Trygghet, anknytning och omsorg- Pedagogens syn på sin roll i förhållande till barn vars föräldrar lider av psykisk ohälsa

Examensarbete Barndom och lärande

15 högskolepoäng, grundnivå

Trygghet, anknytning och omvårdnad

Pedagogens syn på sin roll i förhållande till barn vars

föräldrar lider av psykisk ohälsa

Security and Related Nursing

How Preschool Teachers View their role in Relation to children whose

Parents Suffer from Mental Illness

Jessica Backman

Njomza Gurmani

Förskollärarexamen, 210 högskolepoäng 2014-09-19

Examinator: Sara Berglund Handledare: Ingegerd Ericsson

Förord

Vi har samarbetat tillsammans genom hela arbetet och hjälpts åt med att samla in material, transkribera vår empiri samt läst litteratur och slutligen skrivit vårt arbete.

Vi vill börja med att rikta ett stort tack till alla våra informanter som låtit sig bli intervjuade av oss och därmed gjort vår studie möjlig.

Abstract

Eftersom det har blivit allt mer vanligt med psykisk ohälsa i dagens samhälle, valde vi att undersöka hur förskolepersonal ser på sitt arbete till de barn vars föräldrar lider av psykisk ohälsa på olika förskolor i södra Skåne.

I studien används begreppet psykisk ohälsa och med det menar vi föräldrar som inte mår bra, det kan bero på flera olika anledningar, till exempel på grund av skilsmässa, dålig ekonomi, depression eller stress.

Våra teoretiska utgångspunkter baserar sig på Bowlbys anknytningsteori.

Anknytningsteorin handlar om nära och känslomässiga förhållande samt deras betydelse för den enskilda personens utveckling.

Genom kvalitativ metod har vi intervjuat åtta förskollärare och två barnskötare från fem olika förskolor.

Vi har sedan sammanställt, tolkat och analyserat den transkriberade empirin, där det empiriska underlaget är grundat på både strukturerade och ostrukturerade intervjuer, det vill säga ett semi strukturerat intervjusätt.

Resultatet av denna studie har visat sig att det mest grundläggande för pedagogerna är att ge barnen trygghet, synliggöra dem och att vara en kompletterande anknytningsperson.

Innehållsförteckning

1. Inledning ... 7

1.2 Syfte och frågeställning ... 7

3. Teoretisk bakgrund ... 9

3.1 Centrala begrepp ... 9

3.2 Förskolepersonalens roll ... 9

3.2.1 Riskfaktorer hos barnen ... 10

3.3 Anknytningsteori ... 11 3.3.1 Trygg anknytning ... 12 3.3.2 Otrygg anknytning ... 13 3.3.3 Desorganiserad anknytning ... 13 3.4 Tidigare forskning ... 15 4. Metod ... 16 4.1 Urval ... 17 4.2 Genomförande ... 17 4.5 Forskningsetiska överväganden ... 18

5. Analys och resultat ... 20

5.1 Trygghet för barnen ... 20

5.2 Stöd åt föräldrar ... 24

5.3 Vidareutbildning och stöd för pedagoger ... 26

6. Diskussion ... 27

6.1 Metoddiskussion ... 29

6.2 Förslag till vidare forskning ... 29

Referenser ... 31

1. Inledning

Psykisk ohälsa uppmärksammas allt mer idag mot vad det gjorde förr, i bland annat media (Hallqvist, Sällberg & Caliskan, 2014), där med är det inte sagt att psykisk ohälsa är något som ökat bland befolkningen. I denna studie har vi valt att använda oss av begreppet psykisk ohälsa när vi talar om föräldrar som inte mår bra av olika anledningar, till exempel på grund av skilsmässa, dålig ekonomi i familjen, depression eller stress.

Barn vars föräldrar lider av psykisk ohälsa riskerar att gå miste om grundläggande omsorg och vård, menar Sigling (2002). Föräldrar som mår riktigt dåligt kan inte ge sina barn en organiserad vardag, vilket gör att hela deras existens riskerar att bli kaotisk. En stor del av dagen tillbringar emellertid många av dessa barn i förskolan. På förskolorna möter barnen pedagoger som vars uppdrag på olika vis påverkas av barnens hemförhållanden.

Vi har valt att genomföra en undersökning ute på fem olika förskolor. Pedagogerna är centrala anknytningspersoner i barnens liv och vi ville undersöka hur pedagogerna ser på sin roll i förhållande till barn vars föräldrar lider av psykisk ohälsa.

1.2 Syfte och frågeställning

Syftet är att undersöka hur pedagoger ser på sin roll och hur de konkret arbetar när det finns barn i verksamheten vars föräldrar lider av psykisk ohälsa.

Vi har valt att utgå från följande frågeställningar i vår studie:

• Hur ser pedagogerna på sin roll i förhållande till barn vars föräldrar lider av psykisk ohälsa?

• Hur ser de på sin roll gentemot dessa barns familjer?

• Vilket stöd och utbildning upplever de sig behöva för att kunna bemöta och stötta dessa barn?

3. Teoretisk bakgrund

I följande kapitel har vi valt att presentera litteratur som berör pedagogens roll och anknytning i förskolan, där vår utgångspunkt är Bowlbys anknytningsteori.

Vi presenterar även tidigare forskning inom anknytning och dess betydelse för barn med föräldrar som lider av psykisk ohälsa. Till vår hjälp har vi använt oss av några centrala begrepp, som vi förklarar och definierar utifrån hur de används i denna studie.

3.1 Centrala begrepp

Anknytning: Det svenska ordet för attachment, som bygger på John Bowlbys anknytningsteori. Att skapa en känslomässigt band till speciella individer, där barnen får tröst, skydd och ett lugn. En grund för barnens personlighetsutveckling och ger förutsättningar för att kunna skapa samspel till omvärlden (Bowlby, 2010).

Pedagoger: Förskollärare och barnskötare. Kommer att benämnas som förskolepersonal eller pedagog framöver i texten.

Psykisk ohälsa: Psykisk ohälsa är ett begrepp som inte är lätt att förklara, utan kan omfattas av flera olika symptom och diagnoser. I denna studie har vi valt att använda oss av detta begrepp, när vi talar om föräldrar som inte mår bra av olika anledningar och hur det kan påverka barnen. Psykisk ohälsa kan uppstå till följd av att föräldrarna skiljer sig, dålig ekonomi, lider av depression eller att familjen stressar mycket. Psykisk ohälsa kan förklaras som ett tillstånd, som gör att den som inte mår bra, inte längre klarar av att leva på samma sätt som tidigare.

3.2 Förskolepersonalens roll

Förskolepersonalens roll är att ge de barn som har svårigheter av olika slag stimulans och ett särskilt stöd (Skolverket, 2010/98). Pedagogens roll är även att skapa en trygg anknytning till

alla barn men extra viktigt är det till de barn som har en förälder som lider av psykisk ohälsa. Hagström (2010) beskriver de tre olika förutsättningarna som förskolepersonalen måste uppfylla för att klara av detta. De tre kraven som de måste uppfylla är känslomässig såväl som fysisk omsorg, de måste engagera sig på ett positivt och känslomässigt sätt samt att de måste tillgodose kontinuiteten i barnens liv.

