Examensarbete i kriminologi Malmö högskola
61-90 hp Hälsa och samhälle
Kriminologiprogrammet 205 06 Malmö
Juni 2015
KRIMINALVÅRDARES
UPPLEVELSER AV ATT ARBETA
MED HÄKTADE UNDER
RESTRIKTIONER
EN KVALITATIV STUDIE
1
KRIMINALVÅRDARES
UPPLEVELSER AV ATT ARBETA
MED HÄKTADE UNDER
RESTRIKTIONER
EN KVALITATIV STUDIE
MADELEINE NORDLUND
Nordlund, M. Kriminalvårdares upplevelser av att arbeta med häktade under restriktioner. En kvalitativ studie. Examensarbete i kriminologi 15
högskolepoäng. Malmö högskola: Fakulteten för hälsa och samhälle, institutionen
för kriminologi, 2015.
Under lång tid har det riktats kritik mot restriktionstillämpningen i Sverige eftersom det finns en risk att den isolering som restriktionerna medför påverkar klienternas hälsa negativt. Kriminalvårdarna har en viktig uppgift i att försöka minska de negativa följderna genom att isoleringsbryta individerna. Problemet är att den höga arbetsbelastningen har lett till att kriminalvårdarna inte kan utföra de vårdarna uppgifterna i den utsträckning som det finns behov av. Av den
anledningen har fem kriminalvårdare intervjuats i syfte att undersöka hur de upplever förutsättningarna för att bryta isoleringen för häktade under restriktioner. Uppsatsen ämnar även studera vilka arbetsuppgifter och egenskaper
kriminalvårdarna anser är viktiga i arbetet. Resultatet visar att kriminalvårdarna upplevde att deras arbete underlättats de två senaste åren, men att bristande personalresurser och lokalmässiga hinder påverkade möjligheterna att bryta isoleringen i den utsträckning de skulle vilja. Vidare visar resultatet att en viktig arbetsuppgift var att upprätthålla säkerheten på grund av kollusionsfaran, men viktigare ansågs det vara att vidta de åtgärder som behövs för att förbättra klienternas hälsa. Till sist kunde uppsatsen finna att kriminalvårdarnas arbete på restriktionshäkten är känslomässigt påfrestande, och därför var viktiga egenskaper hos kriminalvårdarna att ha en humanistisk syn, att kunna känna empati samt att upprätthålla ett professionellt förhållningssätt.
Nyckelord: Egenskaper, isoleringsbrytande åtgärder, kriminalvårdare,
2
PRISON OFFICERS EXPERIENCE
OF WORKING WITH DETAINEES
UNDER RESTRICTIONS
A QUALITATIVE STUDY
MADELEINE NORDLUND
Nordlund, M. Prison officers experience of working with detainees under
restrictions. A qualitative study. 15 högskolepoäng. Malmö University: Faculty of health and society, Department of Criminology, 2015.
Criticism has been directed towards Sweden because of the use of restrictions in jails. There is a risk that the isolation, which comes with restrictions, can have a negative effect on the health of the clients. The prison officers have an important role in trying to reduce the negative effects by breaking the isolation. The problem is that the high workload has made the prison officers unable to perform the tending tasks that are needed. For this reason, five prison officers were
interviewed in order to examine how they perceived the conditions to break the isolation of the detainees with restrictions. The thesis also aimed to study which functions and characteristics that the prison officers considered essential in their work. The result shows that the prison officers felt that their work had become easier during the last two years, but the lack of human resources and sufficient facilities have affected the possibilities to break the isolation of the clients.
Further, the result shows that an important task was to maintain security due to the risk of detainees tampering with evidence. However, to take the measures needed to improve the health of the clients was considered even more important. Finally, the essay found that the work of the prisons officers in jails which use restrictions was emotionally stressful. Therefore it was considered important to have a
humanistic approach, to be able to empathize and to maintain a professional attitude.
Keywords: Break the isolation, characteristics, experience, prison officers,
3
INNEHÅLLSFÖRTECKNING
1. INLEDNING ... 5
2. SYFTE OCH FRÅGESTÄLLNINGAR ... 5
3. HÄKTAD UNDER RESTRIKTIONER ... 5
3.1 Grunder för att häkta en individ ... 6
3.2 Häktad under restriktioner ... 6
3.3 Statistik över användningen av restriktioner i Sverige ... 6
3.4 Isoleringsbrytande åtgärder ... 7
3.5 Internationell kritik mot restriktioner ... 7
3.6 Den psykologiska aspekten av isoleringen ... 7
4. KRIMINALVÅRDARES YRKESROLL – TIDIGARE FORSKNING OCH TEORI ... 8
4.2 Vård eller säkerhet? ... 9
4.2 Att hantera känslor i arbetet ... 10
4.2 Personalens egenskaper ... 10 4.2 Organisationen ... 11 5. METOD ... 12 5.1 Urval ... 12 5.2 Telefonintervjuer ... 12 5.3 Intervjutillfället ... 13 5.4 Transkribering ... 14 5.5 Tematisk analys ... 14 5.6 Förförståelse ... 15 5.7 Etiska aspekter ... 16 6. RESULTAT ... 17
6.1 Upplevelser av arbetet med häktade under restriktioner ... 17
6.1.1 Upplever att åklagare ger fler lättnader i restriktionerna ... 17
6.1.2 Riktade tjänster underlättar arbetet ... 18
6.1.3 Lokalmässiga hinder ... 18
6.1.4 Bristande personalresurser ... 19
6.1.5 Känslomässiga upplevelser av arbetet ... 20
6.2 Viktiga arbetsuppgifter ... 20
6.2.1 Upprätthålla säkerheten ... 20
6.2.2 Informera klienterna om lättnader i restriktionerna ... 20
6.2.3 Isoleringsbryta ungdomarna ... 21
6.2.4 Hålla klienterna sysselsatta ... 21
6.2.5 Måste vara uppmärksamma på hur klienterna mår ... 22
6.2.6 Åtgärder för att försöka förbättra klienternas hälsa ... 22
6.3 Egenskaper hos kriminalvårdare ... 23
6.3.1 Stresstålig och flexibel ... 23
6.3.2 Empatisk och lyhörd ... 23
6.3.3 Professionell ... 24 7. DISKUSSION ... 24 7.1 Resultatdiskussion ... 24 7.2 Metoddiskussion ... 27 7.2.1 Urvalsdiskussion ... 28 7.2.2 Pilotintervju ... 28
4
7.2.3 Validitet och reliabilitet ... 28
8. SLUTSATSER ... 29
9. REFERENSER ... 31
10. BILAGOR ... 34
10.1 Statistik över antalet häktade med restriktioner år 2013 ... 34
10.2 Antal dagar personer varit häktade med restriktioner år 2013 ... 35
5
1. INLEDNING
Klienter häktade med restriktioner är i stort sett isolerade på sina bostadsrum hela dagarna, och riskerar därför att utveckla allvarlig psykisk ohälsa (Holmgren, Frisell & Runesson, 2011; Åklagarmyndigheten, 2014). Av den anledningen är en av häktespersonalens viktigaste arbetsuppgifter att försöka motverka de skadliga följderna av isoleringen genom olika typer av åtgärder, såsom att ha samtal med klienterna eller att ge dem möjlighet att motionera (Åklagarmyndigheten, 2014). Inom Kriminalvården har allt mer fokus riktats mot den isoleringsbrytande
verksamheten, i syfte att personalen ska möjliggöra fler tillfällen för klienterna att få vistas utanför bostadsrummen (Kriminalvården, 2015a). Problemet är att det till följd av hög arbetsbelastning på restriktionshäktena har påvisats att
kriminalvårdarna inte har möjlighet att utföra de vårdande uppgifterna i den utsträckning som det finns behov av (Åklagarmyndigheten, 2014).
Kriminalvårdarnas yrkesroll har i såväl nationella som internationella studier visats sig vara komplex (Molleman & Leeuw, 2011; Nylander, 2006; Sykes, 1958). Detta beror på att arbetet utgörs av motstridiga krav där de både ska arbeta för att klienterna ska må bra, samtidigt som de ska upprätthålla säkerheten (a.a). Motstridiga krav har påvisats kunna leda till en stress hos personalen, vilket i sin tur kan påverka deras inställning till arbetet och deras möjligheter att hjälpa klienterna till en förändring (Molleman & Leeuw, 2011). Om detta är ett problem som även föreligger på svenska restriktionshäkten är däremot okänt, vilket beror på att det finns få genomförda studier om hur kriminalvårdare upplever arbetet med häktade under restriktioner. Förklaringen till detta kan vara att Sverige är ett av få länder som tillämpar restriktioner i stor utsträckning på häktade
(Åklagarmyndigheten, 2014). Av denna anledning finns det därför ett behov av att undersöka kriminalvårdares yrkesroll på restriktionshäkten i Sverige.
