• No results found

Skog & mark 2012

N/A
N/A
Protected

Academic year: 2021

Share "Skog & mark 2012"

Copied!
36
0
0

Loading.... (view fulltext now)

Full text

(1)

2012

OM TILLSTÅNDET I SVENSK LANDMILJÖ

(2)

INNEHÅLL

Sveriges våtmarker 4

Satellitövervakning av myrar 8

Den eviga frostens unika landskap hotas 11

Livsmiljön krymper för rikkärrens arter 14

Våtmarkernas återkomst i odlingslandskapet 16

Framgångar för Sveriges groddjur 19

Så ska mårdhunden stoppas 22

Här trivs blåbär och lingon bäst 24

Trollsländor fångar allt fler 27

Notiser 29

Miljöövervakning i landmiljöer 32

UTGIVEN AV NATURVÅRDSVERKET

Arbetsgrupp vid Naturvårdsverket: Jen Edgren (projektledare), Johan Abenius, Anna Lena Carlsson och Ola Inghe Redaktör: Maria Lewander / Grön idé

Grafi sk formgivning: Typisk Form designbyrå och Naturvårdsverket Omslagsfoto: Claes Andrén

Författarna är ansvariga för sakinnehållet

Skriften har tagits fram genom anslag från miljöövervakningen, Naturvårdsverket

BESTÄLLNING:

Ordertel: 08-505 933 40, Orderfax: 08-505 933 99 E-post: natur@cm.se

Postadress: CM-Gruppen AB, Box 11093, 161 11 Bromma Internet: www.naturvardsverket.se/publikationer ISBN: 978-91-620-1293-9

© Naturvårdsverket 2012

(3)

SKOG & MARK 2012

OM TILLSTÅNDET I SVENSK LANDMILJÖ

experter och ansvariga myndigheter bedömer att många av de miljö-kvalitetsmål som riksdagen beslutat inte kommer att nås med nuvarande samhällsinsatser. Ett av de miljökvalitetsmål som uppvisar mest negativ utveckling är Myllrande Våtmarker.

Sverige är ett av de länder i Europa som har störst våtmarksareal och flest våtmarkstyper. Våtmarkerna hotas dock av torvbrytning och annan exploatering som utbyggnad av vind- och vattenkraft och infrastruktur.

Terrängkörning, klimatförändringar och påverkan från jord- och skogsbruk är andra problem. Dikning och upphörande av tradi-tionell hävd som våtmarksslåtter har lett till ökad igenväxning som missgynnar känsliga arter.

Om tillståndet i våtmarker förbättras kommer det att bidra till att bevara den biologiska mångfalden. Av hotade eller missgynnade arter finns omkring 15 procent i våt-marker. Våtmarker fungerar också som näringsfällor och kolsänkor, vilket gör att de bidrar till att minska både övergödning av vatten och mängd koldioxid i atmosfären. En förbättring av våtmarkernas tillstånd ökar därför även möj-ligheterna att nå flera andra miljökvalitetsmål.

Den stora våtmarksinventeringen (VMI), som Natur-vårdsverket och länsstyrelser genomförde 1981–2005, gav en bra grundkunskap om våra våtmarker. I Skog & mark 2012 berättar vi om nya övervakningsprogram som kan ge ytterligare kunskap om både våtmarkernas tillstånd och om de ökade insatser som krävs för att lagstiftning och miljömål ska kunna uppnås.

Våtmarkerna har en betydelsefull roll i ekosystemet! Trevlig läsning! Önskar redaktionen

Myllrande våtmarker

”Våtmarkernas ekologiska och vattenhushållande funktion i landskapet ska bibehållas och värdefulla våtmarker bevaras för framtiden.”

– Riksdagens defi nition av miljökvalitetsmålet.

(4)

ett försök till en enkel och användbar definition av våtmarker skulle kunna vara: de marker där man blir blöt om fötterna, alternativt de marker där man gärna använder stövlar. Flera olika definitioner har genom tiderna använts, men många är krångligt formulerade och därför svåra att ta till sig. I korta drag ingår i våtmarksbegreppet, såsom det använts i våtmarksinventeringen (VMI): myrar, stränder, fuktängar, fukthedar och sumpskogar. En an-nan definition av våtmark finns i våtmarkskonventionen Ramsar1, där

även sjöar och hav med ett djup ner till 6 m ingår.

Våtmarkerna domineras i norra Sverige av stora myrkomplex, så kallade aapamyrar, medan mos-sar är den vanligaste typen söder

1 Ramsar är konventionen om våtmarker

av internationell betydelse. Det är ett mellanstatligt fördrag som utgör ramen för nationella åtgärder och internationellt samarbete för bevarande och förnuftig an-vändning av våtmarker och deras resurser. www.ramsar.org.

VÅTMARKSDEFINITIONEN ENLIGT VMI

”Våtmarker är sådan mark där vat-ten under en stor del av året finns nära under, i eller över markytan, samt vegetationstäckta vattenom-råden. Minst 50 % av vegetationen bör vara hydrofil, det vill säga fuktighetsälskande, för att man ska kunna kalla ett område för våtmark. Ett undantag är tidvis torrlagda bottenområden i sjöar, hav och vattendrag, de räknas till våtmarker trots att de saknar vegetation.”

Sveriges våtmarker är mångformiga och omfattar

allt-ifrån havsstränder i söder till palsmyrar i norr. I de olika

våtmarkstyperna lever ofta specifi ka djur- och växtarter.

Dessa unika ekosystem är avgörande beståndsdelar i väl

fungerande landskap.

TEXT: URBAN GUNNARSSON, LÄNSSTYRELSEN I DALARNAS LÄN

Sveriges våtmarker

h Ett våtmarkslandskap format av ett

me-andrande vattendrag omgivet av pals myrar och topogena kärr, Torne lappmark.

FOTO: URBAN GUNNARSSON

om Dalälven. Våtmarker återfinns också i kantzoner mellan land och vatten vid hav, sjö eller vattendrag. De är dock långt ifrån kortvarig a övergångsfaser, tvärtom är de flesta våtmarker mycket långlivade. Många myrar började exempelvis bildas relativt snart efter den senaste istiden och har sedan dess byggt upp ett tjockt torvlager. De öppna högmossar som vi i dag har i södra Sverige har i många fall sett likadana ut under tusentals år.

VÅTMARKER OCH KLIMATET

Våtmarker påverkar klimatet på många sätt och de olika våtmarksty-perna har skiftande påverkan på kol-dioxid- och metanhalt i atmosfären. Den absolut viktigaste faktorn för klimatpåverkan är den stora mängd kol som har lagrats främst i torvmar-kerna under lång tid. Om all kol bun-den i värlbun-dens alla torvmarker frigörs skulle koldioxidhalten i atmosfären fördubblas. I dag jämställs också brytning av torv från myrar med utvinning av övriga fossila bränslen.

Våtmarkerna fungerar som ett lager för kol, men det finns också en mer komplicerad balans mellan växternas inlagring av kol och ned-brytningen. Vid nedbrytning av torv bildas under vissa förutsättningar metan, en växthusgas som är cirka 20 gånger starkare än koldioxid. Forsk-ningen har under senare år bidragit med ny kunskap om när och var metan bildas. Denna kunskap kan bland annat användas för att beräkna våtmarkernas klimatpåverkan.

Klimatet påverkar i sin tur våtmarkerna, vilka växter som kan överleva där, förekomsten av träd och våtmarkernas olika strukturer, som till exempel tuvsträngar och höljor.

JORDBRUK, SKOGSBRUK OCH KVÄVENEDFALL PÅVERKAR

Även om några våtmarker, till exempel flera norrländska myrom-råden, tillhör landets mest orörda naturtyper, har en stor del utsatts för mänsklig påverkan, ibland så stor att

(5)

de helt förstörts. Totalt anses cirka 3 miljoner hektar av Sveriges våtmar-ker ha försvunnit.

En stor andel våtmarker, främst i mellersta och södra Sverige, har formats till odlingsmark. Denna om-daning påbörjades relativt tidigt, runt år 1900, och fortsatte sedan i flera omgångar under cirka 50 år. Många strandnära våtmarker försvann eller påverkades negativt genom utbygg-nad av vattenkraft i små och stora vattendrag.

Ett annat stort hot mot våtmar-kerna var och är skogsbruket. Under 1970-talet och första halvan av 1980-talet berördes stora våtmarks-arealer i skogsmarkerna av dikning. Detta ledde till en ändrad lagstift-ning, med förbud mot våtmarksdik-ning i vissa län. Det innebar också att man fick upp ögonen för behovet att skydda våtmarkerna. Men än i dag finns stora problem, framför allt med skogtäckta våtmarker, till exempel genom avverkningar i sumpskogar och skogar nära sjöar och vattendrag, körskador vid passager av myrar och bäckar samt anläggning av skogsbil-vägar över eller vid våtmarker.

Naturligt näringsfattiga myrar hotas även av det stora nedfallet av kväve, speciellt i sydvästra Sverige. Den rikliga depositionen av kväve via nederbörden hämmar vitmossornas tillväxt och därigenom också tillväx-ten av torv på mossarna. Vegetatio-nen på myrarna riskerar att förändras och det kan leda till att de slutar att

binda in kol. I stället kan de börja läcka kol till atmosfären. Denna pro-cess kan spädas på ytterligare av de befarade klimatförändringarna.

Sverige är trots allt det land i Europa, bortsett från Ryssland, som har störst andel naturliga myrar. Här finns cirka 70 procent av myrarna kvar i ett relativt opåverkat skick. Detta kan jämföras med de flesta europeiska länder som bara har kvar några procent av sina myrmarker. Till och med Finland, som är känt för att vara sjö- och våtmarksrikt, har dikat ut en så stor andel av sina myrar att endast 30 procent kan anses vara i ett någotsånär naturligt skick. Därför har Finland nu satsat stora resurser på att restaurera landets myrar.

