sätt kan Isdal sägas ha en maktlöshetsteoretisk utgångspunkt för att förstå våld, visserligen med en vid betydelse av begreppet maktlöshet. Isdal (2001) menar nämligen att maktlöshet kan upplevas som känslor av obehag, osäkerhet, kontrollbrist och hjälplöshet. Våldet tas alltså till för att råda bot på maktlösheten och de känslor denna kan medföra, så som ilska och vrede. Inlärning och erfarenhet sägs vara avgörande för hur maktlösheten kontrolleras, och till vilken grad vi står ut med en känsla av maktlöshet skiljer sig därför från person till person.
Isdal (2001) argumenterar vidare för att våld är hierarkiskt, intelligent, effektivt och cykliskt. Tanken att våld är hierarkiskt grundas i att det ofta utövas av en person som besitter mer makt gentemot en person med mindre makt, alternativt inom likvärdiga förhållanden. Genom att utöva våld kan maktskillnader på detta sätt antingen upprätthållas eller skapas. Som nämndes i förra avsnittet är detta vanligt vid relationsvåld. Familjen utgör tydligt exempel på ett maktsystem, där män i regel har mer makt än kvinnor och föräldrar i regel mer makt än barn. Genom att en man använder våld mot en kvinna upprätthålls denna maktskillnad, likaså när en förälder använder våld mot ett barn. Även Holt (2013) påpekar att när begreppet abuse används dras generellt koppling till abuse of power, det vill säga maktmissbruk, utövat av personer i maktöverläge gentemot personer i maktunderläge. Då det finns ett generellt antagande om att föräldrar har mer makt än barn, blir fallet speciellt när det gäller barn som utövar våld mot föräldrar. Familjens makthierarki kan brytas ner. Genom att se till social status, kunskaper och resurser och olika typer av makt – som ekonomisk, politisk, fysisk och legal – argumenterar Holt (2013) för att föräldrar inte alltid är i en starkare maktposition än sina barn. Både barnen och föräldrarna kan på olika sätt, i olika sammanhang och tider, vara maktfulla (powerful) respektive maktlösa (powerless).
Tanken att våld är intelligent grundas i utövarens förnuftsmässiga kontroll, det vill säga de avvägningar, värderingar och val av metoder som han eller hon gör inför våldshandlingen. Eller som Isdal (2001:84) själv formulerar det: ”Det är inte en tillfällighet vem som utsätts för våld, i vilka situationer de utsätts för våld och vad för slags våld de utsätts för. Häri ligger våldets intelligens”. Detta hänger samman med maktsystemets hierarkiska ordning på så sätt att risken för att bli utsatt ökar desto lägre hierarkisk position man har. En som har liten möjlighet att försvara sig löper också högre risk att drabbas. Utövaren värderar våldets risker (”vad har jag
att förlora?”) och vinster (”vad får jag ut av det?”). Av denna anledning utövas vanligtvis också bara ”tillräckligt” med våld – det vill säga så mycket våld som krävs för att utövaren ska uppnå det den vill. Våldets intelligens har likheter med vad som inom kriminologin benämns avskräckningsteorier respektive rational choice theory. Enligt avskräckningsteorier påverkas nämligen människors beteende både av dess förväntade kostnader och belöningar. Kostnaderna finns både på juridisk och icke-juridisk nivå. De juridiska kostnaderna handlar om risken att bli påkommen, arresterad och dömd till straff medan de icke-juridiska kostnaderna kan vara risk för att bli stigmatiserad, försämrade chanser till att uppnå framtida mål så som arbetsanställning och att vänskaps- eller
familjerelationer tar skada eller går förlorade. På vilket sätt personen uppfattar och värderar dessa kostnader påverkar således ställningstagandet till om våld- eller brottshandlingen begås (Lilly m.fl. 2011). Enligt rational chocie theory har människan en förmåga att fatta beslut och agera av egenintresse utifrån rationella överväganden. Inför ett beslutsfattande överväger vi tillgängliga alternativa handlingar, tillskriver handlingarna konsekvenser och rangordnar dessa konsekvenser. Detta för att kunna göra det mest optimala valet bland de tillgängliga alternativen – det med flest fördelar och minst nackdelar (Burns & Rowskowska 2016).
