• No results found

Ett nytt arbetssätt inom Kungälvs ambulansverksamhet : Ambulanssjuksköterskans upplevelse

N/A
N/A
Protected

Academic year: 2021

Share "Ett nytt arbetssätt inom Kungälvs ambulansverksamhet : Ambulanssjuksköterskans upplevelse"

Copied!
36
0
0

Loading.... (view fulltext now)

Full text

(1)

EXAMENSARBETE - MAGISTERNIVÅ VÅRDVETENSKAP

VID AKADEMIN FÖR VÅRD, ARBETSLIV OCH VÄLFÄRD M2020:69

Ett nytt arbetssätt inom Kungälvs ambulansverksamhet

- Ambulanssjuksköterskans upplevelse

Linus Backlund

Aynil Savas

(2)

Uppsatsens titel: Ett nytt arbetssätt inom Kungälvs ambulansverksamhet - Ambulanssjuksköterskans upplevelse

Författare: Linus Backlund Aynil Savas Huvudområde: Vårdvetenskap

Nivå och poäng: Magisternivå, 15 högskolepoäng

Utbildning: Specialistutbildning med inriktning mot ambulanssjukvård Handledare: Pär Wennberg

Examinator: Agneta Kullén Engström

Sammanfattning

Ambulanssjukvården i Sverige har under de senaste åren fått mer möjlighet för avancerade prehospitala bedömningar och samtidigt ett ökande antal uppdrag. Under denna period ses ingen ökning i antalet ambulansresurser vilket har lett till minskad en hög belastning på både verksamhet och personal. Många ambulansområden har

utvecklat arbetssätt för att kunna kvarlämna, hänvisa eller beställa alternativ

transportsätt, detta för att kunna frigöra mer ambulanser. Med dessa nya arbetssätt sätts personalen under nya krav som har upplev både positivt och krävande. Brist på

återkoppling, otillräckligt stöd från ledning och brist på utbildning är några av de bekymmer som tidigare upplevts. Syftet med denna studie är att beskriva hur

ambulanspersonalen vid Kungälvs sjukhus upplever att arbeta med det nya arbetssättet där hänvisning till annat transportsätt eller vårdnivå och överlämnande av VIPP-dokument samt uppföljning av handläggningen ingår. Studien har baserats på en kvalitativ intervjustudie där tio ambulanssjuksköterskor eller sjuksköterskor, med eller utan annan specialistutbildning, som arbetar med detta arbetssätt intervjuats med

förbestämda frågor. Resultatet visar att sjuksköterskorna i Kungälv upplever arbetssättet generellt som positivt. Det lyfts fram att återkoppling till patienterna upplevdes som mycket givande. Diskussion: Informanterna upplever i många fall samma bekymmer som i tidigare studier. Dock inte bekymret med att inte få någon återkoppling vilket visar att Kungälvs arbetssätt har hittat en lösning på en de tidigare upplevda besvären med att kvarlämna eller hänvisa patienter.

Nyckelord: Hänvisning, Kungälv, Ambulansverksamhet, ambulanssjuksköterska,

(3)

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

INLEDNING _________________________________________________________ 1 BAKGRUND _________________________________________________________ 1

Ambulanssjukvården i Sverige _______________________________________________ 1 Patientens förväntningar på ambulanssjukvården _______________________________ 1 Ambulanssjukvårdens ansvarsområde ________________________________________ 2 Ambulanssjuksköterskans ansvarsområde _____________________________________ 3 Prehospital bedömning _____________________________________________________ 4 PROBLEMFORMULERING ____________________________________________ 5 SYFTE ______________________________________________________________ 5 METOD _____________________________________________________________ 5 Kvalitativ ansats ___________________________________________________________ 5 Urval ____________________________________________________________________ 6 Datainsamling _____________________________________________________________ 6 Dataanalys _______________________________________________________________ 7 Etiska överväganden _______________________________________________________ 8 RESULTAT __________________________________________________________ 9 Samarbete och stöd ________________________________________________________ 9 Känslor kring att hänvisa och lämna hemma __________________________________ 11 Arbetssättets struktur _____________________________________________________ 13 Förslag till förbättring _____________________________________________________ 15 Personlig utveckling _______________________________________________________ 16 DISKUSSION _______________________________________________________ 17 Metoddiskussion __________________________________________________________ 17 Trovärdighet_____________________________________________________________ 18 Resultatdiskussion ________________________________________________________ 18 Hållbarhet _______________________________________________________________ 21 SLUTSATSER _______________________________________________________ 21 KLINISKA IMPLIKATIONER _________________________________________ 22 REFERENSER ______________________________________________________ 23 Bilaga 1 _________________________________________________________________ 27 Bilaga 2 _________________________________________________________________ 30 Bilaga 3 _________________________________________________________________ 32

(4)

INLEDNING

Ambulanssjukvården är en organisation som har utvecklats genom att gå från att vara ett transportmedel till att vara en resurs som utför specialistvård och bedömningar och är inte sällan den första komponenten i vårdkedjan för patienten. Ambulanssjukvården har ett ökat arbetstryck vilket har lett till ett ökat krav på ambulanspersonalen att hänvisa patienter till andra alternativ än ambulanstransport. På Kungälvs sjukhus har personalen sen 2018 även som arbetsuppgift att kontakta patienter som blivit hänvisade för

återkoppling av den bedömning de fått.

Denna studie har som syfte att ge ökad kunskap och förståelse för hur

ambulanssjuksköterskor upplever att hänvisa patienter till annat transportsätt eller till en annan vårdnivå än akutmottagningen samt hur sjuksköterskan upplever det nya

arbetssättet med uppföljning.

BAKGRUND

Ambulanssjukvården i Sverige

Ambulanssjukvården har utvecklats genom att gå från att vara en transportresurs, till att vara en resurs som utför specialistvård och är den första komponenten i vårdkedjan (Poljak, Tveith & Ragneskog 2006). Denna mer komplexa och avancerade vård har lett till ökande tid per uppdrag och samtidigt ses ingen resursförstärkning av

ambulansresurser inom åren 2003 till 2014 (Bremer 2016, s. 52-53). En rapport från Västra Götalandsregionen visar att antalet ambulansuppdrag stadigt har ökat med drygt 50 000 uppdrag mellan åren 2009 och 2016 (Västra Götalandsregionen 2017). När telefonoperatörerna på SOS och Svlc (sjukvårdens larmcentral) prioriterar samtalen finns en stor säkerhetsmarginal vilket har medfört att bara en tredjedel av patienterna faktiskt har behov av en ambulans och nästan hälften av patienterna erhåller en av de två lägre prioriteringarna (Ek, Edström, Toutin, och Svedlund 2013; Hjälte, Suserud, Herlitz & Karlberg 2007a). Både ambulanspersonal och larm-operatörer vittnar om att ambulanser även ibland används för andra uppdrag än de prio 1-3 uppdrag som de är tänkta för (RIR 2012:20). Historiskt har patienter blivit transporterade till

akutmottagning oavsett deras medicinska status (Hjälte, Suserrud, Herlitz & Karlberg 2007b). Denna utveckling av bland annat ökat tryck från allmänheten leder till att akutmottagning och ambulansverksamheten därför blir hårt överbelastade (Khorram-Manesh, Lennquist Montán, Hedelin, Kihlgren och Örtenwall 2011).

Patientens förväntningar på ambulanssjukvården

Enligt Abelsson och Lindvall (2017) har sjuksköterskan ett stort ansvar för att bevara patientens värdighet och genom att bemöta den unika individen och situationen med respekt. När en individ kommer i kontakt med den prehospitala vården, resulterar det oftast i en oväntad situation som har uppstått på grund av sjukdom eller trauma och inget annat färdmedel är aktuellt för patienten (Morgans, Archer, Walker & Thuma, 2005; Ahl, Nyström & Jansson, 2006). Detta kan skapa en känsla av lidande hos individen och inte sällan uppkommer känslor av sårbarhet och minskad värdighet. Enligt Abelsson och Lindvall (2017) så har värdighet och respekt en stark koppling till varandra.

(5)

Enligt Lederman et.al (2019) är ett beslutfattande gällande patientens behov av lämplig vårdnivå en komplex process och skall beakta patientens, närståendes,

ambulanspersonalens samt hälso- och sjukvårdens perspektiv och behov. Enligt Ahl, Nyström och Jansson (2006) så förväntar sig patienten att få hjälp när hen ringer efter en ambulans och när ambulanspersonalen anländer, så är individen säker på att få hjälp. Det fanns patienter som blev förvånade över att ambulanspersonalen inte lastade

patienten direkt utan påbörjade bedömning och behandling på plats (Ahl, Nyström och Jansson 2006). Ambulanspersonalen kunde känna sig ifrågasatta när de försökte att förklara för patienten och anhöriga varför de inte var aktuellt med en ambulans och det ledde till att ambulanspersonalen började reflektera efteråt om de kunde ha gjort något annorlunda och om det hade gett ett annat utfall (Backman, Juuso, Borg & Engström 2018). Ahl, Nyström och Jansson (2006) visar också att många patienter inte ringer ambulanssjukvården direkt. Det är många gånger då patienter själva inser att de måste ringa ambulanssjukvården, men det är inte sällan som det är någon anhörig eller

närstående som ringer åt dem, då de tar beslutet att patienten själv inte längre klarar sig. Känslan av att ringa ambulanssjukvården ger en slags känsla av lättnad, även om det i många fall kändes jobbigt att ringa.

