Malmö Högskola Ht 2003 IMER D-uppsats Kommunikativ svenska 61-80
Annika Sandström
Tre Kvinnor och en Faun
– en analys av Anna-Karin Palms Faunen
Handledare: Torbjörn Forslid
Innehållsförteckning
Sid.
Inledning
3Syfte 3
Anna-Karin Palm och Faunen
4Fauner och mytologi 6
Analys
7Historien om Amelia 7
Amelia och Virginia Woolf 9
Historien om Eleanor 11
Eleanor och Carl Gustav Jung 13
Historien om Anna 15
Anna och samtidslitteraturen 17
Avslutande jämförelse
20Litteraturlista
Inledning
Anna-Karin Palms debutroman Faunen (1991) innebar ett omedelbart genombrott. Romanen är skriven på ett fascinerande och egenartat sätt, med en blandning av olika genrer, berättarteknik och tidsplan. Berättelsen består av tre separata delar, som till en början tycks vara självständiga från varandra men emellertid visar sig vara
sammanlänkade via ett flertal beröringspunkter. Jag har funnit romanen allt mer intressant och spännande desto mer jag har fördjupat mig i den. Efterhand som jag har studerat innehållet i de tre delarnas världar har jag upptäckt flera intressanta och fascinerande faktorer som bidragit till att utgöra en fängslande och egenartad historia.
Romanen Faunen är en engagerande berättelse som är humoristiskt och lekfullt skriven
med ett flertal spännande hänsyftningar till såväl litteratur, psykologi och mytologi, den innehåller exempelvis flera anknytningar till Virginia Woolfs liv och verk. Palm verkar på olika sätt vara tydligt inspirerad av just Woolf och hennes författarskap, men hon har till synes även tagit intryck av psykologen Carl Gustav Jung och speciellt av dennes teorier om det omedvetna.
Syfte
Jag avser att studera roman Faunen med utgångspunkt från Carl Gustav Jungs
psykoanalytiska modell samt Virginia Woolfs feministiska synsätt, då jag anser att Palm fått inspiration från dessa båda personer och därmed låtit deras synsätt till stor del utgöra komponenter i romanen.
Jag avser även att påvisa hur Faunen förhåller sig till och är påverkad av den rådande svenska samtidslitteraturen som var aktuell då romanen skrevs.
Anna-Karin Palm och Faunen
Anna-Karin Palm, född 1961, gjorde litterär debut med romanen Faunen 1991. Palm har studerat både engelska, litteraturvetenskap och filosofi på universitetsnivå1. Dessa beståndsdelar märks tydligt i Faunen, en roman som utspelas i England med ett flertal litterära hänsyftningar.
Anna-Karin Palm har även utkommit med Utanför bilden (1992), Målarens döttrar (1997), Lekplats (1999), In i öknen (2001), samt barnboken Vildvinter (1999). Många av Palms böcker utspelar sig i England, hon använder sig ofta av myter och sagor i sin berättarteknik och i ett flertal av hennes böcker har även konst och konstverk en stor betydelse, så också i Faunen.
Novellen Lekplats har vissa likheter med Faunen, då båda romanerna är fantasifulla och drömlika. Lekplats är en samling avsnitt bestående av korta ögonblicksbilder av Palms barndom sammanvävda med fantasifulla fiktiva händelser. Palm beskriver kärleksfullt sin syster och redogör för deras gemensamma barndom samt låter verkligheten och fantasin sammanlänkas t.ex. då hon drömlikt citerar absurda samtal hon haft, eller snarare önskar att hon haft, med Humphrey Bogart och då hon, i fantasin, diskuterat skor med och gett goda råd om romanen Natt och dag till Virginia Woolf.
Romanen Faunen tog Anna-Karin Palm sju år att skriva2. Faunen är en ordentligt genomarbetad historia där varje detalj i handlingen och varje ordval är av betydelse, inget är en slump. Palm beskriver noga både dofter, smaker och känslor, med inslag från och med hjälp av detaljrika bilder, myter och sagor. Historien rör sig i ett gränsland där dröm och vardag möts och växlar i sin framställning mellan att vara drömsk och skimrande till att bli saklig och metodisk. Palm för också till stor del en intertextuell dialog med flera andra litterära verk och författare, t.ex. Virginia Woolf och Rainer Maria Rilke.