Förskolepersonalen har en väsentlig roll tillsammans med föräldrarna att kunna se alla barnens olika personligheter. Meningen är inte att de ska forma barnen, utan bekräfta dem. Pedagogerna ska ge stöd för att barnen ska kunna utveckla sin tillit och sitt självförtroende på bästa sätt (Skolverket, 2010/98). Förskolepersonalen måste kunna se alla barnens olika kompetenser och speciella resurser för att kunna hjälpa barnen att lyfta fram dessa och utveckla dem. Om ingen uppmärksammar eller ser barnens talanger och egenskaper resulterar det i att barnen kan hämmas i sin utveckling (Brodin & Hylander, 1997).

Bozarslan (2001) menar att förskoleåldern har stor betydelse för barnens utveckling. Pedagogerna måste kunna tillgodose barnen med en tillräcklig bra stabilitet och en positiv identitet, för att de ska lyckas senare i livet. Om det inte sker anses det vara ett misslyckande för hela samhället. Vidare menar författaren att det framförallt är viktigt för de barn som har det svårt hemma. Ofta kan förskolan vara den enda räddningen för dessa barn.

Förskolepersonalens roll är även att hjälpa dessa otrygga barn att anpassa sig till det sociala livet utanför familjen, uppdraget blir då att ge barnen den arbetsmodell som är anpassad för detta (Hagström, 2010). Enligt Skolverket (2010/98) ska förskolepersonalen sträva efter att varje barn får de förutsättningar som krävs för att de ska kunna utveckla social kompetens och varaktiga relationer samt att de ska känna trygghet i gruppen.

3.2.1 Riskfaktorer hos barnen

Psykisk ohälsa innebär att ett tillstånd kan förändra personens sätt att fungera, såväl psykiskt som socialt och hela livssituationen påverkas. Sigling (2002) menar att vid ett sådant tillstånd är inte längre barnets vård och omsorg garanterad. Det blir extra viktigt att pedagogen uppmärksammar barnens tillstånd och förändring.

När en förälder inte mår bra och inte kan ge sitt barn en organiserad vardag blir barnets hela existens lätt kaotisk, vilket kan visa sig i förskolan, pedagogerna kan se det på barnens kroppshållning och i deras mimik i ansiktet. En del barn visar väldigt tydligt hur de mår, andra barn sluter sig mer inom sig själva och det blir svårare för pedagogerna att se på barnen.

Barn som känner till exempel skam, rädsla och ilska kan visa det genom att kroppshållningen är spänd, deras käkar är sammanbitna och axlarna uppdragna (Brodin & Hylander, 2002).

Barn som har föräldrar som inte mår bra har en ökad risk för att själva utveckla beteendeproblem och svårigheter på det kognitiva och känslomässiga stadiet (Hagström, 2010). Konsekvenserna för dessa barn är ofta väldigt skrämmande, barnen är beroende av sin förälders omvårdnad och tar i regel på sig skulden för förälderns ohälsa. Barn som lever i familjer där föräldrarna lider av psykisk ohälsa löper större risk för att utveckla en desorganiserad anknytning, vilket gör att ”barnet utvecklar inga stabila beteendeformer” (Bowlby, 2010, s. 89).

Barnen anklagar sig själva för att föräldern är sjuk och blir ofta rädda att föräldern ska utsätta barnen för något skrämmande. Det är inte heller ovanligt att barnen tar på sig ansvaret för sin förälder redan i tidig ålder, som sträcker sig under hela uppväxten och varar ofta långt in i deras vuxenliv (Skerfving, 2005).

3.3 Anknytningsteori

Anknytningsteorin bygger på Bowlbys forskning om barn som blivit skilda åt från sina föräldrar och tvingats vistas på barnhem eller sjukhus. Enligt Bowlby har barnen ett inneboende anknytningssystem som aktiveras när barnen upplever en situation otrygg eller stressad och vill ha skydd och närhet av sina föräldrar (Hagström, 2010).

I slutet av 1960-talet beskriver John Bowlby, som var anknytningsteorins upphovsman samt utbildad psykoanalytiker och barnpsykiater, vilken betydelse anknytningen har för människans utveckling, såväl som hur försummelse, separationer och vanvård tidigt kan få konsekvenser i barns fortsatta utveckling (Bowlby, 1994).

Bowlbys efterföljare och sedermera kollega, Mary D. Salter Ainsworth (Bowlby, 2010) kompletterade Bowlby väl med sin metodologiskt skolade akademiska psykologi, där fokus låg på de individuella skillnaderna, medan Bowlby var mer inriktad på allmän anknytning (Broberg, Hagström, Broberg, 2012). Ainsworth introducerade begreppet trygg bas, som är det mest centrala begreppet i Bowlbys anknytningsteori (Ainsworth & Bowlby, 1989). Vidare menar författarna att kärnan i detta begrepp är att barnen ska veta vart de ska vända sig, när något upplevs otryggt eller hotfullt. På så vis kan barnen fortsätta sin lek på ett avslappnat sätt.

Bowlby delade upp den sociala utvecklingen som sker hos ett barn i fyra olika stadier. Det första stadiet är när barnet relaterar till andra, därefter går barnet vidare till nästa studium som innebär att barnet skapar en relation till utvalda personer. Studium tre är när barnet aktivt visar ett kontaktbeteende mot studium två och slutligen i studium fyra skapas målinriktade relationer där barnet ”börjar förstå andra människors avsikter” (Hagström, 2010, s. 61). Det viktiga är inte när barnen når de olika stadierna, det väsentliga är att de går igenom de olika stadierna och att det sker i den rätta ordningen (Hwang & Nilsson, 2011).

Broberg et al. (2012) nämner trygghetscirkeln, där den övre halvan i cirkeln (trygg bas) omfattar utforskandet och i den undre halvan (säker hamn) ryms närhetssökande. Dessa två cirkelhalvor är båda viktiga för att barnen ska kunna känna sig trygga och våga upptäcka världen. Känner barnen en otrygghet till den vuxne påverkas deras utveckling negativt, det kan visa sig genom att barnen inte vågar lämna basen, det vill säga att de klamrar sig fast i den vuxne och de börjar känna att de inte behöver hamnen. Den undre halvan, den säkra hamnen, behövs för att fylla på den känslomässiga tryggheten. Vidare beskriver författarna att man kan jämföra den trygga basen och den säkra hamnen med ett gummiband. Om det töjs ut för mycket märks det genom oro och obehag, men så länge gummibandet är i slappt läge kan både föräldern och barnen känna sig trygga.

3.3.1 Trygg anknytning

Den trygga anknytningen innebär att barnen alltid har någon att vända sig till vid fara av något slag för att få beskydd. Detta gör att barnen kan gå iväg och utforska världen på ett nyfiket sätt. Först när barnen känner av hot från omvärlden, till exempel vid sjukdom eller trötthet, hämmas utforskandet och anknytningssystemet slås på (Broberg et al., 2012).

