Examensarbete i socialt arbete Malmö högskola Socionomprogrammet, 140 p. Hälsa och samhälle Socialpedagogisk inriktning 205 06 Malmö Hälsa och samhälle
Maj 2007
RÄTTEN ATT FÅ VARA
BARN
En studie av barngruppsverksamheters arbete med
barn som växer upp med missbruk, psykisk ohälsa eller
våld.
HÖGBERG EKHOLM, ALEXANDRA
OLSSON, MARLÉNE
RÄTTEN ATT FÅ VARA
BARN
En studie av barngruppsverksamheters arbete med
barn som växer upp med missbruk, psykisk ohälsa eller
våld.
THE RIGHT TO BE A
CHILD
A study of social work with children´s groups for
children growing up with chemical abuse, mental illness
or violence.
HÖGBERG EKHOLM, ALEXANDRA
OLSSON, MARLÉNE
Högberg Ekholm, A & Olsson, M. Rätten att få vara barn. En studie av
barngruppsverksamheters arbete med barn som växer upp med missbruk, psykisk ohälsa eller våld. Examensarbete i socialt arbete 10 poäng. Malmö högskola: Hälsa och Samhälle, enheten för socialt arbete, 2007.
Vi har studerat och beskrivit tre olika verksamheter som arbetar med barn som växer upp i en hemmiljö vilken präglas av missbruk, psykisk ohälsa eller våld. Syftet med vår studie är att undersöka socialarbetarnas beskrivningar av hur de bemöter dessa barn och den problematik de lever med och vilka faktorer som, enligt de yrkesverksamma, gör att vissa barn klarar svåra uppväxtförhållanden bättre än andra. Studien grundar sig på informanternas personliga uppfattningar av den verksamhet de arbetar inom. Vi har sedan kopplat studiens resultat till tre olika teorier för att se om man kan se ett samband mellan teori och praktik. Vi fann i vårt resultat att alla informanter berättar om att deras roll i verksamheten är att motivera och stödja barnen i deras utveckling och att de aldrig kan påtvinga barnen en förändring utan att den måste komma inifrån dem själva. Under
intervjuerna har alla framhävt vikten av att stärka och lyfta fram olika
skyddsfaktorer hos barnen. Alla har särskilt betonat betydelsen av det sociala nätverket för barnen, att de har minst en vuxen person i sin närhet att vända sig till.
Nyckelord: barngruppsverksamhet, våld, psykisk ohälsa, missbruk, föräldrars omsorgsförmåga, signifikanta andra, salutogenes och anknytning.
Förord
Vi har under uppsatsen kommit i kontakt med fyra socialsekreterare som arbetar med barn som växer upp i en hemmiljö vilken präglas av missbruk, psykisk ohälsa eller våld. Vi vill i detta förord först och främst rikta ett stort tack till
informanterna som har ställt upp på intervjuer och bidragit med sin kunskap och erfarenhet till vår studie.
Dessutom vill vi tacka vår handledare Margareta Cederberg. Vi vill också tacka Marianne Nilsson som har hjälpt oss med korrekturläsning.
Sist men inte minst vill vi tacka våra familjer och vänner för deras hjälp och stöd när det har känts stressigt och jobbigt.
Högberg Ekholm, Alexandra Olsson, Marléne
Innehållsförteckning
Förord ... 3 1. Inledning ... 6 1.1 Problemformulering... 7 1.2 Syfte ... 8 1.3 Frågeställning ... 8 1.4 Metod... 8 1.4.1 Datainsamling ... 91.4.2 Bearbetning och analys av data ... 9
1.4.3 Problematisering av intervju...10
1.4.4 Undersökningens representativitet...10
1.4.5 Etiska överväganden ...11
2. Litteraturgenomgång ...11
2.1 Historik ...11
2.2 Barnperspektivet - Barnets bästa ...12
2.3 Föräldrars omsorgsförmåga ...13
2.4 Socialarbetarens betydelse i arbetet med barn och ungdomar ...14
2.5 Definitioner ...14 2.5.1 Våld...14 2.5.2 Missbruk...15 2.5.3 Psykisk ohälsa...15 3. Teori...15 3.1 Salutogenes ...16 3.2 Symbolisk interaktionism ...17 3.3 Bowlbys anknytningsteori...19 4. Tidigare forskning ...20
4.1 Forskning om risk- och skyddsfaktorer ...20
4.2 Forskning om arbete med barn i utsatta situationer...21
4.3 Ersta Vändpunkten ...22 5. Resultat av intervjuer...24 5.1 Körsbärsdalen...24 5.1.1 Verksamheten ...24 5.1.2 Yrkesrollen ...25 5.1.3 Barnen ...26 5.1.4 Arbetet...26 5.2 Bråkmakargatan...30 5.2.1 Verksamheten ...30 5.2.2 Yrkesrollen ...31 5.2.3 Barnen ...32 5.2.4 Arbetet...34 5.3 Villa Villekulla ...34 5.3.1Verksamheten ...35 5.3.2 Yrkesrollen ...36 5.3.3 Barnen ...36 5.3.4 Arbetet...37 6. Analys...40 6.1 Verksamheten...40 6.2 Yrkesrollen...41 6.3 Barnen ...42 6.4 Arbetet...44
5
7. Sammanfattning ...45
8. Slutdiskussion ...47
9. Referenser...51
1. Inledning
”Kära dagbok,
Det är tur att jag har Dig för det finns ingen annan jag kan prata med. Absolut inte pappa. Hans ögon är redan så ledsna när han ser på mig. Ibland klappar han mig på kinden och säger at jag är duktig. Han måste arbeta så mycket. Han säger att han är tvungen till det.
Det är kväll och jag sitter i min säng. De tror att jag sover. Jag måste skriva för att jag gråter. Det finns ingen annan som tröstar mig. Pappa klappar mig, men säger ingenting. Mamma ser det inte.
I morse vaknade jag av hög musik. Klockan var 10 och ingen hade väckt oss. Hade pappa gått utan att väcka oss? Jag gjorde varsin macka åt mig och Patrik. Jag sa till Patrik att klä på sig. Mamma kom ut ur duschen. Jag frågade om hon tänkte gå till jobbet. Hon snäste åt mig att hon tänkte det.
När jag gick till skolan tänkte jag på om någon skulle se henne så där. Får hon sparken då?
Hela dagen hade jag ont i magen. Jag tänkte hela tiden på mamma. Jag ville hem och kolla, men samtidigt ville jag bort, bort.
På rasten såg jag Patrik stå längst ut på skolgården. Han tittade efter mig, men jag låtsades inte om det. Jag gick in istället.
Patrick ville inte gå på fritids, utan gick med mig hem. Han gick tätt, tätt intill mig på hemvägen. Vi hoppades att mamma inte skulle vara hemma.
Att hon gått till arbetet och skulle komma hem och laga mat sedan.
När vi kom hem vågade vi inte känna om dörren var öppen. Till slut provade jag och den var låst! Hon var inte hemma och vi pratade om att göra varm
choklad och läsa tidningar i sängen. Patrik blev så glad! Jag låste upp och vi gick in. Det var tyst men rörigt. Mammas kläder låg överallt. Mamma satt i köket. Jag blev jätterädd. Hon hängde över köksbordet och hade druckit två flaskor vin. Bredvid stod en askkopp full med fimpar. ”Välkomna hem”, sa hon, ”vänta ska jag ordna något”. Hennes röst var så där konstigt hög och stor och sluddrig. När hon reste sig föll hon framstupa, rakt ut på köksgolvet. Vi skrek. Jag trodde att hon dog. Hon bara låg där. Det var hemskt. När jag böjde mig över henne började hon skratta, sitt konstiga skratt. Patrik sprang ut ur rummet. ”Mamma, du måste gå och lägga dig”, sa jag. ”Herregud, jag har rökt för mycket”, sa hon och kröp hela vägen in till sin säng. Jag satte hinken på golvet bredvid henne för det har pappa sagt att jag ska göra. Jag drog ner gardinen och stängde. Det luktar så illa när hon har hållit på så där. Överallt. Sedan blev det tyst.
Jag gjorde choklad till mig och Patrik och lånade honom min tidning. Han satt i min säng medan jag städade och torkade upp alltihop. Badrummet och köket var värst. Jag måste göra det fint så att pappa inte skulle märka något. Jag gömde flaskorna och försökte spola ner fimparna. Pappa får inte bli arg och ledsen när han kommer hem. Tänk om han inte vill komma hem till slut????
Godnatt kära dagbok
Linda” Citerat från Rädda Barnens handbok om hur man kan arbeta i gruppverksamheter
1.1 Problemformulering
”Är det inte så att livet i sig självt bär med sig en oändlig mängd svårdefinierade kunskaper om hur man hanterar problem och svårigheter?” (Berglund, 2000, s 15) Många barn som växer upp i Sverige idag far illa till följd av allvarliga brister i föräldrastödet. Trots att svenska lagar reglerar att barn inte får vanvårdas finns det fortfarande inte tillräckliga metoder för att se när ett barn far illa i hemmet.