Faunen består av tre olika delar, inom vilka de tre kvinnorna Amelia, Eleanor och Anna är huvudpersoner. De tre delarna skiljer sig åt i både form och innehåll men har ändå mycket gemensamt. Många detaljer i Faunen återkommer i de olika delarna och fungerar som beröringspunkt dem emellan, därav är en mytologisk och gäckande faun den
tydligaste och viktigaste.
1
Gummesson, Elizabeth, 2000: ”Anna-Karin Palm”, Bibliotekstjänst: Svenska samtidsförfattare. Lund, sid. 110.
2
Huvudberättelsen i Faunen är historien om Amelia, som utspelar sig i London på 1880-talet. Amelia är författare till kärleksromaner, hon skriver på berättelsen om Eleanor när plötsligt en faun dyker upp, förför henne, flyttar in till henne och vänder upp och ner på hennes liv i syfte att hon ska ändra sin historia om Eleanor. Han visar henne, och därigenom också läsarna, via en sorts hypnos hur han anser att Eleanors historia ska utspela sig i stället och uppmanar Amelia därför att ändra det hon har skrivit. Den tredje historien, om den nutida kvinnan Anna, utspelar sig på samma plats, London, som Amelias historia, fast 100 år senare. Den största förbindelselänken dem emellan är dock, förutom F. - namnet på en förförande och gåtfull man, med egenskaper liknande faunens, ett konstverk ur verkligheten; Piero di Cosimos mytologiska målning ”A Mythological Subject”, som för Anna föreställer en faun varigenom hennes fantasier om denne väcks. Ett annat viktigt konstverk är, även den hämtad ur verkligheten, bildserien ”Damen med Enhörningen” som i romanen hänger i miss Amelias hem. Det är ur motivet från denna tavla som berättelsen om Eleanor hämtat sina mytologiska beståndsdelar: hovdamer, skogen, enhörningar och fauner.
Fauner och mytologi
Begreppet fauner härstammar från myten om den romerske guden Faunus, vars grekiske motsvarighet var Pan. Faunus/Pan var ursprungligen en skogsgud som hade horn och en gets underkropp, men i övrigt var en man3. Han betraktades ibland som ett orakel i den romerska mytologin4. Pan har även setts som en, om än gladare och mer uppsluppen, föregångare till den kristna djävulen. Faunus/Pan hade stark sexualdrift, med lust till alla varelser5.
Den romerska beteckningen ”fauner” har sedan, utifrån den ursprungliga
benämningen på skogsguden, applicerats på en liknande form av naturväsen, vilka även innehar den grekiska benämningen ”satyrer”6. Satyrerna, som också var delvis man och delvis get, var följeslagare till Dionysos, vinets, rusets och extasens gud. Satyrerna var uppsluppna, frossade i vin och hade, liksom Faunus/Pan, ständig sexuell lust7.
De urgamla myterna, sagorna, lever kvar hos oss än i dag och fungerar som gemensam beröringspunkt för människors religion och samhällssyn. Myterna blir en grund som förklarar hur man ska uppträda och bete sig i samhället, och vad som händer om man bryter mot normerna8. Karaktärerna i myterna blir för människan som mallar för olika beteenden och företeelser och genom de mytologiska figurerna kan vi känna igen oss i handlingar och begrepp som är tidlösa, allmängiltiga och universella. Många är de författare som genom tiderna använt sig av mytologiska personer, liksom bruket av faunen hos Anna-Karin Palm, för att därigenom inte behöva ingående förklara personens karaktärsdrag. Dessa drag är givna, underförstådda, och ingår i den ursprungliga
mytologiska gestalten och kan, mer eller mindre, förstås av alla människor. Om man förstår myten blir man därför en del av en inre krets, man känner tillhörighet, förstår vad som menas och kan dra ytterligare paralleller till frågor gällande ämnen som t.ex.
religion, filosofi och psykologi.
3
Willis, Roy (red.), 1999: Prismas stora bok om mytologi, Prisma, Stockholm, sid. 25.
4
Kaster, Joseph, 1991: Mytologisk uppslagsbok, Tidens förlag, Stockholm, sid. 66.
