Native Americans och First Nations
En jämförande studie gällande lagar i USA och Kanada.
Kurs: Globala studier, 15 hp
Program: Internationellt arbete inriktning globala studier Författare: Hugo Lindqvist & Susanna Ångerud
Examinator: Radu Dinu Termin: Vårterminen 2021
Sammanfattning
Denna undersökning kommer undersöka ursprungsbefolkningen i Kanada och i USA, First Nations (Kanada) respektive Native Americans (USA). Fokuset ligger på olika lagar i respektive land som behandlat och behandlar dessa ursprungsbefolkningar. Ursprungsbefolkningar har diskriminerats genom historien och diskrimineras även idag vilket vi anser är värt att undersöka, då båda länderna idag är ledande inom arbetet kring mänskliga rättigheter. När lagar trätt i kraft har motiveringen varit att det ska gynna och skydda ursprungsbefolkningar, frågan är om det historisk verkligen varit så? Teorierna som valts är andrafiering, samt assimilation i jämförelse med kulturell pluralism och metoden är en innehållsanalys samt en komparativ metod. I denna undersökningen kommer en jämförelse av en lag från Kanada; the indian act, och lagar från USA; the general allotment act, the indian reorganization act och the indian civil rights act. Syftet är att jämföra hur ursprungsbefolkningarnas rättigheter har behandlats genom de nämnda lagarna ovan. Materialet är insamlat från regeringens egna webbsidor i både Kanada och USA och består av de juridiska dokument där lagarna beskrivs. I undersökningens analys framkommer det att det finns både skillnader och likheter i ländernas hantering, att lagarna har bidragit till andrafiering, samt att målet med lagarna har utvecklats från enbart assimilation som mål till mer kulturell pluralism.
Abstract
This research will look into the indigenous peoples in Canada and The United States of America, First Nations (Canada) and Native Americans (United States). The focus is on different acts in both countries that deal with indigenous peoples rights. Indigenous people have been and still are being discriminated, which is something we believe is worthy of investigation, since both of these nations today are among the leading countries on the actions for human rights. When acts are ratified the motivation behind them is to benefit and protect those indiginous people, the question is, is it historically true? The theories chosen for this research are othering and assimilation in comparison with cultural pluralism and the methods are a content analysis and a comparative method. There will be a comparison between an act in Canada; the indian act, and acts from The United States; the general allotment act, the indian reorganization act and the indian civil rights act. The purpose is to compare the rights of indigenous peoples through the acts mentioned above. The material is collected from the states´ websites and are legal documents where the acts are described. The analysis shows that there are both similarities and differences in both nations policies towards the indigenous peoples, the acts have contributed to a rise in othering towards the natives, and how the main goal with the acts have shifted from assimilation towards cultural pluralism.
1. Inledning 1 2. Definitioner 1 3. Syfte 2 4. Bakgrund 2 4.1. USA 2 4.2. Kanada 3 5. Avgränsningar 4 6. Metod 5 6.1. Hermeneutik 5 6.2. Innehållsanalys 6 6.3. Komparativ metod 6 6.4. Urval 6
6.5. Pålitlighet och validitet 7
7. Teoretisk förankring 7
7.1. Assimilation i jämförelse med kulturell pluralism 7
7.1.1. Assimilation 8 7.1.2. Kulturell pluralism 8 7.2. Andrafiering 8 8. Tidigare forskning 9 9. Lagarna 11 9.1. Native Americans 11 9.2. First Nations 15 10. Analys 18 10.1. Jämförelse 19 10.1.1. Likheter 19 10.1.2. Skillnader 21
10.2. Assimilation i jämförelse med kulturell pluralism 22
10.3. Andrafiering 24
11. Slutsats 25
11.1. Undersökningens slutsats 26
11.2. Potentiell vidare forskning 26
1. Inledning
De nordamerikanska nationerna Kanada och USA har en till stor del gemensam historia. Regionen har länge varit bebodd av ländernas ursprungsbefolkningar, USA:s Native Americans och Kanadas First Nations, som de idag kallas. När de europeiska kolonisatörerna grundade kolonierna drevs ursprungsbefolkningen iväg från sitt land, deras kultur och livsstil blev marginaliserade, och européerna tog deras mark som sitt eget. Kanada och USA har sedan dess blivit självständiga från europeiskt styre, och har själva drivit en egen politik. Då denna kolonisation resulterade i utdrivandet och förstörelsen av stora delar av den nordamerikanska ursprungsbefolkningen, är Native Americans och First Nations i dagsläget en minoritet i både USA och Kanada (Stevenson, 1992). De båda nationerna är moderna länder med moderna demokratiska principer och statsskick. På en skala från 0-10 då 0 är ett icke demokratisk land och 10 är ett fullt demokratisk land, har Nordamerika som region 8,58. Det ska poängteras att ingen region eller land har poängen 10. Som enskilt land har USA en poäng på 7,92 av 10 och Kanada 9,24 av 10 vilket påvisar att de båda är demokratiska länder (The Economist Intelligence Unit, 2021).
Trots att dessa länder ska vara demokratiska äger diskriminering av deras nationella ursprungsbefolkningar rum, med anledning av detta har vi valt att göra denna undersökning för att hitta bakgrunden i lagarnas ursprungliga skrivning samt hur de har förändrats över tid. Det finns ett kunskapsgap, när det kommer till studier där USA:s och Kanadas lagar för ursprungsbefolkningars rättigheter jämförs, vilket är den andra anledningen till varför undersökningen är relevant. Undersökningen kommer att beröra dessa lagar och jämföra dem med varandra.
2. Definitioner
I detta avsnitt förklaras definitioner som anses viktiga för vidare förståelse av undersökningen.
- Minoritet - Människor vars nationella, språkliga, etniska eller religiösa identitet
skiljer sig från majoriteten av populationen (United Nations, 2010).
- Ursprungsbefolkning - Etniska grupper inom ett visst geografiskt område som är
ättlingar till det första mänskliga invånarna i området (United Nations, 2009).
- First Nations - Kanadas ursprungsbefolkning i form av olika stammar. Inuiter och
Métiser inte medräknade (Parrott & Gallant, 2017).
- Native American - USA:s ursprungsbefolkning som bodde i Nord och- Sydamerika
- Indianstatus - Den juridiska termen för individer med status som medlemmar i First
Nations (Cannon, 2006).
3. Syfte
Syftet med undersökningen är att göra en jämförelse mellan hur ursprungsbefolkningarna i Kanada, First Nations, och i USA, Native Americans rättigheter har behandlats genom att analysera lagar. Dessa lagar är the indian act (Kanada), där regler kring hur mark och-resurstillgångar fördelas, hur indianstatus förs vidare, samt religiösa och kulturella rättigheter finns. The general allotment act (USA), som reglerar markrättigheter för Native Americans. The indian reorganization act (USA), som också handlar om utdelning av mark och huruvida en minister kunde reglera fördelning av mark för exempelvis jordbruk och skogsbruk. The indian civil rights act (USA), tar upp rätten till att utföra religiösa och kulturella seder samt yttrandefrihet och säkerhet. Undersökningsperioden löper mellan 1876 till 2019.
Frågeställningarna lyder:
- Vad finns det för skillnader mellan Kanadas the indian act och USA:s the general allotment act, the indian reorganization act och the indian civil rights act?
- Har lagarna förändrats över tid, och om så på vilket sätt?
- Hur kan dessa lagar analyseras utifrån teorierna andrafiering, samt assimilation i jämförelse med kulturell pluralism?
4. Bakgrund
Under detta avsnitt presenteras en kort historisk kontext om länderna, Kanada och USA, och tiden som ledde upp till att lagarna som analyseras i denna undersökning stiftades.
4.1. USA
USA:s ursprungsbefolkning tvingades att lämna sitt land på grund av att européerna på 1500-talet kolonialiserade nationen. År 1776 blev USA fria från den brittiska kolonisationen och några år senare blev George Washington den första amerikanska presidenten. I början på 1800-talet gav sig upptäckare iväg för att hitta nya territorier och på så sätt kunde landsgränsen för dagens USA flytta sig ända fram till Stilla havet. Detta följdes av ett krig som dödade stora delar av ursprungsbefolkningen när dessa nybyggare, personer som migrerar till en plats för att bosätta sig, tog över. Under mitten av 1800-talet började de två idag dominerande politiska partierna, (demokratiska och republikanska partier), att ta form (Utrikespolitiska institutet, 2020).
Under industrialiseringen började nord och- sydstaterna att bli oense om hur man skulle hantera slavfrågan. Nästan alla nordstater hade avskaffat slaveri medan sydstaterna höll fast vid att behålla dem. Dessa slavar var ursprungligen från Afrika och den transatlantiska slavhandeln hade pågått sedan 1600-talet. Abraham Lincoln blev president och förbjöd slaveri vilket gjorde att elva sydstater bröt sig loss och startade en egen konfederation. Detta var startskottet till det fyra år långa inbördeskriget i USA där ungefär 620 000 människor dog (Utrikespolitiska institutet, 2020).