Enligt Ahl, Nyström och Jansson (2006) så framkommer många känslor, när någon tagit beslutet att ringa ambulanssjukvården. Vidare menar Ahl, Nyström och Jansson (2006) att patienten upplever en trygghet att få åka ambulans till sjukhuset, när de själva inte hade möjligheten att själva ta sig in till sjukhuset. Elmqvist, Fridlund och Ekebergh (2008) menar att patienten upplever lättnad att få lämna över ansvaret till vårdarna. Det förekommer även överanvändning av ambulans på grund av ignorans samt

bekvämlighet, en del patienter tror exempelvis att de kommer att få snabbare hjälp genom att åka med ambulansen in istället för att själva ta sig in till akutmottagningen och vänta i väntrummet (Ahl, Nyström & Jansson 2006). Enligt Hjälte, Suserud, Herlitz och Karlberg (2007b) används ibland ambulans som taxi, det vill säga patienter får till sig en ambulans, men som egentligen inte har något behov av prehospital vård. Femtio procent av ambulansverksamhetens uppdrag är icke akuta ärenden (Hjälte, Suserud, Herlitz och Karlberg 2007b; Lederman et al. 2019).

Ambulanssjukvårdens ansvarsområde

Enligt hälso- sjukvårdslagen (SFS 2017:30) ska hälso- och sjukvården i Sverige ska åtgärda, förebygga, utreda och behandla sjukdomar, ohälsa och skador, denna lag reglerar även sjuktransporter. Hälso- sjukvårdslagen (SFS 2017:30) beskriver kravet på en god vård på lika villkor och ambulanssjukvårdens funktion regleras framför allt i kapitel 7 i denna lag:

“6 § Landstinget svarar för att det inom landstinget finns en

ändamålsenlig organisation för att till och från vårdinrättning eller läkare transportera personer vars tillstånd kräver att transporten utförs med transportmedel som är särskilt inrättade för ändamålet.”

Det är landstingens ansvar att tillgodose att en ambulans ska bemannas för att kunna transportera och behandla patienter på ett säkert och ändamålsenligt sätt.

(6)

Socialstyrelsens föreskrifter om ambulanssjukvård m.m (SOSFS 2009:10) beskriver ansvaret att tillgodose att det finns en plan för antalet ambulansresurser, ett mål med ambulanssjukvården och hur ambulansverksamheten ska vara organiserad.

Det framgår av Riksrevisionen (RIR 2012:20) att det skiljer sig i de olika landstingen om vilket krav som finns på personalen i ambulansen. Vissa landsting kräver att ambulansen är bemannad med specialistsjuksköterska medan andra landsting anser det tillräckligt med grundutbildad sjuksköterska. På samma sätt framgår det att det skiljer sig i ambulanspersonalens befogenhet när det kommer till att re-evaluera behovet av ambulans (RIR 2012:20). Ambulansverksamhetens kärnverksamhet är att vårda de patienter med de största medicinska behoven, vilket kan vara direkt livräddande, samtidigt som utvecklingen går mot mer att även vårda och bedöma patienter med osäkra vårdbehov i en omväxlande miljö (Bremer 2016, ss. 48, 52, 55-56, 62-63).

Ambulanssjuksköterskans ansvarsområde

En ambulanssjuksköterska behöver en utvecklad handlingsberedskap inför oförutsedda och varierande uppdrag, även med begränsad information, i skiftande vårdmiljöer och ibland ogynnsamma omgivande förhållanden (Riksföreningen för

ambulanssjuksköterskor och svensk sjuksköterskeförening 2012, s. 4).

Det ställs höga krav på ambulanssjuksköterskan som arbetar i två kompetensområden som innefattar både medicin och vårdvetenskap (Nyström & Herlitz 2016, s. 17). Den medicinska specialiteten utgår från en naturvetenskaplig kunskapssyn medan den vårdvetenskapliga specialiteten utgår från humanvetenskapen och har sitt fokus på den unika patienten med dess förmåga till utveckling och ansvar (Nyström & Herlitz 2016, s. 17; Poljak, Tveith & Ragneskog 2006 s.48). Ambulanssjuksköterskan skall ha kompetens att vårda, bedöma och prioritera patienter med varierande vårdbehov (Riksföreningen för ambulanssjuksköterskor och svensk sjuksköterskeförening 2012). Enligt kompetensbeskrivningen av riksföreningen för ambulanssjuksköterskor och svensk sjuksköterskeförening (2012) så ska ambulanssjuksköterskan bland annat kunna hänvisa patienten till rätt vårdnivå genom att samverka med andra vårdinstanser, som exempelvis kommunal vård, primärvård och specialistvård. Ambulanssjuksköterskan skall också kunna ha ett etiskt förhållningssätt gentemot patienten genom att visa respekt för den unika individen, ha respekt för integritet och värdighet samt förmåga att undvika oreflekterade omhändertaganden (Riksföreningen för ambulanssjuksköterskor och svensk sjuksköterskeförening 2012). Etiska utmaningar är något som finns inom alla vårdinstanser, men det som är karaktäristiskt för ambulanssjukvården är bland annat att de har en begränsad tid i sitt möte med patienten och att mötet oftast sker i andra miljöer och klimat. Dessa miljöer kan vara patientens egna hem eller på en olycksplats, det är alltså ingen förbestämd vårdmiljö som på sjukhus. Att gå in i någon annans hem kan skapa ett annat maktförhållande än vad som sker på sjukhus och patienten kan ibland känna ett större utrymme för att uttrycka sin autonomi (Sandman & Bremer 2016).

Enligt Svensk sjuksköterskeförening (2016) ska sjuksköterskan ska arbeta mot personcentrerad vård vilket innebär att sjuksköterskan ser patienten i dess helhet, det vill säga inte enbart de fysiska behoven utan även de andliga, existentiella, sociala och

(7)

psykiska behoven. Det handlar också om att respektera och bejaka patientens egen upplevelse av hälsa och ohälsa samt att utgå från patientens upplevelse för att främja hälsa i relation till vad hälsa är för den specifika individen (Svensk

Sjuksköterskeförening 2016). Helhetssyn och patientperspektiv är två viktiga komponenter för god vård (Magnusson, Ekebergh, Jutengren och Knutsson 2014).

Prehospital bedömning

När ambulanssjuksköterskan når patienten påbörjas det prehospitala vårdmötet

(Andersson Hagiwara & Wireklint Sundström 2016, s. 184). I detta vårdmöte ska någon typ av prehospital bedömning av patientens tillstånd påbörjas. Två exempel är

koncepten AMLS eller PHTLS där vårdaren börjar med ABCDE principen som innebär en snabb bedömning av luftvägar, ventilation, cirkulation och patientens medvetande för att sedan gå in i en djupare bedömning som utmynnar i att identifiera en fältdiagnos utifrån patientens huvudsymtom (NAEMT 2011, ss. 3-40; NAEMT 2016, ss. 138-160). I de svenska ambulanserna används huvudsakligen ´Rapid Emergency Triage and Treatment System´ (RETTS) som ett instrument att prioritera och triagera patienterna (Widgren & Jourak 2011). Eftersom ambulansverksamheten och akutmottagningarna ibland blir överbelastade så finns det finns stora fördelar att utveckla ett nytt eller förbättra nuvarande triagesystem för att bättre kunna styra patienter till annan vårdnivå än akutmottagning (Khorram-Manesh, Lennquist Montán, Hedelin, Kihlgren och Örtenwall 2011). I sydvästra Sverige börjar nu möjligheten växa fram att för ambulanssjuksköterskor tillsammans med rådgivande läkare göra bedömning om patienten kan kvarstanna hemma, söka vårdcentral eller tas med till akutmottagningen (Larsson, Holmén & Ziegert 2017). Vissa landsting har också denna möjligheten att utifrån kriterier i behandlingsriktlinjerna och med eller utan läkarkontakt re-evaluera behovet av ambulans. Det framgår också att fler landsting utvecklar möjligheterna till detta i framtiden (RIR 2012:20).

Ambulanspersonalen upplever att det är ett ökat krav på dem att hitta alternativ till att transportera patienten i ambulans (Höglund, Schröder, Möller, Andersson-Hagiwara, Ohlsson-Nevo 2018; Lederman, Löfvenmark, Djärv, Lindström, Elmqvist 2019). Ambulanspersonalen uttrycker att de känner en osäkerhet och ett stort ansvar till deras bedömning av de patienter som inte medföljer i ambulansen (Höglund et al. 2018; Lederman et al. 2019). En sådan bedömning tar tid vilket också skapar en frustration eftersom det tar tid från att kunna vara tillgängliga för uppdrag med högre prioritet (Höglund et al. 2018).