5
Henriksson, Alf, Hansson, Lars, Törngren, Disa, 1998: Stora mytologiska uppslagsboken, Forum, Stockholm, sid. 303. 6 Kaster, sid. 66 7 Willis, sid. 141 8
Analys
Faunen utspelar sig alltså på tre skilda plan, där tre kvinnor är huvudpersoner. Därför
avser jag här att analysera de tre delarna separat, för att därigenom bättre täcka in deras respektive egenart. Detta avsnitt är därför uppdelat på, inledningsvis, en presentation av de tre kvinnliga huvudpersonerna i Faunen. Därefter applicerar jag Virginia Woolfs tankegångar respektive Carl Gustav Jungs teorier samt det för Faunens tillkomst aktuella samtidsförfattandet inom de aktuella avsnitten. Slutligen ämnar jag sammanfatta
resultatet på romanen i helhet, samt diskutera vad materialet utvisat.
Historien om Amelia
Romanen börjar med att miss Amelia Spencer hittar en faun i sitt arbetsrum. Tiden är förlagd till 1888 och miljön är ett höstlikt London.
Berättelsen om Amelia beskrivs via ett utifrånperspektiv av en allvetande jagperson som förklarar händelseförloppet för läsarna. Berättaren vänder sig emellanåt direkt till läsaren i metatexter vilket ger en omodern men kanske ändå humoristisk känsla, t.ex. då berättaren fyller i ”… vilket läsaren säkerligen kan föreställa sig.” efter att Amelia ”tänkt”: ”Det har ju onekligen sina fördelar att inleda en kärlekshistoria med en faun”9. Historien är fylld av detaljrika miljö- och personbeskrivningar. Amelia själv beskrivs som en engelsk överklasskvinna som författar kärleksromaner, hon har dessutom skaffat sig ”en bred bildning som hon i hemlighet var stolt över”10. Miss Amelia beskrivs vidare vara 33 år och föräldralös, hon försörjer sig på författandet och på ett ”blygsamt” arv efter sina föräldrar11. Hon lever ensam utan att ha upplevt någon egen ”kärlekshistoria”, hennes enda djupare relation är en bekantskap med en annan kvinna, väninnan Natalie. När berättelsen börjar håller Amelia på med att skriva en bok som utspelar sig ”i medeltidsmiljö”, historien om Eleanor, en historia som läsarna efterhand tar del av.
9
Palm, Anna-Karin, 1991: Faunen, Albert Bonniers Förlag, Stockholm, sid. 60.
10
Palm, 1991, sid. 12
11
Faunen vill emellertid att Amelia ska ändra på historien om Eleanor, han anser att han själv har en roll i dennes historia. Han vill att detta ska framgå tydligare i berättelsen om Eleanor och att det är Amelias skyldighet att göra så att detta framgår, han säger sig därför vara ”ond” på Amelia.
Faunen får snabbt både Amelias och omgivningens förtroende. Genom att självsäkert, inställsamt och listigt, men även mycket charmigt, nästla sig in hos Amelias vänder han upp och ner på hennes liv. Han skapar intriger och skandaler för att ”ge Amelia en historia”, i syfte att hon ska bli beroende av honom och ändra på historien om Eleanor så som han vill ha den. Genom en sorts hypnos visar han Amelia Eleanors värld, och visar henne hur han vill att historien ska utspela sig.
Amelias liv förändras i takt med att faunen allt mer tar över händelseförloppet i hennes liv. Hennes självsäkerhet stärks av den uppvaktande faunen, av omgivningens förändrade bemötande och av det faktum att historien om Eleanor förändras. Hon börjar ifrågasätta sådant som tidigare var självklart och blir alltmer medveten om både sitt utseende, sina relationer med andra, sin sexualitet och om sitt sätt att skriva.
När Amelia, utan faunens vetskap och tillåtelse, lär sig att nå Eleanors värld själv, utan hypnosen, försvinner hennes beroende till faunen, vilket gör honom rädd. Faunen blir rädd för Amelias styrka när hon självständigt kan nå Eleanors värld och då hon får egna åsikter om hur historien ska sluta.
Historien om Amelia är också en historia om kvinnlig vänskap. Det är kvinnorna, och styrkan i deras vänskap, som vinner över faunen, trots dennes förförande list och charm.