Under perioden 1865-1877, också kallad för Rekonstruktionstiden, (The Reconstruction Era), påbörjades försök att minska ojämlikheterna gällande slavarnas livsvillkor. Man arbetade med de politiska, sociala och ekonomiska förhållandena, mycket för de mest utsatta minoriteterna. Denna period och dessa försök gjorde att de amerikanska politiska scenen förändrades och en hel del lagar förändrade det federala systemet och hur amerikanskt medborgarskap definierades. Med detta förbättrades också afroamerikaners förhållanden (Foner, 2020).
Ur ett ursprungsbefolkningsperspektiv började staten att utveckla politik och fördrag med Native Americans, som generellt fick stammar att överlåta mark, i utbyte mot att USA:s stat lovade dem specifika områden enbart för deras användning och att förse stammarna med årlig betalning (Prine-Pauls, 2020). Men rasism fanns fortfarande och i slutet på 1870-talet trädde Jim Crow Lagarna i kraft. Dessa lagar kom till för att segregera vita befolkningen från den färgade befolkningen. Man strävade efter att få ett segregerat samhälle gällande kollektivtrafik, skolor, restauranger (Urofsky, 2021).
I och med att man under rekonstruktionstiden började ifrågasätta behandlingen av utsatta individer i det amerikanska samhället och att man började kämpa för deras rättigheter samtidigt som, och efter denna tid, fanns det fortfarande rasism och diskriminerande lagar som kom till är det inte konstigt att andra lagar för ursprungsbefolkningar stiftades ungefär samtidigt. Hela det amerikanska systemet där minoriteter blev diskriminerade började att luckras upp och det var också just därför de lagar vi kommer att undersöka kom till. The general allotment act kom 1887 vilket är ungefär ett decennium efter att rekonstruktionstiden slutade, vilket är den tidigaste lagen i undersökningen för Native Americans.
4.2. Kanada
Kanadas tidiga historia är till stor del lik USA:s. Hela regionen blev från 1500-talet kolonialiserat av européiska nybyggare, vars ättlingar sedan skulle grunda staten Kanada. Ursprungsbefolkningen, de som idag kallas för First Nations, levde i landet långt innan européerna anlände för att upptäcka och bebygga. Européernas ankomst förändrade landet och hur First Nations levde dramatiskt, och stora delar av ursprungsbefolkningen dog ut genom sjukdomar som européerna bar på, som First Nations inte hade immunitet mot.
Kolonialiseringen resulterade även i ekonomiska, militära, och religiösa band mellan nybyggarna och First Nations genom åren (Government of Canada, 2015).
Under kolonialiseringsperioden var det stora stridigheter mellan Frankrike och Storbritannien kring vem som skulle kontrollera landet som idag är Kanada. År 1759 vann Storbritannien detta krig, vilket resulterade i att landet därefter kontrollerades av dem, och det Franska styret upphörde i regionen (ibid). Både engelska och franska är en idag de två nationella språken i Kanada (Katerberg, 2006). Mycket av detta var på grund av att katolska franskspråkiga invånare aktivt försökte behålla sin livsstil även när landet styrdes av brittiska protestanter (Government of Canada, 2015).
Slaveri var, precis som i USA, en aktiv del i det kanadensiska samhället. Runt sekelskiftet 1700-1800-tal pågick debatten i Storbritannien om huruvida slaveri skulle tillåtas eller inte. 1833 förbjöds slaveri i hela det Brittiska imperiet, och därigenom även i Kanada. Till skillnad från USA bedrevs abolitionismen i Kanada genom diplomati från London, vilket gjorde att slaveri förbjöds tidigare och att ett storskaligt krig inte uppkom (ibid).
Under 1860-talet påbörjades arbetet av Kanadas politiker för att lägga grunden för landets konstitution. 1 juli 1867 grundades Kanada som självständig stat. När konstitutionen skrevs var det endast fyra provinser som var med i konfederationen, Nova Scotia, New Brunswick, Quebec, och Ontario. De övriga provinserna och territorierna som idag utgör Kanada tillkom senare. Kanadas konstitution skrevs knappt ett decennium innan landet stiftade sina egna lagar kring hur staten skulle förhålla sig till First Nations (Foot, Filice, & McIntosh, 2019 & Government of Canada, 2015).
Under åren efter att Kanadas konstitution skrevs bedrevs stora protester i de västliga provinserna, då Métiser och First Nations åsikter inte togs i beaktande när staten expanderades västerut. Detta resulterade i två upprorsförsök av Métiser och First Nations 1870 respektive 1885. Det var under tiden mellan dessa uppror som landet stiftade sina lagar kring hur First Nations rätt inför lagen skulle se ut (Government of Canada, 2015).
5. Avgränsningar
Denna undersökning har flera avgränsningar som är relevanta att nämna. Historiskt förtryck av ursprungsbefolkningar finns spritt över hela världen, inte minst i Amerika. Vi har valt att fokusera på de nordamerikanska staterna USA och Kanada då de är väldigt lika i många sociala och politiska aspekter, och har även en till stor del gemensam historia, samt att de är grannländer och därav relevanta att jämföra.
Undersökningen kommer inte att beröra hela den nordamerikanska ursprungsbefolkningen, utan kommer att ha fokus på Native Americans i USA och First Nations i Kanada, alltså de
grupper som historiskt har benämnts som “indianer”. Métiser och Inuiter är alltså inte medräknade i denna undersökning.
Vi har även valt att fokusera på litteratur som berör lagar inom länderna. Dessa lagar är stiftade under en period från 1876 till så sent som 2019 när den senaste förändringen gjordes. Anledningen till denna avgränsning är att den tillgängliga litteraturen är väldigt bred och berör många delar av ursprungsbefolkningarnas grundförutsättningar. Begreppet rättigheter är även det väldigt brett, så någon form av avgränsning var nödvändig för att kunna göra en effektiv analys, därför har vi valt att fokusera på den juridiska aspekten. Lagar är även relevanta att jämföra då det visar hur staten historiskt har hanterat och behandlat Native Americans och First Nations. Valet att enbart fokusera på fyra lagar; the indian act, the general allotment act, the indian reorganization act the indian civil rights act är ännu en avgränsning för att verkligen få en bra och djupgående analys.
Valet att inte ta med andra lagar än de som reglerar mark och -resursrättigheter, kultur och religiösa rättigheter från USA var för att tiden för en kandidatuppsats inte hade räckt till och att de som valdes ansågs som mest relevanta att undersöka tillsammans och jämföras med Kanadas the indian act, det var därför enbart tre valdes från USA. När det gäller the indian act i Kanada hanterar den alla dessa ämnen, vilket innebar att urval blev irrelevant.
6. Metod
Detta kapitel kommer att beröra vår valda metod och kunskapsteori, en motivering till varför just denna metod har valts, samt en beskrivning och motivering av urvalet.
6.1. Hermeneutik
Hermeneutik är ett kvalitativt empiriskt kunskapsteoretiskt perspektiv som baseras på en uppbyggd förståelse kring verkligheten, den baseras alltså inte på hård fakta. Istället används information för att bygga en förståelse om ett ämne som helhet. Hermeneutikens centrala huvudmål är tolkning, till skillnad från positivismen, där man vill bekräfta kunskap via sina sinnen. Inom hermeneutiken är de egna erfarenheterna inte förbjudna utan inom denna metod belyses det att våra tidigare erfarenheter och kunskap reglerar hur vi tolkar, och att kulturen och kontexten vi befinner oss i är viktigt att bejaka och komma ihåg när vi då tolkar (Bryman, 2016, s. 51-55). Denna undersökning kommer att utgå ifrån ett hermeneutiskt synsätt då vi kommer att analysera kvalitativ fakta, lagarna nämnda, med målet att skapa en förståelse som författare. Ofta går hermeneutiken hand i hand med kvalitativa studier då de går djupare, man vill förstå, inte bara presentera fakta. Undersökningens jämförelse kommer att utgå från förståelse av lagarna. En fördjupad förståelse är enklare då det enbart valts ut fyra lagar och på så sätt framkommer det hermeneutiska tillvägagångssättet.
