Educare 2009:1 : Artiklar

106  Download (0)

Full text

(1)

EDUCARE

E D U C A R E V E T E N S K A P L I G A S K R I F T E R

Fysisk fostran och föraktet för svaghet: En kritisk analys av

hälsodiskursens moraliska imperativ

Kutte Jönsson

Betydelsen av praktisk personlig färdighet i idrottslärar-

utbildningen

Anna Fabri & Torun Mattsson

Integration i förening – kritiska reflektioner kring ett projekt

Lars Lagergren & Jesper Fundberg

Till vad fostrar ridsporten? En studie av ridsportens utbildningar

med utgångspunkt i begreppen tävlingsfostran, föreningsfostran

och omvårdnadsfostran

Susanna Hedenborg

Närmiljöns betydelse och hur den kan påverkas

Ingegerd Ericsson, Patrik Grahn & Erik Skärbäck

EDUC ARE - VETENSKAPLIG A SKRIFTER 2009 2009:1 A RTIKL AR

E D U C A R E V E T E N S K A P L I G A S K R I F T E R

(2)
(3)
(4)
(5)

Educare – Vetenskapliga skrifter är en sakkunniggranskad skriftserie som ges ut vid lärarutbildningen i Malmö sedan hösten 2005. Den speglar och ar-tikulerar den mångfald av ämnen och forskningsinriktningar som finns vid lärarutbildningen i Malmö. EDUCARE är också ett nationellt och nordiskt forum där nyare forskning, aktuella perspektiv på lärarutbildningens ämnen samt utvecklingsarbeten med ett teoretiskt fundament ges plats i artikel-format. EDUCARE vänder sig till forskare vid lärarutbildningar, studenter vid lärarutbildningar, intresserade lärare vid högskolor, universitet och i det allmänna skolväsendet samt utbildningsplanerare.

Latinets Educare betyder närmast ”ta sig an” eller ”ha omsorg för”. Educare är rotord til t ex engelskans och franskans education/éducation, vilket på svenska motsvaras av såväl ”(upp)fostran” som av ”långvarig omsorg”. I det-ta lägger vi ett bildnings- och utbildningsideal som uttrycker människors po-tential och vilja att ömsesidigt växa, lära och utvecklas.

Författarinstruktion och call for papers finns på EDUCARE:s hemsida: http://www.mah.se/templates/Page____20916.aspx

Redaktör Björn Sundmark

Redaktion: Margareth Drakenberg, Ingegerd Ericsson, Nanny Hartsmar, Bodil Liljefors Persson, Ann-Christine Vallberg Roth

(6)

© Copyright Författarna och Malmö högskola EDUCARE 2009:1 Artiklar

Titeln ingår i serien EDUCARE, publicerad vid lärarutbildningen, Malmö högskola.

Tryck: Holmbergs AB, Malmö, 2009

ISBN: 978-91-7104-112-8 ISSN: 1653-1868 Beställningsadress: www.mah.se/muep Holmbergs AB Box 25 201 20 Malmö Tel. 040-6606660 Fax 040-6606649 Epost: mah@holmbergs.com

(7)

Innehållsförteckning

Fysisk fostran och föraktet för svaghet: En kritisk analys av hälsodiskursens moraliska imperativ ………7

Kutte Jönsson

Betydelsen av praktisk personlig färdighet i

idrottslärarutbildningen………23

Anna Fabri och Torun Mattsson

Integration i förening – kritiska reflektioner kring ett projekt…..43

Lars Lagergren & Jesper Fundberg

Till vad fostrar ridsporten? En studie av ridsportens utbildningar med utgångspunkt i begreppen tävlingsfostran, föreningsfostran och

omvårdnadsfostran………...61

Susanna Hedenborg

Närmiljöns betydelse och hur den kan påverkas……….81

(8)

Abstract

Health and public health issues have always been of official concern. Usually, these issues are described as rather morally uncontroversial. The reason for that is simple. It is better for all – individuals as well as society as a whole – if the public are in “good shape”. Often, this is also the main reason behind suggestions regarding physical education in schools. Hardly anyone seems to think that this is a major problem, cer-tainly not from a moral point of view. If something is wrong, it is never described as a problem regarding physical education as such. In my article, I suggest another view on this. I claim that there are internal problems with modern health ideology. I argue that the ideology focus on normalization rather than health, is something that lies within the liberal-conservative and paternalistic health discourse. Moreover, the health ideology (as we know it) and the health discourse imply values that can be described as fascist. By this I mean that the moral imperative in the health ideology express contempt of weakness, especially when it comes to issues such as so called obesity.

Key words: health, public health, ethics, paternalism, obesity, child obesity, Mill, Lup-ton, Svenskt Sportforum, Ofstad.

Kutte Jönsson, PhD in practical philosophy and senior lecturer in Sport Sciences, Malmö University.

(9)

Fysisk fostran och föraktet för svaghet:

En kritisk analys av hälsodiskursens

moraliska imperativ

Kutte Jönsson

Alla fakta pekar på samma sak: Antalet svenskar, även barn, som är överviktiga eller feta, ökar. För tio år sedan var en av tio svenska sjuår-ingar överviktig, i dag är det var fjärde. (Klas Elm et al. 2007)

Så inleddes en artikel på Dagens Nyheters (DN) debattsida den 18 juli 2007. Efter att ha etablerat bilden av ett samhälle med alltfler överviktiga barn, formulerade artikelförfattarna – som bestod av en lång rad idrottsstjärnor, forskare, läkare och lärare – ett konkret förslag: Inför en timme idrott och hälsa om dagen i skolan!

I förstone kan såväl verklighetsbeskrivningen som det konkreta försla-get verka okontroversiellt. I själva verket är det sedan många år tillbaka legio att hålla uppfattningen om att västvärlden är på väg att ”gå under” av fetma och att svaret är ökad fysisk aktivitet. Och den grupp som är mest sårbar är ”underklassen”. Diskursen med avseende på detta är med andra ord tydlig. Det betyder emellertid inte att det inte höjts kritiska röster mot diskursen.

Omedelbart i samband med publiceringen av DN Debatt-artikeln häv-dade exempelvis hälsoforskaren Michael Sjöström att författarna gjorde sig skyldiga till att befästa en vanligt förekommande myt: myten om att det finns ett tydligt samband mellan skolidrott och minskad barnfetma. Det finns i själva verket inga vetenskapliga belägg för att det skulle finnas ett sådant samband, hävdade Sjöström. ”Skolidrotten svarar bara för 1 procent av bar-nens totala aktivitet per år”, sa han bland annat (Dagens Nyheter 18/7 2007). Artikeln mötte också andra typer av reaktioner. Med minnen från den egna skoltiden beskrev kulturskribenten Anna Hellsten i Sydsvenska Dagbla-det Dagbla-det utbredda hatet för ”skolgympa”. Och hon ifrågasatte kopplingen mel-lan å ena sidan motion och å andra sidan ”skolgymnastiken”. Hon skrev:

Saken är bara att motion inte är skolgympa. Och skolgympahatet är inte en klassfråga. Tro mig, det växer över alla klass- och utbildningsgränser. Vi möts i det, sträcker ut händer över minnen av förnedringar i längdhoppsgro-par och brännbollsuttagningar. Av de människor som är mina bästa vänner idag – samtliga välanpassade och normalviktiga – hatade alla skolidrotten. De flesta av oss har idag gymkort. De flesta tycker att det är roligt de gånger vi utnyttjar dem. Ändå vårdar vi våra gamla skitbetyg som troféer: vi som vågade vägra fysisk fostran (Hellsten, 2007).

Sannolikt fångade Hellsten väldigt många människors erfarenheter av ”skolgympan”. Samtidigt skulle säkert många hävda att den skolidrott som Hellsten beskriver har förändrats med tiden. Med åren har exempelvis hälso-aspekten kommit att betonas i allt högre utsträckning på bekostnad av täv-lingsaspekten. Denna förskjutning ligger ”rätt” i tiden. Intresset för hälsofrå-gor har intensifierats, inte minst i takt med det ökade antalet larmrapporter. Den ökade betoningen på hälsoaspekten innebär dock inte att

(10)

prestationsfixe-ringen har minskat i betydelse, den har bara tagit sig en annan form. Och inte heller är de normer, värderingar och ideal som manifesteras i det ökade häl-sointresset och i den moderna hälsoideologin utan moraliska problem.

I denna artikel kommer jag att koncentrera diskussionen kring de mora-liska imperativ som finns inbyggda i den rådande hälsodiskursen. Jag kom-mer att inleda diskussionen med en granskning av de värderingar som finns inbyggda i de resonemang Svenskt Sportforum framför i såväl den nämnda artikeln som på deras hemsida, eftersom de resonemangen kan sägas vara re-presentativa för den rådande hälsoideologin. Efter det kommer jag att fortsät-ta med en diskussion om ideologi kopplat till hälsa och folkhälsa. En aspekt som kan vara speciellt viktig att lyfta är om hälsodiskursen mer syftar till normalitet än till hälsa.