Tanken att våld är effektivt är nära kopplat till våldets utbyten – genom våld kan makt, fördelar och tidsbesparing uppnås. Våldet är effektivt för att det kan vara en snabb väg till att uppnå det man vill. Effektiviteten ser Isdal (2001) som den viktigaste faktorn för främjande och upprätthållande av våld. Tanken att våld är cykliskt handlar om att våld ofta kommer igen, det vill säga att personer som tidigare i livet utsatts för våld vid senare tillfälle utövar våld.
3.2.3 Våldets ansvarsbärare
Isdal (2001) är tydlig i frågan vem som bär ansvaret för våld, och benämner det som en etisk grundregel att våld alltid är utövarens ansvar. Men det är ingen självklarhet att alla delar denna åsikt. Det generella antagandet om barns och föräldrars makt som nyligen nämndes menar Holt (2013) missar centrala aspekter och bidrar till att föräldern framhålls som den enda skyldiga till problemet. Exempel på tvetydighet går även att finna i och med existensen av uttrycket blaming the victim. Uttrycket beskriver ett tänkesätt där den utsatte anses vara orsak till den våldshandling han eller hon utsatts för. Kriminologins intresse av att studera interaktionen mellan den som utövar och den som utsätts har till exempel fått utstå kritik för att den bidrar till sådant skuldbeläggande av den utsatta (Sarnecki 2015).
Isdal (2001) menar att det råder en omfattande benägenhet till blaming the victim- resonemang i samhället, och hänvisar bland annat till hur kvinnor som blivit utsatta för våldtäkt har ifrågasatts för sin klädsel eller onyktra tillstånd. Även Wolbert Burgess m.fl. (2010) menar att resonemanget är vanligt förekommande bland allmänheten, men också bland de utsatta själva. Detta tänkesätt är vidare en del av ett orsakstänkande, där man ser en händelse som orsak till en annan. Isdal (2001) skiljer på orsakstänkande och avsiktstänkande, och menar att dessa förser oss med olika händelseförklaringar och därmed olika versioner av vem som är ansvarsbärare för våld.
Orsakstänkande genomsyrar samhället och är en vanlig förståelse för våld. I fallet med barns våld mot föräldrar kan orsakstänkande ta sig uttryck som ”om barnet
utövat våld mot föräldern, så betyder det att föräldern måste ha gjort något för att utlösa det”. Isdal (2001) menar att en orsaksförståelse av våld felaktigt antar att en enskild faktor eller händelse med all säkerhet kan sägas vara orsaken till våldet. Ett avsiktstänkande, när avsikten bakom handlingen också ses som förklaring till den, menar Isdal (2001) har fördelen att det inte lämnar något utrymme för ansvarsförskjutning till den utsatte. Ansvaret för våldet förläggs tydligt på
våldsutövaren samtidigt som utövaren erkänns som en aktivt handlande människa, förmögen att styra och ändra sitt beteende.
3.2.5 Orsaker och medverkande faktorer till våld
För att förstå våld menar Isdal (2001) att hänsyn framförallt behöver tas till de orsaksförhållande som sätter makten, och därmed maktlöshetens, ramar. Samtidigt som Isdal (2001) poängterar att det alltid är flera orsaksförhållanden som
samverkar för formandet av ett våldsproblem och att betydelsen av de olika faktorerna eller förhållandena skiljer sig mellan olika våldsutövare, grupperar han dem i följande fyra huvudkategorier: individuella, grupprelaterade,
samhällsrelaterade och våldsrelaterade.
Individens förutsättningar för inlärning genom skola, fritid, hem och andra relationer räknas till individuella orsaksförhållanden till våldsproblem. Därutöver räknas även personens temperament och andra biologiska förhållanden (Isdal 2001). Enligt en biosocial, eller biopsykosocial, teori8 är till exempel ADHD en riskfaktor, både för droganvändande och brottslighet generellt (Johnson m.fl. 2017; Lilly m.fl. 2011).