6.2. Innehållsanalys
Denna undersökning kommer att använda sig av innehållsanalys som en utav sina forskningsmetoder. En innehållsanalys är en kvalitativ forskningsmetod där forskare analyserar text. En analys av detta slag kan kopplas till kvalitéerna systematik och objektivitet. Innehållsanalys är en teknik där man objektivt och systematiskt analyserar och beskriver det manifesta i en text, i ett meddelande eller inom kommunikation. När man diskuterar objektivitet inom innehållsanalysen innebär detta att man i förväg bestämmer hur man ska hänföra materialet, alltså att det finns en eller flera förutbestämda teman som forskaren utgår ifrån (ibid, s. 358-359). Dessa teman kommer i denna undersökning vara kopplade till våra teorier vilka är andrafiering, assimilation och kulturell pluralism. Objektiviteten kan komma att bli problematisk i och med den hermeneutiska ingången där det centrala målet är att tolka och förstå, där också egen erfarenhet och kunskap inte ses som något förbjudet. Den objektiva delen är vilka förutbestämda teman som valts, våra teorier, medan tolkning och förståelse inom hermeneutiken är något som kommer göras för att kunna jämföra och analysera. Innehållsanalys är ett effektivt sätt för oss att införskaffa fakta och analysera den informationen som finns tillgänglig för att kunna dra en slutsats om vårt forskningsområde. Då denna undersökning bygger på förståelse av dokument, den hermeneutiska ingången, passade det bra att para ihop med en innehållsanalys.
6.3. Komparativ metod
En komparativ metod kan också kallas för en jämförande design. Denna metod används ofta när forskare ska studera specifika fall, frågor eller företeelser. Avsikten är att jämför dessa fall, frågor eller företeelser som uppkommer inom olika sociokulturella miljöer. Skillnader och likheter kan ofta vara målet med metoden för att öka medvetenheten och förståelsen för de valda fallen (Bryman, 2018, s. 102, 104). Av den orsaken att denna undersökning ska undersöka två specifika fall, i detta fall två olika nationers lagtexter är denna metod berättigad att använda. Ett utav målen med undersökningen är också att hitta skillnader och likheter mellan dessa nationers lagar vilket motiverar valet ytterligare då en av frågeställningarna specificerar att undersökningen letar efter likheter och skillnader.
6.4. Urval
Fokuset med denna undersökning är lagar i respektive land som sedan kommer att jämföras med varandra. Dessa lagar är i Kanadas fall the indian act och i USA:s fall the indian reorganization act, the general allotment act och the indian civil rights act. Då the indian act i Kanada har visat sig vara så bred inom området är alla de amerikanska lagarna som vi har
valt att ta med relevanta för undersökningens analys, då de berör olika ämnen inom området. De dokument som har används i denna undersökning kommer från diverse webbaserade nationella arkiv och uppslagsverk från respektive land, Kanada och USA. När det kommer till valet av dokument var det ganska självklart att försöka hitta och ta fakta ifrån staternas egna arkiv för att kunna få tillgång till primära källor. Vi har även med relevant litteratur om metod och ämnet som helhet som tagits från Proquest Central och Sociological Abstracts. Litteraturen inom området är generellt äldre, likaså de lagar som vi har valt att undersöka. Trots att äldre källor generellt inte är att föredra har vi har valt att inte göra ett urval utifrån när källorna är uppkomna, dels för att det är svårt att hitta litteratur som är yngre, men även då äldre litteratur inom detta ämne fortfarande är relevant då det har undersökt och granskat lagar som är i kraft än idag. Delar av den forskning som vi har använt oss av som tidigare forskning i denna studie är av äldre karaktär, men då lagarna vi analyserar även dem är äldre anser vi inte att detta är något problem, då vi även har med nyare litteratur för sent 1900-tal tills tidigt 2000-tal.
6.5. Pålitlighet och validitet
Angående pålitlighet och validitet av fakta och information valdes flera sätt att kunna öka dessa två. Det första var att försöka hitta primära källor där lagarna beskrivs, vilket gjordes genom att använda regeringarnas webbsidor. Det är de officiella juridiska dokumenten från de nationella arkiven online som används för att presentera de olika lagarnas innehåll. Den resterande litteraturen, mycket som används till rubriken tidigare forskning men annan information kom också från de två olika databaserna där funktionen “peer reviewed” användes. Detta innebär att texten har granskats av experter inom det valda området innan den publiceras. Följden av detta är att både validiteten och pålitligheten för denna studie stärks då en text kan få avslag om den inte håller måttet. Genom att använda både dokument från nationella arkiv online och forskning som är “peer reviewed” blir pålitligheten och validiteten i denna undersökning högre.
7. Teoretisk förankring
I detta avsnitt förklaras de teorier som kommer att användas senare i analysen. Teorierna som valts är assimilation i jämförelse med kulturell pluralism, och andrafiering. Teorierna kommer sedan att användas för att analysera resultatet.
Här kommer en beskrivning av de två teorierna assimilation och kulturell pluralism. Man kan här även se vad skillnaderna mellan dessa teorier är och då varför det har valts att analyseras samtidigt.
7.1.1. Assimilation
Assimilation innebär att en individ eller grupp överger sin kultur och sina seder för att anpassa sig till en ny kultur, majoritetskulturen. Enligt detta synsätt är det minoritetsgruppen som ska anpassa sina normer och värderingar till majoritetsgruppen. Saker som språk, klädsel, livsstil och kulturella perspektiv ska då ändras och anpassas. Assimilation har som mål att förändra individer och grupper för att de ska passa in och bli en del av samhället i de område där individerna eller grupperna har bosatt sig. Den gamla kulturen ska ersättas av den nya, den kulturen som majoriteten har. På så sätt blir samhället, och alla människor i detta samhälle som en sammansvetsad grupp (Giddens & Sutton, 2013, s. 447).
7.1.2. Kulturell pluralism
Detta begrepp innebär att olika kulturer existerar parallellt. Kulturerna får existera var för sig medan de båda får delta i det ekonomiska och politiska samhället. Idén bakom detta begrepp är att minoritetskulturer inte enbart ska kunna utföras i privata sammanhang utan även i det offentliga livet såväl som det privata. Ett flertal kulturer ska kunna samexistera och det är inte upp till minoritetskulturen att tvingas lämna sin egen kultur enbart för att de är en minoritetskultur. Teorin främjar etnisk och kulturellt mångfald (ibid, s. 447). En nyare gren av kulturell pluralism är mångkulturalism. En av mångkulturalismens förespråkare Bhikhu Parekh beskriver att mångkulturalismens centrala argument är att vissa gruppers kulturella identitet inte ska begränsas medan andras kulturella identitet offentliggörs och behandlas som normen (Parekh, 2000, s. 67). Vidare beskriver Parekh att den viktigaste uppgiften för mångkulturalismen är;
Behovet av att hitta sätt att kunna förena de rättmätiga kraven på enhet och mångfald, att uppnå politisk enhet utan kulturell likformighet och att bland sina medborgare främja både en gemensam känsla av tillhörighet och en vilja att respektera och värna om djupgående kulturella skillnader (ibid, s. 78).
7.2. Andrafiering
Andrafiering syftar på att en grupp som majoritet särställer sig från andra grupper. Andrafiering skapar alltså ett “vi” och ett “dem”, vilket ofta har använts i samhällen för att skapa en hierarkisk samhällsuppbyggnad och värdera olika grupper. Det har använts som ett sätt att måla upp gränser mellan grupper och värdera vissa som mer kapabla och sofistikerade än andra (Ashcroft, Griffithst & Tiffin, 1998). Redan tidigt i livet får människor lära sig att
hellre umgås med vissa grupper och att undvika andra, det är så som denna “vi” och “dem” mentalitet uppstår. Ofta överdrivs och förstärks denna mentalitet genom att man tillskriver egenskaper till de-grupperna som t.ex. kan innebära att de ses som mindre värda, kapabla, och/eller icke önskvärda (Stier, 2019).
8. Tidigare forskning
Det finns forskning där man problematiserar diskriminering av nationella minoriteter. Både Gardiner (1949) och Stier (2019) har förklaringar till varför minoriteter diskrimineras. Enligt författarna är främmande eller obekanta saker och ting skrämmande för oss människor, detta särskilt när det kommer till främmande kulturer och etniciteter. Man kan då skapa en främlingsrädsla, ett “vi och dem”- tänk, detta splittrar samt bidrar till diskriminering och på grund av att minoriteter och ursprungsbefolkning kan ses som annorlunda och främmande kan det vara en anledning till diskriminering.