Vetskapen att det finns trygghet och skydd gör det möjligt för barnen att uttrycka sina känslor (Hagström, 2010). Ett barn som har en trygg anknytning får i regel en bättre relation till andra vuxna och blir oftast mer omtyckt av jämnåriga, än vad barn som har en otrygg anknytning blir. Barnen med den trygga anknytningen utvecklar en bättre social kompetens (Karlsson, 2012).

Ett barn kan ha flera olika anknytningsrelationer, hur många beror på hur många nära relationer det finns i barnens liv. När barnen börjar förskolan är det viktigt för personalen att veta att ett barn i regel endast kan skapa en god anknytningsrelation men att barnen behöver känna trygghet till alla pedagoger. Alla anknytningspersoner är däremot inte lika viktiga för barnen utan det finns en hierarkisk ordning för barnen (Broberg et al., 2012).

3.3.2 Otrygg anknytning

Otrygg anknytning kan ses ur två aspekter, undvikande anknytning och ambivalent anknytning. Med den undvikande anknytningen menas att barnen inte har något behov av föräldern som en trygg bas (Broberg et al., 2012).

Den ambivalenta anknytningen innebär att samspelet sker på föräldrarnas villkor. Detta resulterar i att barnen får svårt att ”läsa” föräldern, vilket betyder att barnen kan ha svårt för att veta var de har sina föräldrar (Broberg et al., 2012).

3.3.3 Desorganiserad anknytning

Det som skiljer denna anknytning från de tidigare är att barnen saknar ett mönster, det vill säga att barnen inte utvecklar någon stabil beteendeform (Bowlby, 2010). Här saknas så väl lyhördhet som kontinuitet och förutsägbarhet samt att samspelet innehåller delar av rädsla (Broberg, 2004).

Desorganiserad anknytningen präglas ofta av fysisk misshandel. Föräldrarna har ofta själva blivit utsatta för detta i sin uppväxt, vilket påverkar föräldrarna till att utveckla psykisk ohälsa i framtiden. Detta gör att föräldrarna inte kan tolka barnens signaler, utan förälderns reaktion blir lätt skrämmande för barnen. Barn med desorganiserad anknytning har större risk för att utveckla psykiska sjukdomar än vad barn med organiserad anknytning kan ha (Bowlby, 2010).

Barnen får svårt för att veta hur det ska förhålla sig till sin förälder, vilket leder till att barnen hamnar i en utsatt situation där anknytningspersonen även är den som väcker rädslan hos barnen (Hagström, 2010).

Desorganiserad anknytning kan sätta sina spår i barnens hjärna. Ett panikslaget barn som utsätts för långa ensamma perioder kan få förödande påföljder för den psykiska strukturbildningen i hjärnan. Ett barn med desorganiserad anknytning skapar sina egna strategier för att lära sig att undvika sina föräldrars humörsvängningar. Barnen blir så kallade experter på att lära sig att tyda sina föräldrars signaler. De lär sig att deras egna behov inte är lika viktiga som föräldrarnas. Samtidigt lär de sig att stänga av sina egna signaler som kroppen sänder ut, en överlevnads strategi, det vill säga att de skapar ett falskt jag (Karlsson, 2012).

Winnicott menar att ett ”falskt jag” uppstår när utvecklingen gått snett och barnet söker skydd mot omvärlden, vilket gör att barnet utvecklar en passivitet och en slags foglighet mot omvärldens krav (Winnicott, 2010). På sikt blir detta beteende mer destruktivt för barnen och

det kan innebära stora svårigheter när de ska inleda nära relationer till andra människor (Karlsson, 2012).

3.4 Tidigare forskning

För att få en inblick i tidigare forskning inom anknytning har vi valt att utgå från Hagströms avhandling om kompletterande anknytningsperson på förskola. Syftet med Hagströms (2010) avhandling var att ge pedagogerna fortbildning för att utveckla deras kompetens som den kompletterande anknytningspersonen. Undersökningen skedde under tre år på en förskola i Malmö, där fyra barn, samtliga med förälder som lider av psykisk ohälsa, fick var sin kompletterande anknytningsperson.

I fortbildningen som pedagogerna erbjöds fick de genom litteraturstudier ett individuellt lärande, de erbjöds storföreläsningar och reflektionstid. Fortbildningen utgick från tre olika teorier som var: Sterns teori om självutveckling, Tomkins teori om affekter och Bowlbys teori om anknytning.

Resultatet visade att det tog väldigt lång tid för barnen att känna tillit till sin kompletterande anknytningsperson. Slutsats i Hagströms avhandling är att konsekvenserna av bristande omsorg kan medföra livslångt lidande för barnet samt kostnader för samhället. Vidare menar Hagström (2010) att en trygg anknytning är grunden för psykisk hälsa.

Skerfving (2005) har gjort en undersökning om hur bland annat depression efter förlossning påverkar anknytningen mellan mamma och barn. Studien är gjord på nittiotvå kvinnor och deras förstfödda barn. Efter fyra år gjordes en intervju med mammorna, där det visade sig att mammorna fortfarande var deprimerade. Detta medförde att mammorna fortsatte att vara deprimerade lång tid efter det att barnen blivit födda och på så sätt påverkades relationen mellan mammorna/barnen. Resultatet av studien visade att mammornas depression påverkade barnens beteendeproblem.

Skerfving (2005) skriver även om hur barn till föräldrar som lider av psykisk ohälsa blivit allt synligare idag och fått mer uppmärksamhet i samhället. Idag anses barnen vara egna individer och de har sina egna rättigheter.

Skillnaden idag mot förr, var att familjerna hade ett större nätverk förr som trädde in och hjälpte familjerna vid behov, idag är ofta släkten utspridd i olika delar av landet och i världen och gör att familjen måste klara sig själv mer. Föräldrar som led av psykisk ohälsa förr hamnade oftare på mentalsjukhus, idag klarar många av att bo kvar hemma, vilket är något som samhället arbetar hårt för att det ska kunna fungera.

4. Metod

För att vi skulle få en bild av hur det ser ut ute på förskolorna valde vi att besöka fem olika förskolor i tre olika kommuner i södra Skåne, där vi intervjuade sammanlagt tio pedagoger.

Vi har använt oss av den kvalitativa metoden under vårt arbete, som enligt Bryman (2011) innebär att man tolkar ett visst synsätt och ger ett visst utrymme för intervjupersonen att besvara frågorna med sina egna ord (Patel & Davidsson, 2011).

