DANNE NORDLING:
Pröva investeringslön
Pol mag Danne Nordting går i denna artikel hårt emot de principer, som ligger till grund för det Meidnerskaförslaget om löntagar-fonder. Börjar man dela ut vinsterna i vissa företag, blir det svårt att motivera varför enmindre del eller en större del skall delas ut. Aktieägarna rullar sig faktiskt inte i pengar från utdelade vinster. Man kan konftskera
deras förmögenheter eller delar därav, men det är inte nödvändigt. Författaren redogör i stället för systemet med investerings/ön, ett system som skulle ge de anställda och inte bara Jackföreningsfunktionärerna en materiell vinst.
Förmögenhetsfördelningen i Sverige är yt-terligt skev, särskilt när det gäller aktiein-nehav. Detta är en ständig källa till irritation för främst politiker i olika läger. Det senaste året har det blivit högsta mode att konstrue-ra och föreslå system som skall ge löntagarna del i företagens förmögenhetstillväxt genom andel i dessas vinster. Någon egentlig analys av varför sådana system sakligt sett bör in-föras har inte presenterats. Inte heller har man preciserat vad det är mera konkret som man ogillar och vill förändra.
Naturligtvis bottnar mycket av strävande-na att komma åt företagens vinster i en kon-ventionell vinstfientlig inställning. Denna in-ställning bygger dels på att man så långt möjligt vill förhindra vinsternas uppkomst, dels förhindra att förekommande vinster "hamnar i kapitalägarnas fickor". Underligt nog är detta senare syfte aktuellare än nå-gonsin, samtidigt som beskattningen av de vinster som delas ut till kapitalägarna är hår-dare än någonsin. De litet större aktieägarna träffas både av en inkomstskatt på 70
a 80
procent och en förmögenhetsskatt, som i många fall är lika stor eller rentav större än det som är kvar av aktieutdelningarna. Före-tagsbeskattningen medför också att företa-gen på vinstutdelningen måste betala 110 procent i skatt - dvs skatten uppgår till 55 procent av summan skatt och utdelning. Detta anses stimulera företagen till att ge minsta möjliga utdelning åt aktieägarna, så att så mycket som möjligt av vinsterna kan användas till nyinvesteringar som kommer hela samhället till del.Men detta är inte nog. Socialdemokrater och även borgerliga politiker ägnar sig åt en
hejdlös svartmålning av den socialistiska skattepolitiken. I debatten ger man sken av att kapitalägarna nästan kan rulla sig i peng-ar och överflöd. Trots skatterna sägs företa-gens vinster göra aktieägarna rikare och ri-kare. Många föreställer sig säkert aktieägar-na och deras förmögenheter (åtminstone bildlikt) ungefär som Kalle Ankas stenrike farbror Joakim, som dagligen tar sig ett dopp i sina penninghögar. Även om farbror Joakims inkomster helt skulle upphöra vore han fruktansvärt rik - så länge inte inflatio-nen alltför mycket urholkade värdet på hans pengar.
Men om företagen för all framtid förbjöds eller "mutades" till att inte dela ut några vinster skulle aktieägarna bli utfattiga. Deras "förmögenheter" i form av aktiebrev skulle i ett slag förvandlas från en juridisk rättighet, som garanterar en viss inkomst från vinstgi-vande företag, till värdelös pappersmakula-tur. Aktieägarnas förmögenhet definieras (bortsett från tillfälliga fluktuationer) av den avkastning som deras aktier lämnar. Om denna avkastning i form av vinstutdelning stiger 5-6 procent om året kommer också aktieförmögenheterna att öka i värde i sam-ma takt. På så vis kommer också aktieutdel-ningen i förhållande till aktievärdena (börs-kurserna) att vara konstant. I Sverige har den direkta avkastningen i form av vinstut-delning sålunda varit 4 procent i genom-snitt.