Det vidare resonemanget kommer sedan att utvecklas genom att anlägga ett moralfilosofiskt raster över diskussionen, främst utifrån John Stuart Mills antipaternalistiska princip och Harald Ofstads argumentation om föraktet för svaghet. Avslutningsvis kommer jag att tillämpa det resonemanget på ”kra-ven” om utökad tid till skolämnet idrott och hälsa.

Tesen jag kommer att argumentera för är att den hälsoideologi som ut-trycks i den rådande hälsodiskursen, inkluderat de idéer om ”fysisk fostran” som dominerar hälsodebatten, vilar inte endast på en konservativ värdegrund utan innehåller även värderingar som kan beskrivas som fascistoida.

Hälsomanifest och klassförakt

Moralpaniken ligger nära tillhands i debatter om ”barnfetma”. I själva verket kan man lätt få intrycket av att ”barnfetma” är det främsta hotet mot såväl individer som samhälle. Exemplet Svenskt Sportforum är ett röststarkt exempel på den typen av verklighetsbeskrivning. Men vad är det för ideal som föreningen står för? Låt mig först säga något om föreningen som sådan.

Svenskt Sportforum är en branschförening ”för alla aktörer på den svenska sportmarknaden”. Föreningens huvudsakliga mål är att ”svenskarna ska bli det friskaste folket i världen” (www.svensktsportforum.se). Deras stra-tegi är att ta hjälp av idrottsstjärnor och ”eldsjälar” och genom dem ”visa på, och understryka, glädjen och lusten med sport och friluftsliv” (Ibid.) Före-ningens manifest sammanfattar antagligen ganska väl vad den säger sig stå för: ”Kärleken till sport, motion och friluftsliv” (Ibid.). I manifestet uttrycks också en stark oro för att såväl vuxna som barn inte är tillräckligt fysiskt ak-tiva. För att motverka den påstådda fysiska inaktiviteten lyfter man fram fyra teman: ”lust och glädje, var och en på sitt sätt, barn och ungdomar samt ökad tillgänglighet”(Ibid.). Föreningen är också noga med att skilja sig från den mediekonstruerade diskursen kring hälsa och folkhälsa. De skriver bland an-nat:

Dagens bild av motion och hälsa i media utgörs lite förenklat till stor del av pekpinnar och bantningstips. Och det är inte underligt eftersom sanningen är att alla fakta styrker hur omfattande och farligt hälsoproblemen med ökat stillasittande och fetma verkligen är. (Ibid.).

Avståndstagandet från mediernas ”pekpinnar” och ”tips” kan naturligt-vis uppfattas som sympatiskt. Men det innebär inte att föreningens egna ”pekpinnar” skulle vara mindre auktoritära i sak. Strategin är snarare att man använder sig av auktoriteter inom idrotts- och forskarvärlden för att genom det framställa den kunskap de uttrycker som ”objektiv”. Så även om Svenskt Sportforums kampanjer inte är lika aggressiva som många andra hälsokam-panjer kan vara, så är dem inte heller mindre uppfodrande. Bara i deras

(11)

för-slag om att införa en timmes idrott och hälsa om dagen på skolschemat är i sig ett uppfodrande förslag. I jämförelse med ”mediernas” moraliska ”pek-pinnar” kan det verka tämligen balanserat, men bär inte desto mindre på vissa problem.

Ett sådant problem är kopplingen till klass. För även om de anser att alla bör ägna sig åt sport, motion och friluftsliv (den senare är dessutom en gam-mal svensk paradgren inom folkhälsovården), så betonar de att den fysiska inaktiviteten är begränsad till endast en del av befolkningen. Även om detta skulle vara en ”korrekt” beskrivning, så finns det en moralisk (och politisk) laddning i den typen av utfästelser. Något tillspetsat så kan attityden vara ett uttryck för klassförakt. Det är historiskt sett mycket sällsynt att de som defi-nierat samhällsproblem själva har tillhört den klass som beskrivits som det främsta problemet. Rädslan för ”underklassen” är ett känt fenomen, och ett sätt att bli mindre rädd är att fostra och disciplinera ”underklassen” till att hålla värderingar och ideal som (re)produceras inom medelklassen. Denna fostran och disciplinering kan dessutom moraliskt motiveras genom att fost-ran och disciplineringen syftar till att skapa förutsättningar för en förbättrad livskvalitet. De ackumulativa effekterna av denna ”drillning” är att belast-ningen för samhället minskar. ”Ohälsosamma” livsstilar medför samhälls-kostnader. På så vis blir det även enkelt att framställa exempelvis ”barnfet-ma” som ett reellt samhällsproblem.

Nu kan man givetvis fråga sig vilka metoder som använts för att komma fram till denna uppfattning. Det visar sig att metoderna är ”de vanliga”. Och ”de vanliga” metoderna hämtas uteslutande från de medicinska, psykologiska och fysiologiska vetenskapsdisciplinerna. Det är med hjälp av dessa som man sedan ofta motiverar en ideologiskt repressiv hållning (se till exempel Mar-kula och Pringle, 2006, s. 55 ff.) Denna ideologiska hållning är knappast unik för vår tid.

Folkhälsoideologin – från folkhemskultur till fitnesskultur

I boken Kropp och politik från 1995 beskriver de båda hälso- och samhälls-forskarna Eva Palmblad och Bengt Erik Eriksson hälsoideologins utveckling i Sverige under 1900-talet (Palmblad och Eriksson, 1995).

Enligt författarna använde man under 1900-talet tre olika typer av social styrning med ambitionen att förbättra befolkningens hälsa: (1) administrativa styrmedel, (2) ekonomiska styrmedel och (3) informativa styrmedel.

De administrativa styrmedlen bestod främst av olika påbud eller förbud. Ekonomiska styrmedel handlade traditionellt om att föra en viss prispolitik (inte minst på alkohol och tobak) och genom skattepolitik. De informativa (eller normativa) styrmedlen kretsade oftast kring rådgivning, utbildning och just information med syftet att uppnå vissa bestämda mål (Palmblad och Eriksson, 1995, ss. 23-24.) Palmblad och Eriksson betonar samtidigt att det inte alltid finns någon tydlig rågång mellan dessa tre olika typer av sociala styrmedel. Tvärtom fungerade de många gånger samverkande. Till exempel finns det många exempel på hur man från statligt håll kombinerat en restrik-tiv alkoholpolitik med en omfattande informationskampanj om alkoholens skadeverkningar. Den historiska trenden, dock, är att utvecklingen kommit att i allt högre utsträckning bli mer ”informativ”. Olika typer av kampanjer, i

(12)

syfte att förbättra folkhälsan, är också ett sätt för myndigheterna att kontrol-lera och styra befolkningen i en viss riktning.

En vanlig uppfattning är samtidigt att de traditionella folkhälsokampan-jerna i allt högre utsträckning kommit att ersättas av kommersiella intressen. Framväxten av fitnessföretagen är kanske det tydligaste exemplet. Fitnessfö-retagens stiliserade reklamskyltar – befolkade av kvinnors och mäns skulpte-rade kroppar – utlovar ett hälsosammare liv, ett liv i sundhet och skötsamhet. I den meningen påminner fitnessföretagens ideal om de folkhälsoideal som byggdes in i 1900-talets folkhemsideologi, med den stora skillnaden att idea-len kommit att bli en del av den hyperkommersiella hälsoindustrin.

Om folkhemsideologins sundhets- och skötsamhetsideal var problema-tiska, så blir de knappast mindre problematiska när de kommersialiserats. Snarare tycks idealen om fysisk och moralisk styrka, om sundhet och renhet bara förstärkas med den allt aggressivare, kommersiella fitnesskulturen. Och som en del av denna ideologi finns föraktet för svaghet inbyggt. De som inte lever upp till normalitetskraven som vävs in i hälso- och fitnesskulturen ris-kerar att mötas av förakt, eftersom de enligt den dominerande ideologin hade kunnat göra val som man från officiellt håll anser skulle ha förbättrat deras liv. När de väljer bort detta alternativ blir de en ”belastning” för samhället.

Fitnessföretagens erbjudanden och löften om ett bättre liv implicerar emellertid krav på anpassning till vissa specifika kropps- och hälsoideal.

Med inspiration från ett Foucaultskt synsätt (se till exempel Foucault, 1987) kan man läsa såväl hälsa som fitness som sociala konstruktioner som syftar till normalitet. Distinktionen mellan hälsa och fitness försummas emel-lertid ofta, men är likväl inte ointressant. Filosofen Jean Baudrillard upp-märksammade den i en artikel för tjugo år sedan i franska Libération. Han hävdade bland annat att det vi eftersträvar inte är hälsa i första hand, utan just fitness. Det som eftersträvas, menade han, är snarare en kroppens ”hygienis-ka strålglans” (fitness) än kroppens ”organis”hygienis-ka jämvikt” (hälsa) (Baudrillard, 2002, s. 11).

