FAKULTETEN FÖR LÄRANDE OCH SAMHÄLLE Barn - Unga- Samhälle
Examensarbete i fördjupningsämnet
Barndom och lärande
15 högskolepoäng, grundnivå
Förskolebarns samspel i den fria leken
Preschool children’s interactions during free playHanna Ahmed
Förskollärarexamen, 210 högskolepoäng Examinator: Hilma Holm Slutseminarium: 2017-03-27 Handledare: Fanny Jonsdotter
Förord
Jag vill ägna ett stort tack till alla föräldrar och barn som gjort det möjligt för mig att genomföra denna studie. Jag vill även rikta ett stort tack till min handledare Fanny Jonsdottir som med stort tålamod har guidat mig genom denna process. Varmt tack till min familj för tålamod och stöd under arbetsprocessen.
Abstract
Syftet med denna studie var att undersöka hur barns samspel kommer till uttryck på en förskoleavdelning för barn mellan ett och tre år för att få ökad förståelse för hur pedagoger kan skapa goda förutsättningar för barns sociala gemenskap. I studien användes en kvalitativ metod i form av två olika observationsmetoder, som är fältanteckningar och videoobservation. Observationerna genomfördes på en förskola, där jag deltog som en känd icke deltagande observatör. För att kunna analysera materialet och diskutera resultatet användes Daniel Sterns teori om känsla av självets utveckling. Stern förklarar att känsla av själv utvecklas i samspel och kommunikation med andra. Det subjektiva självet och det verbala självet var de relaterande domänerna som var huvudfokus i studien, eftersom dessa känslor av själv berör barn i åldrarna ett till tre år.
Resultaten visar att i ett bekräftat samspel utbyter barnen sina tidigare erfarenheter med varandra och de får en känsla av samhörighet. Barnet får förståelse för att andra barn också har ett inre liv med vilja, känslor och avsikter. Denna förståelse gör att barnet delar sina upplevelser med andra genom leken och får förståelsen för sig själv och omgivningen.
Resultatet i undersökningen visar ytterligare att barnens nyfikenhet och intresse för varandra samt den gemensamma aktiviteten lockar dem till samspel i de olika samspelssekvenserna. Barnen använde både verbal och icke-verbal kommunikation för att uttrycka sig på såsom blickar, ansiktsuttryck och kroppsspråk i form av miner, ljud, skratt och gester.
Det förekom olika känslor i samspelssekvenserna såsom glädje, missnöje och ilska. Barnen uttryckte glädje med hjälp av kroppen, framförallt när de imiterade varandra. Glädjen syntes tydligt i deras ansikten. När det uppstod konflikter mellan barnen kring leksaker eller när de inte kom överens med varandra i leken och inte fick sin vilja i genom uttryckte de ilska och irritation. Barnen blev arga och ledsna och uttryckte sina känslor med ord och med hjälp av kroppsspråket.
Innehållsförteckning
1. INLEDNING ... 6! 1.1.SYFTE ... 7! 1.2.FRÅGESTÄLLNINGAR ... 7! 1.3.DISPOSITION ... 8! 2. TEORI ... 9! 2.1.STERNS UTVECKLINGSTEORI ... 9! 3. TIDIGARE FORSKNING ... 12! 3.1.FÖRSKOLEBARNS SAMSPEL ... 12! 3.2.KOMMUNIKATION ... 14! 3.3.FRI LEK ... 15!3.4.SAMMANFATTNING AV TIDIGARE FORSKNING ... 16!
4. METOD ... 17! 4.1.METODVAL ... 17! 4.2.URVAL ... 18! 4.3.GENOMFÖRANDE ... 18! 4.4.FORSKNINGSETISKA ÖVERVÄGANDEN ... 19! 4.5.ANALYSBESKRIVNING ... 20!
5. RESULTAT OCH ANALYS ... 21!
5.1.SAMSPEL GENOM GEMENSAMT INTRESSE FÖR EN LEKSAK ... 21!
5.2.SAMSPEL GENOM INTRESSE FÖR ETT AKTIVT BARN ... 22!
5.3.SAMSPEL GENOM VERBAL OCH ICKE-VERBAL KOMMUNIKATION ... 23!
5.4.KÄNSLOR I SAMSPELET ... 25!
5.5.SAMSPEL GENOM IMITATION ... 26!
5.6.KONFLIKTER I SAMSPELET ... 27!
6. DISKUSSION OCH SLUTSATS ... 29!
6.1.METODDISKUSSION ... 29!
6.2.RESULTATDISKUSSION ... 30!
6.2.1. Hur samspelar barn i den fria leken ... 30!
6.2.2. På vilket sätt uttrycker barn sina känslor i samspelet ... 31!
6.3.SLUTSATS ... 33!
6.4.FÖRSLAG TILL VIDARE FORSKNING ... 33!
REFERENSER ... 34!
1. Inledning
I studien ska samspelet mellan förskolebarn i åldern ett till tre år undersökas i den fria leken för att få en ökad förståelse om hur barn uttrycker sig i lek när de samspelar med varandra. Det är viktigt att känna till hur samspelet uppstår och gestaltar sig under den fria leken för att utveckla barns sociala gemenskap. Speciellt hos små barn som ännu inte utvecklat det verbala språket. Genom att observera barnen i den fria leken kan man fånga det som händer i barnens naturliga lek, eftersom barnen har mer frihet att välja vad de vill leka med och med vem de vill leka.
Intresset för barns samspel väcktes redan under den tid när jag arbetade som barnskötare inom förskolan med barn i olika åldrar. Där kom funderingar över hur barnen kunde samspela med varandra även om de inte var i samma ålder.
Aktuell forskning som Stern (1991) lyfter upp visar att barn redan vid födelsen har intresse av andra barn, att de känner samhörighet med varandra och söker kontakt genom att kommunicera med kroppsspråk för att samspela med omgivningen. Men den synen på småbarns samspel såg annorlunda ut under 1940 talet. Michelsen (2004:15) refererar till Ulin (1949) som är en av pionjärerna inom svensk forskning om små barn. Ulin (1949) påstår att barn vid treårsålder kan samspela med varandra men inte vid ett- och tvåårsålder. Hon anser att barn i ett- och tvåårsålder inte var sociala eller hade förmågan att samspela med andra barn.
Michelsen (2004) förklarar vidare att efter 1970-talet ändrades synen på småbarns samspel. Ny forskning gjordes kring småbarns samspel och visade att småbarn tidigt var sociala och hade förmågan att samspela med andra barn. Trots detta finns det utifrån min yrkeserfarenhet inom förskolan fortfarande personal som inte har kännedom om barns tidiga samspel och som ser på småbarn som noviser som inte kan någonting. Denna studie har som mål att kunna påverka och kanske till och med ändra deras uppfattning om småbarns samspel och ge ”aha- upplevelser.”
Enligt en rapport från Skolverket (2015) har antalet inskrivna barn i svenska förskolan mellan åldrarna ett och tre år har ökat mellan åren 2007 och 2013. Rapporten visar att andelen inskrivna barn mellan ett och tre år var 73 % under år 2007, och under 2013 var det 77,4%. Det innebär en ökning på 4,4 %.
Med tanke på det antal barn som dagligen umgås med varandra är det viktigt att inleda med att studera hur barnen uttrycker sig i leken. Denna kunskap ligger sen till grund för att pedagoger ska kunna tolka och förstå barnen rätt när de integrerar med varandra, för
att stärka gemenskapen i gruppen. I läroplanen för förskolan (Lpfö 98/10) står det att förskolan är en social plats där barnen ska kunna utveckla sitt samspel med andra.
”Förskolan ska vara en levande social och kulturell miljö som stimulerar barnen att ta initiativ och som utvecklar deras sociala och kommunikativa kompetens. I förskolan ska barnen möta vuxna som ser varje barns möjligheter och som engagerar sig i samspelet med både det enskilda barnet och barngruppen. Barn söker och erövrar kunskap genom lek, socialt samspel, utforskande och skapande, men också genom att iaktta, samtala och reflektera”. (Lpfö 98/10s.6-7)
Utifrån det som står i läroplanen är det viktigt att ständigt utveckla sig själv som pedagog och fördjupa förståelse för små barns tidiga samspels betydelse. Genom att fördjupa kunskapen med utbildning inom ämnet, bildas en annan uppfattning som underlättar arbetet på småbarnsavdelningar. Ifall man som pedagog inte har den kunskapen som krävs, kan det förklaras som bristande förmåga att kunna tyda barnens känslor och förstå deras beteende och handlingar. Misstolkning kan påverka barnets självkänsla och trygghet, samt leda till brister i det kommunikativa samspelet mellan pedagogerna och barnen.