Att aktieägarnas förmögenheter stiger i värde är inte så mycket märkvärdigare än om räntan på obligationer skulle indexregle-ras. Då skulle också obligationerna stiga i värde i det långa loppet. Vid
fördelningspo-litiska överväganden kan man därför inte dubbelräkna vinstutdelning och förmögen-hetsökning. Utdelningen bestämmer i prin-cip förmögenheternas storlek. Om aktieut-delningen betraktas som för stor, är också förmögenheten för stor. Är vinstutdelning-en tillräckligt litvinstutdelning-en (t ex 0,8 procvinstutdelning-ent av löner-na) är också förmögenheterna under kon-troll. Så länge variationerna i aktieutdel-ningarna inte nämnvärt förändrar den· sena-re sena-relationen kan förmögenhetsökningarna inte betraktas som för stora.
Ovanstående förhållande medför att det är omöjligt för politikerna att låta dela ut en del av aktieägarnas avkastning till löntagar-na eller särskilda "löntagarfonder" i syfte att enbart dämpa aktieägarnas förmögenhets-ökning. Delas avkastningen delas också för-mögenheten. Och ges inte full kompensa-tion åt de gamla ägarna för egendomsförlus-ten inträffar konfiskation. Konfiskation stri-der mot rättssamhällets principer. Sverige betraktas alltjämt som ett rättssamhälle.
Aktieägarnas ställning
Naturligtvis går det ingen större nöd på ak-tieägarna. Därför skulle deras inkomster från vinstutdelningen på aktierna saklöst kunna för all framtid t ex halveras. Detta skulle visserligen leda till att också halva de-ras förmögenhet "förintades", men vad spe-lar 700 000 aktieägares intressen för roll när det gäller rättvisa åt miljoner löntagare. Om vi får välja mellan egalitär rättvisa och rätts-samhälle måste väl rättsrätts-samhället komma i andra hand? Det tråkiga är bara att någon "rättvisa" ändå inte kan uppnås. Efter det att
74
aktieägarna förlorat halva sin förmögenhet skulle ju avkastningen på den återstående halvan bli lika stor som förut. De framtida aktieägarnas förmögenhet skulle alltså till-växa i samma takt som tidigare beroende på det lägre utgångsläget.
En vinstdelning på individuell bas eller i kollektiv form skulle alltså drabba alla dem som valt att spara i aktier medan övriga kapi-talägare skulle gå fria. Är denna godtycklig-het det nya konfiskationssamhällets rättvisa? En del konstruktörer vill rentav öka på god-tyckligheten med regler om att endast vissa aktiesparare skall drabbas - nämligen de som köpt aktier i absolut sett lönsamma före-tag. Att de därvid betalat ett mycket högre pris för aktierna än de som skaffat aktier i mindre lönsamma företag skall inte spela någon roll. Även moderata politiker och fö-reträdare för näringslivet tycks vilja hänge sig åt dylikt godtycke. Man vill ju förvisso va-ra modern och progressiv.
Det yttersta syftet med talet om vinstdel-ning och löntagarfonder förefaller dock för andra än för kommunister och vänsterradi-kaler vara att ge de medborgare, som i dag inte äger aktier, del i näringslivets förmö-genhetsökning utan att nuvarande aktieäga-re egentligen skall förlora någonting alls. Konkret skall detta ske genom att löntagar-na varje år erhåller aktier eller andelsbevis med normal a_vkastning. Mängden sådana "avkastningsrättighetsbevis" bestäms särskilt varje år med någon sorts formell anknytning till företagens vinstutveckling. Några nya pengar tillskjuts emellertid inte, utan det är
l
bara fråga papper. Resultatet blir, som vid andra fall av om ren utprångling av tryckta-nytryckning av värdehandlingar utan täck-ning, ett fall i värdet på redan utelöpande värdebevis.