Det finns generella översikter när det kommer till internationell lagstiftning gällande minoriteter. Där har man analyserat bland annat Nationernas Förbunds (NF), försök till att införa skyddande lagar för minoriteter. NF var en internationell organisation som startades 1920 i syfte att förmedla fred. Organisationen lades ner 1946 och dess funktioner förflyttades senare till Förenta Nationerna (FN) (Britannica, 2020). I forskningen diskuteras vad de olika lagarna innebär samt svårigheter med genomförandet. Svårigheterna var att det inte riktig var fastställt hur NF kunde garantera att minoriteterna skulle behandlas likvärdigt juridiskt när det väl uppkom en dispyt samt att man hade svårigheter att definiera termen minoritet (Gardiner, 1949). Shrinkhal (2019) beskriver i sin artikel hur ursprungsbefolkningars rättigheter har utvecklats under tidens gång. Där beskriver han att ursprungsbefolkningar ansågs som ociviliserade och därför placerades de bortom de rättsliga internationella lagarna. Han beskriver också att när ursprungsbefolkningarna hade placerats bortom de rättsliga lagarna använde man olika metoder, utifrån en kolonial synvinkel, för att välkomna dem in inom den rättsliga sfären. Ursprungsbefolkningarna bortsågs för att sedan tvingas assimileras för att bli en del av den juridiska sfären. Författaren beskriver även hur lagar kom till för ursprungsbefolkningar och minoriteter. The UN Declaration on the Rights of Persons Belonging to National or Ethnic, Religious and Linguistic Minorities antogs av FN:s generalförsamling 18 december 1992 (United Nations, 1992). Exempel på legala dokument som har i åtanke att skydda både minoriteter och ursprungsbefolkningar internationellt är Declaration on the rights of indigenous peoples, som stiftades 2007, och International Convention on the Elimination of All forms of Racial Discrimination, 1969 (ICERD) men det finns också vissa delar som enbart berör en utav grupperna. Detta gör att ursprungsbefolkningar har en egen minoritetsstatus. Det finns också strukturer inom FN såsom rapporter, grupper och forum som berör dessa frågor. Det finns fler skrivningar som reglerar rättigheter för ursprungsbefolkningar inom FN, än vad det gör för minoriteter allmänt (Sargent, 2012 & Shrinkhal, 2019).
Forskning om USA:s ursprungsbefolkning finns separat från forskning om Kanadas ursprungsbefolkning. Inom detta område analyseras lagstiftning som ska gynna Native Americans, de lagar som ska analyseras i denna undersökning; The general allotment act och the indian reorganization act. Det nämns också olika rapporter som genomfördes i USA, speciellt The Meriam Report från 1928. Forskningen handlar om effekterna av dessa lagar. Det analyseras vad som var tänkt med de olika lagarna och vad som faktisk hände. Det som de flesta kommer fram till är att dessa inte var lyckade. Oftast var målet att hjälpa Native Americans och bidra till assimilering, dock kommer forskning fram till att detta inte lyckades så pass bra som man hade hoppats. Mycket tyder på att själva lagarna var väldigt teoretiska men väldigt opraktiska i verkligenheten (Stuart, 1977., Clemmer, 1986 & Costas, 1995). Man lyfter i texten att försöket till assimilation misslyckades. Både Clemmer (1986) och Costas (1995) beskriver och kritiserar denna aspekt i sina texter, att the general allotment act var ett misslyckat försök att assimilera Native Americans och att the indian reorganization act var det sista verkliga försöket till det. De båda anser att assimilation var ett av målen med lagarna, vilket Stuart (1977) också beskriver.
Precis som USA:s ursprungsbefolkning finns det separat forskning om Kanadas ursprungsbefolkning First Nations. Mycket forskning handlar om samma kanadensiska lag som kommer analyseras i denna undersökning; the indian act. Även här jämförs vad man hade tänkt att lagen skulle bidra med och det faktiska resultatet av den. Kritik av assimilering är ett tema som uppkommer genomgående i forskningen. Något som synliggörs i forskningen är könsdiskriminering inom lagen och hur det har påverkat indianstatusen hos kanadensiska kvinnor. The indian act har ändrats under historiens gång och detta diskuteras också i forskningen. Exempel på hur försök till att göra lagen jämlik inte riktigt har fungerat finns också (Bartlett, 1978 & Cannon 2006).
Som sagt finns det en del forskning inom området ursprungsbefolkning och inom både Kanadas och USA:s ursprungsbefolkningar gällande lagar som genomfört i respektive land. Mycket av den forskningen är väldigt beskrivande och kritiserande. Denna forskning är dock generellt äldre och separat från varandra. Det finns också en del forskning var det gäller internationella lagar som både är äldre och färskare. Motivering för att använda både äldre och nyare är för att få en helhetsöversikt över området. Det är också berättigat att ha med äldre källor därför att de lagar i USA och Kanada som undersökningen undersöker är äldre. Just därför att den mesta forskning angående hur ursprungsbefolkningar har påverkats utifrån lagar är äldre var det intressant att undersöka i nyare tider. Att det knappast finns någon jämförande studie eller undersökning angående lagar mellan Kanada och USA är ännu en anledning till varför detta var intressant att undersöka. Det finns ett kunskapsgap och ett tidsgap som gör denna undersökning relevant.
9. Lagarna
Under detta avsnitt kommer lagarna att presenteras. En genomgång av the general allotment act, the indian reorganization act, the indian civil rights act och the indian act kommer genomföras nedan. Detta görs i syfte för att kunna utföra en bra jämförelse och analys av dessa.
9.1. Native Americans
The general allotment act, också kallad för the Daws act stiftades den 8 februari 1887. Lagen skapades för att skydda Native Americans egendomsrättigheter och tilldelning av mark på reservaten. Meningen var att Native Americans skulle ses mer som individer och inte enbart medlemmar av sin stam. Denna lag gav presidenten rätt att tilldela dem delar av reservatens mark, vilken tidigare ägdes gemensamt av stammen. Vi kommer att kalla dessa för marklotter, (allotted land sections). De Native Americans som var familjeöverhuvud skulle få en kvarts sektion av reservatets mark, personer över 18 år en åttondel, föräldralösa barn under 18 år en åttondel och till alla de personer under 18 år som föds innan presidenten har tilldelat all mark i det reservatet skulle få en sextondel land (US. Congress, u.å).
Marken som tilldelas under denna lag skulle väljas av Native Americans. Familjeöverhuvudet skulle välja för de minderåriga och ett ombud av staten för de föräldralösa barnen. Dessa val skulle göras för att gynna individerna. När denna lag trädde i kraft hade de individerna fyra år på sig att välja en marklott och om någon misslyckades med att välja inom denna tidsram, skulle inrikesministern tilldela ett ombud som i sin tur skulle välja åt denne individ (US. Congress, 1887).
Fanns det inte tillräckligt med bra mark så att det räckte till alla individer i sådana andelar bestämda, skulle andelarna bli mindre men proportionellt till riktlinjerna. Detta betydde att man då minskade ner delarna men hade samma procentenhet av marken som man skulle fått från början. Om marken som tilldelas enbart var värdefulla för betningsändamål fick de individer ytterligare en del mark av sådant slag. Marken som tilldelades gjordes av speciella ombud valda av presidenten och inrikesministern. Inrikesministern kunde också skapa regler och föreskrifter som dessa ombud skulle följa. Dock skulle dessa godkännas av Commissioner of Indian affairs (ibid).
Vid utdelningen av marken skulle inrikesministern skapa förstahandskontrakt (patent) i den tilldelades namn som innebar att USA:s stat skulle hålla marken i 25 år där enbart denne Native American fick använda och nyttja marken. Vid slutet av denna 25-års period skulle staten, mot en avgift, ge marken till den individ eller dennes arvingar som avtalat. Denna 25-års period kunde förlängas av presidenten och andra överenskommelser kunde göras och då var detta avtal icke giltig mer. I det fall att någon Native American inte tillhörde eller bodde inom ett reservat kunde denne lämna in en ansökan till de lokala kontoret som skötte
markfördelning för att få samma rättigheter inom denna lag, som individer som redan bodde på ett reservat (ibid).
Den amerikanska staten hade lovat att lägga en viss summa pengar på reservaten och den summan skulle reserveras i den amerikanska skattekassan. Summan skulle tillfalla denne Native American, och/eller stammen som denna del av mark ägdes av. Detsamma, men med ränta på tre procent per år, skulle alltid reserveras av den amerikanska kongressen för att möjliggöra utbildning av den stammen. Kontrakten skulle registreras i kontoret som skötte markfördelningen, för att sedan lämnas kostnadsfritt till den tilldelade. Marken kunde användas för religiöst syfte eller för utbildning av Native Americans, men det fick inte överskrida 80 hektar. Man skulle inte heller kunna ändra syftet med dessa sällskap eller organisationer. Native Americans som hade ifrån-sagt sig sin status som Native American föredrogs att anställa inom allmänhetens tjänst, framför de som fortfarande tillhörde stammarna som berörs av denna lagen (ibid).