Bristande föräldraomsorg innefattar allt som kan hindra ett barns utveckling, till exempel svårigheter som våld, missbruk eller psykisk ohälsa i familjen. En sådan hemmiljö kan vara skrämmande och obegriplig för barnet.
Hindberg (1999) talar om tre regler som är vanligt förekommande i familjer med just missbruksproblematik men som vi, utifrån vårt intervjumaterial, anser även skulle kunna appliceras på familjer med våld eller psykisk ohälsa. Regel nummer ett är att inte tala om det verkliga problemet, varken i eller utanför familjen. Istället använder man sig av omformuleringar och osanningar som gör att barnet blir förvirrat och lär sig att inte lita på sin egen uppfattning. Regel nummer två är att inte lita på andra. Många av barnen har smärtsamma erfarenheter av föräldrar som konstant sviker löften vilket lär barnen att vuxna inte går att lita på. Regel nummer tre är att inte känna efter. För att kunna hantera sin situation börjar barnen så småningom att stänga av sina känslor. Hindberg (1999) menar att barn som inte får hjälp med att förstå sammanhangen i sin situation, bli av med sina skuldkänslor, lära sig tro på sina upplevelser och lära sig förstå sina känslor riskerar att få problematiska liv som vuxna.
Många kommuner erbjuder hjälp och stöd i form av barngruppsverksamheter. Här får barnen lära sig förstå sina föräldrars problematik och får hjälp med att hantera sin situation. De får möjlighet att prata med en vuxen om vad de har varit med om och även träffa jämnåriga barn i liknande situation som de kan dela erfarenheter och kunskaper med.
För barn som inte har tillräckligt stöd från vårdnadshavare och den sociala
omgivningen, har de yrkesgrupper som tar emot dem stor betydelse. Som blivande socionomer har vi ett genuint intresse för ämnesområden som behandlar barn och deras villkor i samhället. Vi har som yrkesverksamma inom det sociala arbetet en skyldighet att kunna utreda och handla i enlighet med barnets bästa.
Barnperspektivet har stegvis vuxit fram och idag ser man barn som självständiga individer med egna rättigheter och behov. Enligt barnkonventionen ska barnets bästa alltid sättas främst vid alla insatser som omfattar barn.
Berglund (2000) menar att man allt oftare studerar erfarenheter från barn som, även om de växt upp med uppenbara svårigheter, ändå har lyckats få funktionella liv. I boken Social pedagogik (2000) lyfter han fram vad som är karaktäristiskt för dessa människors handlingsmönster och personliga förutsättningar samt vilka faktorer som bidragit till att de ändå lyckats kompensera för sina svåra uppväxtvillkor och hur man som socialarbetare kan arbeta med dessa. Med denna studie vill vi fördjupa kunskapen och förståelsen kring barn som saknar det stöd och den trygghet som för många andra barn är en grundläggande självklarhet under uppväxten.
Undersökningen behandlar hur man som yrkesverksam arbetar med dessa barn inom tre olika verksamheter som vänder sig till barn som växer upp med föräldrar som brister i sin omsorgsförmåga då de har psykisk ohälsa, missbrukar alkohol eller andra droger eller utövar misshandel i hemmet. Vi ämnar även undersöka de yrkesverksammas syn på om det finns några framträdande faktorer som påverkar hur barnen hanterar sin situation.
Vi kommer att koppla och analysera empirin efter tre teorier: Antonovskys teori om salutogenes (Antonovsky, 2005), den symboliska interaktionismen och den signifikante andre (Trost & Levin, 1999) samt Bowlbys anknytningsteori (Andersson m.fl., 2001 & Lindén, 2004). För att öka förståelsen för vårt forskningsområde tar vi även upp barnperspektivet och föräldrars
omsorgsförmåga samt socialarbetarens betydelse. Utöver dessa presenterar vi en kort historik och redogör för tidigare forskning inom området. I kapitel två presenterar vi även de definitioner som vi syftar till när vi talar om missbruk, psykisk ohälsa och våld.
1.2 Syfte
Vi har för avsikt att studera och beskriva tre olika verksamheter som arbetar med barn som växer upp i en hemmiljö som antingen präglas av missbruk, psykisk ohälsa eller våld. Verksamheternas studeras utifrån socialarbetarnas perspektiv. Syftet med studien är att undersöka socialarbetarnas beskrivningar av hur de bemöter dessa barn och den problematik de lever med och vilka faktorer som, enligt de yrkesverksamma, gör att vissa barn klarar svåra uppväxtförhållanden bättre än andra.
1.3 Frågeställning
Våra primära forskningsfrågor är:
1. Hur arbetar man inom verksamheterna Körsbärsdalen, Bråkmakargatan samt Villa Villekulla för barn som växer upp i en hemmiljö som präglas av
missbruk, psykisk ohälsa eller våld?
2. Vilka faktorer är det enligt de yrkesverksamma som gör att vissa barn inom dessa verksamheter ändå får ett fungerande liv och hur kan man som socialarbetare stödja dessa?
För att besvara dessa frågor vill vi undersöka informanternas synsätt på: - Verksamheten: hur verksamheten är utformad
- Yrkesrollen: hur personalens yrkesroll ser ut inom verksamheten
- Barnen: de yrkesverksammas erfarenheter av barnens uppväxtvillkor och deras syn på viktiga faktorer som stärker barnens livssituation
- Arbetet: hur de yrkesverksamma arbetar teoretiskt och praktiskt med barnen inom verksamheten
1.4 Metod
Vårt syfte med denna studie har varit att undersöka tre olika verksamheter som arbetar med barn som växer upp i hemmiljöer som präglas av missbruk, psykisk ohälsa eller våld. Vi har valt att kalla dessa verksamheter för Körsbärsdalen, Bråkmakargatan och Villa Villekulla. Vi gjorde ett medvetet val att ta kontakt med verksamheter som har specialiserat sig på en särskild problematik, det vill
säga arbete med barn och ungdomar som växer upp i familjer med missbruk, psykisk ohälsa eller våld, detta för att vi skulle kunna undersöka likheter och skillnader i informanternas arbete. Fokus i studien ligger på hur de professionella inom verksamheterna beskriver dessa barns uppväxtvillkor samt hur de bemöter barnen. Vi ville även ta reda på huruvida de professionella anser att det finns vissa faktorer som gör att en del barn klarar svåra uppväxtförhållanden bättre än andra och vilka dessa i sådana fall är.
1.4.1 Datainsamling
Vår första kontakt med informanterna skedde via telefon och e-post där vi berättade kort om studien. Efter att ha fått medgivande över telefon och e-post skickade vi informations- och samtyckesbilaga till informanterna som de skrev under och returnerade till oss. För att besvara vår forskningsfråga har vi samlat in empiriska data i form av kvalitativa forskningsintervjuer med professionella socialarbetare från de aktuella verksamheterna. Personliga intervjuer är en utmärkt metod för att få möjlighet att ta del av mer detaljerad information eller personliga åsikter och uppfattningar inom ett visst ämnesområde (Denscombe, 2000). Totalt har vi genomfört tre intervjuer, en inom varje verksamhet, med sammanlagt fyra professionella. Intervjuerna genomfördes på verksamheterna Körsbärsdalen, Bråkmakargatan och Villa Villekulla. Varje intervju var cirka 60 minuter lång och har bandats. Bandningen medför att intervjuaren kan fokusera på ämnet och informanten (Kvale, 1997). På grund av undersökningens relativt begränsade omfattning valde vi att begränsa oss till att utföra intervjuer på tre olika
verksamheter. Det hade dock varit intressant att göra en större studie, byggd på fler intervjuer, för att på så vis kunna göra vissa generaliseringar utifrån resultatet. Vi valde att använda oss av semistrukturerade intervjuer vilket innebär att
intervjuerna utgick från en intervjuguide med teman och underliggande frågor. Se bilaga 1, intervjuguide. Vi bestämde oss för denna modell eftersom vi redan innan undersökningen hade en viss förförståelse inom ämnesområdet samt för att vara säkra på att vi under intervjun täckte vår frågeställning (Rosengren & Arvidson, 2002). När vi skapade våra intervjufrågor använde vi oss av några av Kvales (1997) typer av intervjufrågor som är lämpliga för semistrukturerade intervjuer. Vi utgick från inledande frågor i varje tema för att sedan komplettera med uppföljningsfrågor där vi behövde vidare utveckling av svaren för att våra
forskningsfrågor skulle täckas upp. Andra typer som vi också använde oss av var tolkande frågor för att säkerställa att vi uppfattade informanterna korrekt samt tysta pauser för att ge informanterna tid att reflektera och fritt utrymme att utveckla sina svar.