För att löntagarna skall få aktier kan stats-makterna givetvis tvinga aktieägarna att "skänka bort" en del av sina aktier. Men så länge aktieägarna inte frivilligt beslutar om detta, innebär varje sådan åtgärd från sam-hällets sida ett övergrepp om inte full kom-pensation lämnas. Därför är det något olämpligt att personer som man måste för-moda i själ och hjärta värnar om den privata äganderätten och rättssamhällets principer konstruerar tvångsvisa vinstdelningssystem, som innebär ett principiellt avsteg från dessa grundsatser. Om man - som Bertil af Ugg-las gör på annan plats i detta nummer av Svensk Tidskrift - går med på att en visser-ligen i praktiken liten del av vissa företags vinster ges åt löntagarna, blir det utomor-dentligt svårt att motivera varför inte en större del av samtliga företags vinster skulle ges åt löntagarna eller deras fonder. Det blir alltså svårt att avvisa Meidners förslag
efter-som man redan har gått med på principen.
Om man vill se till att löntagarna får del i företagens förmögenheter och dessas ök-ning, är det givet att löntagarna måste börja äga aktier. Men det är inte nödvändigt att detta skall ske genom konfiskation från nu-varande ägare och det är inte heller många som explicit förordar en sådan väg. Lönta-garna kan ju skaffa sig aktier genom att kö-pa dem. Antag att de köpte aktier för en procent av lönerna varje år. Tillsammans skulle det bli fråga om ca två miljarder kro-nor som varje år skulle användas till aktie-köp. En genomsnittsinkomsttagare skulle
alltså endast behöva köpa aktier för ca 500 kronor per år.
En enda löneprocent för aktieköp skulle faktiskt överträffa Rudolf Meidners förslag, där motsvarande 15-20 procent av vinsten i företag med mer än 50 anställda skall emit-teras i form av nytryckta aktiebrev. Detta system kan beräknas ge högst 1-l ,5 miljar-der kronor i aktier till löntagarnas fackför-eningar.
Investeringslön
Ett system som bygger på att en del av löner-na investeras brukar kallas investeringslön eller sparlön. Det kan antingen göras frivil-ligt eller obligatoriskt. Ett mellanting utgör investeringslön bestämd genom kollektivav-tal. Investeringslön skall naturligtvis inte ses som ett alternativ till LOs löntagarfonder och framför allt inte till en ren vinstdelning. Det senare innebär ju en kontant utbetal-ning av en del av vinsterna, som sålunda an-vänds till konsumtion i stället för investe-ringar. Med investeringslön förhåller det sig tvärtom: konsumtion omvandlas till investe-ringar medan Meidners förslag i stort sett är neutralt i detta hänseende.
Ett system med investeringslön har många fördelar. Som tidigare nämnts undviker man en konfiskation av en del av nuvarande aktieägares sparande. Dessutom tillförs fö-retagen varje år nytt kapital om de gör rikta-de nyemissioner till löntagarna. Att låta alla löntagare spara mera och använda detta spa-rande till industrins investeringar måste va-ra vida bättre än att höja skatterna för att åstadkomma samma sak. På något sätt måste
nämligen sparandet öka för att vi skall upp-nå balans i vår utrikeshandel. Med Meidners system skulle dels en konfiskation inträffa, dels skulle skatterna behöva höjas för att konsumtion skulle omvandlas till investe-ringar.
Investeringslön skulle verkligen innebära en förmögenhetsspridning, eftersom syste-met förutsätter att ägandet skulle ske indivi-duellt. Alla skulle kunna delta, inte bara de anställda i företag som går med vinst. Lönta-garfonder skulle däremot inte medföra nå-gon förmögenhetsspridning, och ett sådant system skulle inte vara öppet för alla. I själva verket skulle löntagarfonderna i praktiken bara vara öppna för de fackföreningsfunk-tionärer som skulle förvalta dem. Beträffan-de Beträffan-den solidariska lönepolitiken får investe-ringslön och löntagarfonder samma effek-ter. Nackdelen med investeringslön sett ur fackföreningarnas synvinkel är att ett sådant system inte alls med matematisk visshet ger fackföreningarna makten över företagen. Därför är investeringslön naturligtvis inget alternativ till Meidner. Investeringslön är en rent förmögenhetspolitisk fråga.