TIDIGA

VÅTMARKS-UNDERSÖKNINGAR I SVERIGE

Även om Linné inte var någon större myrmarksfantast gjorde han en del noteringar om flora och fauna från

flera myrar från Småland till Lapp-land.

I början av 1900-talet genomför-des de första detaljerade studierna av vegetation på myrar. Den mest betydelsefulla är kanske studien av myrvegetationen på Skagerhulta-mossen i Närke 1910. Utifrån denna studie utformades teorin om cykliska förlopp på myrar. Teorin beskriver en succession på en och samma plats; en ristuva kollapsar på grund av att lavar etableras på den torra tuvan vilket leder till att torvproduktionen avstannar. Eftersom den omkringlig-gande vegetationen fortfarande byg-ger upp torv ersätts tuvan efterhand av en nedsänkt hölja. I höljan börjar vitmossor att etableras igen, ny torv börjar produceras och efterhand byggs åter en ny tuva upp. Denna teori har aldrig kunnat bevisas, men användes under lång tid som ett skolexempel vid högre lärosäten. I dag har den huvudsakligen ett veten-skapshistoriskt värde som ett exem-pel på hur en teori kan leva vidare utan egentlig kritisk granskning.

Under 1920-talet genomfördes den första större regionala myrunder-sökningen då torvtillgångarna i södra Sverige taxerades längs linjer utlagda från kust till kust.

Efter andra världskriget utfördes flera detaljerade beskrivningar av vegetation och flora i Sveriges myrar, till exempel Åkhultmyren och Skatt-lösbergs stormosse. Utifrån dessa studier lades grunden för den inter-nationella indelningen av myrarnas vegetation.

i Rutger Sernander demonstrerar regenerationsfenomen på Skansmossen, Närke, för

delta-gare i Svenska botaniska föreningens exkursion 1913. Från vänster V. Norlin, R. Sernander, F. R. Aulin, T. Vestergren och P.E. Malmström. Foto: Govert Indebetou, 27 juni 1913, Växtbiologiska institutionens arkiv, Uppsala universitet.

f En flygbild av en nordlig nätmosse från

Norrbotten.

(6)

Under 1970-talet ökade intresset för att övervaka miljön, främst på grund av försurningsdebatten som satte fokus på miljön. Ett program för övervakning av miljökvalitet (PMK) byggdes upp vid Sveriges lantbruksuniversitet. I det stora pro-grammet inkluderades vegetations-övervakning av nio myrområden, alla i skyddade referensområden. Efter starten 1985 drevs projektet intensivt under en tioårsperiod, men har numera lagts i malpåse. Forsk-ning på dessa referensmyrar och de detaljstuderade områdena Åkhult-myren och Skattlösbergs Stormosse har gett en bild av de naturliga för-ändringar som skett i orörda myrar. Inom ett specialprojekt i Hallands

län, som har Sveriges högsta kväve-belastning, inventerar länsstyrelsen sedan 1999 vegetationen på 25 mos-sar och 40 kärr vart femte år.

VÅTMARKSINVENTERINGEN (VMI)

Våtmarksinventeringen startades eftersom hoten mot våtmarkerna var stora och högst påtagliga under 1970–80-talen. Då uppstod behovet att öka kunskapen om vilka våt-marker som faktiskt fanns i landet. Några viktiga frågor under de tidiga inventeringarna var: Vilka sorters våtmarker har vi i Sverige och var ligger de? Hur påverkade är de av mänskliga ingrepp? Vilka våtmarker är ur naturvårdssynpunkt de mest värdefulla?

Alla våtmarker nedanför fjällen2

större än 50 hektar i norra Sverige och 10 hektar i Sydsverige ingick i VMI. Inventeringarna utfördes med flygbildstolkning. De inventerade våtmarkerna tolkades och delades in i olika våtmarkstyper (se ruta). Dess-utom letade man spår efter mänskliga ingrepp. Därefter bedömdes deras naturvärde i en 4-gradig skala och våtmarker med högst naturvärdes-klass (naturvärdes-klass 1) besöktes i fält och beskrevs mer utförligt.

Våtmarkernas geografiska läge och deras naturvärdesklassning har visat sig vara den viktigaste

infor-2 Våtmarker i fjällen ingick inte i VMI,

främst av praktiska skäl som begränsad tillgänglighet och resurser.

FIGUR 1. Förekomst av piskvitmossa

(Sphag-num jensenii) och småsileshår (Drosera intermedia) enligt data från Artportalen.

FIGUR 2. Förekomst av axag enligt data från Artportalen. Axag är ett halvgräs som bara växer i rikkärr.

i Piskvitmossa. i Axag.

FIGUR 3. Utbredningen av fem olika myrtyper i Sverige enligt VMI. Det vitmarkerade området i fjällen blev inte inventerat i VMI.

Koncentrisk mosse Mosse av nordlig typ Soligent (sluttande) kärr Nordlig nätmosse Blandmyr av palstyp

FOTO: SEBASTIAN SUNDBERG

FOTO: JC SCHOU / BIOPIX FOTO: IN NIELSEN / BIOPIX i Småsileshår. VMI Övriga observationer i Artportalen Rikkärrsinventeringen

(7)

LÄS MER

Flodin, L.-Å. & Gunnarsson, U. 2008.

Vegetationsförändringar på mossar och kärr i Halland. Svensk botanisk

tidskrift 102: 177–188.

Gunnarsson, U. & Löfroth, M. 2009.

Våtmarksinventeringen – resultat från 25 års inventeringar. Naturvårdsverket

rapport 5925.

Naturvårdsverket 2007. Myrskyddsplan

för Sverige. Naturvårdsverket rapport

5667.

Rydin, H. & Jeglum, J. 1996. The

biology of peatlands. Oxford University

Press, Oxford.

Data från VMI i miljödata portalen: www.naturvardsverket.se/Start/Statis-tik/Databaser/Miljodataportalen/. Artuppgifter från VMI fi nns på Artpor-talen: www.artportalen.se

FIGUR 4. Påverkan på våtmarker enligt våtmarks-inventeringen. Dikning är vanligaste ingreppet och också det som, näst efter torvtäkt, har störst påverkan. Skogsavverk-ningar på eller i närheten av våtmarken är också vanliga, men har oftast inte lika stor påverkan som dikningar.

mationen för naturvårdsplanering, miljökonsekvensbeskrivningar och handläggning vid kommuner och länsstyrelser. Våtmarker med na-turvärdesklass 1 och 2 har mycket höga till höga naturvärden och har i stor utsträckning kunnat fredas från exploatering. En utförlig sammanfatt-ning av VMI publicerades 2009 och data kan sökas på Miljödataportalen.

NÅGRA VIKTIGA RESULTAT

Totalt inventerades 34 855 våtmar-ker i VMI med en sammanlagd yta av cirka 3 400 000 hektar, motsva-rande åtta procent av Sveriges totala landareal. Under inventeringarna samlades nästan en halv miljon artobservationer in. Artuppgifter från VMI finns sökbara på Artportalen. Särskilt viktiga är uppgifterna om våtmarksmossor, där VMI bidragit till en stor del av den samlade kunska-pen (figur 1).

Däremot har våtmarkernas vege-tationstyper ännu inte presenterats på ett bra sätt. Men utifrån förekomst av rikkärrsindikatorn axag, kan man ändå få en bild över var rikkärrsvege-tationen i Sverige finns (figur 2). En bild som stämmer relativt väl överens med rikkärrens utbredning, även om axag saknas i de nordligaste delarna av landet. Eftersom de små våtmar-kerna oftast inte ingick i VMI har flera län utfört separata inventeringar av de oftast mindre och för

artrike-domen viktiga rikkärren (Läs mer om rikkärr på sidan 14).

Den nya kunskapen om var de olika våtmarkstyperna finns är ett av de bättre underlagen från VMI (figur 3). Detta är ny och mycket värdefull kunskap, bland annat för att kunna identifiera speciellt skyddsvärda myrar. Bland våtmarkstyperna finns två typer som tidigare inte hade iden-tifierats: mosse av nordlig typ och nordlig nätmosse (se bild på sidan 5). Den vanligaste våtmarkstypen i VMI är topogena kärr (plana kärr) med en sammanlagd yta om 1 130 000 hek-tar, det vill säga ungefär en tredjedel av den totala våtmarksarealen i VMI.

Trots att Sverige har många

relativt intakta våtmarker visade våt-marksinventeringen att det bara är 20 procent som helt saknar mänskliga ingrepp (figur 4). De flesta av dessa är myrar i de inre, högre belägna delarna av Norrlands skogsland.

I och med slutförandet av VMI har vi fått ett gott kunskapsunderlag om våtmarkerna som har kommit till nytta för samhällsplaneringen. Men det viktigaste för framtiden är att få veta hur det går för våtmar-kerna, här blir de pågående miljö-övervakningsprogrammen ett viktigt redskap.

Urban Gunnarsson

urban.gunnarsson@lanstyrelsen.se Länsstyrelsen i Dalarnas Län

VÅTMARKSTERMER

Aapamyr Stora, sammansatta myrkomplex som domineras av kärr i de centrala delarna. Hölja Det lägre partiet mellan tuvorna på en myr.

Kärr Myr som utöver nederbördsvatten får tillfl öde av yt- eller grundvatten. Lagg Ett smalt kärrparti som omger en mosse.

Meander En slingrande bäck-, å- eller älvfåra. Mosse Myr som endast får vatten från nederbörden. Myr Torvbildande våtmark.