Grupprelaterade orsaksförhållanden handlar om en grupps potentiella påverkan på en tillhörande individ. Genom till exempel gruppideal eller interna hot kan våld frambringas, som ett sätt att nå en viss position inom gruppen. Samhällsrelaterade förhållanden som kan vara bidragande faktorer till uppkomsten av våld är ofta av ekonomisk och politisk karaktär – ramar och villkor som satts upp för att styra människors beteenden. Detta kan även handla om fenomen i samhällssystemet och kulturen, till exempel de maskulinitetsnormer som råder eller den mansroll alla män i någon grad påverkas av eller socialiseras in i – vilken kan sägas innehålla incitament som främjar våld som möjlighet. Våldsrelaterade
orsaksförhållande, slutligen, är våldets inneboende risk till uppkomst av nytt våld. Det handlar helt enkelt om att sannolikheten för att nytt våld uppstår ökar efter det att våld utövats. Maktlöshet, skam, och andra känslor och upplevelser som
drabbar självkänslan negativt kan uppkomma i samband med våldsutövning, vilket också kan bli en riskfaktor för nytt våld (Isdal 2001).
Utöver dessa fyra huvudkategorier lyfter Isdal (2001) fram två, vad benämns som, medverkande faktorer. Detta är frågan om mediavåld samt alkohol och andra droger. Isdal (2001) menar att dessa faktorer i samverkan med någon eller några av de tidigare nämnda orsaksförhållandena kan medverka till, och alltså öka sannolikheten för, våld. Förklaringen till varför somliga blir mer våldsbenägna ju mer mediavåld de konsumerar medan de allra flesta inte blir det, menar Isdal (2001) har att göra med att dessa personer hade en maktlöshetsproblematik redan innan mediavåldskonsumtionen. Även användning av droger kan associeras till
8 Biosocial teori undersöker biologiska riskfaktorer som ökar risken för brottslighet i kombination
med miljöfaktorer (Lilly m.fl. 2011) och på motsvarande sätt belyser biopsykosocial teori inom beroendeforskning de biologiska, psykologiska och sociala delarna av drogproblematiken (Johnson m.fl. 2017).
ökad förekomst av våld, men detta gäller inte för alla utan bara för en del. Isdal (2001:208) förklarar sin syn på detta:
De som blir aggressiva och våldsamma under påverkan av alkohol och droger är de som på förhand kan sägas ha ett aggressionsproblem. /…/ Det kan finnas många orsaker till att det blir så, också här är frågan vad som kommer först. Själv tänker jag mig både droger och våld som ett sätt att hantera känslor och problem, ett sätt att bemästra vanmakt och maktlöshet. De förhållanden som skapar missbruksproblem hos människor är ofta desamma som orsakar våldsproblem.
Isdal menar med andra ord att problem med droger och problem med våld på olika sätt hänger ihop och att de kan ha samma bakomliggande orsaker. Han förnekar inte att drogproblem kan leda till våld, men vittnar genom sin långa erfarenhet av terapeutisk behandling av män med våldsproblem om att våld kan medföra ökade missbruksproblem. Det beskrivs som att droganvändandet blir ett sätt att hantera skamkänslor och omgivningens fördömande av det våld som utövats.
Isdal (2001) framhäver ytterligare ett par aspekter av relationen mellan våld och droger som är värda att nämna. Det första är att användandet av såväl våld som droger har starka inslag av maskulinitet och kan sägas vara maskulina ideal på så sätt att de – särskilt för unga män – representerar mod, djärvhet och styrka. Det andra är att den mest socialt accepterade ursäkten som finns för våld är att vid våldstillfället vara berusad, vilket också medför lägre trösklar för våld vid situationer då människor är berusade. Samtidigt medger Isdal (2001) att sambanden mellan våld och droger är komplicerade och undviker därför att diskutera förhållandet på en mer utförlig nivå. Frågan om vad som kommer först av drogproblem och våldsproblem lämnas därmed någorlunda obesvarad.