Amelia och Virginia Woolf
Frågor angående kvinnligt författarskap och kvinnors situation i allmänhet i samhället var viktiga för författarinnan Virginia Woolf (1882-1941). Genomgående för hennes romaner är fokuseringen på frågor gällande livet, kärleken och identiteten. Woolf har skrivit ett flertal romaner, som t.ex. Natt och dag (1919), Mrs Dalloway (1925), Mot fyren (1927),
Orlando (1928) samt Vågorna (1931), och ses som företrädare inom den feministiskt
inriktade litteraturforskningen. Hennes essä Ett eget rum (1927) fokuserar på kvinnans behov av såväl ekonomiska som konkret fysiska möjligheter att kunna författa på lika villkor som mannen. Woolf hade ekonomiska tillgångar, vid tiden då hon skrev Ett eget
rum erhöll hon 500 pund om året som ett arv efter en faster12, och Woolf menade att dessa ekonomiska resurser bidragit till hennes möjlighet att överhuvudtaget kunna författa. Woolf betonade även vikten av att kvinnor behöver vara ifred, ha möjlighet att dra sig tillbaka från hemmet så som männen traditionellt sett har kunnat, helt enkelt ha just ”ett eget rum” för att kunna skapa under samma förutsättningar som männen. Just möjligheten att kunna dra sig tillbaka till avskildheten utgör alltså själva grundstommen i Woolfs Ett eget rum. Likheten mellan hennes författarvillkor och Amelias, i Faunen, är på detta sätt tydlig då miss Amelias arbetsrum är av viktig
betydelse för både romanen i sig och för miss Amelia själv: det är här hon vill vara ifred och författa. Både den fiktive miss Amelia Spencer och Virginia Woolf är föräldralösa och lever, ekonomiskt sätt, väl, då även Amelia fått ut ett arv. Miss Amelia försörjer sig dessutom som författare, vilket Woolf i essän Ett eget rum uppmanar kvinnor till att kräva bättre förutsättningar för att kunna bli.
I Virginia Woolfs romaner är den manliga och den kvinnliga världen två skilda delar som inte är integrerade med varandra. Woolf menade att om dessa delar ska kunna
samverka måste samhällets traditionella syn på könsrollerna förändras. I romanen Faunen är det Amelias liv, och omgivningens traditionella roller, som förändras då faunen
infinner sig. Amelia stärks i sitt självförtroende, hon får sexuella erfarenheter och blir en bättre skribent, utan att ifrågasätta det faktum att en mytologisk faun har bosatt sig i hennes hem, styrt hennes liv och förfört henne. Amelias tidigare liv, hennes brist på sexuell erfarenhet, hennes vänskapsrelationer med andra och inte minst hennes sätt att författa, ifrågasätts och ställs på sin spets av faunen.
12
Virginia Woolf hade i hela sitt liv problem med sin identitet, den sexuella inte minst. Virginia Woolf var gift med Leonard Woolf, som hon älskade högt, men hon hade även sexuella relationer med kvinnor, både innan och under sitt äktenskap. Hennes romaner kretsade ofta kring temat kvinnor, män och identitetsproblematiken.
I Faunen får Amelia, såsom kvinnlig författare i en mansdominerad tid, en välbehövlig inre styrka från den nya värld som faunen visar henne. Istället för att låta sig nedslås av faunens alltmer dominerande stil, då han försöker styra såväl hennes romanförfattande som hennes relationer med vänner och bekanta, stärks Amelias egen identitet och hon bryter slutligen bekantskapen med faunen, även om det känns tomt.
Faunens styrka är hans list, hans charm och hans förmåga att röra sig fritt bland världar. Men det är Amelia som vinner över honom, då humorn och den ökade självständigheten blir hennes vapen. Hon tar sig skrattande ut ur de situationer som han har försatt henne i, och vinner över honom med hjälp av en annan berättelse: hon väver in myten om hur jungfrun besegrar enhörningen i berättelsen om Eleanor.
Virginia Woolf klarade däremot inte att uppnå någon inre styrka och få hjälp med sina problem, hon hade svåra psykiska besvär, som återkom under flera år13. Hennes tankar kretsade ofta kring den egna sexualitetens problematik, svårigheter med författarskapet och med eventuellt självmord som enda utväg. Slutligen orsakade dessa frågor, i kombination med krigssituationen i världen och de där tillhörande svårigheterna i samhället, allt värre psykiska problem för Woolf och hon beslutade 1941 att ta sitt liv endast 59 år gammal14.