Pals En upp till 7 m hög tuva som består av uppfrusen torv och sediment. Ibland kan palsar vara platåformade.

Rikkärr En torvbildande våtmark som har en speciell och artrik vegetation (exempelvis fl era orkidéarter). De är i regel rika på mineraler, till exempel kalk.

Soligent kärr Myr som bildas i sluttningar och som har ett tillfl öde av grundvatten, oftast i nederbördsrika områden.

Topogent kärr Myr som ligger i en sänka i landskapet och som är helt plan. Tuva En upphöjning i våtmarken.

skogsavverkning dikning kraftledningar vägar övriga orsaker vintervägar bebyggelse vattenreglering torvtäkt

(8)

Fjärranalys med hjälp av satellitdata är ett lämpligt verktyg för att övervaka våtmarker. Redan i

början av 1980-talet kartlades svenska våtmarker med fjärranalys och sedan 2007 har

tekni-ken använts inom nationell miljöövervakning.

TEXT: KJELL WESTER, BROCKMANN GEOMATICS SWEDEN AB

Satellitövervakning av myrar

under åren 1981–2005 kartlades Sveriges våtmarker i den nationella våtmarksinventeringen (VMI). Syftet var att skapa en kunskapsbank om landets våtmarker som skulle göra det möjligt att fatta bättre beslut om bevarande och hushållning med våtmarkernas naturresurser.

Redan från start var målsätt-ningen att bygga en grund för miljöövervakning av våtmarker. När landets myrar nu övervakas med satellitdata bygger det vidare på grunden från VMI. Liksom VMI är den satellitbaserade miljöövervak-ningen inriktad på att dokumentera effekter i markanvändningen.

Informationen från VMI blev med åren alltmer inaktuell, framför allt när det gällde skador på my-rarnas vegetation och vattenföring som uppstått genom till exempel skogsbruk eller ny infrastruktur. För att kunna följa upp nationella och

regionala miljömål samt status för våtmarker inom EU:s art- och ha-bitatdirektiv1 behövde

Naturvårds-verket och länsstyrelserna utveckla effektivare övervakningsmetoder. Satellitbildstekniken bedömdes vara en lämplig metod eftersom den möjliggör återkommande, aktuella analyser av både våtmarkernas växtlighet och ingrepp i omgiv-ningen. Tekniken gör det möjligt att kostnadseffektivt framställa heltäckande, enhetliga och jämför-bara övervakningsdata över större områden. Miljöövervakningen genomförs löpande och täcker alla öppna myrar i Sverige större än 0,5 hektar, förutom i fjällen.

TIDIGARE UTVECKLINGSARBETE

Studier i Sverige under 1990-talet har visat att satellitdata kan an-vändas för att särskilja olika typer av myrar. Under 1998 startades ett projekt med syfte att utveckla klas-sificering av myrar direkt anpassad till behoven inom de heltäckande europeiska och nationella över-vakningsprogrammen2. I projektet

undersöktes även möjligheterna att använda satellitdata för att över-vaka förändringar i våtmarker och en metod för detta presenterades. Analysen visade att intressanta förändringar upptäcktes, men även att en mer detaljerad indelning och riktad metodik behövde utvecklas.

SAMARBETE I PILOTPROJEKT

Metoden för satellitbaserad analys har utvecklats i ett pilotprojekt i

1 Bestämmelserna i art- och

habitatdi-rektivet (rådets direktiv 92/43/EEG) ska säkra den biologiska mångfalden genom bevarandet av naturligt förekommande livsmiljöer samt den vilda floran och fau-nan i EU:s medlemsländer.

2 CORINE LandCover (CLC) och Svenska

(9)

nära samarbete med länsstyrelserna i Dalarnas, Gävleborgs, Jönköpings och Norrbottens län samt Natur-vårdsverket och Rymdstyrelsen (figur 1). Syftet har varit att ta fram en satellitbildsbaserad metod för övervakning och uppföljning av förändringar av markanvändning i våtmarker. Metoden ska kunna användas både på regional och nationell nivå. Eftersom myrar är relativt stabila är tio års intervall lämpliga för att studera föränd-ringar. Huvudsakliga data i analy-sen är satellit data från Landsat TM/ ETM från två tillfällen med tio års mellanrum. Förändringsanalysen genomförs för ”öppen myr”, det vill säga myr med mindre än 30 procent krontäckning. De öppna myrarnas yttre avgränsning hämtas från digi-tal karta. Resultatet av utvecklings-arbetet är samlat i en slutrapport (se Läs mer).

EN TRESTEGSRAKET

Förenklat kan förändringsanalysen ses som en trestegsraket (figur 2):

Steg 1: Den öppna myren delas in i cirka 20 likartade myrenheter med likartad färg (i satellitbilden) och vegetation. Klassindelningen görs halvautomatiskt med hjälp av ett datorprogram i den äldsta satel-litbilden.

Steg 2: Klassningsresultatet från den äldre satellitbilden jämförs med den yngre. I den yngre satellitbilden undersöks om myrenheternas färg och vegetation verkar ha förändrats. Förändringsanalysen görs separat för varje enhet. Ytor inom myren-heten som har förändrats mer än myrenheten i stort ges en föränd-ringsindikation. Indikationerna för samtliga myrklasser läggs sedan samman till det slutliga resultatet.

Steg 3: Här redovisas hur mycket och var myren förändrats under tioårsperioden.

Den satellitbaserade metoden upptäcker framför allt snabba förändringar i myren som beror på mänsklig påverkan, till exempel om myren börjat växa igen på grund av skogsbruk, dikningar, dikesunder-håll, upphörd hävd, vägbyggen med mera i dess närhet.

FIGUR 1. Röda rektanglar visar studieområdena där utvecklingsarbetet genomfördes och det blåstreckade markerar pilotproduktionen (t.v.). Landsat TM färgkomposit (RGB = Band453, från 29 juli 2000) som användes i utvecklingsarbetet i Norrbotten (ovan).

Igenväxning, vass

Igenväxning, löv, barr

FIGUR 2. Schematisk beskrivning av förändringsanalysen.

FIGUR 3. Exempel på förändringar av en myr under åren 1989 till 2001. Förändringarna visas som svarta polygoner och är också verifi erade vid besök på plats. Som bakgrund visas satel-litbilder från 1989 och 2001. Källa: Landsat TM färgkompositer (RGB-Band453)

27M Korpilombolo 28M Pajala Hälsingeskogen (14GNV) Siljanskupolen Pilotproduktion Kalixälven Överkalix Jönköpings län (6DSO, 6ESV) Satellitbild (äldre) Öppen myrmark Klassning (spektralt homogent) Stratifi erad förändringsanalys Indikator förändrade myrar Satellitbild (yngre) STEG

1

STEG

2

STEG

3

FOTO: BLUE MARBLE, WWW

(10)

indikator (figur 6). För att fungera som indikator måste resultaten från förändringsanalysen läggas samman, tolkas och åskådliggöras i en enklare form, exempelvis som procentuella förändringar i en karta.

Olika förslag till miljöindika-torer har testats i undersökningen. Ett lämpligt sätt är att redovisa resultatet som procentuella föränd-ringar. Den föreslagna indikatorn är flexibel och möjliggör redovisning av förändringar på olika sätt, till exempel för kommuner, avrinnings-områden och rutnät (figur 6).

Den satellitbaserade analysen av förändringar hos landets myrar har gjort det möjligt att konkret kunna följa upp den övergripande preciseringen i miljökvalitetsmålet

Myllrande våtmarker:

”Våtmarker-nas ekologiska och vattenhushål-lande funktion i landskapet ska bibehållas och värdefulla våtmarker bevaras för framtiden.” Dessutom kan resultaten användas till att följa upp preciseringarna i miljömålet om hållbart nyttjande och hänsyn till våtmarker, våtmarkernas ekosystem-tjänster och biologiska mångfald.

Den satellitbaserade förändrings-analysen kan även användas vid uppföljning av bevarandestatus för myrarnas naturtyper och arter enligt EU:s art- och habitatdirektiv.

Kjell Wester

kjell.wester@brockmann-geomatics.se Brockmann Geomatics Sweden AB FÖRSTA INVENTERINGSVARVET

Sedan 2007 ingår förändringsanaly-sen i Naturvårdsverkets nationella miljöövervakningsprogram och inom en tioårsperiod ska det första inventeringsvarvet vara genomfört i hela Sverige (figur 4). Arbetet utförs av experter på satellitövervakning på Brockman Geomatics Sweden AB och sker i nära samarbete med be-rörda länsstyrelser. Norrbottens län var först inom det löpande program-met, därefter kom Västerbottens län, där förändringsanalysen genomför-des under perioden 2009–2011. De mindre länen samkörs för att under-sökningen ska vara mer kostnadsef-fektiv. Varje län eller länsgrupp tar cirka två år att färdigställa.

MILJÖINDIKATORER FÖR MYLLRANDE VÅTMARKER

Det behövs miljöindikatorer som förmedlar miljöutvecklingen och ger hjälp i uppföljning och utvärdering av miljökvalitetsmålen. En viktig del i arbetet har därför varit att försöka hitta ett sätt att redovisa föränd-ringsresultatet i satellitbilderna (fi-gur 5) som en relevant och begriplig

FIGUR 4. Tidplan för genomförande av första inventerings-varvet. Föränd-ringsanalysen ingår sedan 2007 i Naturvårdsverkets miljöövervaknings-program och inom en tioårsperiod planeras det första inventeringsvarvet vara genomfört.

FIGUR 5. Analysen genomförs inom öppen myr (det vill säga en myr med mindre än 30 procents krontäckning). Öppen myr visas med satellitbildens klara färger, annan mark i halvtransparent gråton. Förändringarna som upp-täcks visas i gult. Källa: Landsat TM komposit (RBG-Band453).