Efter mark hade blivit tilldelat till alla Native Americans av någon stam, eller snarare om presidenten tyckte att det verkar vara för stammens bästa, då kunde inrikesministern förhandla med stammen om köp och frigörelse. Detta behövde överensstämma med lagen eller stadgarna under vilket reservatet var hållen till, på sådant sätt som ansågs rättvist mellan USA:s stat och stammen. Köpet kunde inte bli avslutat utan kongressens godkännande (ibid). I och med slutförandet av fördelningen av mark till Native Americans ställde staten som krav att Native Americans skulle leva enligt lagen, den civila och den kriminella. Ingen skulle heller bli nekad sin rätt till skydd enligt lag. Alla Native Americans som hade blivit tilldelade mark under denna lag, eller annan lag eller förordning, och varje Native American född inom USA som hade frivilligt bosatt sig separat eller med en stam och “ [...] has adopted the habits of civilized life, is hereby declared to be a citizen of the United States” (ibid, sec. 6). Detta betyder att de som hade tagit till sig vanor av de civiliserade livet, skulle bli deklarerad en medborgare i USA (ibid).
I fall där bevattning av mark var aktuell var det inrikesministern som fick sätta upp föreskrifter som hen ansåg var nödvändiga för en rättvis och likvärdig distribution av bevattning. Det fanns en sektion där det beskrevs vilka stammar och områden som inte var delaktiga under denna lag. Dessa var områden som ockuperas av Cherokees, Creeks, Choctaws, Chickasaws, Seminoles, Osage, Miamies, Peorias, Sacs och Foxes infaller inte samt Seneca Nation of New York indians i New York och området i Nebraska där Sioux nations fanns (ibid).
En ändring som gjorts på denna lag kom 1893. En del grupper, som nämnts ovan, blev undantagna från denna lag och ändringen kom i form av att en förhandling med stammarna Cherokees, Creeks, Choctaws, Chickasaws och Seminoles, också kallade för The Five Civilized tribes. Ändringen genomfördes och resulterade i att en del av den allmän egendom tilldelades till dessa stammar i utbyte mot att de avskaffade stammarnas lokalstyre och
erkände statliga och federala lagar. Stammarna behövde skriva in sig i The Office of Indian Affairs och efter detta lades dessa individer också in i the general allotment act (US Congress, u.å).
Meningen med denna lag var att skydda Native Americans egendomsrättigheter men det blev inte resultatet. Marken som tilldelades kunde vara öken eller nästan öken som faktiskt inte passade för lantbruk. Det uppstod också problem då tekniken för självförsörjande jordbruk var annorlunda än inom stam-livet, (tribal way of life). Många Native Americans ville inte starta lantbruk och många som faktisk ville starta lantbruk hade inte råd med verktyg, djur, och annan viktig utrustning för att kunna utföra det. Samtidigt var det problem med arv då en del ungdomar inte kunde bruka marken då de gick på internatskola eller liknande. Fanns det ett flertal arvingar blev marken alldeles för liten för effektivt jordbruk (ibid). Egentligen förminskades Native Americans makt, de fick svårare att säkra resurser vilket inte ledde till en självständig odling som var ett utav de stora målen. Genom att dessa marklotter ofta var för små var det svårt att kunna gå med ekonomisk vinst och kunna leva på det. Därför behövde många hyra ut eller sälja sina landområden (Stuart, 1977).
Costas (1995) skriver i sin text att staten hade försökt att assimilera Native Americans en ganska lång tid men att inget har fungerat. Han beskriver the general allotment act som “[...] the last and most oppressive of such measures [...]”. (Costas, 1995, s. 48). Som sagt gjordes en förändring i lagen och vissa grupper som undantag blev välkomnade in, men behövde avskaffa deras stamstyre. “As a result of these negotiations, several acts were passed that allowed a share of common property to members of the Five Civilized Tribes in exchange for abolishing their tribal governments and recognizing state and federal laws” (U.S Congress, 1887).
The indian reorganization act implementerades i USA:s kongress 18 Juni 1934. Lagen kom till för att bevara och utveckla Native Americans land och resurser, ge rätten för dem att starta företag, organisera sig, upprätta ett kreditsystem, ge rätten till visst självstyre, och ge yrkesmässig utbildning (US. Congress, 1934).
Denna lag berör bland annat landägande samt rättigheter till nyttjandet av resurser. Det berör Papago stammens landrättigheter, samt att deras reservat skulle hädanefter följa den amerikanska lagen av extraktioner av mineraler vilket innebar att de som har i avsikt att använda Papagos land till att gräva efter mineraler måste betala en summa i hyra per hektar land till stammen. Detta var kravet för att få patent på rätten att gräva. Skador på marken skulle också betalas ut i form av finansiell kompensation till stammen. De skulle även betala in till staten för skador skedda (ibid).
I denna lag står det också att inrikesministern härmed även har rätten att ta mark och vattenrättigheter för att ge till reservaten mot betalning till den/de som äger marken. Dessa rättigheter togs då av USA och ges till Native American individer eller stammar och skulle hädanefter att vara fri från statliga och lokala skatter. Ministern hade alltså själv rätten att bestämma gränserna på reservaten, både ge och ta mark, i utbyte mot betalning (ibid).
Något som inrikesministern också hade i uppdrag var att implementera regler och föreskrifter för hantering av skogsbruk i Native Americans områden med principen av hållbar avkastning och att minska antalet betande djur på Native Americans markenheter. Inrikesministern skulle även skapa lagar för att skydda marken mot försämringar, erosion, och för att marken skulle kunna utnyttjas för sitt syfte på bästa sätt (ibid).
Lagen nämner även specifika summor som fick användas som lån till Native American studenter, samt fick ges ut för att betala avgifter åt dessa studenter på specifika skolor. Denna lag var däremot inte inriktad till alla stammar (ibid).
Delar av denna lag gällde inte alla stammar i USA. De som nämns vid namn som inte berörs av vissa delar är stammarna som följer, Cheyenne, Arapaho, Apache, Comanche, Kiowa, Caddo, Delaware, Wichita, Osage, Kaw, Otoe, Tonkawa, Pawnee, Ponca, Shawnee, Ottawa, Quapaw, Seneca, Wyandotte, Iowa, Sac och Fox, Kickapoo, Pottawatomi, Cherokee, Chickasaw, Choctaw, Creek, och Seminole. Det nämns även att en specifik klausul inte berör Native Americans av Klamath reservatet i Oregan (ibid).
Det nämns även att stammarna i vardera reservat hade rätten att organisera sig för sin gemensamma välfärd, de hade även rätten till att hålla lokala val och ha ett visst självstyre, under uppsynen av inrikesministern. Det gavs juridiska rättigheter till sitt reservat och stammarna ansågs även som en juridisk person. Lagen menade även att stammarna skulle få anställa jurister. Val av denna jurist och fastställande av avgifter skulle ses över av ministern. Detta skulle göras för att för att förhindra försäljning, disposition, hyrning, eller belastning på stammarnas land eller andra stamtillgångar utan samtycke från stammen. De skulle också kunna få förhandla med federala, statliga och lokala styren med hjälp av denna jurist som kunde föra deras talan. Inom denna lag räknades även eskimåer som lever i Alaska med som Native Americans, alltså berör detta även dem (ibid).
The indian reorganization act förklarar både Stuart (1977) i sin artikel och Clemmer (1986) i sin att lagen kom till för att stärka Native Americans, att upphäva moderniseringen av stam-strukturer, främja stam-kulturer och för att det ansågs att Native Americans kulturella identitet var i fara. Men lagen var också till för att assimilera Native Americans. Clemmer skriver att lagen i sig var teoretisk och opraktisk i verkligheten för stora delar av Native Americans, det ska dock poängteras att för en del, till exempel stammen Southern Utes, var den mer “praktisk”. Något som uppnåddes var att lagen upphävde policyn för marklotter för en del, Southern Utes, inte så mycket för resterande av de stammar som Clemmers utgått ifrån, (Western Shoshones och Hopis). Dessa andra grupper fick mer bakslag än framgångar av denna lag. En del av motiveringen bakom lagen bidrog till ackulturation då den medförde en del “västerländsk demokrati”, dock inte assimilation som USA:s stat ville. Tanken med assimilering var att föra in Native Americans i samhället, att förändra dem till amerikaner. Lagen gick mot kommunism och kooperativ förvaltning och ledning men försökte inte direkt förhindra fri företagsamhet. Enligt Clemmer upphävde lagen egentligen inte så mycket (ibid).
Ett av målen som Clemmer (1986) tar upp är assimilation. I sin artikel skriver han att det kunde finnas generellt tre olika ståndpunkter för vad lagen skulle åstadkomma eller har åstadkommit. Dessa var Native Americans självbestämmande, motstånd och upphävning av trenden att Native Americans stamkultur försvinner och som ett verktyg för assimilation. Clemmer skriver också att assimilationsförsöket inte lyckades, att Native Americans inte var i närheten att bli assimilerade.
