Förskollärarexamen 210 högskolepoäng Slutseminarium 2017-05-30
Examinator: Thom Axelsson Handledare: Elaine Kotte
Examensarbete i fördjupningsämnet Barndom och
lärande
15 högskolepoäng, grundnivå
Anmälningsplikten i förskolan
-”Det behöver inte vara det stora, det kan vara det lilla!”
Mandatory reporting for maltreatment in preschool
“it does not have to be the big, it can be the small!”
Sandra Mårtensson
Amanda Lenander
FAKULTETEN FÖR LÄRANDE OCH SAMHÄLLE
Förord
Anmälningsplikten känns som en naturlig del i vår framtida profession som förskollärare. Information kring anmälningsplikten har saknats helt i vår egen utbildning och är därför extra betydelsefull för oss att skriva om i detta arbete. Tillsammans har vi hjälpts åt med alla delar. Inom de olika rubrikerna har vi delat upp för vem som skulle skriva vad men gärna suttit tillsammans för att samtidigt kunna utbyta tankar och idéer.
Vi behöver kunskapen om att upptäcka när barn far illa eftersom vi ska arbeta i förskolan för barnen och måste då också se till att vi är där för dem när de befinner sig i olika svårigheter. Vi vill tacka vår handledare Elaine, som har stöttat oss i vårt arbete och piggat upp oss när vi har haft det kämpigt. Vi vill även tacka de förskollärare som ställt upp på intervjuer, och alla ni andra som hjälpt oss i vårt arbete med korrekturläsning, peppning och en fortsatt
Abstract
We wanted to examine the knowledge preschool teachers have about the mandatory reporting when children are being maltreated. We have used the Attachment theory and the
Communication theory in our study to help us analyse the results. Qualitative method was used in our study made with interviews from a couple of preschool teachers of their knowledge about the mandatory reporting about maltreatment of children. Some of these answers may explain why preschool teachers reports the least amount of the cases brought to attention among other professions such as police, teachers, nurses etc. Some of the results were; they already had a good relation to the children´s parents and therefore were split in loyalty, some of the preschool teachers have had a bad experience before with threatening parents and let it influence their decision to report, others have said that both families and the preschool teachers lived near the preschool which made everything more difficult, even so in a smaller town, where everyone knows each other. Of course, this is only a couple of
preschool teacher´s experiences and perceptions about the mandatory reporting about maltreatment of children, and therefore do not represent all preschool teachers in Sweden.
Keywords: Anmälningsplikt/anmälningsskyldighet, barn som far illa, omsorgssvikt,
Innehållsförteckning
Förord ... 2
Abstract ... 3
1. Inledning... 5
1.1 Syfte och frågeställningar ... 7
1.2 Begreppsdefinitioner ... 8
1.3 Bakgrund... 9
1.3.1 Lagar och riktlinjer ... 9
2. Tidigare forskning ... 11
2.1 Anmälningsplikten och barn som far illa ... 11
3. Teoretisk inramning ... 14 3.1 Anknytningsteorin ... 14 3.2 Kommunikationsteorin ... 16 4. Metod ... 18 4.1 Metodval ... 18 4.2 Urval ... 18 4.3 Genomförande ... 19 4.4 Etiska överväganden ... 20
5. Resultat och analys ... 21
5.1 Bristfällig kunskap om anmälningsplikten och tillvägagångssätt ... 21
5.2 Tolkning av begreppet “barn som far illa” ... 22
5.2.1 Analys ... 23
5.3 Kännetecken hos barn som far illa ... 24
5.4 Problem och dilemman som kan uppstå inför anmälan ... 25
5.4.1 Analys ... 26
5.5 Sammanfattning ... 28
6. Diskussion ... 30
6.1 Resultatdiskussion ... 30
6.1.1 Den betydande rollen som förskollärare ... 30
6.1.2 Anknytningens betydelse ... 31
6.1.3 Problem och dilemma kring anmälningsplikten ... 32
6.2 Metoddiskussion ... 32
6.3 Vidare forskning ... 33
Referenser... 34
Bilaga 1 ... 37
1. Inledning
Första kapitlet i läroplanen (lpfö 98, rev 2016) anger att förskolan vilar på en demokratisk grund där förskolan syftar till att barn ska inhämta och utveckla kunskaper och värden. Vidare ska värdena som förskolan kontinuerligt arbetar för genomlysas med barnen som är människolivets okränkbarhet, individens frihet och integritet, alla människors lika värde, jämställdhet mellan könen samt solidaritet med svaga och utsatta.
Förskolan ska sträva efter att varje barn utvecklar; sin förmåga att upptäcka, reflektera över och ta ställning till olika etiska dilemman och livsfrågor i vardagen, förståelse för att alla människor har lika värde oberoende av social bakgrund och oavsett kön, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, sexuell läggning eller funktionsnedsättning (Lpfö 98 rev 2016).
Trots att Sverige är ett välfärdssamhälle där normer och värden är viktiga, lever många barn i bristande miljöer (Olsson, 2011). Olsson belyser att barn påverkas starkt av nära anhörigas livssituationer. När vårdnadshavare inte orkar hantera svårigheter kan barnen drabbas. Barns välbefinnande kan således betraktas som ett ständigt aktuellt ämne i förskolan. Inte minst i dagens samhälle med stressiga förhållanden inom familjen. Det är ofta pedagogerna på förskolan som måste agera i frågan, eftersom det är där barnen tillbringar den mesta tiden efter sina första levnadsår. Att ett barn mår dåligt kan synas på olika sätt, men uppmärksammas ibland inte eller tas på allvar (ibid).
Anställda inom vissa myndigheter och verksamheter som till exempel skola och sjukvård som berör barn och unga har en anmälningsskyldighet att skyndsamt anmäla till socialtjänsten vid misstankar om barn som far illa. Även allmänheten är rekommenderade att anmäla vid misstankar om barn som far illa (Socialstyrelsen, 2014). I lagen står det att alla som får kännedom om eller misstänker missförhållanden kring ett barn bör anmäla det till socialnämnden (14 kap. 1 c § SoL). Anmälningsplikten är barnets yttersta skydd (Olsson, 2011).
Rädda Barnen (2012) belyser att tusentals barn misshandlas varje år, några så svårt att de dör. Många barn får skador eller men för livet. Enligt socialnämnden följer inte personalen i förskola och skola sin anmälningsskyldighet vilket kan bero på att de saknar otydliga belägg för sin oro och för att situationen inte anses tillräckligt allvarlig. Tankar behöver inte vara bekräftade och behöver inte kunna peka på något konkret vid misstanke kring barn som far illa (ibid).
Förskolan är den plats som ska skapa en trygg och god miljö för barnen och det kan anses essentiellt att arbetet ska präglas av att skapa trygghet och omsorg för det enskilda barnets välbefinnande, utveckling och lärande. Detta ska prägla förskolans verksamhet. Personalen ska även vidta åtgärder för att förebygga och motverka alla former av kränkande behandling och diskriminering i förskolan (Lpfö 1998 rev 2016).
1.1 Syfte och frågeställningar
Syftet med studien är att studera några förskollärares uppfattningar kring deras agerande beträffande barn som far illa. Studien belyser även vilken kunskap förskollärarna har kring sin anmälningsskyldighet i förskolan och vilka problem eller dilemman de kan konfronteras med vid en anmälan.
1. Hur hanterar några förskollärare misstankar om att ett barn far illa?
2. Vilken kunskap har förskollärarna i studien om anmälningsplikten i förskolan?
1.2 Begreppsdefinitioner
Barn som far illa:Lundén (2010) menar att begreppet “barn som far illa” är komplext och innehåller olika dimensioner vilket gör det svårt för definitionen. Internationellt används begreppet “child maltreatment” vilket har översatts till “barn som behandlas illa” men det definieras olika (ibid). Med “child maltreatment” beskriver Gilbert et al. (2008) att varje handling av försummelse av en vårdnadshavare som resulterar i skada eller hot om att skada ett barn. Lundén (2010) delar upp begreppet child maltreatment i child abuse som syftar på psykisk eller fysisk misshandel medans begreppet child neglect syftar på försummelse som kan vara utifrån hälsomässig, psykisk, fysisk utvecklingsmässig eller medicinsk aspekt.
Omsorgssvikt: Lundén (2010) definierar begreppet omsorgssvikt som bristande omsorg för barn som utsätts för fysiska övergrepp, vanvård, psykiska övergrepp och sexuella övergrepp men även att barnets fysiska och psykiska utveckling är i fara på grund av att vårdnadshavarna inte ger barnen tillräckligt med vård och omsorg.