FIGUR 6. Preliminära resultat för hittills undersökta län. Förslag till miljöindikator är procentuell för-ändring uttryckt i ”areal förändrade ytor” av ”areal totalt analyserade ytor” snittade på olika sätt. Grå ytor är fjäll och har inte analyserats.

A) Förslag på miljöindikator, preliminära resultat som visar förändring i % för kommuner. B) Förslag på miljöindikator, preliminära resultat som visar förändring i % för huvudavrinningsom-råden.

C) Förslag på miljöindikator, preliminära resultat som visar förändring i % för 10 km x 10 km ytor.

A B 0,00–0,20 0,21–0,40 0,41–0,60 0,61–0,80 0,81–1,00 1,01–1,50 1,51–2,00 2,01–3,00 3,01–10,00 LÄS MER

Backe, S., Eriksson, K. & Gunnarsson, U. 2012. Markanvändningsrelaterade

vegetationsförändringar inom öppen myr. Rapport 2012:4. Länsstyrelsen i

Norrbotten.

Boresjö Bronge, L. & Näslund-Landen-mark, B. 2002. Wetland classifi

ca-tion for Swedish CORINE Land Cover adopting a semi-automatic interactive approach. Canadian Journal of Remote

Sensing 28, (2): s 139–155. Boresjö Bronge, L. 2006. Satellitdata

för övervakning av våtmarker – slutrap-port. Rapport 2006:36. Länsstyrelsen

i Gävleborg.

C Förändringar

(11)

Palsmyrar är ett spektakulärt och säreget inslag i den norrländska naturen. Dessa unika

natur-fenomen hotas av pågående klimatförändringar. Därför är det angeläget att följa palsarnas

fortsatta utveckling inom ramen för miljöövervakningen.

TEXT: PER WRAMNER, BROCKMANN GEOMATICS SWEDEN AB

Den eviga frostens unika landskap hotas

PALSAR

Palsar är kullar eller mer vidsträckta upphöjningar i myrmark med torv i ytan, som innehåller ständigt tjälad torv och/eller mineraljord. De har bildats genom tjällyftning, det vill säga ansamling av isskikt i marken som gör att markytan höjs. Höjden varierar från någon halvmeter upp till 6–7 meter. Palsmyrar förekom-mer endast i utkanten av permafros-tens utbredning och är mycket käns-liga för förändringar av klimatet. De är därför viktiga klimatindikatorer.

sveriges palsmyrar finns huvud-sakligen i norra delen av Norrbottens län, framför allt längs den östra delen av fjällkedjan och strax öster om den-na. Palsmyrarna fortsätter därifrån i ett sammanhängande utbredningsom-råde in i norra Norge och Finland och sedan vidare österut till Kolahalvön. Palsar finns också längre österut i Sibirien liksom i Nordamerika.

I Sverige kännetecknas utbred-ningsområdet i stort sett av en årsmedeltemperatur lägre än –2 till –3°C och en vinternederbörd under 300 mm. Förutom lämpliga klimat-förhållanden behövs öppna myrar med jordar som har tjällyftningsför-måga för att palsar ska kunna bildas.

PALSAR UPPTRÄDER I CYKLER

Palsar bildas ofta som en del i ett cykliskt förlopp. En kraftig, lokal tjällyftning gör att en begränsad del av myrens yta höjs. Ytlagret av torv blir då torrare och isolerar bättre, vilket ökar möjligheterna för tjälen att bestå under sommaren. På så vis kan flerårig tjäle uppstå och sedan växa nedåt. Tjällyftning i torven gör att palsen gradvis höjer sig allt mer

över myrens yta. Om tjälen når ned till underliggande finkornig mine-raljord kan höga, kupolformade palsar bildas. Det beror på att sådan mineraljord har bättre tjällyftnings-förmåga än torv. Ofta växer enskilda palsar samman till palskomplex.

När palsarna växer till förändras vegetationen. Myrens växter, till exempel starr och vitmossa, vissnar och ersätts successivt av växter som hör hemma i torrare miljöer, till exempel kråkris och dvärgbjörk. Efter hand brukar palsarna påverkas alltmer av vinden. Kal torv med tyd-liga spår av vinderosion är vanligt ovanpå högre palsar.

Palstillväxten upphör när perma-frosten inte längre växer nedåt. I stället inleds ett moget stadium som kan vara under lång tid. Men ofta bryts palsen förr eller senare ned, kollapsar och ersätts av en vatten-samling. Denna växer så småningom igen, myrytan återskapas och en ny pals kan bildas.

Palsmyrar är med andra ord dynamiska företeelser. Förändringar av en myr och dess palsar sker hela tiden. Dynamiken påverkas givetvis

också av ändrade yttre förhållanden, till exempel av ett varmare klimat.

PALSMYRARNAS NATURVÄRDEN

Många palsmyrar ligger inom större opåverkade fjällområden med allmänt stora naturvärden och de represen-terar också i sig betydande värden för naturvården. Palsmyrar har ett stort vetenskapligt intresse som unika landformer och som klimatindika-torer. De bildar också orörda våt-markskomplex med en rik biologisk mångfald. Exempelvis är palsmyrar ofta värdefulla biotoper för

(12)

våtmarks-fåglar. Det gäller inte minst de många små vattensamlingar som uppstår när palsar bryts ned. Här syns till exempel ofta smalnäbbade simsnäppor simma omkring samtidigt som backsvalor kan bo i den öppna erosionsbranten ned mot vattnet.

EU PRIORITERAR PALSMYRAR

Palsmyrar är en prioriterad naturtyp enligt EU:s art- och habitatdirektiv. Inom EU finns de bara i de norra de-larna av Sverige och Finland. Vi har därför, tillsammans med Finland, ett särskilt ansvar för att palsmyrarna bevaras. I detta ansvar ingår enligt direktivet att övervaka palsmy-rarna så att deras utveckling kan

följas. Flertalet svenska palsmyrar har någon form av områdesskydd enligt miljöbalken. Tavvavuoma, ett kärnområde för palsförekomsterna i Sverige, har av Naturvårdsverket föreslagits bli nationalpark.

Utvecklingen av palsmyrarna är ogynnsam. Trenden är klart negativ och nedbrytning av palsar dominerar på de flesta myrar. Orsaken är med stor sannolikhet pågående klimatför-ändringar. Samtidigt finns det pals-myrar där viss nybildning och tillväxt av palsar fortfarande äger rum.

MILJÖÖVERVAKNING AV PALSMYRAR

Med tanke på palsmyrarnas status är det angeläget att de blir del i en

sys-tematisk miljöövervakning. Huvud-syftet bör vara att följa förändring-arna. För att få perspektiv på dessa och sätta in dem i sitt sammanhang bör även utvecklingen bakåt i tiden studeras, där det är möjligt.

Ett förslag till miljöövervaknings-program för palsmyrar kommer att presenteras under 2012. Det utarbe-tas av Brockmann Geomatics Swe-den AB i samarbete med, och med finansiering från Naturvårdsverket, Rymdstyrelsen, ArtDatabanken vid SLU samt länsstyrelserna i Norrbot-ten, Västerbotten och Dalarna.

Övervakningsprogrammet gäller framför allt öppna myrar i områden utan vägförbindelse. Därför har det varit naturligt att i möjligaste mån basera det på fjärranalys, i första hand högupplösta satellitdata och laserskanning. Undersökningarna kompletteras med ortoflygbilder och foton från helikopter. Fältbesök bör ske med jämna intervall, till exem-pel vart sjätte år, för fotografering och fältundersökningar av nedbryt-ningsprocesser, tillväxt, vegetation, förekomst av tjäle med mera.

Övervakningsprogrammet före-slås omfatta nio palsmyrar i Norr-bottens län. De har valts ut för att ge en representativ bild av landets pals-förekomster. Studier pågår dessutom av en myr i Västerbottens län (Vin-delfjällen) för att se om den också bör ingå i programmet. Metodik en

Stordalen

Oaggujeaggi

Mannavuoma

Palsmyrar som föreslås ingå i övervakningsprogrammet Palsmyr enligt symboler på Vegetationskartan Områden ovanför skogsgränsen

Områden nedanför skogsgränsen Nujaure Arasjaure Ultevistuottar Plassa Tjirtjam Tavvavuoma

FIGUR 1. Palsmyrar i Norrbotten. Röda prickar visar de myrar som föreslås ingå i det nya miljöövervakningsprogrammet.

i Bild över myrens centrala och västra delar som tagits fram genom att kombinera

högupplösta satellitdata med data från laserskanning (samtliga data från 2009). Utbred-ningen av palskomplex och fristående palsar syns tydligt liksom de typiska inskärningar som uppstår vid nedbrytning.

i Tavvavuoma-myrens centrala del med palsar av olika typ, storlek och

nedbrytnings-grad (2010). I förgrunden syns en hög pals utsatt för aktiv så kallad blockerosion. I bakgrunden syns ovala eller rundade inskärningar i palskomplexen som uppstått genom nedbrytning, i detta fall blockerosion från sidan eller smältning uppifrån under en göl på palsarnas ovansida.

FOTO: SUSANNE BACKE

BILD: BROCKMANN GEOMA

(13)

har till största delen utvecklats i en vidsträckt och välutvecklad palsmyr i Tavvavuoma.

TAVVAVUOMA MODELL FÖR METODEN

Myren i Tavvavuoma dokumentera-des ingående i mitten av 1960-talet och har sedan studerats översiktligt i

början av 1970-, 1980- och 1990-talen. Åren 2009–2011 studerades den återigen mer i detalj, genom dels fjärranalys av olika slag, dels fältundersökningar. Fotografierna i artikeln kommer från Tavvavuoma och visar exempel på vilka resultat man kan få fram med hjälp av det

LÄS MER

Sannel, B. & Kuhry, P. 2011.