13
Bell, Quentin, 1972: Virginia Woolf – ett diktarliv, Forum, Stockholm, sid. 225
14
Historien om Eleanor
Det är miss Amelia Spencer som skriver Eleanors historia, vilken utspelas i en fantasifylld och symbolisk ”medeltidsmiljö”. När faunen uppenbarar sig hos Amelia förklarar han sig vara ond på henne, han kräver att hon ändrar historien om Eleanor, och visar därför Amelia via en sorts hypnos, eller drömlik vision, Eleanors värld, så som han vill att Amelia ska skriva den. Historien om Eleanor blir som stark och pockande kraft för Amelia, faunen vill berätta Eleanors historia och Amelia vill höra den. Historien är så närvarande i Amelias värld så att t.o.m. väninnan Natalie Glimstone får impulser att måla scener ur berättelsens miljö: enhörningar och sköna jungfrur. Nathalies målning
föreställer myten om hur jungfrun får makt över enhörningen, och den myten skapar i sin tur inspiration för Amelia hur hon ska kunna avsluta historien om Eleanor på ett sätt som inte är enligt faunens vilja.
Eleanors värld är otydlig vad gäller tid och plats. Det nämns att det är ”medeltid”, och miljön är en diffus ”slottsmiljö” samt en skog/natur med mytologiska varelser såsom enhörningar och fauner, där Eleanors historia berättas, i jag-form från Eleanor själv, poetiskt och drömlikt.
Språket är fyllt av metaforer och bilder, med ett flertal adjektiv och epitet, t.ex. ”den sköna Eleanor”15. Meningarna består ofta av korta meningsfragment, där varje mening i sig ibland är självständig och saknar direkt samband med därnäst följande. Endast ett fåtal andra personer är namngivna, viktiga är ”systrarna”, kvinnliga följeslagare till Eleanor, d.v.s. de hovdamer som delar hennes öde. Ofta nämns föremål och företeelser i bestämd form utan föregående presentation vilket gör att läsarna inte direkt vet vad som syftas. Ordvalet är starkt och laddat med ord som ”blod”, ”smärta”, ”död” och ”skräck”. Stämningen och ordvalet pendlar också kring kontraster där lust ställs mot fasa och frihet mot tvång.
Om kvinnan Eleanor får man veta ytterst lite, varken ålder eller utseende omtalas utan endast det faktum att hon är en hovdam som lockas och förbereds till att möta Damen med Enhörningen. Eleanor ser fram emot detta möte, som verkar förutbestämt och betydelsefullt. Den tid som Eleanor tillbringar i slottet i väntan på mötet upptas med att hon väver på en detaljrik väv. Eleanor lockas alltmer av enhörningens sång i sitt inre och hon känner hur hon förändras, en förändring som blir oväsentlig om den är fysiskt eller
15
enbart psykiskt. Eleanor talar om denna successiva förvandling, som innebär att hon allt mer börjar likna en mytologisk varelse snarare än en kvinna, såsom en ”resa”. Hon utför sammantaget tre ”resor”, tre förberedelser, som faunen tänkt ska räcka för att förändra Eleanor.
Enhörningens lovsång, som lockat Eleanor ut i skogen, leder till en ceremoniell och skräckfylld förvandling där fauner är onda varelser som vill Eleanor och hovdamerna illa. I faunens version av Eleanors historia blir Eleanor slutligen symboliskt dödad av
Enhörningen, hon genomborras av hans horn och skall nu helt uppgå i den mytologiska världen. Detta var målet med resorna, och målet för faunen med historien. Eleanor känner dock fortfarande motstånd mot att helt uppgå i den symboliska världen, och Amelia vill inte heller låta henne göra det, genom att skriva historien så som hon blivit tillsagd av faunen att göra. Eleanor vill vara sitt gamla jag, och leva bland människorna i slottet, hon har där funnit en man att kunna bli kär i, och därför blir det faunen, i hennes historia, som slutligen dödar henne för att få behålla henne i sin värld.
Amelia inspireras dock, efter att hon fått syn på Natalies målning, av myten om att en jungfru får makten över en enhörning genom att få den att lägga sitt huvud i hennes knä. I enlighet med denna myt ändrar således Amelia på slutet på Eleanors historia. Det blir alltså Eleanor som får makten över enhörningen, och hon kan därför vända åter till slottet och möta kärleken. Således vinner den ena historien över den andra. Myten om jungfrun och enhörningen, och Amelias version om Eleanor, vinner över faunens historia.
Eleanor och Carl Gustav Jung
Historien om Eleanor är symboliskt drömlik och Jungs teorier om det omedvetna kan därför lätt appliceras på denna.
Enligt Carl Gustav Jung (1875-1961) består människans personlighet av såväl
medvetna som omedvetna delar. Jung skiljer dock på det personligt omedvetna och det kollektivt omedvetna. Det kollektivt omedvetna innehåller, enligt hans förklaring, biologiskt nedärvda, kollektiva, komponenter lika för alla människor. Då dessa visar sig blir symbolen de gestaltar ofta en mytologisk gestalt, som alltså har sin ursprungliga form i människors gemensamma undermedvetna, de så kallade arketyperna16.