Det är viktigt att så tidigt som möjligt upptäcka barn som lever under omsorgssvikt för att barnet ska få den hjälp de behöver för att kunna utvecklas. Lundén (2010) tar även upp att det är förskollärarna som har en viktig roll i att upptäcka omsorgssvikt hos barn eftersom det är förskollärarna som träffar de flesta yngre barnen i Sverige.
Anmälningsplikt/anmälningsskyldighet: I lagen står det att anmälningsskyldiga genast måste anmäla till socialnämnden om de i sin verksamhet får kännedom eller misstankar om att barn far illa (Socialstyrelsen, 2014). Anmälningsplikten har utökats för vem som har skyldighet att anmäla såsom olika yrkesgrupper; lagen om kriminalvård i anstalt, hälso- och sjukvårdslagen, polislagen och skollagen (Cocozza, 2013)
Orosanmälan: Att anmäla sin oro för ett barn är ett sätt att ta ansvar för barnet och uppmärksamma socialtjänsten på situationen. Att anmäla sin oro eller misstanke om att barn far illa behöver inte bevisas att det är så. En misstanke kan gälla vanvård, vuxnas oförmåga att ta hand om sitt barn men även barn som bevittnar eller själv blir utsatta för våld eller andra övergrepp i hemmet (Socialstyrelsen, 2014).
1.3 Bakgrund
År 1902 infördes lagen om vanvård och försummelse, där kommunen fick rätt att ingripa (Sundkvist, 1994). Därefter tillkom anmälningsplikten år 1924 då läkare, sköterskor och kommunala myndigheter skulle anmäla missförhållanden som gav anledning till barnavårdsnämndens ingripande. Under denna tid gjordes anmälningar främst på grund av vanvård och ekonomiska förehavanden. Lagen ändrades år 1966, då även allmänheten uppmanades att anmäla. I 1982 års socialtjänstlag tydliggjordes att endast misstanke om missförhållanden var tillräckligt för att anmälningsplikten skulle gälla och det är en riktlinje som fortfarande gäller. Med detta skärptes ansvarsfördelningen mellan anmälare och socialtjänst i ett specifikt avseende. Anmälningspliktiga behövde inte på något sätt styrka sina uppgifter om missförhållanden kring ett barn. Kommunens socialtjänst har ansvaret för att utreda hur saker och ting egentligen förhåller sig. Med tiden har anmälningsplikten i vissa avseende ändrats och på 2000-talet blev fler yrkesverksamma grupper anmälningsskyldiga bl.a. inom kriminalvården och rättspsykiatrin (Backlund et al 2012).
1.3.1 Lagar och riktlinjer
Sverige var det första landet som införde agaförbud år 1979 i hemmet. Förbudet innebar att barn inte får utsättas för kroppslig misshandel eller annan kränkande behandling. Agaförbudet medför dock ej straffbarhet. För att bli straffad efter att ha utsatt ett barn för våld måste barnet ha fått någon form av kroppsskada, sjukdom eller smärta. Med smärta avses ett fysiskt lidande som inte är alltför obetydligt. Trots denna lagstiftningen är det fortfarande tusentals barn som far illa i hemmet (Unicef, 2017).
Medvetenhet om barns utsatthet har ökat genom åren. År 1989 när FN konventionen om barns rättigheter stiftades blev det tydliga riktlinjer för att klargöra barnets behov och myndigheternas skyldigheter att bevaka barnets intresse (Olsson, 2011). Trots att anmälningsplikten skärpts så nämner Olsson (2012) att det fortfarande blir många ogjorda anmälningar. Forskning visar att förskola och skola anmäler 30-40 % av alla anmälningspliktiga fall. Det finns såklart olika förklaringar på varför så få fall anmäls det kan bl.a. bero på dålig kunskap gällande lagstiftning, otillräcklig kunskap om och bristande tillit till socialtjänsten arbete samt rädsla och osäkerhet om vad som sker i verksamheten och hur det ska tolkas.
I Sverige kan det räknas som tjänstefel i många yrken att inte anmäla misstanke om att ett barn far illa. Trots detta, har ingen professionell dömts för tjänstefel (Cocozza, 2013).
I artikel 19 i barnkonventionen anges det att barnet ska skyddas mot ”alla former av fysiskt eller psykiskt våld, skada eller övergrepp, vanvård eller försumlig behandling, misshandel eller utnyttjande, innefattande sexuella övergrepp” (Barnkonventionen).
Som tidigare nämnts står det i lagen att alla som får kännedom om eller misstänker att ett barn far illa bör anmäla det till socialnämnden (14 kap. 1 c § SoL). Det tas även hänsyn till
personer som önskar anonymitet inför en anmälan men det förutsätter att du inte berättar vem du är när du kontaktar socialtjänsten. Det finns även yrkesgrupper som har en
anmälningsskyldighet som bland annat förskole- och skolpersonal.
Alla rekommenderas att anmäla misstankar om att barn far illa till socialtjänsten. Anställda på vissa myndigheter och i vissa verksamheter som berör barn och unga (skola, hälso- och sjukvård och tandvård till exempel) är skyldiga enligt lag att genast anmäla om de i sitt arbete misstänker att ett barn far illa (14 kap. 1 c § SoL).
Lagen om anmälningsskyldigheten innebär att så fort man fått vetskap eller misstanke om att ett barn far illa ska en anmälan göras. Detta framgår även tydligt i skollagen att personalen på förskola och skola har en viktig roll när det gäller att se barn som far illa eller att det finns risk för det. Rektor, förskolechef, pedagoger och annan personal ska genast göra en anmälan till socialtjänsten när de får kännedom om eller misstänker missförhållanden (Skolverket, 2013).
2. Tidigare forskning
Nedan presenteras aktuell forskning kring barn som far illa. Ett stort antal artiklar och avhandlingar behandlar begreppet barn som far illa och anmälningsplikten. Forskning som lyfts fram belyser utsatta barn i förskoleåldern, professionellas uppfattning samt hantering av anmälningsplikten.
2.1 Anmälningsplikten och barn som far illa
Det är socialstyrelsen som har det yttersta ansvaret för barn som far illa men anställda inom socialen har ingen direkt kontakt med barn och vårdnadshavare. Yrkesgrupper som har den mesta vardagliga kontakten med både barn och föräldrar är förskolor, skolor och barnhälsovård. Därför är socialtjänsten beroende av dessa verksamheter för att uppmärksamma barn som far illa (Hindberg, 2006). Olika undersökningar visar att det bara är en liten del av de barn som misstänks fara illa som anmäls till socialtjänsten. Hindberg (2006) nämner att i en undersökning som gjordes i Göteborg anmälde BVC 24% och förskolor 11% av de barn som de hade misstankar om som far illa i hemmet. När förskolorna gjorde anmälningar handlade det ofta om föräldrarnas missbruk eller våldsamma föräldrar. Hindberg (2006) skriver att orsaken till att förskolan anmäler mindre kan bero på den täta föräldrakontakten. Strävan efter att ha en god kontakt till föräldrarna och lojaliteten med dem prioriteras.
I en studie av Cocozza (2007) undersöks anmälningsplikten i Sverige och hur många anmälningar som gjorts under ett års tid till socialtjänsten. Studien omfattas av 1051 barn med 1570 anmälningar, vilket innebär att många barn anmälts fler än en gång.
I studien analyseras vem som gjorde anmälningarna, vad som anmäldes och resultatet av dem. Studien följdes upp efter fem år för att klarlägga antalet anmälningar som inte ledde till någon utredning. Anmälningarna till socialtjänsten är enligt Cocozza missvisande då även anmälningar från polisen ingår där till exempel minderåriga som begår brott inkluderas. Det ger sken av att statistiken inte alltid är tillförlitlig. Trots problematiken, tyder Cocozzas studie på att polisen är den yrkesgrupp som gör flest anmälningar om barn som far illa (ca 35%) och därefter kommer skolpersonalen (30%). Förskolepersonal utgör ca 7-10% av anmälningar av barn som misstänks fara illa i hemmet.Studien belyser att för få orosanmälningar rapporteras av förskolepersonalen. Författaren nämner tre möjliga orsaker. Den första orsaken gäller
bristfällig kunskap kring anmälningsplikten, den andra var att rapporterade fall avbröts och aldrig registrerades (rapporter som inte leder till utredning är inte registrerade i Sverige). Den tredje förklaringen var att förskolepedagogerna var försiktiga. De övervägde att göra en anmälan eller inte på grund av vad det kunde få för konsekvenser att göra en anmälan.