Det kan invändas att endast ett relativt få-tal skulle köpa aktier även om starka subven-tioner infördes. Men varför inte pröva inves-teringslön avtalsvägen? Det enda som skulle behövas vore ju att arbetsmarknadens parter t ex vid avtalsförhandlingarna 1980 kom överens om att löntagarna avstod från en halv procents löneökning mot att arbetsgi-varna bidrog med en halv procent. Denna enprocentiga avsättning baserad på löne-summan skulle sedan varje år gå till lönta-garnas aktieinvesteringar. Bara det år
syste-76
met infördes skulle det alltså bli en viss kännbar uppoffring för löntagarna och ar-betsgivarna. Och denna uppoffring är nöd-vändig för att sparaodet skall kunna föras upp på en högre nivå, så att balansen i utri-keshandeln kan återupprättas.
Maktkoncentration eller inte
En invändning mot en spridning av aktie-ägandet som är ganska underlig brukar all-tid framföras från vänsterradikalt håll. Man säger att ett spritt aktieägande leder till maktkoncentration, eftersom de stora aktie-ägarna lättare skulle kunna dominera om övriga aktieägare vo1·e små. Denna grumliga tankegång är vid närmare påseende helt fel-aktig vilket tydligen ständigt måste påpekas. Det förefaller som om kritikerna föreställde sig att många företag i dag styrs av ett antal medelstora aktieägare, som nätt och jämt kan värja sig mot ett maktövertagande från ett fåtal stora aktieägare. En aktiespridning skulle enligt kritikerna enbart få till resultat att de medelstora ägarnas aktier spreds till de tiotusentals övriga aktieägarna. De storas ägande skulle underligt nog förbli intakt, varför de lätt skulle kunna dominera företa-get, eftersom de övriga ägarna är så många och små att de inte ·skulle kunna gå samman mot de stora.
Som synes innehåller detta resonemang ett flertal tankefel. En eventuell spridning av aktieägandet inom nuvarande ägargrupper skulle givetvis slå likformigt och inte gynna de största ägarna. Men vem säger att sprid-ningen skulle ske genom en omfördelning av ägandet. Vitsen med investeringslön för
spridning av aktieägandet är att nytt aktieka-pital skulle tillföras, vilket skulle innehas dels av de breda nuvarande aktieägargrup-perna, dels naturligtvis främst av de miljo-ner helt nya aktieägare som skulle tillkom-ma. De stora aktieägarnas röstandel i bola-gen skulle alltså sjunka, eftersom deras ak-tieinnehav inte skulle stiga. Dessutom pågår sedan en tid tillbaka t o m en minskning av dessas aktieägande.
Slutligen brukar det invändas att " med-borgaraktier", som kan säUas efter någon tid, skulle hamna hos den traditionella aktie-ägargruppen varför någon förmögenhetsut-jämning inte skulle uppnås. Denna tendens
kan motverkas med premier och andra sti-mulanser eller straffskatter så att medbor-garna uppmuntras att inneha sina aktier en längre tid. Därefter kan det förmodas bli självklart att man skall fortsätta att äga ak-tierna så länge som man inte hamnar i en di-rekt nödsituation med akut penningbehov. Oavsett detta kommer ju också nya aktier att köpas varje år. Det borde bli omöjligt för en liten grupp av idag stora aktieägare att stän-digt köpa upp nya aktier. Som nyss nämndes är tendensen i stället den motsatta.
Investeringslön är ett system som har prö-vats i Västtyskland under 70-talet. Däremot har det tyska förslaget till löntagarfonder, som varit Meidners förebild, fallit under bordet. Varför skulle Sverige då gå direkt på konfiskationslinjen när det finns andra vä-gar att först pröva? Målet som socialister och borgerliga samt företagarna borde kunna enas om är ett medborgarägt näringsliv. Medlet för detta är investeringslön.