“The IRA was the last great drive to assimilate the American Indian. [...] But assimilation, meaning fading into the general society with a complete loss of our identity and our culture, was another thing entirely, and we[Native Americans]had fought against this from the first coming of the white man” (Costas, 1995, s. 48).
Här beskriver Costo, i citatet ovan, att the indian reorganization act var ett sista försök att assimilera Native Americans.“This type of assimilation would be the foregone conclusion of the Indian Reorganization Act”. (ibid, s.48). Han fortsätter att skriva att mycket av det som skulle uppnås inte uppnåddes och att lagen misslyckades med en hel del, och speciellt ett utav målen, assimilation.
1968 trädde the indian civil rights act i kraft. Denna lag handlar om rättigheter gällande lagen, alltså att Native Americans skulle behandlas rättvist när det kommer till åtal för brott, straff, rätten till advokat, etcetera. Den handlar också om kultur och seder. Native Americans skulle inte förbjudas att utöva sin religion eller kultur, samt att de inte skulle berövas sin yttrandefrihet, rätt att protestera, de skulle känna sig säker i sin egen person och sitt hem samt att Native Americans inte skulle kunna berövas mark för offentlig användning utan rättvis kompensation (U.S Congress, 1968).
The general allotment act kom 1887 med syfte att skydda Native Americans egendomsrättigheter. Lagen reglerade tilldelning av mark till Native Americans och föreskrifter kring detta. Commissioner of Indian Affairs hade stor makt och ansvar inom the general allotment act då hen kunde godkänna och avslå fördelning av mark samt att hen kunde utge föreskrifter och annat runt omkring tilldelningen. Förändringar har gjorts inom denna lag, en del stammar som undantogs har välkomnats in. The indian reorganization act kom 1934 och handlade också en hel del om mark och- resursrättigheter. Bortsett från mark och egendomsrättigheter gav denna lag rätten till ett visst självstyre, rätten att organiseras sig och starta företag. The indian civil rights act som kom 1968 ger Native Americans rätten att utöva sina kulturella och religiösa vanor och seder samt trycker på rätten till frihet.
9.2. First Nations
The indian act of Canada trädde i kraft 1876 och är den huvudsakliga lagen som användes och används för bestämmelser kring indianstatus, land, och rättigheter kring First Nations individer och stammar. Den har konsekvent ändrats sedan etableringen 1876, främst har diskriminerande delar av lagen ändrats och tagits bort under åren, den senaste stora remissen
av lagen var 1985, men den senaste förändringen av lagen var 2019. The indian act hade stort fokus på att ge First Nation individer indianstatus, vilket är en juridisk status som ges till de som tillhör First Nation minoriteten. Denna status är ärftlig och ges ut till barnen till de som tillhör First Nations (Henderson & Parrot, 2020).
The indian act of 1876 förbjöd även vissa kulturella och religiösa seder inom stammarna. Flera religiösa traditioner och ritualer var därmed förbjudna, och lokalstyret i stammarna var inte längre det traditionella ärftliga styret av hövdingar som det tidigare varit, utan hädanefter var det en styrelse av demokratiskt valda ledare inom stammen som skulle bestämma över lokalstyret, även om deras makt var ytterst restriktiv (ibid).
The indian act förhindrade First Nations att äga mark utan att Minister of Indian Affairs gav sitt godkännande, samt att stammarnas lokala råd tilldelat marken till individen. Ministern för denna myndighet behövde godkänna vilken First Nation som ska få äga vilken mark. Ministern har då rätten att ge marken tillfälligt med villkor för att individen skulle få rätten till marken permanent. Lagen menade även att testamenten angående land och mark från First Nations inte fick förhindras, men ministern för myndigheten behövde godkänna det för att det ska träda i kraft (Government of Canada, 2021).
Finansiella lån som fick utbetalas till First Nations specificeras också i the indian act. Lån upprättas för att stammar, grupper, eller individer av First Nations skulle kunna införskaffa material och utrustning för jordbruk, samt att kunna betala ut löner och införskaffa bränsle som behövs inom jordbruket (ibid).
Något som brukade användas frekvent inom the indian act var något som kallas enfranchisement. Enfranchisement var en laglig process inom the indian act som användes för att säga upp någons indianstatus, vilket gjorde att individen inte längre hade rätten till det som följde med denna minoritetsstaus. Exempelvis hade de då inte längre rätten att bo på reservaten. Detta användes flitigt som en stor del av statens policy från lagens uppkomst 1876 fram tills dess att det avskaffades tillsammans med flera delar av lagen 1985. Det skedde frivilligt för att man då istället för sin minoritetsstatus skulle få bli en del av det övriga kanadensiska samhället och därigenom få de friheter som det innebar. Termen används även för de som förlorade sin status genom giftermål, men användes relativt sällan av medlemmarna i de olika stammarna. Detta användes alltså som ett tillvägagångssätt för staten att assimilera First Nations och få individer att säga upp sin status som minoritet och sitt kulturella arv, dock var det få individer som valde att frivilligt använda sig av enfranchisement (McCardle, 2014).
Lagen dikterade lokalstyret, kulturella och religiösa seder, samt utbildning för First Nations individer och stammar. Flera kulturella seder såsom danser blev gradvis förbjudna att genomföras, det blev även förbjudet för First Nations att anlita advokater inom land dispyter mot staten, utan godkännande från staten. Lagen införde även starka restriktioner på den tillåtna rörelsen för First Nations och deras varor. De fick inte sälja sina varor hur de ville utanför reservaten, vilket har hämmat stammarnas ekonomiska och sociala situation. Som
nämnt av Cannon (2006) blev kvinnor som gifte sig med en icke-First Nation av med sin indianstatus, så även kvinnans barn. The indian act lade stort fokus på vilka som skulle ses som First Nation i lagens namn. Detta sågs som en del av statens strategi, enfranchisement, som är en form av assimilering av First Nations. Personer med indianstatus kunde även bli av med denna juridiska status genom att ta examen från ett universitet, eller genom att bli kristen präst (Henderson & Parrot, 2020).
1951 gjordes stora delar av the indian act om. De mest förtryckande restriktionerna lyftes och för första gången fördes en dialog med First Nations för att förändra the indian act. Restriktionerna på danser och andra religiösa seder lyftes, kvinnor med indianstatus fick även rätten att rösta i reservatets lokala val efter förändringen 1951 (ibid).
Många förändringar i the indian act som gjordes 1951 gjorde att lagen blev mindre förtryckande, däremot fanns det fortfarande diskriminerande aspekter i lagen. Män med indianstatus var avsevärt mer privilegierade än kvinnor med samma juridiska status, och kvinnor hade betydligt lättare att få sin juridiska status som First Nation indragen. Ansvaret om socialt arbete, såsom barnavård och välfärd åt First Nations, blev även det 1951 förflyttat till provinserna. Provinserna hade då en tendens att ta barn ifrån deras familjer ifall de var socialt utsatta, istället för att ge stöd (ibid).
Förändringen i the indian act som gjordes 1951 gjorde stor skillnad för många med indianstatus, men det var först 1960 som premiärminister John Diefenbaker och hans regering skrev The Canadian Bill of Rights då människor med indianstatus fick rätten att rösta i de allmänna nationella valen. Tidigare var en individ tvungen att använda sig av enfranchisement och avsäga sig sin indianstatus för att få möjligheten att få rösta i de allmänna valen i Kanada, men hädanefter fick alla med indianstatus rösta utan att det skulle påverka deras status som First Nation (ibid).
“Second generation cut-off” (ibid) är en term som används som beskrivning till de som vars ena förälder har juridiska statusen 6(2). De hade inte längre rätten till indianstatus, alltså efter två generationer av giftermål där ena parten inte hade status som First Nation hade man inte rätten att få indianstatus (ibid). 1985 gjordes ännu en förändring i the indian act. Denna förändring kallas Bill C-31 och tog bort alla klausuler som nämner enfranchisement. Bill C-31, som även nämnts av Cannon (2006) förhindrade även att kvinnor med juridisk status som First Nation inte kunde tvingas avsäga sig den statusen genom giftermål, samt att kvinnans barn även de var garanterade indianstatus. Kvinnor som tidigare hade blivit av med sin status genom giftermål fick även den återinförd, samt fick deras barn. Bill C-31 resulterade i att det nu finns två olika sorters indianstatus, 6(1) och 6(2). Den juridiska statusen 6(1) är för individer vars båda föräldrar har rätten till juridisk status som First Nation, medans 6(2) är för de individer som endast har en förälder med indianstatus. Under 2010-talet gjordes tre ytterligare förändringar i the indian act, 2011 respektive 2015 och 2017. Dessa förändringar gjordes i syfte att rätta till de delar av the indian act som fortfarande var diskriminerande mot kvinnor gällande huruvida indianstatus kunde ges vidare mellan generationer olika för kvinnor och män. Ättlingar till kvinnor med indianstatus hade inte
samma rätt till den juridiska statusen som ättlingar till män, reformationerna under 2010-talet gjordes för att göra detta mer jämlikt, även kallat Gender Equity in Indian Registration Act -eller Bill C-3 (Henderson & Parrot, 2020).