1.1. Syfte
Studiens syfte är att få en djupare förståelse om hur barns samspel kommer till uttryck på en förskoleavdelning för barn i ett till treårsåldern för att utveckla ökad förståelse för hur pedagoger kan skapa goda förutsättningar för barns sociala gemenskap.
1.2. Frågeställningar
•
Hur samspelar barn i den fria leken?1.3. Disposition
Examensarbetets disposition är strukturerad med inledning, där problemområde, syfte och frågeställningen presenteras. I andra kapitlet redovisas teorin som är relevant för undersökningsområdet. Tredje kapitel är tidigare forskning, där det redogörs för tidigare forskning inom problemområdet. Det fjärde kapitlet är metodfasen, där metodiken som använts i studien tydliggörs. I femte kapitlet presenteras resultaten från studien. Sjätte och avslutande kapitlet i studien är diskussionsfasen som är en sammanfattning av resultaten och reflektion över deras betydelse.
2. Teori
I detta kapitel presenteras studiens teoretiska utgångspunkt som är Daniel Sterns utvecklingspsykologiska teori om barnets utveckling av känslan av självet. Sterns teori handlar om hur barnet uppfattar sig själv och sin omgivning. Jag upplever att Sterns teori är relevant i relation till studiens syfte, och kan på detta sätt gynna min förståelse om hur samspelet mellan barn uttrycks.
2.1. Sterns utvecklingsteori
Daniel Stern är psykoanalytiker och spädbarnsforskare, har med sin tvärvetenskapliga forskning skapat teorier om barnets tidiga utveckling av känslan av självet. Stern (1991) anser att barnet redan från födelsen samspelar med människor som finns i dess närhet. Författaren använder sig av begreppet ”en känsla av själv” som enligt honom innebär en upplevelse av sig självt, d.v.s. hur man upplever sig självt med andra. Stern (1991) förklarar vidare att ”självet” växer fram i samspel och i kommunikation med andra. I boken Spädbarnets interpersonella värld beskriver Stern (1991) fyra olika typer av känslor av självet, det vill säga hur barnet uppfattar sig självt i relation till andra. Dessa är, det begynnande självet, kärnsjälvet, det subjektiva självet och det verbala självet. Det subjektiva självet och det verbala självet kommer att användes i studien, eftersom dessa känslor berör barn i åldrarna ett till tre år.
Stern (1991) förklarar att det begynnande självet, kärnsjälvet, det subjektiva självet och det verbala självet samverkar med varandra och framträder under de tre första åren
som sedan utvecklas under livets gång. När en ny känsla av självet växer fram kommer de tidigare känslor av självet att fortsätta utvecklas tillsammans med den nya känslan av självet. De känslor som skapas ur upplevelserna använder barnen sig av i relation till omvärlden.
Stern (1991) förklarar att känslan av ett begynnande självet inleds under de första två levnadsmånaderna, där barnet utvecklar känslan av självet i samspel med den närmaste omgivningen. Barnet lär sig att kommunicera genom att härma, redan vid cirka två dagars ålder börjar barnet härma en person som sträcker ut tungan. Barnet söker kontakt genom att det börjar söka ögonkontakt. Därefter börjar barnet le och vid omkring två
månaders ålder börjar det jollra.
När barnet upplever positiva upplevelser i samspelet med omgivningen, lär det sig att känna tillit, trygghet, närhet och anknytning. Barnets upplevelsevärld färgas av de känslor som väcks hos barnet och varje upplevelse har sin egen känsloton.
Stern (1991) lyfter fram begreppet vitalitetsaffekter som framträder under det uppvaknande självet. Vitalitetsaffekter är känslor som ingår i känsloupplevelsernas domän och beskrivs till exempel som våg, fallande, explosivt, lugn. Känslorna förnimmas som en slags helhetsupplevelse av hur interaktionen uttrycks och upplevs, d.v.s. hur en upplevelse känns. Barnet upplever dessa vitalitetskänslor inifrån och i andras beteenden. Vitalitetsaffekter uppträder både tillsammans med och utan kategoriaffekter såsom sorg, vrede, rädsla och glädje.
Stern (1991) lyfter fram begreppet affektintoning, som sker i slutet av barnets första levnadsår. Författaren anser att affektintoning sker omedvetet i samspelet som uppstår mellan föräldern och barnet. Affektintoning handlar om att föräldern avläser barnets känslotillstånd utifrån barnets beteende och reaktioner som sedan ger ett känslomässigt gensvar som synas tydligt genom sitt ansiktsuttryck och röstläge. Barnet får en känsla av att bli förstått och bekräftad med de speglingar som det möter i förälderns ansikte, som kan bidra till empatisk förmåga, vilket innebär att förstå och uppleva andras känslor.
Stern (1991) förklarar vidare att mellan två och sju månaders ålder upplever barnet en känsla av ett kärnsjälv. Barnet samspelar med andra och upplever att det har en integrerad känsla av självet som är skild från andra. Barnet upplever att det har kontroll över sina handlingar t.ex. kan det röra sin egen arm eller sitt ben när det vill. Barnet upplever att känslor har särskilda kroppsliga uttryck, d.v.s. ansiktsuttryck hör ihop med rörelsemönster. Barnet börjar ta initiativ till samspel på ett tydligare sätt med leenden, blickar och joller, d.v.s. barnet visar glädje med hela kroppen, t.ex. barnet ler, rör armar och ben samtidigt.
Stern (1991) påstår att mellan sju och femton månaders ålder utvecklas en ny upplevelse av självt som är känslan av ett subjektivt själv. Barnet blir mer medvetet om sig självt och om människor i sin närhet. Det använder sin kropp till att utforska, upptäcka och uppleva sig självt och andra. Barnet får en känsla av att det har inre liv och att andra också har ett inre liv med vilja, känslor och avsikter. Genom en ömsesidig bekräftelse skapas en känsla av gemenskap där barnet delar sina känslor och avsikter med andra. I den ömsesidiga förståelsen utan ord upplever barnet att det blir förstått av
andra och att det självt förstår de andra, genom att lyssnar på och tolka signaler. Genom att kombinera ansiktsuttryck och kroppsspråk, skapar barnet en ömsesidig förståelse för de andra barnen.
Känslan av ett verbalt själv börjar utvecklas vid cirka sexton och trettiosex månaders ålder enligt Stern (1991). I denna upplevelse av självt utvecklar barnet sitt verbala språk och börjar behärska symboler som skapar nya möjligheter till samspel och kommunikation tillsammans med andra, där barnet förstår omvärlden och sig självt. Barnet börjar berätta om sig självet, samtala, reflektera över och höra andras berättelser. Barnet använder symboler i sitt tänkande och i sin kommunikation. Genom språket kan barnet skapa en egen livsberättelse, förmedla sina erfarenheter och dela med andra.
3. Tidigare forskning
Nedan presenteras tidigare forskning som är relevant för studiens syfte. Kapitlet har delats in i följande tre avsnitt; förskolebarns samspel, kommunikation samt fri lek. Anledningen till att jag valt just dessa studier för att deras forskning är relevant för min studie av små barns samspel och kommunikation. Den kommer att ge mig berikande kunskap om hur barns samspel kommer till uttryck på en förskoleavdelning för barn i ett till treårsåldern.
3.1. Förskolebarns samspel
Psykologen Elin Michelsen har skrivit doktorsavhandling om Kamratsamspel på småbarnsavdelningar (2004) som belyser små barns samspel under den fria leken på några svenska småbarnsavdelningar. Författaren förklarar att samspel innebär att göra något tillsammans och samtidigt påverkas av varandras deltagande. Hon menar att samspel uppstår när två barn möts och har ett gemensamt intresse. Michelsen (2004) drar slutsatsen från sina studier att utan intresse finns inget samspel. Hon menar att intresse visar sig som den mest framträdande känslan i barnens samspel. Barnen visade intresset för varandra och den gemensamma aktiviteten, vilket resulterade till ökad fokus och koncentration för varandra.
Resultatet i Michelsen (2004) studie visade att samspel oftast startar runt ett aktivt barn som väcker de andra barnens intresse och lust till samspel. Det aktiva barnet lockar till sig andra barns uppmärksamhet genom att det utför en aktivitet med eller utan leksaker t.ex. springa, hoppa eller leka med en leksak och ge ifrån sig ljud. Då blir andra barn intresserade och nyfikna och de börjar imitera varandras beteenden genom att titta först på vad barnet gör och sedan gå in i ett gemensamt agerande.