I en studie av Toros och Tiirik (2014) görs en sammanfattning om estniska förskollärares uppfattning om och erfarenheter kring barn som lever under omsorgssvikt. Studien visar att antalet barn som behövt stöd från socialtjänsten dubblerats mellan 2007 och 2013, främst på grund av missbrukande föräldrar och försummelse. Detta innebär att det är högt prioriterat att hitta mer effektiva sätt att identifiera dessa barn så tidigt som möjligt så de kan få hjälp av sociala tjänster enligt författarna. Toros och Tiirik (2014) belyser att det är på förskolan de flesta barn tillbringar det mesta av sin tid. Det är av stor vikt att förskollärarna uppmärksammar tidiga tecken och signaler när ett barn far illa och fortsätter processen för att skydda och förhindra den fortsatta försummelsen av barnet. Resultatet av studien visar på att förskollärare behöver mer kunskap, färdigheter och tydliga riktlinjer kring identifieringen av barn som far illa. I Toros och Tiirik (2014) studie åskådliggörs det en annan studie av Soo, K., Ilves, K., & Stro¨mpl, J som visar att den vanligaste orsaken till att inte rapportera barn i nöd bland förskollärare var relaterat till deras osäkerhet om svårighetsgraden av problemet.
Backlund, Wiklund & Östberg (2012) undersöker om hur professionella inom BVC, förskola och skola förhåller sig till anmälningsplikten. Studien påbörjades inom ramen för ett större EU projekt, ”Educate do not punish”. Projektet är ett samverkansprojekt mellan Rädda barnen i Sverige, Italien, Rumänien och Litauen och syftar till att motverka våld mot barn. Studien utgår ifrån fyra temaområden, den preventiva och stödjande rollen, organisatoriska förutsättningar
och rutiner vid anmälan och vid att anmäla eller inte samt övervägningar och strategier vid oro. Enligt Backlund et al (2012) framkom att all personal i de olika yrkesgrupperna som
tidigare nämnts hade en tydlig uppfattning om sig själva som viktiga aktörer i det preventiva och stödjande arbetet kring barn som far illa. En gemensam faktor var att kommunikationen och relationen med vårdnadshavare ses som en nyckel i detta arbete. Vad gäller rutiner vid anmälningar var majoriteten att samtliga verksamheter hade riktlinjer för anmälan. Det var ingen av deltagarna som hade fått utbildning eller information kring anmälningsplikten de senaste fem åren. Även förskollärarna kritiserade att lärarutbildningen inte förmedlar mer kunskap kring anmälningsplikten. Det framgick också att en anmälan till socialtjänsten inte sällan betraktas som ett genuint risktagande i förhållande till barnet. När en anmälan avskrivs
från socialtjänsten skadar detta relationen till vårdnadshavare vilket i sin tur kan medföra att vårdnadshavare tar sitt barn ur verksamheten eller flyttar från kommunen.
En Studie av DeMulder et al (2000) där syftet var att undersöka barns trygghet när de börjar förskolan, dessutom fokuserades studien på barns relationer med modern, förskollärarna och kamraterna i förskolan. Studiens resultat visar att otrygg grundläggande anknytning kan bero på stressade familjesituationer som i sin tur kan påverka barnets trygghet. Studien tyder på att barn med otrygg anknytning under sina första levnadsår är mer benägna att få sociala svårigheter särskilt med kamrater och pedagogerna på förskolan. Det påverkar med andra ord barnets sociala och emotionella utveckling (ibid). DeMulder et al (2000) belyser anknytningsteorin och betydelsen med en trygg anknytning hemifrån underlättar (men är inte nödvändigtvis en förutsättning för) ett barns förmåga att använda förskolläraren som en säker bas i förskolan. Vidare visar resultatet att barn med otrygg anknytning med större sannolikhet hade svårare att få kontakt med kompisar och att deras beteende förändrades till ett mer utåtagerande.
Studien av Commodari (2013) skildrar det emotionella bandet mellan barn och deras
vårdnadshavare. Barn kan även knyta an till andra människor i deras närhet som kan ge dem trygghet, vilket oftast är någon som formar en slags relation till dem. Eftersom barn spenderar mycket av sin tid i förskolan blir det naturligt att det kan bli en anknytning med någon
pedagog på förskolan. Studiens resultat visar på att en trygg anknytning till en pedagog på förskolan kan hjälpa barnen att förbättra deras tid där. Har barnen dåliga förskoleår utan den trygga anknytningen kan det påverka deras förmåga till fortsatt inlärning.
3. Teoretisk inramning
Nedan beskrivs två olika teoretiska perspektiv som kommer att användas i resultat och analysdelen. Den första teorin som är aktuell i denna studie är anknytningsteorin som idag anses vara den viktigaste psykologiska teorin vad gäller hur såväl barn som vuxna förhåller sig till närhet, beskydd och omsorg men också självständighet, upptäckarglädje och betoning av egen styrka och förmåga. Den andra teorin som tas upp är kommunikationsteorin.
3.1 Anknytningsteorin
Broberg, Hagström & Broberg (2014) beskriver anknytning genom att någonting mindre är beroende av någonting större. Anknytningsteorin beskriver att ett barn behöver tröst, känna sig trygga hos sina föräldrar eller en annan viktig person i sin omgivning när de befinner sig i utsatta situationer samt hur samspelet mellan individ och omgivning påverkar den psykologiska utvecklingen.
Ett centralt begrepp inom anknytningsteorin är trygg bas som beskriver två aspekter av den vuxnas omsorgsförmåga, dels att den vuxna ska vara en trygg bas för barnets utforskande och dels att den vuxna ska vara en “säker hamn” dit barnet kan återvända när han/hon känner sig hotad eller är i fara. Den trygga basen gör att barnet vågar ge sig ut för att utforska. Däremot skulle barnets relation till den vuxna präglas av otrygg anknytning påverkas förmågan att undersöka världen negativt, eftersom barnet inte kan lita på om den vuxna finns där när barnet behöver henne/honom. Broberg et al (2014) anser att det även kan förekomma brister i anknytningen. Ett barn som utsätts för omsorgssvikt kan utveckla en otrygg undvikande, otrygg
ambivalent eller desorganiserad anknytning, detta kan medföra att barnet utvecklar
psykologiska och psykiatriska symtom. Undvikande anknytning kan uppstå när vårdnadshavare avvisar barnet när barnet söker närhet eller tröst. Vilket medför att barnet inte visar något behov av att använda vuxna som en trygg bas. Barn med otrygg ambivalent anknytning upplevs ofta som klängiga, krävande eller utåtagerande på grund av att vårdnadshavares tillgänglighet varierar beroende på hur vårdnadshavare själv mår och barnet måste utmärka sig för att få den vuxnes uppmärksamhet. Desorganiserad anknytning är den allvarligaste formen av anknytningen. Barn som av anknytningspersonen utsatts för fysiska eller psykiska övergrepp kan utveckla en desorganiserad anknytning. Dessa barn har en större risk att utveckla egna svårigheter som beteendeproblem samt känslomässiga och kognitiva svårigheter.
Barnet uppfattar sin anknytningsperson med någon som väcker rädslor. Det blir en svår situation för barnet, nämligen att söka skydd hos en person som den samtidigt är rädd för.
Jerlang ( 2013) belyser ett centralt begrepp inom anknytningsteorin, beteendesystem. Begreppet har en innebörd för hela människans beteende och identitet. Organiseringen av människans anknytningsbeteende vars mål alltid är närhet och skydd men där medlen är olika beroende på individuella konkreta erfarenheter. Anknytningsbeteendet hos barnet är en dragning att söka närhet, omvårdnad och skydd när barnet är skrämt eller ledset.
Barn kan ha fler än en anknytningsperson. Anknytningen förutsätter ömsesidighet, det vill säga att det finns en person som vill och kan fungera som en trygg bas till exempel vänner eller möjligtvis en pedagog på förskolan.