Calvete m.fl. (2015), som nämndes i uppsatsens inledning och som vidare
kommer nämnas i nästa kapitel, lyfter med stöd av tidigare forskning att det finns indikationer på att relationen mellan drogproblem och våldsproblem är ömsesidig och att förekomsten av det ena alltså kan leda till det andra och vice versa. I deras studie visade det sig dock bara vara drogproblem som ledde till ökad sannolikhet för våld. Våldsutövande ökade alltså inte sannolikheten för drogproblem. Däremot ger Calvete m.fl. (2015) resultat stöd till Isdals (2001) påstående om att de
bakomliggande orsaksförhållandena kan vara desamma för både drogproblem och våldsproblem. Detta återkommer jag till i kapitlet om tidigare forskning.
Zinberg och Goldstein om förhållandet mellan våld och droger.
Sambandet mellan våld och droger kan förstås med hjälp av Norman Zinbergs begrepp drug, set och setting. Begreppen lyfter tre centrala påverkningsfaktorer vilka alla behöver tas hänsyn till när det gäller drogpåverkan. Drug är själva drogens påverkan i form av mängd, styrka och farmalogiska effekter. Tankar, känslor och sinnesintryck påverkas – men olika personer kan reagera olika på en och samma drog. Medan somliga upplever lugnande och avkopplande effekter, kan andra till exempel bli spända och aggressiva. Samtidigt kan en och samma person uppleva olika effekter vid olika användningstillfällen av drogen. Set står för droganvändarens personliga egenskaper, där fysisk och psykisk hälsa påverkar tillsammans med de kunskaper, attityder och förväntningar som denna person har. Setting, slutligen, avser den miljö – såväl fysiskt, socialt, kulturellt och politiskt – där droganvändningen äger rum. Tillsammans har dessa faktorer betydelse såväl för hur drogpåverkan upplevs, som för personens grad av kontroll och för
användningens tänkbara negativa följder. Vilka effekter droganvändningen får för en person beror med andra ord på drogen i kombination med individuella faktorer och sammanhanget (Johnson m.fl. 2017; Zinberg 1984).
Även Goldsteins (1985) ramverk, eller modell, kan användas för att förstå
förhållandet mellan våld och droger. Modellen består av tre huvudformer av våld som är relaterat till droger på olika sätt. Psykofarmakologiskt betingat våld är sådant våld som drogens psykologiska eller fysiologiska effekter kan förklara, både under drogpåverkan och vid abstinens. Ekonomiskt motiverat våld avser våld som tagits till för att kunna finansiera droganvändandet, våldets motiv är alltså tillgången till pengar. Och systematiskt våld, slutligen, syftar på våld relaterat till drogmiljöer där aggressivitet är vanligt. Detta våld sker ofta mellan personer med drogproblem. Med dessa tre huvudformer av våld blir det tydligt att våld kan relateras till olika typer av droger, olika motiv och olika utsatta personer.
3.3 Rutinaktivitetsteori
Rutinaktivitetsteorin har tillsammans med en handfull andra teorier länge varit central i den vetenskapliga kunskapsbildningen om brottslighet (Engdahl & Lindgren 2017). Teorin är inspirerad av rational choice theory, vilken tidigare nämndes, och grundas i en syn på brottslighet som hänförs till ett individuellt val snarare än några andra bakomliggande orsaker (Lilly m.fl. 2011).
I stort ämnar teorin specificera vad som får människor att agera, eller mer specifikt vad som får människor till att begå en brottslig handling (Wikström & Treiber 2016). Enligt rutinaktivitetsteorin involverar brottslighet specifika
personer och/eller objekt och utspelar sig på en specifik plats i tid och rum. Teorin antar ett makroperspektiv och dess grundare, Cohen och Felson (1979), framhäver att brottslighet (och brottsutsatthet) är nära sammankopplad med personers
rutinaktiviteter, det vill säga sysslor som arbete, skola och fritidsaktiviteter. Brottslighet är med andra ord förknippat med olika rutiner och situationer i vardagen. För att ett brott ska begås måste dock tre kriterier uppfyllas, enligt teorin:
1. Motivated offenders. Det måste finnas en motiverad gärningsperson, det vill säga en person som har brottsliga intentioner och som har förmåga att omvandla dessa intentioner till handling.