1.4.2 Bearbetning och analys av data
Efter att vi genomfört våra intervjuer transkriberade vi dessa för att sedan göra en sammanfattning av var och en av dem. Vi ser en stor fördel med att ha bandat intervjuerna eftersom vi då har kunnat gå igenom materialet så många gånger som vi har ansett nödvändigt. När vi transkriberade intervjuerna följde vi i största möjliga mån informanternas exakta formuleringar. Vid sammanfattningen av utskrifterna strävade vi efter att vara så objektiva som möjligt, vi är dock
medvetna om att våra egna tolkningar oundvikligen har påverkat resultatet (Kvale, 1997).
I analysen av den insamlade datan utgick vi från de teman som vi strukturerat vår intervjuguide efter. Efter att intervjumaterialet ordnats efter teman sökte vi, i enlighet med studiens syfte, efter likheter och skillnader i informanternas beskrivningar för att undersöka om det går att finna mönster i dessa eller hur variationerna framträder. Informanternas beskrivningar analyserades sedan med hjälp av de teorier och begrepp som vi presenterar i kapitel två och tre. Syftet med de teoretiska kopplingarna var att inte enbart beskriva vad intervjupersonerna sa, utan att även teoretiskt, utöka förståelsen för barns uppväxt villkor och den yrkeskunskap som krävs hos dem som arbetar inom området.
Svensson och Starrin (1996) anser att analysen under en kvalitativ studie
oundvikligen påbörjas redan under insamlingen av data och att dessa två inte kan separeras. Forskaren kan omöjligt hålla sig helt objektiv till det han eller hon studerar utan att lägga in egna tolkningar och värderingar i resultatet. Detta kan uppfattas som instinktivt och ovetenskapligt men man kan inte bortse från att all forskning i grunden byggs delvis på intuition, menar Svensson och Starrin (1996). Vår uppfattning är att det som Svensson och Starrin (1996) benämner som
intuition snarare handlar om teoretisk och praktisk förförståelse och om diskurser. 1.4.3 Problematisering av intervju
Enligt Rosengren & Arvidson (2002) kan användandet av bandspelare vid intervjutillfällena kan ha påverkat informanterna negativt så att de kan ha svarat annorlunda än vad de hade gjort om vi inte bandat dem. Bandningen av
intervjuerna kan även ha haft en positiv effekt på tillförlitligheten då det inspelade materialet resulterade i att efterkonstruktioner och personliga uppfattningar av svaren kunde undvikas.
Även den så kallade intervjuareffekten kan ha påverkat resultatet (Rosengren & Arvidson, 2002). Hur vi som forskare bemötte informanterna, till exempel genom ansiktsuttryck, kroppsspråk eller muntlig interaktion, kan således ha spelat roll för hur han eller hon valde att besvara frågorna. Denscombe (2000) påtalar att det alltid finns en risk att den intervjuade svarar det som han eller hon tror att forskaren förväntar sig eller önskar. Det kan också finnas en ovilja att besvara vissa frågor på grund av att de är av känslig eller kontroversiell karaktär för intervjupersonerna. Vi hade uppe för diskussion om vi skulle skicka
intervjuguiden till informanterna innan intervjuerna. Vi beslutade oss dock för att inte göra detta eftersom vi ansåg att det ökade risken för att intervjuerna inte skulle generera i spontana och uppriktiga svar.
1.4.4 Undersökningens representativitet
När det gäller representativitet har vi i vår undersökning inte haft för avsikt att applicera våra slutsatser på en större population utan vi ville istället ta reda på hur professionella inom de verksamheter vi har valt att undersöka beskriver sitt arbete. Vi anser dock att vår studie ger en djupare förståelse för barn som växer upp med föräldrar som missbrukar, lider av psykisk ohälsa eller brukar våld. Vi tror även att undersökningen kan ge en klarare bild av hur man kan arbeta med barn och ungdomar som växer upp med den här sortens problematik.
1.4.5 Etiska överväganden
Vi har gjort ett medvetet val att inte intervjua barn utan istället rikta in oss på dem som arbetar med barnen. En av anledningarna till det är att den problematik som vi berör i studien är av väldigt känslig karaktär för de barn som lever med den och att en intervju hade kunnat innebära en omvälvande emotionell prövning.
Ytterligare en viktig aspekt att ta i beaktning är att barnen i det här sammanhanget befinner sig i en klientroll. Om vi hade gått in och samtalat med barnen är risken stor att de hade hamnat i en beroendeställning gentemot oss och känt sig pressade att ställa upp. De barnen som hade vågat öppna sig för oss hade eventuellt fått förhoppningar och förväntningar om hjälp från oss vilket inte hade varit vårt mål. För att säkerställa anonymiteten i studien har inte informanterna lämnat några uppgifter som är sekretessbelagda. Vi har skickat informations- och
samtyckesbilaga till informanterna, som de har läst igenom, skrivit under och sedan returnerat till oss. Både intervjupersonerna och de organisationer de tillhör har avidentifierats i det slutgiltiga resultatet eftersom vi inte ser något värde för uppsatsens syfte att redovisa verksamheternas riktiga namn. Vi har dock valt att ge både verksamheterna och informanterna fingerade namn, detta för att läsaren lättare ska kunna följa med i texten.
2. Litteraturgenomgång
Kapitlet inleds med en kort historik över den utvecklingen som har lett fram till dagens kunskapsläge. Sedan redovisar vi tre begrepp som vi anser är av betydelse i förhållande till vårt forskningsområde. Det första begreppet är barnperspektivet, som ska genomsyra allt socialt arbete som berör barn. Det andra är föräldrars omsorgsförmåga som är väldigt centralt för de verksamheter vi möter, eftersom de arbetar med barn som har en förälder som brister i sin omvårdnad. Det tredje och sista begreppet är socialarbetarens betydelse i arbetet med barn och ungdomar, som vi har valt att använda i syfte att betona vikten av hur man arbetar med barnen. Detta följs av, av oss utvalda, definitioner av våld, missbruk och psykisk ohälsa. Vårt val av definitioner grundar sig på att de har en heltäckande förklaring kring problematiken. I de fall där vi har använt oss av två definitioner är det för att vi tycker att den ena är för snäv för att vi ska kunna använda oss enbart av den.
2.1 Historik
1951 utvecklade psykoanalytikern John Bowlby, tillsammans med Mary Ainsworth, fil. dr. i psykologi, den så kallade anknytningsteorin som än idag ligger till grund för den största delen av forskning kring vikten av barns
anknytning till sina föräldrar (Werner & Smith, 2003). Bowlby menade att brister i anknytningen bidrog till emotionella, kognitiva och interpersonella svårigheter under uppväxten och även senare i livet. Bowlby upptäckte dock att vissa barn inte tog skada av dessa brister.
Under 1960- och 1970-talet gjordes fallstudier och retrospektiva undersökningar med fokus på främst riskfaktorer och negativa konsekvenser för barns utveckling (Werner & Smith, 2003). Med tiden ökade också intresset för vilka effekter som kan uppkomma ur olika trauman och riskfaktorer, till exempel hur föräldrars missbruk kan leda till för tidig födsel. I mitten av 1970-talet myntade
barnpsykiatrikern James Anthony tillsammans med barnpsykologen Norman Garmezy begreppet ”superkids” eller ”psykiskt osårbara barn” inom den
psykopatologiskt inriktade utvecklingspsykologin. De pekade då på hur vissa barn klarar svåra uppväxtförhållanden med hjälp av stärkande miljö- och
individfaktorer.Även Aaron Antonovsky, professor i medicinsk sociologi, inriktade sina studier på individer som har klarat sig bra och utvecklade därav teorin om salutogenes. En utförligare beskrivning av dessa två teorier kommer i kapitel tre.
I synnerhet under 1990-talet började man ställa de så kallade friskfaktorerna i centrum (Werner & Smith, 2003). Flertalet studier har fokuserat på barn som har växt upp med många riskfaktorer men som ändå har klarat sig bra genom livet med god psykisk hälsa. Det som förenar dessa barn är som vi nämnt ovan individuella och sociala skyddsfaktorer. Till exempel intelligens, kreativitet och förmåga att etablera sociala relationer, är faktorer som är utmärkande för dessa överlevare.
2.2 Barnperspektivet - Barnets bästa
Enligt svensk lag menas med barn, varje människa under 18 år (Ewerlöf m fl, 2004). Den som är 18 år eller äldre är myndig och har själv bestämmanderätt över sina ekonomiska och personliga förhållanden. Begreppet barn kan dock i vissa fall innefatta både underåriga och vuxna, till exempel i ärvdabalken eller
föräldrabalken.