Ambulanspersonalen känner ofta att de saknar stöd av organisationen i dessa

bedömningar samtidigt som deras kliniska riktlinjer upplevs som otillräckliga för detta arbetssätt (Höglund et al. 2018; Lederman et al. 2019). Bristen på feedback och att veta om deras bedömning var rätt skapar också en osäkerhet hos ambulanspersonalen (Lederman et al. 2019).

Ambulansverksamheten i Kungälv arbetar sen 2018 med att erbjuda patienten alternativ till ambulanstransport. Detta innebär att patienten först bedöms på plats och kan efter det hänvisas till annan vård än akutmottagning. Även de fall när patienten hänvisas till akutmottagning så kan det i vissa lämpliga fall ske med annat transportsätt så som

(8)

sittande / liggande sjukresa eller egen bil. I detta arbetssätt ingår även att patienten erhåller ett “Vårdinsats på plats” (VIPP) dokument där en kopia går till

ambulanspersonalen och en kopia till patienten. Där står kort om vilka vårdåtgärder och annan journal-aktuell information som patienten erhållits. Sedan kontaktas patienten av ambulanspersonalen för att följa upp resultatet av att inte åka med ambulansen

(personlig kontakt med ambulanschef Tommy Claesson 2020). Detta kan ge personalen en chans till feedback vilket upplevdes som en av bristerna i att hänvisa patienter i studien av Lederman et al. (2019).

PROBLEMFORMULERING

Ambulanssjukvården har de senaste åren upplevt en ökande belastning med stabilt ökande antal uppdrag utan att antalet ambulansresurser ökas. Detta har lett till ökade krav på personalen i ambulansen. Som en följd av detta har flera landsting förändrat sitt arbetssätt, där sjuksköterskor får större befogenheter för att kunna hänvisa patienter till olika vårdnivå för på så sätt kunna avlasta ambulansverksamheten. I denna förändring ska vården som utförs vara av högsta kvalitet. Samtidigt upplever ambulanspersonal att kravet på dem att hänvisa, inte samstämmer med nivån av utbildning, stöd och feedback de behöver för att känna sig trygga i sina bedömningar. I ambulansverksamheten på Kungälvs sjukhus har personalen sen 2018 arbetat enligt det nya arbetssättet där hänvisning mot alternativ till ambulanstransport ingår. Där lämnas ett VIPP-dokument hos patienterna för att få möjlighet till feedback om vårdplanen fungerat samt informera patienten kort om vilka vårdåtgärder som utförts. Det är fortfarande outforskat om personalen upplever att VIPP-dokumenten bidrar till någon förändring och hur de upplever att det är att hänvisa patienter i denna nya arbetsriktlinje.

SYFTE

Syftet med denna studie är att beskriva hur ambulanspersonalen vid Kungälvs sjukhus upplever att arbeta med det nya arbetssättet.

METOD

Kvalitativ ansats

Studien är designad som en kvalitativ intervjustudie med fenomenologisk och hermeneutisk ansats. Enligt Polit och Beck (2012 s. 487) Används en kvalitativ innehållsanalys för att undersökningen som utförs ska vara verklighetsförankrad och från ett deltagares perspektiv, det syftar på att förstå helheten. Detta är en vanlig forskningsmetod inom vårdforskning. Både den hermeneutiska och fenomenologiska ansatsen ökar förståelsen och frilägger information om mänskliga upplevelser genom processen; dialog, extraktion och hermeneutisk tolkning (Polit & Beck 2012, s. 497). Vid tolkning av materialet används en induktiv ansats. Det innebär att analysen av materialet kommer ske utan någon färdig mall eller teori samt att analysen sker förutsättningslöst utifrån informantens upplevelse (Lundman & Hällgren Graneheim 2012, s.188).

(9)

Urval

Urvalet består av tio ambulanssjuksköterskor eller sjuksköterskor med eller utan annan specialistutbildning som arbetar med det nya arbetssättet och som efter undersökning och bedömning hänvisat patienter till annat transportsätt eller annan vårdnivå. målet var att hälften skulle ha mer än fem års erfarenhet av ambulanssjukvård och hälften mindre än fem års erfarenhet detta eftersom målet var att få ett så diversifierat resultat som möjligt. Hänsyn till kön har inte tagits då det ansågs irrelevant för studiens resultat. För att kunna genomföra studien krävdes ett tillstånd av verksamhetschefen på Kungälvs Sjukhus ambulansverksamhet ( Bilaga 1), sedan kontaktades informanterna för en intervju. Enligt Polit och Beck (2012 s. 515-516) går kvalité före kvantitet, det vill säga att det handlar inte om att hitta informanter som har mycket information, utan det handlar om att hitta informanter som har upplevt det fenomen som studien faktiskt undersöker.

Inkluderingskriterier

• Ambulanssjuksköterskor eller sjuksköterskor som har erfarenhet av att arbeta med VIPP-dokument.

• Ambulanssjuksköterskor eller sjuksköterskor som efter undersökning och bedömning hänvisat patienten till annan vårdnivå eller transportsätt.

Exkluderingskriterer

• Ambulanssjuksköterskor eller sjuksköterskor som arbetat mindre än sex månader.

Studien fick inga bortfall.

Datainsamling

Informanterna fick förfrågan om deltagande i ett samlat gruppmeddelande till anställda på ambulansverksamheten på Kungälvs sjukhus. Författarna presenterade sig själva, beskrev kortfattat studien och syftet. Sedan frågades deltagarna om de var intresserade av att delta och då skriva tillbaka. När de som var intresserade hörde av sig så

bestämdes tid för intervju. Författarna valde ut de 10 första som hörde av sig med kravet att hälften skulle ha minst fem års erfarenhet av ambulanssjukvård och den andra

hälften skulle ha mindre än fem års erfarenhet. Detta för att få ett brett resultat med åsikter från olika nivåer av erfarenhet.

Intervjuerna utfördes via icke-fysiska möten det vill säga via; videosamtal. En intervju utfördes fysiskt då det begärdes av deltagaren. Intervju är den primära metoden för att samla in data i en kvalitativ forskningsmetod (Polit & Beck, 2012, s. 532). Anledningen att de flesta intervjuerna inte utfördes via fysisk intervju är på grund av en virus

pandemin (Codiv-19) som gör det olämpligt att ha fysiska möten. Detta ska bidra till minskad riskspridning och är i linje med Hälsomyndighetens riktlinjer (HSLF-FS 2020:12).

(10)

Under intervjun fanns ett formulär med frågor som ställdes till alla deltagare på samma sätt (se bilaga 3). Detta är ett sätt för forskare att distansera sig till studien (Lundman & Hällgren Graneheim 2015, s. 188-189). Intervjuerna spelades in och transkriberades. Under intervjun togs även anteckningar. Detta är enligt Polit och Beck (2012, s. 534) det rekommenderade sättet att utföra intervjuer men trycker på vikten att inte enbart förlita sig på anteckningarna. Transkriberingen skedde noggrant, vilket är av stor vikt för studiens validitet (Polit & Beck 2012, s. 557).

Totalt utfördes tio intervjuer. Intervju längden varierade mellan 15 och 40 minuter med en mediantid på ca 25 minuter. I studien deltog sju kvinnor och tre män. Hälften hade arbetat i ambulans fem år eller mer och hälften hade arbetat mindre än fem år. Ambulansstationerna de tillhörde är Kungälv, Stenungsund, Ale och Tjörn vilket är alla fyra stationerna som finns i Kungälvs Ambulansverksamhet.

Dataanalys

Enligt Dahlberg (1997 s.109) är dataanalysen uppbyggd med tre olika delar och dessa är bekantgörande fasen, analyserande fasen och den sista fasen där analysen sammanställs som helhet.

I bekantgörandefasen började författarna att läsa igenom materialet för att få en helhetsbild av arbetet. För att kunna lära känna sitt arbete är det viktigt att läsa igenom sitt material ett flertal gånger. Denna studie utgick från från en kvalitativ

innehållsanalys från Lundman och Hällgren Granheim (2012, ss. 189-191). Första steget i analysprocessen efter att ha lärt känna sitt material är att hitta domäner. Domäner är delar av texten som går att hitta genom en låg grad av tolkning då de ofta handlar om ett specifikt område i texten (Lundman & Hällgren Granheim 2012, s. 190) exempelvis delar i den transkriberade texten som hamnar under vissa specifika frågor. Med hjälp av markeringspennor hittade författarna sen meningsenheter som sen kondenserades vilket innebar att texten förkortades för att göra den lättare att hantera (Lundman och Hällgren Granheim 2012, s. 190). Dessa kondenserade meningsenheter blev abstraherade genom att ge dem koder. De koder som har skapats tas sedan vara på för att sedan kunna lyfta fram större underteman som sen sammanbinds för att skapa teman (Lundman & Hällgren Granheim 2012, s. 191). Enligt Lundman och Hällgren Graneheim (2012 s. 191) är det viktigt att all data som svarar på studiens syfte inkluderas och att det är viktigt att inte exkludera data, för att exempelvis meningen inte passar in i en redan befintligt kategori och det är också viktigt att samma rubriker inte figurerar under flera kategorier.