Förskolans medarbetare är de som träffar barnen nästan varje dag och är oftast de första som oroar sig för att ett barn kan befinna sig i svåra livssituationer, till exempel där de utsätts för någon form av misshandel eller lever under omsorgssvikt. Det finns omfattande forskningsbaserad kunskap om hur barn upplever sin omsorgssvikts miljö, hur de försöker förstå och klarar sig så bra som möjligt och vilka signaler de sänder. Om pedagogerna på förskolan ska kunna hjälpa barnen med bristande omsorg är det viktigt att ha kunskap om hur de ska tolka de signaler som barnen sänder (Killén, 2014). Killén (2014) använder sig av ett annat begrepp än otrygg anknytning, kompenserande anknytning. Barn som befinner sig i en svår livssituation och som är utsatta för risker samt omsorgssvikt är i behov av kompenserande anknytning. De behöver en relation till någon vuxen där de kan känna sig trygga hos och där de kan få hjälp att hantera svåra känslor och tankar. Barn som har en otrygg anknytning till sina vårdnadshavare av olika anledningar kommer även att förvänta sig att förskolan är en otrygg miljö och att förskolpedagogerna kommer att skapa otrygghet för dem. Här har pedagogerna en viktig uppgift att ge barnen erfarenheter som tar bort deras negativa förväntningar menar författarna.
Anknytningsteorin har fått genomslag hos socialtjänsten där de uppmärksammat förståelsen för barns normala utveckling, för att förstå de hot som kan uppstå mot barns möjlighet att få sina utvecklingsmässiga behov tillfredsställda (Socialstyrelsen, 2014). Anknytningsteorin kommer därför att vara en utgångspunkt i denna studie, utifrån förskollärarnas agerande när de upptäcker att ett barn far illa, förskollärarnas agerande kring barnens behov av stöd samt förskollärarnas bemötande av barns utsatthet. Teorin kan även kopplas till barns behov att ha
en “säker hamn” i förskolan om det inte existerar hemma. Det är av stor betydelse att förskollärarna har tillräcklig kunskap om barns utsatthet för att kunna tillgodose barnets grundläggande trygghet.
3.2 Kommunikationsteorin
Kommunikation är ett centralt begrepp inom social beteendevetenskap. Dahlkwist (2013) beskriver att kommunikation är all kontakt människor emellan. Oavsett om man är medveten eller inte, sänder man och tar emot budskap. Vid varje mänskligt möte äger kommunikation rum (Lundsbye, 2000). Språkligt betyder kommunikation ungefär “att göra gemensam”. När det talas om kommunikationen mellan människor brukar vi främst tänka på det verbala och skrivna språket som viktigast, men även det omedvetna kroppsspråket är minst lika viktigt (Dahlkwist, 2013). Icke-verbala kommunikationer kan vara förflyttning mot eller från någon, gester, mimik, ögonrörelser, beröring, positioner, kroppshållning och andning med flera (Lundsbye, 2000). Dahlkwist (2013) anser att kommunikation kan vara något mycket känsligt. Ett felaktigt ordval, olämpligt ansiktsuttryck eller ett kroppsspråk som uttrycker dominans eller underkastelse kan leda till missförstånd i samtalet. Att samspela med andra genom att en sändare försöker förmedla ett budskap till en mottagare verbalt eller skriftligt och genom kroppsspråk kallas för en kommunikationsprocess. Genom olika kommunikationsprocesser lär människan hur andra uppfattar oss men också vad som accepteras och uppskattas av omgivningen även att genom kommunikation med andra lär man känna sig själv vilket är viktigt för människans självutveckling (ibid).
Lundsbye (2000) lyfter Watzlawicks (2011) forskning inom kommunikationsteorin. Watzlawicks kommunikationsteori handlar om kommunikationens betydelse i relation till informationsutbytet mellan människor. Lundbye (2000) belyser precis som Dahlkwist (2013) att människan har ett behov att kommunicera och att kommunikation innefattar det verbala och, minst lika viktigt, det icke verbala så som kroppsspråket, gester och miner. Lundsbye (2000) belyser mellanmänsklig (interpersonell) kommunikation, dvs överförande av budskap via
signaler från sändare till mottagare med en direkt återkoppling. Med budskapet förmedlas
tankar, känslor, behov etc och behöver inte vara avsiktlig eller ens medveten. Signaler kan vara rörelse, lukt, klädsel och behöver inte alltid vara tal. Återkoppling är det gensvar sändaren får från mottagaren.
Enligt Watzlawick, Beavin, Bavelas och Jackson (2011) finns det fem grundläggande principer för kommunikation. Den första och mest grundläggande är omöjligheten av att inte
kommunicera med varandra. Alla beteenden innehåller någon form av kommunikation.
Oberoende om du är aktiv eller passiv, tyst eller ljudlig så förmedlar alla ett budskap som påverkar varandra och i sin tur påverkar andra. Den andra principen är innehåll och relation. De menar att alla kommunikationer har ett innehåll. Innehållet definierar relationen mellan de personer som för dialogen. Med kommunikation kan redan existerande relationer stärkas samtidigt som nya relationer kan byggas. Nästa princip är interpunktionstecken som innebär att uppbyggnaden av samtalet har betydelse för kommunikationen till exempel genom pauser och rytmen. Den fjärde principen handlar om analog och digital kommunikation. Vilket bygger på samspelet mellan människor med icke verbal såväl som verbal kommunikation. Med icke-verbal menas gester, ansiktsuttryck och kroppsspråk. Sista och femte principen är symmetrisk
och komplementär kommunikation som beskriver relationen baserat på antingen jämlikhet eller
olikheter. Ett samspel där båda parterna speglar varandras beteende kallas symmetrisk kommunikation och dialogen är jämställd, det upplevs inga skillnader. Vid en komplementär kommunikation finns olikheter mellan personerna som för dialogen och det kan uppstå olika typer av maktförhållanden. Kunskaper om kommunikationsteorin är ett medel för att möjliggöra analys av resultaten från intervjuer. Med hjälp av teorin kan kommunikationen förstås människor emellan och därmed det gemensamma samspelet, vilket i studien relateras till förskollärares kommunikativa handlingar kring anmälningsplikten i förskolan. Kommunikationsteorin blir också central i denna studie för att kunna uppfatta barnets signaler om barnets tillstånd och hur barnet söker kontakt på olika sätt av olika anledningar.
4. Metod
I detta kapitel beskrivs vilka metoder och vilket vetenskapsteoretiskt perspektiv som använts i studien. Kapitlet innefattar även datainsamlingsmetodik, urval, genomförande, bearbetning av data samt vilka etiska överväganden som gjorts.
4.1 Metodval
Studiens metod är av en kvalitativ art. Kvalitativ forskning är tolkande forskning. Studiens syfte var att studera några förskollärares uppfattning och erfarenheter kring barn som far illa och anmälningsplikten i förskolan. Därav är studien av kvalitativa drag. Intervjuer är bland det vanligaste tillvägagångssättet inom kvalitativ forskning. Detta beror på att intervjuer är ett sätt att komma åt hur människor tänker, känner och handlar i olika situationer. Det finns också olika genomföranden av intervjuer. I denna studie användes semistrukturerade intervjuer (Alvehus, 2014). Alvehus beskriver semistrukturerade intervjuer som en av de vanligare metoderna. Det innebär att intervjuaren följer ett formulär som består av öppna frågor eller bredare teman som ska vara det centrala i samtalen. Intervjuarens uppdrag i semistrukturerade intervjuer är att vara mer aktiv i sitt lyssnande och ställa eventuella följdfrågor. Genom att intervjua ansikte mot ansikte är flexibiliteten större och blir en bra metod för insamling av empiriskt material. Justeringar i materialet kan göras under själva intervjun som möjliggör att undersökningen kan förändras och utvecklas under arbetets gång (Denscombe, 2009).
4.2 Urval
Urvalet i studien gjordes utifrån ett strategiskt urval (Alvehus, 2014). Initialt var tanken att intervjua både förskollärare och barnskötare, men i slutändan gjordes ett urval för att fokusera på förskollärarna eftersom det kommer vara vårt framtida yrke. Det gjordes även ett urval av vilka förskolor som skulle kontaktas. Främst pga. tidsbrist valdes förskolor som vi tidigare varit i kontakt med och som kände till oss. Valet blev två olika förskolor på två olika kommuner, Svedala och Malmö. Totalt kontaktades tolv förskollärare varav sju stycken kunde ställa upp på intervjuer. Totalt har fem intervjuer genomförts på grund av att två av dem fick förhinder. Samtliga respondenter som intervjuades var kvinnor, då inga manliga medarbetade arbetade på de utvalda förskolorna för tillfället.