War-ming-induced destabilization of peat plateau/thermokarst lake complexes.

Journal of Geophysical Research, Vol. 116.

Wramner, P. 1972. Palslika bildningar

i mineraljord. Några iakttagelser från Taavavuoma, Lappland. Göteborgs

universitet, GUNI Rapport 2. Wramner, P. 1973. Palsmyrar i

Taavavuoma, Lappland. Göteborgs

universitet, GUNI Rapport 3. Wramner, P. 2003. Tavvavuoma.

Tundra och fågelparadis. I Natur i

Nord. Naturskydd i Norden under 1900-talet. Nordiska ministerrådet, Nord 2003:5.

i Vy från västsydväst över växande, upp till 2–3 m höga palsar från 1964.

i Samma vy som i bilden ovan från 2011. Palsarna är praktiskt taget helt borta.

i Typiska, välutvecklade, upp till 4–5 m höga palsar i myrens centrala del. Aktiv

nedbrytning genom blockerosion i förgrunden. Vy från väster 2010.

föreslagna övervakningsprogram-met. Metodiken baseras på foto-grafering från helikopter, analys av högupplösta satellitdata, analys av data från laserskanning och fotogra-fering från marken.

Myren var redan på 1960- och 1970-talen starkt präglad av ned-brytning, med tydliga spår av både pågående och tidigare nedbrytning. Samtidigt förekom också nybildning och tillväxt av palsar.

Vid besöken på 1980- och 1990-talen hade nybildningen av-tagit och ett antal unga palsar, som tidigare bedömts vara under tillväxt, hade minskat i storlek eller försvun-nit. Någon påtaglig förändring av intensiteten i nedbrytningen kunde inte noteras.

Undersökningarna 2009–2011 visade att nedbrytningen över lag ökat betydligt och att ingen nybild-ning av palsar ägde rum. Även större palsar, som 40 år tidigare bedömts vara under tillväxt, hade då försvun-nit helt (se bilder till vänster).

Per Wramner

per.wramner@brockmann-geomatics.se Brockmann Geomatics Sweden AB och Södertörns högskola

FOTO: PER WRAMNER

FOTO: SUSANNE BACKE

(14)

I rikkärren fi nns många rödlistade arter, men rikkärren har minskat kraftigt både i Sverige och

övriga Europa. De senaste 10 åren har därför arbetet för att bevara denna naturtyp intensifi

e-rats och i fl era län genomförs både inventeringar och åtgärder. Nu fi nns även en ny

övervak-ningsmetod som gör det möjligt att studera hur rikkärren förändras.

TEXT OCH FOTO: EVA GÖTBRINK, KRÅKFOT

Livsmiljön krymper för rikkärrens arter

RIKKÄRR

Rikkärr är en torvbildande våtmark som är rik på mineraler, ofta kalk. Kalken kommer från vattnet som rinner till våtmarken. Rikkärren är mycket artrika och här finner man bland annat många spektakulära och sällsynta orkidéer, mossor och landsnäckor. Rikkärr kan se mycket olika ut. Artsammansättningen i kärret påverkas av vattnets mine-ralhalt, hur kärret bildats, hur blött det är och om det hävdas på något vis, till exempel genom slåtter. Cirka 160 rödlistade arter, varav 74 hotade, har sin hemvist i rikkärr.

arealen rikkärr har minskat kraftigt i hela Europa. Det gäller även i Sverige, där de vanligaste hoten är utdikning, bristande skötsel (hävd), försurning och tillförsel av näringsämnen. Särskilt illa är situa-tionen i södra Sverige. I Skåne har våtmarkerna generellt minskat med 50–90 procent och i de som finns kvar är de naturliga vattenförhållan-dena ofta förstörda.

ÖKAT FOKUS PÅ RIKKÄRR

Rikkärren och deras arter omfattas av de nationella miljömålen – främst

Myllrande våtmarker samt Ett rikt växt- och djurliv. I EU:s art- och habitatdirektiv pekas rikkärr ut som en särskild skyddsvärd naturtyp. År 2006 startade Naturvårdsverket ett nationellt åtgärdsprogram för att bevara rikkärren. Detta ledde till att många länsstyrelser började arbeta mer aktivt med rikkärr och i dag genomförs inventeringar, skötsel-

och restaureringsåtgärder i större omfattning än tidigare.

MILJÖÖVERVAKNING OCH UPPFÖLJNING

Tio länsstyrelser har nu gått sam-man i ett gemensamt övervaknings-program för att följa förändringar i rikkärr. Övervakning av rikkärr kompletterar två befintliga natio-nella verksamheter: Uppföljning av bevarandemål i skyddade områden och NILS (Nationell Inventering av Landskapet i Sverige). Tillsammans med dessa kommer övervakningen att förse oss med information som behövs för att följa upp regionala och nationella miljömål samt kart-lägga situationen för rikkärren och deras arter enligt art- och habitatdi-rektivet.

SÅ UNDERSÖKER MAN RIKKÄRR

Vid miljöövervakning av rikkärr beskrivs rikkärrets egenskaper, till

h I rikkärr trivs bland annat många

snäckor. Cirka 60 st av Sveriges 120 arter landlevande snäckor finns i rikkärr. En av dem är tandsnäcka.

exempel vilken typ av rikkärr det är samt om det finns källor eller kalktuff i kärret. Dessutom noteras diken och andra negativa ingrepp som skogsbilvägar och avverkningar samt om skötsel- eller restaurerings-åtgärder genomförts.

Utöver detta dokumenteras föl-jande parametrar i cirka 10 stycken

Jönköping 19,6 13,8 4,5 1,0 24,2 0,0 30,3 0,8

Skåne ingen uppgift 18,0 9,0 ingen uppgift 15,0 ingen uppgift 28,2 1,7

Täckningsgrad av vitmossa (%) Täckningsgrad av brunmossa (%) Täckningsgrad av spjutmossa (%) Täckningsgrad av skogsarter/ris (%) Täckningsgrad av bar torv (%) Täckningsgrad av bleke (%) Vegetationshöjd (cm) Typiska arter (antal arter) TABELL 1. Resultat från

under-sökningar i Jönköpings och Skånes län. Samtliga värden är genomsnittsvärden per småyta i respektive undersökning.

(15)

permanenta småytor per rikkärr (se bild sidan 15):

• täckningsgrad av vitmossa, spjut-mossa och skogslevande arter • täckningsgrad av bar torv, bleke

och våtmarkslevande brunmossor • förekomst av typiska

rikkärrs-arter, till exempel kärrknipprot, gräsull och fetbålmossa. Högvuxen vegetation är ett tecken på att rikkärret behöver skötas eller restaureras. Om vegetationen i små-ytan är högre än 14 cm anges därför vilka arter som ger upphov till det höga värdet. Utöver detta mäts träd- och buskskikt i fem stycken stora provytor (5 x 5 m). De stora och små provytorna sprids ut över rikkärret på jämnt avstånd från varandra.

RESULTAT FRÅN SKÅNE OCH JÖNKÖPINGS LÄN

Den nya metoden testades i Jämtland och Jönköpings län under 2010. Året

därpå inleddes undersökningar i Skå-ne och Jönköpings län. I Jönköpings län undersöktes 58 småytor i totalt sex områden. I Skåne undersöktes 92 småytor i sju områden (se tabell 1). I tabellen framgår bland annat att rikkärrens genomsnittliga vegeta-tionshöjd i båda länen är mycket hög, 30,3 respektive 28,2 cm. I Jönkö-pings län var värdet högre än 14 cm i hela 93 procent av mätpunkterna. I Skåne såg det lite bättre ut, men även där var vegetationshöjden generellt hög, i 64 procent av mätpunkterna var den 14 cm eller högre.

KOSTNADSEFFEKTIV RESTAURERING

Visst är det oroväckande att rik-kärren håller på att växa igen. Men att få reda på hur det står till är en bra början för att kunna sätta in rätt åtgärder. Flera län har redan påbörjat restaurering av rikkärr. I Björnekullakärret i Jönköpings län genomförs en studie över hur

kostnadseffektiva olika restaure-ringsmetoder är. Det är önskvärt att det utvecklas nya, mer resurssnåla metoder för skötsel och restaurering av rikkärr, eftersom mycket tyder på att det i framtiden kommer att behövas ganska omfattande insatser.

Eva Götbrink krakfot@telia.com Kråkfot

LÄS MER

Götbrink, E. 2012. Undersökningstyp

för rikkärr. Ett gemensamt delprogram inom regional övervakning, version 1.2

2012-01-19.

Nilsson, N-O. 2011. Rikkärr i

Skåne 2011 – en studie inom regional övervakning och uppföljning i skyd-dade områden i Skåne län. Rapport

2011:29. Länsstyrelsen i Skåne. Sebastian, S. 2006. Åtgärdsprogram

för bevarande av rikkärr.

Naturvårds-verket rapport 5601.

Sumpnyckel Blåtåtel

Bladvass Svartknoppsmossa

i De största hoten mot rikkärr är

ut-torkning, avsaknad av skötsel (hävd) och övergödning. Dessa faktorer påverkar rikkärren så att de lågvuxna rikkärrs-arterna, till exempel sumpnyckel och brunmossor (t.v), konkurreras ut av beståndsbildande, högvuxna arter som bladvass och blåtåtel (t.h.). I förläng-ningen innebär det att rikkärret växer igen med träd och buskar.

i Karaktäristiskt för rikkärr är att en del av

bottenskiktet utgörs av så kallade brunmos-sor. Det är dessa som står för kärrets torv-bildning. På bilden syns piprensarmossa.

f En hel del av mätningarna av

rik-kärrens vegetation görs i småytor om 50 x 50 cm. Småytans sydvästra hörn markeras med en aluminiumprofil. På så sätt kan man lättare hitta tillbaka till exakt samma plats vid nästa undersök-ningstillfälle. I småytan mäts täcknings-grad, vegetationshöjd och förekomst av typiska arter.