Känslan av att bli imiterad eller bekräftad av en kompis väcker glädje hos barnen och den sorts glädje kallar Michelsen (2004) för imitationsglädje. Hon förklarar vidare att föränderligheten och rörligheten i det aktiva barnets beteende verkar väcka intresse och glädje hos de andra barnen och detta leder till ytterligare initiativ till samspel.
Lökken (2008) anser att upprepning och imitation är viktiga principer för att samspelet hålls igång och i utvecklandet av gemenskap. När barnen utför något nytt så upprepas beteendet, vilket leder till en variation i leken som gör att spänningen och intresset hålls kvar.
Ingrid Engdahl har skrivit en doktorsavhandling med titel Toddlers as social actors in
the swedish preschool (2011) som beskriver de yngsta barnens interaktion och
kommunikation. Resultatet i sin studie visar att de yngsta barnen i förskolan är sociala individer som tar initiativ till att söka kontakt och samspela med jämnåriga barn. De bygger relationer och vänskap aktivt genom att medvetet söka sig till vissa barn och leksaker. Deras sätt att vara tillsammans präglas av ömsesidighet, utförande, frihet, spontanitet och glädje.
Det framgick i en studie gjord av Palmadottir & Johansson (2015) som utfört på en Isländsk förskola, att en leksak kan fungera som en ömsesidig nyfikenhet för lek. Författarna menar att barn samspelar och leker tillsammans via leksakerna. När ett barn erbjuder ett annat barn en leksak, är detta tecken på att det vill leka. Palmadottir & Johansson (2015) förklarar vidare att de flesta konflikter som sker bland yngre barn om leksaker har ett socialt syfte, som tyder på att skapa relationer och samspel med varandra.
Enligt Michelsens studier (2004) så var det när barnen hade det roligt med ett intresse för varandra och varandras agerande som samspelet varade en längre tid. Detta beskrivs som bejakande samspelsklimat som innebär att barnen välkomnar varandra och visar engagemang, intresse, och glädje mot varandra. Författaren förklarar vidare att i de långa samspelssekvenserna i studien var det flera olika sorters glädje som höll lusten och intresset för fortsatt samspel vid liv, såsom rörelseglädje. Rörelseglädje innebar enligt författaren en stor glädje i att röra sig med kraftfulla kroppsrörelser t.ex. springa, hoppa eller rulla tillsammans.
Det framstod i Michelsens studier (2004) som att barnens glädje handlade om att det var roligt att göra något kroppsligt. Anarkistisk glädje var också en glädje som förekom ofta i sin studie. Anarkistisk glädje innebär att barnen blev överraskade med något nytt, tokigt, busigt eller annorlunda som inte stämde med deras förväntningar. Det verkar som att barnen fann glädje i det överraskande och ovanliga och att de uttryckte sina positiva känslor med glädjerop och skratt. Vidare skriver Michelsen (2004) om återseendeglädje i sin studie där barnen uttryckte glädje vid nästa träff då de sprang emot varandra och tog varandra i handen med förtjusta rop.
Michelsen (2004) skriver att i de flesta sampelssekvenserna var samspelet ett växlande dominansmönster, som innebar omväxlande roller där den ena ledde och styrde samspelet. Författaren kunde även se ett ensidigt dominansmönster, där det
huvudsakligen bara var ett av barnen som styrde och ledde samspelet medan det andra barnet följde efter.
Michelsen (2004) förklarar att samspelet kunde avslutas eller avvisas när det uppstod konflikter om leksaker. De flesta konflikterna avslutades med att ett av barnen vann dragkampen om leksaken och att det andra barnet förlorade och gick sin väg. Författaren anser att i de flesta konflikterna var det ett tredje barn som hjälpte till som domare eller förhandlare och att det förekom känslor såsom intresse, ilska och missnöje. Michelsen (2004) förklarar att när barn gnäller, gråter eller blir argt så är det ett uttryck för ilska och irritation.
Samspelet mellan barn kunde också avbrytas när vuxna eller andra barn distraherade de lekande barnen genom att t.ex. tala till dem. Michelsen (2004) anser att det ibland var svårt att veta varför samspelet mellan barnen upphörde, och att det kan ha skett utan någon särskild orsak för att barnen var färdiga med varandra just då.
3.2. Kommunikation
Sheridan m.fl. (2010) anser att samspel uppstår när det sker en form av ömsesidig kommunikation mellan barnen vilket inkluderar kroppsligt eller verbalt agerande med ord, gester, uttryckta avsikter och kroppshållning.
Lökken (2008) förklarar att med hjälp av kroppen förstår barnen sig själva och andra utan att sätta ord på sina handlingar, d.v.s. de berättar vad de vill med hjälp av kroppen. Att peka är en av de allra första gester som barnen använder för att visa vad de vill ha. När ett barn pekar på något och samtidigt tittar på en person kallas det en kommunikation om något, som kan betyda en hel mening, t.ex. ”jag visar aktivt att jag ser dig”, och med leendet ” jag är glad att se dig”(Lökken 2008 s.35). På detta sätt sänder barnen budskap till varandra utan att behöva uttala sig med ord.
Enligt Michelsen (2004) kommunicerar barn med varandra med hjälp av flera kanaler samtidigt. Men främst använder de sig av kroppsspråk som t.ex. pussar, kramar, springer fram eller puffar och kompletterar med enstaka ord som kan betyda en hel mening.
Michelsen (2004) samt Engdahl (2011) anser att barn använder sig av icke-verbal kommunikation såsom blickar, rösten, ansiktsuttryck och olika gester för att kommunicera med varandra och uttrycka sina känslor. Författarna förklarar vidare att
känslor som visas med leenden och skratt förstärker kommunikationen under lekens gång.
3.3. Fri lek
Michelsen (2004) definierar begreppet ”den fria leken” som tid då pedagoger i förskolan inte har planerat någon speciell aktivitet för barnen, varpå barnen får leka med vad och vem de vill.
Birgitta Knutsdotter Olofsson (1987) beskriver leken som spontan, frivillig och på låtsas. Leken sker för lekens skull, barnen leker för att det är roligt. Leken är en förmåga som finns hos alla barn och den börjar redan vid skötbordet och utvecklas genom samspel med vuxna och jämnåriga barn.
Knutsdotter Olofsson (1987) påstår att barn under det första året har ofta glädje av att leka bredvid varandra och att vara i varandras närhet, även om de inte leker aktivt ihop med andra barn än. Författaren förklarar vidare att under de två första åren lär sig barn i samspel med vuxna de sociala lekreglerna som är grunden för leken men att det tar tid att leka tillsammans. Dessa lekregler är samförstånd, turtagning och ömsesidighet. Med samförstånd kommer barnen överens om att de ska leka och vad de ska leka. Turtagning handlar om att barnen turas om att ta initiativ i leken, d.v.s. nu är det min tur och därefter är det den andras tur. Ömsesidighet handlar om en lek på jämlik nivå, att leken sker på lika villkor och att barnen anpassar sig till varandra.
Knutsdotter Olofsson (1987) menar att i leken turas barnen om att jaga och att bli jagade, gömmer sig och leker ”titt-ut”, leder och följer efter. Barnen springer, skrattar och gläds åt sitt samförstånd. Barnens lek består av imitation, de härmar varandra genom att det den ene gör så gör den andre.
Knutsdotter Olofsson (1987) anser att vid två års ålder börjar barnen leka rollek och låtsaslek. I rolleken och låtsasleken bearbetar barnen upplevelser som de har upplevt innan, där de härmar vuxnas handlingar och beteende. I rolleken tar barnen andra roller, de klär ut sig och låtsas vara någon annan. Den första rollek som barnen leker är familjeroller, där barnen leker att de är vuxna som tar hand om sina barn. Låtsasleken börjar med enstaka handlingar, t.ex. att barnet låtsas dricka eller sova, sen utvecklas detta till låtsashandlingar som omfattar andra t.ex. att mata nallen eller att lägga dockan.
Knutsdotter Olofsson (1987) förklarar att barn som behärskar språket har lättare att uttrycka sig och därför oftast har makten i leken. När barn använder språket i leken får de förståelse för sig själva och för andra barn.
