Utslussning och eftervård : En kvalitativ undersökning om samverkan mellan SiS och socialtjänst

Akademin för hälsa, vård och välfärd

UTSLUSSNING OCH EFTERVÅRD

En kvalitativ undersökning om samverkan mellan SiS och socialtjänst

CECILIA JOHANSSON

ANNA KRON

Huvudområde: Socialt arbete Nivå: Grundnivå

Högskolepoäng: 15 hp

Program: Socionomprogrammet

Kursnamn: Examensarbete inom socialt

arbete

Kurskod: SAA056

Handledare: Martha Kesthely Seminariedatum: 2021-06-02 Betygsdatum: 2021-06-14

UTSLUSSNING OCH EFTERVÅRD – EN KVALITATIV UNDERSÖKNING OM SAMVERKAN MELLAN SIS OCH SOCIALTJÄNST

Författare: Cecilia Johansson, Anna Kron Mälardalens högskola

Akademin för hälsa, vård och välfärd Socionomprogrammet

Examensarbete inom socialt arbete, 15 högskolepoäng Vårtermin 2021

Sammanfattning

Syftet med studien är att undersöka hur eftervården och uppföljningen är organiserad när det gäller ungdomar som är placerade på Statens institutionsstyrelses (SiS) institutioner enligt lagarna LSU och LVU. Syftet är också att ta reda på hur samarbetet fungerar mellan berörda myndigheter vid placeringar med stöd av dessa lagar med speciell fokus på eftervård. En kvalitativ studie har använts utifrån ett målinriktat urval med en semistrukturerad

intervjuform som bestått av fem enskilda intervjuer med socialsekreterare och personal från SiS. Ett systemteoretisk förklaringsmodell utifrån Bronfenbrenners ekologiska teori har använts i förståelsen. Resultatet visar att socialsekreterare och SiS-personal ser olika på hur utslussningen är organiserad och vem som ansvarar för eftervården. Det finns inga tydliga riktlinjer och sättet att gå till väga skiljer sig beroende på vilken institution och vilken socialtjänst det handlar om. Tydligt är också att samverkan behöver förbättras i planeringen av dessa insatser med fokus på de individuella behoven ungdomarna har. Det saknas

exempelvis resurser till professionella utredningar gällande ungdomarnas psykiska hälsa. Både institutionspersonal och socialtjänst efterfrågar mera psykiatrisk kompetens samt ett förbättrat familje nätverks arbete. Det har visat sig att tydliga ansvarsområden, konkreta mål och mera resurser för både utsluss och eftervård skulle underlätta och förbättra samarbetet med myndigheterna emellan, inte minst för ungdomarnas skull.

TRANSITION AND AFTERCARE – A QUALITATIVE STUDY OF THE COLLABORATION BETWEEN THE NATIONAL BOARD OF INSTITUTIONAL CARE AND SOCIAL SERVICE Author(s): Cecilia Johansson, Anna Kron

Mälardalen University

School of Health, Care and Social Welfare The Social Work Program

Thesis in Social Work, 15 credits Spring term 2021

Abstract

The purpose of the study is to investigate how aftercare and follow-up is organized when it comes to young people who is placed in The Swedish National Board of Institutional Care according to the laws LSU and LVU. The purpose is also to find out how the cooperation between the relevant authorities works in placements with the support of these laws with a special focus on aftercare. A qualitative study has been used based on a goal-oriented sample with a semi-structured interview form that consisted of 5 individual interviews with

socialworkers and SiS staff. A system theory explanation model based on Bronfenbrenner`s ecological theory has been used in the understanding. The results show that social workers and SiS staff have different views on how exclusion is organized and who is responsible for aftercare. There are no clear guidelines and the way to proceed differs depending on which institution and which social service it is about. It is also clear that collaboration needs to be improved in the planning of these initiatives with a focus on the individual needs of young people. For example, there is a lack of resources for professional investigations into young people`s mental health. Both department staff and social services demand more psychiatric competence as well as an improved family network work. It has been shown that clear areas of responsibility, concrete goals and more resources for both exclusion and aftercare would facilitate and improve cooperation with the authorities not least for the sake of young people. Keyword: transition, aftercare, collaboration, social service, The Swedish National Board of Institutional Care

INNEHÅLL

1.2 Syfte och frågeställningar... 5

1.3 Aktuell lagstiftning... 5

2 TIDIGARE FORSKNING ... 6

2.1 Ungdomsbrottslighet... 6

2.2 Återfall i brott... 6

2.3 Insatser för att minska återfall i brott efter en placering ... 7

2.4 Institutionsvård/utslussning... 8

2.5 Samverkan ... 9

2.6 Tidigare forsknings relevans till studien ... 9

3 TEORETISKT PERSPEKTIV ... 10

3.1 Systemteori... 10

3.1.1 Bronfenbrenners utvecklingsekologiska systemteori ... 11

4 METODBESKRIVNING... 13

4.1 Val av metod ... 13

4.2 Urval ... 14

4.3 Datainsamling och genomförande... 14

4.4 Databearbetning och analysmetod... 16

4.5 Validitet och reliabilitet / Tillförlitlighet och äkthet ... 16

5 RESULTAT OCH ANALYS... 18 5.1 Utslussning... 18 5.2 Eftervård... 21 5.3 Samverkan ... 23 5.4 Resurser... 25 6 DISKUSSION... 27 6.1 Resultatdiskussion ... 27 6.2 Metoddiskussion... 30 6.3 Etikdiskussion... 31 7 SLUTSATSER ... 31 REFERENSLISTA ... 32 BILAGA A; INTERVJUGUIDE BILAGA B; MISSIVBREV

1

INLEDNING

Årligen placeras ca 1000 ungdomar mellan 15–21 år gamla på SiS institutioner i Sverige (Statens institutionsstyrelse, 2020a). SiS är en statlig myndighet som bedriver tvångsvård för unga enligt Lagen om verkställighet av sluten ungdomsvård, (LSU) samt lagen om särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU). LVU ligger under socialtjänstens ansvar medan LSU hanteras av domstolsväsendet.

Verksamheten på institutionerna ska följa de regler och bestämmelser som myndigheten anges från socialdepartementet och regeringen. Institutionerna ska bedriva vård och

behandling av ungdomar med allvarliga problem. Denna vård har debatterats flitigt i media, speciellt med fokus på vårdens innehåll och den höga återfallsfrekvensen hos de placerade ungdomarna. Statistik (Brottsförebyggande rådet, BRÅ, 2017) visar att återfall i brottslighet hos ungdomar som varit inskrivna på SiS institutioner med en LSU-dom är hög. En tiondel av de LSU-dömda ungdomarna mellan 15–17 år som har avtjänat sitt straff kan dock hållas kvar med stöd av lagen om vård av unga (LVU) efter att strafftiden har löpt ut (Alm & Tärnfalk, 2019). I sådana fall tar socialtjänsten ansvaret över vården.

Beträffande LSU-vården har socialsekreterare ett stort inflytande när det gäller vad

påföljderna ska bli för unga lagöverträdare (Alm & Tärnfalk, 2019). Landets domstolar kan döma olika på grund av hur socialtjänsten bedömer vilka åtgärder eller placeringar som bäst matchar ungdomens behov. Det är socialtjänstens utredning som ligger till grund för

ansökan både till förvaltningsdomstol och tingsrätt.

Målet hos SiS (Statens institutionsstyrelse, 2021a) är att ungdomarna efter

institutionsvistelsen ska få bättre förutsättningar till ett fungerande socialt liv utan missbruk och kriminalitet (Statens institutionsstyrelse, 2020b).

Stenström (1998) har gjort en kartläggning när det gäller utslussning och eftervård från de särskilda ungdomshemmen. Då rapporten är skriven innan LSU trädde i kraft så gäller resultaten enbart de ungdomar som placerades med stöd av LVU. Resultaten visade att utslussning och eftervård som begrepp var svåra att skilja åt. Hälften av de 24 institutionerna såg ingen skillnad mellan begreppen. Den skillnad som mest framträdde var att under

utslussningsfasen så var ungdomen fortfarande inskriven på institutionen medan eftervården bedrevs med utskrivna ungdomar. I rapporten framgår också att det främst är socialtjänsten som ska bestämma för och bedriva eftervård.

Det pågår diskussioner i samhället om huruvida unga lagöverträdare ska bli dömda till fängelse i stället för sluten ungdomsvård. Det diskuteras vidare om strafftiderna inom sluten ungdomsvård ska förlängas och hur vården inom SiS kan bättre utformas. Den politiska debatten har lett till att en utredning kommer att tillsättas i syfte att förändra innehållet i LSU. Det finns en ambition att direktiven för eftervård ska förbättras. Idag saknar SiS

uppföljningsansvar för de ungdomar som är dömda för brott med sluten ungdomsvård som påföljd (Wierup, 2021).