(16)

I mer än 15 år har det funnits olika stöd för att anlägga och restaurera våtmarker i

odlingsland-skapet. Under denna tid har vi börjat lära oss att anlägga våtmarker så att de effektivt renar

växt näring. Men det är fortfarande svårt att uppnå nationella och internationella mål för

vatten-rening och biologisk mångfald.

TEXT: PETER WALLENBERG, JORDBRUKSVERKET

Våtmarkernas återkomst i odlingslandskapet

Generella riktlinjer för placering av en våtmark

• Våtmarken är förankrad med mark ägare, dikningsföretag och övriga direkt berörda. • Våtmarken passar väl in i landskapet och

hänsyn tas till kulturmiljöaspekter och eventuella fornlämningar.

• Våtmarken har långsiktiga förutsättningar att fylla avsedda syften, vid behov genom underhåll och skötsel.

Vattenrening

• Platsen där våtmarken planeras har höga belastningar och koncentrationer av kväve och fosfor.

• Den naturliga vattenreningen är låg eller bedöms otillräcklig i vattensystemet mellan våtmarken och sjön/havet, det vill säga gärna en placering längre ner i avrinnings- eller delavrinningsområdet. • Våtmarken utformas så att det

inkom-mande vattnet fördelas över hela våtmarksytan.

Biologisk mångfald

• Våtmarken gynnar livsmiljöer för arter som är rödlistade eller som pekats ut i behovsanalys, skötselplan, åtgärdspro-gram eller av EU:s art- och habitatdi-rektiv.

• Förutsättningar finns för den vattenregim, hävd och skötsel som de arter och livs-miljöer man vill gynna är beroende av. • Våtmarken ska inte utgöra

vandringshin-der och ska i möjligaste mån fungera som lek- och uppväxtmiljö för fisk.

Övriga syften

• Rekreation: våtmarksområdet är tätortsnära eller ligger i områden där grönstråk saknas.

• Flödesutjämning: våtmarken har goda förutsättningar för en flödesutjämnande funktion.

de flesta av de våtmarker som anläggs i odlingslandskapet har syftet att minska transporten av näringsäm-nen som kväve och fosfor till havet eller närliggande sjöar. Våtmarkerna gynnar också den biologiska mångfal-den genom att förbättra livsmiljön för vattenberoende växt- och djurarter.

Det är viktigt att en våtmark pla-ceras och utformas på ett sätt som stämmer med dess huvudsakliga

syf-te. Ibland uppkommer intressekon-flikter mellan syftena att våtmarken dels ska fungera som näringsfälla, gynna den biologiska mångfalden och skapa kulturmiljövärden. För att skapa våtmarker som uppfyller alla tre syften bör man placera dem i anslutning till näringsrika vatten, öka variationen av livsmiljöer i och kring våtmarken och se till att den passar väl in i landskapet. De

vanligast e hindren för att uppnå dessa syften är lantbrukarnas odlar-intressen, vattendomar som förhin-drar höjning av vattenståndet och

KRITERIER FÖR ANLÄGGNING OCH RESTAURERING AV VÅTMARKER

FOTO: EKOLL AB

i En anlagd våtmark som vid en nyligen

gjord inventering bedömdes ha måttlig biologisk mångfald. Våtmarken sköts genom bete och är omgiven av äldre löv-skog. Här finns en varierad vegetation och arter som lövgroda, långbensgroda och mindre vattensalamander.

(17)

svårigheter att skapa våtmarker när flera markägare är inblandade.

För att underlätta arbetet med att skapa nya våtmarker har krite-rier för anläggning och restaurering tagits fram av bland annat Jord-bruksverket (se ruta sidan 16).

TUSENTALS HEKTAR HAR RESTAURERATS

Från 2000 fram till 2011 har cirka 5 700 hektar våtmarker anlagts eller restaurerats i odlingslandskapet med stöd från lokala investeringspro-gram och miljöinvesteringar inom landsbygdsprogrammet. Syftet med stöden till anläggning och restau-rering av våtmarker är både att minska den totala mängden närings-ämnen som rinner ut i havet och att gynna den biologiska mångfalden.

METOD FÖR ATT

UTVÄRDERA MÅNGFALDEN

Den biologiska mångfalden gynnas så gott som alltid av att våtmarker

13 000 12 000 11 000 10 000 9 000 8 000 7 000 6 000 5 000 4 000 3 000 2 000 1 000 0 2000 2001 2002 2003 2004 2005 2008 2009 2010 2011 Miljömål Jordbruksstöd Övrigt ha

FIGUR 2. Total areal anlagda våtmarker i Sverige med hjälp av EU:s jordbruksstöd med mera fördelat på län 2000–2011. I norra Sverige används andra medel för anläggning och restaurering av våtmarker. Källa: Miljömålsportalen. 0–75 ha 75–150 ha 150–225 ha >225 ha FOTO: JC SCHOU / BIOPIX

KVÄVERETENTION1 OCH MINSKNING AV KVÄVETRANSPORT TILL HAVET FÖR VÅTMARKER2

Effekt (kg kväve/ha och år)

Samtliga våtmarker (n=50) –2002 2003–2008

Min–max beroende av beräkningsmetod Min–max Min–max

Retention av kväve i våtmark per ersatt yta 34–57 68–83

Minskning av kvävetransport till havet per ersatt yta 23–47 51–71

Ersatt yta = den areal som ersätts ekonomiskt och inkluderar t.ex. vallar runt om våtmarken. Min respektive max är lägsta respektive högsta effekt per ersatt yta som erhållits med beräk-ningsmodeller som användes i en tidigare utvärdering som innefattade projekt t.o.m. 2002 (Jordbruksverkets rapport 2010:21).

FIGUR 1. Areal våtmarker som är anlagda och hade skötselersättning 2000–2011.

Källa: Miljömålsportalen.

Not: Övrigt är våtmarker som får stöd från annat håll än jordbruksstödet, till exempel Svensk Våtmarksfond och WWF.

1 Kväveretention = fastläggning av kväve i våtmarker.

2 Våtmarker med ersättning från lokala investeringsprogram och miljöinvesteringar inom landsbygdsprogrammet fram till 2002 respektive 2003–2008.

f Större vattensalamander.

(18)

anläggs eller restaureras i odlings-landskapet. Det öppna vattnet blir ett tillskott som ger variation och nya livsmiljöer.

Den biologiska mångfalden bedöms framförallt utifrån: • fysiska faktorer – våtmarkens

storlek, placering i landskapet, fl ikighet, struktur med mera. • biologiska faktorer – typ av

ve-getation, förekomst av fågel, fi sk, grod- och kräldjur samt evertebra-ter som exempelvis musslor och insekter med mera.

• övriga faktorer – omgivande markslag och skötsel.

De 36 stycken våtmarker som in-venterades tre till tio år efter anläg-gandet hade samtliga dålig,

otill-LÄS MER

Biologisk mångfald i anlagda våtmar-ker. Rapport 2011:7, Jordbruksverket. Kvalitetskriterier för våtmarker i odlingslandskapet. Rapport 2004:2,

Jordbruksverket.

Markägares motiv för att anlägga våt-marker. Våtmarkscentrum, Högskolan

i Halmstad.

Mindre fosfor och kväve från jord-brukslandskapet. Rapport 2010:21,

Jordbruksverket.

Mångfald i våtmark. Rapport 2010:3,

Jordbruksverket.

fredsställande eller måttlig biologisk mångfald. Ingen av de inventerade våtmarkerna uppnådde god biologisk mångfald. Resultaten var med andra ord sämre än väntat. Förklaringen kan dock möjligen vara att kraven för de högre klasserna hade satts för högt eller att inventeringen gjordes för snart efter själva anläggandet.

VÅTMARKER SOM NÄRSALTSFÄLLOR

Utvärderingar visar att många våt-marker som anlagts inom Miljö- och landsbygdsprogrammet 2001–20023

hade en olämplig placering vilket för-sämrade möjligheterna att effektivt kunna minska kvävebelastningen på havet. Bland annat var tillrinnings-områdena för små och omfattade inte tillräckligt med åkermark.

Studier i Södermanlands, Öster-götlands, Kalmars, Skånes, Hallands och Västra Götalands län visar att våtmarker anlagda efter 2002 varit bättre placerade i landskapet och därmed bidragit till en minskad kvä-vebelastning på havet. På grund av osäkra beräkningar för fosfor kan inte några säkra slutsatser dras men här finns en liknande tendens.

Intresset för att anlägga

våtmar-ker har ökat bland markägare. Det har inneburit ökade möjligheter för länsstyrelserna att styra så att våt-markerna blir bättre placerade.

De anlagda våtmarker som undersökts i Skåne län (16 stycken) utmärker sig som effektivare kväve- och fosforavskiljare än i övriga landet och är alla placerade nära havet. De är goda exempel på hur våtmarker ska anläggas för att få en hög renings-effekt, vilket också var deras främsta syfte.

För att uppnå målen i såväl Baltic Sea Action Plan, ramdirektivet för vatten och havsmiljödirektivet kommer det att krävas fortsatta satsningar på åtgärder som minskar transporten av kväve och fosfor.