Tabell 1. Exempel på innehållsanalys.

Meningsenhet Kondenserad

meningsenhet Kod Under-tema Tema hmm, ofta tryggt och

är det minsta

tveksamheter så ringer vi ofta läkare, eller, vi

Vid tveksamheter finns tillgång till stöd från läkare Går att få stöd från läkare Läkare Samarbete och stöd

(11)

har ju liksom ändå ett stöd i det.

Om det är så att man gjort fel eller att det har blivit fel efteråt då tycker inte jag att man får någon back-up för det. [På frågan om patienten upplever ett stöd från ledningen] Om det inte går som tänk saknas stöd från verksamheten Stöttning saknas från ledningen Ledningen Samarbete och stöd

det finns alltid

patienter som tycker de är jättesjuka och vi tycker dom är friska så […] det är kanske dom man använder om man ska prata

vårdcentral[...]

Vissa patienter tycker de är sjukare än vad vi tycker, med dessa kan vårdcentral vara en bra samarbets-partner I vissa patientfall är det bra att kunna samarbeta med vårdcentral Vårdcentral Samarbete och stöd

Etiska överväganden

Studien har tagit hänsyn till de fyra etiska krav som ställs av vetenskapsrådets etiska dokument (u.å). Dessa fyra krav är informationskravet, samtyckeskravet,

konfidentialitetskravet och nyttjandekravet.

Kortfattat innebär detta att deltagarna har fått information om studien, dess syfte och varför deras deltagande behövs. De har rätt att själva bestämma över sin medverkan i studien. Deltagarna behandlas konfidentiellt och inga personuppgifter förvaras så att obehöriga kommer åt dessa. Studien skall också vara till nytta för deltagaren och inte användas till något annat syfte än forskning (Vetenskapsrådet u.å).

Enligt Polit och Beck (2012, s. 157) är det viktigt att få deltagarnas samtycke och det görs genom att deltagarna får information om studiens syfte, förstå vad det innebär samt kunna tacka ja eller nej till att delta. Detta gjordes genom att vid intervjuns början läsa upp ett dokument angående samtycke för deltagaren(se bilaga 1). Därefter frågades ifall deltagaren förstått och ifall de kortfattat kunde upprepa vad som sagts. De erbjöds också att få dokumentet hemskickat till dem i efterhand. Sedan gav deltagarna muntligen ett svar om de ville delta i studien eller inte. Fördelen med att muntligen få samtycke är att deltagarna får en utökad möjlighet att ställa frågor och bedöma forskarna och studien (Polit & Beck 2012, s. 159).

För att säkerställa att de etiska kraven följs fick varje deltagare uppläst ett dokument där samtycke inhämtas(se bilaga 1). Därefter fick de ta ställning om de fortfarande ville delta. Informationen författarna fick ta del av innehöll namn, yrkestitel och

telefonnummer. All denna information hanterades med konfidentialitet vilket innebär att dessa uppgifter endast är kända för forskarna och förvarades på ett sådant sätt att inga obehöriga kan komma åt uppgifterna.

(12)

RESULTAT

Resultatet skapade en bild av att arbetssättet med att hänvisa eller kvarlämna patienter upplevdes som positiv av informanterna i studien. Det fanns förbättringspotential men många problem och svårigheter som uppstod kunde lösas med samarbete och noggrannhet. Det fanns flera olika känslor som dök upp vilket upplevdes som en viktig del att lyfta för att kunna arbeta med detta arbetssätt.

Tabell 2. Tema och undertema

Tema ndertema

Samarbete och stöd • Ledning

• Läkare

• Andra vårdinstanser Känslor kring att hänvisa och kvarlämna

patienter i hemmet •• Känsla av ansvar Känsla av trygghet och otrygghet • Känsla av komplexitet och

frustration

• Känslor kring patientens upplevda respons

Arbetssättets struktur • Riktlinjer

• VIPP- dokumentet • Återkoppling

• Till fördel för verksamheten • En förändring

Förslag till förbättring • Utbildning och reflektion • Kunna möta krav på alternativa

transportsätt

• Utveckla riktlinjerna

Personlig utveckling • Ett ökat behov av kunskap

• Utveckla den professionella rollen

Samarbete och stöd

I arbetssättet upplevde många av sjuksköterskorna att de lätt kunde söka stöd och rådgivning genom att ringa en läkare eller annan högre medicinsk kompetens. De upplevde också att de kunde söka stöd genom samarbete med sin kollega. Många

(13)

upplevde dock att om något skulle gå fel så var de inte säkra på att de skulle få stöttning från sina chefer och den egna ledningen.

Ledningen

Flera av informanterna upplevde att ledningen inte la någon press på dem att lämna patienter hemma. De upplevde dock att om något går fel så kan de inte lite på att de får stöd från sina chefer och ledningen. Det upplevdes också att det saknades löpande stöttning och uppföljning för arbetssättet från ledningen.

Man borde ju känna det egentligen […] men om det är någonting som går fel då känner inte jag att man har någon stöttning [från ledningen].

Läkare

Att kunna ringa läkare upplevdes generellt som mycket positivt. Det gjorde att de inte kände sig ensamma i beslutet och kunde inhämta mer information från en högre medicinsk kompetens. Även de gånger när patienten inte uppfyllde alla kriterier för att lämnas hemma eller tas till alternativ vårdnivå så upplevde informanterna att de kunde kontakta läkare. På så sätt kunde de känna sig trygga i beslutet trots att de avvek från de vanliga rutinerna kring arbetssättet. En av informanterna kunde dock uppleva en viss otrygghet att lämna hemma även efter läkarkontakt. En annan informant påpekade att det var viktigt att den läkaren som kontakten etablerades med var erfaren för att informanten skulle känna att hon fick det stödet hon behövde.

Ja om det finns några frågetecken, och det gör det ju ibland. Då är det skönt att kunna ringa en läkare.

Kollega

Ett gott samarbete och att kunna diskutera med kollegan upplevde de flesta av

informanterna var viktigt för att kunna hänvisa eller kvarlämna patienter i hemmet. Om kollegan inte var överens så nämnde flera informanter att de tog med patienten i

ambulansen istället för att hänvisa eller kvarlämna patienten.

Man jobbar ju ofta med någon kollega man kan få stöttning av. Andra vårdnivåer

Vissa av informanterna nämnde specifikt att vårdcentralen kunde vara bra att samarbeta med då informanterna inte upplevde att patienten var tillräckligt sjuk för sjukhus men det kändes tryggare än att lämna hemma då patienten ändå får träffa läkare.

Det finns alltid patienter som tycker de är jättesjuka och vi tycker dom är friska så […] det är kanske dom man använder om man ska prata

(14)

Känslor kring att hänvisa och lämna hemma

De känslor som dyker upp när en som ambulanssjuksköterska hänvisar eller lämnar en patient hemma varierar bland informanterna. De flesta informanterna upplever sig vara trygga med att hänvisa och lämna patienter hemma, dock fanns det vissa som även kunde ha en känsla av osäkerhet och tvekan. Temat känslor kring att hänvisa och lämna hemma består av följande underteman: Känsla av ansvar, känsla av trygghet och

otrygghet, känsla av komplexitet och frustration samt känslor kring patientens upplevda respons.

Känsla av ansvar

Flera av informanterna upplever att det är ett stort ansvar att hänvisa patienter till en annan vårdnivå och att lämna hemma och de upplever även att det känns acceptabelt med det ansvaret. Det fanns även en informant som tyckte att det är ens eget ansvar som ambulanssjuksköterska att lämna hemma. En av informanterna upplevde dock att

ansvaret inte påverkas alls av arbetssättet i sig.

Det är ett stort ansvar att lämna patienten hemma, man vet ju aldrig vad som händer.

Det är ett väldigt ansvar och man ska vara medveten om att det är ett stort ansvar.

Känsla av trygghet och otrygghet

Flera av informanterna finner en trygghet med att hänvisa patienter till en annan vårdnivå och att de finner en trygghet med arbetssättet som helhet. Det upplevs vara positivt att kunna hänvisa till en annan vårdnivå för både patient och anhörig och att det anses vara ett bra sätt för att använda våra resurser på korrekt sätt. En informant

upplevde att det inte finns några nackdelar med arbetssättet, då arbetssättet resulterar i ett friare arbete dock med större ansvar och att de inte känner någon press att lämna patienter hemma. Flera upplever också att de är trygga i sina beslut och är noga med att poängtera att de aldrig skulle lämna en dålig patient hemma samt att vid minsta lilla tvekan, så kör dem in patienten. Det är flera informanter som upplever att det känns acceptabelt att lämna patienter hemma om de har en bra dialog med patienten och att de kommer överens tillsammans. Det fanns informanter som upplevde att det känns jobbig att åka ifrån en patient om inte alla var nöjda.