2. SYFTE OCH FRÅGESTÄLLNINGAR
Syftet med denna uppsats är att bidra med djupare förståelse om hur
kriminalvårdare upplever förutsättningarna för att kunna bryta isoleringen för häktade under restriktioner. Vidare ämnar uppsatsen öka kunskapen om kriminalvårdares yrkesroll, utifrån vilka arbetsuppgifter och egenskaper de upplever som viktiga i arbetet med häktade under restriktioner.
Följande frågor kommer att besvaras:
- Hur upplever kriminalvårdare arbetet med häktade under restriktioner? - Vilka arbetsuppgifter upplever kriminalvårdare som viktiga i arbetet med
häktade under restriktioner?
- Vilka egenskaper anser kriminalvårdare vara viktiga i arbetet med häktade under restriktioner?
3. HÄKTAD UNDER RESTRIKTIONER
Denna del innehåller en beskrivning av orsakerna till att en individ häktas med restriktioner, samt vad det innebär att vara häktad under restriktioner. Därefter finns en redogörelse av vad isoleringsbrytande åtgärder är, och statistik över
6
restriktionsanvändningen i Sverige. Till sist redovisas den kritik som riktats mot Sverige vad gäller hur restriktionerna tillämpas, samt forskning om den
psykologiska aspekten av att vara häktad under restriktioner.
3.1 Grunder för att häkta en individ
Enligt det svenska rättssystemet kan domstolarna besluta om att häkta en individ i väntan på rättegång utifrån olika grunder (SOU 2006:17). Det är således inte Kriminalvården som beslutar om vilka individer som ska häktas (Kriminalvården, 2015b). Häktenas ansvar är att ta emot individer som domstolarna anser ska frihetsberövas (a.a). För att en häktning ska vara aktuell finns olika
beslutsgrunder, vilka är reglerade i 24 kap. § 1 Rättegångsbalken (1942:740). En förutsättning enligt denna är att det finns skäl för att misstänka att en individ har utfört ett brott som kan resultera i åtminstone ett års fängelse (a.a). Därtill kan en individ i enlighet med 24 kap. § 1 st. 2 RB häktas om det finns ett antagande om kollusionsfara, vilket innebär att det finns en risk att den misstänkta kan komma att påverka utredningen negativt genom att till exempel förstöra bevis. Förutom det kan individer häktas på andra grunder, men det viktiga i denna studie är kollusionfaran eftersom det är orsaken till att en individ häktas under restriktioner (SOU, 2006:17).
3.2 Häktad under restriktioner
När en individ häktas misstänkt för ett brott behöver det inte enbart innebära att friheten begränsas utan domstolarna kan även, utifrån rekommendationer från åklagarna, besluta om restriktioner (SOU 2006:17). Anledningen till att restriktioner tillämpas är för att det svenska rättssystemet utgår från omedelbarhetsprincipen, som regleras i 30 kap. § 2 RB. Denna innebär att domstolen i största utsträckning ämnar utgå från den information som framkommer vid rättegången för att kunna döma i ett brottmål (a.a). De
restriktioner som åklagaren får rekommendera, och som domstolen sedan beslutar om, finns reglerade i Häkteslagen (2010:611). Enligt 6 kap. § 2 HL kan den häktade undanhållas från nyhetsrapportering och kan även fråntas rätten att kontakta anhöriga eller att motta besök. Vidare kan restriktionerna även innebära att den häktade isoleras från att träffa andra klienter, samt tas ifrån möjligheten att få ta emot eller skicka brev (a.a). Restriktionerna kan dock variera i omfattning, det vill säga att en del klienter har fullständiga restriktioner medan andra har restriktioner i mindre utsträckning (SOU 2006:17).
3.3 Statistik över användningen av restriktioner i Sverige
Det faktum att det svenska rättssystemet utgår från omedelbarhetsprincipen gör landet unikt i en internationell jämförelse (Åklagarmyndigheten, 2014). Detta eftersom det är få andra länder som tillämpar restriktioner på häktade (a.a). För att illustrera i vilken utsträckning restriktionerna används finns tabell 1 i bilaga 1 som har presenterats i en rapport av Åklagarmyndigheten (2014). I tabellen går det att utläsa att det år 2013 var 9415 personer som häktades i Sverige, och att mer än hälften, 6558 stycken, blev ålagda restriktioner av något slag under
frihetsberövandet. Även tabell 2 i bilaga 2 är lånad från Åklagarmyndigheten (2014) och kan påvisa att det inte enbart är ett stort antal häktade som har restriktioner, utan att majoriteten av dem även kvarstår mellan 21 till 60 dagar. Det går det även att tolka att 1156 häktade haft restriktioner i över två månader (a.a). Det är dock viktigt att poängtera att det kan finnas felaktigheter i statistiken (a.a). Trots det anses det ändå kunna ge en bild av restriktionstillämpningen i Sverige.
7
3.4 Isoleringsbrytande åtgärder
Med utgångspunkt i att ett stort antal av de häktade individerna åläggs restriktioner under lång tid, är ett av Kriminalvårdens viktigaste, men även svåraste uppdrag, att bryta klienternas isolering (Kriminalvården, 2015a;
Åklagarmyndigheten, 2014). Under de senaste åren har det skett flera satsningar på att utöka resurserna för att möjliggöra fler tillfällen för klienterna att få vistas utanför bostadsrummen (Kriminalvården, 2015a). Kriminalvården har bland annat uttryckt en målsättning om att klienterna ska kunna ha möjlighet till
isoleringsbrytande åtgärder två timmar om dagen (a.a). Exempel på åtgärder som kan bryta isoleringen är att kriminalvårdare ägnar tid till enskilda klienter genom att tillfråga om det finns lust att exempelvis spela spel eller att motionera
(Åklagarmyndigheten, 2014). Andra åtgärder kan vara att klienten får träffa frivilligorganisationer eller nämnden för andlig vård (NAV), samt att klienterna kan få möjlighet till samsittning med andra som är häktade med restriktioner (a.a). Samtliga insatser för att bryta isoleringen bygger på ett frivilligt deltagande från klienterna, men för att få möjlighet till samsittning behövs ett godkännande av åklagaren (a.a).
3.5 Internationell kritik mot restriktioner
Det svenska rättssystemet har under många år fått utstå kritik från internationella organ på grund av att restriktionerna tillämpas i större proportion än vad som anses vara nödvändigt (CAT, 2013; CPT, 2009). Kritiken baseras framförallt på information från Europarådets tortyrkonvention samt FN:s kommitté mot tortyr, vilka besökte Sverige för att bland annat undersöka hur väl omständigheterna för häktade under restriktioner överensstämde med de mänskliga rättigheterna (CAT, 2008; CPT, 2009). Efter besöken har de uttryckt en oro över att ungdomar är föremål för restriktioner, vilket de har ställt sig väldigt kritiska till (CPT, 2009). Vidare har de även betonat att Kriminalvården bör tillsätta mer resurser för att underlätta omständigheterna kring kriminalvårdarna och klienterna (a.a). Detta genom att till exempel fokusera på att personalen ska kunna vidta fler
isoleringsbrytande åtgärder såsom att sysselsätta klienterna med aktiviteter inne på bostadsrummen (a.a). Anledningen till att förändringarna behövdes var för att det i längden upplevdes kunna leda till att klienterna skulle behandlas på ett mer humant sätt, och att det därmed kunde bidra till att eventuella negativa följder av häktningen minskade (a.a).
3.6 Den psykologiska aspekten av isoleringen
Under lång tid har ett väldebatterat ämne, såväl nationellt som internationellt, varit om den stora tillämpningen av isoleringen kan bidra med negativa följder för den frihetsberövade (Andersen, Gabrielsen, Hemmingsen, Kramp, Lillebeak & Sestoft, 2000; Holmgren et al, 2011; Scharff Smith, 2006). Få studier har
emellertid undersökt detta (a.a). Utifrån en longitudinell studie utförd på svenska häkten under 1,5 års tid kunde Holmgren et al (2011) visa på signifikanta
skillnader i klienternas psykiska välmående beroende på om de hade restriktioner eller inte. Detta resultat kom Holmgren et al (2011) fram till genom att analysera förändringar i klienternas psykiska hälsa med hjälp av ett instrument benämnt som GHQ-28. Instrumentet innebar att klienterna själva fick uppge hur deras hälsa varit den senaste tiden och mäter exempelvis olika symptom på ångest och depressioner (a.a).Redan tidigt av häktningen kunde skillnader mellan
individerna som hade restriktioner eller inte uppvisas då det var 27 procent av häktade under restriktioner som hade någon form av psykiskt lidande (a.a). Detta i jämförelse med 21 procent av individerna som inte var ålagda några restriktioner
8
(Holmgren et al, 2011). Dessa skillnader antas i studien bero på isoleringen, eftersom det har utförts en kontroll mot bakgrundsvariabler som kunde tänkas påverka klienternas hälsa, såsom tidigare missbruk och kontakt till psykiatrin (a.a). Utöver det kunde studien även peka på att häktade som har restriktioner mår som sämst under den första tiden (a.a). Anledningen till detta var bland annat att möjligheten till att kontakta anhöriga såsom sina barn begränsas med restriktioner (a.a).