Vi valde denna metod för att vi ville komma åt informanternas tankar och erfarenheter om barn till föräldrar som lider av psykisk ohälsa och hur de arbetar med det. Valet att inte använda observationer var för att vi ville komma åt förskolepersonalens perspektiv och se hur de uppfattar/resonerar kring de olika situationerna. Samtidigt var det viktigt för oss att låta familjerna förbli anonyma för oss och med observation hade vi varit tvungna att få veta vilka familjer det gäller. Enkäter var aldrig ett alternativ för oss då vi aldrig varit ute efter att föra statistik och jämföra olika förskolors arbetssätt. Enligt Larsen (2009) är det inte alltid viktigt att kunna generalisera, utan låta målet för undersökningen uppnå mesta möjliga kunskap inom det speciella området.

I denna studie har olika former av intervjuer gjorts, dels med hjälp av personlig kommunikation i form av e-post och dels genom fysiskt möte, anledningen till detta är att få fram om det är något som skiljer sig åt på de olika tillvägagångssätten olika frågor kräver olika metoder (Widerberg, 2002).

Syftet med intervjuerna är inte att det ska jämföras eller för att dokumentera hur förskolepersonalen arbetar med barn som har föräldrar som lider av psykisk ohälsa, utan för att få en bild av hur det kan se ut ute på förskolorna. Av den anledningen anses detta vara en kvalitativ undersökning.

En risk som finns med att använda intervjumetoden är att den intervjuade personen vill vara så hjälpsam som möjligt och känner att de måste svara ”rätt” på alla frågor, att det inte riktigt blir helt rätta svar, det kan även innebära att den intervjuade personen ändrar sitt svar från en dag till en annan (Larsen, 2009). För att försöka undvika detta var vi tydliga med att berätta innan vi började med intervjuerna, att vi inte var ute efter något rätt eller fel på våra frågor, utan vi ville undersöka deras kunskap och erfarenhet kring barn med föräldrar som lider av psykisk ohälsa.

4.1 Urval

Vi gjorde sammanlagt tio intervjuer, varav åtta med förskollärare och två med barnskötare. Vi skickade även ut förfrågan om att göra en intervju med ytterligare en förskollärare som tyvärr avböjde att delta i studien. Alla informanter, som deltog i vår studie, har lång arbetslivserfarenhet. Förskolepersonalen kommer från tre olika kommuner och stadsdelar, med olika erfarenheter av just familjer där antingen en förälder eller båda föräldrarna lider av psykisk ohälsa. De har sett hur det påverkat barnen. Vi började med att höra oss för bland våra kontakter inom förskolan, om de visste någon som hade varit med om detta, och allt eftersom vi började forska i det, hittade vi och fick tag på flera olika personer som var villiga att ställa upp på våra intervjuer, och som hjälpte oss med vårt arbete.

4.2 Genomförande

Vi har använt oss av semistrukturerad intervjusätt, det vill säga att vi haft en frågeguide (se bilaga 1) som vi utgått ifrån, men allt eftersom intervjuerna skett har vi tagit frågorna i den ordning som samtalet inbjudit till. Alla informanterna har fått samma frågor, frågorna har haft öppna svarsmöjligheter, det vill säga att alla informanter har haft samma möjlighet att säga sin åsikt. Intervjuerna har skett på en ostörd plats, ute på förskolorna, där alla parter kan känna sig trygga och bekväma (Stukát, 2005).

Vår metod har varierat, vi har dels skickat våra frågor till två informanter genom personlig kommunikation och fått tillbaka svar på det sättet. Vi har även lämnat frågorna i förväg till våra informanter, totalt åtta personer, så att pedagogen/pedagogerna hunnit förbereda sig och fundera i lugn och ro. Efter det har vi kommit dit på besök och ställt frågorna på nytt. På så sätt har det även tillkommit några följdfrågor i intervjun. Att använda sig av följdfrågor är enligt Stukát (2005) ett sätt att få mer utvecklande och fördjupade svar. Följdfrågor som uppstått under några av intervjuerna har handlat om riskfaktorer för barnens utveckling, frågorna har givetvis inte blivit ställda på samma sätt varje gång eftersom de inte varit med i vår intervjuguide.

I sex fall har vi spelat in intervjuerna, med hjälp av våra telefoner och efteråt har materialet transkriberats och analyserats och efter det har vi gjort ett urval av vilken information som har haft betydelse för vårt arbete. Vid två av våra intervjutillfällen, ville inte informanterna vara

med på ljudinspelning, och då har vi antecknat svaren och samtalat mer runt varje fråga för att försäkra oss om att all information kommit med. Efter det har vi skrivit ner och analyserat den empiri som kommit fram under samtalets gång. På grund av att vi inte fick spela in alla intervjuer tog de intervjuerna längre tid att genomföra, detta eftersom vi var tvungna att anteckna allt som informanterna sade, för att inte missa någon viktig detalj.

Varje intervju, som vi fick spela in med hjälp av ljudinspelning, har varat mellan fyrtiofem minuter till en timme och har skett på olika tillvägagångssätt, några intervjuer har vi gjort i par med pedagogerna medan vissa har skett med oss och en informant.Vi har valt att göra alla intervjuer tillsammans, detta för att det är lättare att upptäcka mer om vad som sägs än vad en ensam person kan göra, speciellt i de fall där vi inte fått spela in våra intervjuer. Anledningen till att vi valt att inte använda oss av stora gruppintervjuer är att vi vill få fram varje intervjupersons tankar och åsikter, utan påverkan av andra inblandade personers erfarenheter (Stukát, 2005). När vi lät två pedagoger bli intervjuade samtidigt, ansåg vi att båda två kunde komma till tals lika mycket och det var personer som var bekväma med varandra. Fördelen med att låta två personer bli intervjuade samtidigt var att det blev en liten diskussion kring varje fråga och det framkom fler följd frågor från vår sida, med fokus på riskfaktorer (se bilaga 1).

4.5 Forskningsetiska överväganden

Eftersom vi inte vill att någon som medverkat i vår process ska känna att de farit illa har vi tagit hänsyn till Vetenskapsrådets fyra huvudkrav. De fyra huvudkraven är samtyckeskravet, konfidentialitetskravet, informationskravet och nyttjandekravet (Vetenskapsrådet, 2002). I vår intervjuundersökning har vi behandlat de fyra huvudkraven på följande sätt:

Samtyckeskravet: Alla pedagoger som medverkat i vår undersökning har själva fått bestämma över sin medverkan och har haft rätt till att avbryta sin medverkan om de inte längre velat fullfölja processen.

Konfidentialitetskravet: All information som givets hanteras konfidentiellt, med detta menas att barnen och pedagogerna förblir anonyma i vår studie. Det insamlade materialet har endast varit till för oss forskare och ingen annan. Pedagogerna som ställt upp i vårt forskningsprojekt har hanterat sin tystnadsplikt på största allvar.

Informationskravet: Vi har informerat respondenterna om studiens syfte och att deras medverkan är frivillig och att de har rätt att avbryta sitt deltagande. Före besöket gavs frågorna ut till respondenterna för att ta del av vårt syfte med de kommande intervjuerna. Allt inkommit material är enbart avsedd för denna studie.

Nyttjandekravet: Allt insamlat material, ljudfiler samt transkriberade intervjuer, har enbart använts för forskningsändamål och kommer därefter att förstöras.