Ewerlöf med flera (2004) talar om hur begreppet barnets bästa redan under 1900-talets början användes i svensk lag. I den tidens gällande ärvdabalk fanns då bestämmelser avseende vilken förälder som fick behålla barnen vid en eventuell äktenskapsskillnad. Om föräldrarna kunde komma överens om vem av dem som skulle behålla barnen, skulle detta gälla, så tillvida att det inte stred mot barnets bästa. I de fall där föräldrarna inte kunde enas, skulle domstol avgöra frågan med hänsyn till barnets bästa. Principen om barnets bästa överfördes på 1920-talet till lag om barn i äktenskap och sedan till föräldrabalken som uppkom år 1950. Begreppet barnets bästa infördes 1989 i FN:s barnkonvention. Den
grundläggande innebörden är att alla barn är självständiga individer med egna skyldigheter och rättigheter. Barn har ett fullt människovärde. Artikel 3 förklarar att barnets bästa alltid ska prioriteras vid alla insatser som rör barn (Ewerlöf m fl. 2004). Begreppet ska tillämpas vid åtgärder som vidtas av både privata
välfärdsinstitutioner och offentliga organ. Principen om barnets bästa ska genomsyra lagstiftningen men även vara vägledande vid alla praktiska åtgärder som innefattar barn.
Sverige antog barnkonventionen i september 1990 (Ewerlöf m fl 2004) och har därmed skyldighet att tillgodose dess krav i flera lagar, däribland föräldrabalken och socialtjänstlagen. Föräldrabalken innehåller bestämmelser gällande barnets rätt till omvårdnad, en god fostran och trygghet. Föräldrabalken reglerar även vem som är lämplig vårdnadshavare för barnet. Enligt socialtjänstlagen ligger det yttersta ansvaret för att barn och ungdomar ska få växa upp under trygga och goda förhållanden hos kommunen. Socialnämnden har som skyldighet att ingripa om de uppmärksammar ett barn som far illa i sin hemmiljö. Nämnden har också som skyldighet att vidta åtgärder om barnet självt, genom till exempel allvarlig kriminalitet eller missbruk, är socialt missanpassat.
Utöver kommunala verksamheter finns en mängd frivilliga organisationer som arbetar för barns rättigheter både i Sverige och världen över. Exempel på dessa är BRIS (Barns rätt i samhället), Rädda Barnen och UNICEF (the United Nations Children’s Fund) som är världens största barnrättsorganisation.
2.3 Föräldrars omsorgsförmåga
Föräldrars omsorgsförmåga fastställs av deras möjligheter att tillfredsställa barns behov enligt Hindberg (1999). Omsorgsförmågan bestäms av föräldrarnas
bakgrund, personlighet och av deras sociala nätverk.
Föräldern ska kunna prioritera sitt barns behov framför sina egna, ge trygghet, tillgivenhet, omvårdnad, skydd, uppskattning samt självförverkligande (Hindberg, 1999). Det är viktigt att det utvecklas ett samspel där föräldrarna uppfattar barnets signaler och svarar på dem. En stark anknytning mellan föräldrar och barn är av stor betydelse för barnets emotionella utveckling och det bästa skyddet mot vanvård, misshandel och försummelse.
När föräldrarna inte klarar av att uppfylla dessa behov hos sitt barn, talar
Hindberg (1999) om omsorgssvikt. Barn har ett stort behov av att kunna se livet som förutsägbart och begripligt. Detta kan vara svårt i familjer där en eller båda föräldrarna till exempel är psykiskt sjuka, har missbruksproblem eller där mamman misshandlas. Precis som vuxna har barn behov av att bemötas med respekt och kärlek men om barnet däremot möts av kritik, känslokyla och en negativ attityd, så att han eller hon känner sig värdelös och icke älskad, finns det risk för en negativ utveckling.
I grunden handlar omsorgen om att kunna se barnet som en egen individ med rättigheter och behov (Hindberg, 1999). Det är också viktigt att man som förälder sätter gränser för sitt barn, utan att använda sig av våld, hot eller bestraffningar. Hindberg (1999) skiljer på funktionella och dysfunktionella familjer. Den funktionella familjen har tydliga gränser mot omvärlden, kommunikationen är öppen, ärlig och tydlig både inom familjen och i förhållande till omvärlden. Man känner en gemensam respekt och tillit för varandra, beteenden och regler är föränderliga, det finns en tydlig rollfördelning mellan föräldrarna samt att gränserna mellan generationerna respekteras. Motsatsen till detta är den
dysfunktionella familjen, där det finns brister i funktionerna och det är avgörande för barnet hur många brister det är samt hur allvarliga och permanenta de är. Föräldrarnas egna uppväxtförhållanden och personlighetsegenskaper är avgörande för om familjen utvecklas till en funktionell eller dysfunktionell familj (Hindberg, 1999). Grunden för föräldrakompetensen läggs ofta under deras egen uppväxt. När föräldrar brister i förhållandet till sina barn är det något de saknar, till exempel trygghet, goda relationer, kärlek och positiv gemenskap. Ändå kan de som inte haft möjlighet att få uppleva detta klara föräldraskapet, om de till
exempel genom psykologisk bearbetning eller på annat sätt får hjälp med att bryta sitt mönster.
Det kan vara väldigt svårt att avgöra om ett barns behov är tillräckligt tillgodosedda (Hindberg, 1999). Vissa behov, framför allt de som är av
skada av att ett visst behov inte tillgodoses? Hur man ser på föräldrarnas omsorgsförmåga och barns behov är till viss del beroende av de allmänna värderingarna i samhället och hur stor kunskapsnivån är i fråga om barns utveckling och behov.
2.4 Socialarbetarens betydelse i arbetet med barn och ungdomar
Stig Arne Berglund forskar kring problemungdomar och hur de beskriver avgörande vändpunkter i sina liv. Han skriver i sin bok Social pedagogik (2000) om hur man når fram till de ungdomar som man som behandlingsarbetare vill ge hjälp och stöd.
Berglund (2000) talar om hur man sedan lång tid tillbaka framför allt letat orsaker till destruktiva beteendemönster i anknytningsteorin och den tidiga relationen med modern eller långvariga separationer och den frånvarande fadern. Han anser dock att denna förklaringsmodell är farlig då risken är att man istället för att utnyttja de resurser och möjligheter man har, stirrar sig blind på och bevisar den ”sanning” som man redan vet. Svåra uppväxtförhållanden behöver inte nödvändigtvis innebära ett problemfyllt liv som vuxen menar Berglund (2000). De flesta barn som har haft en komplicerad uppväxt blir ju uppenbarligen inte ”avvikare”. Det som ligger till grund för att dessa individer, trots svårigheter, fått till hyggliga liv är deras handlingsmönster, kompensationsstyrka och personliga förutsättningar. De har lärt sig att omvandla sina problem till positiva och stärkande
livserfarenheter.
Inom behandlingsarbetet är det viktigt att ha en god människosyn, ett öppet förhållningssätt och en positiv inställning. Socialpedagogiska förhållningssätt får ett allt större inflytande inom det sociala arbetet och behandlingen går alltmer ut på att hjälpa människor att kognitivt hantera sin situation och se lösningar snarare än problem. Berglund (2000) menar dock att många som arbetar socialt gör det utan att ha genomgått rätt utbildning eller utan att ha kunskap om korrekta termer och begrepp. Istället finns ofta det socialpedagogiska förhållningssättet naturligt integrerat i vårt vardagsliv och våra kulturella samspelsmönster. Många av
ungdomarna i Berglunds (2000) studie beskriver särskilda människor som fått stor betydelse för hur de hanterat sina livssituationer, människor som lyssnat på dem, trott på dem och ställt upp för dem. Han menar att betydelsen är avgörande för hur behandlingsarbetet lyckas.
2.5 Definitioner
En del av vårt syfte är att studera och beskriva tre olika verksamheter som möter barn som växer upp i en hemmiljö som präglas av våld, missbruk eller psykisk ohälsa. När vi i undersökningen talar om dessa tre begrepp åsyftar vi de definitioner som följer nedan.
2.5.1 Våld
Enligt Per Isdal (2001) är våld en skadande, kränkande eller skrämmande
handling som syftar till att påverka en annan person till att göra någonting mot sin vilja eller avstå från att göra någonting som han eller hon vill. Han inkluderar både fysiskt, psykiskt, sexuellt, materiellt och latent våld i sin definition. Isdal menar att våld är handlingar som tar plats mellan människor och där kärnan i
handlingen består av makt. Han menar att det är offrets upplevelse av utövarens handling som definierar våldet. I sin bok ”Meningen med våld” skriver han att våldet kan ses som ett kommunikationsmedel som består av tre delar: en
avsändare (personen som utövar våldet), en mottagare (den som våldet riktas mot) och ett budskap (våldet).
Hindberg (1999) menar att för ett barn som växer upp med våld i sin hemmiljö kan det innebära att han eller hon har blivit utsatt för misshandel, sexuella övergrepp, verbala kränkningar, bestraffning eller att barnet har bevittnat våld. 2.5.2 Missbruk
Nationalencyklopedins (1994) definition av missbruk är ”okontrollerad eller överdriven användning av något, vanligen alkohol, narkotika eller andra
substanser med euforiserande effekter” (bok 13, s 356). Enorm konsumtion eller ämnets beroendeframkallande effekt kan övergå till missbruk som kan vara av både fysisk som psykisk karaktär. I medicinska termer talar man om missbruk när bruket pågår trots att det skapar uppenbara problem.