3.4. Sammanfattning av tidigare forskning
Forskning kring de yngsta barnens samspel, kommunikation och frilek i förskolan visar att de är sociala individer som tar initiativ till att söka kontakt och samspela med jämnåriga barn. Deras nyfikenhet och intresse för varandra samt den gemensamma aktiviteten lockar dem till samspel. De bygger relationer och vänskap aktivt genom att söka sig till vissa barn och leksaker. Deras sätt att vara tillsammans präglas av ömsesidighet, utförande, frihet, spontanitet och glädje. Barnens samspel uppstår när det sker en form av ömsesidig kommunikation mellan de, vilket inkluderar kroppsligt eller verbalt agerande med ord, gester, uttryckta avsikter och kroppshållning. Barnens lek beskrivs som spontan, frivillig och på låtsas. Leken sker för lekens skull, barnen leker för att det är roligt. I leken turas barnen om att jaga och att bli jagade, leder och följer efter. Barnen springer, skrattar och gläds åt sitt samförstånd. Barnens lek består av imitation och fantasilekar.
4. Metod
I detta kapitel redovisas och motiveras valet av metod samt studiens genomförande. Avslutningsvis redogörs för mina forskningsetiska förhållningssätt.
4.1. Metodval
I studien används en kvalitativ metod eftersom syftet var att undersöka hur samspelet mellan barn uttrycks. Patel och Davidsson (1991) beskriver den kvalitativa forskningsmetoden som är inriktad forskning där en kombination av olika datainsamlingsmetoder kan används såsom observationer, intervjuer och tolkande analyser. Syftet med den kvalitativa forskningsmetoden är att observatören skaffar sig en djupare kunskap för det som ska studeras genom att observatören studerar och tolkar sin data för att få en djupare förståelse för det som ska undersökas.
För att kunna undersöka vad barn gör och säger i aktivt samspel med varandra har två olika observationsmetoder används i studien: fältanteckningar och videoinspelningar. Författarna Patel och Davidson (1991) förklarar att observationer är användbara när man ska studera små barns beteenden i sin naturliga situation. Denna teknik gör att man kan fånga upp händelserna i realtid. Författarna anser att nackdelen med observationsmetoden är att det kan vara omöjligt att fånga upp och förutse spontana beteenden. Det kan även inträffa oanade händelser som kan påverka resultaten eller som tvingar observatören att avbryta observationen.
Enligt Johansson och Karlsson (2013) sammanställs materialet skriftligt från observationer i form av fältanteckningar. I dessa skriver man stödord som fungerar som hjälpverktyg för minnet för att sedan omedelbart renskriva och bli så detaljerad som möjligt. Författarna skriver vidare att med videofilmning av situationer så fångas detaljer upp som kan vara svåra att skildra i ord med fältanteckningar. Fördelen med videofilmning är att filmerna kan granskas flera gånger och med olika hastighet, vilket säkrar att detaljer noteras och att samtliga potentiella synvinklar får spela in.
För att kunna samla in information om barnens interaktioner så detaljerat som möjligt valde jag att vara känd icke deltagande observatör, vilket innebär att jag inte deltog aktivt i barnens lek. Enligt Patel och Davidson (1991) att vara känd icke deltagande observatör innebär att man inte deltar i barnens lek när man observerar. Författarna
förklarar vidare att observatörens närvaro kan påverka barnen, men i efterhand kommer de att vänja sig vid detta, och då kan observatören börja observera.
4.2. Urval
Studien genomfördes på en kommunal och mångkulturell förskola som ligger i södra Sverige. Förskolan består av åtta avdelningar, varav fem småbarnsavdelningar med barn mellan ett till fyra års ålder och tre storbarnsavdelningar med barn mellan fyra till fem års ålder. Observationerna genomfördes på en småbarnsavdelning bland barn i åldern ett till tre år, där var det sexton barn inskrivna, varav åtta barn deltog i studien. Av dessa var fyra flickor och fyra pojkar och har fått fingerade namn: Manha (1:6 år), Isak (1:4 år), Josef (2:2), Anton (2:8 år), Lina (2:2 år), Sandra (3:0 år), Elisa (3:4 år) och Younis (3:5 år). Detta var inte ett urval jag har gjort utan skedde utifrån de föräldrarna som lämnat sitt samtycke.
Alvehus (2013) förklarar att observatören får reflektera över om valet av platsen kan ge den informationen som undersökningsområdet riktar sig mot. Anledningen till att jag valde just denna småbarnsavdelning var för att jag är bekant med barnen och personalen och har byggt trygga relationer som kan underlätta att genomföra observationerna i olika åldrar.
4.3. Genomförande
Föräldrarna kontaktades och informerade om studiens syfte, därefter fick de samtyckesblanketter att fylla i om de godkände att deras barn fick delta i studien. Vid godkända samtycken från föräldrarna så påbörjades observationerna av barnens fria lek snarast. Initieringen av samspelet mellan barnen observerades ihop med samspelets kvalitet samt hur kommunikation emellan två lekande barn skedde.
Observationer genomfördes på förmiddagen när barnen lekte inomhus framförallt i den s.k. hemvrån och lekrummet eftersom barnen befann sig där det mesta tiden. Lekrummet var det största rummet på avdelningen, där fanns en variation av lekmaterial såsom pussel, spel och klossar. Det fanns också en läshörna där barnen kunde sätta sig i en soffa och bläddra i olika böcker anpassade till deras ålder. Hemvrån var mindre än lekrummet och möblerat med diskbänk, spis, en låda med plastmatleksaker och en
servis. Det fanns också utklädningskläder för barnen så att de kunde leva sig in i olika yrkesroller.
I samspelssekvenserna var det ofta två barn som samspelade kring något och ibland var det flera barn som deltog samtidigt i leken. För att kunna se och höra vad barnen gjorde och sa i det aktiva samspelet med varandra så befann jag mig i närheten av barnen och antecknade i detalj så mycket som möjligt av det som hände i barngruppen. Ibland kunde jag fånga en händelse precis när det skedde, jag tog fram kameran omedelbart för att filma barnen. För att kunna följa barnen i deras lek, fick jag förflytta mig runt med små rörelser. Barnen lekte som vanligt och de tycktes inte bli störda av att bli filmade eftersom barnen var vana med att bli filmade sen tidigare.
Vid videoobservationerna har jag försökt att inte delta i det som händer omkring mig utan endast vara där för att studera barnens sampel och inte ta ansvar. Vid vissa tillfällen var detta svårt då vissa barn kom fram till mig och ville ha hjälp. De uppmanades att vända sig till någon av de andra pedagogerna, vilket för det mesta har fungerat.
4.4. Forskningsetiska överväganden
De fyra huvudkraven inom forskningsetiska principer inom humanistisk samhällsvetenskaplig forskning (Vetenskapsrådet 2002) används i föreliggande undersökning: informations-, samtyckes-, konfidentialitets- och nyttjandekravet.
Föräldrarna informerades både muntligt och skriftligt om syftet med den här undersökningen. De fick samtyckeslappar ihop med en förklaring om innehållet då flera föräldrar hade ett annat modersmål än svenska.
I vetenskapsrådet (2002) står det att om barn som deltar i forskning är under 15 år måste båda vårdnadshavarna ge sitt samtycke, barnen ska även få information och möjlighet att samtycka till eller avstå från att medverka. Föräldrarna informerades att deltagandet var frivilligt och att de kunde avbryta sin medverkan när de ville.
För de äldre barnen förklarades det muntligt att de skulle observeras under deras lek och att de kunde avstå när som helst. När det gäller de yngsta barnen var jag lyhörd för om barnen gjorde motstånd till att vara med i observationen, varvid observationen avbröts omedelbart. Föräldrarna informerades om att det insamlade materialet skulle användas endast i detta arbete samt att råmaterialet skulle förstöras efter arbetets slut. De
4.5. Analysbeskrivning
Observationstillfällena resulterade i 19 olika leksituationer. Efter varje observationstillfälle observerades och granskades material och anteckningar fördes för att få en fördjupad förståelse om materialets innehåll. Anteckningarna från observationerna renskrevs och filmerna observerades och analyserades upprepade gånger samt transkriberades till text för vidare analys. Vid observation av filmerna återfanns detaljer såsom barnens kroppsspråk och olika uttryck som ibland inte förekom i anteckningarna från direktobservationerna. Vid analysen av materialet valdes åtta situationer ut utifrån vad som var mest relevant för denna studie. Materialet kategoriserades utifrån forskningsfrågan vilket ledde till att sex kategorier observerades som relaterade till syftet och frågeställningar. I nästa kapitel presenteras sekvenser som illustrerar dessa sex kategorier.