Flera informanter upplever att det finns en viss osäkerhet kring att hänvisa och lämna patienter hemma och att det kan bidra till en gnagande känsla. En annan informant upplevde en klump i magen av att lämna patienter hemma och att vissa patientgrupper är svårare än andra. Det var två andra informanter som upplevde sig nöjda vid

hänvisning och kvarlämning av patient, men att det kan finnas en viss känsla av tveksamhet.

Jag skulle aldrig lämna en patient hemma om jag inte kände mig helt lugn med att det är det rätta och att jag och patienten är överens […] Det är en förutsättning.

(15)

Det kan jag tycka är lite mer klump i magen […] För då vill jag verkligen försäkra mig om att de ringer om de skulle blir försämrade.

Även om jag känner mig trygg i min bedömning, så kan man ändå ha någon liten gnagande känsla, för allt kan ju hända med en patient […] Det rädslan kan jag känna ibland.

En informant upplevde otrygghet i vissa situationer trots läkarkontakt och en annan upplevde att det finns en rädsla för att blir anmäld som ambulanssjuksköterska.

Idag finns det en sådan rädsla för att bli anmäld är min upplevelse och nästan ingen vågar lite på vår egen känsla eller bedömning. Det kan vara ett bekymmer.

Känsla av komplexitet och frustration

En informant upplever att det är varierat och komplext att hänvisa till en annan vårdnivå Det var några informanter som upplevde att det inte var samma känsla att lämna

hemma, som att hänvisa patienter till en annan vårdnivå och att det kan upplevs vara svårare att lämna en patient hemma. En annan informant menar att det skapar trygghet att hänvisa patienten till en annan vårdnivå, då hen vet att patienten kommer att få träffa blanda annat en läkare. Det kan även skapa en frustration om patienten inte förstår varför de inte ska medfölja. En informant upplevde att det är väldigt olika att hänvisa patienter beroende på patientens inställning eller tillstånd.

Jag upplever det som ganska komplext att hänvisa patienter och att det kan skilja sig ganska mycket.

Det kan kännas aningen frustrerande, eftersom jag gjort den här

bedömningen […] Väldigt sakligt och väldigt tydligt annars hade vi aldrig presenterat det för patienten och då kan det vara frustrerande att de inte förstår.

Känslor kring patientens upplevda respons

Det var klart framstående att informanterna upplevde att patienten uppskattade att bli uppringda och ser det positivt och att det gör att patienten känner sig med sedd. Flera informanter upplevde det som roligt att ringa upp patienter. Det gav en bra återkoppling. Flera av informanterna upplever att patienterna är positiva vid mötet med

ambulanssjuksköterskan och majoriteten av informanterna upplever att patienterna samt anhöriga är väl informerade och införstådda med varför de inte behöver åka med en ambulans. Två informanter upplever att de får bra respons när de lämnar hemma, medan en informant upplevde att responsen är olika bland patienter som ej medföljer ambulans, men att den mest är positiv. En informant menar att det är upp till

ambulanssjuksköterskan att se till att patienten är välinformerad och införstådd med varför de inte behöver åka med ambulans och att det är en av hörnstenarna för att det här arbetssättet skall fungera. En informant upplevde att det ibland är jobbigt att lämna

(16)

patienter hemma då, patienten kan upplevas känna sig förolämpad. Flera informanter tycker dock att de får bra respons när de lämnar patienter hemma.

De flesta som inte åker med är ju väldigt nöjda med det. Det finns ju de som till exempel ringer för att de egentligen inte alls vill åka till sjukhus utan de vill bara att vi ska komma och kontrollera. Så de flesta är ju väldigt tacksamma, så det tycker jag är en bra respons.

Det tycker jag nästan är det bästa [att ringa upp], för jag tycker ofta att man får en väldigt bra respons och jag upplever att patienterna känner sig sedda. Mer sedda än vad de brukar göra […] Det är viktigt att man som patient känner sig sedd och att de faktiskt bryr sig om mig och att du ringer för att de är måna om att det har blivit bra för mig.

Arbetssättets struktur

Det fanns mycket åsikter om det nya arbetssättet och riktlinjerna som kom med det. Många upplevde riktlinjerna som tydliga och VIPP dokumentet som mycket positivt. Det mest framstående var att nästan samtliga informanter uppskattade att de fick en chans till återkoppling på patient bedömningen genom att kunna själva ringa tillbaka till patienten. Denna samlade informationen blev till fem underteman; Riktlinjer,

VIPP-dokumentet, Återkoppling, Till fördel för verksamheten och En förändring. Riktlinjer

Informanterna tyckte generellt att tydliga riktlinjer var en mycket viktig del för att arbetssättet skulle fungera. Riktlinjerna ansågs vara klara och välarbetade av de flesta informanterna. När patienter skulle lämnas hemma ansågs riktlinjerna av vissa

informanter som mer strikta då riktlinjerna kräver att patienten ska skriva på VIPP-dokumentet. En av informanterna var tydlig med att förtydliga att det är viktigt att riktlinjerna är riktlinjer och för att det ska fungera som bäst ska de inte följas slaviskt utan anpassas utifrån varje nya patientmöte. Detaljer i riktlinjerna kunde förbättras, detta redovisas under temat “förslag till förändring”.

Nej jag tycker det finns klara direktiv, hur man ska tänka och vilka patienter som man skall ta med in och vilka man kan lämna kvar hemma och vilka man kan hänvisa till egen bil. Jag tycker det känns välarbetat […].

VIPP-dokumentet

Att arbeta med VIPP-dokumentet upplevdes av de flesta som positivt. Det kändes mer professionellt när VIPP dokumentet hade används. Det fanns informanter som upplevde det som dubbeldokumentation och att det tog lite extra tid att fylla i dokumentet. Dock tyckte även de informanterna att det var värt den tiden då fördelarna var fler. Något som många av deltagarna nämnde var att det var positivt att båda parter fick en kopia på samma information. Det blev ett kvitto på att de varit där och kommit överens. Informanterna upplevde att VIPP-dokumentet och kopian kan användas för att öka

(17)

delaktigheten hos patienten. Patienten kan läsa informationen igen, visa anhöriga eller annan vårdinstans vad ambulanspersonalen hade gjort och hur bedömningen såg ut. Det upplevdes också som positivt att patienterna var tvungna att skriva på när de ville vara kvar hemma mot ambulanspersonalens rekommendation. En av informanterna upplevde det som otryggt att lämna ut sitt namn på dokumentet.

Jag tycker det är bra [på frågan om vad hen tycker om VIPP dokumentet]. […] För att jag tycker det blir mer professionellt när man lämnar en sån blankett och dels tycker jag den är bra för att när man lämnar den så har dom den med sig till vårdcentralen där dom ser vad vi tagit för kontroller och hur vi har resonerat […].

Återkoppling

Att kunna ringa upp patienten för återkoppling upplevdes av nästan alla informanterna som något mycket positivt. Det beskrevs som ett kvitto på om de gjorde rätt och en av informanterna hade inte velat kvarlämna patienter om denna möjligheten inte fanns. Även om alla upplevde det som positivt så nämnde informanterna några negativa delar i att ringa patienten. De ansåg att det kunde vara negativt ibland att behöva påminna patienten om pinsamma händelser som hände exempelvis under berusning. De upplevde att det fanns en risk att patienten får tag på ambulanstelefonens nummer då det inte alltid är dolt. Att ringa sina egna patienter var mest populärt men det fanns delade meningar med att låta kollegor ringa. Vissa tyckte det kändes tryggt medan andra inte ville att kollegor skulle ringa deras patienter. Det berodde mest på om kollegan varit med eller inte. Att ringa för en kollegas räkning kändes bra om informanten var med i vårdmötet annars upplevdes det lite mer ansträngt då det var svårt att kunna stå till svars ifall det inte gått som det skulle med planen och bedömningen för patienten.

Jag tycker det känns väldigt tryggt [på frågan hur det känns att ringa upp patienterna]. […] Så jag tycker det är väldigt tryggt att man […] ofta, alltid får veta hur det har gått liksom eller om det varit något som tillstött eller så.

Nja men tillfredsställelse då också när man ringer upp dom dagen därpå […] och det har gått bra […] och patienterna är tacksamma […]. Då känner man att man gjort ett bra jobb.

Till fördel för verksamheten

Några nämnde att en stor fördel med att arbeta efter detta arbetssättet var att mer ambulansresurser snabbare kunde frigöras för att vara tillgängliga för uppdrag där behovet av ambulans var högre, vilket upplevdes som positivt av medarbetarna. Samtidigt kunde också vården avlastas genom att inte köra in alla patienter till sjukhuset.