Det personligt omedvetna innehåller däremot bortträngt material av individen själv, t.ex. önskningar och minnen, d.v.s. beståndsdelar av personligheten och material som mycket väl skulle kunna bli medvetna delar17. Jung menar att påverkningar från det omedvetna skapar reaktioner hos den medvetna personligheten18. Vi tränger ofta bort det icke önskvärda, vårt omedvetna, för att försöka kunna utveckla vår medvetna
personlighet19. Det blir då till slut små detaljer som samlas kvar i det omedvetna för att efterhand bryta fram, i t.ex. en dröm eller fantasi. Drömmarna, i sin tur, talar till personen med hjälp av bilder och metaforer20.
Eleanors värld är drömlik, symbolisk och mytisk och historien är skriven med flera svårtillgängliga metaforer. Tillvaron för Eleanor kretsar kring det medvetna/omedvetna och läsaren vet egentligen inte om historien är verklighet eller en dröm för hovdamen Eleanor, alternativ för Amelia, vilket meningar som t.ex. ”Eleanor vilar i slottet” 21, och ”Alla sommarens töckniga drömmar har flyktat […] damen kommer inte till mig om nätterna”22 tyder på. Ett flertal händelser och ord är symboliska och tolkningsbara på flera sätt, t.ex. grymma våldtäkter och förvandlingar. Myten, drömmen och det omedvetna blir ställt i fokus då hennes drömlika tillvaro vänds till en mardröm. Eleanor längtar efter Damen med enhörningen och faunerna blir ett medel med vilket hon all mer uppgår i den drömlika tillvaron. Eleanor förvandlas, psykiskt från att vara glad och fylld av
16
Jung, C. G., 1967, Jaget och det omedvetna, Wahlström & Widstrand, Stockholm, sid. 75/76.
17 Jung, sid. 23-24 18 Jung, sid. 6 19 Jung, sid. 40 20 Jung, sid. 19 21 Palm, 1991, sid. 102 22 Palm, 1991, sid. 226
framförsikt, till att förlora hoppet och bli destruktiv, men hon förvandlas också rent fysiskt då hon, symboliskt, mister brösten och får klövar såsom en faun23 – för att i nästa kapitel åter ha normal skepnad. Texten är överlag mycket symbolisk, drömlik och svår att till helhet förstå, inte ens Amelia förstår faunens version, även om Eleanors värld är skapad ur hennes inre, då det ju är hon som skriver om Eleanor. Eleanors berättelse är alltså en del av Amelias undermedvetna och Amelia måste komma till insikt om vad det omedvetna, Eleanors värld, vill säga henne.
Jung anser att det viktigaste för individen, för att uppnå helhet och kunna förstå sitt inre, är att integrera de olika delarna, de medvetna och de omedvetna, i personligheten24. Då individen blir mer medveten om de omedvetna drömmarna eller önskemålen uppnår denne ökad självkännedom. Omedvetna önskningar som blir till medvetna, t.ex. sexuella, kan därmed för individen bli såsom en helande och läkande kraft25.
Det viktiga för Eleanor blir därför att kunna förstå och bearbeta det innehåll som finns i hennes omedvetna, då dessa tagit sig uttryck i symboler och drömmar som präglar hela hennes historia. Eleanor måste, i enlighet med Jungs teorier, komma till insikt om sina omedvetna delar, för att kunna utveckla den medvetna delen av sitt själsliv, den del som för henne består av tillvaron som hovdam i slottet. Eleanor måste alltså avstå tillvaron med faunerna och sin längtan efter Damen. När hon (d.v.s. Amelia låter henne) går sin egen väg istället för faunens så vaknar hennes medvetenhet upp och hon väcks,
symboliskt, ur den drömlika tillvaron som hon befunnit sig i. Hennes historia slutar så som hon själv (Amelia) vill och inte som faunen vill. Eleanor bemästrar enhörningen och kan kontrollera de omedvetna delarna i sitt inre. Hon kan därför möta sin älskade och få kraft, vilket Jung menade kan uppnås dels via sexualiteten men framför allt vid ett strävande mot helhet i människans inre, först då kan individen växa och mogna26. Helhetstänkandet, enligt Jung, innefattar både att integrera de omedvetna sidorna till medvetna och de manliga personlighetsdragen med de kvinnliga. Jung menade vidare att det omedvetna hos män och hos kvinnor kommer till uttryck på något olika sätt. Det omedvetna hos kvinnor kan t.ex. göra att hon omedvetet vill skapa en hjälteroll hos mannen, hon ser då mannen som en hjälpare, någon som ska hjälpa henne ur hennes
23
Palm, 1991, sidorna 114 och 165
24
Levander, Martin, 1998: Psykologi, Bokförlaget Natur och Kultur, Stockholm, sid. 50
25
Levander, sid. 50
26
problem27. I faunens version av Eleanors historia är det han som är hjälten, han som tar makten, vinner Eleanors själ och kuvar hennes kropp och vilja. Eleanor måste således upptäcka sig själv istället för att tillföra någon annan hjältestatus, och först genom detta kan hon uppnå inre styrka.