2019 gjordes ännu en reformation av the indian act kallat S-3. Denna reformation berörde huruvida statusen får föras vidare till kusiner och andra släktingar. Detta efter ett rättsfall som berörde huruvida kvinnor med indianstatus som gifte sig med en icke-indianstatus man innan 1985 inte kunde ge sin indianstatus i arv till vissa ättlingar, samt huruvida barn som föddes utanför äktenskap mellan 1951-1985 fick ärva sin förälders juridiska status (Mandell Pinder, 2016). Efter denna förändring påstod staten att “all known sex-based inequities in the Indian Act have been addressed” (Henderson & Parrot, 2020).
Det har även skett att vissa provinser i Kanada har etablerat ett alternativ till the indian act och har infört regionala lagar. Ett exempel på detta är i provinsen Quebec som 1984 etablerade ett system av självstyre för First Nations i provinsen (ibid).
Under det tidiga skedet av Kanadas First Nation policy var assimilation in i det kanadensiska samhället målet som staten försökte uppnå. Över tid har detta setts som ett misslyckande och policyn har förändrats för att nu försöka uppnå kulturell pluralism och göra First Nations en del av det kanadensiska samhället utan att försöka assimilera dem genom enfranchisement, samtidigt som unik status och registrering ges till dem som ett försök att skydda deras kulturarv (Cannon, 2006).
The indian act i Kanada har förändrats dramatiskt sedan den trädde i kraft 1876. De förtryckande klausulerna har förändrats, genusdiskriminering inom lagen har berörts och förändrats, samt assimilationsförsöket av First Nations har setts som misslyckat och den generella opinionen har dramatiskt skiftat under senare halvan av 1900-talet. Lagen berör frågan om First Nations rättigheter som helhet, och det är genom denna lag som den kanadensiska staten har förhållit sig till sin ursprungsbefolkning.
10. Analys
Under detta avsnitt kommer först en jämförelse mellan Kanadas the indian act och USA:s the general allotment act, the indian reorganization act och the indian civil rights act. Syftet är att se vad för skillnader och likheter det finns mellan ländernas lagar. Efter detta kommer delen där lagarna analyseras genom teorierna andrafiering och assimilation i jämförelse med kulturell pluralism.
10.1. Jämförelse
Under detta avsnitt kommer en jämförelse av Kanadas the indian act och USA:s the indian reorganization act, the general allotment act och the indian civil rights act att presenteras.
10.1.1. Likheter
En likhet mellan dessa två länder är att lagarna kom ungefär under samma tid, the indian act för Kanada kom på senare 1800-tal, specifikt 1876, detsamma med the general allotment act för USA som också kom under senare delen av 1800-talet, (1887). Detta gör att det är mer relevant att jämföra lagarna med varandra, då de tillkom under samma tid. Det hade inte varit lika berättigat att jämföra lagar som skapades vid olika tillfällen, med anledning av att samhället förändras under tidens gång. The indian reorganization act för USA kom lite senare, 1934, och the indian civil rights act kom mycket senare, 1968 men på grund av att Kanadas the indian act har förändrats ett flertal gånger kan de jämföras. Ett datum som utmärker sig är 1951 då stora förändringar av the indian act gjordes. Det ska dock poängteras att the indian act senaste förändringar kom 2019 vilket är signifikant senare än den senaste lagen som kom till i USA som vi har undersökt, the indian civil rights act.
Innehållet i de båda ländernas lagar är snarlika. Mycket handlar om mark och-resursrättigheter men med undantag från the indian civil rights act i USA som handlar mycket om kultur, religion och seder, samt frihet. Detta är saker som även nämns i delar av Kanadas the indian act. Lagarna handlar om tilldelning av mark från de respektive reservaten i USA och Kanada till ursprungsbefolkningarna och hur detta ska gå till samt regler kring förhållningssätten efter tilldelningen. I båda länderna fanns en minister som hade makten att bestämma gällande markrättigheter. Det var inrikesministern i USA:s the indian reorganization act och Commissioner of Indian Affairs i the general allotment act, som fick godkänna och ge avslag. I slutändan fick dessa ministrar stort förtroende och ansvar för Native Americans då de hade makten att bestämma över dessa lagar. Kanada har en till stor del liknande lag kring markfördelning som USA har. Kanadas Minister of Indian Affairs var den ansvariga ministern som hanterarde reservatens rätt till mark, gav avslag och godkännande. Likheten är att First Nations och Native Americans hade en till viss del makt över sin egen mark, men båda länderna hade en ansvarig minister som hade ett högre bestämmande över markfördelningen. Som vi ser hade ministrarna väldigt stort ansvar och kunde skapa föreskrifter, godkänna och avslå olika förfrågningar. Denna likhet finns inom både USA och Kanada och bidrar till, som vi ser det, underminering av ursprungsbefolkningarnas självbestämmande. Vilket gör att de egentligen inte kunde bli självförsörjande som lagen förespråkade.
Lagarna gör att vi kan anta att assimilation av First Nations och Native Americans var en ambition i båda länderna. Detta går att urskilja genom lagtexterna där man aktivt försökte uppmuntra minoriteterna att avsäga sig sin status som First Nation, eller Native American, för att bli en del av det övriga samhället. Detta märks till exempel genom Kanadas användning av enfranchisement, och USA:s vilja att göra arbetsmarknaden mer tillgänglig för Native Americans som aktivt assimilerade sig och anammade den amerikanska majoritetskulturen. Detta är båda exempel på tillvägagångssätt som användes i intentionen att assimilera ursprungsbefolkningen till att bli en del av resterande samhälle. Både Clemmer (1986) och Costo (1995) beskriver i sina texter att the indian reorganization act och the general allotment act försökte att assimilera Native Americans men att detta misslyckades.
I Kanada implementerades även enfranchisement genom tvång av First Nations som valde att utbilda sig, arbeta som präster, samt kvinnor som valde att gifta sig med en icke-First Nations man. Denna tvångsassimilering av kvinnor som valde att gifta sig med en man som inte hade indianstatus pågick i över ett sekel, det avskaffades först 1985.
Genom assimilation ville man att dessa individer skulle blir mer typiskt kanadensiska och amerikanska. The indian reorganization act och the general allotment act ville ge Native Americans i USA en chans att bli självförsörjande på jordbruk och på så sätt bidra till ekonomin och samhället. Det finns likheter mellan the indian reorganization act, the general allotment act och Kanadas the indian act som vi upplever ger en tydlig riktning mot assimilation. Genom vårt sätt att läsa lagarna gör vi bedömningen att assimilation av First Nations var målet med the indian act under en lång tid. Det var inte förrän senare som lagens agenda förändrades mot att förespråka en mer inkluderande policy där First Nations hade rätten till sin kulturella identitet. Det finns också en del inskränkande delar i de båda tidigare lagarna i USA, att staten hellre ville anställa någon som sagt ifrån sig sin indianstatus, att det blev lättare att bli medborgare och i förändringen av the general allotment act då ett flertal som undantogs från lagen blev välkomnade in genom att avskaffa sitt lokalstyre och erkänna de statliga och federala lagarna.
I båda länderna sågs stammarna som sina egna juridiska personer, och lokalstyret i de olika reservaten hade ett visst självbestämmande. The indian act och the indian reorganization act gav reservaten rätten och möjligheten till lokala demokratiska val över hur lokalstyret i reservaten skulle se ut, detta med uppsikt av den ansvariga ministern. Traditionellt har First Nations och Native Americans stammar haft ett ledarskap i form av en hövdingsposition som har ärvts ner i generationer. Demokratiseringen av Nordamerika har gjort att lagarna har förändrats och gjort lokalstyret demokratiskt, om än restriktivt i vad de får bestämma. Men några av de amerikanska stammarna behövde på grund av the general allotment act säga upp sitt självstyre.
Ännu en likhet finns mellan the indian act i Kanada och the indian civil rights act i USA. Denna likhet är att både First Nations och Native Americans hade rätt att utföra sina religiösa och kulturella vanor och seder. I Kanada var det förbjudet när lagen tillkom 1876 men förändrades senare till att de fick rätten att utföra sina kulturella och religiösa seder. I USA
beskrivs det i första delen av the indian civil rights act. Vid ungefär samma tidpunkt kom samma rättigheter i Kanada. Denna förändring i Kanada kom under senare halvan av 1900-talet, och den nya lagen i USA som hanterar dessa frågor stiftades 1968. Dessa tillägg påvisar då en likhet i utvecklingen i samhället genom att ge rätten och friheten till religiösa och kulturella seder och vanor.