Frid A Hansen (1995) menar att det inte är lätt att definiera vad missbruk är, att kunna dra en gräns mellan vad som är missbruk, bruk eller beroende av
berusningsmedel. Personens konsumtion ökar ofta gradvis och konsekvenserna av detta påverkar många gånger hans eller hennes omgivning. Enligt Hansen
definieras ofta missbruk utifrån omgivningens uppfattning: ”huruvida
förbrukningen bedöms som vanlig social trevnad eller uppfattas som plågsam för andra, beror ofta på vem i familjen eller umgängeskretsen man frågar” (Hansen, 1995, s 7).
2.5.3 Psykisk ohälsa
Inom den psykiatriska sjukvården använder man sig av två olika
klassificeringssystem för att diagnostisera psykisk ohälsa (Cederblad, 2001), DSM IV (Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders) som innehåller enbart psykiatriska diagnoser och ICD 10 (International Statistical Classification of Diseases and Related Health Problems) som omfattar både psykiatriska och somatiska diagnoser. För att bli diagnostiserad enligt en särskild diagnos krävs att ett visst antal kriterier, som är specifika för just det psykiatriska tillståndet,
uppfylls.
Enligt den landsomfattande Psyke kampanjen (2007) innebär psykisk ohälsa problem och lidande precis som fysisk sjukdom. Psykisk ohälsa innefattar ofta känslor av ångest, förvirring och nedstämdhet, något som de flesta råkar ut för till exempel vid en påfrestande livshändelse såsom en smärtsam förlust. När dessa känslor når en sådan styrka och pågår så länge att det blir svårt för en person att handskas med det vardagliga livet så har han eller hon blivit psykiskt sjuk.
3. Teori
Under denna rubrik tar vi upp teoretiska förklaringsmodeller som är relevanta för studiens syfte. Vi börjar med att beskriva teorin om salutogenes som fokuserar på
hur man kan stärka barns förmågor så att de upprätthåller god hälsa trots svåra påfrestningar i livet. Därefter redogör vi för den symboliska interaktionismen som pekar på hur människan är i ständig utveckling genom interaktionen med andra människor. Avslutningsvis tar vi upp Bowlbys anknytningsteori om vikten av föräldrarnas relation till barnet under dess första levnadsår. Alla tre teorierna ser vi som mycket relevanta inom det område som vi utforskar. Vi är medvetna om att teorierna skiljer sig avsevärt åt men det är också en av anledningarna till att vi har valt dessa, eftersom vi då kan ställa teorierna mot varandra när vi analyserar vårt resultat.
3.1 Salutogenes
Begreppet salutogenes har sitt ursprung i latinets salus, vilket betyder hälsa samt grekiskans genesis vilket betyder uppkomst eller ursprung. År 1979 arbetade Aaron Antonovsky (1991), medicinsk sociolog, fram den salutogena modellen. Denna visar varför vissa människor kan stå emot psykiska, fysiska och/eller sociala påfrestningar, utan att drabbas av ohälsa eller negativ utveckling.
Antonovskys modell utgår ifrån det ”friska” perspektivet och menar att den stora salutogena frågan är hur det kommer sig att en del människor som utsätts för samma risker som andra, ändå klarar av att upprätta hälsa.
Enligt Stefan Hult och Tommy Waad (Salutogenes, 2007) medför vissa faktorer en särskild risk som kan hindra eller motverka en individs utveckling. Exempel på sådana riskfaktorer är (citerat från Salutogenes, 2007):
- anknytningsproblem - brist på intellektuell
stimulans
- auktoritär uppfostran - tillåtande uppfostran, brist på
normer och regler
- försummande uppfostran (omsorgssvikt)
- inkonsekvent uppfostran - tidig exponering för problem
i familjen
- psykologiska problem för föräldrarna
- föräldrar med alkohol- och/eller drogmissbruk - kriminalitet hos föräldrarna - oenighet/missämja i
äktenskapet eller våld/misshandel
- skilsmässa eller separation - desorganiserad familj – familj
i upplösning
- avvikande syskon - stor familj och att vara
mellanbarn
Ingrid Claezon skriver i sin bok Mot alla odds (1996) om att skyddsfaktorer kan förbättra eller förändra en persons möjligheter att hantera risker i sin omgivning. En skyddsfaktor fyller inte enbart en positiv funktion i kritiska situationer utan kan även medföra en process som direkt motverkar risken att fara illa. Graden av skyddande faktorer kan vara avgörande för hur väl barn i utsatta situationer klara sig. Barn som har lyckats bevara en god hälsa har funnit resurser utifrån sina egna förutsättningar, i sig själva och i sin omgivning.
Exempel på sådana skyddsfaktorer är (citerat från Salutogenes, 2007): - god social kapacitet
- hjälpa andra
- humor
- significant other (betydelsefull vuxen, författarnas kommentar)
- planering, framförhållning - tillitsfulla och intima
relationer
- positivt självförtroende - klara gränser och subsystem
- vill prestera, göra sitt bästa - positiv föräldra- barn relation - framgång i skolan - stöd från mor- och
farföräldrar
- framgångsrik coping (sätt att hantera med- och motgångar,
författarnas kommentar) - stöd från syskon
- intelligens och kreativitet
- kompetenta kompisar
- hög aktivitet och energi - klara regler i hemmet
- hobbys och intressen - delade värderingar,
traditioner
- inre ”locus of control” (känsla av kontroll över sin situation, författarnas kommentar)
- god impulskontroll - optimism och framtidstro - stöd från lärare och andra
vuxna
Enligt Westlund och Sjöberg (2005) beskrev Antonovsky hälsa som ett kontinuerligt och sammanhängande förlopp, där ytterligheterna är hälsa och ohälsa. Det som avgör var individen befinner sig på kontinuumet hälsa/ohälsa är hur hög respektive låg ”känsla av sammanhang” (KASAM) personen har. Den formella definitionen av begreppet KASAM är: ”känslan av sammanhang är en global hållning som uttrycker i vilken utsträckning man har en genomträngande och varaktig, men dynamisk känsla av tillit till att (1) de stimuli som härrör från ens inre och yttre värld under livets gång är strukturerade, förutsägbara och begripliga, (2) finns tillgängliga, och (3) dessa krav är utmaningar, värda investering och engagemang”. (Antonovsky, 1991, s 41) Antonovsky (1991) menade att det krävs tre centrala och grundläggande begrepp för att en människa ska kunna uppleva en känsla av sammanhang: begriplighet, hanterbarhet och meningsfullhet.
Begriplighet syftar enligt Antonovsky (1991) på den information som upplevs som ordnad och tydlig snarare än kaotisk och oförklarlig. Det är den kognitiva komponenten som skapar förutsägbarhet med klara dokumenterade mål och riktlinjer och därmed framkallar trygghet och motverkar stress. Hanterbarhet innebär att kunna möta utmaningar, att ha vissa resurser under kontroll och att kunna lita på såväl egna som andras resurser. Den beskriver den subjektiva upplevelsen av att ha tillräckligt med resurser för att kunna möta olika situationer i livet. Genom att lyfta fram dessa resurser och förmågor stärks till exempel motivationen, självkänslan och livsglädjen. Meningsfullhet är
motivationskomponenten som hänvisar till vikten av att vara delaktig, det vill säga att livet har en känslomässigt värdefull innebörd som det är värt att investera energi och engagemang i. En mental föreställning om vad man konkret vill uppnå ger personen styrka att konfrontera utmaningar och kriser i livet.
3.2 Symbolisk interaktionism
Den symboliska interaktionismen är ett utgångsläge för hur den sociala verkligheten kan analyseras. Benämningen myntades på 1930-talet av Herbert Blumer men kopplas ofta samman med George Herbert Mead som är en av de mest kända teoretikerna inom den symboliska interaktionismen. Perspektivet bygger enligt Trost och Levin (1999) på fem huvudsakliga hörnstenar: interaktion är alltid social, vi interagerar med symboler, definitionen av situationen,
människan som aktiv och handlande samt att människan beter sig och befinner sig här och nu.