5. Resultat och analys
I detta kapitel presenteras resultatet utifrån de valda observationernas relevans för studiens syfte och frågeställning. Syftet var att undersöka och få en djupare förståelse av hur barns samspel kommer till uttryck i den fria leken. Efter varje observation analyserades och tolkades situationenen samt kopplades till studiens teoretiska perspektiv och tidigare forskning. Kapitlet är uppdelat i sex delar: Samspel genom
gemensamt intresse för en leksak, samspel genom intresse för ett aktivt barn, samspel genom verbal och icke verbal kommunikation, känslor i samspelet, samspel genom imitation och avslutningsvis konflikter i samspelet.
5.1. Samspel genom gemensamt intresse för en leksak
Denna observation utfördes tidig förmiddag när barnen har precis ätit frukost och leker under den fria leken. Denna sekvens varade i 4 minuter.
Manha (1.6 år) går runt på avdelningen, hon hittar en leksak (Pop-up) på golvet. Hon sätter sig ner på golvet, hon trycker och vrider på knapparna, samtidigt tittar hon på figurerna som ploppar upp. Hon trycker ner figurerna igen. Isak (1:4) ser att Manha sitter på golvet och leker med en leksak, han kommer fram till Manha och tittar nyfiket på henne, han sätter sig bredvid Manha och sträcker fram handen och trycker på en knapp. Manha trycker på knapparna ännu fortare och trycker ner figurerna. Isak trycker ner figurerna och trycker på en knapp och Manha trycker ner figurerna som Isak ploppar upp.
Analys: I denna sekvens visade barnen ett gemensamt intresse för leksaken i samspelet. Michelsen (2004) anser att ett barn som leker med en leksak, kan locka andra barns uppmärksamhet. Observationen visade hur Manha fångade upp Isaks uppmärksamhet med en leksak, det kunde man se på hur Isak tittade nyfiket och koncentrerat på vad Manha gjorde med leksaken.
Isak visade via sitt kroppsspråk att han var intresserad av att leka med samma leksak som Manha, genom att han satte sig nära henne och försiktigt började trycka på knapparna. Lökken (2008) förklarar att med hjälp av kroppen förstår barnen sig själva och andra utan att sätta ord på sina handlingar, d.v.s. att med kroppen kan de berätta vad de vill. Det kunde man se på när Isak sträckte fram handen och tryckte på knapparna och därefter tryckte Manha ner figurerna som Isak ploppade upp. Enligt min tolkning, verkar det att barnen förstod varandra även om de inte verbalt kommunicerade.
I denna sekvens kunde man se hur barnen turades om att trycka på knapparna, först var det Manha och därefter Isak. Detta styrks av Birgitta Olofsson (1987) som anser att barnen turas om i leken, d.v.s. nu är det min tur och därefter är det den andras tur. Det verkar att barnen med turtagande skapat regler kring leken och en ömsesidig förståelse om lekens innebörd.
5.2. Samspel genom intresse för ett aktivt barn
Denna observation utfördes på morgonen under den fria leken, de flesta barnen satt vid ett bord och lekte med lera medan andra lade pussel. Denna sekvens varade i 10 minuter.
Younis (3:5 år) kommer in till avdelningen med Spiderman-dräkt på sig, han tittar sig runt omkring. Sedan går han fram till Elisa (3:4 år) som sitter och leker med lera vid bordet. Younis står bredvid Elisa och tittar på henne med ett leende. Han sträcker upp armarna och säger: ”Jag är Spiderman” med en tung röst. Elisa ler och reser sig upp från stolen och springer fram. Younis springer efter Elisa och säger: ”UUUUUhhh”. Elisa springer runt från ett rum till ett annat rum och skrattar högt.
Analys: Stern (1991) skriver att när barn utvecklar sitt verbala språk kan de berätta om sig själva, samtala med och lyssna på andra. I ovanstående samspelssekvens kunde man se hur samspelet startades när Younis visade med kroppen och berättade för Elisa att han var Spiderman, enligt min tolkning, verkar det att Younis inspirerades av Spidermans filmer och vill härma Spidermans beteende. Genom att berätta för Elisa att han var Spiderman hade Elisa förstått hur leken skulle gå till och det lockade hennes intresse för att leka med Younis.
Michelsen (2004) anser att samspel oftast startar runt ett aktivt barn som väcker de andra barnens intresse och lust till samspel. Enligt min tolkning, verkar det som att Younis tyckte om att leka med Elisa, eftersom han vände sig direkt till henne med ett stort leende. Engdahl (2011) anser att barn bygger relationer och vänskap aktivt genom att medvetet söka sig till vissa barn. Deras sätt att vara tillsammans präglas av ömsesidighet och glädje.
När Younis ändrade tonen i sin röst, försökte han skrämma Elisa som blev intresserad av att delta i leken och låtsades vara rädd och fly från Younis. Barnen sände ut leksignaler till varandra och var medvetna om att det var en lek. I leken syntes hur barnen uttryckte sin glädje, genom att de skrattade och utbytte blickar och leenden med
varandra. Knutsdotter Olofsson (1987) förklarar att i leken turas barnen om att jaga och bli jagade, de springer, skrattar och gläds åt sitt samförstånd.
5.3.
Samspel
genom
verbal
och
icke-verbal
kommunikation
Här nedan presenteras två observationer som utfördes på förmiddagen under den fria leken. I den första observationen befinner sig barnen i lekrummet och den varade i 10 minuter.
Sandra (3:0 år) går runt i lekrummet. Hon stannar och böjer sig ner, hon tar upp en docka som ligger på golvet. Sandra går in i hemvrån, hon tittar sig omkring. Hon går fram till en låda och tar en filt. Sandra går in i lekrummet och lägger filten på golvet. Hon sätter sig ner på filten och lägger dockan på sitt knä. Elisa (3:4 år) kommer fram till Sandra och tittar på vad hon gör. Hon sätter sig i närheten av Sandra och säger: ”Bebisen äta mat” och då reser hon sig och går in i hemvrån och kommer in igen i lekrummet. Hon har med sig en leksakstallrik och en liten leksakssked. Elisa sätter sig ner och rör med skeden. Sandra tittar på henna och säger: ”Jag vill den”. Elisa säger: ”Nej… äta mat.” Elisa kommer närmare dockan som ligger i Sandras knä och matar bebisen. Efter en stund säger Elisa: ”Färdig”. Sandra tittar på Elisa och ler samtidigt. Sandra reser sig upp och lägger dockan på filten och säger: ”sschhhh… bebisen sover. Elisa tittar på Sandra och säger med lågt röst: ”Bebisen sover”.
I den andra observationen befann sig barnen i hemvrån och den varade i 8 minuter.
Josef (2:2) och Lina (2:2) befinner sig i hemvrån. Lina tar fram en leksakskopp och en tekanna. Hon går fram till Josef som öppnar och stänger luckorna till spisen. Lina sträcker fram handen och ger Josef en leksakskopp. Josef tittar på Lina, han sträcker fram koppen och Lina låtsas hällar någonting i koppen. Josef sitter på spisen, dricker och säger: “Ahha” Lina går och sätter sig i docksängen och dricker. Josef tittar på Lina, samtidigt som han dricker. Efter en stund säger Josef till Lina: ”Mer” och viftar med koppen. Lina reser sig upp och går fram till Josef. Hon tar koppen som Josef viftar med och säger: ”te”. Hon låtsas hälla te i koppen och ger den till Josef.
Analys: I den första sekvensen startade samspelet med kroppsspråk och blickar, när Elisa kom fram till Sandra och tittade på vad hon gjorde. Det upplevdes som att Elisa ville vara med i leken och man kunde se hur hon använde en strategi för komma in i leken genom att gradvis närma sig Sandra och sedan sätta sig i närheten av henne och utbyta blickar.
Stern (1991) anser att när barnet använder sig av det verbala språket och börjar behärska symboler i sitt tänkande får det en känsla av samförstånd. Att göra sig förstådd och förstå andra genom att dela en upplevelse och att utbyta tankar och åsikter. Detta observerades i den första sekvensen där barnen satte ord på sina handlingar, åsikter och känslor. Genom att Elisa använde sig av verbalt språk när hon sa, ”bebisen äta mat”, för att visa Sandra det hon tänkte. Det gjorde även Sandra, när hon sa till Elisa ”bebisen sover”, där ville hon förmedla Elisa vad hon tänkte om dockan. Elisa bekräftade Sandra när hon på slutet sa, ” bebisen sover”. Enligt min tolkning, verkar det som att barnen skapade en ömsesidig förståelse när de satte ord på sina handlingar, åsikter och känslor. Knutsdotter Olofsson (1987) anser att barn som kan behärska språket har lättare för att uttrycka sig och att det oftast är de som har makten i leken. I den första observationen syntes det tydligt att Elisa kunde uttrycka sig mer verbalt än vad Sandra gjorde. Det var hon som styrde leken och kom på idéer om hur leken skulle gå till, även om det var Sandra som startade leken. Det kunde man tydligt se genom att Elisa valde att kalla dockan för bebisen och att bebisen ville ha mat. När Elisa reste sig och gick till hemvrån, verkade som att hon redan visste vad hon skulle hämta. Hon kom tillbaka med en tallrik och sked och rörde med skeden. Det verkade som att hon la mat i tallriken till dockan och ville mata den, när Sandra också ville mata dockan lät Elisa henne inte göra det. Här syntes tydligt hur Elisa med bestämd röst sa ”Nej”.