(18)

Så jag upplever det som positivt, från bådas håll. Alltså […] både

verksamhet och patientens synvinkel liksom. Men kanske framförallt från verksamhetens håll.

Så jag tycker ändå att det är ett bra arbetssätt för att avlasta vården genom att göra dessa bedömningar hemma.

En förändring

En av informanterna upplevde att de redan arbetade med att lämna hemma patienter tidigare men gjorde det då med vetskapen att de egentligen inte fick. Så denna

förändring av arbetssättet var efterlängtat. Ett par informanter beskrev att det förändrade hela det prehospitala arbetssättet.

Nej men det är ju någonting som jag har gjort ganska länge, men som jag inte riktigt har fått eller vad man ska säga, så jag tycker att det är

jättebra, ett stort steg för ambulanssjukvården helt enkelt.[…] Det har höjt glädjen för jobbet kan man säga.

Förslag till förbättring

Flera informanter upplever att arbetssättet har tydliga riktlinjer och att de fungerar bra. Andra informanter kommer med förslag för ytterligare förbättring av arbetssättet inför framtiden. Temat Förslag till förbättring av underteman: Utbildning och reflektion,

kunna möta krav på alternativa transportmedel samt utveckla riktlinjer. Utbildning och reflektion

Ett fåtal informanter upplever att det behövs mer utbildning om arbetssättet samt att de önskar att fler kollegor använder det mer. Ett förslag som kom upp var att ta upp patientfall där arbetssättet har använts i stor grupp.

Jag tycker att vi borde prata om det mer i stor grupp, men också i mindre grupper och där vi skulle blanda oss [..] Så skulle vår chef kunna ta några VIPP:ar som vi gjort på olika patienter och olika sköterskor har gjort dem här bedömningarna, så skulle vi kunna diskutera kring dem.

Kunna möta krav på alternativa transportmedel

Det fanns en informant som upplevde att det inte finns tillräckligt med sjuktransportfordon, vilket i sin tur belastar ambulanssjukvården.

Att det ibland kan bli ambulanstransporter trots att det kanske inte är behovet som finns utan mer eller mindre att det är den bästa lösningen som finns […] att det inte finns sjuktransport på helger kan försvåra det.

(19)

Utveckla riktlinjer

En informant upplevde att det finns förbättringspotential men att de fungerar acceptabelt. Några informanter gav förslag på förbättringar kring riktlinjerna bland annat att ESS-koderna med färg kändes överflödiga samt en informant upplevde att smärtskalan VAS inte alltid var applicerbar i samband med arbetssättet.

När det gäller smärtskalan, jag hade önskat att den inte var satt så låg [...] Ibland kan man ju träffa en patient som man tycker verkar nästan inte alls har speciellt ont, men så säger dom att dom har VAS 7, till exempel stensmärta. Sådana patienter kan jag känna kan vara ett alternativ att kunna vara hemma om de tagit sin voltaren.

Personlig utveckling

Många av deltagarna kunde se arbetssättet som utvecklande. Med ett ökat mandat att kunna hänvisa eller kvarlämna patienter upplevde informanterna att det kändes som att professionen utvecklades samtidigt som det initierade ett krav på eget lärande. Temat delades upp i underteman; Ett ökat behov av kunskap och Utveckla den professionella

rollen.

Ett ökat behov av kunskap

Informanterna hade delade meningar om hur mycket ett arbetssätt kunde påverka lärandet. De flesta av dem upplevde att det påverkades positivt då arbetssättet tvingar personalen att lära sig mer om exempelvis differentialdiagnoser och vad som kan hände med aktuellt sjukdomstillstånd i framtiden. De upplevde att de behöver läsa på mer eftersom att de nu förväntas ta mer ansvarstyngda beslut.

Ja men det får en att tänka till en extra vända liksom […]. Man fördjupar sig kanske lite mer i vissa sjukdomstillstånd eller vissa diagnoser för att man måste se till att det kanske […] inte är någon riskfaktor […] Eller göra det sämre för dom. […]. Ja men, man lär ju sig under tiden som man vårdar liksom.

Utveckla den professionella rollen

Många av informanterna tyckte att arbetssättet även utvecklade den professionella rollen. Detta genom att det inte längre bara går att lasta och köra in en patient utan att det faktiskt förväntas en bedömning på dig som sjuksköterska att avgöra på vilken vårdnivå patienten bäst tas om hand. Vissa av informanterna kopplade även denna utveckling till att nu kunna lita på sig själv, sin egen kompetens och sin kliniska blick och ha mandatet att med den tillsammans med övriga kontroller och information få rekommendera annat än endast transport till akutmottagning, som var enda alternativet innan.

det är väldigt utvecklande och framförallt hela logistiken omkring det. […]. Nu tar man en grundlig anamnes, man gör en grundlig undersökning

(20)

och där har du underlaget då för att fatta beslut om vad som ska hända med patienten. Innan har det varit att vissa patienter kanske du lastade direkt och så gör man lite på vägen.. det beror lite på hur man jobbar. Men för mig personligen så har det ju verkligen verkligen förändrat arbetet i sig.

DISKUSSION

Metoddiskussion

Det författarna ville undersöka var ambulanssjuksköterskans upplevelse och efter diskussion kom författarna fram till att en kvalitativ studie var ett lämpligt metodval. Författarna valde att göra en kvalitativ innehållsanalys av Lundman och Hällgren Granheim (2012, ss. 189-191), då denna metod har ett större fokus på domäner vilket innebar att specifika områden i texten var lätta att identifiera för att sen i dessa hitta meningsenheter. Att sen sammanställa kondenserade meningsenheter till koder för att kunna skapa teman och underteman ansågs mest lämpligt då det gav ett mer strukturerat resultat utefter åsikter kring både nya delar i arbetssättet och de delarna som kan ses i tidigare forskning för att på ett överskådligt sätt presentera ett applicerbart resultat. Lundman och Hällgren Granheim (2012 s. 191-196) ger exempel på när både underkategori/kategori och undertema/tema kan användas och i detta arbetet fattarna att undertema/tema bättre reflekterade den struktur som ville presenteras i resultatet.

För att inte få informanterna att känna sig ”tvingade” att delta genom att aktivt ringa upp dem och fråga om de ville delta, så valdes istället att skicka ett samlat gruppmeddelande till samtliga anställda inom ambulansverksamheten på Kungälvs sjukhus där studiens syfte och urval framgick. Detta gjorde att de som var intresserade själva hörde av sig, vilket resulterade i att författarna då bestämde tid för en intervju. För att inte påverka resultatet genom att välja ut informanterna valdes de första som hörde av sig och ville vara med. På detta sätt kunde författarna inte aktivt välja vilka som var med i studien så länge personerna var inom våra inkluderingskriterier. Det fanns fem platser för erfarna (lika med eller mer än 5 års erfarenhet i ambulanssjukvården) och fem platser för mindre erfarna (mindre än fem års erfarenhet i ambulanssjukvården). Ett annat alternativ hade varit att aktivt välja ut informanter och sedan kontakta dem direkt. En fördel med detta hade varit att författarna kunde välja ut dem som de trodde kunde ha mest åsikter och tankar kring studiens syfte. En nackdel anses vara att studiens tillförlitlighet kan skadas då det inte går att bevisa att deltagarna valdes ut på grund av deras åsikter.

För att spela in intervjuerna användes videosamtal via programmet Zoom, vilket författarna samt informanter har upplevt fungerat bra. Fördelen med att använda det programmet var att det var lättillgängligt och enkelt att hantera för såväl författarna och informanterna. När intervjun var klar sparades intervjun med ljud och video för att sedan transkriberas noggrant. Detta för att få en korrekt bild av intervjun och minska risken för att författaren själv minns eller tolkar intervjun felaktigt, vilket kan ske om intervjuerna inte spelas in (Polit & Beck 2012, s. 534). Att kunna utföra intervjuerna där informanterna kände sig trygga upplevdes som positivt och författarna tyckte att

(21)

intervjuerna blev mer avslappnade vilket kunde ses i humoristiska utsvävningar och en känsla av öppen dialog.

Författarna valde att dela upp intervjuerna, det vill säga att en författare intervjuade fem informanter och den andra författaren intervjuade de andra fem. Enligt Lundman och Hällgren Graneheim (2012, s. 198) kan detta innebära att informanterna fått olika uppföljningsfrågor, men att det samtidigt även kan resultera i en större variation av upplevelsen som undersöks. Författarna hade kunnat ha samtliga intervjuer tillsammans, men upplevde att det skulle kunna bli en mer jämställd intervju genom att det endast var två personer under intervjun, det vill säga en av författarna och informanten. Kvale och Brinkmann (2009, s.42) styrker detta genom att de menar att det skapar ett maktförhållande där författarna är fler än en person under intervjun. En fördel med om båda författarna hade deltagit under intervjun är att frågorna hade ställts på samma sätt och med samma uppföljningsfrågor.