Med interaktion menas hur vi kommunicerar med hjälp av tal, kroppsspråk, tanke eller tystnad. Med andra ord interagerar vi praktiskt taget alltid med varandra, eller oss själva, även när vi inte säger någonting alls. Att symboler har stor betydelse inom denna teori framgår av namnet. Symboler kan förklaras som signifikanta och meningsfulla sätt att förmedla eller uttrycka ett budskap. Enligt de symboliska interaktionisterna är våra ord de mest uppenbara symboler vi använder oss av men även handlingar och beteenden samt föremål kan vara symboler. För att något ska kunna betraktas som en symbol krävs att det har en innebörd för oss och dem i vår omgivning. Definitionen av situationen är en viktig term inom den symboliska interaktionismen. Frasen ”Om människorna definierar eller varseblir situationen som verklig, så är den också verklig i sina
konsekvenser” (Trost & Levin, 1999, s 12) uttrycker tydligt dess innebörd. Hur vi definierar och därmed agerar på en situation är avgörande för hur situationen utvecklar sig. Människan är aktiv eftersom hon är del av en ständigt fortgående process. Ingen individ är statisk och inga egenskaper är stabila utan alla genomgår en kontinuerlig förändring. Man utgår från att människan gör, inte är. Den sista hörnstenen, här och nu, innebär att vi alla befinner oss i nuet. Vi kan inte se något som självklart annat än för stunden. Människans beteende är en produkt utav hela hennes förflutna, inte bara barndomen. Vår minnesbank av förfluten tid utökas var dag, var minut med nya erfarenheter.
Trost och Levin (1999) talar om hur det lilla barnet som föds in i den sociala världen inte är socialt från början utan blir det efter hand. Den sociala
utvecklingen sker gradvis genom att hon lär sig det talade språket men även att behärska andra symboler. Goldberg (1990) beskriver att barnet som nyfött agerar helt spontant utifrån sina biologiska behov. Hon kissar när hon är kissnödig, utan att reflektera över var kisset hamnar och hon skriker om hon är hungrig, oavsett om hon väcker alla i huset. Utifrån de reaktioner som det lilla barnets handlingar resulterar i lär hon sig mer och mer om sig själv och sin omgivning. Successivt, genom missförstånd och rätt uppfattade signaler, utvecklar hon förmågan att uppfatta betydelsen av symboler, att utföra uppgifter samt att tillfredsställa sina behov (Trost & Levin, 1999). Särskilt under den tidiga barndomen finns i barnets omgivning ett antal betydelsefulla personer som av symboliska interaktionister benämns som signifikanta andra. Dessa är personer som barnet lyssnar till, bryr sig om och tar efter. Ofta är det barnets föräldrar, syskon, en lärare eller en lekkamrat. På grund av att de signifikanta andra är personer som barnet bryr sig om så blir deras betydelse central för barnets jag och dess föreställningsvärld. Även om de signifikanta andra är som viktigast under den tidiga barndomen så har de dock stor betydelse livet igenom (Trost & Levin, 1999). Goldberg (1990) poängterar att det aldrig är en enstaka erfarenhet som avgör hur vi utvecklas utan att vår identitet ständigt förändras utifrån summan av de reaktioner vi får från åtskilliga signifikanta andra under hela vår livstid.
En människas uppväxt är alltså inte avgörande för hur hon formar sitt liv (Trost & Levin, 1999). Istället genomgår hon en kontinuerlig förändring under hela livet. Hennes jag är här och nu och påverkas och förändras hela tiden till följd av den sociala interaktion som ständigt äger rum och beroende på hur hon utifrån olika symbolers innebörd tolkar och agerar i olika situationer.
3.3 Bowlbys anknytningsteori
Anknytningsteorin bygger på psykoanalys, systemteori, etologi och kognitiv teori. Grundaren John Bowlby (Andersson m fl, 2001) var till att börja med
psykoanalytiskt skolad men breddade senare sin vetenskapliga grund. Bowlby menar att den tidiga barndomen har avgörande betydelse för hur individen utvecklas i framtiden. Under barnets första levnadsår utvecklar det ett särskilt beteendesystem. Detta grundar sig på barnets sökande efter närheten till en beskyddare och är det som Bowlby benämner som anknytning. Enligt anknytningsteorin är barnets tidiga relaterande till sina föräldrar, ur ett evolutionsteoretiskt perspektiv, ett sätt att betrygga sin psykiska och fysiska överlevnad. Den starkare föräldern har till uppgift att beskydda det svagare barnet. De psykologiska relationsmönster som finns mellan föräldrar och barn är
biologiskt betingade och syftar till människans överlevnad.
Enligt Andersson med flera (2001) identifierar barnet under det första levnadsårets andra hälft en eller några få vårdare, vanligtvis föräldrar eller vårdnadshavare, som sin trygga punkt. När barnet blir rädd eller gör sig illa så är det hos vårdaren/vårdarna som det söker närhet. I motsatt riktning håller även föräldrarna kontroll på barnet och säkerställer att det får den närhet som det behöver. Föräldrarna fungerar därmed dels som en trygg bas för barnet men är också de som ser till att barnet inte utsätts för eller utsätter sig för fara.
Vanligtvis fungerar modern som barnets primära anknytningsobjekt men det starkaste bandet kan även utvecklas till andra personer (Andersson m fl, 2001). Ibland kan fadern vara primärt anknytningsobjekt och ibland är det ett äldre syskon. När barnet är mellan ett halvt och ett år är anknytningen tydlig, då håller sig barnet nära sina föräldrar så fort det hamnar i en osäker situation. Efter att barnet har utvecklat anknytningen till ett primärt anknytningsobjekt följer en känslig period hos barnet. Denna känslighet håller i sig till barnet är cirka tre år gammalt och långvariga separationer under denna tid innebär en risk att barnets känsloliv skadas.
Den primära anknytningen blir enligt anknytningsteorin en prototyp för framtida relationer (Andersson m fl, 2001). Genom anknytningen bygger barnet upp en inre karta, en så kallad arbetsmodell, över förväntningar på det primära
anknytningsobjektet och på individen själv. Denna arbetsmodell styr sedan hur individen i framtiden uppfattar andra människor och hans eller hennes förmåga att utveckla och upprätthålla ömsesidiga mellanmänskliga relationer. När väl barnet har utvecklat ett primärt anknytningsobjekt och etablerat en arbetsmodell går denna inte att byta ut. Arbetsmodellen blir till ett beständigt mönster i
personligheten som inte utan vidare kan bytas ut genom till exempel rådgivning, upplysning eller att byta miljö. Till skillnad från negativa vanor som kan brytas genom medvetna beslut, behövs, för att ha en möjlighet att påverka ett så pass väletablerat mönster, djupgående behandling.
Mary Ainsworth, Bowlbys medarbetare, var den första som genom observationer av barn och mödrar i deras hemmiljö fann olika typer av anknytningsmönster mellan barn och föräldrar (Lindén, 2004). Denna typ av forskning har sedan upprepats och man har kommit fram till fyra huvudtyper av anknytning: Trygg anknytning, otrygg och undvikande anknytning, otrygg och ambivalent
anknytning samt otrygg och desorganiserad anknytning. Ett barn med en trygg anknytning har fått både emotionell och praktisk omsorg. Det litar på att
föräldrarna finns där om det hamnar i skrämmande eller svåra situationer. Enligt studier som gjorts har 60-70 procent av barnen i västländer utvecklat ett tryggt anknytningsmönster till minst en av föräldrarna.
En otrygg och undvikande anknytning utmärks enligt Lindén (2004) av att
föräldrarna är otillgängliga för barnet. Föräldrarna visar en likgiltighet inför, eller till och med avvisar, barnets behov och signaler. Barnet använder därmed inte föräldrarna som en trygg bas och till och med ignorerar dem ibland. Den otrygga och ambivalenta anknytningen kännetecknas av föräldrar som har ett
inkonsekvent och okänsligt förhållningssätt gentemot sitt barn. Relationen sker till största delen på förälderns villkor. Ibland är denne hjälpsam och tillgänglig och ibland inte. Föräldrarna kan till och med ha hotat med att överge barnet. Barnet lär sig att inte lita på föräldrarna och både söker deras uppmärksamhet och avvisar dem på samma gång. Barn som har en otrygg och desorganiserad anknytning har växt upp med föräldrar som väcker rädsla hos dem. Detta är föräldrar som ofta reagerar med rädsla eller aggressivitet gentemot sitt barn, ett beteende som är skrämmande för barnet. Barnet växlar mellan att söka närhet och att starkt undvika föräldrarna. Särskilda riskgrupper för den här typen av anknytning är föräldrar som utövar fysisk eller psykisk misshandel, har psykisk ohälsa eller ett missbruk.
4. Tidigare forskning
Det här kapitlet behandlar tidigare forskning om risk- och skyddsfaktorer hos barn, arbete med barn i utsatta situationer samt Ersta Vändpunkten, Sveriges allra första barngruppsverksamhet.
4.1 Forskning om risk- och skyddsfaktorer
En stor del av forskningen har varit inriktad på riskfaktorer, men den så kallade ”friskforskningen”, som studerar vad som främjar hälsa och välbefinnande utvecklas alltmer enligt Dagmar Lagerberg och Claes Sundelin (2006) vid Institutet för utveckling av metoder i socialt arbete (IMS). De menar att risk- och skyddsfaktorer är viktiga begrepp för socialtjänsten. En diskussion kring risker och skydd för ett barn kan användas i många sammanhang.