Förskjutningen från hälsa till fitness saknar inte filosofisk och praktisk betydelse. Inte desto mindre tenderar man att sammanblanda dessa båda be-grepp, som vore det samma sak. Kommersialiseringen av hälsoideologin kan nog sägas ha bidragit till en större lutning åt fitness, något som i sin tur har lett till att frågan om hälsa i allt högre utsträckning kommit att knytas till identitet snarare än till frågan om att vara hälsosam.

Kroppar, paternalism och fysisk fostran

Det tycks alltid ha legat i samhällets intresse att fostra sin befolkning på olika sätt. I denna ambition finns ett tydligt maktperspektiv. Man kan exempelvis föreställa sig att eliternas ”rätt” att härska över ”massorna”, genom att med olika medel styra ”massorna” åt det håll eliterna önskat, inneburit (eller skul-le kunna innebära) att priviskul-legier eliterna tillskansat sig också kan garanteras.

Medlen för kontroll och disciplinering har emellertid sett olika ut från tid till annan. Den australiensiska socialforskaren Deborah Lupton beskriver hur man i västvärlden under de senaste två seklerna sett fyra skilda regimer av folkhälsopraktiker: (a) karantänsregimen, (b) sanitetsregimen, (c) hygien-regimen och (d) den ”nya” folkhälsohygien-regimen eller ”hälsoismen” (Lupton, 1997, s. 16). Gemensamt för dessa fyra historiska regimer är att man från

(13)

”samhällets” sida avsett att dra gränser mellan geografiska platser, mellan kroppen och miljöer utanför kroppen samt mellan den egna kroppen och andras. Det som skiljt dem åt är främst en fråga om metod.

I mitten av 1800-talet, exempelvis, dominerades folkhälsoregimen av karantänsbestämmelser, detta som ett resultat av att man vid den tiden kom att uppmärksamma miljöfaktorerna i samhället. Senare under samma sekel utvecklades nya former av övervakning av befolkningen, och som ett resultat av det växte nya former fram med koncentration på folkets hygieniska status och mentala hälsa. Mot slutet av 1800-talet lades tyngdpunkten vid den per-sonliga hygienen inte minst som en följd av utvecklingen inom bakteriologin; genom detta lades samtidigt en större betoning vid utbildning för hur man – som individ – skulle ombesörja sin kropp (Ibid.)

Det som Lupton kallar den ”nya” folkhälsorörelsen är ur detta perspek-tiv en tämligen ny företeelse. Först under 1970-talet växte denna rörelse fram. Återigen började man betona sociala faktorer och miljöfaktorer som avgörande faktorer i människors hälsomönster (Ibid.)

Betoningen på sociala faktorer och miljöfaktorer tenderar att skapa en situation där individen blir speciellt sårbar för sociala, politiska och ideolo-giska påtryckningar och konstruktioner. För så länge man uppfattar att indi-viderna kan formas av exempelvis ideologiska konstruktioner, så blir det även möjligt – och till och med moraliskt försvarbart – att faktiskt styra eller fostra befolkningen på ett sätt som gynnar vissa samhällsintressen. Dessa in-tressen, kan man enkelt föreställa sig, kommer främst ur elitskikten.

I den liberaldemokratiska världen har fostran av ”massorna” ofta varit paternalistiskt utformade. Inte minst gäller detta i Sverige, där paternalismen – i synnerhet genom 1900-talets folkhemsideologi då livet skulle ”läggas till-rätta” – kommit att spela en speciellt framskjuten roll (Hirdman, 1989). Men paternalismen är, som tidigare antytts, moraliskt problematiskt.

En fråga man kan ställa sig är om staten, eller någon annan offentlig in-stitution, någonsin kan sägas ha moralisk rätt att ”ta hand om” folk genom att leda dem åt ett speciellt definierat håll.

En av de främsta kritikerna av paternalismen är den engelske 1800-talsfilosofen John Stuart Mill. I sin berömda bok Om friheten från 1859 – populärt kallad ”liberalismens bibel” – formulerar Mill en stark antipaterna-listisk princip (Mill 1991).

Mills antipaternalistiska princip

När är det moraliskt legitimt för ett samhälle (det vill säga ett samhälles myndigheter) att ingripa i enskilda individers liv? Är det exempelvis tillåtet att åsamka sig själv skada eller har samhället en moralisk skyldighet att ingripa om individer (vare sig det är medvetet eller inte) skadar sig själva el-ler lever på ett sätt som leder till skada.

Dessa frågor äger givetvis moralfilosofisk relevans. Och ofta är de dessutom politiskt – och moraliskt – laddade frågor. Relevant är det även sett i ljuset av den rådande hälsodiskursen. Det är exempelvis tydligt att det finns mer eller mindre starka intressen för samhället i vid mening, att styra befolk-ningen utifrån föreställningar om vad som är skadliga beteenden. Men anta att någon lever på ett sätt som är uppenbart skadligt. Implicerar det att staten – eller samhället – har rätt eller skyldighet att begränsa den individens

(14)

hand-lingsutrymme? Detta är en moralisk knäckfråga. Och det är en fråga som inte minst John Stuart Mill resonerat ingående om.

I introduktionen till den engelska upplagan från 1978 identifierar filoso-fen Elizabeth Rapaport två typer av skada (harm) i Mills resonemang: (i) skada som samhället har skyldighet att skydda sina medborgare från, och (ii) skada (eller potentiell skada) som samhället bör tolerera (Rapaport, 1978, s. xvii). Distinktionen är relevant för frågan om var gränserna för den individu-ella friheten dras (eller bör dras) i ett liberaldemokratiskt samhälle. Samtidigt är det givetvis en ganska svårarbetad distinktion; som alltid är när man ska avgöra när samhällets auktoritet bör sluta och var individens bör ta vid. Mill har emellertid ett förslag: ”Till individen bör den sida av livet höra som vudsakligen är av intresse för individen, till samhället den del som är av hu-vudsakligt intresse för samhället” (Mill, 1991, s. 83).

Även om denna princip säkert låter rimlig, så är den inte fri från vissa problem. Gränsen mellan individ och samhälle är inte alltid given. För även om man har rätt att skada sig själv, så kan denna självpåtagna skada påverka andra personer på ett skadligt sätt. Och därmed har den egna skadan (som man har rätt att åsamka sig själv) medfört en icke-vald skada för andra. Men frågan är om det är tillräckligt för att samhället ska ha moralisk rätt eller skyldighet att ingripa. Mill avfärdar den tanken. Om personen är vuxen, myndig och beslutskompetent så bör samhället inte ingripa, menar han. Ur denna uppfattning formulerar han sedan den antipaternalistiska principen:

Så snart en persons handlingar menligt påverkar andras intressen faller det under samhällets domvärjo, och frågan om man befrämjar den all-männa välfärden eller ej genom att ingripa i dem står öppen för diskus-sion. Men det finns inget rum för en sådan fråga, när en persons hand-lingssätt inte påverkar någon annans intressen än hans egna eller inte behöver påverka dem, såvida denne själv inte så önskar (vi förutsätter här att alla personerna i fråga är myndiga och vid sina sinnens fulla bruk). I alla sådana fall bör det råda fullständig frihet, med hänsyn till lagen och opinionen, att utföra handlingar och själv bära konsekven-serna.(Mill, 1991, s. 83-84).

Mills försvar för den individuella friheten gentemot samhällets ”rätt” att ingripa i individers liv bygger på två viktiga postulat: (i) Individens egenin-tresse utgår från att hon har ett större engagemang i sitt eget liv, och (ii) In-dividen har en överlägsen kunskap om sig själv och det som är betydelsefullt för hennes handlande (Persson, 1997, s. 10).

Egenintresset väger alltså tyngre än samhällsintresset, eftersom egenin-tresset är ett direkt intresse medan samhällsinegenin-tresset är ett indirekt intresse. Det är en helt grundläggande distinktion i sammanhanget. Men kan det då aldrig finnas anledning för staten eller andra att faktiskt ingripa i individers liv? Jo, det finns sådana exempel, menar Mill. Han skriver:

Det är väl knappast nödvändigt att anmärka, att denna princip endast äger sin tillämpning på människor vilkas själsförmögenheter nått sin fulla mognad. Vi talar inte om barn eller om ungdomar före den åldern som lagen fastställer som myndighetsåldern. Den som ännu befinner

(15)

sig i den situationen att andra måste ta vård om dem bör skyddas mot sina egna handlingssätt lika väl som mot yttre faror.(Mill, 1991, s. 18). Detta argument kan naturligtvis användas till stöd för att barn – men inte vuxna – bör tvingas underkasta sig sådant som (uppenbarligen) är bra för dem. Hälsoprojekt av olika slag kan naturligtvis vara sådana exempel. Men ska vi låta oss nöja med detta? Kanske inte.