Trovärdighet

Detta är en mindre studie på 10 stycken informanter. Att generalisera på en större population blir därför svårt. Det är enligt Polit och Beck (2012, s. 515) ovanligt att kunna generalisera i kvalitativa studier. De som intervjuades var diversifierade i erfarenhet, ålder och kön samt välbekanta med det nya arbetssättet. Detta skapar trovärdighet i studiens resultat, eftersom syftet i kvalitativa studier likaså denna är att upptäcka olika upplevelser och perspektiv från en representativ målgrupp (Polit & beck 2012, s. 515).

Informanterna var inte obekanta för en av författarna då hen arbetar i ambulanssjukvården på Kungälvs sjukhus. Den andra författarna har tidigare inte arbetat inom ambulanssjukvården. Att författaren var känd kan vara negativt då det kan vara obekvämt och känsligt att uttrycka sig till någon som informanten känner till (Kvale & Brinkman 2014, ss. 51-52). Författaren valde därför att inte intervju någon av informanterna från samma station där hen jobbar. Det kan också vara positivt för att det är lättare att dela med sig av tankar och känslor till någon informanten känner till (Kvale & Brinkman 2014, ss. 51-52). Författarens inblick i verksamheten gav en förförståelse kring arbetssättet. Att ha förförståelse kan enligt Lundman och Hällgren Granheim (2012, s.197) vara både positivt och negativt då det kan påverka tolkningar men även hitta budskap som är baserat på igenkännelse. I denna studie har författarna upplevelsen att förförståelse var till fördel då de lättare kunde förstå informanterna samt hade kunskap om detaljer i arbetssättet som gjorde det lättare att ställa mer relevanta frågor.

Resultatdiskussion

Studien visar att sjuksköterskorna på Kungälvs sjukhus ambulansverksamhet inte upplever någon press att lämna hemma patienter. De har också fått möjlighet till återkoppling vilket uppskattades av nästan samtliga informanter. Stödet från ledning och chefer ansågs i många fall bristfälligt. De flesta av informanterna upplevde det nya arbetssättet som något positivt som även ansågs utvecklande på ett professionellt och personligt plan. Det var även tydligt att många informanter ansåg att patienterna uppskattade delar i det nya arbetssättet och det ansågs vara viktigt för informanten. Viss

(22)

förbättringspotential tyckte informanterna var av värde att lyfta för att kunna driva arbetssättet till att bli ännu bättre.

Samarbete och stöd

Det var många av informanterna som ansåg att de fanns en osäkerhet i stödet från ledning och chefer, speciellt om något skulle gå fel. Detta kan påverka graden i vilket arbetssättet används då det upplevda stödet från ledning är en av anledningarna till varför det skiljer sig i graden till vilket ambulanspersonal lämnar hemma patienter (Knowles, Ahmed, Bishop-Edwards & O´Cathain 2017).

Känslor kring att hänvisa och kvarlämna patienter i hemmet

Resultatet visar att ambulanssjuksköterskan känner en trygghet med att hänvisa och lämna patienter hemma istället för att köra dem till sjukhus och känner en trygghet med det nya arbetssättet. Det nya arbetssättet upplevs göra det lättare att använda resurserna på rätt sätt. Det kan kännas frustrerande för ambulanspersonal att vårda patienter som de inte ansåg var i behov av akutsjukvård (Barrientos & Holmberg 2018) och det kan vara en av anledningarna till att det kändes bra att kunna hänvisa eller kvarlämna patienter. I det stora hela tycker ambulanssjuksköterskorna att det är ett stort ansvar att både

hänvisa och lämna patienter hemma och att det är en viktigt faktor att vara medveten om. Flera av informanterna påpekar tydligt att de är trygga i sina beslut och att det aldrig skulle låta en dålig patient kvarstanna i hemmet och att vid minsta tvekan från både ambulanssjuksköterskans håll eller patienten så kör dem in till sjukhus.

I bakgrunden sågs i flera studier att ambulanspersonalen upplever ett ökat krav på att lämna hemma (Höglund et al. 2018; Lederman et al. 2019) vilket alltså inte stämmer överens med resultatet i vår studie där informanterna inte upplever någon press att kvarlämna patienterna. De tidigare studierna (Höglund et al. 2018; Lederman et al. 2019) nämner också att ambulanspersonalen kunde känna en osäkerhet kring de patienter som lämnades hemma vilket även bekräftas i denna studie, trots möjligheten att ringa upp kvarstod hos vissa av informanterna en viss känsla av osäkerhet,

tveksamhet och “klump i magen”. Det styrks också av Svensson och Fridlund (2008) vars studie framhäver att sjuksköterskor i vissa sammanhang kan uppleva en rädsla för att göra felbedömningar av patientens tillstånd. Resultatet visar också att det finns en skillnad känslomässigt gentemot att lämna patienter hemma som att hänvisa dem till en annan vårdnivå och att det upplevs svårare att lämna patienter hemma. Detta kanske kan leda till att ambulanspersonalen kvarlämnar mindre patienter i hemmet eller åtminstone tänker efter i högre utsträckning innan patienter kvarlämnas i hemmet.

Flera informanter trycker på vikten av en god kommunikation och att vara överens om beslutet med patienten samt att det är grunden för att arbetssättet skall fungera.

Kettunen, Poskiparta och Gerlanders (2002) styrker vikten av skapandet av ett förtroende mellan patient och sjuksköterska för att ett vårdande möte ska kunna utvecklas fram. Berglund, Westin, Svanström och Johansson Sundler (2012) styrker vikten av att få patienten att vara delaktig och att bristen av detta kan få patienten att känna att hon eller han inte har någon att säga till om. De understryker också hur viktigt det är att lyssna på patienten bakom dess sjukdom och dess erfarenhet, för att få till ett bra möte (Berglund, Westin, Svanström och Johansson Sundler 2012).

(23)

Samtliga informanter upplever en positiv respons från patienter vid mötet samt att de upplevs vara väl informerade och införstådda i de beslut som tas. Som nämndes i bakgrunden under rubriken patientens förväntningar så är beslutet om lämplig vårdnivå komplext och patientens, närstående och ambulanspersonalen perspektiv och behov ska beaktas (Lederman et.al 2019). Att informanterna då ser att patienterna är positiva kring mötet och även välinformerade i beslutet styrker vår teori om att beslutfattandet kring annan vårdnivå blir enklare.

Resultatet visar också att informanterna upplever responsen de får från patienter som lämnas hemma olika, men att det i det stora hela är positiv respons. Resultatet visar också att det finns en känsla av att det är jobbigt att lämna patienter hemma, då det kan göra att patienter känner sig förolämpade. Patienterna upplevdes reagera positivt på att ambulanssjuksköterskan ringde upp för återkoppling och att det bidrog till att patienten känner sig sedd. Rantala, Ekwall och Forsberg (2015) styrker i sin studie vikten av att möta patienten med empati och att bekräfta de symtom som patienten upplever gör så att patienten går från att känna sig ensam till att känna sig delaktig. Detta resulterade också i att patienten blev välinformerade och införstådd i sin situation, vilket i sin tur gjorde att patienten var väl införstådd med varför han eller hon inte behövde åka med ambulansen (Rantala, Ekwall & Forsberg 2015).

Arbetssättets struktur

I bakgrunden under ambulanssjukvårdens ansvarsområde beskrivs att

ambulansverksamhetens kärnverksamhet är att vårda de patienter med de största medicinska behoven men samtidigt går utvecklingen mer mot att även vårda och bedöma patienter (Bremer 2016, ss. 48, 52, 55-56, 62-63). Kanske är det därför som arbetssättets struktur och riktlinjer generellt anses som positivt av informanterna. Alltså att de får en möjlighet att hänvisa patienterna under bedömningarna och då kunna frigöra ambulansresurser för de patienter med de största medicinska behoven. Möjligheten att kunna lämna kvar en kopia till patienten ansågs professionellt och kändes bra då det blev ett kvitto både för patienten, anhöriga och andra vårdinstanser vad ambulanspersonalen hade utfört. Att det ingick i arbetssättet att ringa upp patienten ansågs mycket positivt av de flesta även om en av informanterna tyckte att det kändes jobbigt att prata i telefon. Bristen på feedback upplevdes som en av de stora bristerna med att kvarlämna patienter enligt tidigare studier (Lederman et al. 2019). Med

möjligheten att ringa upp kände många av informanterna att de fick bekräftat hur deras bedömning blev och det var inte någon av informanterna som upplevde en brist på feedback.