Historien om Anna
I kontrast mot Eleanors medeltida, symboliska värld finns Annas vardagliga och nutida. Annas miljö är, liksom hos Amelia, också London, dock ett obestämt nutida. Vissa
tillbakablickar är emellertid från Stockholm, då Anna minns och saknar sin starka relation till vännen Rakel och till sin syster (skrivet som ett egennamn: ”Syster”). Anna rör sig i universitetsmiljön i London, där hon ska arbeta med att skriva en uppsats om Virginia Woolfs roman Vågorna.
Historien är skriven i dagboksform, såsom en inre monolog eller ett inre sökande, med tydliga datumangivelser (13 juli till 1 september) och med Anna som berättelsens jag. Läsarna vet dock inte till att börja med vem ”jag-personen” i historien är, inte heller framgår det om den dagboksskrivande är en kvinna eller en man; namnet Anna
förekommer först i slutet. Inledningsvis leds läsarnas tankar till att det rör sig om en mans funderingar p.g.a. den starka kärleken till Rakel och konkurrensen med mannen Thomas om Rakels kärlek. Anna är således en kvinna med många traditionellt manliga känslor. Anna verkar medveten om detta och funderar på om hon hatar mannen i sig själv28. Hon känner sig som ”varken man eller kvinna”29.
Såsom ur en dagbok saknar berättelsen bakomliggande förklaringar och beskrivningar till mycket av Annas upplevelser och känslor, dessa förmedlas endast med uppenbart 27 Jung, sid. 50-51 28 Palm, 1991, sid 121 29 Palm, 1991, sid. 217
konstaterande. Anna har också en gäckande manlig bekant, enbart kallad F., en man med stark sexuell dragningskraft och tvivelaktig karaktär.
Viktig för Annas historia är också målningen ”A Mythological Subject”, föreställande Cephalus och Procris av Piero di Cosimo. Annas behov av F. och hennes känslor för målningen blir sammankopplade och förändras i takt med att hon kommer till insikt med sig själv och med vad hon vill med sitt liv. Första gången Anna såg målningen, på National Gallery i London, där den även hänger i verkligheten, associerade hon målningen till att föreställa en ömsint faun. Nästa gång Anna såg tavlan hade hennes känslor förändrats. Hon tyckte nu att faunen såg ondskefull ut, att det kanske var han som hade dödat kvinnan. Den tredje gången Anna såg tavlan tyckte hon att faunen såg sorgsen ut, och att detta kanske berodde på att den döda kvinnan var onåbar för honom och
därmed stängde honom ute30.
Kärnan i historien om Anna är dennes starka och, kanske med avsikt av Palm, odefinierbara, kärlek till Rakel, som har rest bort. Betydelsefulla är också de litterära hänsyftningar, till såväl Virginia Woolf som Rainer Maria Rilke. Redan inledningsvis i Annas historia, från den allra första dagboksanteckningen den 13 juli, refererar hon till Rilkes roman Malte Laurids Brigge (1910) angående ”legenden om den förlorade sonen”31. Anna menar att ”sonen” i Rilkes roman rest för att han var så mycket älskad. Han blev försvagad av all den kärlek han fick och var därför tvungen att resa bort för att i ensamhet själv lära sig att kunna älska någon tillbaka. Anna-Karin Palm/Anna låter därmed läsarna förstå att Annas kärlek till Rakel är jämförbar med Rilkes historia och att det är för att kunna bli fri som Rakel har rest. Annas saknad till Rakel är stor och
genomsyrar såväl hennes tankar, hennes drömmar som hennes handlande.