I den andra observationen startades samspelet när Lina gick fram till Josef och gav honom en kopp, varpå Josef bekräftade henne genom att han tog koppen. Lökken (2008) förklarar att med kroppen förstår barnen sig själva och andra utan att använda ord, d.v.s. genom att använda kroppsspråk. Man kunde tydligt se hur barnen använde sig av kroppen i leken för att kommunicera med varandra, genom att Lina sträckte fram armen för att ge koppen till Josef och när Josef viftade med armen för att visa Lina att han ville ha mer te. På detta sätt sänder barnen budskap till varandra utan att behöva uttala sig med ord.
Knutsdotter Olofsson (1987) beskriver att i rollek och låtsaslek bearbetar barnen upplevelser som de har upplevt innan, där de härmar vuxnas handlingar och beteende. Barnen tar andra roller och låtsas vara någon annan. Författaren anser att första rolleken som barnen leker är familjeroller, där barnen leker att de är vuxna som tar hand om sina barn. I den andra observationen låtsades Lina göra te och serverade det till Josef. Man kunde tydligt se att Lina använde sig av sin fantasi i leken, hon hade byggt upp bilder av de erfarenheter och upplevelser som hon varit med om. Det verkade som att hon
imiterade vuxna i deras tedrickande, förmodligen hade hon sett sin mamma/pappa dricka te.
I båda samspelssekvenserna lekte barnen tillsammans och kommunicerade med varandra i leken. De använde både verbal och icke-verbal kommunikation, såsom kroppsspråk, blickar och gester. Man kunde tydligt se att kroppsspråket dominerades i sekvenserna och att barnen använde ord för att uttrycka sig så att de andra barnen skulle kunna förstå. I den första sekvensen användes mest det verbala språket eftersom barnen behärskade språket som gjorde det lättare för barnen att uttrycka sig och förstå varandras tankar och åsikter. I den andra sekvensen använde sig barnen mest av kroppsspråket och kompletterade med enstaka ord.
5.4. Känslor i samspelet
Den här observationen utfördes på förmiddagen i det stora lekrummet under den fria leken och varade i 7 minuter.
Anton (2:8), Josef (2:2) och Lina (2:2) springer runt i lekrummet. De springer runt ett stort bord och skrattar. Efter en stund, snubblar Josef och ramlar ner på golvet. Han ligger på magen och är helt tyst. Anton och Lina stannar. De tittar på Josef med förvånad blick. Josef reser sig upp och tittar runt omkring och därefter tittar han på Anton och Lina. Han ler mot de och börjar springa. Anton och Lina tittar på honom med ett leende och börjar springa efter varandra.
Analys: Stern (1991) anser att i den ömsesidiga förståelsen utan ord upplever barnet att det blir förstått av andra och att det förstår andra genom att lyssna och tolka signaler. Barnet använder själv kroppsspråk för att andra ska kunna förstå det. I den aktuella observationen samspelade barnen med hjälp av ögonen och kroppsrörelser. Barnen uttryckte glädje i leken genom leenden och skratt. De utbyter blickar med varandra och väntar in varandra i leken. Genom blickar och kroppsspråk visade barnen att de hade roligt i varandras sällskap. Barnen uttryckte glädje i att springa runt bordet tillsammans, den sorts glädje kallas enligt Michelsen (2004) för rörelseglädje och innebar enligt författaren en stor glädje i att röra sig med kraftfulla kroppsrörelser t.ex. springa, hoppa eller rulla tillsammans. Det verkade som att barnens glädje handlade om att det är roligt att göra något kroppsligt.
När Josef ramlade, stannade de andra barnen. Det verkade som att barnen inte visste riktigt vad som hände Josef. Eftersom de såg förvånande ut, tolkar jag det som att de var
rädda för någonting. Men när Josef reste sig upp, log de och fortsatte att springa efter varandra. Det verkade som att barnen fann glädje i det överraskande och ovanliga och att de uttryckte sina positiva känslor med glädjerop och skratt, den sorts glädje kallas enligt Michelsen (2004) för anarkistisk glädje.
Knutsdotter Olofsson (1987) påstår att under de två första åren lär sig barn i samspel med vuxna de sociala lekreglerna som är grunden för leken. I sekvensen kunde man se på samförstånd och ömsesidighet som visades tydligt i leken genom att barnen sprang tillsammans och väntade in varandra, det verkade som att de hade en ömsesidig förståelse på hur leken skall gå till och samtidigt anpassade sig till varandra.
5.5. Samspel genom imitation
Här nedan presenteras två observationer som visar hur barnen imiterade varandra i samspelet. Den första observationen utfördes på morgonen under den fria leken i det stora lekrummet och varade i 9 minuter.
Anton (2:8) sitter i soffan och bläddrar i en bok. Josef (2:2) ser att Anton sitter i soffan, han går fram till Anton och sätter sig bredvid honom. Anton ler och tar bort boken. Anton drar tillbaka benen och sitter rakt i soffan. Josef drar tillbaka benen och sitter rakt i soffan. Anton tittar på Josef och ger ett belåtet leende, sedan tittar han på sina fötter. Josef tittar på Anton och ler och sedan tittar han på sina fötter. Anton reser sig från soffan och börjar springa runt i rummet, Josef reser sig från soffan och börjar springa efter Anton. De springer från ett rum till ett annat rum. Efter en kort stund springer Anton fram till soffan och sätter sig. Josef springer också till soffan och sätter sig. De tittar på varandra och på deras fötter och ler. Anton reser sig från soffan och börjar springa igen och Josef reser sig från soffan och springer efter Anton och skrattar samtidigt.
Nedan kommer den andra observationen som utfördes på förmiddagen under den fria leken i det stora lekrummet och varade i 4 minuter.
Anton (2:8 år) befinner sig i det stora lekrummet. Han står och trycker på en belysningsknapp och tittar upp i taket. Lampan tänds och släcks. Han trycker på knappen igen och lampan tänds. Han trycker på knappen igen och lampan släcks. Han tittar upp i taket medan han trycker på knappen. Lina (2:2 år) kommer fram till Anton. Hon trycker på knappen och lampan tänds. Anton trycker på knappen och lampan släcks. Lina och Anton trycker samtidigt på knappen så lampan tänds och släcks. De tittar upp i taket och på varandra och ler.
Analys: I båda samspelssekvenserna kunde man se hur imitation kom till uttryck i samspelet mellan barnen med ordlös kommunikation. Genom blickar och leenden
signalerade barnen att de ville leka och ha roligt tillsammans, som det verkar att de förstod varandras avsikter.
I den första samspelssekvensen inleddes samspelet genom att Josef härmade Antons beteenden genom att han tittade först på vad Anton gjorde och därefter härmade hans rörelse. Detta stryks av Michelsen (2004) som anser att barn imiterar varandras beteenden genom att titta först på vad barnet gör och sedan går in i ett gemensamt agerande. Barnen upprepade sina handlingar flera gånger och enligt min tolkning, verkar det att varje gång de upprepade leken så blev det roligare för dem än första gången. Enligt Michelsen (2004) när barnen får en känsla av att bli imiterad eller bekräftad av en kompis väcker glädje hos de och den sorts glädje kallas enligt författaren för imitationsglädje.
Knutsdotter Olofsson (1987) anser att barns lek består av imitation, de härmar varandra genom att när den ene gör, så gör den andre. I den andra samspelssekvensen verkade det som att barnen hade en ömsesidig förståelse, där de turades om att trycka på belysningsknappen. Först var det Anton och därefter Lisa som tryckte på belysningsknappen. Man kunde se hur imitation kom till uttryck när Lina härmade Anton genom att trycka på belysningsknappen. De upprepade sina handlingar flera gånger. Enligt min tolkning uttrycker barnen sin glädje med hjälp av kroppsspråk. Att tända och släcka lampan verkade spännande för barnen, genom att trycka på knappen då tänds lampan, och om man trycker ännu en gång då släcks lampan. Glädjen syntes tydligt i deras ansikten, det verkade som att de hade det roligt, detta genom att de tittade på varandra med ett stort leende. Lökken (2008) anser att upprepning och imitation är viktiga principer för att samspelet hålls igång och för att bygga gemenskap. När barnen utför något nytt så upprepas beteendet, och då blir det variation i leken som leder till att spänningen och intresset hålls kvar.