I likhet med detta resultat kunde Andersen et al (2000) i en longitudinell studie genomförd under fyra månader på danska häkten finna tecken på att isolering kunde ha en inverkan på det psykiska välbefinnandet. Under tidpunkten för studien tillämpade Danmark, likt Sverige, restriktioner för häktade i stor utsträckning på grund av kollusionsfara (Scharff Smith, 2006). Detta resultat kunde Andersen et al (2000) finna genom att utföra semistrukturerade intervjuer med klienterna vid ett flertal tillfällen för att analysera skillnader i klienternas mående över tid. Förutom detta användes bland annat det tidigare nämnda instrumentet GHQ-28 för att klienterna själva skulle få uppskatta deras psykiska mående (a.a). Studien kunde uppvisa liknande resultat som Holmgren et al (2011) då isoleringen haft en inverkan på den psykiska hälsan för 28 procent av
klienterna med restriktioner (Andersen et al, 2000). Detta till skillnad från de som inte haft restriktioner, där andelen som uppvisade psykiska problem var 15 procent (a.a). Gemensamt för de båda studierna var att de psykologiska besvären huvudsakligen uttrycktes genom depressioner, ångest samt ledsamhet (Andersen et al, 2000; Holmgren et al, 2011)
Motsatta resultat fann Zinger, Andrews & Wichmann (2001) i en longitudinell studie utförd under åtta månader i kanadensisk anstaltsmiljö. Studien visade att isolering av klienterna på lång sikt inte signifikant ledde till att den mentala hälsan försämrades (a.a). Detta resultat kom Zinger et al (2001) fram till genom att med hjälp av intervjuer och instrument mäta om huruvida isolering lett till förändringar i klienternas hälsa. I likhet med Andersen et al (2000) och Holmgren et al (2011) kunde Zinger et al (2001) dock påvisa att tiden under isoleringen tenderade att leda till att klienterna kände olika symptom, till exempel depressioner och ångest. Däremot är det viktigt att poängtera att isolering på anstalter inte är detsamma som på ett häkte, även om det även finns likheter i att klienterna tenderar att vara instängda en stor del av dygnet (Scharff Smith, 2006). Av den anledningen bör man iaktta försiktighet när det gäller att dra paralleller till den isolering som tillämpas på häkten (a.a).
4. KRIMINALVÅRDARES YRKESROLL –
TIDIGARE FORSKNING OCH TEORI
Eftersom det finns forskning som påtalar att det kan föreligga en risk för att klienterna mår psykiskt dåligt av att vara häktade under restriktioner är det viktigt att studera hur kriminalvårdarna förhåller sig i arbetet med dem (Scharff Smith, 2006). Kriminalvårdarna har en central uppgift eftersom de utgör den sociala kontakten för klienterna (Beijersbergen, Dirkzwager, Molleman, Nieuwbeerta & Van, 2015; Cook & Lane, 2014; Molleman & Leeuw, 2011; Scharff Smith, 2006; Tewksbury & Mustaine, 2008). De är på så sätt en viktig del i behandlingsarbetet (a.a). Trots detta är forskningen kring kriminalvårdarnas yrkesroll på
9
restriktionshäkten mycket begränsad (Scharff Smith, 2006). Forskningen som berör kriminalvårdares yrkesroll är istället till stor del utförda i anstaltsmiljöer, och i mindre utsträckning på häkten (a.a). Av denna anledning kommer såväl studier genomförda på anstalter som på häkten att presenteras nedan. Det är dock viktigt att poängtera att det finns en medvetenhet kring att förutsättningarna att interagera med klienterna ser annorlunda ut på anstalter jämfört med häkten. Framförallt eftersom restriktionshäkten är en betydligt mer sluten miljö än anstalter.
4.1 Vård eller säkerhet?
Forskningen om kriminalvårdares yrkesroll har under lång tid fokuserat på om personalen anser att vård eller säkerhet är viktigt i arbetet (Kifer, Hemmens & Stohr, 2003; Lambert, Barton-Bellessa & Hogan, 2011; Robinson, Porporino & Simourd, 1997; Tewksbury & Mustaine, 2008). I studierna har de framförallt undersökt om huruvida olika demografiska variabler har någon inverkan på inställningen i arbetet (a.a). Resultaten av studierna är tudelade (a.a). Lambert et al (2011) kunde i en enkätstudie utförd på en anstalt i USA finna skillnader i kriminalvårdarnas förhållningssätt utifrån deras ålder. Studien påvisade att ju äldre kriminalvårdaren var desto mer positiv var inställningen till att klienterna måste behandlas (a.a). Detta får inget stöd av Lambert, Barton-Bellessa & Hogans (2007) enkätstudie genomförd i USA, vilka hävdar att ålder inte är en relevant faktor för att kunna förklara skillnader i hur kriminalvårdarna bemöter klienterna. I många studier finns det även en föreställning om att högre utbildningsnivå kan leda till att personalen behandlar intagna på ett mer humant sätt, bland annat genom att vara mer toleranta (Beijersbergen et al, 2015; Tewksbury & Mustaine, 2008). Till exempel fann Tewksbury & Mustaine (2008) i en enkätstudie med personal på anstalter i USA att utbildningsnivån var viktig för hur professionell kriminalvårdaren var i sin yrkesroll, samt att högre utbildning innebar att de förespråkade behandling i större utsträckning. Beijersbergen et al (2015) kunde dock inte finna något stöd för att kriminalvårdares utbildning påverkade attityden i arbetet. I denna studie fick klienterna uppge hur de blivit bemötta av personalen (a.a). Utifrån detta påvisades att klienterna ansåg att de blivit behandlade på ett lika respektfullt och humant sätt oavsett utbildningsnivå (a.a).
En annan faktor som är omdiskuterad när det gäller kriminalvårdares bemötande mot klienter är hur länge de arbetat inom Kriminalvården. Även i detta fall tenderar forskningen att vara splittrad. I Kifer et als (2003) undersökning på häkten och anstalter i USA påtalades att personal som varit anställda under mindre än ett år var mer inställda på att behandla klienter än de som arbetat en längre tid. Motsatta resultat kunde Antonio & Young (2011) påvisa utifrån deras enkätstudie i USA som undersökte betydelsen av hur länge personalen hade arbetat i relation till förhållningssätt gentemot intagna. Resultaten från studien tyder på att ju längre personalen arbetat med intagna, desto större var även sannolikheten för att de skulle förespråka behandling (a.a).
Många studier som berör kriminalvårdares yrkesroll har även belyst Sykes (1958) teori som central inom området (Molleman & Leeuw, 2011; Nylander, Bruhn & Lindberg, 2008; Nylander, Bruhn & Lindberg, 2011). Teorin utvecklades under 1950-talet utifrån anstaltsförhållanden, och utgår bland annat från att klienterna ställs inför en kris när de blir frihetsberövade eftersom deras kontakt till
10
att kriminalvårdarna utstår en del motstridiga krav i arbetet när de både ska verka för att klienterna ska må bra, samtidigt som de ska bevara säkerheten (Sykes, 1958). Detta medför enligt Sykes (1958) att många kriminalvårdare får svårt att veta hur de ska förhålla sig till klienterna och benämner den sociala distansen som viktig. Framförallt eftersom kriminalvårdarna är de som interagerar med
klienterna varje dag (Sykes, 1958). Detta får även stöd i en enkätstudie utförd av Cook & Lane (2014) på häkten i USA. Forskarna fann att personalen försökte att upprätthålla en social distans bland annat genom att inte ha så långvariga samtal med klienterna (a.a). Vidare beskrev forskarna att det kunde vara lättare att hålla en social distans på häkten i jämförelser med anstalter, eftersom de träffar
klienterna i mindre utsträckning (a.a). Trots detta betonas samtidigt vikten av den rehabiliterande aspekten, eftersom häktespersonalen fortfarande kommer i kontakt med individer som har olika psykiska problem (a.a).