2. Suitable targets. Det måste finnas närvaro av en person eller ett föremål som gärningspersonen anser utgöra ett lämpligt offer. För att avgöra om ett offer är lämpligt tas hänsyn bland annat till tillgänglighet, synlighet, det materiella värdet och, när det gäller en person, även till faktorer som kroppsstorlek.
3. Absence of capable guardians. Det måste finnas frånvaro av kapabla väktare, det vill säga personer eller till exempel övervakningssystem som kan förhindra att brottet begås.
Dessa tre kriterier är rutinaktivitetsteorins kärna. Cohen och Felson (1979) menar att om en eller fler av dessa kriterier saknas kommer brott inte begås. Det är alltså först när det finns ett oskyddat lämpligt offer och en motiverad gärningsperson som en brottslig handling kommer genomföras. Dessutom behöver den
motiverade gärningspersonen bedöma belöningen eller vinsterna med brottet som större än dess risker. Att begå en brottslig handling är sällan det enda tillgängliga alternativet, utan det agerande som bedöms ge det mest fördelaktiga utfallet för
gärningspersonen väljs (Cohen & Felson 1979). Av denna anledning klassificerar många rutinaktivitetsteorin som en så kallad tillfällighetsteori, där tillfället öppnar upp för valet att begå ett brott (Lilly m.fl. 2011).
3.4 Avslutande kommentarer
Engdahl och Lindgren (2017) framhäver att ordet teori kan ha många olika innebörder – det kan syfta till kausala förklaringar, men även idéer eller
filosofiska, spekulativa och hypotetiska påståenden. Isdals perspektiv bör främst ses som idéer och påståenden, snarare än kausala förklaringar. Idéerna och påståendena blir relevanta som denna uppsats begreppsram – begreppsramen är bred, har hög abstraktionsnivå och fokuserar på alla typer av våldsamma handlingar. För att konkretisera behövs dock andra kompletterande teoretiska utgångspunkter, varpå Zinberg och Goldsteins begrepp blev aktuella.
Rutinaktivitetsteorin som presenterades i förgående avsnitt fyller också en kompletterande och konkretiserande funktion. Diskussionen om drogernas funktion kommer vidare att fördjupas i nästa kapitel.
4. TIDIGARE FORSKNING
I detta kapitel kommer det aktuella kunskapsläget inom uppsatsens område att beskrivas. För litteratursökning har Google Scholar, Googles digitala sökmotor för akademisk litteratur, och Libsearch, Malmö universitets biblioteks
motsvarighet, använts. Först presenteras övergripande forskning om föräldrars erfarenheter av att ha ett barn med drogproblem. Därefter sammanfattas den befintliga forskningen om child-to-parent abuse (CPA), främst med stöd av Simmons m.fl. (2018) och Holts (2013) forskningsöversikter. Resultat från enskilda studier kommer även presenteras, men då fenomenet inte har fått någon större forskningsmässig uppmärksamhet i Sverige är dessa hämtade från Spanien, Australien, USA och Storbritannien.9 Vidare har studier som inte tagit
användande av droger i beaktande selekterats bort för att få en mer preciserad och relevant skildring i förhållande till denna uppsats ämne. Avslutningsvis kommer resultat från studier som undersökt föräldrars egna förklaringar till sin utsatthet att presenteras.
4.1 Hur föräldrar påverkas av att ha ett barn med drogproblem
En av de studier som undersökt hur föräldrar påverkas av att ha ett barn med drogproblem är Jackson m.fl. (2007) kvalitativa studie från Australien. Studien baserades på djupintervjuer med föräldrar (övervägande del mammor) till tonåringar och unga vuxna med drogproblem. Syftet var att undersöka hur en familj påverkas av att ett barn har drogproblem, mer specifikt vilka effekter situationen har på familjelivet.