5.6. Konflikter i samspelet
Denna observation utfördes lite senare på förmiddagen under den fria leken, när de flesta barnen satt vid ett bord och lekte med lera. Den varade i 10 minuter.
Sandra (3:0 år), Elisa (3:4 år), och Lina (2:2 år) sitter vid ett bord och leker med lera. Elisa delar en bit lera från en påse som ligger på bordet och börjar leka. Hon rullar leran till runda bollar. Sandra tar en stor bit lera från påsen och rullar den till en korv. Lina tar den sista biten lera som fanns kvar i påsen och rullar till en stor rund boll. Hon tittar på hur Sandra gör och därefter delar hon leran till
stor”. Hon fortsätter att rulla bollarna, sedan samlar alla bollar till en stor boll och säger.” Titta, stor boll”. Lina och Elisa tittar på Sandras boll. Elisa säger: ” Jag älskar korv”.
Anton (2:8 år) kommer fram och tittar på vad flickorna gör, han sätter sig vid bordet. Han tar fram en kavel från en låda som ligger på bordet och letar efter lera i påsen. Han hittar ingen lera. Han tittar på flickorna och säger: ” Leka lera”. Flickorna tittar på Anton utan att säga någonting. Han tittar på barnen och säger:” Min lera.” Efter en kort stund, ställer han sig upp och sträcker fram händerna på Sandras lera som sitter nära honom och tar en bit lera. Sandra säger: ” Nej det min”, med arg röst. Anton tar en bit lera och sätter sig på stolen och leker med lera. Sandra reser sig upp och tittar på Anton med arg blick och säger:” Det min lera” Anton tittar på henne och sen tittar på leran. Han formar leran till en liten mask. Sandra sätter sig ner på golvet i närheten av stolen och säger med gråtande röst: ” Min lera”. Efter en kort stund, Elisa reser sig upp och går fram till Sandra. Hon böjer sig ner och visar Sandra en bit lera som hon har i handen. Sandra tittar på Elisa och tar leran ifrån henne. Sandra reser sig upp och sätter sig på stolen och börjar leka med lera. Elisa sätter sig ner på stolen och tittar på Sandra med ett leende.
Analys: I den här samspelssekvensen kunde man se hur konflikten uppstod när Anton kom fram till barnen och tog en bit lera från Sandra. Enligt min tolkning, verkar det som att Anton ansåg sig ha rätt att ta en bit lera av Sandra eftersom hennes boll såg väldigt stor ut och att hon då hade mest lera. Michelsen (2004) anser att det förekommer känslor i konflikter såsom ilska och missnöje. Författaren förklarar att när ett barn gnäll gråter eller blir arg tolkar hon det som uttryck för ilska och irritation. I observationen kunde man se hur Sandra blev arg, ledsen och satte sig på golvet och grät.
Stern (1991) anser att barn har förmåga till affektintoning, att de förstår och upplever andras känslor. Det verkar som om Elisa förstod att Sandra var ledsen och arg, hon försökte att trösta Sandra genom att dela med sig av sin egen lera.
När Sandra blev arg och skrek på Anton, kunde man se hur Anton tittade på henne och sedan fortsatte att leka med lera. Jag tolkar det som att Anton hade uppmärksammat känslouttrycken hos Sandra, men att han ville få sin egen vilja igenom. Det syntes tydligt att Anton vann kampen, genom att han fick leran. Michelsen (2004) förklarar att samspelet kan avslutas eller avvisas när det dyker upp konflikter om leksaker, ett av barnen vinner dragkampen om leksaken och det andra barnet förlorar och går sin väg. När Sandra blev arg och satte sig på golvet, så anser jag att hon förlorade kampen. Men leken upphörde inte och ingen blev utesluten, både Sandra och Anton såg nöjda ut. Enligt min tolkning, verkar det som att Elisa lyckades lösa konflikten genom att ge Sandra en bit lera vilket gjorde henne nöjd varpå leken återupptogs. Michelsen (2004) förklarar att i de flesta konflikter är det ett tredje barn som hjälper till som domare eller förhandlare.
6. Diskussion och slutsats
I detta kapitel diskuteras metodvalet samt studiens resultat i förhållande till Sterns teori och tidigare forskning. Därefter presenteras studiens slutsatser. Kapitlet avslutas med ett förslag till fortsatt forskning.
6.1. Metoddiskussion
Observationerna gjordes på en småbarnsavdelning med barn i åldrarna 1- 3 år. I studien användes en kvalitativ metod i form av två olika observationsmetoder; fältanteckningar och videoobservation. Med dessa observationsmetoder fångades händelserna upp i realtid. Detta styrker Patel och Davidson (1991) som anser att observationer är användbara när man ska studera små barns beteenden. Jag satt i närheten av barnen och antecknade i detalj så mycket så möjligt av det som hände i barngruppen. Vissa stunder upplevdes svårighet med att hinna anteckna allt när barnen samspelade med varandra. Det upplevdes att det var lite svårt att hinna se, uppfatta och skriva ned allt som hände runtomkring. Videofilmningen kompletterade fältanteckningarna då de tillät att detaljer som var svåra att skildra i ord observerades. Videofilmerna tillåter även mer detaljerade analyser då de kan observeras vid upprepade tillfällen, och på så vis fånga in nya synvinklar.
För att kunna samla in information om barnens samspel så mycket så möjligt så valde jag att vara känd icke deltagande observatör, vilket innebar att inte deltog i barnens lek. Istället var jag i närheten av barnen och observerade dem genom att förflytta mig runt med små rörelser för att inte störa barnen i deras lek. Barnen påverkades troligtvis inte av min närvaro då jag var en känd för dem sedan tidigare och återkommande hade filmat barnen.
När observationerna genomfördes på avdelningen deltog inte jag aktivt i det som hände runtomkring, utan fokuserade på att observera barnen. Vid vissa tillfällen var detta svårt då barn kom fram till mig och ville ha hjälp. Personalen som var med i rummet hade ingripit för att hjälpa barnen som behövde hjälp, vilket för det mesta fungerade. Vid vissa tillfällen var jag dock tvungen att svara på barnens frågor då det kändes fel att ignorera barnen. Detta ledde till avbrutna observationstillfällen vilket krävde nya observationer. Detta styrker Patel och Davidson (1991) som anser att det
kan även inträffa oanade händelser som kan påverka resultaten eller som tvingar observatören att avbryta observationen
Att observera barnen i den fria leken underlättade för mig att fånga det som händer i barnens naturliga lek, eftersom barnen hade mer frihet att välja vad de ville leka med och med vem de ville leka.
6.2. Resultatdiskussion
Syftet med denna studie var att undersöka hur barns samspel kommer till uttryck på en förskoleavdelning för barn mellan ett till treårsåldern för att utveckla ökad förståelse för hur pedagoger kan skapa goda förutsättningar för barns sociala gemenskap. Föreliggande avsnitt delas in i två rubriker och utgår från studiens frågeställningar.
6.2.1. Hur samspelar barn i den fria leken
Resultatet i undersökningen visar att barnens nyfikenhet och intresse för varandra samt den gemensamma aktiviteten lockar dem till samspel i de olika samspelssekvenserna. Detta styrks av Michelsen (2004) som genom sina studier dragit slutsatsen att inget samspel existerar utan intresse. Studiens analys visar att när ett barn leker med en leksak eller aktivt utför en kroppslig aktivitet fångas andra barns uppmärksamhet. Barnen blir nyfikna på vad det andra barnet gör och med kroppsliga uttryck såsom blickar och gester visar de sitt intresse att vara med i leken.
Resultatet i de olika samspelssekvenserna visar hur barnen använder både verbal och icke-verbal kommunikation för att uttrycka sig såsom blickar, ansiktsuttryck och kroppsspråk i form av miner, ljud, skratt och gester. Kroppsspråket är mest dominerat i sekvenserna, även barn som har det utvecklade verbala språket kommunicerar via sin kropp och kompletterar med ord.