4.2 Att hantera känslor i arbetet
I arbetet med klienterna kan det uppkomma olika känslor som kan påverka kriminalvårdarnas förhållningssätt (Crawley, 2004; Nylander, 2006; Nylander et al, 2008; Nylander et al, 2011). Anledningen till detta är att kriminalvårdarna har till uppgift att interagera med klienter som befinner sig i en krissituation under tiden de är frihetsberövade (Crawley, 2004). Tre studier utförda på anstalter i Sverige tar bland annat utgångspunkt i Hochschilds (1983) teori i syfte att kunna öka förståelsen om hur kriminalvårdarna hanterar emotionerna i arbetet
(Nylander, 2006; Nylander et al, 2008; Nylander et al, 2011). Till en början utvecklade Hochschild (1983) teorin i syfte att kunna förklara hur exempelvis vårdpersonal hanterar olika känslor som kan framkomma i arbetet. Utifrån detta delades teorin i tre delar, där den första innebär att känslorna måste framkomma i ett arbete som innebär att personalen har direktkontakt med andra individer (a.a). Nästa del är att denna kontakt ska generera känslouttryck hos personalen (a.a). Till sist ska det även utifrån personalledningen finnas förväntningar och regler för hur personalen väntas agera i emotionella situationer (a.a).
Med utgångspunkt i detta kunde såväl Nylander (2006), Nylander et al (2008) som Nylander et al (2011) konstatera att teorin var tillämpbar på kriminalvårdares yrkesroll. Studierna fann att personalen i många fall ville upprätthålla det
professionella förhållningssättet och gav därför sällan uttryck för olika känslor som kunde uppkomma (a.a). Vidare belyste Nylander (2006) och Nylander et al (2008) att en del personal påverkades som mest emotionellt när klienterna gav uttryck för aggressivitet. Medan andra upplevde att det berörde mer när klienterna uppvisade ledsamhet för olika omständigheter utanför anstalten (a.a). Förutom det förväntades kriminalvårdarna hantera klienternas känslor, samtidigt som de själva inte skulle bli för emotionellt delaktiga (Nylander, 2006; Nylander et al, 2011). Utöver det diskuterade Nylander et al (2011) även att kriminalvårdarna hanterade emotionerna genom att prata med kollegor och att huvudregeln var att inte låta klienterna ta del av dem.
4.3 Personalens egenskaper
Personalens bemötande har i flertalet studier belysts som viktig eftersom de har möjlighet att förändra klienterna (Beijersbergen et al, 2015; Cook & Lane, 2014; Molleman & Leeuw, 2011; Tewksbury & Mustaine, 2008). Cook & Lane (2014) beskriver i sin studie att kriminalvårdarna ansåg att det var viktigt att bemöta klienterna på ett professionellt och respektfullt sätt. Däremot visade resultatet att personalen inte ansåg att de behövde känna medlidande för klienternas olika
11
situationer (Cook & Lane, 2014). Å andra sidan kunde en enkätstudie utförd av Beijersbergen et al (2015) med klienter på tyska anstalter belysa att klienterna upplevde bemötandet som mer humant i de fall där personalen visade empati för dem. Dessutom betonades även att relationen mellan klienterna och personalen var bättre när kriminalvårdarnas inställning var att hjälpa klienterna till en förändring (a.a). Personal som är tillmötesgående och som ser klienternas behov är således viktiga för att underlätta klienternas tid under frihetsberövandet (Beijersbergen et al, 2015; Molleman & Leeuw, 2011; Tewksbury & Mustaine, 2008).
4.4 Organisationen
Förutom personalens egenskaper har studier även identifierat att organisationens utformning kan påverka kriminalvårdarnas arbete (Beijersbergen et al, 2015; Castle & Martin, 2006; Lambert et al, 2004; Lambert et al, 2007; Molleman & Leeuw, 2011; Nylander, 2006; Owen, 2006; Robinson, 1997). I Beijersbergen et als (2015) studie påvisades att klienternas uppfattning om personalens bemötande till stor del påverkades av personalresurserna. Detta eftersom större personalstyrka resulterade i mer tid för social kontakt med klienterna, vilket i sin tur medförde att de upplevde bemötandet som mer humant (Beijersbergen et al, 2015).
Utöver det har flertalet studier även kunnat visa att kriminalvårdares
förhållningssätt kan påverkas av stress (Castle & Martin, 2006; Lambert, 2004; Molleman & Leeuw, 2011; Nylander, 2006; Robinson et al, 1997). Detta kan leda till att kriminalvårdarna upplever arbetet som mindre tillfredsställande (Lambert, 2004; Nylander, 2006; Owen, 2006; Robinson et al, 1997). Kriminalvårdare kan även känna stress över motsättningen som finns mellan att de både ska bevara säkerheten, parallellt med att de även ska förbättra klienternas mående (Molleman & Leeuw, 2011). Ytterligare en anledning till att stress uppkommer fann Nylander (2006) i sin intervjustudie med svenska kriminalvårdare var att de inte hade tillräckligt med tid till att utföra alla arbetsuppgifter. Vidare fann forskaren att stress kunde leda till att kriminalvårdarna var frustrerade över att det inte fanns utrymme att tillgodose klienternas alla behov (a.a). Nylander (2006) fann även att stressen kan framkomma när personalen hanterar olika situationer med klienterna, vilket även Owen (2006) konstaterade i sin studie.
Slutligen är varierande arbetsuppgifter en faktor som har visats kunna påverka hur kriminalvårdarna upplever arbetet (Lambert et al, 2004; Lambert et al, 2007). Lambert (2004) fann utifrån en enkätstudie genomförd i USA, med personal på anstalter, ett samband mellan att kriminalvårdare rapporterade arbetet som mer tillfredsställande om de hade varierande arbetsuppgifter. Liknande resultat påvisade Lambert et al (2007) i deras enkätstudie i USA, men de belyste även att kriminalvårdare som hade flera olika arbetsuppgifter samtidigt hade högre nivå av organisatoriskt åtagande. Med detta menades att kriminalvårdarna upplevde att det var viktigt att uppfylla organisationens värderingar och att variationen ledde till att arbetet var mer stimulerande (a.a).
12
5. METOD
Den här uppsatsen bygger på en kvalitativ ansats och syftar till att bidra med djupare förståelse om ämnet (Malterud, 2009). Detta genom att kriminalvårdare har intervjuats om deras upplevelser av att arbeta med häktade under restriktioner.
5.1 Urval
I urvalet inför denna uppsats ingick fem kriminalvårdare som arbetade på tre olika häkten. Urvalet kan betraktas som ett bekvämlighetsurval (Bryman, 2002). Detta innebär att respondenterna har valts ut utifrån om de funnits tillgängliga för studien när den skulle genomföras (a.a). En förutsättning för att kunna utföra uppsatsen var att få kontakt med kriminalvårdare som kunde tänka sig att delta i en intervju. Den ursprungliga inställningen var dock att detta kunde bli svårt eftersom Kriminalvården är en myndighet som behandlar konfidentiella uppgifter. För att öka möjligheten kontaktades därför samtliga svenska häkten som arbetar med klienter som har restriktioner via mail. Tanken med mailet var att försöka få kontakt med berörda chefer för att därefter kunna få lämna en förfrågan om att få intervjua personal på häktet. I mailet fanns det information om mig som student, uppsatsens syfte samt att deltagarna skulle vara anonyma. Utifrån detta mail fick jag kontakt med några kriminalvårdsinspektörer vilka tillfrågade sin personal om de ville delta i en intervju. Detta resulterade i att kriminalvårdsinspektörerna antingen gav mig kontaktuppgifter till personer som uppgett att de var
intresserade av att delta, alternativt att de som ville delta kontaktade mig via mail. I urvalsprocessen eftersöktes kriminalvårdare som arbetade på ett svenskt häkte med intagna som har restriktioner. Målet var att respondenterna skulle arbeta på olika häkten, samt att det skulle finnas en variation i deras egenskaper utifrån ålder, kön och antalet yrkesverksamma år inom Kriminalvården. Anledningen till detta var framförallt att tidigare forskning om kriminalvårdares yrkesroll visar att det kan finnas skillnader i inställningen till arbetet utifrån dessa variabler (Kifer et al, 2003; Lambert et al, 2011; Robinson et al, 1997; Tewksbury & Mustaine, 2008). Denna målsättning kunde uppfyllas då fem kriminalvårdare deltar i studien vilka arbetar på tre olika svenska häkten. Utöver det är deltagarna mellan 30-63 år, har varit verksamma inom Kriminalvården mellan 2,5 - 15 år samt inkluderar båda könen. Vidare har kriminalvårdarna olika arbetsuppgifter och arbetar på olika nivåer inom myndigheten. Fördelen med detta urval är att det kan ge en nyanserad bild av hur kriminalvårdarna upplever arbetet med häktade under restriktioner. Å andra sidan kan en nackdel vara att det inte går att generalisera resultatet (Bryman, 2002). Däremot är inte avsikten med studien att kunna uttala något om samtliga kriminalvårdare, utan snarare att kunna bidra med en djupare förståelse för deras yrkesroll i arbetet med häktade under restriktioner.