1.1 Bakgrund

År 1999 infördes LSU. Lagen innebar att unga mellan 15–17 år kunde dömas till sluten ungdomsvård i stället för fängelse. I lagtexten (SFS 1998:603 3§) går att utläsa att det är SiS som ska ha ansvaret för verkställigheten i samråd med socialnämnden i den dömdes hemort. Syftet och ambitionen med denna nya lag var i första hand att hålla ungdomarna borta från den skadliga inverkan en placering på anstalt inom kriminalvården innebar. I FN:s

barnkonvention (2018:1197), artikel 40 framgår det att: “Barn som anklagas för brott eller har blivit dömt för en straffbar handling, har rätt att behandlas rättvist och respektfullt, få juridiskt stöd samt återanpassas i samhället.”

Statistik (Brottsförebyggande rådet, 2017) visar att 53 % av ungdomarna dömda till sluten ungdomsvård återfaller i brott. Att planera och sätta in åtgärder tidigt ska i framtiden kunna minska den totala brottsligheten. Estrade och Flyghed (2017) beskriver hur detta ämne ständigt förekommer inom kriminalpolitiken. Det förs återkommande diskussioner om att åtgärder måste sättas in tidigt. Insatserna bör riktas mot barn och unga som tidigt uppvisar beteendeproblem eller som har föräldrar som har särskilt svårt att klara av sin fostrande roll. En hög återfallstatistik visar att det förebyggande arbetet har brustit i att nå uppsatta mål. Med detta som utgångspunkt har denna studie kommit till med ambitionen att utforska det sociala arbetets organisering gällande samverkan inom eftervård och uppföljning. Detta berör ungdomar som dömts enligt LSU eller vårdats enligt LVU på institution. Det centrala är hur kan återfall i brottslighet förebyggas för dessa ungdomar genom ett fungerande

samarbete?

1.1.1 Vilka är ungdomarna

Ungdomarna som är placerade på SiS med LVU eller LSU kan vara upp till 21 år och har alla en antisocial beteendeproblematik. Pettersson (2009) beskriver att en del av ungdomarna även har ett kriminellt beteende och har varit placerade med LSU på någon av SiS

institutioner. Dessa ungdomar har ofta bristfällig skolgång, relationsproblem i familjen, pågående kriminalitet samt tidigare placeringar som familjehem eller vård på HVB-hem. Ungdomarnas gedigna problematik sträcker sig en längre tid tillbaka innan det leder till en placering. Detta gör att SiS enligt Pettersson finner svårigheter i sitt uppdrag med att verkställa sluten ungdomsvård, att sätta in rätt behandlande insatser samt att motivera den unge till att förändra sin situation.

De flesta ungdomar som blir placerade på särskilda ungdomshem är placerade enligt 3§ LVU, på grund av ett eget beteende och medelåldern är 16 år. Förvaltningsrätten beslutar om omhändertagande utifrån en utredning från socialtjänsten där det framkommer vilka svårigheter och behov ungdomen har. Socialnämnden ska följa upp vården och ompröva beslutet var sjätte månad. Målet med tvångsvården är att den unge ska kunna flytta hem eller

till ett eget boende. Ungdomarna som placeras på SiS med stöd av LVU har en svår problematik och har tidigare haft öppenvårdsinsatser som inte har fungerat. En

akutplacering med LVU på SiS pågår i några veckor och handlar främst om att bryta ett destruktivt beteende för att ungdomen sedan ska kunna bli placerad på exempelvis HVB eller familjehem. Genomsnittliga vårdtiden för en vistelse med LVU på SiS är fem månader men ungefär hälften av ungdomarna blir utskrivna inom tre månader. Ungdomarnas delaktighet i behandlingsplanen är viktig men ibland kan det vara svårt att få ungdomarna att känna sig delaktiga i den egna vården och behandlingen (Statens institutionsstyrelsen, 2020a).

1.1.2 SiS

SiS är en statlig myndighet som innehar 23 särskilda ungdomshem med ca 700 platser. De flesta av institutionerna har låsbara avdelningar vilka används för att ta emot ungdomar som placeras med stöd av LVU eller LSU för akut-, utredning- och behandlingsplacering.

Ungdomarnas problematik är ofta utåtagerande beteende med allvarliga psykosociala problem, våld, missbruk och/eller kriminalitet och behöver bättre förutsättningar för ett socialt fungerande liv. Vården och behandlingen utgår från ungdomens individuella behov. SiS har även missbruksvård på elva boenden för vuxna personer som är

tvångsomhändertagna med stöd av Lag om vård av missbrukare i vissa fall, LVM (Statens institutionsstyrelse, 2021b). Det övergripande målet med placeringen enligt LVU eller LSU är att den unge ska få lättare att komma tillbaka till samhället efter avslutad placering (Statens institutionsstyrelse, 2020b). På de särskilda ungdomshemmen arbetar bland annat

behandlingsassistenter, lärare, psykologer och sjuksköterskor som på olika sätt ska hjälpa ungdomen planera och genomföra sin behandling och skolgång (Statens institutionsstyrelse, 2021a).

Av de 23 särskilda ungdomshemmen är sex av dessa, med sammanlagt 68 platser, till för ungdomar som är dömda för brott i tingsrätt till sluten ungdomsvård enligt LSU (Statens institutionsstyrelse, 2020c). Statens institutionsstyrelse (2020d) anger att sluten

ungdomsvård är en påföljd i stället för fängelse för ungdomar som begår allvarliga brott när de är i åldrarna 15–17 år. Dessa brott kan vara rån, grov misshandel, mord, dråp,

narkotikabrott eller sexualbrott. För dessa ungdomar är det rättsväsendet tillsammans med kommunernas socialtjänst som har det övergripande ansvaret. Ungdomarna har

tidsbestämda strafftider som varierar mellan 14 dagar och fyra år. Påföljdens längd är i relation till brottet och inte utifrån behandlingsbehovet. Behandlingen är individuellt

planerad med fokus på kriminellt beteende. En verkställighetsplan tas fram vid inskrivningen som innehåller behandlingsinsatserna under vistelsen på institutionen samt plan för

utslussningen. När ungdomen gör framsteg i behandlingen kan placeringen gå över till mer öppnare former och permission kan förekomma. De ungdomar som döms för grova brott kan behöva stöd under lång tid. Eftervården ska planeras tillsammans med socialtjänsten. Syftet med eftervården är att förebygga återfall i kriminalitet.

1.1.3 Utslussning

Från den dagen en ungdom skrivs in på ett boende startar utslussningsprocessen och pågår fram till utskrivning. Ungdomarna är delaktiga i sin vårdplanering samt ges möjlighet att beskriva sina behov och vad de önskar få hjälp med. Vårdplaneringssamtalet ligger som grund för den individuella behandlingsplanen som SiS upprättar tillsammans med socialtjänsten. Insatserna förväntas stärka ungdomarnas mognadsprocess, påverka

värderingar och behandla avvikande beteende. Metoder som används i behandlingsarbetet ska ha stöd i forskning och vara väl beprövade (Statens institutionsstyrelse, 2012).

1.1.4 Eftervård

Eftervård innebär att ungdomen behöver mer stöd och behandling för att klara sin tillvaro utanför institutionens ramar, med målet att upprätthålla de förändringar som behandlingen på det låsta boendet gett. Bäst fungerar eftervården om den är individuellt anpassad och riktar sig mot den miljö som ungdomen återvänder till, inklusive skola och familj. En

utredning från socialtjänsten kartlägger om behov föreligger och leder till ett beslut som kan starta en eftervård. Att stötta dessa ungdomar är en utmaning för alla inblandade, delvis för att samverkan ofta brister vid övergången av att SiS ansvar slutar och socialtjänsten tar över. En annan orsak är att det är en starkt problembelastad grupp som kan ha svårt att hantera den förändring det innebär att komma ut i det verkliga livet från låsta förhållanden. Många av ungdomarna placeras efter utskrivningen hemma hos sina föräldrar, övriga i en annan form av dygnsvård exempelvis familjehem eller HVB-hem (Statens institutionsstyrelse, 2012).

1.1.5 Socialtjänstens delaktighet

Enligt 1§ kap. 2 SoL (SFS 2001:453) har kommunernas socialtjänst det övergripande ansvaret för att bland annat barn och ungdomar ska få det stöd och den hjälp de behöver. Även Socialstyrelsen (2020) beskriver att socialnämnden har ett särskilt ansvar för barn och unga som har avslutat en sluten ungdomsvård. När vården har upphört ska socialnämnden tillgodose det särskilda behov av stöd och hjälp som kan behövas. Då många av de barn och unga som döms till sluten ungdomsvård har allvarliga personliga och sociala problem kan behovet av insatser efter frigivningen vara omfattande. Insatserna ska motverka återfall och en ogynnsam utveckling. Socialtjänsten ska vara delaktig i planeringen av vården under verkställigheten. I verkställighetsplanen ska både socialtjänsten och SiS vara delaktiga. Det ska framgå hur vården ska genomföras under placeringstiden och vid utslussningen. Socialnämnden har det övergripande ansvaret för barn och unga som vistas på särskilda ungdomshem. De ansvariga socialsekreterarna ska vara delaktiga i ungdomars planering både när det gäller ungdomar som är placerade enligt LVU och LSU. Planeringen sker efter den enskildes behov på frivillig basis med stöd av socialtjänstlagen SoL eller med tvång enligt LVU och LSU. Eftervårdens planering bör genomföras i samarbete med behandlingspersonal från SiS-institutionen där ungdomen har varit placerad. Hur omfattande samarbetet mellan institutionerna och socialtjänsten är påverkar ungdomens vård, behandling, utslussning och eftervård (Socialstyrelsen, 2020).