Att kunna organisera sig, starta företag, ha ett bank och- kreditsystem var något som både fanns med i Kanadas the indian act och USA:s the indian reorganization act. Medborgarskap nämndes också i båda ländernas lagar, som handlade om att frivillig assimilation (USA) och enfranchisement (Kanada) uppmuntrades för att bli medborgare. Rösträtt fanns också med i de båda ländernas lagar. Att vara lika inför lagen nämns i the indian act för Kanada och i the indian civil rights act för USA. De båda ländernas lagar nämner också att Native Americans och First Nations ska kunna organisera sig för sin gemensamma välfärd.
10.1.2. Skillnader
En första observation är att USA har flera lagar för Native Americans. Kanada har en lag som hanterar frågan om First Nations som helhet, som de har utvecklat och förändrat över tid. USA har också ändrat i the indian reorganization act men inte i samma utsträckning som Kanada har ändrat i the indian act. De senaste förändringarna i Kanadas the indian act var 2019, och hela lagen har förändrats dramatiskt sen den grundades 1876. USA har däremot låtit största delarna av sina lagar vara såsom de var när de skrevs 1887 och 1934, vilket vi anser tyda på att USA inte har varit eller är lika villig till förändring inom deras juridiska ramverk som deras nordamerikanska grannar, utan istället lägger till lagar såsom de har gjort, ett exempel är the indican civil rights act.
En annan skillnad är att USA har undantag i sina lagar för vissa grupper av Native Americans. Det är alltså vissa grupper som inte fick eller får vara med under lagarna. Inom the indian act i Kanada finns inga undantag inom First Nations, utan det gäller alla First Nations som är registrerade hos myndigheten. I den regleringen som gjordes i the general allotment act blir några undantagna stammar välkomnande in men dock inte alla, det finns fortfarande undantag.
Vad vi kan utläsa har Kanada har haft mer fokus på att ställa tillrätta könsdiskriminering inom deras lag. På senare år har Kanada lagt kraft på att ta bort de diskriminerade delarna mot kvinnor som hur de förlorar sin indianstatus och hur den går i arv beroendes på vem de gifter sig med. De amerikanska lagarna har inte med några juridiska skillnader mellan hur kvinnor och mäns indianstatus ska gå i arv beroendes på personens kön. Från vad vi kan se kring just dessa lagar finns det inte med några paragrafer som särskiljer mellan Native American män och kvinnor inom de amerikanska texterna vi har analyserat.
Under the indian acts tidiga år var det få delar av lagen som ansågs gynnande för First Nations. Flertalet saker förbjöds när lagen trädde i kraft. Exempel på detta var kulturella och religiösa seder unika för First Nations, som till exempel dans i religiöst syfte. Dessa delar av lagen togs däremot bort från the indian act under mitten av 1900-talet, men det är fortfarande relevant att nämna då det under den tiden påverkade relationen mellan Kanada och First Nations stammarna signifikant. USA och deras lagar förbjöd inget rakt ut och man kan säga att deras lagar var mer gynnande när de trädde i kraft, men har inte utvecklats lika väl med tiden.
Kanadas indian act berör hur landet och staten skulle förhålla sig till First Nations, vilket resulterar i att frågor såsom markfördelning inte beskrevs i lika stor detalj. The indian reorganization act och the general allotment act handlar mestadels om markrättigheter och nämner knappt något om kultur och seder. Det är där the indian civil rights act kommer in som tillägg. Det är därför en till skillnad uppkommer gällande hur detaljrik lagarna var och i USA:s lagar beskrevs det mer i detalj hur markfördelning skulle se ut och inte i samma utsträckning i Kanadas the indian act. Detta kan återigen bero på att Kanadas lag nuförtiden är en väldigt bred lag som berör flertalet frågor medan USA har flertal lagar med olika syften. Något som uppkommer kort i USA:s the indian reorganization act var att de skulle ge ut lån till studenter som var Native Americans vilket inte uppkom i Kanadas lag på samma premisser, utan the indian act nämner istället lån som fick betalas ut för att kunna bedriva lantbruk till de First Nations som behövde. Dessa lån var då i form av utrustning och dylikt. Den sista skillnaden mellan länderna är att i USA:s the general allotment act höll USA marken som tilldelas i 25 år innan individen fick köpa ut den eller sälja. Detta gjorde att de Native Americans som ägde marken inte riktigt ägde marken förrän 25 år efter de fått den tilldelad. Detta uppkom inte i Kanadas lag.
10.2. Assimilation i jämförelse med kulturell pluralism
När de formella lagarna kring hur staterna skulle förhålla sig till sina ursprungsbefolkningar uppkom bedrevs en politik som medförde att assimilation blev en konsekvens av de nystiftade lagarna. Vi har genom vår studie dragit slutsatsen att flertalet av skrivningarna var formulerade så att assimilation skulle bli resultatet. Tidigare forskning drar också samma slutsats. Det fanns olika tillvägagångssätt för staterna att försöka få First Nations och Native Americans att assimilera sig in i det mer normativa samhället. Kanada lade stort fokus på enfranchisement, vilket var ett sätt för First Nations att få samma rättigheter som andra medborgare i Kanada, mot kostnaden att individen avsade sig sin indianstatus. Staten försökte även göra det svårt för First Nations att utöva sina rättigheter som kulturell minoritet genom att till exempel förbjuda vissa delar av deras kulturarv, som nämnts ovan. Detta visade sig inte vara ett effektivt sätt och individer valde sällan att använda sig av enfranchisement, utan föredrog att behålla sin indianstatus. Under senare halvan av 1900-talet erkände staten att assimileringsförsöket inte hade fungerat såsom det var tänkt när the indian act skrevs. Den
generella opinionen om huruvida landets förhållningssätt mot First Nations skulle fortgå förändrades då till att likna något som var mer som kulturell pluralism. First Nations fick större rätt till sin egen juridiska status som First Nations, och förändringar gjordes för att göra indianstatusen mer jämlik mellan kvinnor och män, varav de senaste av dessa korrigeringar gjordes så sent som 2019. Förbudet mot kulturella seder togs också bort vilket påvisar förändringen från assimilation där man inte tillät en annan kultur att utöva sina seder, till kulturell pluralism där dessa seder fick utövas och kulturen fick samexistera bredvid den nationella kanadensiska kulturen.
I Kanadas fall var förbudet mot kulturella seder en påvisande faktor på att ambitionen med lagen till en början var att assimilera First Nations. Men under senare delen av 1900-talet förändrades denna lag till att vara mer inriktad för att uppnå kulturell pluralism. First Nations förhindras inte längre från att utöva sin kultur eller sin religion utan detta förbud togs bort. Detta var ett försök till att olika kulturer skulle kunna leva parallellt med varandra vilket är kulturell pluralism i praktiken.
USA:s lagar antydde att Native Americans skulle assimilera sig in i det amerikanska samhället. Staten ville att ursprungsbefolkningen skulle bli en del av och bidra till samhället. De menades att Native Americans då skulle ta till sig de typiska amerikanska vanorna och det typiska amerikanska sättet. The general allotment act kom till för att Native Americans skulle bli självförsörjande på jordbruk, dock behöver de använda sig av det amerikanska sättet att bedriva ett jordbruk, inte sättet som Native Americans redan traditionellt använt sig av. Detta blev ett misslyckande då Native Americans inte var vana vid eller hade kunskapen om detta nya sätt att bedriva jordbruk och därför misslyckades också assimileringsförsöket. Det nämns även i lagarna att Native Americans som tagit till sig vanor från det amerikanska samhället fick bli amerikanska medborgare. Det var också en bonus att assimilera sig för anställning inom den offentliga sektorn samt att förändringen som gjordes i the general allotment act hade som krav att de sa upp sitt lokalstyre. Detta kan verkligen ses som assimilation, då man försökte att få en minoritetsgrupp att lämna sin kultur för att bli en del av majoritetsgruppens kultur istället.
USA hade också en liknande situation som Kanada, i och med the indian civil rights act 1968, gavs även Native Americans rätten att utföra sina kulturella och religiösa seder, det ska dock poängteras att varken i the indian reorganization act eller the general allotment act fanns förbud mot dessa seder såsom i Kanadas lag. Detta var ett resultat av ett paradigmskifte i landet som lade mer fokus på kulturell pluralism, istället för det tidigare misslyckade assmilationsförsöket. I denna lag kunde man se hur staten satte mer fokus på kulturell pluralism då man uppmuntrade de egna kulturella och religiösa sederna. Man kan hävda att the indian civil rights act var ett försök på kulturell pluralism hellre än assimilation då man beskriver att de har rätten att utföra sina seder bredvid den nationella kulturen och att detta inte skulle eller kunde förbjudas i någon form.