5. Analys och resultat

I detta kapitel kommer vi med hjälp av litteratur och tidigare forskning redovisa och analysera vårt empiriska material som vi samlat in via våra kvalitativa intervjuer. Vårt syfte är att undersöka hur pedagoger ser på sin roll och hur de konkret arbetar när det finns barn i verksamheten vars föräldrar lider av psykisk ohälsa

Vi kommer att redovisa vår analys i tre olika teman, ett tema handlar om pedagogens roll för att skapa trygghet på förskolan åt de barn vars föräldrar lider av psykisk ohälsa, ett tema handlar om stöd åt föräldrar och det sista temat handlar om pedagogernas vidareutbildning.

5.1 Trygghet för barnen

Pedagogens grundläggande roll blir att skapa en god anknytning med barnen och under intervjuerna framkom det att våra informanter ansåg att anknytningen är livsviktig. Med betoning på livsviktig, vilket är ett väldigt starkt ord, vad våra informanter menade med det var inte att något skulle gå illa rent fysiskt för barnen, utan de menade att anknytningen till pedagogerna blir extra viktig eftersom barnen behöver känna sig sedda och få stabiliteten som pedagogerna kan erbjuda dem. En av informanterna sade att en viktig del i pedagogens roll är även att visa att de finns här för barnen.

Visar att vi finns här för barnen för att ge barnen en trygg anknytning hos oss på förskolan, med det menar vi, att vi är den kompletterande anknytningspersonen åt barnen. (Informant 4, 2014-04-15)

Alla informanterna har under intervjuerna betonat hur viktigt det är att barnen får en trygg anknytning i förskolan och hur deras uppgift blir att vara den kompletterande anknytnings-personen något som även Broberg et al., (2012) betonar. Vidare menar författarna:

För att en anknytning ska utvecklas, krävs tid, engagemang och kontinuitet i kontakten med den personen. (Broberg et al., 2012, s. 67)

Enligt Karlsson (2012) är en trygg anknytning viktigt för att barnen ska få en bättre social kompetens senare i livet och får en känslomässig regleringsförmåga samt en bättre självkänsla.

Under arbetet med empirin visade det sig att alla pedagoger ansåg att deras viktigaste roll var att erbjuda barnen i förskolan trygghet och stabilitet, detta på grund av att dessa barn ofta saknar det hemifrån. En psykisk sjuk förälder saknar i regel själv trygghet, vilket medför att de får svårt att ge den tryggheten till sina barn (Sigling, 2002). En informant berättade att:

Barn som saknar den trygga anknytningen är ofta väldigt ensamma och vet inte var det ska ta vägen när de kommer till oss på förskolan och därför blir det extra viktigt att vi fångar upp dessa barn och visar att vi finns här för dem. (Informant 7, 2014-04-22)

Ett barn som saknar trygghet hemifrån, saknar ofta den trygga anknytningen och får i regel svårare för att skapa goda relationer till andra vuxna och blir ofta mindre populära av sina jämnåriga kompisar (Karlsson, 2012).

I och med att barnen har föräldrar som inte mår bra, så har de inte fått den anknytningen, vilket man kan se på barnen, de uppfattas otrygga och vilsna på förskolan. (Informant 2, 2014-04-14)

Anledning till att det är så viktigt är att många av de barn med föräldrar som lider av psykisk ohälsa saknar en trygg anknytning till sina föräldrar, som är fullt upptagna av sig själva och sina egna problem (Karlsson, 2012).

Alla informanterna nämnde även om hur viktigt det är att man som förskolepersonal är ärlig mot barnen och håller det de lovat, för att de inte ska känna sig svikna av personalen som de kanske redan blivit av föräldrarna.

Lovar vi något till de barnen måste vi hålla det, viktigt till alla barn men barn som har en stabil bakgrund kan man ofta förklara varför vi inte kan hålla det vi lovat just idag, medan barn med otrygg bakgrund känner bara sig ännu mer svikna. (Informant 7, 2014-04-22)

Sigling (2002) nämner att om man i den mån det är möjligt är ärlig mot barnen så ökar deras förtroende för vuxna. Däremot bör man inte berätta hela sanningen om den inte behövs för

ändamålet, utan bara svara på de frågor som barnen ställer, för att inte skada barnen, så länge det man säger är sant.

Vidare under arbetet med vår empiri framkom det att fem av våra informanter menade att deras roll även är att sätta gränser till barn vars föräldrar lider av psykisk ohälsa. ”Barnens hemmiljö ofta är labil och osäker, det kan ändras från en dag till en annan” (Informant 8, 2014-04-24). Vad informanten avsåg med det var, att den förälder som lider av psykisk ohälsa inte klarar av att sätta gränser och vägleda barnen i olika situationer som kan uppstå i hemmet. Även Sigling (2002) påstår att barn behöver få gränser för att lära sig vad som är rätt och fel i livet. Vidare menar författaren att föräldrar med psykisk ohälsa inte alltid klarar av det, en förälder som lider av till exempel depression låter ofta barnen själv få avgöra vad som är rätt eller fel, medan en förälder som till exempel lider av mani ofta ändrar sin ståndpunkt, det vill säga att den ena sekunden får barnen göra vad de vill, för att i nästa sekund inte få göra någonting, deras konsekvenser brister i gränssättningen.

Enligt alla våra informanter är det även viktigt att pedagogerna visar att de finns här för barnen, att de är precis lika viktiga som alla andra barn och föräldrar, pedagogerna gör ingen skillnad. Pedagogerna lyssnar på vad barnen har att berätta. Förskolepersonalen hjälper barnen att sätta ord på sina känslor:

Jag ser att du är arg/ledsen nu, är det någonting du vill berätta för mig? (Informant 3, 2014-04-15)

Att lyssna in barnens sinnesstämning medför att barnen känner sig sedda och respekterade (Kinge, 2000). Personalen på förskolan får barnens förtroende, så att de känner att de kan lita på förskolepersonalen.

I intervjuerna kom det fram att pedagogens roll även blir att synliggöra dessa barn och bekräfta deras känslor samt ge dem kärlek.

Visar barnen att de duger och är bra precis så som dem är, visar att vi finns här för barnen och ser dem. (Informant 5, 2014-04-16)

Ett sätt att synliggöra barnen och bekräfta dem är att pedagogerna ser dem som egna individer med sina egna rättigheter eftersom barn till föräldrar som lider av psykisk ohälsa ofta känner ensamhet, skam och lojalitet till sina föräldrar.