1.2 Syfte och frågeställningar

Syftet med denna studie är att undersöka hur utslussningen och eftervården är organiserad när det gäller ungdomar som är placerade på SiS-institutioner enligt lagarna LSU och LVU. Syftet är också att ta reda på hur samarbetet fungerar mellan berörda myndigheter vid placeringar med stöd av dessa lagar med speciell fokus på eftervård.

Våra frågeställningar är:

-Hur upplever de professionella att utslussning och eftervård är organiserade inom de ansvariga myndigheterna?

-Vilken samverkan finns och hur upplevs samarbetet myndigheterna emellan?

-Hur ser de professionella på de resurser och förutsättningar som finns hos myndigheterna när det gäller att stödja ungdomen efter en SiS-placering?

1.3 Aktuell lagstiftning

SoL – Socialtjänstlagen

Ramlag som beskriver vilka rättigheter som finns när det handlar om ekonomiskt bistånd, vård eller omsorg. Lagen beskriver vilket särskilt ansvar socialtjänsten har när det gäller vissa grupper, vilket innefattar bland annat barn och unga (SFS 2001:453).

LVU – Lag med särskilda bestämmelser om vård av unga

Enligt 1§ 1 kap. LVU meddelas beslut av förvaltningsrätten efter ansökan från

socialnämnden. Beslut tas om det finns grund för fysisk eller psykisk misshandel, otillbörligt utnyttjande, brister i omsorgen eller något annat förhållande i hemmet finns en påtaglig risk för att den unges hälsa eller utveckling skadas. Samt om den unge utsätter sin hälsa eller utveckling för en påtaglig risk att skadas genom missbruk av beroendeframkallande medel, brottslig verksamhet eller något annat socialt nedbrytande beteende. Vård enligt LVU kan beredas den som är under 18 år och i vissa undantagsfall upp till 20 år (SFS 1990:52).

LSU – Lag om verkställighet av sluten ungdomsvård

Beslut enligt 1§ kap. LSU meddelas av förvaltningsrätten efter ansökan av socialnämnden. Lagen gäller ungdomar mellan 15–17 år som begått allvarliga brott och dömts till sluten ungdomsvård i stället för fängelse. Straffen avtjänas på speciella avdelningar på SiS särskilda ungdomshem och är tidsbestämda (SFS 1998:603).

2

TIDIGARE FORSKNING

I detta avsnitt presenterar vi tidigare forskning med relevans för vår studie. Artiklarna presenteras tematiserat nedan.

2.1 Ungdomsbrottslighet

Estrada (1999) menar i sin doktorsavhandling att begreppen ungdom och brottslighet är svårdefinierbara. Avhandlingen syftar till att beskriva utvecklingen av ungdomsbrottslighet som ett socialt problem under efterkrigstiden. Avhandlingen innehåller fyra kvantitativa studier som analyserar befintlig litteratur och journaler. Estrada menar att ungdomsperioden är en livsfas som är svår att avgränsas till en viss ålder även om det är ungdomens ålder som är det officiella kriteriet. Det kan också beskrivas kulturellt vilket betyder att ungdomen agerar på ett visst sätt och har en viss stil som är annorlunda än de vuxnas. Brottslighet kan definieras som en straffbelagd handling. Lagar ändras med tiden vilket förändrar synsättet på vad brottslighet är. En annan definition av brottslighet är att handlingen i sig är ett beteende som andra har stämplat som avvikande. Ungdomsbrottslighet blir ett begrepp som innefattar mer än att det är ett brott som begås av unga personer. Ungdomar anses också vara den mest brottsaktiva gruppen i samhället. Synen på unga brottslingar kan variera mellan att uppfattas som svaga, sårbara personer till att ses som omoraliska, hänsynslösa individer som medvetet kränker medmänniskors liv och egendom. Vilket synsätt som väljs påverkar också

påföljderna för ungdomsbrottslingen, vård eller straff, stödjande åtgärder eller kontroll. Ett omvårdnadsperspektiv kan förklara inställningen till ungdomens beteende. Ungdomen kan ses som ett offer för omständigheterna, exempelvis en trasslig uppväxt kan göra det

problematiskt att straffa dem. Strafftanken utgår i stället från att ungdomen själv bär ansvaret för sina handlingar.

Detta kan jämföras med en studie som Bolin et al. (2019) gjort där syftet har varit att

undersöka hur samhället ser på ungdomsbrottslighet och vilka påföljder som anses lämpliga. Studien har använt sig av kvantitativ metod genom en internetenkät under våren 2017. De fick in 1494 svar, 55% av dem var män med en medelålder på 44 år. Ett av resultaten som framkom var att det fanns ett negativt synsätt på ungdomar som också influerar vilket straff de borde få. Ungdomar ses som annorlunda än vuxna och borde inte straffas som dem. Detta enligt tre principer, de är mer omogna vilket betyder att de inte tänker på konsekvenserna av deras agerande, de är känsligare mot grupptryck samt mer lättpåverkade. Ett annat resultat var att det fanns en uppfattning om att ungdomar idag är mer kriminella än ”förr i tiden”.

2.2 Återfall i brott

Återfallsrisken till en ny lagföring hos LSU-dömda är hög. Pettersson (2009) har genom en kvantitativ metod jämfört återfallsrisken hos ungdomar som har blivit dömda till fängelse innan LSU kom till (470 st. mellan år 1991–1998) med ungdomar dömda till sluten ungdomsvård några år efter att lagen infördes (371 st. mellan år 1999–2003). Den nya

påföljden för de ungdomar som begår de allvarligaste brotten gjorde att det var viktigt att följa upp detta. Petterssons studie visar att 68% av ungdomarna som varit LSU-dömda har en ny dom inom tre år vilket även visas i en forskningsrapport gjord av Lundström et al. (2012) som rapporterar att ca 60% av ungdomarna som vistades på SiS har blivit lagförda inom två år efter friskrivning. Lundström et al. har utvärderat projektet med en förstärkt vårdkedja för ungdomar som lämnar särskilda ungdomshem i syfte att minska återfall i brott. Det tillsattes samordnare som hade till uppgift att vara en länk mellan ungdomarna, deras familjer och aktuella myndigheter. Projektet hade olika delmål, bland annat att ungdomen skulle förbättra sin situation till det positiva, förbättra skolgången samt bryta med sitt kriminella nätverk. Även samarbetet mellan socialtjänsten och SiS skulle förbättras med projektet. Resultaten i studien visade att samordnarna hade mer kontakt med myndigheterna än med ungdomarna och deras nätverk vilket ledde till att samordnare hade svårt att ta en styrande roll. Ungdomarnas upplevelse av sin situation ett år efter inskrivning var förbättrad på flera områden jämfört med när de skrevs in på institutionen men det fanns inga signifikanta skillnader mellan projekt- och jämförelsegrupp när det gäller återfall i brott. Där hade 60% i båda grupperna en ny lagföring två år efter utskrivning.

2.3 Insatser för att minska återfall i brott efter en placering

Pettersson (2017) har i en senare studie undersökt om återfall i brott kan minskas genom en mer öppen vistelse under institutionstiden och samtidigt skapa bättre förutsättningar för livet efter placeringen. Till studien användes både kvantitativa och kvalitativa metoder, kvalitativa intervjuer med 29 personal och 32 pojkar som dömts till sluten ungdomsvård. Därutöver genomgång av pojkarnas journaler. Resultaten visar att både personal och ungdomar lyfter betydelsen av en ökad öppenhet under slutet av verkställigheten. Detta har dock visat sig problematiskt då ungdomarnas skötsamhetskriterier för att få nå öppnare former, istället riktas till lugn och ro på avdelningen samt att öka personalens maktposition och arbetsro. Detta leder till en ytlig anpassning hos ungdomarna och en mer negativ relation mellan personal och ungdomar, då det i slutänden inte får det de blev lovade i lika stor utsträckning.