4.3 Genomförande
Ett mail sändes till förskollärarna på respektive förskola om vad syftet med intervjun var samt information som innefattade deltagarnas anonymitet (bilaga 1). Samma mail skickades ut till förskolecheferna för att de skulle bli informerade om eventuellt kommande intervjuer med förskollärarna. Innan genomförandet av intervjuerna bestämde vi oss för att även undersöka hur förskolorna arbetade kring inkludering av barn i svåra situationer och hur förskollärarna uppfattade barn som hamnat i svårigheter. Intervjuerna genomfördes med dessa grundtankar och frågor kring inkludering men i ett senare skede överensstämde det inte med studiens syfte, därför togs denna del bort i studien.
Intervjuerna genomfördes tillsammans på båda förskolorna. Intervjuerna spelades in med mobiltelefoner samt förde fältanteckningar ifall att något tekniskt problem skulle uppstå med inspelningen. Fältanteckningar kan även komplettera relevant information som ljudupptagningen missar som till exempel icke-verbal kommunikation som sker under intervjun (Denscombe, 2009).
Efter insamlat material transkriberades materialet och allting skrev ner på papper. Efter transkriberingen raderades det inspelade materialet precis som deltagarna fått veta i ett tidigare mail om hur arbetsprocessen skulle gå tillväga (Bilaga 1). Därefter lästes intervjuerna igenom med hjälp av överstrykningspennor för att markera vad som var relevant i studien samt för att lättare upptäcka likheter och samband i de olika intervjuerna. Efter ytterligare en läsning skrevs kommentarer på sidorna för att kunna dela in i olika kategorier. Båda har läst alla intervjuer för att få olika perspektiv på materialet. Här handlar det också om att reducera datamängden som är relevant till de olika frågeställningarna. Detta sätt som använts för att genomföra kvalitativ dataanalys beskrivs enligt Larsen (2009) som en innehållsanalys.
4.4 Etiska överväganden
Innan genomförandet av intervjuerna blev förskollärarna informerade om de fyra etiska övervägandena som är utförda av Vetenskapsrådet; Informationskravet: de som ska intervjuas ska bli informerade om metoden och syftet med undersökningen; Samtyckeskravet: Det behövs få in godkännande av de som ska intervjuas; Konfidentialitetskravet: de intervjuade personerna ska bli informerade om att uppgifterna ska förvaras och inga obehöriga kan ta del av dem; samt
Nyttjandekravet: intervjupersonerna kommer få reda på att materialet endast kommer att
5. Resultat och analys
I detta kapitel redovisas resultaten av de intervjuer som genomförts samt en analys av svaren. Kapitlet är indelat i fyra olika underrubriker. Respondenterna benämns med bokstäver.
5.1 Bristfällig kunskap om anmälningsplikten och
tillvägagångssätt
Denna rubrik visar på förskollärarnas svar angående sina kunskaper kring anmälningsplikten och sin anmälningsskyldighet, var de fått sin kunskap ifrån samt hur de går tillväga vid misstanke om att ett barn far illa. De uttrycker följande:
Jag skulle nog kunna få ännu mer. Man glömmer hur processen går till efter ett tag. Jag läste lite om det i skolan men det var nästintill obefintligt. Det förvånar mig att det inte togs upp mer i utbildningen (A).
Vi har haft mycket föreläsningar från socialen. Men jag fick min kunskap från skolan. Dessutom har jag lärt mig att man inte behöver anmäla för att ens namn ska vara med i utredningen. Jag blev en gång kontaktad av socialtjänsten i ett fall och trodde att jag kunde prata i förtroende men fick efter ett tag veta att mitt namn cirkulerade i utredningen (B).
Jag har kunskaper men det hade säkert kunnat vara bättre. Det är klart jag vet hur jag ska gå tillväga men det hade varit bra med uppdateringar kontinuerligt genom åren. Jag gick min utbildning för 10-15 år sedan och det finns säkert lagar och annat som har ändrats (C).
Främst genom utbildning men även att man har varit med och diskuterat olika fall inom arbetslaget (D).
De flesta nämner att de fått sin kunskap från sin utbildning men att den är bristfällig. Respondenterna anser att de borde få möjlighet till regelbundna uppdateringar på sin arbetsplats. Ämnet bör vara en prioritet på lärarutbildningen där man skulle kunna få information och inblick i hur själva processen går till, enligt dem.
När jag var nyutexaminerad så tänkte jag bara att det var det synliga till exempel blåmärken eller smutsiga kläder men med erfarenhet kan det vara så mycket annat kanske hemförhållanden som inte barnet är involverat i men blir påverkat av så även psykisk misshandel (A).
Hade mer kunskap i utbildningen getts hade tidigare tecken kunnat upptäckas om att ett barn farit illa genom att få olika perspektiv på hur det faktiskt kan vara, både fysisk och psykisk misshandel.
Samtliga respondenter kände sig relativt säkra på hur de skulle agera inför att göra en anmälan.
Då pratar vi med chefen, sen går vi tillsammans vidare. Vårt namn står med men det är chefen som har huvudansvaret för anmälan (A).
Så som jag har upplevt det är att man pratar inom arbetslaget och sen hjälper chefen en att upprätta en anmälan (B) .
Att vi pratar i arbetslaget men framförallt med chefen men vi tar även hjälp av specialpedagog och trygghetsteam just för att förskolan ska vara en trygghet för barnen (D).
Svaren visar tydligt att respondenterna vet hur de ska gå tillväga för att göra en orosanmälan. Dialogen inom arbetslaget är en viktig del inför anmälan för att få ta del av varandras erfarenheter och tankar gällande ärendet samt att få ge uttryck åt sina känslor.
5.2 Tolkning av begreppet “barn som far illa”
Att tolka ett sådant stort begrepp kan vara svårt. Barn som far illa kan ha olika innebörder för olika personer beroende på utbildning, erfarenhet men även den egna uppväxtmiljön.
De som inte blir sedda, de är i skymundan och är inte viktig (B).
Det kan vara de som inte mår bra i kroppen, det kan vara omständigheter hemma, det kan vara psykisk ohälsa, familje- och kompissituationer (C).
Det behöver inte vara så grovt, det kan vara något kränkande. Det behöver inte vara det stora, det kan vara det lilla (E).
När man ser otrygghet. När barnen själv sätter ord på det. Jag har varit med om att ett barn själv kommit och berättat att de upplevt hemska saker. Det måste man ta på allvar och inte bara skyla över utan lyssna in dem (D).
Respondenterna uttryckte olika tolkningar av begreppet. Barn som far illa är ett väldigt brett begrepp och inkluderar allt som respondenterna nämner trots deras olika uppfattningar. Det nämns att det inte alltid behöver vara de stora märkbara tecknen.
5.2.1 Analys
För att kunna analysera resultatet av insamlat material kommer detta kapitel utgå ifrån både anknytningsteorin och kommunikationsteorin. Nedan analyseras empirin från ”Bristfällig kunskap om anmälningsplikten och tillvägagångssätt” samt ”Tolkning av begreppet barn som far illa”. Om barn far illa i hemmet finns risken att de inte har någon trygg anknytning till sina vårdnadshavare. Därför kan förskolan och pedagogerna vara extra viktiga för dessa barn då de spenderar mycket av sin tid där. Förskolan kan fungera som en “trygg bas” för barnet när denne söker såväl fysiskt som känslomässigt stöd och tröst om det blir skrämt. Barnet kan även ha fler än en anknytningsperson. Anknytningen förutsätter ömsesidighet, det vill säga att det finns personer som vill och kan fungera som en trygg bas till exempel vänner eller kanske en pedagog på förskolan (Broberg et al, 2014). Killén (2014) belyser att barn med otrygg anknytning behöver få en kompenserande anknytning. Som tidigare nämnts är detta enligt Killén att barnet känner en trygg relation till någon vuxen. Pedagogerna på förskolan kan vara en kompenserande anknytningsperson.
Analys av respondenternas svar kring deras kunskap om anmälningsplikten är att om kunskapen brister hos förskollärarna kan de ha svårt att lägga märke till signalerna som barnet sänder vid behov av uppmärksamhet. Detta medför att de kan missa viktiga kännetecken av att ett barn far illa på något sätt. Killén (2014) anser att om pedagogerna på förskolan ska kunna hjälpa barnen som lever under omsorgssvikt är det viktigt att ha kunskap om hur de ska tolka de signaler som barnen sänder.