Föräldrarna i Jackson m.fl. (2007) studie upplevde att barnets drogproblem bidrog till att familjen höll på att slitas sönder. Relationerna beskrevs som karaktäriserade av svek, brutna löften och oärlighet. Att en familjemedlem hade drogproblem ledde ofta till en pågående och ihållande turbulens inom familjen. Stöldrisk 9 Det är viktigt att vara medveten om att den sociala kontexten kan påverka resultaten, och att samma resultat av denna anledning inte nödvändigtvis hade framträtt om studierna genomförts i Sverige.
bedömdes vara ständigt närvarande och som följd upplevde övriga
familjemedlemmar att deras ägodelar och värdesaker inte längre var trygga och säkra i hemmet. Utöver stöld förekom även utsatthet för annan form av våld och brott, så som hot om fysisk skada, inbrott och skadegörelse. Skamkänslor stod dock ofta i vägen för sökande efter hjälp och stöd. Föräldrarna i studien skuldbelagde ofta sig själva för barnets drogproblem och ifrågasatte sin egen föräldraförmåga. Utöver känslor av skuld och skam upplevde flera stigmatisering och förödmjukelse till följd av familjemedlemmens kriminalitet. Isolering var inte heller ovanligt bland dessa föräldrar.
Jackson m.fl. (2007) framhäver den ständiga oförutsägbarheten som särskilt påfrestande i situationen och beskriver denna som starkt bidragande faktor till den negativa påverkan som barnets drogproblem visade sig ha på föräldrarnas sociala liv. Sett ur en familjekontext menade Jackson m.fl. (2007) att föräldrarna kunde uppleva barnets drogproblem som en familjekris.10
I Sverige genomförde Andersson och Skårner (2015) en kvalitativ studie som bland annat uppmärksammade situationen för föräldrar till barn med drogproblem. Studien har i mångt och mycket liknande resultat som Jacksons m.fl. (2007). Ett eget skuldbeläggande var vanligt och föräldrarna upplevde sin situation som påfrestande då mycket tid, kraft och ork gick åt – ofta till den grad att det sociala livet blev hårt drabbat. Resultatet visade vidare på djupgående effekter, där familjerelationer tog skada. Flera kände sig utnyttjade av sitt barn, vilket medförde känslor av sorg och ilska. Samtidigt menade föräldrarna att den särskilda anknytning och de starka känslor de har för sina barn gjorde att en känslomässig ambivalens uppstod. Många av föräldrarna vittnade om att situationen medförde ständig oro och rädsla.
En ständig oro och rädsla beskrevs som bland det mest påfrestande med situationen när Richert m.fl. (2018), med material från Föräldraprojektets kvantitativa delstudie, undersökte hur föräldrars livssituation, hälsa och känslor påverkas av att ha ett barn med drogproblem. Richert m.fl. (2018) resultat går även i övrigt i linje med tidigare forskningsresultat. Majoriteten av de deltagande föräldrarna upplevde att barnets narkotikaproblematik haft negativ effekt på deras liv i stort. Många uppgav att deras relationer, psykiska hälsa och sociala liv
drabbats hårt. Känslor av sorg, maktlöshet, skuld och skam var vanliga. Därutöver uppgav en del föräldrar att deras ekonomi och arbetsförmåga påverkats negativt. Överlag upplevde mammor i större utsträckning än pappor en negativ påverkan. Ett annat intressant resultat var att många föräldrar uppgav att det var svårt att få adekvat hjälp och stöd, både för egen del och för barnets räkning.
I Orfords m.fl. (2013) forskningsöversikt om beroende inom familjen understryks det att känslor av skuld och skam är vanligt förekommande bland
familjemedlemmar, samtidigt som det påpekas att skuldbeläggandet förstärks både explicit och implicit av olika teorier och uppfattningar på området. Det är svårt för föräldrarna att veta hur de ska agera, inte minst med tanke på att alla former av agerande kan leda till kritik och ifrågasättande från omgivningen
(Andersson & Skårner 2015; Orford m.fl. 2013). Det finns en generell uppfattning i samhället att drogmissbruk och drogberoende är ett resultat av dåligt
föräldraskap, men ett klimat där man som förälder påläggs skuld är varken
10 Det snarlika begreppet familjebörda har också använts för att beskriva situationen (Mattoo m.fl.