Flera av våra informanter nämnde även att en av riskfaktorerna som kan uppstå hos barn som har föräldrar som lider av psykisk ohälsa, är att de inte får någon uppmuntran eller beröm hemma av sina föräldrar, vilket gör att det blir mer betydelsefullt för pedagogerna att ge barnen detta när de är på förskolan. En informant berättar:

Barn som växer upp med föräldrar som lider av psykisk ohälsa riskerar att förlora sin tillit till andra människor och kan få svårigheter för samspelet med andra i framtiden. (Informant 1, 2014-04-08)

Vad pedagogen avsåg med det var att ofta är föräldrar som lider av psykisk ohälsa alldeles för upptagna med sina egna bekymmer, att de glömmer bort att berömma och uppmuntra sina barn i olika situationer som uppstår i hemmet. Vidare menade även våra informanter att den låga självkänslan och otryggheten som kan uppstå också är en riskfaktor hos dessa barn, att deras självutveckling påverkas, därför blir det pedagogens roll att synliggöra dessa barn. Våra informanter ansåg även att pedagogens roll blir att vara uppmärksam på barnen.

Barnen får inte längre den omvårdnad som de tidigare fått, vilket gör att barnen blir okoncentrerade och oroliga. (Informant 4, 2014-04-15)

Ett sätt för pedagogerna att märka att det skett en förändring hos barnen är att barnen kommer hungriga till förskolan.

Det har varit barn som kommit till förskolan utan att ha fått någonting att äta. (Informant 3, 2014-04-15)

Ett annat sätt för pedagogerna att märka en förändring hos barnen är att barnen blir mer utåtagerande och får svårt att samarbeta med sina kompisar. Barnen blir okoncentrerad och kan inte längre fokusera på en aktivitet i verksamheten som de tidigare klarat av.

I studien svarade en av informanterna att alla pedagoger får olika roller av barnen och att som pedagog får man acceptera och hantera det. Barnet väljer den pedagog som den känner sig trygg med.

En pedagog kan till exempel få all aggression medan en annan pedagog får all ömhet. (Informant 1, 2014-04-08)

Vad vår informant menade var att det är viktigt att låta barnen själva får välja vilken pedagog som ska få vilken roll, för att barnen ska känna sig bekväma och trygga när de är på förskolan. Vidare menade även vår informant är det är av största betydelse att det är en känd pedagog som tar sig an detta barn under vistelsen på förskolan, om det skulle uppstå något oväntat under dagen så är det bra att det är samma pedagog som finns där för barnet, i den mån det är genomförbart, för att ge detta barn så stor trygghet på förskolan som möjligt.

Karlsson (2012) tar även upp vilken betydelse tryggheten har för dessa barn:

Trygg anknytning kan betraktas som en skyddande faktor för barn i alla uppväxt miljöer och speciellt för barn som växer upp i riskmiljöer. (Karlsson, 2012, s 74)

Våra informanter ansåg också att behovet av trygg anknytning är väsentligt vid vikariebehov, att man inte låter en ny främmande människa vara den som tar emot barnet och vid behov säger ifrån till barnet utan man låter en pedagog som känner barnet sedan tidigare ta det ansvaret.

I denna studie har det framkommit att pedagogerna upplever att deras roll gentemot barnen är att skapa en trygg och stabil anknytning samt att vara en kompletterande anknytningsperson åt dessa barn. De ser även att trygghet i förskolan är en väsentlig roll i deras arbete när det finns barn vars föräldrar lider av psykisk ohälsa i verksamheten.

5.2 Stöd åt föräldrar

Några av våra informanter sade att det blir extra viktigt att arbeta med föräldrarna och bekräfta dem i sina känslor, för att det ska vara möjligt att nå fram till föräldern för att berätta något om barnen, vilket är det primära för pedagogerna.

Föräldrarna tar inte till sig att deras barn har problem om de själva inte mår bra. (Informant 5, 2014-04-16)

Om det inte finns en bra relation till föräldrarna är det inte lätt att få det till barnen heller, vilket gör att pedagogerna måste arbeta med föräldrarna såväl som barnen. Läroplanen betonar hur viktigt det är att ”förskolan ska komplettera hemmet” detta för att barnen ska utvecklas på ett rikt och mångsidigt sätt (Skolverket, 2010, s. 13). Vid intervjuerna framkom det att personalen arbetar mycket med föräldrarna, ger hänvisning om vart de kan vända sig och vid behov kunna få den stöttningen som behövs.

En av våra informanter berättade en historia som visar varför det är viktigt att arbeta med hela familjen. Informanten berättade om en flicka som gjorde allt för att få sin mammas uppmärksamhet och beröm. Vid ett tillfälle när mamman kom till förskolan för att hämta sin dotter var flickan ivrig att få visa mamman vad hon gjort under dagen men mamman ville att de skulle skynda sig och gå hem. Dagen efter när mamman kom för att hämta dottern berättade pedagogen att de firat alla barn som fyllt år månaden innan och att de då firat flickan. När flickan och hennes mamma kommit utanför förskolan ser pedagogen hur mamman öppnar flickans paket med färgpennor och målarbok, och river i sönder målarboken och ger hälften till flickans lillasyster. Ett par veckor senare när mamman åter kommer för att hämta flickan, frågar hon pedagogen varför de inte firat hennes dotter som fyllt år, varpå pedagogen förklarar att de firat dottern ett par veckor tidigare och att de visat foto från dagen. När hon är på väg att gå vänder hon sig och berättar för pedagogen som frågat ”hur är det med dig?” att hon inte mått så bra efter den senaste förlossningen och att det varit en kämpig tid. Pedagogen säger att det låter som om hon hamnat i en förlossningsdepression. Detta är ett ord som mamman inte hört tidigare och undrar vad det är. Pedagogen berättar för mamman att det finns flera olika ställen som mamman kan vända sig för att få hjälp att bearbeta detta och får på detta sätt även veta att hon inte är ensam i sin situation.

Detta exempel pekar på betydelsen av att arbeta med föräldrarna och inte bara barnen, för att nå fram till barnen behövs en god relation till föräldrarna med. Utan en god relation till föräldern hade pedagogerna antagligen inte fått veta varför mamman betett sig annorlunda de senaste månaderna.

Skerfving (2005) föreslår också att man kan ha olika temadagar och föreläsningar för att ge stöd åt personalen för att de ska få råd och stöttning i hur de ska förhålla sig till familjen/barnen. Ställen som informanterna nämnde som de kunde vända sig till var Alma, Barn- och Ungdomspsykiatrisk mottagning (BUP) och Socialstyrelsen. Man kan även vända sig till Barnavårdscentralen (BVC) och social jour.

Våra informanter ansåg att en väsentlig del i deras arbete är att finnas som stöd åt föräldrarna för att kunna nå fram till barnen. Pedagogerna ska dock inte fungera som några

psykologer till föräldrarna utan istället kunna hänvisa om var de kan vända sig samt att pedagogerna själva kan få stöd och handledning av psykologer för att bli stärkta i sin egen yrkesroll.

5.3 Vidareutbildning och stöd för pedagoger

Pedagogens roll, som alla våra informanter nämnde, var att anmäla till Socialstyrelsen när oro finns av olika anledningar. I Sverige finns en anmälningsplikt, som innebär att alla som arbetar inom barnomsorg är skyldiga att anmäla om de märker att något inte står rätt till.