Resultatet från intervjuerna angående kunskapen om hur förskollärarna skulle agera vid en anmälan belyser att kommunikationen främst mellan varandra i arbetslaget kan ha en betydelsefull funktion. Lundsbye (2000) beskriver att människan har ett behov av att kommunicera. Genom olika kommunikationsprocesser menar Dahlkwist (2013) att vi lär av varandra, utbyter information och tidigare erfarenheter som kan vara till hjälp för hur vi ska agera i en viss situation. Dessutom får man stöd av varandra genom att kommunicera vilket kan kännas behagligt i situationer som är obekväma, till exempelvis inför en orosanmälan. Efter att ha delat med sig av sina tankar och känslor med sitt arbetslag eller andra pedagoger på förskolan nämner respondenterna att det är chefen som har det yttersta ansvaret vid en anmälan. Även här är kommunikationen viktig mellan den som misstänker att ett barn far illa och chefen.
5.3 Kännetecken hos barn som far illa
Respondenterna uttrycker att de kan se olika kännetecken hos barn som far illa. Det kan vara allt från synliga tecken på kroppen till ett förändrat beteende hos barnet. Beteendet är olika beroende på hur barnet själv reagerar på situationen. Barnet kan bli väldigt utåtagerande eller precis tvärtom att det sluter sig inåt. Dessutom kan kännetecknen uppfattas olika beroende på vem som uppmärksammar situationen.
Det har varit flera olika saker vid olika tillfällen, främst synliga märken på kroppen och ibland har barnet själv berättat (A).
Skitiga kläder men även att barnet själv berättat om det (B).
Vid två olika tillfällen har barnen berättat det själv. Det förefaller sig ganska naturligt då vi har en viktig och betydande roll i förskolan och träffar barnen nästan dagligen (D).
Det var barnet som berättade det, ibland väldigt detaljerat. Deras beteende ändrades också, till ett mer utåtagerande (E).
Det är beteendet, ett oroligt och utåtagerande beteende. Behöver inte bara vara utåtagerande, man kan vara inåtvänd också, men just i detta fall var det så. Det finns också tysta barn då försöker vi ha tydlig dialog med vårdnadshavare och på olika sätt komma fram till vad det är och hjälpa dem att komma vidare (C).
Respondenternas svar på intervjufrågan angående vad som kännetecknar ett barn som far illa är väldigt olika beroende på egna erfarenheter under sin verksamma tid som förskollärare. Det blir tydligt att det är vanligt att barn själv berättar vad de varit med om, sett eller hört. Barn kan också förändras i sitt beteende och uttrycka känslor genom sina handlingar. Utifrån våra intervjuer uttryckte två respondenter att barnen blev utåtagerande. Det framkom också i en av intervjuerna att kommunikationen blir ett viktigt verktyg för stöttning i relationen med vårdnadshavarna.
Man måste också vara lyhörd och se, men framförallt lyssna in om barnet försöker sända varierade signaler om att det är något som inte står rätt till (D).
Ibland kan det också vara så att familjen själv kommer och berättar om sin problemsituation och gör då en orosanmälan bara för att man är orolig för familjen, inte för att skada familjen utan för att hjälpa dem (C).
En respondent (D) belyser att det är viktigt att uppfatta barnets signaler för att försäkra sig om hur barnet mår och på bästa sätt kunna hjälpa till.
Ibland kan det till och med vara vårdnadshavarnas signaler som behövs läsas av eller bara finnas tillhands för familjen. Här understryks vikten av att ha en god kommunikation med vårdnadshavarna, då vid tillfälle de själv kommit och berättat om deras svåra familjesituation.
5.4 Problem och dilemman som kan uppstå inför anmälan
Förskollärarna kan stöta på många olika problem och dilemman inför en orosanmälan. De uttrycker att det är viktigt att känna till sina skyldigheter men även sina rättigheter. Här spelar även tidigare upplevelser och hur man uppfattar dilemman kring problematiken en viktig roll.
Det jag har haft erfarenhet av är att socialtjänsten inte alltid är neutral. De tar olika föräldrars perspektiv samt att de har ifrågasatt pedagogens information. Även att man lämnar ut sitt namn och personnummer, eftersom det är så mycket med identitetskapning och annat (A).
Det var jobbigt och jag ville inte träffa föräldrarna. Pappan i familjen kom och hotade oss i personalen. Det är också jobbigt när man bor vid sin arbetsplats. Allting kommer så nära en (B). Något jag stött på är olika åsikter inom arbetslaget. Även oro för eventuella hotfulla vårdnadshavare men att man faktiskt har en dialog med dem och förklara att man gör det för både barnets och familjens bästa. Av egna erfarenheter har reaktionerna från vårdnadshavare varit olika. Någon familj har tyckt att vi inte ska blanda oss i deras familjesituation (C).
Respondenterna identifierar problem olika beroende på tidigare erfarenheter. Vad som identifieras som problem är väldigt individuellt men kan kännas påfrestande och bär det med sig inför varje anmälan. Respondent (A) beskriver problem och dilemma utifrån sin egen säkerhet gällande exempelvis risken om att utsättas för en identitetskapning. De andra respondenterna känner mer oro för vårdnadshavarnas reaktion efter en anmälan.
Två av förskollärarna uttrycker att det finns en så kallad “gråzon”, vilket kan försvåra beslutet om att anmäla eller inte. Utifrån ”gråzonen” kan det tolkas huruvida förskollärarna har tillräcklig kunskap om vad som krävs eller anses tillräcklig för att göra en anmälan då det framkommit en stor osäkerhet bland respondenterna.
Något som jag också tycker är svårt är att det finns en gråzon om man ska anmäla eller inte, svårt att veta. Ibland kan det faktiskt vara så att vi behöver anpassa vår verksamhet till barnen på ett sätt så det blir bättre för dem, för alla barn är olika så det behöver inte vara att dem har det dåligt hemma för att dem är utåtagerande eller väldigt tysta (C).
Det finns tillfällen där det har varit någonting. Vi har inte kunnat se att barnet farit illa, att det har blivit fysiskt misshandlat, men vi tolkande in barnets signaler och vårdnadshavare fick kopplas in för att samtala och diskutera hur de behövde mer stöd för att bli trygga i sin föräldraroll, detta ledde inte till någon orosanmälan (D).
Att ha en god kommunikation med vårdnadshavare kan förhindra att det inte behöver gå så långt som en orosanmälan till socialtjänsten utan att hjälpen på förskolan med specialpedagog och andra stödgrupper kan vara tillräckliga för att hjälpa familjen. Vad som också framkom i intervjuerna var att några respondenter uttryckte oro för att för få anmälningar görs i förskolan. Detta kan bero på olika dilemman som kan uppstå inför en orosanmälan.
Jag tror man är lite försiktig. Jag har själv varit i en situation där vi på min avdelning hade ett barn som luktade illa och hade alltid smutsiga kläder. Då jag gick till chefen och förmedlade min oro för detta barn. Responsen jag fick från chefen var att vi på avdelningen skulle tvätta barnets kläder och fick ofta ha aktiviteter i vattenrummet (A).
Dilemma som jag själv har stött på är om man har en tidigare kontakt med familjen även utanför förskolans verksamhet och måste ta ställning till att göra en anmälan eller inte. Sådana här dilemman kan också påverka att orosanmälan uteblir. Fast man måste ändå tänka på barnets välbefinnande (D).
Något som jag också tycker kan vara ett dilemma är att man oftast har en väldigt bra och tät kontakt med föräldrarna. Vilket kan göra att man tänker efter en extra gång innan en orosanmälan görs. Däremot måste man tänka på att det är för barnet och deras bästa (C).
5.4.1 Analys
I detta kapitel presenteras analys av ”Kännetecken hos barn som far illa” samt ”Problem och dilemman som kan uppstå inför anmälan”. Det som framkommit i intervjuerna beträffande kännetecken på barn som far illa är att barn reagerar olika i svåra situationer. Respondenterna i vår studie har erfarenhet av att barn som farit illa i hemmet har ändrat beteende vilket övergått till ett utåtagerande. Detta kan kopplas till en otrygg ambivalent anknytning hemifrån. Broberg et al (2012) belyser att barn i denna kategori kan uppfattas klängiga, krävande eller utåtagerande. Vårdnadshavarna är inte alltid tillgängliga när barnet behöver dem, då vårdnadshavarna har ett oförutsägbart beteende och samspelet sker i hög grad på de vuxnas villkor. Om barnets signaler inte blir besvarade kan detta leda till minskat förtroende av sin egen förmåga vilket kan påverka barnets utforskande av omgivningen. Förskolan ska vara den trygga basen och därför är pedagogernas kunskap och handlingar väsentliga för att kunna upptäcka och tolka in barnens signaler.