Förslag till förbättring

Resultatet visar att det finns förbättringspotential med arbetssättet. Det fanns ett fåtal informanter som kom med förslag på saker som eventuellt kunde få arbetssättet att bli ännu bättre. En av dessa saker var att de upplevde att det behövs mer utbildning gällande arbetssättet och ett förslag på hur detta skulle kunna gå till är att ta upp patientfall i storgrupp med andra kollegor. Bajnok, Puddester, Macdonald, Archild och Kuhl (2012) styrker vikten av att ha gemensamma utbildningar och att detta i sin tur resulterar i en ökad samhörighet och att det i sin tur leder till en ökad förståelse för varandra. Det fanns även en informant som upplevde att det inte fanns tillräckligt med

(24)

sjuktransporter, vilket vi tror kan skapa en svårighet med att hänvisa till alternativa transportmedel. Resultatet visar också att det finns förbättringspotential med själva VIPP dokumentet, då det fanns informanter som upplevde att bland annat ESS koder med färg kändes överflödiga. I bakgrunden under rubriken prehospital bedömning tas det upp att sjuksköterskor upplever en viss otillräcklighet i bland annat riktlinjer, stöd från organisationen och uppföljning (Höglund et al. 2018; Lederman et al. 2019). I denna studien framkommer en annan bild då de flesta informanterna är nöjda och förslagen till förbättring är relativt få.

Personlig utveckling

Många av informanterna upplevde att arbetssättet satte press på dem att lära sig mer om sjukdomstillstånd och differentialdiagnoser, vilket upplevdes positivt. Att ha mandatet att styra sina patienter till den mest optimala vårdnivån ansågs också positivt och stärkte sjuksköterskans känsla av sin professionella roll. Vikten att kunna hänvisa patienter till rätt vårdnivå bekräftas också i sjuksköterskans ansvarsområde där Riksföreningen för ambulanssjuksköterskor och svensk sjuksköterskeförening (2012) har det som ett av sina krav i kompetensbeskrivningen för ambulanssjuksköterskor. Wihlborg, Edgren, Johansson och Sivberg (2017) styrker vikten av att ha möjligheten och förmågan till reflektion i sitt arbete på både professionell som personlig nivå och att

ambulanssjuksköterskans egna förmåga att tillgodose kompetens har visat sig ha stor betydelse för utfallet av patientvården.

Hållbarhet

Ett arbetssätt med att hänvisa patienter eller att använda sig utav alternativa

transportsätt, tror författarna resulterar i en mer hållbar ambulanssjukvård, då resurserna används på rätt sätt samt att det kan bidra till kortare transportsträckor. Hjälte, Suserud, Herlitz och Karlberg (2007) uttrycker i sin studie att det inte är alla patienter som tilldelas resurser från ambulansverksamheten som egentligen har ett behov av det och att det resulterar i att ambulansverksamheten kan framstå mer som en taxi än en prehospital resurs. Enligt RAS (2012) kompetensbeskrivning för

ambulanssjuksköterskor har ambulanssjuksköterskan också ett ansvar att se till att resurserna används på rätt sätt samt på ett kostnadseffektivt. Detta tror författarna går att tillgodose på ett bättre sätt genom att implementera ett sådant här arbetssätt.

SLUTSATSER

Denna studie visar att det upplevs positivt av sjuksköterskor som arbetar i ambulans, att ha ett arbetssätt med mer befogenheter än att enbart transportera patienter till akutmottagning. Det gav positiva effekter i form av ett ökat eget lärande och en känsla av positivt ansvar. Att kunna samarbeta med läkare och kollega ansågs vara den största tryggheten och var avgörande för om patienten transporteras i ambulans eller inte. Att kunna ringa tillbaka till patienten var något som generellt uppfattades som mycket positivt och gav nytta och bekräftelse till sjuksköterskan

Arbetssättet kunde också upplevas negativt då det ibland gav en känsla av osäkerhet och otrygghet i att behöva självständigt stå ansvarig för bedömningarna. Att ha i åtanke här

(25)

är att detta kanske är en avspegling i den relativt gemensamma bilden av att ingen av informanterna kände att de kunde vara säkra på att få stöd från ledning och verksamhet ifall något gick fel. Ingen av informanterna gav dock exempel på att de saknat stöd i en specifik situation då de inte upplevt att en sådan situation där stöd behövs hade uppkommit.

Studien redovisar också ett separat tema om förslag till förbättring där informanterna gav en tydlig bild på vad de upplevde kunde förbättras med arbetssättet.

KLINISKA IMPLIKATIONER

• Resultatet visar att arbetssättet som helhet fungerar bra och har en positiv inverkan på ambulansverksamheten. Det visar också att återkoppling fungerar väl, vilket gör att det även skulle kunna fungera i andra ambulansverksamheter. • Ambulansverksamheten i Kungälv kan använda studien för att få en ökad

(26)

REFERENSER

Andersson Hagiwara, M. & Wireklint Sundström, B. (2016). Vårdande och systematisk bedömning. I Suserud, B.-O. & Lundberg, L. (red.). (2016). Prehospital akutsjukvård. Stockholm: Liber, ss. 179-210.

Abelsson, A., & Lindwall, L. (2017). What is dignity in prehospital emergency care.

Nursing Ethics, 24(3), ss. 268-278. doi:10.1177/0969733015595544

Ahl, C., Nyström, M. & Jansson, L. (2006) Making up one´s mind – Patients

experiences of calling an ambulance. Accident and emergency nursing, 14(1), ss. 11-19. doi: 10.1016/j.aaen.2005.10.002

Backman, T., Juuso, P., Borg, R. & Engström, Å. Ambulance nurses experiences of deciding a patient does not require ambulance care. Nursing opening, 19(6) ss. 783-789. doi: 10.1002/nop2.255

Bajnok, I., Puddester, D., Macdonald, C. J., Archild, D., & Kuhl, D. (2012). Building positive relationships in healthcare: Evaluation of teams of interprofessional staff interprofessional education program. Contemporary Nurse: A Journal for The

Australian Nursing Profession, 42(1), ss. 76-89. doi: 10.5172/conu.2012.42.1.76

Barrientos, C., & Holmberg, M. (2018). The care of patients assessed as not in need of emergency ambulance care - Registered nurses' lived experiences. International

emergency nursing, 38, 10–14. doi: 10.1016/j.ienj.2018.01.007

Berglund, M., Westin, L., Svanström, R. & Johansson Sundler, A. (2012). Suffering caused by care – Patients experiences from hospital settings. International Journal of

Qualitative Studies on Health and Well-being, 7, ss. 1-9. doi:10.3402/qhw.v7i0.18688.

doi: 10.3402/qhw.v7i0.18688

Bremer, A. (2016). Dagens ambulanssjukvård. I Suserud, B.-O. & Lundberg, L. (red)

Prehospital akutsjukvård. Liber: Stockholm, ss. 48-64.

Dahlberg, K. (1997). Kvalitativa metoder för vårdvetare. Lund: Studentlitteratur. Ek, B., Edström, P., Toutin, A., & Svedlund, M. (2013). Reliability of a Swedish pre-hospital dispatch system in prioritizing patients. International Emergency Nursing, 21(2), ss. 143–149. doi: 10.1016/j.ienj.2011.11.006.

Elmqvist, C., Fridlund, B., & Ekebergh, M. (2008) More than medical treatment: The patient´s first encounter with prehospital emergency care. International emergency

nursing, 16(3), ss. 185-192. doi:10.1016/j.ienj.2008.04.003

Hjälte, L., Suserud, B. O., Herlitz, J., & Karlberg, I. (2007a). Initial emergency medical dispatching and prehospital needs assessment: a prospective study of the Swedish ambulance service. European journal of emergency medicine : official journal of the

European Society for Emergency Medicine, 14(3), ss. 134–141. doi:

Figure

Tabell 1. Exempel på innehållsanalys.
Tabell 2. Tema och undertema

References

Related documents

Nettotal: Nettotal är skillnaden i andel mellan de företag som har svarat positiva respektive negativa förväntningar avseende efterfrågan på företagens tjänster...

Eftersom effekterna inte enbart verkar på havsörnen, utan även på övriga arter i ekosystem, agerar havsörnen som ett skyddande paraply för resterande arter i miljön.

Utredaren Anna Ulfdotter Forssell presenterade i juni i år förslag till - enklare och flexiblare upphandlingsregler under tröskelvärdena och - avgift för att få överpröva ett

Utredaren Anna Ulfdotter Forssell presenterade i juni i år förslag till - enklare och flexiblare upphandlingsregler under tröskelvärdena och - avgift för att få överpröva ett

I debatten kring sjukfrånvaro känner sig många privata arbetsgivare oskyldigt anklagade för att vara orsaken till att sjukfrånvaron ökar.. Trots att statistiken tydligt visar

I debatten kring sjukfrånvaro känner sig många privata arbetsgivare oskyldigt anklagade för att vara orsaken till att sjukfrånvaron ökar.. Trots att statistiken tydligt visar

Tjejer eller killar kommer fram till polisen och säger ”Jag blev nedslagen här borta”, hade inte polisen stått i gathörnet hade de kanske inte anmält det.. – Samtidigt

Sverige bör inom ramen för FN och EU verka för att Marocko ska respektera mänskliga rättigheter och att FN styrkan Minursos mandat utökas till att också omfatta övervakningen