Visserligen finns det paternalistiska förhållanden som är nödvändiga i någon mening, som när föräldrar agerar paternalistiskt gentemot sina barn. I själva verket skulle föräldrar som brister i sina (paternalistiska) åtaganden gentemot sina barn lätt kunna drabbas av moraliskt klander. Så även om det enligt Mills moraliska princip skulle vara rättfärdigande för samhället att tvinga barn till en hälsosammare livsstil, så undkommer man inte det mer djupliggande problemet om hur detta lätt kan bli stigmatiserande och ett sätt att ”normalisera” barn utifrån mallar som den rådande trenden inom hälsove-tenskapen skisserat. I själva verket kan man tolka det som skadligt att sam-hället – eller någon annan storhet – konstruerar sätt att normalisera individer på. Ja, det kan i sig självt åsamka individer skada, vare sig dessa individer definieras som barn eller vuxna.

Paternalismen är i detta avseende en maktteknologi, med syfte att styra befolkningen inte bara mot ett ”hälsosammare” liv utan också (direkt eller indirekt) mot en ökad produktivitet, vilket antas gynna samhället i stort. I själva verket har befolkningens kroppar historiskt oftast setts som bärare av värden för det som betraktas som samhällsnyttigheter (Lupton, 1997, s. 23). Kroppar blir ur detta perspektiv verktyg för produktionen. Och mot den bak-grunden är det enkelt att föreställa sig att det ökat intresset för dem som äger produktionsmedlen, att också kontrollera de som producerar värdena.

Maktteknologierna kan nu se olika ut och även användas på olika sätt. Oberoende av teknologi, så står kroppen i centrum för denna form av styr-ningsmekanism.

Kroppen som subjektivt och offentligt intresse

Disciplinering av folk har oftast gått genom deras kroppar. Att den frågan därför får en speciell (moralisk) laddning är inte så konstigt. Kroppen är oumbärlig för oss. Utan våra kroppar är vi ”ingenting”. Det är med kroppen vi uttrycker oss, och det är också med kroppen vi ger uttryck för våra intres-sen, sociala bakgrund och identitet. Kroppar blir på så vis inte endast ett in-strument för överlevnad och subjektiv välfärd utan också symboler för vär-den som går utanför kroppssfären. Det innebär också att våra kroppar blir po-litiska. Detta visar sig inte minst i det omvittnade stigmat som finns kring vissa kroppskonstitutioner.

Det får väl anses vara allmänt känt att personers själsförmögenheter inte sällan värderas utifrån hur deras kroppar ser ut eller uppfattas av andra. Bara i detta finns en begränsning som menligt kan inverka på hur individer uppfat-tar omfattningen av sin egen autonomi. Detta gäller kanske inte minst perso-ner som definieras som ”överviktiga” eller ”feta”. Persoperso-ner som definieras att tillhöra denna kategori blir antagligen bara än mer stigmatiserade genom fö-reställningen om att det finns kopplingar mellan kroppskonstitution och livs-stil.

(16)

Hälsodiskursen, så som den framstår, tycks bara förstärka den typen av föreställningar. På vilket sätt är inte det kränkande? Dessutom uttrycker den typen av attityder och föreställningar att kroppen inte endast är av subjektivt intresse, utan i högsta grad även bär på offentliga intressen.

Det moraliska imperativet: föraktet för svaghet

Varje tids folkhälsoprojekt har burit på moraliska imperativ. Så gör såklart även dagens. Även om metoderna och strategierna sett olika ut genom tider-na, så har grundtanken bestått: Viljan att genom olika folkhälsoprojekt disci-plinera medborgarna till det som ses som ett hälsosamt liv. I detta konstrue-ras ofta en hotbild. Och ett sätt att bekämpa hoten – oavsett vilka de är – är att underbygga hälsofrämjande aktiviteter.

Deborah Lupton menar att retoriken för hälsofrämjande aktiviteter of-tast syftar till att skapa en ”positiv hälsa”, vilket vanligtvis omfattar sådant som motverkar ofärd och sjukdomar. Det handlar alltså i första hand inte om att bota sjukdomar (Lupton 1997, s. 51). För detta kan man identifiera olika politiska strategier. Lupton identifierar tre olika typer av sådana strategier:

(1) Den politiskt konservativa strategin: denna strategi har som mål att presentera hälsofrämjande aktiviteter som medel för att styra individer mot att ta ansvar för sin egen hälsa, och som en följd av detta kommer den eko-nomiska belastningen på samhället att minska.

(2) Den mer radikala strategin: denna strategi syftar till att skapa hälso-främjande aktiviteter för att genom dessa påverka relationerna mellan staten och medborgarna, där de hälsofrämjande aktiviteterna blir ett sätt att und-komma institutionaliserade medicinska former av omsorg.

(3) Den mest radikala strategin: denna strategi innefattar att hälsofräm-jande aktiviteter är ett medel för stora sociala förändringar, exempelvis ge-nom att ge medborgarna ”egenmakt” att tillsammans med andra utmana sta-ten.

Det är, enbart utifrån dessa tre exempel på politiska strategier, lätt att se att hälsofrågor i högsta grad är politiska. I själva verket finns det politisk-filosofiska konflikter inbyggda i det som har med folkhälsa att göra. Paterna-listiska ideologier kan stå mot deltagande ideologier, individuaPaterna-listiska kan stå mot kollektivistiska, konservativa mot reformistiska och (ny)liberala mot ra-dikalt pluralistiska (Lupton, 1997, s. 52).

Var någonstans på denna politisk-filosofiska karta står den moderna folkhälsoideologin?

Någon politisk radikalitet är svår att finna. Snarare kan man se hur den moderna folkhälsoideologin bär på tydliga drag av paternalism, individua-lism och liberalkonservatism. Borta är förvisso de militaristiskt präglade kol-lektivrörelserna. Därmed inte sagt att kollektivismen är helt död. Den har bara bytt skepnad, och kallas individualism. Genom denna förskjutning läggs även större tyngdpunkt vid de individuella valmöjligheterna, vare sig dessa är fiktiva eller reella – och denna förskjutning, kommer jag snart att försöka visa, öppnar för en föraktets moral.

(17)

Föraktets moral

Jag påstod inledningsvis att den rådande hälso- och folkhälsoideologin bär på stråk av förakt för svaghet. Och förakt för svaghet är en attityd som vilar på en fascistoid värdegrund. Utifrån argumentet att hälsodiskursen inrymmer värderingar som syftar till normalitet och därmed avvikelse, så finns det stöd för påståendet att hälsoideologin bär på just fascistoida drag. Innan jag för-djupar mig i detta påstående kan det finnas anledning att först föra ett reso-nemang kring dem politisk-filosofiska grunden för det påståendet.

Frågan om huruvida liberaldemokratiska stater överhuvudtaget bär på drag av ”fascism” kan i sig vara okontroversiell. Associationerna till framför allt 1900-talets totalitära ideologibyggen (nazismen, fascismen och stalinis-men) är förmodligen det som först kommer för en. Och att likna tendenser, ideologiska utvikningar och attityder i ”hyggliga” liberaldemokratiska stater med den typen av auktoritära stats- och ideologibyggen, kan naturligtvis upp-fattas som övermaga och oanständigt. Men liberaldemokratiska stater är nu en gång för alla inte vaccinerade mot totalitarism. Det finns alltför många ex-empel på det för att man skulle kunna hävda en sådan sak med hedern i be-håll. Det i Sverige kanske främsta exemplet är tvångssteriliseringskampanjen som man från offentligt håll drev från mitten av 1900-talet och ända fram till 1960-talet, och som ledde till att drygt 60 000 människor (främst kvinnor ur arbetarklass) tvingades underkasta sig sterilisering (se till exempel Runcis 1998). Ändå var Sverige ett demokratiskt land. Detta är som sagt bara ett – men kanske också det grövsta exemplet från svensk horisont.

Föraktet för svaghet har naturligtvis också granskats filosofiskt. Ett be-römt exempel var när den norske filosofen Harald Ofstad 1972 utkom med boken Vår forakt for svakhet (Ofstad 1989). Boken är en systematisk kart-läggning och vidräkning över hur såväl nazistiska som fascistiska värderingar har genomslag i demokratiska samhällen. Ofstads huvudpoäng är just att ”föraktet för svaghet” – en av fascismens absoluta grundvärden – också finns i demokratier. Men vad betyder då detta? Hur ser innehållet i denna värde-ring ut?

Till att börja med kan man konstatera att föraktet för svaghet kan ta sig olika uttryck, och det kan vara mer eller mindre subtilt. I ett samhälle i av-saknad av offentliga politisk-ideologiska konflikter – det vill säga ett samhäl-le som saknar ideologisk ”utsida” och där alla konflikter är inordnade i den dominerande och hegemoniska politiska ideologin och kulturen – saknas det även tydliga motideologier som skulle kunna ha utmanat den rådande (potiska och ideologiska) ordningen. Dagens dominerande ideologi utgörs av li-beral demokrati, det vill säga ”segraren” efter 1900-talets ideologiska strider.

Men. Bara för att det i princip saknas offentliga ideologiska stridigheter (åtminstone grundläggande sådana) implicerar inte att det inte skulle finnas ideologiska konfliktytor. Inte desto mindre är det inte svårt att se att den libe-raldemokratiska hegemonin har placerat individualismen i centrum, och på ett sätt som kan liknas vid en modern totalitarism. Individens ansvar (inför sig själv och andra) utgör i denna mening individualismens moraliska credo.

Den individualistiska ideologin gör emellertid inte alla till ”vinnare”. Fortfarande finns det ett samhälle. I detta samhälle finns det såväl ”vinnare” som ”förlorare”, åtminstone sett till olikheter i möjligheter att få leva sitt liv efter eget intresse. I själva verket är dikotomin mellan ”vinnare” och ”förlo-rare” speciellt stark i just liberaldemokratiska samhällen.

(18)

En av det liberaldemokratiska samhällets grundbultar är principen om lika möjligheter. I en mycket sträng formell mening har alla lika möjligheter. Varje erkänd medborgare i detta samhälle har exempelvis formellt rätt till det bästa samhället har att erbjuda. Samtidigt kan man anta att de reella hindren eller förutsättningarna är mer betydelsefulla i ett sådant samhälle. Men så länge som betoningen ligger på de formella möjligheterna, så innebär detta att de som inte tillhör ”vinnarna” kommer att hamna i ett sämre utgångsläge än vad de hade gjort om inte den liberala myten om lika möjligheter inte hade existerat. Konsekvensen av detta är att om man inte lyckas efterleva det samhället trots allt önskar av sina medborgare, det vill säga om man hamnar bland ”förlorarna”, så står man ensam med enbart sig själv att skylla. Det gör den liberaldemokratiska ordningen speciellt problematisk om betoningen på individens ansvar blir alltför stark.

Hur hänger då detta politisk-filosofiska resonemang ihop med tanken om förakt för svaghet?

Jo. Som en konsekvens av den dominerande ideologins innehåll och in-neboende myter, skapas utrymme att förakta dem som inte lyckas leva upp till de normer och ideal som är inskrivna i den politiska kulturen. Om idealet utgörs av ”skötsamma” och ”duktiga” medborgare, och om man inte lyckas skapa sig ett liv som når upp till den ytterst godtyckliga men kulturellt speci-fika kategorisering, riskerar man att utsättas för förakt. Man har blivit ”svag” – och det oberoende av anledning. Man har ju, enligt den rådande ideologin, haft formell möjlighet att bli en ”vinnare”.

Om man nu binder samman detta resonemang med ett tidigare resone-mang, nämligen det om att den rådande hälsoideologin är en del av en libe-ralkonservativ ideologi, så innebär detta att precis den ideologin krattar ma-negen för att också förakta svaghet, förkroppsligat i kategorin ”svaga männi-skor”. Detta har antagligen stor betydelse för vilka attityder man sedan hyser gentemot olika ”typer” av människor.

Nu kan man givetvis fråga sig varför man alls ska ha en åsikt över hur människor lever sina liv, så länge som individerna själva anser att det är ett liv värt att leva. Men uppenbarligen anser man från samhälleligt håll – lik-som från kommersiellt håll – att det finnas sådana anledningar. Och det finns en (enkel) logik också i det, skulle man kunna tillägga. Såväl stat som kapital har intresse av att hålla befolkningen i god form. Det är ju på det viset – skul-le man möjligen lite sarkastiskt kunna hävda – som man skapar effektiva produktionsenheter, skatteintäkter och vinster för samhället i stort. På så vis finns det också ett offentligt intresse av att slå vakt om en prestationsfixerad kultur, där beundran för ”vinnare” utgör en viktig ingrediens (inte minst ser man detta i tidningarnas hyllningsreportage om personer som lyckats banta ner sina kroppar efter att ha ”lidit” av fetma).

Denna logik hänger dessutom samman med tanken om att skapa (positi-va) förebilder. För att kort återvända till exemplet jag inledde artikeln med, om hur föreningen Svenskt Sportforum arbetar med hälsofrågor, så är det just ”behovet” av förebilder som de framhäver.

Men är det då moraliskt suspekt att hysa beundran för enskilda perso-ner? Naturligtvis inte. Visst kan det finnas skäl att beundra personer, även om det skulle visa sig att grunden för beundran utgår från en minimal an-strängning eller är ett resultat av faktorer som ligger bortom individens kon-troll. Man kan uttrycka det också på ett annat sätt. Att hysa beundran för X implicerar inte att man hyser förakt för Y; inte med nödvändighet,

(19)

åtminsto-ne. Tvärtom är det ju tänkbart – för att inte säga fullt möjligt – att man fak-tiskt hyser en större beundran för ”förlorarna”: för bantningsvägrarna, för dem som vägrar fysisk fostran, för dem som blundar när de passerar fitness-centret – ja, för ”rebellerna”; de som visar att en annan värld är möjlig. Där-med inte sagt att man undkommit den i grunden socialt konstruerade och fik-tiva polariseringen mellan ”vinnare” och ”förlorare”.

Visserligen föreskriver inte diskursen att de avvikande inte skulle vara till någon nytta alls för samhället, däremot att de skulle kunna vara mer nyt-tiga, mer effektiva och på så vis bättre samhällsmedborgare. I ”avvikelsen” bor nämligen alltid risken att de ska bli ”kostsamma” för samhället. Skulden för detta läggs vanligtvis på individerna (även om det emellanåt hänvisas till ”klass”). Och om det handlar om barn läggs skulden på barnens föräldrar – inte på samhällets offentliga värderingar eller på de ekonomiska och sociala strukturerna. Den moraliskt tvivelaktiga förskjutningen från samhällsnivå till individnivå i detta avseende, märks också i förslagen på ”lösningar” på ”folkhälsoproblemen”. Ett sådant är exempelvis det om ökad idrottsunder-visning i skolan. Det är individernas preferenser och kroppar som i första hand ska ”korrigeras”, inte samhällets. Genom denna förskjutning undkom-mer de som befinner sig i maktposition att definiera hur det goda livet och den goda människan ser ut kritik. I grunden är denna hållning i högsta grad ”samhällsbevarande”. Dessutom, genom att lägga ansvaret på individnivå slipper man även från officiellt håll att tackla de inneboende problem som kommer med förslaget om ökad idrottsundervisning.

Idrott och hälsa som disciplineringsinstrument

Skolämnet idrott och hälsa har inneboende problem som (möjligen) andra skolämnen saknar. Jag tänker här begränsa mig till fyra argument: offentlig-hetsargumentet, kroppsargumentet, normalitetsargumentet och målgruppsar-gumentet.

(1) Offentlighetsargumentet säger oss att ämnet präglas av det kan man benämna som ”kollektivistisk offentlighet”. Det som sker under idrottslek-tionerna sker i det offentligas (obarmhärtiga) ljus. Deltagarna, det vill säga såväl elever som lärare, blir varandras övervakare. ”Alla” kan se vad andra kan åstadkomma. Alla kan – så att säga – se om någon inte lyckas ta sig över plinten. På så vis blir det också lättare för eleverna att bedöma varandras pre-stationer. I andra ämnen kan eleverna ”gömma undan” sina prestationer för varandra. Så kan exempelvis elever som är ”svaga” i matematik undanhålla sina betyg för klasskamraterna, och istället själva konstruera den bild de öns-kar visa upp inför dem.

(2) Det andra argumentet, kroppsargumentet, utgår från förutsättningen att idrottslektioner består av kroppar (och personer) i rörelse. Kroppar är en konstruktion, formade av biologiska, fysiologiska, kulturella och sociala fak-torer. Kropparna saknar inte politisk och moralisk laddning. Långt därifrån. Eftersom kroppar nu är det man (först) ser hos en person, och dessutom är en oumbärlig del av personen så kan man ifrågasätta om det egentligen finns någon tydlig gräns mellan kropp och person. Om detta är resultatet så är det också rimligt att anta att ett ämne som idrott och hälsa de facto är ett betyd-ligt mer problematiskt ämne än övriga ämnen i skolan.

(20)

(3) Det tredje argumentet, normalitetsargumentet, utgår från en idé jag tidigare diskuterat: nämligen att den fysiska fostran som ryms inom skoläm-net idrott och hälsa manifesterar normalisering och ”av-individualisering”.

(4) Det fjärde argumentet, målgruppsargumentet, syftar här till frågan om för vem skolidrotten egentligen är till för. För de elever som är före-ningsaktiva (alltså föreningsidrottare), så är det förmodligen en sämre utbild-ning de får i skolan än i sina föreutbild-ningar (där de dessutom själva valt sport). Och för de elever som aktivt valt bort föreningsidrott – och kanske istället ägnar sig åt spontanidrott eller ingen idrott alls – saknar möjligen också in-tresse för skolidrotten. Studier har visat att de elever som inte har stor erfa-renhet av idrottsrörelsen kommer i kläm inom skolidrotten (se till exempel Redelius 2004). Kort sagt: Vems preferenser är det egentligen som tillfreds-ställs?

Det givna motargumentet till målgruppsargumentet är naturligtvis att hävda att det, egentligen, spelar mindre roll hur målgruppen ser ut. Det cen-trala är att skolidrotten når alla barn, och det är också ett argument som ibland används för att ha kvar det på skolschemat.

Detta är naturligtvis ett argument som är lätt att förstå. Men argumentet saknar knappast problem. I själva verket är kanske problemet just att ämnet avser att nå alla – även dem som inte önskar att bli underställda tvånget till fysisk fostran.

Nu skulle man enkelt kunna invända mot detta argument med att detta gäller alla skolämnen. Så länge som det finns skolplikt så tvingas också barn att underkasta sig skoltvånget – vare sig de vill det eller inte. Så varför skulle just skolans idrottsundervisning vara så mycket värre – om man nu anser det – jämfört med andra ämnen. Ja, ett argument – förutom de argument jag hit-tills redogjort för – är att tvångsaspekten förstärks genom skolidrotten. Det är i skolidrottsmiljön som tvånget blir som tydligast, även för dem som väljer att vara fysiskt frånvarande från de lektionerna.

Låt oss till exempel föreställa oss en person som i likhet med kultur-skribenten Anna Hellsten, vars krönika jag citerade ur inledningsvis, vägrar fysisk fostran. Detta skulle kunna vara ett sätt att undkomma den rådande hälsoideologin. Men eftersom denna ideologi saknar ”utsida” så blir det ändå inte möjligt. För att undkomma fostran så tvingas eleven att mentalt anpassa sig till förekomsten av skolidrott – och detta implicerar i sig en tankemässig upptagenhet (inte sällan omsatt i ångest) kring ämnet som sådant.

Inte desto mindre kan en vägran av ”fysisk fostran” tolkas som en (omedveten eller icke-intentionell) motståndshandling riktad mot den medel-klassigt färgade hälsokulturen som inte minst skolan är en bärare av. (Vägran skulle i sådana fall bara vara ett av många tänkbara uttryck för motstånd. Andra exempel på motstånd kan vara förstörelse av byggnader, hot mot lära-re och annan personal, ”missbruk” av alkohol och droger, självsvält, och så vidare.)

Ett problem, dock, är att motståndet blir en del av den ”förtryckande” kulturen. Själva tankearbetet som många lägger på att undkomma skolans fy-siska fostran blir i själva verket bara ytterligare ett exempel på hur muren kring ”skolfängelset” blir högre. Och den blir knappast heller lägre med tan-ke på att personen – som med sin kropp vägrar att delta i förstärkandet av skoltvånget – dessutom måste vara beredd på att ta bestraffningen av sitt val.

Detta uppfattas, kanske av de flesta, som rättvist – med tanke på att det i fostran till att bli en god, skötsam medborgare finns en idé om individuellt

(21)

ansvar. Men problemet är bara hur omfattande det ansvaret moraliskt kan vara när förutsättningarna för att göra valet vilar på tvång.

För att summera argumentationen till det ofta förekommande förslaget med att öka antalet timmar för skolämnet idrott och hälsa som ett sätt att komma åt ”barnfetma”, så kan man säga att tvånget att inordna sig i utbild-ningsindustrin möjligen bara förstärks inom skolidrotten. Och detta torde även vara ett problem för försvararna av den rådande hälsoideologin, då en sådan strategi lätt kan vara kontraproduktiv.

Slutord

Den officiella retoriken kring hälsa och folkhälsa, och kring fetma och barn-fetma utgår från en standardiserad norm om hur kroppar bör se ut i västvärl-den. Men inte endast det. Det handlar även om hur människor bör bete sig för att kunna räknas som ”vinnare” i detta samhälle. Normerna styrs emellertid av medelklassvärderingar, värderingar som format skolan, utbildningsväsen-det, näringslivet och politiken. Nu svarar visserligen anhängarna av ”mer” fysisk fostran att det inte är ”de feta” som man önskar förintade, utan ”fet-man”.

Spontant skulle detta vara ett argument som man lätt skulle kunna sym-patisera med. Problemet är bara att ”fetma” är en abstraktion och en kulturell konstruktion. När sedan denna konstruktion binds vid faktiska kroppar och personer så upphör ”fetman” att vara en abstraktion. Istället blir den en inte-grerad del av människors kroppar, ”feta” människors kroppar.

Följaktligen är inte problemet ”fetma” utan just ”feta personer”. Om man önskar göra sig av med ”fetmaproblemet” måste man alltså göra sig av med kategorin ”feta personer”. Detta kan göras genom att få folk att under-kasta sig olika typer av hälsoprojekt. Det finns en obönhörlig logik i detta. För så snart ”fetman” är eliminerad så finns inte heller identiteten ”den feta personen”, utan en annan medborgare: den ”normala”, ”sunda”, ”hälsosam-ma” medborgaren; idealmedborgaren, framskriven som en ”humanistisk” åt-gärd som sedan kan exploateras av såväl stat som kapital – ”för allas bästa”.

(22)

Referenser

Baudrillard, Jean (2002). We are all transsexuals now. Screened out. London och New York: Verso.

Bentham, Jeremy (2002 [1791]). Panopticon: En ny princip för inrättningar där

personer övervakas. Nora: Nya Doxa.

Dagens Nyheter: ”Forskare sågar krav på mer skolidrott, 18/7 2007.

Elm, Klas. et al (2007). Mer idrott i skolan mot ökad barnfetma. Dagens Nyheter 18/7.

Foucault, Michel (1987 [1974]). Övervakning och straff. Lund: Arkiv förlag. Hellsten, Anna (2007). Förnedring i hoppgropen. Sydsvenska Dagbladet, 19/7. Hirdman, Yvonne (1989). Att lägga livet till rätta – en studie i svensk

folkhemspoli-tik Stockholm: Carlssons.

Lupton, Deborah (1997). The imperative of health: Public health and the regulated

body. London: SAGE Publications.

Markula, Pirkko & Richard Pringle (2006). Foucault, sport and exercise:

Knowl-edge and transforming the self. London och New York: RoutlKnowl-edge.

Mill, John Stuart (1991 [1859]). Om friheten. Stockholm: Natur och Kultur. Ofstad, Harald (1989 [1972]). Our contempt of weakness: Nazi norms and values –

and our own. Göteborg: Almqvist & Wiksell International.

Palmblad, Eva. & Eriksson, Bengt Erik (1995). Kropp och politik: Hälsoupplysning

som samhällsspegel. Stockholm: Carlssons.

Persson, Ingmar (1998). Mills distinktion mellan frihet i första person och andra.

Tidskrift för politisk filosofi, nr. 3.

Rapaport, Elizabeth (1978). ”Editor’s Introduction”, On liberty, E. Rapaport (Red.), Indianapolis/Cambridge: Hackett Publishing.

Redelius, Karin. (2004). Vilka är vinnare och förlorare i ämnet idrott och hälsa?

Svensk Idrottsforskning nr. 4.

Runcis, Maija (1998). Steriliseringar i folkhemmet. Stockholm: Ordfront. Social- och sjukvårdministeriet.

http://www.stm.fi/Resource.phx/sve/ansva/inter/who/index.htx.

(23)
(24)

Abstract

The article discusses the importance of personal sporting skills in PE Teacher Education. The article is based on interviews with a group of teachers in PE Education. They were interviewed about how they perceive the needs of skills in PE Students. The article also discusses the diminished importance in PE Education of the need of physical literacy. A particular focus is on the discussion of personal skills in dancing and in ball games. The results show that there is a difference between how the PE educators talk about personal skills in dance and in ball games. There is consensus concerning the importance of the need for good personal ability in dancing, which also permeates the exams that the students are doing. In ball games, on the other hand, the discussion underlines the importance of general skills in coaching and leadership rather than personal skills in various ball games, in order to create good learning situations for different groups of pupils.

Keywords: Ball games, Dance, Physical Education, Sports, Sports Practice

Anna Fabri, lecturer, sports science, Malmö University Anna.fabri@mah.se

Torun Mattsson,lecturer, sports science, Malmö University Torun.mattsson@mah.se

(25)

Betydelsen av praktisk personlig färdighet

i idrottslärarutbildningen

Anna Fabri och Torun Mattsson

Idrott betyder färdighet och ordet kommer ursprungligen från isländskan. Det användes i betydelsen sysselsättning och verksamhet, för att under 1800-talet börja betyda frivilligt vald kroppsrörelse där den egna fysiska ansträngningen och förmågan var central (Engström, 2002). En nutida bred definition på id-rott är att den omfattar ”all den fysiska verksamhet som bedrivs som täv-lingsidrott, motions- och upplevelseidrott, som undervisnings- och forsk-ningsämne, som friluftsliv och fysik rekreation och medierad underhållning” (elektronisk källa 1, 080519). Idrottens utveckling i det svenska samhället har gått från folkrörelse till professionalisering och kommersialisering som knyts till underhållningsindustri och mediebevakning (Carlsson, Pettersson & Trondman, 2005). Inom högskola och universitet har det sedan början av 1990-talet skett stora förändringar vad gäller studier i idrott. Tidigare fokuse-rade studierna till största del på lärarutbildning medan man idag kan studera idrott/idrottsvetenskap med inriktning mot andra professioner utanför skolans område. Tolkningen och genomförandet av högre akademisk utbildning i id-rott har decentraliserats till de enskilda lärosätena vilket medfört att utbild-ningarna skiljer sig åt. Vissa delar av idrottslärarutbildningen behandlar kun-skaper i den idrottsliga praktiken som innefattar såväl den teoretiska som den praktiska dimensionen av lärandet. Ett samlingsnamn på dessa kunskaper som används vid några lärosäten är idrottslära. Ofta har undervisningen i id-rottslära karaktären av laborativ verksamhet där teori och praktik integreras och där ett aktivt deltagande är en förutsättning för inhämtande av kunskaper och färdigheter. Lärandet handlar om läran i, om och genom idrott. Lärandet sker i olika idrottsliga rum som exempelvis i vattnet, på isen, i idrottshallen, i skidbacken eller i skogen.

Det som är specifikt med idrottsläran är vikten av att erhålla och utveck-la kunskaper i den idrottsliga praktiken med utövandet i centrum. Arnold (1979) beskriver i–dimensionen av idrott, dvs. att inlärningen fokuserar på rörelsehandlingar och på utvecklandet av den kinestetiska förmågan i sam-band med fysisk aktivitet. Dessa kunskaper kan, enligt författaren, endast nås genom att man deltar i aktiviteterna. Den brittiska forskaren Margaret White-head använder begreppet physical literacy för att beskriva den rörelsepotenti-al som varje individ kan uppnå. En rik rörelsepotentirörelsepotenti-al skulle ge individen fler tillfällen att utnyttja livets olika möjligheter (Whitehead, 2001).

Skolämnet idrott och hälsa

Idrott och hälsa har ibland kategoriserats som ett praktiskt-estetiskt ämne och därmed inte klassificerats som ett kunskapsämne. Annerstedt (2001a) gör en historisk analys av den svenska skolgymnastikens utveckling och startar i början av 1800-talet med att dela in utvecklingen i faser enligt följande: eta-bleringsfasen (1813-1890), militära fasen (1860-1890), stabiliseringsfasen

(26)

(1890-1912), brytningsfasen (1912-1950), fysiologiska fasen (1950-1970), osäkerhetsfasen (1970-1994) och hälsofasen (1994-). Enligt Annerstedt inne-bar ämnets namnbyte till idrott och hälsa en markering av att ämnet skulle förändras mot ett tydligare hälsoperspektiv. I kursplanen (LpO94) presente-rades ett holistiskt perspektiv på hälsa, där samband mellan livsstil och hälsa lyfts fram. Idrottsämnet i skolan har enligt Sandahl (2005) haft en påtaglig kontinuitet under 1900-talets senare hälft och ämnet har fokuserat på ett fåtal aktiviteter som gymnastik med fysisk träning, bollspel och friidrott. Det finns tre särskilt betydelsefulla faktorer som påverkar ämnets struktur och innehåll; statlig påverkan genom läroplaner och kursplaner, materiella förutsättningar i form av lokaler och redskap samt påverkan från intressegrupper, främst från Riksidrottsförbundet. Bollspel är den klart populäraste och vanligast före-kommande aktiviteten i skolan, medan dans, friluftsliv, simning och orienter-ing förekommer sparsamt (Redelius, 2004). Annerstedt (2001b) menar, trots allt, att ämnet har gått från ett övningsämne till ett kunskapsämne. Nationella utvärderingen av skolämnet idrott och hälsa (Skolverket, 2005) visar att såväl lärare som elever tycker att det viktigaste med ämnet är att ha roligt genom att röra sig, lära sig samarbeta och få prova på olika idrottsliga aktiviteter. Utvärderingen indikerar ett förhållningssätt att lärandet i idrott och hälsa sker genom aktiv handling med fokusering på görandet. Larsson och Redelius (2004) stärker denna bild att betoningen i undervisningen ligger på utföran-det snarare än på kunskaper och reflektion. En generell bild av idrott och häl-sa i skolan vihäl-sar Meckbach (2004), där ämnet kan förstås utifrån mål, inne-håll och metodik. Målet med ämnet är bland annat att skapa ett bestående in-tresse för fysisk aktivitet, att stimulera till rörelseglädje och att bidra till häl-somedvetenhet. När det gäller innehåll består ämnet av en mängd olika id-rottsaktiviteter där särskilt dans och friluftsliv nämns. Ämnets metodik base-ras på bland annat vikten av deltagande samt integrering av teori och praktik.

Studiens syfte och genomförande

Syftet med denna artikel är att beskriva och analysera betydelsen av praktisk personlig färdighet i idrott hos idrottslärare. Vad behöver blivande idrottslä-rare kunna? Vilka kvaliteter utvecklar idrottslärarstudenter i den idrottsliga praktiken? Vilken betydelse har den praktisk personliga färdigheten i utbild-ningen och vad ska studenterna kunna specifikt i bollspel respektive i dans? Artikeln bygger på en studie, som genomfördes på sju lärosäten där idrottslä-rarutbildning bedrivs. En grupp bestående av sexton idrottslärarutbildare från sju olika lärosäten i Sverige utgör den grupp som studien baserar sig på (Fab-ri & Mattsson, 2007). Samtliga informanter är själva utbildade idrottslärare och har tidigare arbetat som idrottslärare i grundskola och/eller gymnasiesko-la. Vid tiden för studien arbetade alla som lärarutbildare och undervisade i bollspel eller i dans på lärarprogrammet på respektive lärosäte. Syftet med studien var att ta reda på de enskilda idrottslärarutbildarnas förståelse av och syn på färdighetsbegreppet med särskilt fokus på bollspel och dans. Materia-let är insamlat vid följande lärosäten; Gymnastik- och Idrottshögskolan i Stockholm, Göteborgs idrottshögskola, Lärarhögskolan i Stockholm, Kalmar högskola, Kristianstad högskola, Malmö högskola samt Växjö universitet. Den ursprungliga tanken var att välja ut de lärosäten som ingår i RHIN - nät-verket (Rådet för högre idrottsutbildning i Norden) då denna grupp

(27)

represen-terar en väldefinierad grupp av de största lärosätena för idrottsutbildningar i Sverige. Av framför allt praktiska och tidsmässiga skäl var detta urval inte möjligt vid tiden för intervjuerna. Val av universitet eller högskola skedde därför mer i form av ett bekvämlighetsurval, där framför allt det geografiska läget i förhållande till vår hemort var avgörande för vilka som kom att delta i denna studie. Efter det att tid för intervju fastslagits, via mail, vidtog arbete med att formulera intervjufrågor som sammanställdes i form av en intervju-guide. Det är viktigt att tänka på hur frågorna utformas och i vilken ordning de kommer, vilket benämns grad av standardisering. Man måste också vara medveten om i vilken utsträckning frågorna är fria för tolkning utifrån infor-mantens egen erfarenhet och inställning. Detta kallas grad av strukturering (Patel & Davidsson 2003). Forskningsintervjuer kan variera i graden av struktur; från välorganiserade intervjuer som strikt följer en given mall av standardfrågor till mer öppna intervjuer där olika teman utan någon egentlig ordningsföljd diskuteras (Kvale, 2006). Frågemallen i undersökningen har hög grad av standardisering då en given mall av standardfrågor använts men under själva samtalet hade våra intervjuer dock mer formen av en sk. halv-strukturerad intervju. I denna form av intervju har man visserligen förberett intervjufrågor i form av olika teman, men under intervjuns gång är det möj-ligt att göra förändringar och tillägg för att kunna följa upp vad intervjuper-sonen svarar. För att inte styra den intervjuade perintervjuper-sonen för hårt lät vi därför informanterna prata på, även om de redan i ett tema kom in på frågor som hörde till ett annat tema i intervjun. Vi använde en metod under samtalet som beskrivs som ”tratteknik”, dvs. vi började med stora öppna och neutrala frå-gor för att så småningom smalna av mot mer specifika fråfrå-gor som direkt var kopplade till våra frågeställningar (se bilaga1). På detta sätt skapar man mo-tivation och är aktiverande i samtalet då de öppna frågorna medför att infor-manterna får formulera sig som de vill (Patel & Davidsson, 2003).

Alla intervjuer utom en genomfördes under april – juni 2006. Samt-liga informanter utom en besöktes på respektive arbetsplats. Genom att mil-jön var känd för våra informanter kunde energin därmed fokusera på själva intervjun. Varje intervju varade mellan 40 och 60 minuter och informanterna ombads att avsätta ca en timmes tid för intervjun. I de flesta intervjuerna fanns det därmed gott om tid för genomförandet, vilket kan vara viktigt vid en intervjusituation (Kvale, 1997).

Vi inledde våra intervjuer med en kort personlig presentation av oss själva och beskrev återigen syftet med intervjun. Vi undvek medvetet att di-rekt avslöja våra huvudfrågeställningar för att inte styra eller påverka infor-manterna i någon riktning. Efter samtycke från inforinfor-manterna spelade vi in intervjuerna på band för att senare kunna göra olika analyser av materialet. Dessutom medförde detta att vi under intervjun kunde koncentrera oss på att lyssna på samtalet.

Det finns flera olika sätt att bearbeta insamlad information på. Efter transkribering bearbetades materialet genom en metod som Kvale (1997) be-nämner kategorisering. Denna metod användes för att kunna jämföra de olika intervjupersonernas uttalanden och attityder till de olika frågorna. När man gör denna typ av analys är det mycket viktigt att de olika kategorierna är konstruerade på ett sådant sätt att det inte spelar någon roll vem som katego-riserar svaren från grupperna, dvs. det föreligger hög grad av intersubjektiv reproducerbarhet. Nackdelen med denna metod kan vara att det kan innebära ”lägsta gemensamma nämnares tyranni” (Kvale, 1994, s.165) vilket innebär

(28)

att en tolkning är korrekt först när den kan accepteras av var och en. Detta kan medföra att man framför en alltför förenklad tolkning av materialet. Vår egen förförståelse av ämnesområdet är här en viktig faktor i själva tolkning-en. Vår förtrogenhet med materialet möjliggjorde att se flera olika mönster och teman som kunde användas för vidare bearbetning. Vi kunde urskilja tre olika kategorier av svar som utkristalliserade sig i vad en blivande idrottslä-rare behöver kunna. Dessa var allmändidaktiska kunskaper, ämnesdidaktiska kunskaper samt praktisk personlig färdighet. Varje kategori sammanställdes i ett eget dokument, vilket gav en god överblick och synliggjorde på ett sys-tematiskt sätt empirin. Materialet granskades för att välja ut intressanta svar från informanterna. Vissa av dessa svar har citerats i denna artikel. Det fanns ingen ambition att fördela citaten jämnt bland informanterna utan snarare valde vi ut det vi fann intressant bland svaren, i vissa fall även sådant som svarade upp mot vad flertalet av informanterna tyckte.

Kursplaner för de undersökta lärosätena studerades i samband med att intervjuerna gjordes. Det som specifikt var av intresse var målformule-ringarna kring den praktisk personliga färdigheten. Dessa formuleringar jäm-fördes med vad idrottslärarutbildarna talade om att blivande idrottslärare skulle kunna i praktisk personlig färdighet.

Undersökningens validitet

För en studies validitet gäller att den måste mäta det som den verkligen avser att mäta. Här analyseras data från ett område för att klargöra och försöka tol-ka andra människors uppfattningar i frågan. Vår egen förförståelse är i detta sammanhang viktig för resultatet. Det handlar mycket om att försöka skapa trovärdighet kring de analyser av materialet som är gjorda. Därför är det be-tydelsefullt att kritiskt granska sig själv i detta arbete, hur man gått tillväga när det gäller förberedelser, genomförande och analyser av materialet (Thomson, 2002). För att öka trovärdigheten har vi valt att redovisa specifika citat från de olika informanterna för att få en öppenhet och genomskinlighet kring vår analys.

Studien utgår från vad en grupp bestående av sexton personer har svarat på våra intervjufrågor. Antalet informanter kan vara av stor betydelse för re-sultatet av en kvalitativ intervjustudie. Hur många intervjuer man bör genom-föra beror på vad syftet är med intervjun. Informanternas antal bör vara så stort att man har möjlighet att tolka, dra slutsatser och att resultaten är gene-raliserbara. Detta innebär att man har möjlighet att föra över exempelvis re-sultat från en studerad grupp till en annan, vilket är nödvändigt för veten-skaplig kunskap (Kvale, 1997). Antalet informanter som deltagit i denna stu-die har ställts i relation till dessa kriterier. Vi intervjuade två kollegor på var-je lärosäte och av dem undervisade en i bollspel och en i dans. Informanterna valdes utifrån kriteriet att de undervisade i bollspel respektive dans. Vi mai-lade därför lärosätena för att få kontakt med en kollega inom respektive om-råde. I vissa av fallen kände vi till namnen på kollegorna och kunde ta di-rektkontakt, medan i andra fall ställde vi frågan till någon annan kollega på lärosätet som hänvisade oss lämplig intervjuperson. Dock kan man, i strikt vetenskaplig mening, inte tala om att resultatet är representativt eller genera-liserbart, eftersom vi gjorde ett bekvämlighetsurval när vi valde ut lärosäten

(29)

och kollegor att intervjua. För att uppnå generaliserbarhet så borde alla lä-rosäten vara representerade i denna undersökning, vilket inte är fallet.

Teoretiska utgångspunkter

Läroplanteori används som teoretisk ram för att förstå idrottslärarutbildarnas tal om betydelsen av den praktisk personliga färdigheten. Denna teoribild-ning används huvudsakligen när det handlar om att förstå skolans verksamhet och läroplansimplementering. Teorin möjliggör en förståelse av diskrepan-sen mellan högskolans eller universitetens styrdokument och vad lärarutbil-darna talar om att de gör i undervisningen. Huvudsakligen har läroplansteori inriktat sig på att besvara frågorna:

• Hur formuleras mål för utbildningen? • Hur väljs innehåll för utbildningen?

• Hur iscensätts innehållet utifrån metodval och arbetssätt? Idag är läroplansteori empiriskt förankrad på ett helt annat sätt än på 1960-talet då den dominerande läroplansfilosofin hade sin utgångspunkt i moral- och nyttoinriktade aspekter. Nästan ingen diskussion fördes kring varför vis-sa vis-samhällskrav var de rådande i skoldebatten eller vilka aktörer som formu-lerade innehållet i läroplanerna. Idag diskuterar man vilka faktorer som på-verkar undervisningsinnehållet. Genom klassrumsobservationer och under-visningsforskning har viktig kunskap om det faktiska innehållet kontra det föreskrivna i läroplan och kursplaner vuxit fram (Linde, 2006). Han beskri-ver tre arenor för vad som påbeskri-verkar det faktiska innehållet i skolan. Inled-ningsvis beskrivs formuleringsarenan som är själva konstruerandet av styr-dokument. Nästa arena är transformeringsarenan som innefattar hur olika ak-törer tolkar styrdokumenten. Slutligen realiseringsarenan som utgör själva verkställandet av undervisningsinnehållet.

I läroplanen anges föreskrifterna för skolämnena i form av timplan, mål för undervisningen och direktiv när det gäller ämnesinnehåll. På denna formuleringsarena avspeglas hur verkligheten är beskaffad, det vill säga vil-ken kunskapssyn som gäller, men även vilka värdefrågor som anses viktiga och vilken människosyn och samhällssyn som råder.

En läroplan byggs upp utifrån en serie grundläggande principer kring hur omvärlden organiseras. Dessa principer gestaltar tillsammans vad man skulle kunna beteckna som en kod, vilken framträder i utbildningens mål, in-nehåll och metodik ( Lundgren, 1979, s.17).

Linde (2006) menar att ett sätt att se på läroplaner är att se det som skrivs som det önskvärda men att det bara är en av många faktorer som på-verkar undervisningsinnehållet. De formulerade läroplanerna förmår alltså inte att styra allt, utan är snarare ett uttryck för önskad utveckling. Läraren har, som individ, stor frihet att tolka läroplanen beroende på vilket ämne han undervisar i. Vissa ämnen är starkt avgränsade, medan andra ämnen är öpp-nare, och en friare mer personlig ämnestolkning är möjlig.

Den potentiella repertoaren är de lektioner läraren utifrån sin bakgrund (utbildning, erfarenhet, beläsenhet) kan genomföra. Den manifesta repertoa-ren är de lektioner han faktiskt håller. Ju rikare och större den potentiella re-pertoaren är ju mer strategiskt utvald och riktad kan den manifesta repertoa-ren bli ( Linde, 2006, s.50).

Figur

Updating...

Referenser

Updating...

Relaterade ämnen :