Det finns både verbal och icke verbal kommunikation som visar tecken på hur barnet mår. Precis som Lundsbye (2000) beskriver, kan kommunikation även vara signaler som rörelse, lukt, klädsel och behöver inte alltid vara tal. Som framförts tidigare behöver det inte bara vara barnets signaler som ska uppmärksammas utan även hela familjen. Att ha en öppen och förtroendefull relation till vårdnadshavare kan hjälpa till att förstå barnet och dess handlingar i olika situationer på förskolan. Detta medför att förskolläraren och vårdnadshavare kan få en bättre förståelse för varandra och då kan förskollärarna vara en stöttepelare när det behövs. Kommunikationen kan antingen uppfattas som hjälp vid en trygg relation med professionella i sitt yrke som förskollärare eller så kan det uppfattas som ett hot, då familjens angelägenheter är deras egna utifrån sina perspektiv. Respondenterna uppfattade att detta händer i förskolan eftersom vårdnadshavare reagerar olika då de fått reda på att det skett en orosanmälan för att hjälpa barnet och familjen. Några av vårdnadshavarna tar gärna emot hjälpen för att inom familjen själv försöka lösa den svåra situation de befinner sig i medan andra ser det som ett hot och börjar trakassera pedagogerna på förskolan.
I den andra principen av Watzlawics (2011) kommunikationsteori nämner han att all kommunikation har ett innehåll. Desto mer man kommunicerar blir konversationen mer betydelsefull och kan stärka befintliga relationer. Därmed blir det väsentligt att ha en kontinuerlig och tillitsfull dialog med vårdnadshavarna.
Enligt Dahlkwist (2013) kan konversationer missförstås av varandras tolkningar och uttryck. En enda liten rörelse i ansiktsuttrycket etc, kan göra balansen ojämn och kan uppfattas som underlägsenhet/överlägsenhet av den andra. Efter fördjupning i Watzlawick (2011) kommunikationsteori om komplementär kommunikation kan tolkningen bli en ojämlikhet där påföljden blir olika maktrelationer mellan förskollärarna och vårdnadshavarna. För att få en dialog där båda parterna känns jämställda gäller det som förskollärare att vara professionell i sin yrkesroll och ha ett objektivt förhållningssätt gentemot vårdnadshavare samt att vara lyhörd för deras känslor och tankar. Detta stämmer med Watzlawick (2011) teori om den symmetriska kommunikationen.
Utifrån resultatet av intervjuerna blir det tydligt att problem/dilemman uppfattas olika beroende på förskollärarnas tidigare erfarenheter och upplevelser. Dels kan dilemma inför en anmälan vara utlämnandet av personliga uppgifter som kan leda till identitetskapning. Det kan också vara att man värnar om sin egen säkerhet på så sätt att man är rädd för eventuella hot och är då kanske lite försiktig för att göra en anmälan. Även splittrade åsikter inom arbetslaget kan göra
det svårare att avgöra vilket beslut som ska tas. Problem som också tagits upp är att chefen har det yttersta ansvaret för orosanmälan. Skiljer åsikterna åt så har man fått lösa situationerna på avdelningen istället. En annan svår situation är när en tidigare befintlig kontakt med vårdnadshavare finns. Då kan det bli en fråga om lojalitet och man riskerar vänskapen.
Respondenterna tar upp att det finns en ”gråzon” när det ska göras en anmälan eller inte. Detta baseras på pedagogernas egen uppväxtmiljö samt tidigare erfarenhet inom yrket. En av de intervjuade nämner att när det gäller barn som är mer utåtagerande måste de titta på verksamheten och inte bara på barnet. Det kan hända att barnet inte blivit tillräckligt utmanat och stimulerat i verksamheten. Den andra respondentens utsaga tyder på att all kommunikation är nödvändig. I den första principen av Watzlawick (2011) nämner han att det är omöjligt att inte kommunicera med varandra. Det finns någon form av information i alla beteenden, även det icke verbala.
5.5 Sammanfattning
Studiens syfte var att studera kunskap om några förskollärares uppfattningar kring deras agerande beträffande barn som far illa. Studien belyser även vilken kunskap förskollärarna har kring sin anmälningsskyldighet i förskolan och vilka problem eller dilemman de kan konfronteras med vid en anmälan. Resultatet av hur några förskollärare hanterar misstanke kring barn som far illa är att uppmärksamma barnets signaler på huruvida de mår och lyssna in barnet. Kännetecken på barn som far illa är olika men alla typer av misshandel så som fysisk, psykisk samt emotionell är inkluderade i begreppet enligt respondenterna. Respondenterna anser att de har god kunskap om sin anmälningsskyldighet och därmed vet hur de ska agera inför en anmälan. Däremot önskar de en kontinuerlig uppdatering. Kommunikationen med både arbetslaget och chefer är en betydelsefull del i arbetet med barn som far illa. Att höra sina kollegors tidigare erfarenheter kring ämnet kan underlätta den egna förmågan att hantera situationen. Det belyses även att en god kommunikation med vårdnadshavare är av betydelse för att ha en öppen och tillitsfull dialog. Respondenterna anser också att en alldeles för tät kontakt med vårdnadshavare kan vara ett dilemma utifall en orosanmälan skulle behöva göras inom familjen om det finns en god relation som man inte vill skada. Däremot är det viktigt enligt respondenterna att tänka på vad som är bäst för barnet. En pedagog nämner även att bristen på samarbetet mellan socialtjänsten och förskolan kan upplevas som ett problem då hon
kände sig ifrågasatt och informationen som gavs togs inte på fullaste allvar. Oron för hur vårdnadshavarna ska reagera efter en anmälan finns också hos respondenterna.
6. Diskussion
I följande avsnitt diskuteras val av metod samt det resultat som framkommit i relation till tidigare forskning och litteratur. Här presenteras tankar och funderingar kring resultatet utifrån den tidigare forskningen. Kapitlet avslutas med förslag till vidare forskning.
6.1 Resultatdiskussion
De intervjuade förskollärarna berättar att de har kunskap om sin anmälningsskyldighet men samtliga efterlyser mer information och uppdateringar kontinuerligt under åren. I resultatet uppmärksammades bristfällig kunskap om skyldigheter och rättigheter gällande anmälningsplikten, problematiken av barn som upplevt en otrygg anknytning i hemmet samt förskollärarnas hantering kring det.
6.1.1 Den betydande rollen som förskollärare
Utifrån resultaten och den tidigare forskningen har det blivit tydligt hur viktig förskollärarens roll är för barnet i förskolan. Förändringar i samhället har gjort att barnen spenderar mer tid i förskolan och därmed har kraven på förskolepersonalen blivit större. De har också fått ett större omsorgsansvar som betyder att de ska kunna upptäcka och uppfatta de signaler barnen försöker förmedla (Olsson, 2011). Först efter att ha varit verksam i förskolan ett antal år såg en av respondenterna andra tecken på barn som farit illa än just den synliga misshandeln. Enligt Toro & Tiirik (2014) är det av stor vikt att förskollärarna uppmärksammar tidiga tecken och signaler på när ett barn far illa och fortsätter processen för att skydda och förhindra den fortsatta försummelsen av barnet. Erfarenhet samt kommunikationen med andra pedagoger väger tungt när det gäller att upptäcka barns signaler. Förskollärarna i vår studie har sett barn som signalerat på olika sätt när de inte mår bra. Beteendet hos några barn har förändrats, ofta till ett utåtagerande. I vissa fall har barnen själv kommit och berättat vad de har upplevt.
Resultatet i vår studie visar att kunskap finns men kan hela tiden förbättras. Genom att ha bra kommunikation med sina medarbetare samt chefer är essentiellt kring en orosanmälan. Av egna erfarenheter har det upptäckts att cheferna sällan är ute i barngrupperna som är förståeligt på
grund av många andra arbetsuppgifter, så här är kommunikationen av stor betydelse för att kunna förmedla en så tydlig bild av situationen som möjligt.
Resultatet i vår studie visar att kunskap finns men behövs förnyas kontinuerligt på grund av nya lagar och vidare forskning tillkommer inom detta ämne. Resultatet från Toro & Tiiriks (2014) studie visar däremot att tydliga färdigheter och riktlinjer saknas om identifiering av barn som far illa. Kunskapen om anmälningsplikten har de intervjuade förskollärarna fått från sin utbildning men främst den yrkesmässiga erfarenheten genom åren. Brist på kunskap om anmälningsplikten är även en av tre förklaringar enligt Cocozzas (2007) studie varför för få orosanmälningar görs i förskolan. Utifrån vårt resultat av att det görs för få anmälningar kan bero på precis som Cocozza (2007) nämner att förskolepedagogerna är försiktiga på grund av konsekvenserna av att göra en anmälan.