Anledningen till att man alltid ska göra en anmälan är för att säkerställa att det inte är någon fara med barnen. (Informant 10, 2014-04-29)

En av våra informanter berättade att det som sker när Socialstyrelsen får in en anmälan är att de startar upp en utredning där man fastställer att barnen har det bra. En anmälan kan ske på flera olika tillvägagångssätt, det kan ske både muntligt och skriftligt.

Sex av våra informanter uppgav också vikten av att få handledning i form av psykologer, detta för att de ska kunna erbjuda barnen den bästa möjliga hjälpen. Vad informanterna menade med det var att psykologerna kan komma ut och arbetar med arbetslaget och stärka personalens osäkerhet och på så sett ge personalen tips och råd om hur dem ska förhålla sig till den aktuella situationen.

Man får möjlighet till att sitta ner och samtala och ventilera sina tankar till psykologen samtidigt som man får tips och idéer på hur man kan tänka och göra för att hjälpa barnen i olika situationer, man bygger på sin kunskap. (Informant 1, 2014-04-08)

Hagström (2010) betonar vikten av att ge pedagogerna handledning. Genom handledning ökar pedagogernas kunskap om barnens utveckling och på så sätt kan kunskapen speglas i deras verksamhet. Vidare menar författaren att genom detta arbetssätt får pedagogerna en större inblick i barnens hemmiljö, detta gör att pedagogerna lättare kan se sin egen roll i samspel

6. Diskussion

Syftet med denna studie var att undersöka hur pedagogerna ser på sin roll och hur de konkret arbetar när de finns barn i verksamheten vars föräldrar lider av psykisk ohälsa.

Något som alla våra informanter betonade var vikten av att skapa en god trygghet på förskolan, detta för att barnen ska få en bra start inför framtiden. De barn som har föräldrar som lider av psykisk ohälsa, saknar ofta det hemifrån. Sigling (2002) menar att föräldrar som lider av psykisk ohälsa i regel själv saknar trygghet, vilket gör det svårt för dem att ge sina barn trygghet, varpå det blir pedagogernas roll att skapa en god trygghet åt dessa barn på förskolan.

Enligt Broberg et al. (2012) är det pedagogens viktigaste roll att knyta an till barnen och att barnen känner sig trygga. Detta med anledning till att barnen ska kunna koncentrera sig på andra saker än att behöva oroa sig för vad som kommer att ske. Vidare menar författarna att det är viktigt att erbjuda tröst, för att barnen ska känna sig bekväma med den tröst som erbjuds på förskolan av pedagogerna. Pedagogernas roll blir att stödja dessa otrygga barn att anpassa sig till det sociala livet. Givetvis behöver alla barn känna trygghet och knyta an till en pedagog, men barn som inte får den tryggheten hemifrån är mer lättpåverkade när deras vardag inte längre ser ut som den brukar. Barn som är mer trygga har oftast lättare att anpassa sig till nya saker. Därför är det viktigt att lägga lite mer fokus på de barn som har föräldrar som lider av psykisk ohälsa.

I vår studie visade det sig att alla våra informanter ansåg att en viktig del i deras roll var att vara den kompletterande anknytningspersonen åt dessa barn. För att kunna vara en kompletterande anknytningsperson krävs det att man visar barnen kärlek och respekt för att barnen ska känna att pedagogen finns där för dem. Pedagogerna får visa att de finns där för barnen i alla läge.

Förskolan ska sträva efter att varje barn utvecklar sin nyfikenhet och sin lust samt att de ska utveckla sin självständighet och tillit till den egna förmågan (Skolverket, 2010/98, s. 9).

Enligt Sigling (2002) är det viktigt att förskolepersonalen blir uppmärksam på att detta är något man måste lära sig/få kunskap om för att kunna hantera på ett professionellt sätt. Några av informanterna talade om vikten av att få handledning i form av psykologer för att kunna

hjälpa barnen på det bästa sättet, samtidigt få kunskap om barns utveckling. Att pedagogerna ständigt håller sig uppdaterade och förnyar sin kunskap för att erbjuda barnen den bästa möjliga omvårdnad som finns att ge.

Något som verkligen uppmärksammades i studien var att pedagogerna ska vara uppmärksamma på barnen och kunna se när det sker en förändring hos barnen samt att synliggöra dessa barn. Skerfing (2005) beskriver hur dessa barn har blivit allt synligare och att de har fått större uppmärksamhet i samhället idag mot vad de fick förr. Det är inte givet att det är fler människor som lider av psykisk ohälsa idag jämfört med förr, men psykisk ohälsa lyfts fram mer i bland annat media idag.

Något som vi också funderade över när vi gick igenom vår empiri var att de flesta informanterna svarade att det var viktigt att man arbetar med hela familjen, detta trots att en del chefer inte ansåg att det var pedagogernas jobb. Exemplet om flickan och hennes mamma visar tydligt att vi inte enbart kan fokusera på barnen, även om det är vår primära uppgift. Vår informant sade efteråt att förståelsen för familjen var betydligt större efter deras samtal än vad det var tidigare, det var även lättare att bemöta flickans oväntade humörsvängningar när det finns en förkunskap av vad som händer hemma i familjen. Givetvis måste man kunna hantera barnens olika humörsvängningar utan en förkunskap om varför det sker, men det kan vara en fördel att veta hur man ska bemöta barnen om det uppstår frågor om varför saker och ting har förändrats i hemmet. Pedagogerna ska dock inte lägga för stort fokus på det negativa i barnens liv, utan fokusera på det som är positivt och arbeta med det i förskolan. Detta kan bli helt avgörande i barnens utveckling (Brodin & Hylander, 2002).

Några pedagoger säger att det är viktigt att arbeta med föräldrar som inte mår bra, detta för att kunna nå fram till barnen. Samtidigt betonade två av informanterna att deras uppdrag inte var att fungera som psykologer för föräldrarna, deras arbete är att ta hand om barnen och finnas där för dem. Som pedagog måste man kunna erbjuda föräldrarna ett visst stöd och engagemang, för att visa föräldrarna att förskolepersonalens primära roll är att deras barn ska må bra.

Vad vi inte förstod var hur man ska kunna arbeta på ett nära och förtroende sätt med barnen om man inte lägger ner lite tid på föräldrarna som några av informanterna menade att deras chef sagt.

Vi har även fått mer kunskap om vart man ska vända sig när man misstänker att något inte står rätt till och hur det går till när man lämnar in en anmälan. I Sverige har pedagoger som misstänker att något inte står rätt till anmälningsplikt, vilket gör att det är en bra att veta vad

rädsla att göra det värre för barnet om det inte är tillräckliga bevis för att det verkligen är något riktigt illa som sker.

Bara för att barnen fått en svår start i livet betyder inte att de inte kan klara sig bra senare i livet. Barn som växt upp i negativ och pressande hemmiljö kan med hjälp av olika åtgärder ändå utvecklas på ett positivt sätt och man pratar om de motståndskraftiga barnen (Socialstyrelsen, 1999).