5.2 Telefonintervjuer
Intervjuerna har utförts via telefon vilket beror på att kriminalvårdarna som har deltagit i intervjuerna arbetar på tre olika häkten som är utspridda runt om i Sverige. På grund av det långa avståndet ansågs telefonintervjuer vara det bästa tillvägagångsättet eftersom det kunde spara såväl tid som ekonomiska utgifter (Bryman, 2002). Att utföra dem per telefon underlättade även inbokningen av när intervjuerna skulle genomföras, eftersom det önskvärda var att deltagarna själva skulle få ange när tid fanns för att utföra dem. Eftersom häktesverksamheten tenderar att kunna förändras snabbt, underlättade detta möjligheten att kunna
13
omboka intervjutillfället med kort varsel om hinder uppstod. En annan fördel med att utföra intervjuerna per telefon var att respondenterna i mindre utsträckning kunde påverkas av olika egenskaper hos mig som intervjuare (Bryman, 2002). Till skillnad från direkta intervjuer där deltagarens svar kan influeras av intervjuarens fysiska närvaro (a.a). Samtidigt som en nackdel är att det under en telefonintervju inte är möjligt att kunna ta del av eventuella känslor eller ansiktsuttryck hos individen som intervjuas (a.a). Å andra sidan anses detta vara mindre
problematiskt i denna studie eftersom intervjuerna inte innehåller några frågor om individens privatliv utan istället om kriminalvårdarens yrkesroll. Av den
anledningen bör frågorna inte kunna väcka olika känslouttryck som hade varit viktiga att ha i beaktandet när intervjuerna sedan skulle analyseras.
5.3 Intervjutillfället
För att vara väl förberedd inför intervjuerna hade kunskap om ämnet samlats in som sedan resulterade i en intervjuguide. Syftet med detta var att tydliggöra varför intervjuerna skulle utföras, samt att det som efterfrågades skulle vara relevant i förhållande till frågeställningarna (Kvale, 1997). Intervjuerna var av
semistrukturerad karaktär och innehöll bakgrundsinformation om respondenten, allmänt om hur häktet arbetar med häktade under restriktioner, samt den enskilde kriminalvårdarens yrkesroll i arbetet med häktade under restriktioner (Se bilaga 3). Tanken med intervjuerna var att utforska ämnet. Tidigare forskning om kriminalvårdares yrkesroll användes därför som hjälpmedel när intervjuguiden skulle utformas. För att få allmän kunskap om första frågeställningen fick respondenterna frågor om hur de allmänt upplevde arbetet med häktade under restriktioner. Därutöver tillfrågades de även om huruvida de upplevde att det fanns några hinder som försvårade utförandet av arbetsuppgifterna. Den andra frågeställningen besvarades genom att intervjuguiden exempelvis innehöll en fråga om vilka arbetsuppgifter respondenterna ansåg var extra viktiga i arbetet med häktade under restriktioner. Information om den tredje frågeställningen inhämtades genom att respondenterna fick besvara frågor om vilka egenskaper hos kriminalvårdare de ansåg var viktiga i arbetet med häktade under restriktioner. Förutom det tillfrågades de även om vad som utmärker en bra kriminalvårdare. Denna guide användes som en riktlinje under intervjuerna, men det var
respondenternas svar som till största del avgjorde i vilken ordning frågorna berördes. Anledningen till detta var att skapa ett så naturligt samtal som möjligt och att därmed ställa frågorna där det för tillfället passade in (Bryman, 2002). Trots det användes intervjuguiden i stor utsträckning för att försöka undvika att ställa några ledande frågor. Därutöver ställdes följdfrågor såsom ”hur menar du då?” för att försöka få respondenterna att i vissa fall utvidga sina svar. Vidare användes även frågor likt ”har jag förstått dig rätt om?” för att bekräfta det som sades och på så sätt minska risken för att det sedan vid hanteringen av materialet skulle uppstå tveksamheter om vad respondenterna egentligen menade.
Intervjuerna avslutades sedan med att samtliga deltagare erhöll frågan om ”Finns det något du känner att jag har missat att fråga om?” samt ”Har du något mer du vill tillägga?” för att på så sätt få möjlighet att ta del av aspekter av ämnet som respondenten kanske hade men som inte framkommit utifrån intervjuguiden. Vid intervjutillfället informerades respondenterna om de olika etiska aspekterna, det vill säga informationskravet, nyttjandekravet, konfidentialitetskravet och samtyckeskravet (Ivert & Mellgren, 2014). Detta var information som tidigare hade framgått via mail, men som ändå ansågs vara viktigt att nämna vid
14
intervjutillfällena. Förutom detta hade respondenterna i mail tillfrågats om ett godkännande om att få spela in intervjuerna, något som sedan bekräftades när intervjuerna skulle utföras. Respondenterna erhöll information om att syftet med inspelningen var att underlätta hanteringen av materialet efteråt, samt att fokus i sådana fall kunde vara på samtalet istället för på att anteckna det som sades (Malterud, 2009). Det fanns dock en medvetenhet om att det ibland kan vara riskabelt att spela in intervjuer eftersom det på grund av tekniska problem kan bli ett oanvändbart material (Kvale, 1997; Malterud, 2009). Trots det spelades intervjuerna in eftersom samtliga respondenter gav sitt medgivande. Längden på dessa var mellan 42 minuter till 104 minuter.
5.4 Transkribering
Efter att varje intervju var slutförd transkriberades det inspelade materialet. Det huvudsakliga syftet med att omvandla materialet till textform var att underlätta tolkningen av den information som framkommit (Malterud, 2009). Detta trots att det endast ger en indirekt bild av intervjutillfället (a.a). Innan transkriberingen påbörjades utarbetades riktlinjer för hur processen skulle gå till för att styrka enhetligheten i arbetet (a.a). Bland annat bestämdes att respondenternas svar till stor del skulle återges ordagrant, men att det om det skulle behövas var bättre att ändra meningar så att de blev mer sammanhängande, vilket kallas ”slightly modified verbatim mode” (a.a). Det är dock viktigt att poängtera att det inte var ändringar i till exempel respondenternas ordval, utan istället att meningar
tydliggjordes, såsom att upprepande ord togs bort. Förutom det antecknades även till exempel skratt och pauser eftersom de kunde vara viktiga när materialet sedan skulle analyseras (Kvale, 1997). Riktlinjen var att det inte skulle gå att härleda det transkriberade materialet till en specifik individ eller häkte i syfte att under hela arbetets gång överensstämma med konfidentialitetskravet (Ivert & Mellgren, 2014). Detta medförde att de enskilda intervjuerna döptes till exempelvis
”Respondent 1” samt att namn på häkten eller annan information som kom fram under intervjuerna, och som skulle kunna förknippas med någon av
respondenterna, omkodades.
Transkriberingarna utfördes enbart av mig och i nära anslutning till
intervjutillfället, i samtliga fall innan nästa intervju skulle ske. Anledningen till detta var att kunna uppmärksamma om det exempelvis kunde behövas ytterligare följdfrågor för att således få ett bättre material vid nästkommande intervju. Detta ledde även till att det i de fyra sista intervjuerna var mer förekommande med frågor såsom ”hur menar du då?” än i den första intervjun. Förutom det var syftet med att utföra transkriberingen i ett tidigt skede att eventuella oklarheter skulle kunna tydliggöras eftersom intervjun då fanns färskt i minnet (Malterud, 2009). Detta var särskilt viktigt om det kunde vara så att det i någon del var svårt att i det inspelade materialet höra vad respondenten säger (a.a). Utifrån denna aspekt var det även betydelsefullt att det var jag som såväl genomförde intervjuerna som sedan transkriberade materialet. Även om en nackdel kan vara att det inte är någon utomstående person som har kontrollerat hur transkriberingen gått till (Kvale, 1997). Trots detta har det skriftliga materialet skickats till en av respondenterna för att bekräfta att det som sades är återgett på ett korrekt sätt, vilket kan styrka tillförlitligheten i processen.