Begreppet riskfaktorer inkluderar enligt Lagerberg och Sundelin (2006) en händelse eller en omständighet som man inte vill ska hända. En riskfaktor är en medicinsk, social, biologisk eller psykologisk faktor som kan skapa problem för ens utveckling, hälsa, beteende eller anpassning. En riskfaktor kan vara olika stark beroende på antalet dåliga faktorer och på dess varaktighet och intensitet. Men oftast är det mängden faktorer som ökar risken för olika problem. Interaktionen mellan riskfaktorerna är komplicerad och man kan inte förutspå resultatet. I en del fall blir det ingen effekt av en eller två riskfaktorer medan det kan bli en väldigt stark effekt vid tre. Dessutom kan det vara så att riskfaktorerna endast påverkar vid en särskild omständighet, till exempel kan effekterna vara olika beroende på ett barns ålder och utveckling. Eftersom en risk kan vara latent men bryta ut när påfrestningar ökar, kan en, till synes, betydelselös händelse eller en ökad belastning i familjen framkalla en kraftig reaktion. Risk- och skyddsfaktorerna samverkar med varandra och om risken är stor kan därför skyddsfaktorer minska
riskerna eller neutralisera problemet. Skyddseffekten ökar vid större antal skyddsfaktorer men även en enskild faktor kan ha en kraftig inverkan. En skyddsfaktor kan ha olika styrka och varaktighet hos olika personer.
Lagerberg och Sundelin (2006) tar upp olika exempel på skyddsfaktorer hos barn i sin forskning: ”förmåga att förstå och komma överens med andra,
problemlösningsförmåga, humor, tålighet, uthållighet, förmåga till impuls- och känslokontroll, initiativförmåga, psykisk energi, nyfikenhet, skolframgång, god intelligens, självförtroende och att man upplever sig kunna styra det som sker runt omkring ens person” (Lagerberg & Sundelin, 2006, s 12). Exempel på
skyddsfaktorer i barnets familj och hemmiljö är god fysisk hälsa, god mödravård, få separationer från vårdare, god hälsa hos modern, god övervakning och tillsyn från föräldrarna, god omvårdnad, en god relation mellan förälder och barn, förekomst av familjeförsörjare, hög socialgrupp, familjesammanhållning, att barnet är omtyckt av vuxna, möjlighet till fritidsintressen och yttre stöd genom grannar och lärare.
Sammanfattningsvis visar Lagerbergs och Sundelins (2006) forskning att det är mängden riskfaktorer snarare än en viss riskfaktor som ökar risken för olika problem och att mängden skyddsfaktorer kan leda till att riskerna dämpas.
4.2 Forskning om arbete med barn i utsatta situationer
Knut Sundell och Martin Forster (2005) har gett ut forskningsrapporten ”En grund för att växa. Forskning om att förebygga beteendeproblem hos barn.” Enligt rapporten fungerar vissa insatser bättre än andra beträffande förebyggande arbete mot barns utveckling av problembeteenden. De mest effektiva åtgärderna är de som inriktar sig på, barnets risk- och skyddsfaktorer, teoretisk undervisning med social färdighetsträning, att aktivera barnet under inlärningen, att försöka påverka flera av barnets miljöer som till exempel hem- och skolmiljö, samt de som är preventiva, det vill säga sätts in i förebyggande syfte. Ytterligare en viktig förutsättning för att åtgärden ska vara effektiv är att de professionella som arbetar med barnen är adekvat utbildade. De insatser som har haft sämre effekt har visat sig vara rådgivning utan beteendeträning, terapeutiska interventioner,
vildmarksprogram, skrämseltaktik samt att samla flera högriskungdomar tillsammans.
Barnforskarna Dagmar Lagerberg och Claes Sundelin (2003) har publicerat forskningsrapporten ”Risk och prognos i socialt arbete med barn.
Forskningsmetoder och resultat.” Studien behandlar barns utveckling i samband med sociala insatser. Huvudregeln för allt interventionsarbete menar Lagerberg och Sundelin (2003) är att ju tidigare desto bättre effekt. När det gäller vilka insatser som fungerar bäst menar de att problem av allvarligare och svårare
karaktär behöver varaktigare insatser. De mest effektiva åtgärderna är de som sker på flera plan parallellt med varandra, till exempel information till föräldrarna, fortbildning för barnets lärare och särskilda skollektioner. Även kortare insatser kan fungera bra i vissa fall som till exempel för nyblivna föräldrar med
depressioner eller anknytningsproblematik. I sådana fall kan det räcka med ett besök en gång i veckan under en till två månader. Just blivande eller nyblivna föräldrar är särskilt mottagliga för information kring barnuppfostran samt levnadsvanor.
När det gäller lite äldre barn har interventioner visat sig ha störst effekt om de genomförs innan barnen har kommit upp i tonåren (Lagerberg & Sundelin, 2003). Insatserna får bäst effekt om de inriktas mot flera riskfaktorer och pågår under en längre tid. Insatserna bör innehålla både föräldrautbildning, social
färdighetsträning samt hjälp med eventuell skolproblematik. Det har visat sig att psykosociala behandlingsmetoder såsom kognitiv beteendeterapi kan ha viss effekt.
4.3 Ersta Vändpunkten
Ersta Vändpunkten startade 1989 som den första gruppverksamheten i Sverige för barn till missbrukare (Lindstein, 1995). Barngruppsverksamheten bedrivs enligt CAP-metoden (Children Are People too) och bygger på den amerikanska så kallade Minnesotamodellen. Modellen benämner det kemiska missbruket som en kronisk familjesjukdom och menar att varje individ är ansvarig för sitt handlande. Minnesotamodellen och CAP är ursprungligen utarbetade för familjer med
missbruksproblematik. CAP-metoden har dock visat sig vara väl fungerande även för andra målgrupper och är idag vanligt förekommande i en mängd olika
barngruppsverksamheter i Sverige. Sedan Ersta Vändpunkten startade har cirka 400 barn deltagit i barngruppsverksamheten. I anknytning till barngrupperna erbjuds även föräldrarna till barnen att delta i särskilda föräldragrupper. Ett år efter Ersta Vändpunktens början fick Thomas Lindstein, docent vid Stockholms universitet, i uppdrag att utvärdera verksamheten. Syftet med Lindsteins (1995) forskning var att öka kunskapen om hur barn uppfattar och bearbetar föräldrars missbruk, att beskriva och analysera verksamhetens utformning samt att utveckla den metodik som används i den här typen av barngruppsverksamheter.
Lindstein (1995) påpekar i sin forskning att barn som far illa, efter utredningar av socialtjänsten, är berättigade individuell eller familjeorienterad hjälp. För barn som däremot ”endast” befinner sig på gränsen till att fara illa, där en utredning inte har gjorts eller det ej har påvisats att barnet verkligen har tagit skada, är hjälpen inte självklar. Lindstein (1995) menar att alla barn som lever i en familj där någon missbrukar, är i fara. Han beskriver Ersta Vändpunkten som en verksamhet dit bland annat de barn som inte är berättigade några andra insatser kan vända sig.
Barngruppsprogrammet består av 15 gruppträffar per termin (Lindstein, 1995). Under dessa behandlas åtta olika teman: Det finns hopp, Känslor, Försvar, Alkoholism/kemiskt beroende, Risker och val, Familjen, Den egna personen och Familjeträff. Vid det sistnämnda temat, familjeträff, bjuds även barnets familj in till gruppsammankomsten. Tanken är att detta ska leda till att
familjemedlemmarna på så sätt får möjlighet att vara öppna mot varandra och förbättra sin kommunikation och att familjens självbild därmed stärks.
Gruppträffarna utgår enligt Lindstein (1995) från fyra grundtankar. Den första, hur man vänder hopplöshet till hopp, innebär att man som barn inte kan förändra sin missbrukande förälder men att man däremot måste värdesätta sig själv och se till att man själv mår bra. Många av barnen har hittills levt med missbruket som en familjehemlighet men genom att öppet dela erfarenheter kan man öka sin
förståelse både för andra och för sig själv, vilket utgör den andra grundtanken i programmet. Den tredje tanken, rytm, regelbundenhet och struktur, syftar på det kaos som ofta råder i en missbrukarfamilj och hur man genom gruppträffarna kan
arbeta med att återinföra stabilitet och trygghet i barnets begreppsvärld.
Programmets fjärde och sista grundtanke handlar om personliga rättigheter samt personliga gränser och går ut på att lära barnen att värna om sitt egenvärde och sin integritet.