Våtmarker spelar en viktig roll i arbetet med att nå en högre vatten-kvalitet. För att åstadkomma detta behöver de konsekvent placeras och utformas med inriktning på renings-effekten. Det är rimligt att uppnå en minskad transport till havet motsva-rande 250 kg kväve och 5 kg fosfor per hektar ersatt yta om näringsreten-tion prioriteras. Samtidigt måste arbe-tet med placering och utformning ske i gott samförstånd och i dialog mellan markägare och myndigheter.

Peter Wallengberg peter.wallenberg@jordbruksverket.se Jordbruksverket Inlopp Utlopp Djuphåla Vattnets rörelseriktning

Djupare områden med undervattensväxter

Grundare områden med övervattensväxter

SÅ BLIR VÅTMARKEN EN EFFEKTIV NÄRINGSFÄLLA

Både denitrifi kation4, sedimentation av fosfor och näringsupptag i våtmarken gynnas av

växtlighet. Våtmarken bör därför inte vara djupare än 1–1,5 meter. Kanaler och partier med stillastående vatten bör undvikas. Genom att placera en djuphåla innanför inloppet dämpas fl ödeshastigheten och sedimentationen av fosfor gynnas. För att minska risken att näringsrikt sediment sköljs ut vid höga fl öden bör djuphålan vara minst 1,5 meter djup och följas av en grundare zon med övervattensväxter där material som virvlat upp kan sedimentera på nytt.

Källa: Jordbruksverkets rapport 2004:2

4 Denitrifi kation är en process där kväveföreningar i vatten omvandlas till kvävgas som avgår till luften.

3 Jordbruksverkets stödprogram för olika

miljöersättningar, nu ersatt av

(19)

Jämfört med andra djur- och växtarter har Sveriges groddjur haft en positiv utveckling de senaste

10–15 åren. Anledningen är en målmedveten satsning på att bevara och återskapa goda

grod-miljöer. Men i ett globalt perspektiv är groddjurens situation fortfarande mycket bekymmersam.

TEXT: CLAES ANDRÉN, NORDENS ARK & ANDERS HALLENGREN, LÄNSSTYRELSEN I SKÅNE

Framgångar för Sveriges groddjur

INTERNATIONELLA ÅTGÄRDER

År 2005 arrangerades ”Amphibian Conservation Summit” för att förstå, stoppa och vända den negativa ut-vecklingen för groddjuren. Resultatet blev en åtgärdsplan med beskrivning-ar av nödvändig forskning, övervak-ning och konkreta bevarandeåtgärder för i första hand vilda populationer. Man betonade också vikten av att upprätta säkerhetspopulationer för vissa akut hotade arter.

För att samordna det globala arbetet skapade IUCN en paraplyorganisa-tion ”Amphibian Ark – AArk” som med stöd av världens bevarandepar-ker1 skall ta fram resurser, prioritera

och utveckla riktlinjer för att hålla säkerhetspopulationer av groddjur med hög standard när det gäller smittskydd, populationsgenetik och djurvälfärd. För närvarande finns ett hundratal sådana räddningsinsatser världen över.

Amphibian Ark har också skapat en ”Biosecurity Advisory Group” som arbetar med rådgivning för att garantera ett gott smittskydd. Detta är viktigt bland annat med tanke på den smittsamma och besvärliga svampsjukdomen chytridsjuka som orsakat hundratusentals groddjurs död över en stor del av världen.

1Djurparker med särskilt fokus på

beva-rande av utrotningshotade arter.

den globala minskningen av groddjur har diskuterats under årtionden. De senaste åren har minst 160 arter dött ut och en tredjedel av världens i dag kända arter riskerar att dö ut. Ytterligare en fjärdedel av groddjursarterna vet man så lite om att de klassas som ”DD – data defi-cient” på IUCN:s rödlista. Sannolikt är många av dessa utrotningshotade.

Utöver dagens knappt 7 000 kända arter uppskattar man att det finns ungefär lika många som ännu inte påträffats. Kanske dör många arter groddjur ut innan de blir kända för vetenskapen.

SVERIGES GRODDJUR HAR ÖKAT

I Sverige har groddjuren däremot haft en mycket positiv utveckling de senaste 10–15 åren, enligt Artdata-bankens bedömningar. Orsaken är ett stort engagemang hos naturvårds-biologer, som tillsammans med flera länsstyrelser och med stöd av Natur-vårdsverket återskapat väl fungerande

”grodmiljöer” med hundratals nya eller restaurerade lekvatten, främst i landets södra delar. Strävan har varit att återskapa optimala förutsättningar på platser där det fortfarande finns kvar en naturlig förekomst och på så sätt öka den befintliga populationen.

Den sedan 1960-talet utdöda klockgrodan är återinförd och i dag är den så väl etablerad att den inte längre anses hotad. Ytterligare två arter (lövgroda och lökgroda) be-traktas inte längre som hotade och fyra arter (grönfläckig padda, stink-padda, långbensgroda och gölgroda) har oförändrad status.

… MEN INTE I ETT HISTORISKT PERSPEKTIV

Tittar man längre bak i historien har Sveriges groddjur med all säkerhet starkt gått tillbaka. Detta beror på att landskapet och markanvänd-ningen förändrats mycket under de senaste 100–150 åren. Det är omöj-ligt att exakt veta hur stora popu-lationsförändringarna varit i siffror. Uppskattningar av antalet hotade

(20)

Sveriges groddjur – förändring hotstatus Hotkategori och år Art 1977 1988 1992 1996 2000 2005 2010 Större vattensalamander C C A A A Mindre vattensalamander A A A A A A A Klockgroda Utdöd CCCC CCCC CCC CCC C A Lökgroda CCCC CCCC CCCC CCCC CCC C C Stinkpadda CC CC CC CC CC CC CC Grönfl äckig padda CCCC CCCC CCCC CCCC CCCC CCCC CCCC Vanlig padda A A A A A A A Lövgroda CCC CCC CC CC A A A Långbensgroda CC CC CC CC CC CC CC Ätlig groda C C A A A A A Gölgroda CC CC CC CC CC CC CC Vanlig groda A A A A A A A Åkergroda A A A A A A A

Akut hotad CCCC, Starkt hotad CCC, Sårbar CC, Missgynnad/Nära hotad C, Livskraftig A

TABELL 1. Förändring av hotstatus 1977–2010 för svenska groddjur. Status 1977 och 1988 är uppskattningar efter dåtida kunskapsläge. Status 1992–2010 från ArtDatabankens rödlistor (för 1992 och 1996 har korrigeringar gjorts efter dagens kriterier).

arter och populationer påbörjades så sent som i slutet av 1900-talet. För de arter som fortfarande uppfattas som ”vanliga” (mindre vattensala-mander, vanlig padda, vanlig groda och åkergroda) finns än i dag inga säkra populationsuppskattningar.

Sjösänkningar under mitten av 1800-talet torrlade stora arealer våtmarker som förvandlades till produktiv åkermark. Under 1950- och 1960-talen gjordes omfattande dräneringar i det öppna jordbruks-landskapet. På detta sätt gick många värdefulla grunda våtmarker förlo-rade. Senare skedde motsvarande torrläggning av våtmark i skogen med syftet att öka virkesproduktionen. Dessa stora förändringar i land-skapet har troligen bidragit till en kraftig minskning av många arter groddjur från 1950-talet till 1980-talet.

BRA MILJÖER FÖR GRODDJUR

Den svenska groddjurs-faunan omfattar 13 arter – 8 grodor, 3 paddor och 2 vattensalamandrar. De har olika miljökrav, men gyn-nas generellt av det småskaliga kulturlandskapet med en variation av öppna och slutna miljöer som

erbjuder både fuktiga gömställen och exponerade öppna och varma plat-ser. För att klara sin livscykel är alla groddjur beroende av ett lämpligt vatten där de kan para sig (”leka”) och lägga ägg samt av en omgivande landmiljö där de kan hitta föda, en viloplats och övervintra.

Flera av de arter som trots stora insatser fortfarande är hotade el-ler sårbara, är knutna till öppna, sandiga marker. Denna naturtyp var tidigare vanlig i stora delar av södra Sverige, men ändrad

markan-vändning och överskott av näring i landskapet har gjort att den nästan helt försvunnit.

Groddjuren gynnas av en mosaik av stenmurar, odlingsrösen, rishögar, vedtravar, häckar, diken och grunda våtmarker i det öppna landskapet. Mest värdefulla är grundvatten- och regnvattenförsörjda småvatten utan tillrinnande eller avrinnande vattenflöden. Sådana vatten löper mindre risk att påverkas av förore-ningar, överskott av näring eller fisk. Idealiskt är om vattnet ligger soligt, vindskyddat och gärna i närheten av en gammal skog med död ved.

FÖRORENINGAR OCH SVAMP-SJUKDOM HOTAR GRODDJUREN

Dagvattnet som leds ut i landskapet från hustak,

vä-gar och andra hårdgjorda ytor i samhällen och

städer är ofta förorenat av tungmetaller, oljerester, partiklar från däckslitage med mera. Från åkermar-ken leds dräneringsvatten, som kan vara mycket näringsrikt och påverkat av olika bekämpningsmedel, ut i bäckar och sjöar. Groddjur är mycket känsliga för dessa föro-reningar och har svårt att överleva de en med en. -tion m en gam FÖRO SJ D o i bä myck reninga FOTO: SD LUND /

BIOPIX, SVEN HALLING

/

SCANPIX, SN SLOTH/

BIOPIX, SD LUND

/

(21)

i vatten som omger samhällen och intensivt odlad mark.

Under senare delen av 1900-talet har ytterligare problem tornat upp sig, allt ifrån försurning och ökad UV-strålning till spridning av virus och bakterier. Det mest uppmärk-sammade hotet under senare år är den ofta dödliga svampsjukdomen chytridsjuka, som angriper groddju-rens hud. Sjukdomen har konstate-rats på flera håll i södra Sverige.