5.5 Tematisk analys
När samtliga intervjuer hade transkriberats var nästa steg att analysera materialet. I detta fall valdes den Giorgis fenomenologiska analys, vilken är lämplig när
15
kunskap eftersöks om respondenternas erfarenheter (Malterud, 2009). Materialet har analyserats i förhållande till frågeställningarna. Det första steget var därför att utifrån det skriftliga materialet skapa en helhetsbild av den kunskap som
framkommit (a.a). Det fanns en avsikt att i detta steg, i den mån det var möjligt, bortse från den förförståelse som fanns kring kriminalvårdares yrkesroll, det vill säga att försöka se på materialet objektivt. Utan systematik valdes sedan teman ut, vilka kunde kopplas till kriminalvårdarnas upplevelser av att arbeta med häktade under restriktioner, viktiga arbetsuppgifter samt egenskaper i arbetet. Med utgångspunkt i dessa teman genomlästes det transkriberade materialet i syfte att identifiera meningsbärande enheter (a.a). Detta innebar således att det med systematik endast söktes efter kunskap som kunde vara viktig i förhållande till frågeställningarna (a.a). För att göra denna process mer överskådlig kopierades det transkriberade materialet i ytterligare exemplar och sedan märktes samtliga meningsbärande enheter med en färg. Detta utfördes för att underlätta
sammankopplingen till de utvalda temana, en så kallad dekontexualisering (a.a). Därefter har analysen illustrerats i en matris, då det fungerade som ett hjälpmedel när olika delar skulle hållas isär, samtidigt som det tydligt skulle framgå vilken respondent som sagt vad (a.a). Av den anledningen finns det i matrisen olika nummer vilka återger på vilken rad i det transkriberade materialet som det går att återfinna den meningsbärande enheten, eller ordet som använts (a.a).
Nästa steg var att skapa en innebörd i det som kodats, vilket gjorde att det endast var det dekontextualiserade materialet som användes (Malterud, 2009). I detta fall studerades varje tema för sig, utifrån vad informationen kunde generera i
förhållande till frågeställningarna (a.a). Därefter var det viktigt att kontrollera så att informationen var återberättat på rätt sätt genom att rekontextualisera de meningsbärande enheterna (a.a). För att utföra denna del kom matrisen till nytta, eftersom det då på ett enkelt sätt var möjligt att se vilken meningsbärande enhet som hörde till vilken informant, och sedan kunde detta kontrolleras mot det ursprungliga materialet. Hela denna process gjordes om ett antal gånger på grund av att ursprungliga teman togs bort och nya skapades. Genom att bearbeta
materialet på detta sätt blir analysen genomarbetad vilket kan öka det vetenskapliga värdet i arbetet (a.a).
5.6 Förförståelse
Anledningen till att detta ämne valdes till uppsatsen var för att jag har arbetat inom Kriminalvården och har en viss erfarenhet av att arbeta med häktade under restriktioner. Detta medför att det finns en förförståelse av ämnet, vilket är något som måste beaktas under hela studien (Kvale, 1997). Till viss del kan
förförståelsen vara positiv eftersom det finns en förkunskap om, och en insyn i, Kriminalvårdens verksamhet som kunde vara till nytta vid intervjuerna. I synnerhet eftersom det till exempel finns en förståelse för den konfidentialitet kriminalvårdare måste förhålla sig till, något som jag har tagit hänsyn till vid utformandet av intervjufrågorna. Däremot kan förförståelsen även betraktas som negativ då risken finns att den präglar tolkningar och analyser i arbetet (a.a). En av anledningarna till att jag valde att skriva om häktade under restriktioner var bland annat att jag under min tid inom Kriminalvården upplevde att det fanns begränsade möjligheter att tillgodose intagna med isoleringsbrytande åtgärder. Under hela arbetet har det funnits en medvetenhet om denna förförståelse, och avsikten har därför varit att under intervjuerna ställa öppna frågor för att få en nyanserad bild av hur kriminalvårdarna upplever arbetet, samt vilka
16
förförståelsens eventuella inverkan i åtanke vid den tematiska analysen för att i sådan liten utsträckning som möjligt låta det prägla analysfasen. Detta har resulterat i att en del av mina förväntningar inför studien har motsagts, medan andra överensstämmer med min ursprungliga uppfattning. I slutändan behöver en förförståelse inte innebära något negativt under förutsättning att det redan från början finns en insikt om att den till viss del kan komma att påverka resultatet (Kvale, 1997).
5.7 Etiska aspekter
I arbetets samtliga faser har det varit viktigt att förhålla sig till olika etiska regler (Ivert & Mellgren, 2014). Efter samråd med min handledare Zoran Vasiljevic har studien inte lämnats in för etikprövning. Detta beror på att studien avser att undersöka häktesverksamheten i Sverige på organisatorisk nivå. Kriminalvården är en myndighet som behandlar konfidentiella uppgifter då det råder sekretess kring intagna, men i detta fall efterfrågas kunskap om kriminalvårdarens yrkesroll och arbetsuppgifter. Det finns således inget intresse av konfidentiella uppgifter. Trots att ingen etikprövning har genomförts har det ändå varit av stor vikt att ta hänsyn till de etiska aspekterna (a.a). Som ett första steg skickades ett mail ut till svenska häkten i förhoppning om att få kontakt med berörda chefer för att kunna fråga dem om möjlighet att få intervjua deras personal. I enlighet med
informationskravet (a.a) fanns det i mailet uppgifter om mig som student samt uppsatsens syfte. Därutöver framgick även information om att deltagarna skulle behandlas anonymt i studien, för att på så sätt kunna uppfylla
konfidentialitetskravet (a.a). För att motsvara samtyckeskravet (a.a) har ett
skriftligt godkännande via mail erhållits från samtliga chefer till den personal som har deltagit i studien.
Efter detta upprättades en mailkontakt med alla respondenter, antingen genom att jag hade fått kontaktuppgifter till dem eller att de kontaktade mig. Respondenterna har sedan, såväl i mail som vid intervjutillfället, fått ta del av de etiska aspekterna. För att uppfylla informationskravet har alla respondenter erhållit information om att medverkan sker på frivillig basis och att de har rätt till att avbryta deltagandet om de vill (Ivert & Mellgren, 2014). Deltagarna har även fått information om att deltagandet kommer att vara anonymt och att det inte kommer gå att identifiera att hen har intervjuats i denna studie, för att på så sätt överensstämma med
konfidentialitetskravet (a.a). Vid mailkontakten samt vid intervjutillfällena har respondenterna gett samtycke till att medverka i studien, och således är
samtyckeskravet uppfyllt (a.a). Samtycke inhämtades även genom att deltagarna tillfrågades om ett godkännande för att spela in intervjuerna. I samband med detta framgick även information om att det endast var jag som skulle ha tillgång till det inspelade materialet, samt att det skulle förvaras på ett otillgängligt ställe för andra personer. Därutöver förklarades även att det inspelade materialet skulle raderas när uppsatsen var slutförd. På så sätt tydliggjordes att underlaget inte skulle användas till annat än studien, i enlighet med nyttjandekravet (a.a).
Vid studier som denna är det även viktigt att fundera över om undersökningen kan leda till negativa konsekvenser för respondenterna (Ivert & Mellgren, 2014). Det etiska beaktandet måste därför genomsyra hela arbetsgången (a.a). Denna studie inkluderar inte en grupp människor som kan betraktas som särskilt utsatta. Studien avser att undersöka kriminalvårdares yrkesroll och därmed utelämnas deras
privatliv eftersom det inte är intressant i förhållande till studien. De enda frågorna som handlar om den enskilda individen är ålder, utbildningsnivå samt antal år
17
inom Kriminalvården. Deltagarna har självmant uppgett till deras chefer att de vill delta i studien, vilket kan bero på att det finns ett underliggande engagemang av den aktuella frågan, det vill säga att bryta isoleringen för häktade under
restriktioner. Publiceringen av materialet bör således inte kunna bidra med några negativa konsekvenser för den enskilda individen, i synnerhet inte eftersom det är flera häkten som deltar och det inte går att veta vilken respondent som har sagt vad. Trots detta kan studiens ämne ändå betraktas som känsligt för
respondenterna. Sammantaget är det därför viktigt att ha ett etiskt förhållningssätt genom uppsatsens olika faser (Ivert & Mellgren, 2014).
6. RESULTAT
I denna del kommer resultatet att presenteras för att kunna besvara uppsatsens frågeställningar. Uppsatsen ämnar besvara tre frågeställningar och för att tydliggöra vilka teman som tillhör vilken frågeställning består avsnittet av tre delar. Tabell 3 nedan är en sammanfattning av resultatavsnittet som innehåller viktiga teman som identifierades till respektive frågeställning, vilka sedan kommer att utvecklas mer utförligt i de olika delarna.
Tabell 3. Sammanfattning av viktiga teman för att besvara frågeställningarna.