Lindstein (1995) skriver om hur barnen i verksamheten från början tydligt uttryckte ett behov av att få bli omhändertagna och lyssnade på. Barnen fick påfallande snabbt förtroende för de vuxna gruppledarna och en stark gemenskap i gruppen. Initialt sökte de trygghet hos de vuxna genom att hängivet acceptera deras ledarskap och visa stort intresse för arbetsuppgifterna. De visade också på ett omedelbart behov av struktur och rättade sig efter de regler som fanns. Barnen utvecklade även egna mönster och ritualer, speciellt viktiga var de regler som handlade om rättvisefrågor, till exempel att alla skulle få chansen att prata lika mycket i gruppen. Att barnen hade ett stort behov av struktur kopplar Lindstein (1995) till den strukturlöshet som ofta förekommer i ett missbrukarhem. Barnen prövade också om de kunde vara på sitt eget vis, till exempel om de kunde ligga bakom soffan, och det kunde de i, som Lindstein uttrycker det, ”denna goda grupp” (Lindstein, 1995, s 205). Lindstein sammanfattar den första tiden i
gruppverksamheten som ett sätt för barnen att gestalta livet i den goda familj som barnen förlorat eller drömde om.
Efter några veckor i gruppverksamheten förändrades barnens beteende. De blev mer utagerande och pendlade snabbt mellan olika tempon och olika
stämningslägen. Pendlandet mellan utagerande och lugn är mycket karaktäristiskt för just missbrukarfamiljer och Lindstein (1995) förklarar denna fas som ett sätt för barnen att bearbeta svårigheterna inom den egna familjen för att på så vis kunna finna bättre strategier för att hantera och lösa dessa.
Under den sista delen av terminen stabiliserades gruppens stämningsläge. Barnen återgick till att vara delvis beroende av gruppledarna men dock inte på samma sätt som i början. De var mer självständiga samtidigt som samvaron och gemenskapen stod i centrum. Lindstein (1995) beskriver att barnen utvecklade en lekkultur där de gjorde saker tillsammans bara för att umgås.
Lindstein (1995) menar att barnen under den andra fasen skapade oordning för att leta fungerande vägar ut ur den. Som gruppledare är det därmed nödvändigt att acceptera barnens återgestaltning av familjelivet och den oordning som följer med den som en viktig del av arbetet med barnen. Han påpekar dock att personalen bör kunna läsa av när kaoset inte längre bidrar till utveckling utan istället
destruktivitet. Då måste man som ledare kunna gå in och bryta mönstret menar Lindstein (1995). Han uttrycker att det krävs kvalificerad personal med personlig mognad och förmågan att kunna läsa av både sig själv och gruppen. Lindstein (1995) betonar även vikten av att som personal kunna bekräfta varje barn i gruppen. För att lyckas med det behöver man både samla kunskap om barnet och förstå det. En av de viktigaste uppgifterna anser dock Lindstein (1995) är att förmedla respekt för barnet och dess integritet. Det kan handla om hur man talar till barnet eller hur psykiskt närvarande man är.
När det gäller utveckling av själva metodiken anser Lindstein (1995) att programmet ibland var för komplicerat för att små barn skulle kunna förstå det fullt ut. Till exempel byggde många teman på abstrakta tankegångar vilket små barn ännu inte begriper. Han menar att barnen måste förstå vad de har upplevt
och lärt sig för att kunna ta det till sig. Han föreslår även att arbetet fokuserar mer på förklaringar och handfasta råd till både barnen och deras föräldrar. Barnen behöver konkreta utgångspunkter för att kunna förstå sammanhang och mönster och Lindstein (1995) är av åsikten att det skulle vara intressant och värdefullt för barnen att få tala om alternativ, risker och val när till exempel pappa och mamma bråkar eller om man själv skulle bli bjuden på sprit.
5. Resultat av intervjuer
I detta kapitel redogör vi för hur informanterna beskriver hur man arbetar inom verksamheterna Körsbärsdalen, Bråkmakargatan och Villa Villekulla. Vi
redovisar även för vilka faktorer informanterna anser gör att vissa barn inom dessa verksamheter ändå får ett fungerande liv och hur man som socialarbetare kan stödja dessa.
5.1 Körsbärsdalen
Nedan följer en sammanfattning av intervjun med socialarbetaren Karin som arbetar inom verksamheten Körsbärsdalen som vänder sig till barn och ungdomar som har en missbrukande förälder.
5.1.1 Verksamheten
Körsbärsdalen startade 1994 som ett projekt mellan Socialförvaltningen och Svenska kyrkan och blev efter några år en permanent verksamhet. Verksamheten är frivillig och dess upptagningsområde är främst hemkommunen. För boende i kommunen är verksamheten gratis men även boende i andra kommuner kan få plats genom bistånd från Socialförvaltningen i sin hemkommun. Vanligaste sätten att barnen får kontakt med verksamheten är antingen genom att deras föräldrar själva ringer eller att socialsekreterare, skolor eller kuratorer tar kontakt.
Verksamheten arbetar med fem till sju barn i varje grupp med ett åldersspann på två till tre års intervaller. Grupperna träffas under en termin, en gång i veckan och varje träff är två timmar. Åldrarna på barnen som verksamheten möter är från sex år till 19 år. Det är alltid samma gruppledare som barnen möter för att de ska känna sig trygga att prata om jobbiga saker. När man väl har börjat i en grupp och varit med två träffar så är gruppen sluten och inga nya barn får börja. Personalen informerar alltid barnen om att de har två gånger på sig att prova, men Karin berättar ”att det aldrig varit någon som har slutat när de väl har börjat här”. En av verksamhetens viktigaste mål är enligt Karin ”att få barnen att förstå att man aldrig kan hjälpa en förälder att sluta missbruka och att ett barn aldrig kan vara skuld till att en vuxen missbrukar, så att skuldbefria barnen är vårt främsta mål”. Andra mål är att barnen ska få se att de inte är ensamma i sin situation, att det finns andra barn som ser helt vanliga ut men som också har detta problemet i hemmet. Dessutom bidrar verksamheten till att barnen får kunskap om alkohol och droger, att de lär sig om känslor, att de lär sig att de har ett stort egenvärde och att de lär sig att kunna säga nej till den missbrukande föräldern. Karin tar som exempel upp om föräldern ringer när han eller hon inte är nykter och vill umgås, då ska barnet våga och kunna säga nej.
Verksamheten har ingen uttalad definition av missbruk, men de möter barn med föräldrar som missbrukar tabletter, alkohol eller narkotika. Missbruk är något som, enligt Karin, ”ger konsekvenser för barnet och familjen och det är barns konsekvenser som vi handlar här”.
5.1.2 Yrkesrollen
På Körsbärsdalen arbetar tre anställda, två socionomer och en
behandlingsassistent. För att arbeta här krävs det någon form av adekvat
utbildning som till exempel behandlingsassistent, socionom eller socialpedagog. Det är också grundläggande att man har tidigare arbetslivserfarenheter med barn för att klara av arbetet. Ytterligare en fördel är om man har någon form av
erfarenhet av missbruk, men Karin menar att om man inte har den kunskapen så är det alltid lättare att läsa på om missbruk i efterhand. Utöver utbildningen läggs det stor vikt vid personligheten i det här arbetet. Det är väldigt viktigt att
personalgruppen fungerar bra tillsammans och att man har samma förhållningssätt gentemot människor eftersom det är en sådan liten verksamhet. Karin menar att ”uppriktighet i din person är viktig och att du har en syn på barn som
överensstämmer med vårt sätt att jobba och det är ett respektfullt sätt mot den lilla människan”. Man måste även kunna vara uppriktig för om det är någon som kan genomskåda dig som person så är det barn och då är arbetet i barngrupperna till ingen nytta.
Arbetsuppgifterna på Körsbärsdalen innefattar allt från att arbeta som gruppledare där du möter barnen och planera gruppträffarna till att gå ut och informera om verksamheten, ta kontakt med skolor, föräldrar, socialsekreterare och
ungdomsmottagning. Körsbärsdalen erbjuder även enskilda samtal, till exempel i väntan på att få vara med i en grupp. Körsbärsdalen tar in två grupper per termin och det är därmed inte alltid alla åldrar som kommer med vilket gör att man i vissa fall, när behov finns, kan få leda enskilda samtal.
Handledningen som personalen får är både ärende- och processhandledning. Personalen får tillfälle att prata om sig själva, vad barnen väcker hos dem och varför. Det är mycket samtal kring deras reaktioner. Handledaren, som är
psykoterapeut, kan komma in och säga ”vad ska vi prata om idag”. Det kan visa sig att de börjar prata om sådant som man inte trodde var aktuellt men som är mycket viktigt för dem. De får även möjlighet att beskriva grupperna och barnen och få stöd och hjälp i arbetet med dem.
Socialt förändringsarbete är när ”jag kan vara med som verktyg till förändring, men jag tänker ändå att all förändring måste komma inifrån personen själv sen kan man absolut få hjälp på traven och det tänker jag att vi gör här”, säger Karin. Barn behöver stöd och det är kanske inte alltid som de förstår att de förändras. Som personal hjälper man till att bekräfta barnens känslor med utgångspunkt från deras berättelser om att livet kan vara väldigt tufft och jobbigt. Utifrån det får barnen en chans att hitta andra vuxna och olika sätt att känna sig mer värdefulla för att kunna få lov att säga ifrån eller få lov att ta hand om sig själva.