… LIKSOM INFRASTRUKTUREN

Utbyggnaden av infrastruktur, framför allt vägar, innebär att grod-djurens livsmiljöer fragmenteras. De riskerar att bli överkörda när de passerar över en väg. Risken ökar eftersom vägen dessutom fungerar som en fälla. Den varma vägbana n attraherar insekter och andra småkryp och blir därför en attraktiv

LÄS MER

”The Global Amphibian Assessment” 2004. (www.natureserve.org/library/amphibian_ fact_sheet.pdf).

Om chytridsjuka: (www.sva.se/upload/Redesign2011/Pdf/Om%20SVA/publikationer/ vilda%20djur/1/Grodsjukdomar_webb.pdf).

Ahlén, I., Andrén, C. & Nilson, G. 2001. Sveriges grodor, ödlor och ormar. ArtDatabanken & Svenska Naturskyddsföreningen.

Gärdenfors, U. (red.) 2010. Rödlistade arter I Sverige 2010 – The 2010 Red List of

Swe-dish Species. ArtDatabanken, SLU, Uppsala.

Nyström, P. & Stenberg, M. 2008. Forskningsresultat och slutsatser för bevarandearbetet

med hotade amfi bier – En litteraturgenomgång. Rapport 2008:55. Länsstyrelsen i Skåne

län.

plats att leta föda och värma sig på. Därför finns på sina håll numera speciellt utformade tunnlar under vägbanan. I vissa fall är grodtunnlar ett krav för ett nytt vägbygge.

Även om arbetet med att be-vara groddjuren i Sverige har gett goda resultat och många arter fått en bättre hotstatus, är det viktigt

att inse att jämfört med läget för 50–100 år sedan är våra grod-djurspopulationer fortfarande små.

Claes Andrén

claes.andren@nordensark.se Stiftelsen Nordens Ark Anders Hallengren

anders.hallengren@lansstyrelsen.se Länsstyrelsen i Skåne

i Klockgrodan dog ut i Sverige 1960.

Uppfödning och återinplantering under ett par decennier från 1983 har resul-terat i en av norra Europas starkaste populationer med cirka 15 000 individer i mer än 300 lekvatten. Klockgroda 1950–1960 Klockgroda 1983–2000 Klockgroda 2000–2012 Lökgroda 1950–1993 Lökgroda 1993–1996 Lökgroda 1996–2012 Lövgroda 1950–1980 Lövgroda 1980–2012

KLOCKGRODA I SKÅNE LÖKGRODA I SKÅNE LÖVGRODA I SKÅNE

i Lövgrodan hade på 1980-talet minskat

till cirka 3 000 vuxna med fortplantning i ett 20-tal lekvatten. Kraftfulla restaure-ringsinsatser har gjort att artens tidigare utbredning i stora delar återtagits med cirka 450 reproducerande populationer och 40 000–50 000 vuxna djur.

i Lökgrodan minskade från cirka

100 000 till mindre än 1 000 individer (99 procent) mellan 1959 och 1993. Restaurering av ett stort antal lekvatten har lett till en positiv populationsökning och i dag räknar man med att det finns 4 000–5 000 vuxna djur i 90 lekvatten.

(22)

Invasiva främmande arter är ett av de största globala hoten mot

den biologiska mångfalden. Mårdhunden har sedan slutet av

1920-talet spridit sig från de västra delarna av före detta

Sovjet-unionen till stora delar av Europa. Genom en gemensam

syste-matisk övervakning och förvaltning försöker de nordiska länderna

nu förhindra att mårdhunden etablerar sig i Skandinavien.

TEXT: FREDRIK DAHL, SLU, KARIN BERNODT, SVA & P-A ÅHLÉN, SVENSKA JÄGAREFÖRBUNDET

Så ska mårdhunden stoppas

MÅRDHUNDEN

Mårdhunden (Nyctereutes procyonoi-des) är ett hunddjur av en grävlings storlek som har sitt ursprung och sin naturliga förekomst i östra Asien, i bland annat Kina, Japan, Norra Viet-nam, Mongoliet och sydöstra Sibirien. Arten introducerades i Sovjetunionen under perioden 1927–1957 för att öka produktionen av pälsvilt, både i farmer och i naturen där drygt 9 000 individer släpptes ut.

Fram till 1984 hade mårdhunden spritt sig och koloniserat 1,4 miljoner kvadratkilometer av Europa. Idag finns den så långt söderut som i Italien och Spanien (se karta 1). Mårdhunden trivs bäst i våtmarker, men förekommer frekvent i många slags miljöer, från slutna skogar till villaområden. Den kan förekomma i tätheter om 300 mårdhundar per 1 000 hektar i näringsrika våtmarker. Detta kan jämföras med den vanliga rödräven (Vulpes vulpes) som sällan når upp till 10 djur per 1 000 hektar.

i finland har mårdhunden visat sig påverka häckningsframgången hos markhäckande våtmarksfåglar negativt. Den misstänks även vara orsaken till att groddjuren i stort sett förvunnit på vissa håll i den finländska skärgården. Mårdhunden är en av de huvudsakliga spridarna av rabiesviruset i Europa. Den är även en viktig spridare av rävens dvärgbandmask (Echinococcus

mul-tilocularis) i Europa, en parasit som

kan spridas till människan via hun-dars päls eller via bär och grönsaker som har varit i kontakt med infek-terade djurs avföring. Liksom rabies leder dvärgbandmasken obehandlad ofta till döden hos människan.

Mårdhunden skulle, om den till-låts etablera sig, dramatiskt kunna på-skynda spridningen av smittämnena.

MÅRDHUNDENS SPRIDNING I NORDEN

Mårdhunden invaderade Finland på 1930-talet och den förekommer idag rikligt över hela landet, förutom i norra finska Lappland. Statistiken över skjutna djur har ökat från 818 individer 1970 till 172 000 individer 2009.

Mårdhunden upptäcktes i Sverige (Norrbotten) i mitten av 1940-talet (figur 1). Därefter dröjde det till cirka 2005 innan den på allvar fick fäste i landet, i Tornedalen i Norrbotten. Under senare delen av 1990-talet och framåt har det varit extremt milda vintrar vilket troligtvis hjälpt mård-hunden att få fäste. År 2006 doku-menterades den första mårdhunds

-kullen i Sverige på Haparanda Sandskär i den norrbottniska

skärgår-den. Mårdhunden riskerar nu även att komma in i landet söder ifrån då den nått Danmark (figur 2).

MÅRDHUNDSPROJEKTET

År 2008 startade ett svenskt projekt som 2010 övergick i ett nordiskt projekt med målet att förhindra att mårdhunden etablerar sig i Sverige, Danmark och Norge.1

I Norrbotten och Jylland, där mårdhunden redan finns i små po-pulationer, är målet att helst utrota eller åtminstone kraftigt försöka begränsa dess förekomst och vidare spridning. I Finland är målet att i anslutning till den svenska gränsen begränsa populationen och hindra att den sprids in i Sverige.

KAMEROR OCH SÄNDARE

Projektet bygger på att tips från all-mänheten följs upp med hjälp av vilt-kameror riktade mot ett lockmede l, till exempel analkörtelsekret från ett

1 Projektet finansieras av Naturvårdsverket

och medel från EU:s LIFE+ projekt (LIFE09 NAT/SE/000344) tillsammans med angräns-ande länder. Andra bidrag kommer från Direktoratet for Naturforvalting, Viltsjuk-domsrådet och Sveriges lantbruksuniversitet. Projektet leds av Svenska Jägareförbundet.

Figure

FIGUR 3.  Utbredningen av fem olika myrtyper i Sverige enligt VMI. Det vitmarkerade området i  fjällen blev inte inventerat i VMI.
FIGUR 4.  Påverkan på  våtmarker enligt  våtmarks-inventeringen. Dikning  är vanligaste ingreppet  och också det som, näst  efter torvtäkt, har störst  påverkan
FIGUR 1.  Röda rektanglar visar studieområdena  där utvecklingsarbetet genomfördes och det  blåstreckade markerar pilotproduktionen  (t.v.)
FIGUR 5.  Analysen genomförs  inom öppen myr (det  vill säga en myr med  mindre än 30 procents  krontäckning)
+7

References

Related documents

De förslag till bifångsminskande åtgärder som tagits fram är bland annat en plan för utveckling av ett terminalfiske inriktat på den odlade laxen i enlighet med

I Sege å låg IPS-indexet relativt nära gränsen mot klass 4, otillfredsställande status och eftersom andelen föroreningstoleranta former (%PT) var stor kan lokalen sägas ligga

I stort sett alla punkterna inom miljöövervakning – screening, uppföljning UC4LIFE och 1:11-anslaget, Åtgärder för havs- och vattenmiljö, hade 2019 ACID-värden som

Lagrådet anser sålunda att lagförslaget bör kompletteras med en definition av begreppen ”liten sjö” och ”litet vattendrag”. Förslaget till lag om ändring i plan-

Försurningspåverkan är försumbar då den beräknade pH-förändringen från förindustriellt tillstånd är 0,06 enheter (MA- GIC bibliotek ). För bottenfauna och växtplankton

Kalkning av rinnande vatten kan ske på tre olika sätt; kalkning av uppströms sjöar, markkalkning oå utströmningsområden -i anslutning till vattendraget och med punktinsatsen direkt

Som markägare har kommunen samma möjlighet som andra markägare att söka stöd för naturvårdsbidrag för åtgärder som kan stärka ekosystemet kring vattendragen och

Siktdjupets ekologiska status i augusti 2003-2018 bedömdes generellt som dålig, totalfosforhalten i ytvattnet i augusti som måttlig eller otillfredsstäl- lande och halten klorofyll a