6.1 Metoddiskussion

Vi har i vår studie utgått från kvalitativa intervjuer för att komma fram till hur det ser ut ute på förskolorna och hur man arbetar med barn vars föräldrar lider av psykisk ohälsa ute i verksamheten.

Vi anser att vi fått bra respons från alla våra informanter under denna studie, vi är även väldigt nöjda med utgången, våra frågor blev alla besvarade och det väcktes även en hel del nya frågor hos oss.

Vårt mål med denna studie har aldrig varit att jämföra de olika svaren, vi ville undersöka pedagogernas förhållningssätt till de barn vars föräldrar lider av psykisk ohälsa.

Studien är gjort i södra Skåne på ett fåtal förskolor med sammanlagt tio pedagoger. Om vi hade genomfört studien på fler förskolor i andra delar av Sverige, eller om vi intervjuat fler informanter med andra arbetslivserfarenheter, hade vår studie kanske sett annorlunda ut. Studien hade även ändrats om vi använt oss av observationer istället för intervjuer, då fokus hade gått från förskolepersonalens perspektiv till barnens perspektiv.

6.2 Förslag till vidare forskning

Under vårt arbete med denna studie har vi läst mycket litteratur som handlar om hur det går för barn med föräldrar som lider av psykisk ohälsa och hur konsekvenserna ser ut, men vi har inte läst/hittat lika mycket litteratur om hur det är för dessa barn att växa upp i denna miljö (Skerfving, 2005).

Denna studie har utgått från förskolan och pedagogens roll och hur man arbetar där. Av intresse hade varit om man kunnat följa upp och undersökt hur det ser ut när barnen kommer

till skolan, hur ser lärarna på sin roll åt dessa barn i skolan? Finns det samma tid för lärarna som ofta är ensamma på en klass att lägga ner lika mycket fokus på barnen?

Vad händer med de barnen som inte får den hjälpen som de behöver? Hur påverkas barnen av att deras föräldrar lider av psykisk ohälsa under deras uppväxt? Ökar risken för att de själva ska bli drabbade av psykisk ohälsa när de blir vuxna?

Referenser

Ainsworth, M.D.S & Bowlby, J. (1989). An Ethological Approach to Personality

Development. American Psychologist, 46, 333-341. Tillgänglig på internet:

http://search.proquest.com.proxy.mah.se/docview/614314405/fulltextPDF?accountid=1224 9

Bowlby, J. (1994). En trygg bas: kliniska tillämpningar av bindningsteorin. Stockholm: Natur och kultur.

Bowlby, J. (2010). Anknytning, anknytningsmönster och organisering av anknytnings-erfarenheter. I S. Hart & R. Schwartz (Red). Från interaktion till relation: om anknytningsteori (s. 69-109). (1uppl.) Stockholm: Liber.

Bozarslan, A. (2001). Möte med mångfald: förskolan som arena för integration. (1. uppl.) Hässelby: Runa.

Broberg, A. (2004). Barns behov och föräldrars omsorgsförmåga i ljuset av anknytningsteori. I B. Hindberg (Red). Att knyta an, en livsviktig uppgift: om små barns anknytning och samspel. Stockholm: Allmänna Barnhuset.

Broberg, M., Hagström, B. & Broberg, A. (2012). Anknytning i förskolan: vikten av trygghet för lek och lärande. (1. uppl.) Stockholm: Natur & Kultur.

Brodin, M. & Hylander, I. (1997). Att bli sig själv: Daniel Sterns teori i förskolans vardag. (1. uppl.) Stockholm: Liber.

Brodin, M. & Hylander, I. (2002). Själv-känsla: att förstå sig själv och andra. (1. uppl.) Stockholm: Liber.

Bryman, A. (2011). Samhällsvetenskapliga metoder. (2., [rev.] uppl.) Malmö: Liber.

Hagström, B. (2010). Kompletterande anknytningsperson på förskola. Diss. Lund: Lunds universitet. Malmö.

Hallqvist, M., Sällberg, M. & Caliskan, T. (2014). Företag tror att psykisk ohälsa ökar. Kristianstadsbladet. Tillgänglig på internet: http://www.kristianstadsbladet.se/tt-ekonomi/article2240267/Foretag-tror-psykisk-ohalsa-okar.html

Hwang, P. & Nilsson, B. (2011). Utvecklingspsykologi. (3., rev. utg.) Stockholm: Natur och kultur.

Karlsson, K. (2012). Anknytning: om att tolka samspelet mellan föräldrar och små barn. (1. uppl.) Stockholm: Gothia.

Kinge, E. (2000). Empati hos vuxna som möter barn med särskilda behov. Lund: Studentlitteratur.

Larsen, A.K. (2009). Metod helt enkelt: en introduktion till samhällsvetenskaplig metod. (1. uppl.) Malmö: Gleerup.

Patel, R. & Davidson, B. (2011). Forskningsmetodikens grunder: att planera, genomföra och rapportera en undersökning. (4., [uppdaterade] uppl.) Lund: Studentlitteratur.

Sigling, I. (2002). Att möta barn till psykiskt sjuka föräldrar: en vägledning för vuxna i deras närhet. Stockholm: Schizofreniförbundet.

Skerfving, A. (2005). Att synliggöra de osynliga barnen: om barn till psykiskt sjuka föräldrar. (1. uppl.) Stockholm: Gothia.

Skolverket (2010). Läroplan för förskolan, Lpfö 98 (Rev. uppl.). Stockholm: Skolverket. Socialstyrelsen (1999). Barn till psykiskt sjuka föräldrar. Stockholm: Socialstyrelsen.

Stukát, S. (2005). Att skriva examensarbete inom utbildningsvetenskap. Lund: Studentlitteratur.

Vetenskapsrådet (2002). Forskningsetiska principer inom humanistisk-samhällsvetenskaplig forskning. Stockholm: Vetenskapsrådet.

Widerberg, K. (2002). Kvalitativ forskning i praktiken. Lund: Studentlitteratur.

Winnicott, D.W. (2010). Självets utveckling i en befrämjande omgivning. I S. Hart & R. Schwartz (Red). Från interaktion till relation: om anknytningsteori (s. 16-66). (1uppl.) Stockholm: Liber.

Bilaga 1

Intervjufrågor till förskolepersonalen

1. Vad kan förskolan erbjuda barn vars föräldrar lider av psykisk ohälsa?

2. Vad innebär anknytning till dessa barn för dig/er?

3. Hur arbetar du/ni med barn som har en förälder som lider av psykisk ohälsa samt vad blir er roll till dessa barn?

4. Tar ni hjälp av någon extern institution?

5. Är det något som ni anmäler till Socialstyrelsen? (T.ex. när ni ser att föräldern är sjuk, men ändå kan ta hand om barnen)

6. Hur märker ni att föräldrarna inte mår bra? När märker ni det? Är det något ni märker på barnen?

7. Hur uppfattar du psykisk ohälsa?

8. Vad betyder anknytningen för dessa barn till er som pedagoger, tror du/ni?

En av frågorna som uppkom under intervjuerna: