Ärade ledamöter! Ärade medmänniskor! Ärade publik! : En jämförande analys av tre tal av Göran Persson

(1)

Akademin för utbildning kultur och kommunikation

EXAMENSARBETE

SVA303 15 hp

VT21

Ärade ledamöter! Ärade medmänniskor! Ärade publik!

En jämförande analys av tre tal av Göran Persson

Honored Members! Honored Fellowmen! Honored Audience! A Comparative Analysis of three Speeches by Göran Persson

Sebastian Lindell

Handledare: Olof Rubenson Examinator: Gerrit Berends

(2)

Akademin för utbildning kultur och kommunikation

EXAMENSARBETE SVA303 15 hp VT21 SAMMANDRAG ___________________________________________________________________________ Sebastian Lindell

Ärade ledamöter! Ärade medmänniskor! Ärade publik! En jämförande analys av tre tal av Göran Persson

Honored Members! Honored Fellowmen! Honored Audience! A Comparative Analysis of three Speeches by Göran Persson

2021

Antal sidor: 65

___________________________________________________________________________ Syftet med denna undersökning är att analysera och jämföra tre tal av Göran Persson som statsminister som hållits vid olika tillfällen och som har olika kontext och retoriska

situationer. Med hjälp av en retorisk analys undersöks genre, ethos, logos och pathos samt stilfigurerna anafor, hopning och antites för att se hur dessa retoriska medel samverkar i de olika talen, samt för att se om detta skiljer sig mellan talen, och i detta fall hur.

Resultatet visar att de retoriska medlen till största del förekommer i alla tal, men att det finns skillnader i hur de samverkar och påverkar varandra i de olika talen.

Slutsatsen som dras är att Persson använder samma retoriska medel under de olika talen, men att den retoriska genren som talen tillhör, samt det retoriska problemet talaren möter under talet, påverkar hur dessa medel samverkar och påverkar varandra.

___________________________________________________________________________ Nyckelord: retorik, politisk retorik, argumentationsmedel, stilfigurer, Göran Persson

(3)

Innehåll

1 Inledning ... 5

1.1 Syfte och frågeställningar ... 5

1.1 Disposition ... 5

2 Bakgrund och tidigare forskning ... 7

2.1 Retorik ... 7

2.2 Retoriska begrepp ... 8

2.2.1 Ethos ... 8

2.2.2 Logos ... 8

2.2.3 Pathos ... 9

2.2.4 Problematik med ethos, logos och pathos ... 9

2.2.5 Stilfigurer... 9

2.2.5.1 Anafor ... 10

2.2.5.2 Hopning ... 10

2.2.5.3 Antites ... 10

2.2.6 Talens kontext, retoriska genre och retoriska problem ... 11

2.3 Göran Persson... 11

2.4 Litteratur och tidigare forskning ... 12

3 Material och metod ... 14

3.1 Material och avgränsning ... 14

3.2 Metod ... 14

3.3 Reliabilitet och validitet ... 15

4 Resultat ... 17

4.1 Talens kontext, retoriska genre och retoriska problem ... 17

4.1.1 Regeringsförklaring 1997 ... 17

4.1.2 Tal till Anna Lindhs minne 2003 ... 17

4.1.3 Tal på minnesdag för Olof Palme 2006 ... 18

4.2 Ethos ... 18

4.3 Logos ... 21

(4)

4.5 Stilfigurer... 24

4.5.1 Anafor ... 24

4.5.1.1 Regeringsförklaring 1997 ... 24

4.5.1.2 Tal till Anna Lindhs minne 2003 ... 25

4.5.1.3 Tal på minnesdag för Olof Palme 2006 ... 26

4.5.2 Hopning ... 27

4.5.2.1 Regeringsförklaring 1997 ... 27

4.5.2.2 Tal till Anna Lindhs minne 2003 ... 27

4.5.2.3 Tal på minnesdag för Olof Palme 2006 ... 28

4.5.3 Antites ... 28

5 Diskussion ... 30

5.1 Resultatdiskussion ... 30

5.1.1 Talens kontext, retoriska genre och retoriska problem ... 30

5.1.2 Ethos, logos och pathos ... 31

5.1.3 Stilfigurer... 33 5.2 Metoddiskussion ... 35 6 Avslutning ... 36 Källförteckning ... 37 Bilagor ... 38 Bilaga 1: Regeringsförklaringen 1997 ... 38

Bilaga 2: Tal till Anna Lindhs minne 2003 ... 46

(5)

1 Inledning

Göran Persson var Sveriges statsminister under åren 1996–2006. Under sina år på posten höll Persson många olika tal. Persson anses av många vara en mycket talangfull retoriker. Men hur skiljer sig Perssons användning av retorik i olika tal som har olika kontext och olika retoriska situationer? Det är intressant att se hur en persons retorik skiljer sig beroende på vilken situation talet framförs i. Med det sagt är alltså syftet med denna studie att undersöka

huruvida Perssons användning av retoriska medel och drag skiljer sig mellan tre olika tal som hållits vid olika skeden i hans karriär, och som har hållits av olika anledningar.

1.1 Syfte och frågeställningar

Syftet med det här arbetet är att undersöka huruvida Göran Perssons användning av retoriska argumentationsmedel, stildrag och stilfigurer skiljer sig mellan tre olika tal från olika skeden i hans karriär som statsminister, samt att se hur dessa retoriska medel samverkar med, och påverkar, varandra i talen. Detta ska jag göra genom att utföra en retorisk analys på tre olika tal som Göran Persson hållit, dessa tal är: Regeringsförklaringen 1997, talet till Anna Lindhs minne 2003 och talet till Olof Palmes minne 2006. De resultat jag får ska jag sedan jämföra. De retoriska aspekter som jag har valt att analysera är retorisk genre, ethos, logos, pathos samt stilfigurerna anafor, hopning och antites.

Jag har valt tre frågeställningar som grund för min undersökning. Dessa frågeställningar är:

• Förekommer alla de retoriska medel jag undersöker i alla tal? • Hur påverkar ethos, logos och pathos varandra i talen? • Vilket retoriskt syfte fyller stilfigurerna i talen?

1.1 Disposition

Dispositionen för den här uppsatsen ser ut på följande sätt: I kapitel 2 presenteras forskningsbakgrund. Retorik, samt de retoriska begrepp som används under analysen förklaras och bakgrundsinformation ges om Göran Persson. I kapitel 3 presenteras det

material som jag har analyserat samt de metoder jag använt mig av för att göra detta, samt de avgränsningar jag gjort kring materialet och metoden. I kapitel 4 presenteras resultatet av

(6)

mina analyser. I kapitel 5 diskuteras resultatet, samt de kopplingar som går att göra mellan ethos, logos, pathos och stilfigurerna, hur de samverkar och påverkar varandra. Kapitel 5 innehåller även en metoddiskussion. Kapitel 6 innehåller en avslutning där en slutsats presenteras.

(7)

2 Bakgrund och tidigare forskning

I det här kapitlet presenteras en redogörelse av retorik. Därefter förklaras de olika retoriska begrepp som använts i undersökningen, mer specifikt ethos, logos, pathos, stilfigurer, anafor, hopning och antites. Sist i kapitlet presenteras fakta om Göran Persson och tidigare forskning.

2.1 Retorik

Retorik är en bred term som haft många definitioner under årens gång. Enligt Lindqvist (2016:15) kan retorik definieras som studien av hur ord och symboler används för att påverka. Retorik används både för att skapa och tolka. Renberg (2007:14) förklarar retorik som

konsten att tala både väl och på ett övertygande sätt. Retoriken grundar sig långt bak i tiden och många människor har haft med den att göra sedan antikens tider. En av de mest

inflytelserika definitioner av retoriken som går att hitta är den av Aristoteles: ”en förmåga (dynamis) att i varje enskilt fall uppfatta det som kan vara övertygande eller övertalande” (Aristoteles definition enligt Lindqvist 2016:48). Aristoteles retorik ses som en av de viktigaste utgångspunkterna för retoriken som ämne, detta eftersom Aristoteles levde under åren 384-322 f.v.t. och var en av de tidigaste retorikerna (Lindqvist 2016:47).

Inom Aristoteles definition av retorik förklarar Lindqvist (2016:69-74) att det går att hitta tre olika genrer av tal. Dessa kallas för judiciella, deliberativa och demonstrativa tal.

Lindqvist förklarar att det är viktigt för retoriker att förstå vad det är som skiljer dessa genrer åt. Han fortsätter genom att beskriva den första genren, den judiciella, eller som genren också kallas, genus judiciale. Dessa tal är anklagelsetal eller försvarstal. De handlade i sin helhet om att bedöma saker som hänt i det förflutna. Nästa genre som Lindqvist förklarar är den

deliberativa eller som den också kallas, genus deliberativum. Tal inom denna genre var politiska och hanterade frågor som rör framtiden. Den sista genren som Lindqvist förklarar är den demonstrativa, eller som den också kallas, genus demonstrativum. Tal inom denna genre syftade ofta till att antingen hylla eller klandra någon. Talen handlade om nuet, och att hantera saker som pågick just då.

I avsnitt 2.2.6 förklaras dessa begrepp en gång till, men med lite uppdaterade och nutida definitioner.

(8)

2.2 Retoriska begrepp

Här presenteras och förklaras de retoriska begrepp som används i mina analyser av talen. Dessa är ethos, logos, pathos och problematik kring dessa. Därefter förklaras anafor, hopning och antites. Samt även begreppen retorisk genre och retoriska problem.

2.2.1 Ethos

Meningen med ethos är att skapa trovärdighet. Publiken ska få en positiv inställning till talaren eller skribenten. Detta kan ske på olika sätt menar Bo Renberg (2007:26-27). Ett av sätten är att skapa en så kallad ”vi-känsla”, när publiken känner sig inbjudna och accepterade

blir de mer öppna för nya idéer. Ett annat verktyg är att smickra publiken, i en positiv mening. Ethos är ett relativt komplicerat uttryck menar Cecilia Olsson Jers (2010:60-61). Det är

dynamiskt och föränderligt. Av denna anledning delas ethos in i tre typer: det inledande ethos, det erhållna ethos och det slutliga ethos. Det inledande ethos är det ethos som talaren eller skribenten inte själv påverkat i sitt tal eller sin text, det är ett ethos som finns där direkt från början, det baserar på den initiala uppfattningen lyssnarna eller läsarna har av talaren eller skribenten. Det erhållna ethos är det som byggs medan talaren eller skribenten kommunicerar med publiken, detta ethos bygger talaren eller skribenten under tiden som de kommunicerar, här vill de skapa en trovärdighet. Det slutliga ethos är det ethos som lyssnarna och läsarna får med sig av talaren eller skribenten efter att talet eller texten har kommunicerats färdigt.

2.2.2 Logos

Logos kan beskrivas som kärnan i en verbal retorik. Budskapet som talaren eller skribenten har behöver vara övertygande, därför behöver orden och uttrycken vara välvalda. Talaren eller skribenten behöver använda sig av logiska och sakliga uttalanden, och deras argument

behöver vara logiska (Renberg (2007:29).

Olsson Jers (2010:41-42) menar att logos möjligtvis är det mest komplicerade av de tre argumentationsmedlen. Det kan på en enkel nivå beskrivas som sakskäl, men begreppet innefattar ofta mer än det. När logos undersöks i en argumentation är det framför allt det rationella man letar efter. Det rationella är det som visar sig när talaren håller sig till det ämne

(9)

bara språk, utan till tänkande också. Detta innebär att både den kommunikativa sidan och den kognitiva sidan, av språket innefattas i begreppet logos.

2.2.3 Pathos

Pathos innebär att talaren eller skribenten når ut till publiken känslomässigt. Renberg

(2007:29-30) förklarar att vilka känslor detta gäller beror på situationen. Det kan till exempel vara glädje, sorg eller fruktan. Kan skribenten eller talaren nå fram till publikens känslor kommer det att bidra den känsla av övertygelse som talaren eller skribenten vill uppnå, vilket i sin tur kan leda till att talaren eller skribentens pathos, bidrar till att stärka dennes ethos. Olsson Jers (2010:41) menar att pathos kan förmedlas både verbalt och icke-verbalt, rösten och gesterna spelar en stor roll när det gäller att förmedla känslor till publiken. Pathos- och ethosargument kan ofta vara svåra att skilja på i en text eller ett tal. En fråga som har ställts angående det är huruvida talarens eller skribentens egna känslor är de som vill

förmedlas, eller om det är andra känslor som vill väckas hos publiken. I den antika retoriken ansågs talaren själv behöva känna de känslor som ville förmedlas till publiken.

2.2.4 Problematik med ethos, logos och pathos

Det kan vara svårt att skilja på vilket av de tre argumentationsmedlen som är rätt när ett stycke analyseras menar Lindqvist (2016:80-81). Han väljer att presentera en annorlunda syn på dem. I stället för att leta efter tecken på att materialet som analyseras endast tillhör en av de tre, så går det alltid att analysera materialet utifrån alla tre samtidigt. Han förklarar att faktumet att ett ord eller uttryck tillhör ett av de tre medlen, utesluter det inte att det även kan tillhöra de andra två. På detta sätt menar alltså Lindqvist att de tre argumentationsmedlen kan samarbeta, och ett ord, ett uttryck eller ett stycke kan tillhöra flera argumentationsmedel samtidigt.

2.2.5 Stilfigurer

Stilfigurer används enligt Renberg (2007:37-38) för att talaren eller skribenten ska kunna skilja sig från det enkla och konstlösa sättet att tala eller skriva. Stilfigurer kan stärka innebörden i de talade eller skrivna orden på ett sätt som gör att de uppfattas starkare än

(10)

vanligt. Det finns mängder av olika stilfigurer i språk, och alla bör anpassas till det syfte som skribenten eller talaren vill nå. Renberg belyser att vikten i att analysera stilfigurer i en retorisk analys inte är att visa att de existerar, utan att försöka redogöra för vilken retorisk verkan de har i texten (Renberg 2007:38). Varför har talaren eller skribenten valt att använda stilfigurerna i detta tal eller denna text och vad fyller de för syfte.

2.2.5.1 Anafor

En anafor innebär att talaren eller skribenten inleder flera satser med samma ord eller uttryck. (Renberg 2007:39). Inger Lindstedt (2013:80) använder Martin Luther Kings tal på

Capitolium som ett typexempel på en anafor. Martin Luther King använder orden I have a dream varje gång han ska tala om den framtid han hoppas på där det är jämställt mellan svarta och vita. Han använder detta uttryck åtta gånger för att inleda meningar.

Lindqvist (2016:300) förklarar att anaforer kan ge upphov till en högtidlig känsla. Av den anledningen används de ibland i religiösa sammanhang. Inom politiken kan de användas för att skapa en känsla av god struktur, samt en god disposition.

2.2.5.2 Hopning

En hopning innebär att talaren eller skribenten använder flera olika ord som liknar varandra i innebörd, i syfte att skapa en massverkan. (Renberg 2007:39). Renberg ger ett exempel för att tydliggöra vad en hopning innebär med följande, ”Jag är snäll, klok, ansvarsfull, omtänksam, flitig, alert, outtröttlig, stark, stilig.” (Renberg 2007:39).

Enligt Lindqvist (2016:303) kan hopningar ha både en pedagogisk funktion, vilket innebär att de ger en tydlig bild av det som talaren eller skribenten menar, samt en förstärkande funktion.

2.2.5.3 Antites

En antites är när talaren eller skribenten använder motsatsord, eller uttryck som agerar som motsatser till varandra. Renberg (2007:39) ger exemplet ”Rymmer mycket, tar liten plats”. Mycket och liten motsäger varandra, och när de används efter varandra på detta sätt bildar de en antites.

(11)

antiteser är när en talare eller skribent vill betona hur omfattande någonting är, eller för att förstärka det de säger med hjälp av kontrast.

2.2.6 Talens kontext, retoriska genre och retoriska problem

När en text ska analyseras är det relevant att börja med att analysera textens kontext. Renberg (2007:16-20) förklarar kontexten som ”faktorer som utöver de faktiska orden medvetet eller omedvetet påverkar sändarens och mottagarnas kommunikativa relation”. Han fortsätter genom att gå in på den delen han kallar för genre. Med genre menar han vilken typ av text, eller tal, materialet tillhör. Han nämner att det finns olika textgenrer, som till exempel: artiklar, romaner, reklamtexter och manualer, men han förklarar att man vid en retorikanalys är det mest intressanta inte detta, det är i stället vilken retorisk genre den tillhör.

Här förklarar Renberg att man utgår ifrån den klassiska retorikens genreindelning, vilket är: genus judiciale, genus deliberativum och genus demonstrativum. Renberg (2007:17-18) förklarar att genus judiciale är en juridisk typ av tal. Det kan antingen vara ett slags

anklagelsetal, eller ett försvarstal, syftet med talet är att få publiken att ta ställning för eller emot någonting. Genus deliberativum förklarar han som ett deliberativt tal och de är ofta politiska tal. Han menar att de deliberativa talen oftast rör frågor om framtiden, och att de har som syfte att få publiken att ta ställning antingen för eller emot handlingsförslag. Den sista genren, genus demonstrativum förklarar han som tal som oftast är menade att vara

underhållande. Dessa tal kan vara antingen hyllande eller klandrande när de förekommer inom politiken.

Det retoriska problemet förklarar Renberg (2007:22-23) är de val som en talare ställs inför när ett budskap ska förmedlas till andra. Dessa val kan vara antingen medvetna eller

omedvetna. Han menar att talaren ofta har ett retoriskt problem som uppstår. Ett exempel han ger är att en statschef som ska tala inför folket i en nationell katastrofsituation möter

problemet av att finna balansen mellan att ge en realistisk beskrivning av det allvar situationen innebär, men samtidigt försöka förmedla ett budskap som skapar lugn hos befolkningen.

(12)

Göran Persson var Sveriges statsminister under perioden 1996–2006. Persson startade sin politiska karriär i SSU, efter sina studier arbetade han inom kommunalpolitiken i Katrineholm under många år. Här var han även kommunalråd under två perioder.

Persson gjorde sig känd som en effektiv och auktoritativ beslutsfattare. När han var skolminister drev han övergången från statlig till kommunal anställning för lärare, samt ett förstärkt kommunalt huvudmannaskap för skolan. Under tiden som finansminister uträttade han ett starkt saneringsprogram för statens ekonomi under 1990-talets ekonomiska kris. År 1996 blev Persson partiordförande för Socialdemokraterna, och med det även

statsminister, en post som han behöll 10 år framöver. Vid Socialdemokraternas valförlust år 2006 valde Persson att avgå som partiordförande. (Nationalencyklopedin).

2.4 Litteratur och tidigare forskning

Här presenterar jag tidigare forskning som relevant för den här undersökningen.

En relevant studie är den av Cecilia Olsson Jers, vid namn Klassrummet som muntlig arena – Att bygga och etablera ethos från 2010. Syftet med avhandlingen är att undersöka hur gymnasieungdomar etablerar sitt ethos, hur de bygger sitt ethos och hur de utvecklar sin kommunikativa kompetens. Det som Olsson Jers i första hand har undersökt är elevernas möjligheter att arbeta med sitt ethos vid muntliga redovisningsformer. Resultatet visar att byggandet och etablerandet av ethos sker genom olika processer i klassrummet. Perioden som tar plats innan ett muntligt framträdande är där ethos byggs, och under framträdandet sker etableringen av ethos. Resultatet visar också att den respons elever kan få från läraren

påverkar hur eleverna bygger och etablerar sitt ethos. Resultatet visar även att olika övnings- och provsituationer påverkar detta byggande och etablerande av ethos. I övningssituationer får elever prova på att uttrycka ethos på olika sätt, men under provsituationer förväntas de

uttrycka ett personligt ethos, vilket kan resultera i det som Olsson Jers kallar för ett stelt skolethos. Slutsatsen hon drar är att de största möjligheterna för att bygga och etablera ett trovärdigt ethos uppkommer när talare, lyssnare och innehåll får samma utrymme.

En annan studie som är relevant att läsa är den som publicerats i tidsskriften Theory and Practice in Language Studies, Vol 3, No. 11, år 2013, med namnet Logos Ethos and Pathos in Political Discourse, skriven av Tamar Mshvenieradze. Syftet med artikeln är att undersöka användningen av ethos, logos och pathos hos de franska presidentkandidaterna under åren 2002 och 2007. Målet var att försöka se hur dessa argumentationsmedel användes inför

(13)

på ett liknande sätt. De använder sig av personliga eller possessiva pronomen, men

kandidaten från 2007, Nicolas Sarkozy, använder detta mer än den från 2002, Jacques Chirac. När det gäller pathos fanns det fler skillnader. Chirac använder fraser som uttrycker känslor, repetitioner och betonar värden. Sarkozy använder även han allt detta, men han vädjar även till jämförelser och vissa stilistiska tekniker. Denna artikel är relevant tidigare forskning då den analyserar ethos, logos och pathos inom en politisk kontext.

En annan studie är Annelén Takita A. Stenbakkens studie, vid namn What makes a politician persuasive? publicerad år 2007. Denna studie analyserar och jämför två tal som hölls av Tony Blair, Storbritanniens dåvarande premiärminister, och George W. Bush USA:s dåvarande president. Talen som analyseras hölls med anledning av det terroristattentat som skedde den 11e september 2001 i New York. Studiens syfte är att undersöka hur dessa två talare går till väga, retoriskt, för att vara övertygande och trovärdiga. Studien är relevant för den här uppsatsen då den analyserar argumentationsmedlen ethos, logos och pathos, samt att den analyserar hur stilfigurer används i talen. I sin slutsats förklarar Stenbakken att gällande ethos, logos och pathos så använder sig Blair mest av logos, detta genom att presentera uttalanden som gjorts av experter. Bush däremot väljer att lägga mest fokus på pathos genom att presentera uttalanden från vanliga människor, och de känslor som de förmedlar. När det gäller stilfigurer förklarar Stenbakken att metaforer användes rikligt i båda talen.

En relevant kandidatuppsats att ta del av är skriven av Linda Egersten år 2009. Den heter Hyllning som politisk kriskommunikation? – En studie av Göran Perssons tal i samband med mordet på utrikesminister Anna Lindh 2003. Denna studie är relevant för min uppsats då den analyserar talets retoriska genre, vilken i detta fall tillhör genus demonstrativum. Egersten har analyserat de fyra tal Persson höll i samband med Anna Lindhs mord. Hon har utgått ifrån en stilistisk och retorisk analysmetod. De resultat hon funnit är att genom att använda sig av tal som tillhör genus demonstrativum lyckades Persson stärka och ena medborgarna. Persson valde att lägga fokus på att hylla Anna Lindh som en symbol för demokratin, i stället för att fokusera på den fruktansvärda händelse som skett. Persson skapade en känsla av framtidstro och hopp, vilket bidrog till ett lugn hos befolkningen.

(14)

3 Material och metod

I det här kapitlet presenteras det material som jag har använt mig av i uppsatsen, samt de metoder som jag använt för att analysera detta material. Reliabilitet och validitet redogörs också för.

3.1 Material och avgränsning

Det material som jag har använt är tre olika tal, framförda av Göran Persson under hans tid som Sveriges statsminister. Det första talet är en regeringsförklaring som han höll år 1997 (se bilaga 1), det andra talet är det minnestal han höll till Anna Lindhs minne, kort efter hennes bortgång år 2003 (se bilaga 2), och det sista talet är ett tal till Olof Palmes minne, som han höll år 2006 (se bilaga 3).

Jag valde att analysera tre tal från olika tidpunkter i Göran Perssons karriär, talen har även hållits av olika anledningar, och därför skiljer sig deras kontext. Detta har jag gjort för att se huruvida hans retorikanvändning skiljer sig mellan olika perioder i hans karriär, samt hur den skiljer sig mellan tal som har olika kontext och syften. Jag valde att göra en kvalitativ

undersökning, vilket är anledningen till att jag inte valde att analysera fler tal än tre.

3.2 Metod

För att analysera den textuella retoriken har jag utgått ifrån Bo Renbergs retorikanalys som består av sex steg. För att få den att passa det som jag vill analysera använde jag mig endast av tre av dessa sex steg.

De sex stegen som Renberg har i sin analysmetod är: kontext, vilken tar upp genre, den retoriska situationen, publiken, det retoriska problemet samt talaren och författaren.

Disposition, vilket handlar om dispositionen av det som ska analyseras.

Argumentationsmedel, som syftar till ethos, logos och pathos. Argumentation, som handlar om de olika argument som finns i analysobjektet, deras hållbarhet, relevans och styrka. Stil, som handlar om stilfigurer, stilnivåer och framförande, och till sist en presentation av en retorikanalys som handlar om att kunna sammanställa en retorisk analys (Renberg 2006:16-42).

(15)

De tre steg som jag har använt är kontext, argumentationsmedel och stil. I steget som heter kontext har jag specifikt valt att använda delarna som analyserar den retoriska genren och det retoriska problemet. Detta innebär att jag undersöker vilken av de retoriska genrer som talen tillhör och som Renberg (2007:16-20) beskriver. Dessa finns förklarade i kapitel 2.2.6. Jag undersöker då om de tillhör genus judiciale, genus demonstrativum eller genus deliberativum. När jag analyserar det retoriska problemet analyserar jag vilka svårigheter talaren kan ha utifrån den kontext talet har och utifrån vilka det är som lyssnar. Renberg (2007:23) ger exemplet att en kvinnlig talare, som talar om könskvoteringar kan möta det retoriska problemet att hantera de genusvärderingar som finns hos en manlig publik. Dessa valde jag för att de var relevanta för det syftet jag valde, och för att de är relevanta för det jag ville analysera.

I steget argumentationsmedel analyserar jag vart i talen Persson använder sig av ethos, logos och pathos. Det jag undersöker då är Perssons användning av inkluderande uttryck eller smickrande uttryck. Stycken där han förmedlar någon specifik känsla, eller stycken där han använder fakta eller logiska argument.

I steget stil undersöker jag huruvida Persson använder sig av de tre stilfigurer jag valt att analysera. Dessa tre stilfigurer är anaforer, hopningar och antiteser. Jag undersöker vart de förekommer och diskuterar vilken retorisk verkan de har i talet.

3.3 Reliabilitet och validitet

Syftet i den här undersökningen är att göra en retorisk analys på tre olika tal, som hållits vid olika tillfällen och av olika anledningar. Det fokus som undersökningen har är

argumentationsmedlen ethos, logos och pathos, samt stilfigurerna anafor, hopning och antites. Med anledning av detta är det material jag valt, och den analysmetod jag valt relevanta för undersökningen. Talen har hållits vid olika tidpunkter under olika år, och anledningarna till att de hållits skiljer sig från varandra. Renbergs analysmetod som jag har utgått ifrån

undersöker de områden som mitt syfte rör. Runa Patel och Bo Davidson (2011:102) förklarar att trovärdighet går att åstadkomma genom att ha ett samspel mellan det man vill undersöka, och det man faktiskt undersöker. Här anser jag att mitt syfte och det jag faktiskt undersökt samspelar väl.

Jag valde att göra en kvalitativ undersökning med tre tal med anledningen av att jag ville kunna analysera talen djupare än vid en kvantitativ undersökning. Jag vill inte bara undersöka huruvida dessa retoriska element finns i texterna, jag vill även undersöka hur de samspelar

(16)

och påverkar varandra. I en kvalitativ studie menar Patel och Davidson (2011:107-108) att det är viktigt att tänka på trovärdigheten, speciellt när det gäller transkriberat material. De syftar till att den som utför undersökningen måste ha i åtanke att analysen kan påverkas av det transkriberade materialet, och att den som transkriberat kan ha bidragit med personliga tolkningar. Jag har inte transkriberat regeringsförklaringen eller talet till Olof Palmes minne själv, men jag har transkriberat talet till Anna Lindhs minne. Dessa transkriberingar är däremot inte på en djup nivå, de är bara de talade orden nedskrivna i text. Detta minskar chansen att den som transkriberat, mig själv inkluderad, bidragit med egna tolkningar när det kommer till det transkriberade innehållet. Med detta sagt är det fortfarande möjligt att jag kan ha missat vissa aspekter när jag analyserat transkriberingarna.

(17)

4 Resultat

I det här kapitlet presenterar jag de resultat som har framkommit under analysen av de tre olika talen. Jag visar resultaten för alla de retoriska drag jag valt att undersöka, samt de jämförelser jag gjort mellan resultaten. För att underlätta detta kapitels läslighet och förståelse presenteras resultaten i sex olika rubriker: ethos, logos, pathos, anafor, hopning och antites. Under varje rubrik kommer resultaten från alla tre tal presenteras och i slutet redogör jag för den jämförelse som jag gjort utifrån dessa resultat.

4.1 Talens kontext, retoriska genre och retoriska problem

4.1.1 Regeringsförklaring 1997

Regeringsförklaringen år 1997 är ett tal som Göran Persson höll efter att Socialdemokraterna vunnit valet 1996. Regeringsförklaringen är det tal som statsministern håller vid öppnandet av ett riksmöte. I denna typ av tal redogör statsministern för de mål som regeringen har

(Regeringens hemsida). Detta tal tillhör genren genus deliberativum. Det är ett politiskt tal som till stor del fokuserar på frågor som rör framtiden. Persson argumenterar för vad som ska hända i framtidens Sverige med den nya regeringen.

I detta tal möter Persson det retoriska problem som innebär att han, som nytillträdd statsminister, talar inför en nation där inte alla medborgare stödjer honom. I politik är det väldigt sällan ett hundraprocentigt stöd för den ledande regeringen. Detta innebär att Persson behöver förmedla regeringens lovord på ett sätt som gör att även del delen av befolkningen som inte redan har en tilltro till honom kan få en positiv syn av honom.

4.1.2 Tal till Anna Lindhs minne 2003

Talet till Anna Lindhs minne år 2003 höll Göran Persson mycket kort efter att nyheterna om Anna Lindhs mord spridits över Sverige. Detta tal faller inom den genre som heter genus demonstrativum. Det är inte ett tal av underhållande karaktär, men det agerar som ett hyllningstal för Anna Lindh.

I detta tal möter Persson en retorisk situation som liknar den som Renberg (2007:22-23) get som exempel, som finns beskriven i kapitel 2.2.6 i denna uppsats. Persson måste hantera

(18)

denna tragiska situation på ett sätt som inte vanärar Anna Lindh och som tydliggör vilken seriös och tragisk händelse som skett. Samtidigt måste han försöka hålla befolkningen, varav majoriteten med stor sannolikhet är upprörda över händelsen, lugn. Samt försöka ingjuta ett hopp för framtiden.

4.1.3 Tal på minnesdag för Olof Palme 2006

Talet på minnesdagen för Olof Palme år 2006 höll Göran Persson den 28e februari 2006, 20 år efter Palmes bortgång. Talet hölls i ABF-huset i Stockholm. I detta tal hyllar Göran Persson tidigare statsminister Olof Palme. Med anledning av detta tillhör detta tal genren genus demonstrativum. Det är en minnesdag för Palme. Persson talar om bland annat det han själv såg upp till hos Palme, det Palme lyckats åstadkomma som statsminister, och hur han själv jobbar för att föra Palmes visioner vidare.

Det retoriska problemet Persson ställs inför vid det här talet är, likt det vid

regeringsförklaringen 1997, det faktum att befolkningen inte till hundra procent stödjer Persson, och den regering han för. Även i detta tal talar han om framtiden, och det han vill att Sverige ska sträva mot att bli. Men detta tal agerar även som ett hyllningstal för Olof Palme, så det finns möjligtvis ett retoriskt problem även där, balansen mellan att hylla Palme och att tala om den faktiska tid de lever i vid det datum som talet hålls.

4.2 Ethos

4.2.1 Regeringsförklaring 1997

I stycke 2 av regeringsförklaringen använder sig Persson av en tydlig teknik av ethos, vilket är att skapa en gemenskapskänsla. Han använder sig av ordet vi. ”Svenska folket kan möta nästa sekel med tillförsikt och framtidstro. Vi kommer att ta steget in i 2000-talet med hög tillväxt, låg inflation och sjunkande arbetslöshet”. Han inleder med att säga att svenska folket kan ha hopp om framtiden, och fortsätter sedan genom att säga att vi kommer att ta steget in i 2000-talet. Detta bidrar till att Persson sätter sig själv som en medlem av det svenska folket. I stycke 3 använder han sig återigen av ordet vi när han säger, ” Vi kan åter forma vår gemensamma framtid”, han syftar till att det svenska folket kan vara med och hjälpa till. Senare i samma stycke använder han sig även av en slags auktoritetsteknik när han nämner att

(19)

regeringen vill skapa en bättre framtid för Sverige. Regeringen har en hög ställning i Sverige, vilket ger honom pålitlighet.

I stycke 5 fortsätter han att använda regeringen som ett ethos som bygger tillit och pålitlighet, ” Regeringen kan inte acceptera att löntagarnas uppoffringar…”.

I stycke 7 återanvänder han ett tidigare uttryck som stärker ethos, han säger ” Med en politik som står i samklang med övriga Europa skall vi ta steget in i 2000-talet”. Återigen betonar han att hela den svenska befolkningen är med och tar steget in i framtiden. I stycke 8 använder han sig av ordet regeringen igen när han talar om de mål som den svenska politiken har framöver:

Regeringens utrikespolitiska mål är att ytterligare intensifiera Östersjösamarbetet, att spela en aktiv roll i EU-arbetet, att vara pådrivande i utvidgningen av EU, att verka för ökad säkerhet och samarbete i Europa, att delta i fredsfrämjande uppdrag samt att vidmakthålla ett aktivt internationellt engagemang för solidaritet och rättvisa.

Detta resulterar återigen i att publiken kan få en ökad auktoritetskänsla för Persson som talare. I stycke 41 avslutar han starkt med ethos, när han säger ”Varje människa skall vara med – inte några, inte ett flertal – alla!”. Han inkluderar varje människa, alla ska vara med och bygga en bättre framtid.

4.2.2 Tal till Anna Lindhs minne 2003

I stycke 2 i detta tal använder Persson många inkluderande uttryck: vi, oss, vår och vårt används alla redan i inledningen. Han betonar att han är en av de som känner starka känslor kring det som hänt, han står inte över dessa känslor utan känner dem på samma sätt som den gemene medborgaren.

I stycke 3 väljer Persson att göra på ett liknande sätt. Återigen används orden vi och oss, för att stärka det ethos som syftar på att han själv är en del av de sörjande.

I stycke 5 använder han återigen oss, när han säger ”Anna Lindh rycktes bort ifrån oss mitt i sin gärning”. Hon rycktes inte bara bort från Persson, eller den allmänna befolkningen. I stycke 9 återgår Persson till att använda ordet vi. I detta stycke använder han det rikligt vilket ger honom ett stärkt ethos.

(20)

4.2.3 Tal på minnesdag för Olof Palme 2006

I stycke 5 av talet till Olof Palmes minne använder sig Persson av ordet vi vid ett antal tillfällen, han talar om engagemang och inkluderar alla medborgare när han säger, ”Att vi tar ansvar för varandra. Att vi bryr oss om hur vårt samhälle ser ut och vill förändring. Att vi tror på framtiden och möjligheten att göra skillnad, att förbättra”. Persson är inkluderande och menar på att detta rör alla.

I stycke 12 använder han samma teknik som i stycke 5, han betonar att det är allmänheten, vi, som måste agera för framtiden.

I stycke 33 använder Persson återigen ordet vi, ”Vi vet vad de gör. Vi är på plats. Vi ser vad som händer”. Även här upprepar han ordet vi i flera meningar i rad, vilket kan resultera i en gemenskapskänsla för den som lyssnar eller läser.

I stycke 42 använder Persson ännu en gång ordet vi, men i denna kontext syftar det inte lika mycket till en sorts gemenskap, utan i stället syftar den till att han talar som en auktoritet. Han säger, ”Idag verkar vi för liknande mål på Afrikas horn, i Sudan, i Mellanöstern, i

Afghanistan och i Burma”. Här talar han som Sveriges politiska ledning, detta bygger tillit, och på så vis ethos. Han blir mer trovärdig när han berättar detta ur den position som han har. I stycke 60-63 använder han båda de tidigare nämnda teknikerna, i stycke 60 använder han ordet vi för att stärka gemenskapskänslan, och inkludera de som läser eller lyssnar. I stycke 61-63 pratar han om regeringen och dess mål, han använder ordet vårt i början av varje stycke, och betonar att han är en del av den auktoritet som är regeringen.

I stycke 83-85 använder sig Persson av en stark ethos med inriktning mot

gemenskapskänslan, han syftar till att vi, som den svenska befolkningen, kan visa vägen till en bättre framtid.

I stycke 86 tar han även till lite smicker när han säger, ”Jag menar att vi redan gör det”. Han ger det svenska folket beröm för att de redan beter sig på detta sätt.

I det avslutande stycket, stycke 127, använder han mycket ethos, ”vi har anledning att vara stolta över Sverige”, ”Låt oss fortsätta kämpa”, ”Låt oss oförtrutet arbeta vidare” och ”Låt oss göra Sverige bättre och världen till en tryggare plats att leva i”. Han använder många inkluderande uttryck som kan resultera i att lyssnaren eller läsaren att känna sig som en del av en gemenskap.

(21)

4.3 Logos

4.3.1 Regeringsförklaring 1997

I stycke 12 använder Persson ett logiskt tänkande, han säger ”Det är inte aktuellt med ett svenskt deltagande i valutaunionen EMU då den startar i januari 1999”. Persson förklarar att det inte är läge för Sverige att delta i denna valutaunion eftersom den ska ske år 1999, vilket är nära inpå för denna nystartade regering.

4.3.2 Tal till Anna Lindhs minne 2003

I talet till Anna Lindhs minne finns det exempel på logos i stycke 4. Talet syftar till att hylla Anna Lindh, och i stycke 4 räknar Persson upp en del av de ageranden hans minns henne för. På så sätt presenterar han fakta om Anna Lindh.

Jag minns Anna Lindh som en tuff förhandlare för Sverige i Europaunionen, jag minns henne i kampen för utvidgningen av EU, för att därigenom sätta stopp för uppdelningen av Europa i öst och väst, jag minns henne som miljökämpe, jag minns henne som fredsvän och jag minns henne som ungdomens representant från tiden som SSU ordförande, och jag minns, inte minst, vännen och arbetskamraten Anna.

4.3.3 Tal på minnesdag för Olof Palme 2006

I stycke 21 i talet till Olof Palmes minne ger han relativt konkreta och sakliga exempel på hur läget såg ut i världen under tiden som Palme var statsminister. Dessa exempel ger logos. I stycke 42 ger Persson exempel på vad Sverige gjorde för insatser under Palmes tid som statsminister, och i stycke 42 ger han exempel på vad Sverige gör för insatser under den tid som Persson själv är statsminister. Detta gör han även i stycke 44.

I stycke 97 presenterar Persson siffror och procentenheter på hur oljekonsumtionen har ändrats. Dessa siffror bidrar med logos. I stycke 117 gör han på samma sätt när han

(22)

4.4 Pathos

4.4.1 Regeringsförklaring 1997

I regeringsförklaringen arbetar Persson mycket med ett pathos som är inriktat mot hopp. Redan i inledningen, i stycke 2, startar han med ett starkt hopp: ”Svenska folket kan möta nästa sekel med tillförsikt och framtidstro”.

I stycke 6 visar han på ett pathos med hopp när han säger, ”Med en politik som står i samklang med övriga Europa skall vi ta steget in i 2000-talet”. Han vill ge lyssnarna eller läsarna en känsla av att det finns hopp inför framtiden.

I stycke 20 återfinns mer hopp: ”Sverige skall möta 2000-talet på ett sätt som skapar en långsiktigt hållbar tillväxt i en allt hårdare konkurrens”. Han fortsätter att ge hopp till de som tar del av talet.

Persson avslutar talet i stycke 41 med ett stort fokus på pathos med syfte att ge hopp, han säger: ”Steget in i 2000-talet kan tas med optimism och framtidstro. Nu kan vi förskjuta oss från försämringar till förbättringar, från uppoffringar till en rättvis fördelning, från

konsolidering till byggandet av en bättre framtid. Varje människa skall vara med – inte några, inte ett flertal – alla!”. Denna avslutning gör att de som lyssnar på, eller läser talet, kan få en känsla av framtidstro och hopp för en framtid som är bättre än det förgångna.

4.4.2 Tal till Anna Lindhs minne 2003

I talet till Anna Lindhs minne återfinns pathos genomgående. Det är ett tal där Persson känner personlig sorg kring den situation som gett upphov till talet, vilket gör att det pathos han använder sig av mestadels är inriktat på sorg. Han inleder i stycke 2 med ett pathos som vittnar om sorg, ”chock och förstämning, råder i vårt land”. Sorgeladdade ord som vittnar om den känsla som talet förmedlar.

I stycke 3 använder Persson fler ord som talar om den sorg han känner inför den situation som gett anledning för talet. ”Det som hänt är förfärligt, det känns som overkligt, och ändå saknar vi henne redan”.

(23)

I stycke 8 väljer Persson att använda sig av ett pathos som riktas mot hopp när han avslutar stycket genom att säga: ”Det är så vi vill att Sverige ska vara också i fortsättningen, därför måste brottet klaras upp, därför måste vi sluta upp tillsammans”. Denna avslutning gör att lyssnaren eller läsaren kan få känslan av att det inte är omöjligt att ta sig igenom denna tragiska händelse, och att det är viktigt att befolkningen tillsammans sluter upp för att föra Sverige i en bra riktning.

På detta vis fortsätter han i stycke 9. Här säger han ”Vi måste visa beslutsamhet, och sluta upp kring de värderingar, vi vill ska prägla Sverige”. Han fortsätter att ge hopp om en bättre framtid.

I stycke 12 i talet till Anna Lindhs minne resonerar Persson med pathos när han vädjar till den svenska befolkningen att rösta i den uppkommande folkomröstningen. ”Därför uppskattar jag mycket att så många människor nu deltar i minnesstunder, och anordnar manifestationer, därför vill jag att alla ska gå och rösta i söndagens folkomröstning, rätten att rösta är

grundläggande för demokratin. Över den rätten ska våldet inte få segra”. Han förmedlar önskan om att demokratin ska övervinna våldet, och att delta i folkomröstningen trots denna hemska händelse är ett sätt att uppnå detta.

I stycke 14 avslutar han återigen genom att förmedla sorg med sitt pathos, han väljer att avsluta talet på detta vis:

Jag ska sluta tala, mina tankar går åter till familjen, maken Bo och barnen. Jag känner djupt med dem. Familjen har mist en maka, familjen har mist en mor. Socialdemokratin har mist en av sina skickligaste politiker, regeringen har mist ett erfaret statsråd och en god arbetskamrat. Sverige har mist en av landets viktigaste företrädare, vårt ansikte mot världen.

4.4.3 Tal på minnesdag för Olof Palme 2006

I stycke 13 använder Persson ett pathos med inriktning på hopp ”Så kan engagemanget stegras och demokratin växa sig starkare”. Han talar om vad som behöver göras för att framtidens demokrati ska bli starkare och bättre.

(24)

I stycke 27 syns Perssons pathos ännu en gång, men denna gång med inriktning på fruktan ”Det kommer aldrig gå att forma en fred i Irak utan stöd av världssamfundet”. Han förmedlar informationen att utan det nödvändiga stödet från världssamfundet kommer en fred aldrig att uppnås i Irak.

I stycke 48 syns återigen Perssons pathos som syftar på fruktan: ”Situationen i Burma är svår. De mänskliga rättigheterna förtrycks. Militärjuntan isolerar sig. Rättssäkerheten i landet är obefintlig, ekonomin stagnerar och vi ser inga tecken på reformer”. Han menar att Burma är i ett dåligt läge på många plan, och att det inte finns tecken på att det kommer att förbättras inom en snar framtid.

I stycke 53 går Persson tillbaka till att yrka för hopp, ”Det kommer en dag då också Burmas folk får sin frihet och får sin rättmätiga plats i umgänget folk och stater emellan, får eget ansvarstagande men också en möjlighet att påverka den värld de också är en del av”. Tidigare talade han om Burma med pathos som handlade om fruktan, här talar han i stället om det hopp som finns för Burmas framtid.

4.5 Stilfigurer

4.5.1 Anafor

4.5.1.1 Regeringsförklaring 1997

I regeringsförklaringen år 1997 förekommer det en anafor i stycke 8.

Regeringens utrikespolitiska mål är att ytterligare intensifiera Östersjösamarbetet, att spela en aktiv roll i EU-arbetet, att vara pådrivande i utvidgningen av EU, att verka för ökad säkerhet och samarbete i Europa, att delta i fredsfrämjande uppdrag samt att vidmakthålla ett aktivt internationellt engagemang för solidaritet och rättvisa.

Här förekommer ordet att sex gånger för att inleda satsförkortningar. Även i stycke 21 förekommer en liknande anafor.

Regeringens tillväxtpolitiska mål är att bibehålla stabila offentliga finanser och prisstabilitet, att förbättra kompetensen inom samhällets alla områden, att möjliggöra

(25)

Även här förekommer ordet att ett flertal gånger för att inleda nya delar i stycket.

I stycke 29 förekommer ännu en anafor, formulerad på samma sätt som de tidigare två.

Regeringens mål är att stimulera varje barns utveckling i unga år, att ungdomar skall kunna möta vuxenvärlden med relevanta färdigheter och hög kompetens, att människor från hela Sverige skall ha möjlighet till en bra högskoleutbildning samt att var och en skall ha goda förutsättningar för kompetensutveckling på sin arbetsplats.

Återigen är det ordet att som är grunden i anaforen. I stycke 34 återfinns ännu en anafor.

Regeringens välfärdspolitiska mål är att livsvillkoren skall vara rättvisa och jämlika, att varje barn skall ha möjlighet att växa upp och utvecklas i trygghet, att ingen människa skall behöva känna rädsla för våld eller hot, att skolan, vården och omsorgen skall förbättras samt att trygghetssystemen skall vara stabila och effektiva.

Även här använder sig Persson av en upprepning av ordet att för att skapa en anafor.

4.5.1.2 Tal till Anna Lindhs minne 2003

I stycke 4 använder Persson en anafor, han inleder sex huvudsatser i rad på samma sätt, med orden ”jag minns ”.

Jag minns Anna Lindh som en tuff förhandlare för Sverige i Europaunionen, jag minns henne i kampen för utvidgningen av EU, för att därigenom sätta stopp för uppdelningen av Europa i öst och väst, jag minns henne som miljökämpe, jag minns henne som fredsvän och jag minns henne som ungdomens representant från tiden som SSU ordförande, och jag minns, inte minst, vännen och arbetskamraten Anna.

I stycke 14 använder Persson sig av en slags anafor, förvisso inleder han inte meningarna med samma ord, men utöver det första ordet i varje mening så är de två följande orden samma i fem meningar i rad, dessa tre ord som förekommer är ”har mist”. Så här ser denna anafor ut:

(26)

Familjen har mist en maka, familjen har mist en mor. Socialdemokratin har mist en av sina skickligaste politiker, regeringen har mist ett erfaret statsråd och en god

arbetskamrat. Sverige har mist en av landets viktigaste företrädare, vårt ansikte mot världen

4.5.1.3 Tal på minnesdag för Olof Palme 2006

I stycke 5 i talet till Olof Palmes minne förekommer en anafor, tre meningar i rad inleds på samma vis, med orden ”Att vi”. Persson väljer att rada upp en del olika aspekter av det som engagemang står för, ”Att vi tar ansvar för varandra. Att vi bryr oss om hur vårt samhälle ser ut och vill förändring. Att vi tror på framtiden och möjligheten att göra skillnad, att förbättra”. I stycke 12 förekommer ytterligare en anafor, återigen inleds tre meningar i rad på samma sätt, denna gång med orden ”Vi måste”. Här talar Persson om hur medborgarna måste agera för att visa sitt engagemang, ”Vi måste visa lyhördhet för det som tynger i vardagen och det som oroar inför framtiden. Vi måste sätta ord på drömmarna och den lustfyllda längtan. Vi måste peka på möjligheterna och formulera alternativen”.

I stycke 18 använder han återigen en anafor. Denna skiljer sig från de tidigare då den endast innehåller två meningar som inleds på samma sätt, ”För det vann han stor respekt. För det fortsätter han att vinna respekt”. Här inleder Persson dessa två meningar med orden ”För det”, när han talar om Olof Palme.

I stycke 34 använder Persson ännu en anafor som är strukturerad på samma sätt som den tidigare från stycke 18. ”De mänskliga rättigheterna är universella. De mänskliga rättigheterna tillkommer alla”. Här inleds två meningar i rad med orden ”De mänskliga rättigheterna”. I styckena 61-63 använder Persson återigen en anafor, denna skiljer sig lite från de tidigare strukturellt, tre kortare stycken i rad inleds med samma ordföljd, ”Vårt mål är”.

Vårt mål är effektiva institutioner som kan lösa konflikter, och för att ta hand om nya hot mot vår säkerhet – innan hotet utvecklas till våld och konfrontation. Vårt mål är ett system som också angriper de bakomliggande orsakerna till konflikterna - ekonomisk misär och social orättvisa och förnekande av mänskliga rättigheter. Vårt mål är ett system som är baserat på folkrätten som ger frihet och rättvisa åt alla. Det är FN jag talar om.

(27)

vägen in till en bättre framtid. Den sista meningen i stycke 83 inleder anaforen när Persson säger ”Vi kan visa vägen”, därefter, i stycke 84 inleder Persson tre meningar med ”Vi kan”. ”Vi kan visa vägen. Vi kan använda all vår vilja och övertygelse, all vår passion. Vi kan sätta människors sinnen i rörelse så att ingen lämnas likgiltig. Vi kan engagera oss själva och sprida engagemanget till andra”.

I stycke 95 använder Persson ännu en anafor, tre meningar i rad inleds med orden ”Den finns”. ”Den finns i galonbyxorna i daghemmets torkskåp. Den finns i pennan hos

förstaklassaren. Den finns naturligtvis i plastskeden i lunchkaffet och i morgonduschens schampo”.

I stycke 127 väljer Persson att avsluta talet med en anafor, de tre sista meningarna inleds alla med ”Låt oss”. ”Låt oss fortsätta att kämpa, i Olof Palmes anda. Låt oss oförtrutet arbeta vidare. Låt oss göra Sverige bättre och världen till en tryggare plats att leva i”.

4.5.2 Hopning

4.5.2.1 Regeringsförklaring 1997

I stycke 19 förekommer det en hopning i den sista meningen i stycket, ”Sveriges

utrikespolitik skall präglas av solidaritet, samarbete och ett aktivt engagemang”. Solidaritet, samarbete och ett aktivt engagemang fungerar på det sättet som Renberg (2007:39) beskriver, de verkar tillsammans.

I stycke 40 förekommer ännu en hopning när Persson säger, ”Lika rättigheter som samma möjligheter för alla – oavsett etnisk, kulturell och religiös bakgrund”. Etnisk, kulturell och religiös bildar hopningen.

4.5.2.2 Tal till Anna Lindhs minne 2003

I stycke 5 använder Persson en hopning när han beskriver Anna Lindh. Han säger ”Som mor, maka, vän, arbetskamrat och politiker.” Mor, maka, vän, arbetskamrat och politiker samverkar för att beskriva Anna Lindhs person. I slutet av stycket finns ännu en hopning. ”Alla människors lika värde, allas rätt att leva i fred och frihet, respekt för oliktänkande, kamp mot våld och intolerans, mot kränkningar och förtryck”. I detta citat finns det mycket som tillhör hopningen, lika värde, fred, frihet, respekt för oliktänkande, kamp mot våld och intolerans, kränkningar och fötryck.

(28)

I stycke 7 använder Persson återigen en hopning när han beskriver Anna Lindhs person. Han säger ”Hon var respekterad och känd för att vara ambitiös, kunnig och modig”. I denna hopning är det ambitiös, kunnig och modig som samspelar.

4.5.2.3 Tal på minnesdag för Olof Palme 2006

I stycke 11 i talet till Olof Palmes minne finns en hopning, här beskriver Persson hur engagemanget finns hos var och en, men att det kan ligga slumrande, han säger ”Ibland alldeles under ytan, som en förväntan, förhoppning, som en dröm”.

I stycke 39 använder Persson ännu en hopning när han beskriver vad de kämpar för, han säger: ”Kampen för fred, frihet och rättvisa”. Dessa tre ord samspelar och ger en starkare bild av det som Persson vill förmedla.

4.5.3 Antites

4.5.3.1 Regeringsförklaring 1997

I det sista stycket i regeringsförklaringen, stycke 41 använder Persson tre antiteser i samma stycke. ”Nu kan vi förskjuta fokus från försämringar till förbättringar, från uppoffringar till en rättvis fördelning, från konsolidering till byggandet av en bättre framtid”. I detta citat syns försämringar till förbättringar, uppoffringar till en rättvis fördelning, och konsolideringar till byggandet av en bättre framtid. Dessa par av motsägande ord och uttryck är antiteser.

4.5.3.2 Tal till Anna Lindhs minne 2003

I stycke 5 i talet till Anna Lindhs minne använder Persson en antites. ”…men också för att visa sin avsky för våldet, och sitt stöd för demokratin”. I den här antitesen är det avsky för våldet och stöd för demokratin som är motsägelser till varandra. De är inte uppenbara motsatser, men våld och demokrati är två ord som inte ofta samspelar med varandra på ett positivt sätt. I samma stycke finns det ännu en antites. ”Alla människors lika värde, allas rätt att leva i fred och frihet, respekt för oliktänkande, kamp mot våld och intolerans, mot

kränkningar och förtryck”. Den första halvan av stycket är en motsägelse mot den andra halvan av stycket.

(29)

I stycke 17 i talet till Olof Palmes minne finns en antites. ”Han stod upp för de små

nationernas rätt att protestera mot stormakternas kapprustning”. I den här antitesen syns små nationer och stormakter som motsägande uttryck.

I stycke 27 finns en till antites. ”Jag har sagt det förut. Det gick att starta ett krig i Irak utan stöd av de multilaterala organen. Det kommer aldrig gå att forma en fred i Irak utan stöd av världssamfundet”. Persson talar här om krig och fred, ett typexempel på starka motsatsord som här bildar en antites.

(30)

5 Diskussion

I detta kapitel diskuteras de resultat som framkommit under analysens gång. Under rubriken 5.1 diskuteras analysens resultat och under rubriken 5.2 diskuteras metoder som jag använt för att utföra analysen. Under rubriken 5.1 har jag delat upp resultaten i tre underrubriker: talens kontext, argumentationsmedlen, ethos, logos och pathos, samt stilfigurerna anafor och hopning. Detta har jag gjort för att underlätta läsningen.

5.1 Resultatdiskussion

5 .1.1 Talens kontext, retoriska genre och retoriska problem

Regeringsförklaringen skiljer sig genremässigt från de andra två talen då den är av en mer politisk karaktär. Den tillhör den retoriska genren som både Lindqvist (2016:69-74) och Renberg 2007 (17-18) kallar för genus deliberativum. Med anledning av detta saknar talet det hyllande element som de andra två innehåller. Det retoriska problemet påverkar med stor sannolikhet hur Persson använder sin retorik i det här talet. Då hela befolkningen inte har förtroende för Persson tror jag att han försöker bygga ett starkt ethos, för att öka tilltron hos de som lyssnar, vare sig det är medvetet eller omedvetet.

Talet till Anna Lindhs minne är genremässigt ett tal som tillhör genren som kallas för genus demonstrativum eftersom det i grunden är ett tal som hyllar Anna Lindh. Men det skiljer sig till viss del mot talet till Olof Palmes minne då det hölls kort efter att Anna Lindh blivit mördad. På så sätt är det mer fyllt med sorg än det som hölls till Palmes minne. Det retoriska problemet kan ha påverkat hur Persson valt att hålla detta tal, att försöka hitta balansen mellan att hylla Lindh, och inte vanära hennes minne. Samtidigt som han försöker förmedla ett hopp hos befolkningen.

Talet till Olof Palmes minne, likt det till Anna Lindhs minne, är ett hyllande tal. Det tillhör alltså också genren genus demonstrativum. Men det skiljer sig från det tidigare nämnda talet på grund av att Olof Palmes mord inte hänt nyligen vid tidpunkten då Persson höll talet. Det hade hunnit gå 20 år. Detta gör att det inte finns sorg närvarande på samma sätt som i talet till Anna Lindhs minne. Det blir mer av ett rent hyllningstal till Olof Palme. Det finns även inslag av samma genre som regeringsförklaringen, alltså genus deliberativum, eftersom

(31)

Likt i regeringsförklaringen 1997 tror jag att det retoriska problem Persson ställs inför här påverkar talet. Jag tror att han försöker skapa ett starkt ethos, för att på så sätt försöka få tilltro hos de i befolkningen som inte röstat på Persson.

5.1.2 Ethos, logos och pathos

Persson använder ethos och pathos flitigt i alla tre tal. Han använder även logos till viss del i alla tre tal, men det förekommer mer sällan än ethos och pathos. Detta tror jag har att göra med talens retoriska genrer.

När det gäller ethos använder Persson många inkluderande uttryck. Likt de resultat som Tamar Mshvenieradze (2013:1944-1945) fick i sin undersökning, där hon analyserade tal av Jaques Chirac och Nicolas Sarkozy använder även Persson många personliga och possessiva pronomen för att bygga ethos. Han jobbar mycket för att bygga ett ethos där de som lyssnar på, eller läser talet, ska känna sig inkluderade, och känna sig som en del av en gemenskap. Men Persson använder även ett ethos som syftar mot att visa en auktoritet, för att på så sätt öka den tillförlitlighet han har när han talar om specifika ämnen som har med politik att göra. Jag tyckte mig finna en liknande slutsats som den Annelén Takita A. Stenbakken (2007:139) finner. Hon finner att inkluderande uttryck kan användas både för att skapa en känsla av gemenskap, och en känsla av auktoritet, hon säger: ”The use of personal pronouns was able to shed light on the interpersonal relationship between speakers and adresses. This is especially the case with the use of we which can be used both inclusively and exclusively of the

speaker”. Persson använde vi både för att skapa en gemenskapskänsla mellan sig själv och publiken, vilket är det Stenbakken förklarar som inclusively och för att stärka sin egen auktoritet som statsminister, vilket är det Stenbakken förklarar som exclusively. Likt det som Lindqvist (2016:80-81) säger, som finns förklarat i kapitel 2.2.4, så samspelar det ethos, pathos och logos som Persson använder med varandra.

I regeringsförklaringen från 1997 bygger Persson ett ethos som både syftar till att skapa en inkluderande känsla och ett ethos som syftar till den auktoritet som han nu besitter som

statsminister. Persson har det som Olsson Jers (2010:60-61) benämner som ett inledande ethos, men han arbetar även mot att skapa ett erhållet ethos, samt ett slutligt ethos för framtiden. Av den anledningen känns båda dessa ethos nödvändiga i det här talet eftersom det är ett tal inom genren genus deliberativum, där Persson behandlar frågor om Sveriges framtid, en framtid som berör alla medborgare i landet, och som han, som statsminister, har rätt att tala om. Det pathos Persson visar i detta tal syftar mycket till hopp, vilket är rimligt

(32)

med tanke på den genren som talet tillhör. Persson pratar om framtiden som den nya regeringen vill att Sverige ska styras mot. Det är rimligt att han vill att befolkningen ska känna sig hoppfull och ha en optimistisk inställning till den. Det logos Persson förmedlar i detta tal visar på ett logiskt tänkande. Han lägger fram ett argument och ger en logisk förklaring som uppbackning för detta argument. En positiv konsekvens av detta logos är att Perssons ethos stärks. Persson blir mer trovärdig när han kan stödja sina argument med

logiska fakta. Likt det som Lindqvist (2016:80-81) säger så tillhör dessa logosdelar alltså även ethos.

I talet till Anna Lindhs minne bygger Persson ett ethos som kan resultera i att han framstår som en del av den vanliga befolkningen för den som lyssnar eller läser. Han säger att han är sorgsen och förfärad över det som har hänt, han står inte över dessa känslor, han är också en svensk medborgare. I det här talet upplevs Persson inte arbeta mot något slags

auktoritetskänsla eftersom det inte behövs. Han har vid den här tidpunkten varit statsminister under en längre period, vilket innebär att hans inledande ethos, som Olsson Jers (2010:60-61) benämner det, hunnit bli starkare, han väljer därför att fokusera på att skapa ett erhållet ethos med syftet att vara inkluderande och bygga en gemenskap. Sorgen han känner kring

situationen kommer förmodligen från personen Göran Persson, inte från statsministern Göran Persson. Pathosmässigt skiljer sig detta tal från regeringsförklaringen. Den huvudsakliga känslan som Persson förmedlar i detta tal är sorg. Detta har med stor sannolikhet med talets retoriska genre, genus demonstrativum, att göra. Det hålls på grund av att Anna Lindh har blivit mördad. Han använder sig dock även av pathos som riktar sig mot hopp vid några tillfällen i talet, som för att försöka försäkra de som lyssnar eller läser, att det finns ljusare tider framöver. Det pathos Persson använder i det här talet, som förmedlar sorg, samspelar starkt med hans ethos. Hans ord om hur tragisk Anna Lindhs bortgång är blir mer trovärdiga när han förmedlar en stark sorg via sitt pathos. Likt de resultat Linda Egersten (2009) får anser jag också att Perssons val av genus demonstrativum som genre för talet låter honom skifta sitt fokus från den hemska händelsen, till att hylla Anna Lindh och förmedla hopp för medborgarna. Men jag anser att han inte bara lägger fokus på hopp, utan även på sorg. Jag tror att talets lägre innehåll av logos beror på talets kontext. Det är ett hyllningstal till Anna Lindh, och det hålls kort efter mordet på henne. Persson försöker inte förmedla sakliga fakta, han försöker hedra hennes minne.

I talet till Olof Palmes minne bygger han sitt ethos, likt hur han gör i det första talet, med inriktning både mot en inkluderande känsla och en auktoritetskänsla. Han använder både det

(33)

erhållet ethos. Han vill förmedla att han själv som medborgare är en del av de som uppskattade Olof Palme, därav ett inkluderande ethos. Samt att han nu, i sin position som statsminister kämpar för att göra Sverige till en bättre plats, på samma sätt som Palme gjorde under sin tid. Dessa aspekter kan kopplas till att talet tillhör den retoriska genren genus demonstrativum, det är ett tal som hyllar Olof Palme. Han bygger ett ethos som stöder hans auktoritet för att återigen öka den tillförlitlighet lyssnarna och läsarna har inför hans

uttalanden. Det pathos han förmedlar i det här talet har gemensamma drag med de andra två då han fokuserar mycket på hopp, likt delar i de andra talen pratar han om framtiden, och vad han hoppas att de ska kunna åstadkomma. Detta kan kopplas till det faktumet att talet till viss del kan ses tillhöra den retoriska genren genus deliberativum. I dessa delar fokuserar han på ett pathos med hopp. Till skillnad från de tidigare talen använder han i detta tal även ett pathos som syftar mot fruktan, han nämner lägen i världen som är förfärliga, och han lägger fokus på fruktan när han säger att det kommer att bli värre om förändringar inte börjar ske. I detta tal använder han logos som stöd till sina uttalanden, han ger konkreta exempel på saker som har skett, och han presenterar siffror för förändringar som har skett. Detta gör med största sannolikhet för att hans uttalanden ska ha konkret stöd, och på så vis vara logiska. Likt det som Lindqvist (2016:80-81) talar om samspelar Perssons logos i detta tal med hans ethos. Det logos som Persson använder här förstärker hans ethos. Med hjälp av den fakta han presenterar stärks hans trovärdighet kring de uttalanden han gör.

5.1.3 Stilfigurer

I min analys av stilfigurerna anafor, hopning och antites har jag valt att inte bara undersöka om de finns i talen och hur många gånger de förekommer, utan jag har även analyserat det som Renberg (2007:37-38) redogör för, vilket finns beskrivet i kapitel 2.2.4. Nämligen, vilken retorisk verkan stilfigurerna har i talets kontext. Alla stilfigurer jag har valt att analysera förekommer i alla tre tal.

I regeringsförklaringen använder sig Persson av anaforer. Dessa anaforer har en gemensam aspekt i den faktorn att det ord som upprepas i alla anaforer är ordet att. Den retoriska verkan som dessa anaforer har är att stärka det ethos Persson bygger, alla anaforer är relaterade till stycken där Persson talar om regeringens mål. Därför hjälper hopningarna att stärka det ethos Persson bygger kring regeringens auktoritet. Hopningar förekommer dock två gånger under talets gång. Gemensamt för dessa hopningar är att Persson använder dem för att betona det han säger. I stället för att beskriva någonting med endast ett ord väljer han att

(34)

använda en hopning, och lägga till flera ord som samspelar och bildar en starkare mening. I stycke 19 har hopningen en retorisk verkan som stärker Perssons ethos och pathos. I

hopningen använder Persson ord som syftar till gemenskap och solidaritet, vilket bygger både ett ethos och pathos. I stycke 40 bidrar hopningen till att stärka Perssons ethos, han använder fler ord för att stärka känslan av att alla människor ska vara inkluderade. Persson använder ett par antiteser i slutet av talet. Dessa gör att det han säger blir tydligare och starkare, eftersom det positiva Persson säger ställs bredvid dess negativa motsats. Dessa antiteser förstärker Perssons pathos. Persson vill förmedla hopp om framtiden och antiteserna fyller syftet att stärka denna känsla av hopp, genom att presentera de negativa motsatserna, för att förstärka de positivt laddade orden.

I talet till Anna Lindhs minne använder Persson anaforer. Dessa anaforer kan resultera i att de känslor han försöker förmedla upplevs som starkare för mottagarna, och formuleringarna upplevs som slagkraftigare genom den upprepning han använder. Han använder sig även av hopningar i det här talet. Dessa hopningar resulterar i starkare beskrivningar av Anna Lindhs person och de förmedlar den respekt Persson kände för henne. I stycke 5 i detta tal använder Persson två olika antiteser. Den retoriska verkan dessa antiteser har är att de stärker Perssons pathos. Han talar om hopp och genom att presentera negativa motsatser förstärks det positiva han försöker förmedla.

I talet till Olof Palmes minne förekommer återigen både anaforer och hopningar. I det här talet använder han troligen anaforer för att betona de ämnen som han själv tycker är viktiga. Han väljer att använda tydliga anaforer som resulterar i väldigt slagkraftiga stycken. I stycke 5 har anaforen en retorisk verkan som stärker både Perssons ethos och pathos, upprepningen av ordet vi stärker både gemenskapskänslan och solidaritetskänslan. Anaforen i stycke 18 fyller en liknande funktion som den i stycke 5. Anaforen stärker Perssons ethos och pathos. Anaforen som sträcker sig över stycke 61-63 stärker det auktoritära ethos som Persson bygger. Han använder en anafor där han beskriver de mål som regeringen har. Anaforen som sträcker sig över stycke 83-84 stärker återigen Perssons ethos och pathos, den förstärker gemenskapskänslan och solidaritetskänslan. Den avslutande anaforen stärker även den både ethos och pathos. Återigen förstärks gemenskapskänslan, samt den engagerande

solidaritetskänslan, och den känsla av hopp inför framtiden som Persson vill förmedla. Hopningarna i det här talet använder han på ett liknande sätt som i de andra talen, han väljer ord som samspelar för att skapa en starkare förståelse kring någonting som han beskriver. I den första hopningen i talet stärker han sitt pathos, han talar om engagemang. Även i den