I en kvantitativ metaanalys (James et al., 2013) som har analyserat 22 studier med totalt 5764 deltagare har effekterna av eftervårdsprogram studerats gällande att förebygga återfall i brottslighet hos unga kriminella. Studierna var experimentella och jämförde ”vanlig”

behandling med ingen behandling alls. Några av resultaten de kom fram till var att individuell behandling ger bättre effekt än gruppbehandling, särskild hos de äldre

ungdomarna med hög återfallsrisk, så som etniska minoritetsgrupper och gängmedlemmar. Även eftervård efter inlåsning har en kortsiktig effekt.

En insats som har fokus på samverkan mellan aktörer kring de ungdomar som riskeras att rekryteras till kriminella gäng eller som vill lämna dem är sociala insatsgrupper (SIG). I Socialstyrelsens (2017) utvärdering av de individuella effekterna av insatsen visar det sig att det fanns skillnader i hur socialarbetare arbetade med gruppen av ungdomar som fick SIG jämfört med gruppen av ungdomar som inte fick det. Det var vanligare med samverkan i

SIG-gruppen och de fick i högre utsträckning en åtgärdsplan med polis, skola samt kultur- och fritidsverksamhet. Insatserna för SIG-gruppen var mer långvariga och fortsatte för de flesta efter uppföljningsperioden på sex månaders slut medan i jämförelsegruppen hade över hälften avslutat sina insatser. När det gäller misstanke om brott så hade antalet halverats i båda grupperna.

2.4 Institutionsvård/utslussning

Andreasson (2003) har i ett samarbete med norska Barne- og Familiedepartementet, SiS och Centrum för utvärdering av socialt arbete (CUS) i Sverige gjort en kunskapsöversikt om institutionsvård av ungdomar med allvarliga beteendeproblem. Det framgick att målen de professionella sätter upp i den individuella behandlingsplanen för den enskilde inte håller i längden. Målen med behandlingen på institution kan exempelvis vara att inte återfalla i brott eller att bryta ett antisocialt beteende. Kontrasterna blir för stora mellan det arbete som läggs ner under vårdvistelsen och efter utskrivningen. Institutionsvistelsen bör ses som ett första steg i behandlingsprocessen och den som ligger som grund för eftervården. Familjen bör även medverka i den fortsatta processen och utvecklingen mot ett prosocialt liv. När ungdomen utvecklas och gör framsteg förblir familjen och miljön den samma som tidigare. Därav är det viktigt med kontinuerligt stöd efter utskrivning, då ungdomen tvingas utveckla strategier för att kunna stå emot motgångar och frestelser som tidigare har försatt dem i svårigheter. Den eftervård som gett mest resultat är där det finns en omfattande kontakt med ungdomen efter utskrivning, där arbete läggs på att förbättra familjefunktionen samt där det sker en vägledning och stöd till att det finns en fungerande skolgång eller arbetssituation. De ungdomar som behövde störst resurser var de ungdomar som visade en hög risk för återfall i kriminalitet. Men om dessa ungdomar pressades för hårt fanns tendenser till att det hade motsatt effekt. Vilken form av eftervård som ungdomarna erbjöds berodde på ungdomens demografi, kriminella bakgrund eller den uppskattade risken för återfall. Ingen modell hade en tendens att fungera bättre än den andra utan den effektivaste eftervården riktade sig mot fyra områden, lokalsamhället, familj, skola och individen. Fokus låg vid de individuella behoven och ungdomens riskfaktorer. Att identifiera de specifika behoven och riskfaktorerna var dock svårt, vilket gjorde att de professionella brast i att anpassa eftervården.

Ungdomars delaktighet i behandlingsprocessen har studerats av Hermodsson och Hansson (2005). De har intervjuat 92 ungdomar, både flickor och pojkar, som har varit placerade på SiS i syfte att öka kunskapen om hur ungdomar upplever sin delaktighet i vården och behandlingen på SiS. Resultaten visade att de flesta av ungdomarna vill ha hjälp med sina problem och vet hur de vill ha det. De tar stort ansvar för sin behandling och tycker att det är viktigt att kunna påverka den. Trots detta så är ungdomarna inte involverade i behandlingen i den utsträckning som lagstiftning och SiS avser.

Inderbitzin (2009) konstaterar att det finns många vägar in i systemet men det finns inte lika många vägar ut. Artikeln har fokuserat på månaderna innan och efter frisläppning från ungdomsanstalt. Författaren har under 15 månader besökt en ungdomsanstalt i USA för att observera och prata med både ungdomar och personal vilket ansågs vara en kontrast till

tidigare studier som främst baserades på enkäter. Hon följde fem unga män, dömda för våldsbrott, som var nära slutet av sitt straff och skulle ut i samhället. Det låga antalet studieobjekt motiverades med att det tog tid att skapa ett förtroende och en relation som kunde fortsätta efter frisläppningen. Institutionen tog inget ansvar för vad som hände efter placeringen. Artikelns resultat visar att det är en stor utmaning att anpassa sig till samhället efter att ha kommit ut från anstalt och att det är av stor vikt att få den hjälp som behövs för att kunna skaffa sig ett så självständigt liv som möjligt.

2.5 Samverkan

Aronsson (2005) har i en rapport undersökt vilka hinder som fanns i samverkan mellan SiS särskilda ungdomshem och landstingens barn- och ungdomspsykiatri (BUP) för att komma fram till en förbättringsplan av dessa samt vilken nytta ungdomarna kunde ha av en

förbättrad systematik i samverkan. Denna rapport var en utvärdering av ett projekt som genomfördes. Resultaten visade att det fanns många brister inom bland annat ansvarsfrågor, kompetensbrist samt olika synsätt på behandling. Det fanns heller ingen tydlig struktur för hur samverkan skulle bedrivas. Några av slutsatserna blev att en god samverkan var möjlig att åstadkomma och att de hinder som fanns skulle kunna övervinnas, samverkan ska

förankras och stödjas i verksamheternas ledning samt att det krävs en långsiktighet i arbetet. Aronsson ger också en rad med förslag på hur samverkan ska kunna förbättras mellan BUP och SiS, bland annat bilda forum för samverkan där socialtjänsten bör ingå som en viktig part, teckna samverkansavtal, ordna gemensamma utbildningar och bedriva forskning. Trots att det upplevs som mycket viktigt så fungerar samarbetet mellan institutionerna och socialtjänsten i regel dåligt enligt en studie Tärnfalk (2000) har gjort. Syftet med studien var att utreda hur påföljden sluten ungdomsvård har påverkat institutionernas sätt att arbeta. Resultaten framkom genom intervjuer med både SiS-personal från olika boenden samt socialtjänsten i olika kommuner. Det finns en generell upplevelse inom institutionerna att socialtjänsten är dåligt engagerade och svåra att få tag på. Socialtjänsten uppfattar att deras roll är otydlig när det gäller LSU-placerade ungdomar och kunskapsbehovet är stort. Det finns också en oklarhet hos socialtjänsten i vilken kontakt de ska ha med ungdomen efter avtjänat straff, en behandlande eller utredande. Om det inte föreligger förhållande för LVU så är det svårt att motivera ungdomen till en fortsatt kontakt med socialtjänsten efter avtjänat straff inom LSU. LSU-dömda är inte prioriterade hos socialtjänsten som upplever att de inte kan påverka vårdinnehållet under verkställigheten och samarbetet med institutionerna brister. Socialtjänsten är även överbelastade samt ser ibland LSU-dömda som att ungdomen får ”gratis” vård av staten och inte belastar kommunens ekonomi.

2.6 Tidigare forsknings relevans till studien

Vi anser att denna tidigare forskning är relevant då vår studie handlar om utslussning och eftervård. Den tidigare forskningen kommer kunna ge oss stöd i förståelsen och under analysen av empirin från våra intervjuer utifrån ett samverkansperspektiv och vilka insatser

som skulle kunna förebygga återfall i brott efter placeringen. Att definiera synen på

ungdomsbrottslighet är intressant för vår studie då det ger en ökad förståelse för samhällets syn på ungdomar som begår brott. Detta skulle kunna förklara varför utslussningen samt eftervården ser olika ut hos socialtjänsten och SiS då de kan ha olika perspektiv på ungdomen och vilket beteende som bör behandlas.

Återfallsrisken hos ungdomar som vistats på särskilda ungdomshem är hög. En ökad grad av insatser och en ökad samverkan mellan myndigheter under både utslussningsperioden och eftervården minskar återfall i brott. Detta vill vi också undersöka i vår studie då det har visat sig att samverkan kring utslussning och eftervård ofta brister. Kontrasterna blir för stora mellan institution och det öppna samhället vilket även kan öka risken för återfall. Vi vill i vår studie undersöka hur myndigheterna ser på dessa kontraster och hur de arbetar för att förebygga dessa.

3

TEORETISKT PERSPEKTIV

I detta avsnitt beskrivs systemteorin som vi har valt för att analysera uppsatsens empiri. Denna utökade Bronfenbrenner till den utvecklingsekologiska systemteori. Teorin fokuserar främst på hur olika nivåer bör samspela med den enskilda individen och dess omgivande miljö för att utvecklas och uppnå ett fungerande socialt liv.

3.1 Systemteori

Systemtänkandet kommer från biologin men kom att inkludera även sociala system. Forskare hade ett holistiskt perspektiv på världen att natur och sinne inte kunde skiljas åt. Världen sågs i termer av helheter, relationer, funktioner, sammanhang och mönster, ett kretslopp som rörde sig tillsammans. I det mänskliga systemet är beteenden hierarkiskt uppbyggda, vilket innebär att individer har en förmåga att ändra sitt beteende efter de regler och förväntningar som finns inom ett system. Ju längre ut i det utvecklingsekologiska systemet desto högre upp i hierarkin och beslutanderätten blir bredare. Förändringar i hela systemet kallas metaförändringar och förändringar på individuell plan handlar om utveckling och förändring av vanor och styrkor (Öquist, 2003). Beslutanderätten kan förklaras genom de lagar och riktlinjer politiker sätter upp som påverkar ungdomarna i allra högsta grad. Denna makt kan inte påverkas utåt utan påverkar endast inåt i systemet.

Den generella systemteorin främst riktar in sig på det sociala och inte på den fysiska miljön och utgår från ett system med tre olika nivåer, individnivå, organisationsnivå och

samhällsnivå. Allt inom dessa nivåer har ett samband och kan därav påverka systemet. Fokus ligger på helheten, där personliga och sociala faktorer samverkar med varandra i syfte att hjälpa människor. För att kunna det behövs insatser för att skapa, vidmakthålla och utveckla sociala nätverk. Om systemet ska verka optimalt måste alla nivåer samspela eller samverka

med varandra, likväl som att en förändring i ett system kan påverka andra system. Tanken är att integrera interpersonellt individarbete med interventioner som rör familjer,

lokalsamhället och sociala instanser. Från denna härstammar den utvecklingsekologiska systemteorin (Payne, 2014).

Oavsett var i systemet förändringen sker kallas processen feedback. Korrigerande feedback (motiverad kritik) är att få chans att rätta till det som felar, eller på individnivå att få

mottagaren att lära sig av sina misstag. För att kunna göra förändringar behöver man agera högre upp i hierarkin för att kunna påverka längre in i systemets kärna. Detta kan beskrivas med att en individ inte är mindre benägen att ändra sitt beteende efter ett straff, utan individen måste förändra sina attityder och normer kring beteendet och ta kontrollen.

Insatser ska inrikta sig på den nivå i systemet som är mest meningsfull för problemlösningen. Viktigt är att inte bryta ner systemet utan att öppna fler valmöjligheter för individer att välja den väg som gör att individen kan ändra sin situation på egen hand (Öquist, 2003).

Öquist (2003) beskriver vidare att mänskliga system som är öppna utgår från den generella systemteorin med tre nivåer. Dessa system finns i alla sociala sammanhang. Det öppna systemet innebär att det finns en förmåga att samverka och utbyta information med omgivningen, för att därifrån utvecklas och ta sig framåt. Detta är att föredra och så ett system ska fungera. I ett slutet system utbyts inte information och nätverk vilket gör att kontakter avtar och kan leda till isolering. Om isoleringen inte bryts kan systemet falla sönder och ses hos grupper i samhället som lever utanför samhällets system. Finns en familjeproblematik är det viktigt att information (feedback) fås från systemet för att utvecklas vilket också innebär att familjen måste öppna sig mot omvärlden. Om inte detta sker kan problemen förstärkas och familjen fastnar i låsta mönster. Andra viktiga funktioner kan vara skolan som både ger positiv och negativ feedback. Detta kan bringa obalans i

ungdomens utveckling, men fungerar också stärkande, allt beroende på hur individen mottar kritiken. Skolans roll fungerar stödjande och ger utvecklingskraft samtidigt som den

motverkan negativa beteenden. Det andra kan vara terapeutiska insatser som skall leda till positiva förändringar. Detta kallas för skyddsfunktion i systemteori och har en

jämnviktsåterställande uppgift för att kunna ha rörlighet i systemet, genom att återställa balansen eller rubbningar av denna.

3.1.1 Bronfenbrenners utvecklingsekologiska systemteori

Bronfenbrenner var grundare till den utvecklingsekologiska systemteorin (se figur 1). Störst vikt lade han på proximala processer, vilket är individers utveckling över tid i samspel med nära och viktiga omsorgspersoner. De tre nivåerna inom den generella systemteorin utvecklade Bronfenbrenner till fyra olika systemnivåer som han kallade för mikro-, meso-, exo och makrosystem. Tillsammans bildar de processer som verkar för att mildra eller

förstärka effekter. Mikrosystemet är det som ligger närmast individen, den sociala och fysiska miljön. Det kan vara individer där man bor, familjen, skolan och personalen. Relationer som skapas i detta system är avgörande för den framtida utvecklingen. En stark, ömsesidig och känslomässig anknytning till en eller flera personer anses enligt Bronfenbrenner vara en förutsättning för detta. Mesosystemet är en mellanliggande nivå, mellan mikrosystemet och

exosystemet. Denna fungerar som en länk och en relation mellan olika mikrosystem. Vid en övergång från ett mikrosystem till ett annat krävs att information delas. På mesonivån infattas all samverkan som behövs kring individen. Det kan vara skola, nytt boende, psykiatrin, polis eller socialtjänst. I exosystemet deltar inte individen aktivt men kan påverkas indirekt genom riktlinjer, ekonomi, policy och beslut. Även avlägsna

familjemedlemmar eller andra viktiga personer i individernas liv kan ingå. Makrosystemet är den övergripande nivån som utgörs av vår kultur med värderingar, normer, lagstiftning och politik. Denna nivå förmedlas till oss genom hela livet genom uppfostran, utbildning, sociala kontakter och media. Här sker ständigt förändringar. Grundtanken för ett fungerande system är att alla system samverkar och går in i varandra. Beroende på vad som studeras kan

systemets uppsättning se olika ut (Moody-Källberg et al., 2018).

Figur 1: Bronfenbrenners utvecklingsekologiska systemteori (Niederer et al., 2009). Mikrosystemet i vår studie innefattar personalen på SiS-boendet och ungdomen. Arbetet inom det systemet handlar om att få till en kommunikation och ett samarbete under behandlingstiden på SiS-boendet som ska leda till att ungdomen inte återfaller i ett antisocialt- eller kriminellt beteende. Under behandlingstiden finns socialtjänsten med på mesonivån och är med under planeringen för ungdomen vilket är viktigt då det är

socialtjänsten som tar över ansvaret efter placeringen på SiS. Över dessa nivåer ligger makronivån som innefattar de lagar och regler som alla inblandade har att förhålla sig till. Alla dessa nivåer är viktiga för att helheten ska fungera optimalt. Under processens gång sker samverkan och förändringar i olika grad inom och mellan de olika nivåerna.

Systemteorin och den utvecklingsekologiska systemteorin lämpar sig att förklara resultatet av vår empiri då samverkan och processer sker på flera nivåer för att kunna stödja ungdomen till ett prosocialt liv. Denna studie ämnar undersöka hur utslussning och eftervård är

organiserad, samt hur samarbetet fungerar mellan berörda myndigheter från den dagen ungdomen skrivs in på SiS till den dagen ungdomen helt avskrivs från myndigheternas omsorg. I denna studie är det personalen som arbetar med ungdomarna som intervjuats och är även dessa som förväntas hålla flödet öppet mellan systemen.

4

METODBESKRIVNING

I denna del beskriver vi metodvalen, det vill säga sättet att gå till väga under studiens gång. Vi presenterar urval, respondenter, insamling av data, etiska ställningstaganden, samt tankar kring validitet och reliabilitet.

4.1 Val av metod

Till föreliggande studie valdes en kvalitativ ansats för att ha möjlighet att besvara studiens syfte och frågeställningar. En kvalitativ metod utmärker sig enligt Bryman (2018) genom att vara inriktad på ord, tolkningar och erfarenheter. Enligt Kvale och Brinkman (2014) är det genom samtal som vi lär känna andra människor och får kunskap om deras känslor, attityder och erfarenheter. Då det är intervjupersonens perspektiv som är den empiriska

utgångspunkten har vi ett abduktivt tänkande i vårt resonemang. Abduktion används enligt Kvale och Brinkman när forskare behöver förstå eller förklara något. Vi har i denna studie tillämpat metoden genom att skapa oss en förförståelse i tidigare forskning. Studien har även ett hermeneutiskt synsätt vilket Payne (2014) beskriver som en studie av tolkningar. Detta görs genom att studera grupper av människor och tolka deras beteenden och handlingar. Utifrån detta kan samhället och sociala relationer förstås.

För att hitta artiklar inom tidigare forskning så har vi sökt i databasen Diva samt använt söktjänsten Primo och använt oss av engelska sökord som juvenile delinquency, crime, juvenile aftercare och justice samt svenska sökord som eftervård, sluten ungdomsvård och ungdomsbrottslighet. Vi har även studerat andra examensarbetens referenslistor för att hitta passande artiklar. Då det fanns en stor mängd tidigare studier om ungdomar och brottslighet så valde vi att avgränsa oss till tolv artiklar som fanns bland de första resultaten.

Genom intervjuerna kunde vi få en förståelse utifrån intervjupersonernas upplevelser och erfarenheter gällande utsluss, eftervård och samverkan på SiS-institutionerna samt vilket stöd som erbjuds. Utifrån detta kunde slutsatser dras om vad som behöver göras eller tillsättas genom insatser och resurser. Slutsatsen beskrivs genom samhällsvetenskaplig redogörelse av den sociala verkligheten (Bryman, 2018).

Enligt Bryman (2018) finns det tre olika typer av kvalitativa intervjuer, strukturerad, semistrukturerad och ostrukturerad som brukar användas i kvalitativ forskning. Till vår studie valde vi att göra semistrukturerade intervjuer. Forskaren utgår då ifrån olika teman

och utifrån dessa görs en så kallad intervjuguide (bilaga A). Frågorna kan kompletteras under intervjuns gång utifrån studiens syfte och frågeställningar. Enligt Bryman kan frågorna ställas i följd, men det är tillåtet att fritt samtala inom ramen av dessa.

Intervjuguiden innehöll tre delar med teman som organiseringen av utsluss och eftervård, samverkan samt kunskap. Denna metod hjälpte oss att få kontroll över intervjusituationerna och att samtliga frågor ställdes som vi ämnade få svar på. Respondenterna fick möjlighet att utveckla sin berättelse vilket bidrog till att frågorna fick olika utrymme i intervjuerna. Efter slutförd intervju kontrollerades att alla de viktiga frågorna blivit besvarade.

4.2 Urval

Målgruppen för denna studie var de professionella inom SiS och socialtjänsten som arbetar med ungdomar som har varit placerade på särskilda ungdomshem enligt LSU eller LVU med fokus på utslussning och eftervård.

Inledningsvis hade vi ambitionen att undersöka utslussning och eftervård enbart för LSU-dömda ungdomar mellan 15–17 år som varit placerade på en SiS-institution. Det visade sig att det var svårt att hitta respondenter som hade erfarenhet av sådana placeringar vilket gjorde att vi utökade vårt undersökningsfält. Målgruppen blev istället ungdomar mellan 15– 21 år som placeras på SiS enligt lagarna LSU och LVU.

När det kom till vår kännedom att kriminalvården tillhandahöll ungdomsövervakning från 1 januari 2021, fanns en tanke hos oss att även kriminalvården var delaktiga i eftervården. Syftet med ungdomsövervakningen var att så långt som möjligt förebygga att den unge återfaller i brott eller utvecklas på ett negativt sätt. Ungdomsövervakningen skulle verka som ett mellanting mellan ungdomstjänst och sluten ungdomsvård. Under vår undersökning framkom dock att frivården enbart har en övervakande kontrollfunktion. När strafftiden är över lämnar de ungdomen till socialtjänstens ansvar.

Våra urvalskriterier var personal som arbetade på SiS slutna ungdomshem samt socialsekreterare som hade hand om placeringar och eftervård. Genom att använda ett målinriktat urval kunde respondenter väljas ut som direkt arbetade med både utslussning och eftervård med ungdomar placerade på SiS-institutioner. Vid ett målinriktat urval väljs enligt Bryman (2018) respondenter ut strategiskt, som är relevant för syftet och

forskningsfrågorna. Vi intervjuade fem personer, tre som arbetar på SiS och två från socialtjänsten.

4.3 Datainsamling och genomförande

Tidigt i vår studie insåg vi att intervjuerna inte skulle gå att genomföras med fysisk kontakt på grund av pågående pandemi. Därav valdes intervjuer att utföras via Zoom, som är en länkanslutning likt Skype. Enligt Bryman (2018) är länkanslutningar tidsekonomiskt i likhet med telefonintervjuer som påminner om en fysisk intervju där respondent och intervjuare

kan se varandra. Risken med felande uppkoppling eller tekniska problem kan påverka transkriberingen. Det finns en risk att kroppsspråk och ansiktsuttryck missas.

E-post skickades till flertalet socialtjänstkontor i mellansverige samt till de sex

SiS-institutioner i Sverige som hade LSU-placerade ungdomar. Där frågades om deltagande, en beskrivning av oss författare samt en kortare beskrivning av vår studie. Då vi fick låg

svarsfrekvens på våra mail samt att de som svarade tackade nej till sitt deltagande, utökades vårt sökområde. Anledningen som gavs var brist på erfarenhet och tidsbrist på grund av för många förfrågningar från andra studenter. Vårt val av Zoom-intervjuer gjorde det lättare för oss att utöka vårt sökområde av respondenter geografiskt. Sökområdena valdes ut genom att de har ett större upptagningsområde av ungdomar, då de är bland de störta städerna i Sverige. Dessa var bland annat Stockholm, Malmö, Göteborg, Södertälje och Uppsala. Majoriteten av de tillfrågade besvarade även denna gång inte vårt mail eller tackade nej till vår förfrågan, med liknande anledningar som tidigare. Efter att ha utökat sökområdet till ungdomar som var placerade enligt LVU och LSU skickades mail om förfrågan till samtliga särskilda ungdomshem och kontakt togs åter med socialkontoren som svarat att de inte hade erfarenhet av LSU-placeringar. Till de fem respondenter som tackat ja till sitt deltagande skickades ett mail med missivbrevet (bilaga B) med mer ingående information om studien. Information om de forskningsetiska principerna enligt Vetenskapsrådet (2002) bifogades. Tid för intervjutillfälle samt länk med inbjudan till zoom-möte kommunicerades.

Vid tillfället för intervjun användes den intervjuguide som tidigare framställts. Intervjun inleddes med en presentation av oss författare och syftet med studien. Information om de forskningsetiska principerna kommunicerades samt en förfrågan till deltagarna om det var ok att spela in intervjun. Samtliga intervjuer spelades in via en app i våra mobiltelefoner för att sedan raderas. När inspelningen var i gång tillfrågades intervjupersonerna om de gav sitt samtyckte till sitt deltagande, detta för att få samtycket inspelat. Samtliga respondenter gav sitt samtycke samt sitt godkännande till att spela in intervjun. Intervjun började med en kort genomgång av de teman som skulle belysas för att sedan följas av en lättsam inledande fråga om respondenten själv, som enligt Bryman (2018) kan verka avslappnande och en relation skapas mellan intervjudeltagaren och intervjuaren. Intervjupersonerna fick berätta lite om sig själva och deras roll på arbetsplatsen. Därefter fördes ett samtal utifrån det som

intervjupersonen ville dela med sig av, med stöd av intervjuguiden. Frågorna ställdes inte i följd utan intervjuguiden fanns med som stöd genom intervjun för att inte viktiga ämnen skulle utebli samt för att hålla intervjun inom ramen av studien syfte. Avslutningsvis

tillfrågades intervjupersonerna om de hade något som de ville dela med sig av som inte tagits upp, samt om de hade några frågor. Vid samtliga intervjuer deltog båda författare. Den ena av oss hade en observerande roll och kunde bidra med följdfrågor vid behov. Den andra av oss var intervjuare och utgick ifrån intervjuguiden. Genom att vi båda deltog, kunde vi ha kontroll över ett korrekt genomförande. En annan anledning var också att det gavs möjlighet till reflektion och diskussion som kunde öka tillförlitligheten i vår studie. Samtliga intervjuer utfördes via Zoom och tog cirka 50 minuter.

4.4 Databearbetning och analysmetod

Då studien baseras på en kvalitativ metod ansåg vi att en tematisk analys vore lämplig att använda. Tematisk analys är enligt Bryman (2018) ett av de vanligaste angreppssätten när det gäller kvalitativa data. Metoden används för att analysera, identifiera och redogöra. Detta görs lämpligast genom sex steg. Det första steget var transkriberingen. Genom att spela in och transkribera materialet ges en fullständig redogörelse av det som sagts i intervjun. Det ger även författarna möjlighet till full fokus på att lyssna aktivt, utan att anteckna. Materialet transkriberades ordagrant av oss båda snarast efter intervjun då det är tidskrävande. Efteråt lästes transkriberingen igenom för att hitta felskrivningar och oklarheter. Det andra steget är en kodning av materialet. Materialet lästes igenom och en förståelse skapades över vad som egentligen sagts. I materialet söktes koder som kunde kopplas till syftet. Vi letade efter återkommande meningar, likheter och skillnader. De koder som kunde finnas markerades och hade koppling till våra forskningsfrågor. Det tredje steget handlar om att utveckla koder till teman. Koderna analyserades och placerades under gemensamma teman. På detta sätt minskade koderna och gemensamma termer kunde finnas på en bredare och djupare nivå. I

fjärde steget fördjupar forskaren sig i de koder och teman som identifierats, lyfts ur sitt

sammanhang och underteman uppstår. Vi fann att vissa teman innehöll likheter, dessa kopplades ihop till ett gemensamt tema. I det femte steget undersöktes tänkbara kopplingar och samband. De teman som framträdde kontrollerades att de hade koppling till studiens syfte och frågeställningar. I det sjätte steget berättas resultatet. Här analyserades de svar som vi kopplade till de temaområden vi frågade efter.

4.5 Validitet och reliabilitet / Tillförlitlighet och äkthet

Bryman (2018) beskriver att validitet handlar om att mäta det man avser att mäta vilket ofta är kopplat till siffror inom kvantitativ forskning men går även att använda i kvalitativ

forskning. Validiteten stärks genom att besvara syftet som studien har som avsikt att undersöka. I denna studie har vi genom undersökningens gång stärkt validiteten med att besvara studiens syfte och frågeställningar genom en insyn i upplevelsen av professionellas arbete. Reliabiliteten beskriver i vilken grad som studien kan upprepas. Detta är svårt i kvalitativ forskning då ingen individ, miljö eller situation är den andra lik. Den sociala verkligheten är under ständig förändring. Bryman menar att i kvalitativ forskning, istället för validitet, används begreppet tillförlitlighet som har fyra delkriterier, trovärdighet,

överförbarhet, pålitlighet samt en möjlighet att styrka och konfirmera. Detta kan kort beskrivas som i vilken utsträckning det forskaren kommer fram till kan vara trovärdigt i läsarens ögon av den sociala verkligheten. Trovärdigheten stärktes i denna studie genom att visa att val av teoretiskt perspektiv är relevant för studiens syfte. Vidare gavs en tydlig beskrivning av hur studien genomförts samt att syfte och frågeställningar har besvarats och diskuterats. Överförbarheten innebär att resultaten är fylliga och beskrivande samt att de i läsarens ögon kan relateras till andra individgrupper och miljöer. Överförbarheten beaktades i denna studie genom att beskriva urvalet av intervjurespondenter samt gav en tydlig

beskrivning av deras situation och kontext. Vidare stärks pålitligheten av en tydlig

lagt egna värderingar eller teoretiska inriktningar som kan ha påverkat slutsatsen. I vår studie har kriterierna funnits med från början då forskningsfrågorna skapades. En tydlig beskrivning av forskningsprocessen framgår som passar med undersökningens ämne och syfte. Vidare kan tillförlitligheten stärkas i vår studie genom att båda var med under intervjuerna. Detta innebar en större kontroll över att studien håller en god kvalité och där det går att säkerställa att samtliga frågor besvaras och studien får ett djup i beskrivningen av den sociala verkligheten som studerades. Kvale och Brinkman (2014) beskriver att

rapportens resultat vilar på ständiga kontroller, ifråga sättningar och tolkningar. Under forskningsprocessen har varje del reflekterats och diskuterats.

Bryman (2018) nämner även äkthet som uppvisar en rättvis bild av det som studerats. Där framgår det om personerna som studerats har fått en bättre förståelse för sin situation genom sitt deltagande, om de har de fått en bättre bild av andra personer i samma miljö samt om undersökningen kunnat påverka deras situation och möjlighet att vidta åtgärder. Äkthet har varit relevant för vår studie då respondenternas åsikter och uppfattningar har gett en rättvis bild över deras situation. Vidare har studien gett dem nya insikter av målgruppen som de förväntas stödja.

4.6 Etiska ställningstaganden

Enligt Bryman (2018) finns det etiska överväganden inom samhällsvetenskaplig forskning som behöver tas i beaktning. Vetenskapsrådet (2002) beskriver att en forskare ska ha en grundläggande vision gällande intervjupersonerna som ska visas rättighet och värdighet, lika värde, förtjäna respekt och integritet.

För att ta hänsyn till de etiska ställningstagandena har vi i vår studie använt oss av de fyra etiska principerna som är informationskravet, samtyckeskravet, konfidentialitetskravet och nyttjandekravet. Informationskravet informerar om studiens syfte, att det är frivilligt att delta samt att respondenten när som helst har rätt att avbryta. Samtyckeskravet innebär att respondenten själv bestämmer över sitt deltagande. I konfidentialitetskravet framgår det att det som framkommer under intervjun kommer att hanteras så att obehöriga inte kommer i kontakt med materialet. Detta säkerställdes genom att inspelningarna transkriberades snarast efter intervju och därefter kunde raderas. Transkriberingen förvarandes på författarnas skrivbord på datorn utan att sparas i molnet. Till sist nyttjandekravet som berättar att materialet endast kommer att användas till nämnd forskningsstudie (Vetenskapsrådet, 2002).

Informations- och samtyckeskravet framgick i missivbrevet som skickades ut via mail. Intervjuerna inleddes med att påminna respondenterna om dessa samt så informerades om konfidentialitets- och nyttjandekravet. Konfidentialitetskravet har uppnåtts genom att samtliga intervjuade endast benämnts som socialsekreterare, arbetsledande ställning, behandlingspersonal och teamledare. Uppgifter om person eller innehåll går ej att kopplas till deltagarna, varken person eller verksamhet.

5

RESULTAT OCH ANALYS

Respondenterna från socialtjänsten arbetade på samma socialkontor:

A - Teamledare på ett barn- och ungdomskontor som arbetar med utredning och uppföljning av barn och unga mellan 0–21 år. Åtta års erfarenhet av arbete med barn och unga på

socialtjänst. Arbetet som teamledare innebär att introducera, vägleda och fatta vissa beslut. Nära samarbete med socialsekreterarna i ärenden, främst när det gäller vägledning.

B – Socialsekreterare på ett barn- och ungdomskontor med fyra års erfarenhet. Arbetar med utredning, om det finns behov av insatser, samt uppföljning av beviljade insatser så som placering utanför hemmet för barn och ungdomar mellan 0–21 år.

Respondenterna från SiS arbetade på olika boenden:

C - Biträdande institutionschef med ansvar för vård- och behandlingsfrågor. 22 års

erfarenhet från samma SiS-institution som har LVU-placerade pojkar mellan 16–21 år, fem års erfarenhet som chef, behandlare i nio år samt några år som utredare.

D - Avdelningsföreståndare för en akutavdelning på SiS med sju års erfarenhet från samma SiS-boende som har LVU-placerade pojkar mellan 16–21 år. Även arbetat som

behandlingsassistent och biträdande avdelningsföreståndare.

E - Behandlingspedagog med tio års erfarenhet inom olika avdelningar på samma

SiS-institution som har både LVU- och LSU-placerade pojkar mellan 15–21 år. Arbetar just nu på utredningsavdelning av LSU-placerade pojkar där ungdomarna utreds i max tre månader och sedan slussas vidare.

5.1 Utslussning

Socialtjänsten och SiS beskriver utslussning ur olika perspektiv. C uppger att de inte har vare sig in- eller utskrivningsrätt utan måste ta emot de ungdomar som blir placerade från

socialtjänsten. C berättar att:

utslussningen är ju en integrerad del utav behandlingstjänsten. Så att vi ser ju väldigt mycket som utslussning långt innan de flyttar från institutionen. (…) Mycket insatser som är en liten del i utslussen sätts ju in tidigt i behandlingen och det är ju tex att man kanske får praktisera någonstans (…) eller att man får åka på en hemresa. (…) Men det är ju kanske inte det som är den stora utslussen, om ni förstår vad jag menar, då man slussas verkligen i skarpt läge, utan slussas ut i samhället då. Å där brukar vi lägga en plan, vi brukar säga att en utslussning tar tid. Det tar lång tid och man måste ta små steg med den här gruppen eftersom de är så tungt belastade.

i slutänden så brukar ju de här ungdomshemmen presentera någon sorts rekommendation för fortsatta insatser. Det kan vara vart man ska bo om man har behov av någon behandling eller om det finns något annat stödbehov och så där. (…) Då i nästa steg för socialtjänsten blir det då, utifrån det som har kommit fram, göra ett förslag till planering för fortsatta insatser om det behövs.

Vid inskrivning görs en riskbedömning över de risk-faktorer som visar risken för att en individ ska återfalla i brottsliga aktiviteter, vilket ligger som grund under vistelsen på SiS och den framtida utskrivningen. Utifrån denna planeras insatser och vilken risk det finns för återfall. Samtliga respondenter är eniga om vikten av att involvera ungdomen i planeringen för att få den motiverad. En delaktighet i behandlingen och planeringen ger en känsla av självbestämmande och kontroll över sin situation vilket även Hermodsson och Hansson (2005) beskriver som viktigt. All behandling ska ha ett framgångsfyllande fokus med tanke på att ungdomen så småningom ska därifrån. B påtalar att en stor del av arbetet läggs på detta, “det viktigaste jag tycker är ju att göra ungdomen involverad i sin planering, det är typ a och o. Är inte dom med på planeringen så spelar det ju ingen roll vad vi sätter in.” C upplever en försämring av ungdomarnas delaktighet i sin egen behandling. Detta kan sägas gå emot Barnkonventionen som uppger att barn har rätt att ta del av beslut som rör dem på en adekvat nivå och har rätt att yttra sig om det.

Samtliga respondenter från SiS påtalar att en utslussning tar lång tid och att en utsluss bör ske succesivt. Ungdomen behöver vänja sig vid en mer öppen tillvaro. Detta kan jämföras med det Andreasson (2003) berättar om att det blir för stora kontraster mellan det arbete som läggs ner under vårdvistelsen och arbetet efter utskrivningen. Samtliga respondenter från SiS och socialtjänsten uppger att mottagligheten hos ungdomarna styr om det blir en bra utsluss. Enligt A är detta att ungdomen kan ta till sig behandlingarna och dra nytta av de verktyg de fått under behandlingstiden.

B upplever en osäkerhet hos ungdomen som ska slussas ut och anpassas till samhället, vilket visar sig i ovilja till att göra saker självständigt. Denna övergång resonerar B kan underlättas genom att personal följer med i början och tex storhandlar eller besök Barn och

Ungdomspsykiatrin. B berättar:

så där har man ju fått vara med då men, typ träna dom lite också när dom kommer ut, så här men personal följer med, säg att det är på ett stödboende, om personalen följer med till exempel och veckohandlar i början, men sen kanske du får veckohandla själv. Eller dom kanske följer med på vissa, ja men BUP-besök eller skolmöten i början, sen kanske man får börja gå själv lite, beroende på när ungdomen känner sig trygg med det.

Vidare har B en upplevelse av att vissa ungdomar som varit inlåsta på institution länge har svårt att anpassa sig till öppna miljöer på grund av institutionens struktur. Vistelsen blir deras normala tillvaro och det blir svårt att åstadkomma en förändring i rutinerna. Samtidigt finns det ungdomar som har behov av den reglerade och uppstyrda tillvaron och det blir svårigheter att skapa ett normalt liv under låsta förhållanden.

Hur upplägget ser ut mellan de olika institutionerna gällande utsluss och träning in i det öppna samhället kan se olika ut. E berättar att de har en utslussningsavdelning i samarbete med en kommunal verksamhet i en närliggande kommun, dit LSU-placerade ungdomar kan flytta och bo. E berättar:

De som sköter sig riktigt bra kan göra sin sista tid där då. Då är det ju ännu mer öppet. (…) Men när man gjort straffet ganska lång tid och fått en bra riskbedömning att man inte är rymningsbenägen, man tar åt sig information då kan man få flytta till *verksamheten* och där bor du själv i en lägenhet. (…) De har ju hålltider som de måste komma in och så där, så att de är ju fortfarande inte helt fria. Det är ett sätt att slussa ut dem.

En lyckad form av utsluss är när ungdomen får komma in i samhället gradvis. C beskriver att sin institution är organiserad med avsatta resurser i form av personal på en utsluss- och eftervårdsavdelning. Där finns en lägenhet att bo och träna sina färdigheter självständigt inför ett eget boende. Även i närliggande stad finns tre lägenheter där ungdomen kan bo med ett eftervårdsavtal som är ett avtal mellan socialtjänst, SiS och ungdom i den fortsatta

behandlingen.

Permissioner som kan vara en del av utslussningen ska alltid ha ett syfte och görs i samråd med socialtjänsten. D beskriver att:

Ungdomen måste då uppfylla vissa kriterier, han måste uppfylla sin ADL, riskbedömningen måste hålla, han måste ringa vissa tider på dagen. Personal får ringa närsomhelst på dagen och bara få bekräftelse på att ungdomen verkligen vistas där han ska vistas och inte är ute på stan med gänget.

En ökad öppenhet under utslussen beskriver Pettersson (2017) vara en fördel. Detta upplevs problematiskt av C och E som beskriver att många av de öppna platserna på avdelningarna har blivit låsta vilket ger färre möjligheter för ungdomarna att träna på saker i en verklig miljö. C förklarar ”man kan inte rymma någon gång och det kan inte bli någon fritagning men priset kan ju vara att man heller inte kan träna på det man behöver”. Uppfattningen hos D är att de ungdomar som lyckas bäst är de som efter utskrivningen får en fortsatt placering och då i en annan kommun än hemkommunen för att komma bort från det gamla umgänget. Samtliga respondenter från SiS använder sig av evidensbaserade metoder som exempelvis Aggression Replacement Training (ART), Återfallsprevention (ÅP), Motiverande samtal (MI) eller Kognitiv beteendeterapi (KBT) i ungdomarnas behandling. Metoderna går att anpassa individuellt och hur bra de fungerar beror helt på hur individen vill ta emot informationen. D beskriver “men uppenbarligen fungerar de inte på sikt, de fungerar så länge man är placerad eller tvångsplacerad. Men de fungerar sämre i de allra flesta fallen så fort ungdomen skrivs ut.” C menar att det i stället krävs mer ”handfasta metoder” som att få ett jobb, sysselsättning eller att motivera dem till att gå i skolan.

En långvarig placering försvårar anpassningen till samhället. Institutionen blir ungdomarnas hem, deras normala tillvaro och de kan bo där i flera år. E upplever att ungdomarna är svåra att ta hand om och far endast runt i systemet. Under placeringen sker regelbundna

uppföljningar mellan socialtjänsten, SiS och ungdomen. Behovet styr hur täta

uppföljningarna blir och utifrån vad som kommer fram i avstämningsmötena så gör B en plan för fortsatta insatser efter placeringen. B ger exempel ”en ungdom som man ser att det går jättebra och det inte är några konstigheter, ja men då har man ju inte jättemycket kontakt”. C belyser fördelen med att ha ett tvärprofessionellt team med

behandlingssekreterare, psykologer, sjuksköterskor och specialläkare runt ungdomen och att då dessa skulle kunna göra utredningen istället för en ensam socialsekreterare. Upplevelsen av C är att ”vem som helst får lov att bedöma är ju lite vanskligt för ungdomarnas skull”.

5.2 Eftervård

Det är främst socialtjänsten som är involverad i eftervården då SiS inte har något

uppföljningsansvar för ungdomen när den flyttat vilket även Inderbitzin (2009) och samtliga respondenter från SiS beskriver. Socialtjänsten tar över ansvaret och all dokumentation om ungdomen. Personalen på SiS upplever att det finns ett behov hos ungdomarna att de finns med i eftervården. De blir en viktig förebild som handleder och stöttar ungdomen, D säger att personalen ”stod kvar även när de var helt galna och våldsamma”. C beskriver personalen som en curlande förälder som hjälper ungdomen med exempelvis väckning på morgonen. E resonerar att det skulle bli en ohållbar arbetssituation och funderar också över om den fortsatta kontakten skulle försvåra anknytningen till nästa placering.

Både A och B berättar att socialtjänsten kan göra andra bedömningar om behovet av eftervård än SiS vilket kan bero på att myndigheterna kan ha olika syn på vad som är en allvarlig risk. Socialsekreterare inom samma socialkontor kan också göra olika bedömningar vilket kan påverkas av yttre faktorer som ekonomi, ideologi eller samhällsnormer. Detta skulle kunna förklaras med Estradas (1999) teori som Bolin et al. (2019) styrker att synsättet på ungdomarna och ungdomsbrottslighet påverkar vilken påföljd de ska få, vård eller straff, stödjande åtgärder eller kontroll.

Vid placering med beteendeproblematik så uppger B att ungdomarna själva behöver göra det mesta jobbet med behandlingen och i eftervården. Vid hemkomst kan ungdomen få insatser via öppenvården om behov finns. Det är alltid individens behov som styr eftervården vilket B beskriver:

Han är klar och de gör bedömning att han inte behöver vara placerad fortsatt inom SiS och då går vi oftast på deras bedömning då de har jobbar aktivt med ungdomen. (…) Man sitter och gör en planering tillsammans med, jag brukar vilja göra det med SiS personalen för de har jobbat aktivt med dem och träffat dem, så de kan ju rätt så mycket om de ungdomarna som de har jobbat med och med själva ungdomen också, vårdnadshavande försöker man inblanda så långt det går. (…) den nya personalen på det nya boendet, man försöke r spela in dem också.

Frivillighet till eftervårdsinsatser anser C vara det bästa vilket kan uppnås genom motivation. Både A och B upplever ett motstånd från ungdomarna då ungdomarna anser att det är

socialsekreteraren som har placerat dem vilket försvårar motivationen. D beskriver att ”de allra flesta på sätt och vis är lyckliga så länge de har LVU. De är kanske inte glada över det,