Studien visar hur barnen skapar en ömsesidig förståelse när de samspelade med hjälp av ögonen och kroppsrörelser. De utbyter blickar med varandra och väntar in varandra i leken. Genom blickar och kroppsspråk visar barnen att de har det roligt i varandras sällskap. Stern (1991) menar att i den ömsesidiga förståelsen utan ord upplever barnet att det blir förstått av andra och att det förstår andra genom att lyssna och tolka signaler. Resultatet visar ytterligare att när barnen använder sig utav det verbala språket skapas en ömsesidig förståelse när de sätter ord på sina handlingar, åsikter och känslor. Detta
styrks av Stern (1991) som anser att när barnet använder sig av det verbala språket och börjar behärska symboler i sitt tänkande får det en känsla av samförstånd.
Med hänvisning till Knutsdotter Olofsson (1978) visar studien att barn som kan behärska språket har lättare att kunna uttrycka sig och det är oftast de som har makten i leken. Det stämmer med resultaten i denna studie, barn som kan uttrycka sig mer verbalt kan styra leken och utveckla den genom att komma med idéer på hur leken ska gå till och det andra barnet följer efter.
Resultatet visar på att när barnen härmar varandras handlingar, upprepar de sina handlingar flera gånger och varje gång blir det roligare än första gången. Det gör att barnen skapar en gemenskap. Detta styrks av Lökken (2008) som utifrån sina studier dragit slutsatsen att upprepning och imitation är viktiga principer för att samspelet hålls igång för att bygga gemenskap. När barnen utför något nytt så upprepas beteendet, vilket ger variation i leken som leder till att spänningen och intresset hålls kvar.
Konfliktssamspelet i studien visar hur samspelet avslutats med att barnen blir nöjda, eftersom de får sin vilja igenom. Det beror på att det tredje barnet (Elisa) ser vad som händer i konfliktsituationen och löser problemet genom att ge Sandra det hon vill ha. Men om Elisa inte hade ingripit för att lösa konflikten, hur skulle konfliktssamspelen då ha avslutats? Michelsen (2004) förklarar att de flesta konflikter avslutas med att ett av barnen vinner dragkampen om leksaken och det andra barnet förlorar och går sin väg. Detta kunde inte noteras i någon av de observationer som utfördes på avdelningen. Jag anser att det inte ska behöva gå så långt att ett tredje barn ska behöva gå in för att lösa konflikten. Däremot pedagogerna bör ingripa i barnens konflikt när detta uppstår, för att lösa konflikten på rättvist sätt. Det är viktigt att pedagogerna stödjer barnen för att lösa konflikten så att de känner sig sedda och respekterade.
6.2.2. På vilket sätt uttrycker barn sina känslor
i samspelet
I de flesta samspelssekvenserna noteras att barnen uttrycker glädje med hjälp av kroppen. Glädjen syns tydligt i deras ansikten, genom leenden, skratt och utbyte av blickar får de en känsla av en samhörighet. Barnen finner glädje när de härmar varandras handlingar, när de t.ex. springer och skrattar tillsammans. Denna glädje kan relateras till rörelseglädje som Michelsen (2004) skriver om i sin studie. Det upplevs som att barnens glädje handlar om att det är roligt att göra något kroppsligt.
I det konfliktssamspel som presenteras i resultatet förekommer det fler känslor än glädje som fångas upp, dessa känslor är missnöje och ilska. Dessa känslor observeras när det uppstår konflikter mellan barnen kring leksaker eller när de inte kommer överens med varandra i leken och inte får sin vilja igenom. När barnen blir arga och ledsna uttrycker de ilska och irritation med hänvisning till Michelsen (2004). Barnen uttrycker sina känslor med ord och med hjälp av kroppsspråket när de blir ledsna. I observationen kan man se hur Sandra blir arg, ledsen och sätter sig på golvet och gråter. Stern (1991) anser att barn har förmåga till affektintoning, att de förstår och upplever andras känslor. Det verkar att Elisa förstår att Sandra är ledsen och arg, hon försöker trösta henne genom att dela med sig av sin egen lera.
I läroplanen för förskolan 98/10 står det att pedagogerna ska möta barnen där de befinner sig och att de ska intressera sig för samspelet med både det enskilda barnet och barngruppen som skapar goda förutsättningar för att få en god gruppgemenskap.
Med koppling till studiens resultat anser jag att pedagoger bör kunna skapa goda förutsättningar för barns sociala gemenskap. Detta genom att skapa en samspelande miljö som väcker barnens nyfikenhet och lust att samspela med varandra som ger barnen möjligheter och förutsättningar till det positiva samspelet. Det samspelet gör barnen uppmärksamma på sig själva och varandra i gruppen. Pedagogerna ska vara lyhörda, observanta och närvarande och ska finnas till hands för att hjälpa och stötta barnen att tolka det som händer i deras samspel för att utveckla en bra social kompetens. Pedagogerna bör hjälpa barnen att sätta ord på det som händer i leken för att stimulera barnens språkutveckling.
Pedagogerna ska vara nyfikna och intresserade på barnen och deras tankar, att försöka förstå barnens upplevelser av situationen. Det är viktigt att de visar barnen vilka regler som finns i en social gemenskap samt lära barnen att respektera dessa som i sin tur kan förebygga konflikter mellan de.
6.3. Slutsats
Denna studie innebar en fördjupning kring barns samspel i den fria leken och har potential att öka förståelsen av hur barnen uttrycker sig och sina känslor i leken när de samspelar med varandra, vilket kan fungera som ett stöd i arbetet med barn i förskolan. Genom de observationer jag genomfört på förskolan och tagit med i min studie fann jag att barnens nyfikenhet och intresse för varandra lockade dem till samspel. Barnen uttrycker sig med hjälp av både verbal och icke-verbal kommunikation såsom blickar, ansiktsuttryck och kroppsspråk i form av miner, ljud, skratt och gester. För att pedagoger ska kunna skapa goda förutsättningar för barns sociala gemenskap bör de skapa en god miljö som väcker barnens nyfikenhet och lust att samspela med varandra. Det är viktigt att pedagogerna visar barnen vilka regler som finns i en social gemenskap samt lär barnen att respektera dessa.
6.4. Förslag till vidare forskning
Under tiden då studien genomförde på avdelningen, observerades ett 3 årigt barn som inte deltog i studien, barnet hade svårigheter med att samspela med andra barn. Barnet observerade andra barn som lekte tillsammans från långt håll och när barnen kom in i samma rum gick barnet till ett annat rum. Det skulle vara intressant att kunna undersöka hur pedagoger kan skapa förutsättningar för barns samspel. Detta genom att intervjua personalen som arbetar på samma avdelning för att få en bredare förståelse.
Referenser
Alvehus, Johan (2013). Skriva uppsats med kvalitativ metod. En handbok. Stockholm: Liber (136 s)
Hillén, Sandra, Johansson, Barbro & Karlsson MariAnne (2013). Att involvera barn i forskning
Knutsdotter Olofsson, Birgitta. (1987). Lek för livet. Stockholm: Liber AB
Løkken, G. (2008). Toddlarkultur: Om ett- och tvååringars sociala umgänge i förskolan. Lund: Studentlitteratur.
Michélsen, E. (2004). Kamratsamspel på småbarnsavdelningar. Stockholm: Stockholms universitet - Pedagogiska institutionen
Palmadottir, H., & Johansson, E. M. (2015). Young children’s communication and expression of values during play sessions in preschool. Early Years: An International Journal Of Research And Development, 35(3), s. 289-302. Doi: 10,1080/09575146.2015,1048429
http://www-tandfonlinecom.proxy.mah.se/doi/pdf/10,1080/09575146.2015,1048429? needAccess=true
Patel, Runa & Davidson, Bo (1991). Forskningsmetodikens grunder: Att planera, genomföra och rapportera en undersökning. Lund: Studentlitteratur Press
Engdahl, Ingrid (2011). Toddlers as social actors in the Swedish preschool. - Stockholm: Department of Child and Youth Studies, Stockholm University http://urn.kb.se/resolve?urn=urn: nbn: se: su: diva-52643
Sheridan Sonja, Pramling Samuelsson Ingrid & Johansson Eva (2010). Förskolan: arena för barns lärande. Stockholm: Liber AB.
Skolverket. (2011). Läroplan för förskolan Lpfö 98 Reviderad 2010 (2. uppl.). Stockholm: Skolverket.
http://www.skolverket.se/statistik-och-utvardering/statistik-i-tabeller/forskola/barn-och-grupper. Hämtad 2017-01-27
Stern, D. (1991). Spädbarnets interpersonella värld. Stockholm: Natur och Kultur.
Vetenskapsrådet (2002). Forskningsetiska principer inom humanistisk samhällsvetenskaplig forskning. http://www.codex.vr.se/texts/HSFR.pdf