Frågeställningar. 1. Upplevelser av att arbeta med häktade under restriktioner
Åklagare ger fler lättnader i restriktionerna Kriminalvården har tillsatt riktade tjänster Lokalmässiga hinder Bristande personalresurser Arbetet med häktade under restriktioner kan väcka känslor hos personalen
2. Viktiga
arbetsuppgifter Upprätthålla säkerheten
Sysselsätta klienterna Informera om lättnader i restriktioner Isoleringsbryta ungdomarna Vara uppmärksam på klienternas mående Vidta åtgärder för att förbättra klienternas mående 3. Viktiga egenskaper hos kriminalvårdare Stresstålig Flexibel Empatisk Lyhörd Professionell
6.1 Upplevelser av arbetet med häktade under restriktioner
Nedan följer fem teman som kan besvara den första frågeställningen utifrån hur kriminalvårdarna upplever arbetet med häktade under restriktioner. De två första visar på vilka positiva upplevelser kriminalvårdarna har av arbetet, medan de två kommande påvisar negativa upplevelser. Det sista temat åskådliggör att arbetet även kan framkalla känslomässiga reaktioner hos kriminalvårdarna.
6.1.1 Upplever att åklagare ger fler lättnader i restriktionerna
Den generella upplevelsen var att arbetet med häktade under restriktioner har underlättats de två senaste åren. Flertalet berättade att anledningen till detta var att det skett förändringar i hur åklagare tillämpar restriktioner. Två respondenter
18
beskrev en känsla av att det inte är lika vanligt att häktade har restriktioner under så långa perioder som tidigare. Förutom detta förklarade en respondent att han när han började arbeta inom Kriminalvården upplevde att det var mer en regel än ett undantag att häktade fick restriktioner. Förändringen betonades som positiv eftersom det upplevdes kunna underlätta möjligheterna för klienterna att få vara i gemensamhet.
”... Att de sitter långa tider, så det har faktiskt ändrats... Och det har skett nu på senare tid. Och det är tur för det underlättar vårt arbete...” (R2)
”... Det som eller det verkar ju som att åklagarmyndigheten har tagit till sig av den här kritiken som förs just när det gäller restriktioner... Det blir fler lättnader i
restriktioner det har jag märkt det senaste året...” (R4)
Den allmänna uppfattningen var även att åklagarna i större utsträckning beviljar samsittningar nu än tidigare. Förändringen betonades som positiv då det
underlättar kriminalvårdarnas isoleringsbrytande arbete eftersom klienterna då kan få social kontakt med en annan person som inte är kriminalvårdare. En respondent beskrev att de skapat ett rum där de som har fått samsittning beviljat kan vistas utan personal närvarande. Sådana åtgärder var enligt respondenten viktiga eftersom de resulterat i att det isoleringsbrytande arbetet blivit lättare då personalen inte behöver närvara under tiden. Enligt en respondent skickade kriminalvårdarna förfrågningar i lika stor omfattning tidigare, men att det då var mer förekommande att åklagarna nekade ansökningarna.
”...Sedan kan man alltid få tillstånd av åklagare att få samsitta med någon specifik person... Men det är en ganska ny företeelse... Ehm, jag tror inte att vi har hållit på med det för restriktioner mer än ett, ett och ett halvt år... Ne alltså tidigare var det ju liksom inte möjligt överhuvudtaget... Det är inte ofta vi får nej
längre men det gör vårt arbete lättare...” (R5) 6.1.2 Riktade tjänster underlättar arbetet
De senaste två åren upplevde tre respondenter att deras arbete med häktade under restriktioner blivit lättare på grund av att det framkommit riktade tjänster som endast arbetar isoleringsbrytande. De belyste förändringen som positiv eftersom de personer som har dessa tjänster kan ägna extra tid till klienterna som är i stort behov av att komma utanför bostadsrummen. De beskrev att deras
isoleringsbrytande verksamhet var svårare innan tjänsterna tillkom eftersom ansvaret då var fördelat på samtliga kriminalvårdare.
”... Häktade under restriktioner, ja det är en svår målgrupp om man säger så och det som vi jobbar hårdast mot är bryta isoleringen då...” (R1)
6.1.3 Lokalmässiga hinder
Flera nämnde lokalerna som ett hinder i deras arbete med häktade under
restriktioner. De uttryckte en önskan om att förändra lokalerna genom att bland annat utöka antalet promenadgårdar, motionsrum och videorum. Detta upplevdes kunna leda till att kriminalvårdarnas arbete skulle underlättas. Framförallt
eftersom klienterna då skulle kunna erbjudas möjlighet att lämna bostadsrummet varje dag för att till exempel träna eller se på film. Upplevelsen var att det är svårt att hitta på nya lösningar för att bryta isoleringen, om det inte finns utrymmen som är planerade för gemensamhet. Vidare beskrev en respondent att många
19
häkten är byggda utifrån en syn som Kriminalvården hade för mer än tjugo år sedan, men att det i och med en ändrad inställning även kommer att behövas ombyggnationer för att underlätta isoleringsbrytandet för kriminalvårdarna.
”...Förbättringar, det är ju lokalmässigt. Vi skulle behöva fler motionsrum, fler videorum, fler promenadgårdar...” (R1)
”...Utan de (häktena) är ju byggda utifrån den syn man hade på 80-90 talet där det i princip bara var celler, ett kontor för personalen och på sin höjd kanske det
ett rum som man kunde göra om till ett gym. Det finns helt enkelt inget utrymme som är tänkt för det och då blir det väldigt vilket gör att det blir svårt att hitta nya
lösningar för att ha den här isoleringsbrytande verksamheten...” (R3) 6.1.4 Bristande personalresurser
Ett återkommande hinder var att de upplevde att det inte finns tillräckligt med personal för att tillgodose klienter med isoleringsbrytande åtgärder i den
utsträckning som det finns behov av. En respondent beskrev att det i många fall finns en vilja hos kriminalvårdarna att sätta sig ner och prata med klienterna, men att den begränsade personalstyrkan hindrar dem från det. Utökade
personalresurser betonades enligt en respondent kunna leda till ett mindre stressigt arbete för kriminalvårdarna. Detta eftersom mer personal antogs kunna bidra till att de inte bara skulle ägna tid till att dela ut frukost, utan att även bryta
isoleringen vilket upplevdes vara deras viktigaste arbetsuppgift. Flera berättade att de kämpar kollektivt för att få mer tid med klienterna, men att förutsättningarna upplevdes gå åt fel håll då det blir tajtare schema och därmed mindre tid till att isoleringsbryta klienterna.
”...Tidsbrist helt enkelt för att kunna bryta isoleringen… För att prata med dem tillräckligt ofta om de skulle behöva eller om man själv skulle vilja för den delen...
Det är många gånger man har jättelust att sätta sig ner och prata...” (R2) ”...Det kan till exempel bli en akutsituation på häktet och då är det svårjobbat
alltså, vi skulle framförallt behöva ha mer personal men så är det väl inom sjukhus och allting. Hindret är att vi behöver mer personal för att hinna göra det vi borde göra och kanske inte bara se till att de får frukost utan även hinna bryta
isoleringen och göra allting som vi ska göra utan stress...” (R1)
Det fanns en samstämmig syn kring att det största hindret i kriminalvårdarnas arbete är omställningar i verksamheten. Omställningarna upplevdes i många fall vara förknippade med att personal var tvungna att åka på transporter. Flera nämnde att detta är problematiskt eftersom andra aktiviteter prioriteras före den isoleringsbrytande verksamheten. Gemensamt var att respondenterna sa att deras skyldighet är att ta klienterna till rättegångar, och att problem kan uppstå om det är flera rättegångar samma dag. Det fanns en överensstämmande uppfattning om att huvudproblemet med detta är att det i första hand är den isoleringsbrytande personalen som i sådana fall åker på transporterna. Samtliga betonade detta som något negativt eftersom klienter som då är i behov av att lämna bostadsrummet inte kan tillgodoses detta i den utsträckning som respondenterna önskar.
”...Vi har en skyldighet att ta alla klienter till rättegångar... Har vi 10 stycken klienter som åker går det åt minst 20 stycken personal och då blir den andra verksamheten lidande... Ehm alltså kontaktpersonerna är på transport...” (R1)
20
6.1.5 Känslomässiga upplevelser av arbetet
Många var överens om att det kan vara känslomässigt påfrestande att arbeta med häktade under restriktioner eftersom klienterna befinner sig i en krissituation. Två respondenter berättade att det är viktigt som kriminalvårdare att lyssna och ge råd, men att samtidigt försöka att inte bli för påverkad av de känslor som kan
uppkomma hos klienterna. En faktor som kan påverka hur respondenterna
hanterar känslor i arbetet är erfarenhet från Kriminalvården. Flera uppgav att mer erfarenhet har lett till att det blivit lättare att ta itu med vardagliga situationer, vilket kunde bero på att de blivit luttrade. En beskrev att omständigheterna kring klienterna kan beröra, men att de har varit med om så mycket och upplevt så många saker att det inte längre känns unikt. Medan en annan uttryckte att
kriminalvårdarna måste hålla känslorna ifrån sig, eftersom de hör historier om de svåraste händelserna som sker i samhället dagligen. För att hantera känslorna berättade respondenterna att de söker stöd hos kollegor, då de var överens om att det är viktigt att få ur sig känslorna för att inte ta med arbetet hem.