6.1.2 Anknytningens betydelse
Eftersom barn spenderar mycket av sin tid på förskolan är det pedagogernas uppgift att barnen får en trygg anknytning till förskolan. Att ha en bra anknytningsperson på förskolan kan vara av största vikt, speciellt för de barn som faktiskt har en otrygg anknytning till sina vårdnadshavare. Enligt DeMulder (2000) underlättar det för barnet när de har en trygg anknytning hemifrån men är ingen förutsättning för att få en trygg anknytning med en pedagog på förskolan. Resultatet från vår studie visar att några av de intervjuade förskollärarna reagerade på att barn med otrygg anknytning ofta ändrade beteende till ett mer utåtagerande. Precis som i DeMulder (2000) studie visar resultatet att barn med otrygg anknytning hade sannolikt svårare att få kontakt med kompisar och att deras beteende förändrades till ett mer utåtagerande. Eftersom barnen har svårt med relationer till både de vuxna och barnen på förskolan påverkar detta barnets sociala och emotionella utveckling. Commodare (2013) belyser att de barn som bland annat haft svårt att skapa relationer på förskolan får en svårare inlärningsförmåga senare under uppväxten. Pedagogerna på förskolan som tidigare nämnts har idag en betydande roll för att barnet ska få en så trygg bas som möjligt för att våga gå ut och undersöka sin omgivning. En av respondenterna belyser hennes egna betydande roll som förskollärare för att kunna förhindra att barn far illa. Backlund et al (2012) studie visar att pedagogerna har en tydlig uppfattning om sig själva som viktiga aktörer i det preventiva och stödjande arbetet kring barn
som far illa. Som förskollärare är det viktigt att få bort barnets negativa förväntningar som de fått med sig hemifrån genom en otrygg anknytning samt låta barnet få nya positiva upplevelser från förskolan.
6.1.3 Problem och dilemma kring anmälningsplikten
Alla respondenter har på olika sätt uttryckt att det är påfrestande att göra en anmälan. Det kan handla om känslan av osäkerhet, rädsla för hur vårdnadshavare ska reagera samt oro för att känsliga uppgifter ska läckas ut på grund av identitetskapning. Även Hindberg (2006) beskriver att det är svårt att hantera de känslor man får om vetskapen av att barn far illa och starka känslor uppkommer inför att behöva göra en anmälan. Något som också tas upp i resultatet är att förskollärarna upplever känslor av en ”gråzon”. Även deras skilda uttryck kring ”gråzonen” är olika beroende på tidigare erfarenheter och ens egna uppfattningar om en osäkerhet kring anmälan. Två av respondenterna nämner att den goda och täta
föräldrakontakten som oftast finns på förskolorna kan vara ett hinder för att göra en anmälan. Det behöver inte vara en redan befintlig relation utan en relation som skapats på förskolan. Hindberg (2006) anser att på grund av den täta föräldrakontakten kan lojaliteten till
vårdnadshavare ta över och en orosanmälan uteblir. Utifrån ovanstående resultat gäller det som professionell förskollärare att vara neutrala i vår yrkesroll samt att ha ett kritiskt förhållningssätt är av stor betydelse för att kunna hjälpa barn som far illa. Däremot så anser Backlund et al (2012) att en god och tät kontakt mellan pedagoger och vårdnadshavare är nyckeln till ett bra arbete kring barn som far illa. I professionen som förskollärare är
kontakten till vårdnadshavarna av god vikt men det måste samtidigt finnas en balans mellan de båda förhållningssätten som Hindberg (2006) och Backlund et al (2012) nämner i sina studier.
6.2 Metoddiskussion
Vår studie baseras på en liten andel förskollärares egna erfarenheter och uppfattningar kring barn som far illa och anmälningsplikten i förskolan. Intervjuerna utgick ifrån respektives vfu-förskola dels för att de intervjuade skulle känna sig bekväma i sin egen miljö samt att kunna
tolka både den verbala och icke verbala kommunikationen. De utvalda pedagogerna är förskollärare eftersom de ska besitta en kompetens som kan jämföras med oss själva i vår framtida profession. Enligt Denscombe (2009) är erfarenhet och kompetens ytterst viktigt inom det område som ska undersökas. Vi bestämde oss för att utföra våra intervjuer på förskolan eftersom det redan finns en befintlig relation med pedagogerna där både vi och de känner trygghet och tillit till varandra och kan därför föra en god dialog kring detta ämne som uppfattas som känsligt. Vid genomförandet av intervjuerna var båda två närvarande,dels för att kunna diskutera efteråt för att se hur vi uppfattat intervjun och dels att den ena gjorde fältanteckningar medan den andra kunde koncentrera sig på respondenternas kroppsspråk och mimik. Under intervjuerna väcktes fler tankar hos oss vilket medförde ytterligare frågor än vad som ursprungligen var i vår intervjumall. I de första intervjuerna som genomfördes upplevdes att det blev mer som en diskussion kring ämnet. På grund av den korta tiden till att genomföra studien begränsades urvalet till endast förskollärarna, vi hade gärna sett ett större perspektiv kring ämnet genom att få ta del av både barnskötarnas erfarenheter såväl som förskolechefens roll.
6.3 Vidare forskning
Resultatet i studien belyser att förskollärarna uppfattar de barn som utsätts för någon form av misshandel eller barn som lever under omsorgssvikt ofta ändrar beteende till ett mer
utåtagerande eller precis tvärtom, inåtvänt beteende. Därför hade det varit intressant att studera hur barnen påverkas av dåliga hemförhållanden. Även pedagogernas uppfattning kring dessa barn i förskolan om de blir inkluderade/exkluderade i barngruppen och hur verksamheten arbetar med inkludering/exkludering. Vidare hade det varit intressant att undersöka hur vårdnadshavarna upplever anmälningsplikten och deras känslor och tankar kring det. Något som också blev tydligt i studien var att förskollärarna uppfattade att de fått för lite kunskap i skolan och hade därför varit intressant att forska vidare om
förskollärarutbildningen och barnskötarutbildningen för att se vilken kunskap som förmedlas inom ämnet barn som far illa och anmälningsplikten samt varför det inte är en större
Referenser
Alvehus, Johan (2013). Skriva uppsats med kvalitativ metod: en handbok. 1. uppl. Stockholm: Liber
Broberg, Malin, Hagström, Birthe & Broberg, Anders (2012). Anknytning i förskolan: vikten
av trygghet för lek och lärande. 1. uppl. Stockholm: Natur & Kultur
Cocozza, Madeleine (2013). Barn far illa!: en analys av bristerna i samhällets familjebygge. Stockholm: Carlsson
Cocozza, Gustafson & Sydsjö (2007) Who suspects and reports child maltreatment to Social Services in Sweden? Is there a reliable mandatory reporting process? European Journal of
Social Work Volume 10 issue 2, 2007
http://www-tandfonline-com.proxy.mah.se/doi/abs/10.1080/13691450701317996
2017-04-12
Commodari, Elena (2012) Preschool teacher attachment, school readiness and risk of learning difficulties. Early Childhood Research Quarterly Volym 28 issue 1, 1 st Quarter 2013
http://www.sciencedirect.com.proxy.mah.se/science/article/pii/S0885200612000348
2017-04-20
Dahlkwist, Matts (2012). Kommunikation. 6. uppl. Stockholm: Liber
Denscombe, Martyn (2009). Forskningshandboken: för småskaliga forskningsprojekt inom
samhällsvetenskaperna. 2. uppl. Lund: Studentlitteratur
Demulder, Elizabeth K, Denham, Susanne, Schmidt, Michelle & Mitchell, Jennifer. Q-sort assessment of attachment security during the preschool years: Links from home to school Developmental Psychology 2000, Vol. 36, No' 2, 274"-2S2
http://search.proquest.com.proxy.mah.se/docview/614350330?accountid=12249
2017-04-12
Gilbert, Ruth, Spatz Widom, Cathy, Browne, Fergusson, Kevin David, Webb, Elspeth, Janson, Staffan (2008) Burden and consequences of child maltreatment in high-income countries. The Lancet Volume 373 issue No. 9657, 3rd January 2009
http://www.sciencedirect.com.proxy.mah.se/science/article/pii/S0140673608617067
2017-04-18
Hindberg, Barbro (2006). Sårbara barn: att vara liten, misshandlad och försummad. 1. uppl. Stockholm: Gothia