”...Känslomässigt är det att många klienter befinner sig i en kris och det är väl just att inte ta på sig för mycket av andras känslor... Ehm att kunna lyssna och ge
råd utan att bli alltför påverkad själv...” (R4)
”...Sen lär man sig att på nått sätt att man inte kan bryta ihop för varje grej liksom jag tror att man i viss mån blir avtrubbad för att hålla det ifrån sig...” (R5)
6.2 Viktiga arbetsuppgifter
Denna del består av sex teman som kan besvara den andra frågeställningen och omfattar vilka arbetsuppgifter kriminalvårdarna upplever som viktiga i arbetet med häktade under restriktioner. De behandlar både arbetsuppgifter som
kriminalvårdarna anser är viktiga ur säkerhetssynpunkt, samt vilka insatser som de vidtar för att bryta isoleringen och för att kunna förbättra klienternas mående.
6.2.1 Upprätthålla säkerheten
Det som var viktigt att tänka på i arbetet med häktade under restriktioner var att klienterna inte får komma i kontakt med andra klienter, särskilt inte målskamrater. För att kunna upprätthålla denna säkerhet var det enligt två respondenter
grundläggande att kriminalvårdarna har kunskap om vilka rutiner som gäller på häktet samt vilka regler de måste förhålla sig till. De berättade att syftet med restriktionerna är att klienterna inte får ha någon samvaro med andra klienter för att inte kunna förstöra utredningen. Den allmänna inställningen till detta var att respondenterna förklarade att det ställer krav på kriminalvårdarna i form av att de måste bryta deras isolering på annat sätt.
”...Eh, ja det är väl att upprätthålla säkerheten absolut, att de inte får träffa andra klienter, framförallt inte målskamrater, förmedla alltså förstöra
utredningen, det är bland det viktigaste i arbete med klienter som har restriktioner...” (R1)
6.2.2 Informera klienterna om lättnader i restriktionerna
En betydelsefull arbetsuppgift var att informera klienterna om hur de kan få lättnader i restriktionerna eftersom klienterna själva måste ansöka om dem. Med detta menades att klienterna behöver tillfråga åklagare om tillstånd till att
exempelvis ringa familjen. Problematiken kring detta betonade två respondenter var att kriminalvårdarna i många fall måste pusha klienterna till att utföra
21
ansökningarna. Anledningen till detta var att klienterna behöver skriva under ett papper, skicka in till åklagaren och därefter vänta på besked. En respondent upplevde problematik kring det faktum att systemet bygger på att klienterna enskilt måste ansöka om restriktionslättnader, eftersom många klienter är i behov av att prata med anhöriga på utsidan. Problemet var att de befinner sig i en krissituation som gör att det känns för omständigt att genomföra ansökningarna.
”... Det blir liksom... när man är i en krissituation är det dumt att systemet bygger kring att du själv måste aktivt söka om lättnader i din situation... Att jag tycker att det här arbetet med att informera intagna om hur de kan få lättnader är väldigt
viktigt eftersom det sker på initiativ av oss...” (R3) 6.2.3 Isoleringsbryta ungdomarna
Det var särskilt viktigt att bryta isoleringen för ungdomarna. Respondenterna betonade det som värdefullt att ungdomarna kommit att bli en prioriterad målgrupp i samband med de nya isoleringsbrytande tjänsterna. Den allmänna inställningen var att ungdomar inte bör sitta isolerade på bostadsrummet praktiskt taget hela dagarna. Respondenterna betonade att det utarbetats en målsättning där ungdomarna ska få två timmar per dag utanför bostadsrummet. Den gemensamma uppfattningen var att det var särskilt betydande att Kriminalvården ägnar resurser åt att underlätta tiden i häktet för ungdomarna, eftersom de ansåg att det var viktigt att förbättra deras välmående.
”...Ungdomar med restriktioner där är målet att de ska isoleringsbrytas två timmar per dag... Ja alltså målet är såklart att de ska komma ut så mycket som
möjligt från bostadsrummen... Jag menar är man 16 år då ska man inte sitta isolerad 23 timmar per dygn...” (R1)
6.2.4 Hålla klienterna sysselsatta
Respondenterna upplevde att det var viktigt med aktiviteter där klienterna var sysselsatta utan kriminalvårdare närvarande. Möjligheten till sysselsättning i form av arbete och utbildning varierade dock mellan olika häkten. Tre respondenter beskrev att det finns möjlighet för klienterna att cellarbeta. Cellarbetet innebar att klienterna kunde få ett mindre jobb på rummet för att ha något att göra, samtidigt som de fick ekonomisk ersättning för det. Andra uppgav att de inte längre har möjlighet att erbjuda cellarbete. Cellarbete har tagits bort då det förelåg en för stor risk för självskadande beteende hos klienterna. Detta sågs som något negativt då det var bra att kunna sysselsätta individerna utan att personalen behövde närvara, i synnerhet eftersom det finns brist på personal. Däremot var utbildning en
sysselsättning som samtliga häkten kunde erbjuda. Fyra respondenter uppgav att läraren finns tillgänglig för alla klienter, medan en berättade att läraren endast fokuserar på ungdomarna.
”...Så det vi kan erbjuda är ju cellarbete om man säger så... De kan få små pysseljobb på rummet för att tänka på annat då som de får betalt för...” (R1) ”...Cellarbete har blivit allt mindre eftersom det ur säkerhetssynpunkt har de försvunnit... Tyvärr för det var ju jättebra med jobb för de tjänade både pengar
22
6.2.5 Måste vara uppmärksamma på hur klienterna mår
En viktig arbetsuppgift för kriminalvårdarna var att vara uppmärksamma på hur klienterna mår. De uppgav att många klienter mår psykiskt dåligt av att vara häktade under restriktioner. Många var till exempel bekymrade och frustrerade över att inte kunna kontakta anhöriga. Förutom det berättade respondenterna att klienterna kan få sömnsvårigheter och bli deprimerade. En upplevde att
Kriminalvården ändrat inställningen till klienterna då de kommit att bli mer intresserade av hur klienterna kan påverkas av att vara häktade under restriktioner. Andra respondenter uppgav att en central del när klienterna ankommer till häktet är att undersöka hur de mår genom att ställa frågor om till exempel klienternas familjesituation och alkoholvanor. Denna arbetsuppgift beskrev flera som
grundläggande eftersom det tidigt är viktigt att identifiera olika åtgärdsbehov hos klienterna.
”...Väldigt ofta uttrycker de en frustration över att de inte får prata med frun, flickvännen, mannen, barnen... Ehm eller att de är oroliga över att de ska torska
jobbet de kan inte prata med arbetsgivare...” (R3)
”... Vi efterhör hur de mår psykiskt och fysiskt om deras utbildning, skolutbildning, har de arbete eller inte, har de haft, vad har hänt isåfall, deras
alkohol och drogvanor. Sen görs en bedömning om det föreligger ett åtgärdsbehov... (R2)
En grundläggande del i arbetet var att redan vid inledningen av häktningen prata med klienter som är häktade för första gången, då upplevelsen var att de påverkas sämst av isoleringen. En beskrev att klienterna kunde känna en rädsla över vad som ska hända dem. I likhet med det beskrev en annan att klienterna kommer till häktet i en krissituation och att de inte förstår hur rättssystemet är utformat eftersom de inte har någon tidigare erfarenhet av det. Denna faktor kunde enligt två respondenter leda till att klienterna utvecklar självskadande tankar.
”...Många är rädda och har aldrig varit häktade förut... De har ingen aning om vad som ska hända dem... Eller ja det som är viktigt är att man pratar med dem
första dagarna för att förbättra deras mående redan tidigt...” (R2) 6.2.6 Åtgärder för att försöka förbättra klienternas hälsa
Alla upplevde att verktygen de har för att förbättra klienternas mående är
begränsade. Samtidigt som de även berättade att en viktig del i deras arbete är att vidta åtgärder för att förbättra klienternas psykiska hälsa. En respondent beskrev att Kriminalvården på senare tid arbetat för att minska möjligheterna till
självskadande handlingar, bland annat genom att förändra utformningen av bostadsrummen för att på så sätt upprätthålla säkerheten. Vidare uppgav fyra respondenter att klienterna kan få kontakt med en psykolog som besöker häktet, även om de upplevde att det var alltför oregelbundet. Psykologkontakten
betonades som viktig eftersom kriminalvårdarnas egna samtal i många fall inte uppfattades som tillräckliga för att uppnå förändringar i klienternas hälsa. En respondent berättade att psykologkontakt inte finns på häktet, vilket betonades som en brist, eftersom många klienter har ett behov av det.