30
Palm, 1991, sid. 218
31
Anna och samtidslitteraturen
Anna-Karin Palm skrev Faunen under loppet av sju år. Eftersom romanen utkom 1991, har Palm alltså börjat skriva kring 1983/-84. Den tidens sätt att författa (d.v.s. 80-talet) kan bäst beskrivas med en jämförelse med hur skrivsättet skiljer sig från de förra
årtiondenas bruk: 1970-talets litteratur var ofta socialrealistisk, handlingen kretsade gärna på olika sätt till arbetarrörelsen och klasskampen32. Det låg i tidens anda att runt 1970-talet skriva om systemkritik, anarki och uppror33. Under denna tid skrev författarna även gärna i långa romansviter och handlingen kunde ofta gälla hemmiljön eller frågor rörande personernas uppväxtförhållanden34.
Tidstypiskt för åren runt Faunens tillkomst är att, istället för att skriva socialrealistisk och ideologikritiskt, skriva i den s.k. postmodernistiska genren. Detta skrivsätt innebar en öppenhet för olika blandade skrivsätt och en politisk obundenhet, i politikens traditionella betydelse35. Det ledde till att fokuseringen inte låg så mycket vid socialistiska frågor. Detta utgjorde dock inget hinder för den feministiska inriktningen, vilken blommade upp under 1970-talets politiska debatt36.
Efter hand har kvinnorörelsens litteratur breddats, till att inte bara omfatta kvinnoroller inom politiken utan även rymma den privata sfären37. Ett flertal kvinnliga författare, som t.ex. Carin Mannheimer och Sonja Åkesson, har under de senaste decennierna utkommit med böcker avseende feministiskt inriktade frågor och kritik gällande det rådande
könsrollstänkandet. Med början kring 70-talets kvinnorörelser är det numera mer ”legalt” att tala om den kvinnliga sexualiteten på ett sätt som ansågs olämpligt förr38. Faunen är en roman om kvinnor, skriven av en kvinna. Historien om Anna är också till stor del en
32
Hägg, Göran, 1996: Den svenska litteraturhistorien, Wahlström & Widstrand, Stockholm, sid. 649.
33
Luthersson, Peter, 1999: ”Från litteraturkris till litteraturkris – nedslag i textvärlden efter 1970”, Lönnroth, Lars, Delblanc, Sven, Göransson, Sverker (red.): Den svenska litteraturen 3 – Från
modernism till massmedial marknad, Albert Bonniers Förlag, Stockholm, sid. 595.
34
Tomas Forser, Per Arne Tjäder, 1999: ”Berättandets kris och återkomst”, Lönnroth, Lars, Delblanc, Sven, Göransson, Sverker (red.): Den svenska litteraturen 3 – Från modernism till massmedial
marknad, Albert Bonniers Förlag, Stockholm, sid. 429-431.
35
Lönnroth, Lars, Göransson, Sverker, Forser, Tomas, 1999: ”Folkhemmet i mediaåldern – en
periodöversikt 1950-1995”, Lönnroth Lars, Delblanc, Sven, Göransson, Sverker (red.): Den svenska
litteraturen 3 – Från modernism till massmedial marknad, Albert Bonniers Förlag, Stockholm, sid. 318.
36
Ahlmo-Nilsson, Birgitta, 1999: ”Kvinnokamp och kvinnolitteratur”, Lönnroth Lars, Delblanc, Sven, Göransson, Sverker (red.): Den svenska litteraturen 3 – Från modernism till massmedial marknad, Albert Bonniers Förlag. Stockholm, sid. 469.
37
Ahlmo-Nilsson, sid. 472
38
berättelse om stark kvinnlig kärlek till en annan kvinna, en kärlek kanske på gränsen till sexuell dragning.
Individualism och identitet är vidare viktiga beståndsdelar i den postmoderna litteraturen, som även ofta innehåller öppna slut. Berättelserna fokuserar också på hur människor gör saker, och inte psykologiskt analysera varför, d.v.s. de gestaltar snarare än att förklarar39. Berättelsen om Annas liv är starkt präglad av hennes person och hennes sökande efter lycka, utan att närmare förklara bakgrunden till händelserna. Det är med ett rakt konstaterande läsarna tar del av Annas sökande efter en egen identitet då vännen Rakel har rest iväg. Lyckan och tillfredsställelsen med tillvaron förstärks för Anna vid Rakels närvaro, respektive minskar då Rakel är frånvarande. Annas egen individualitet är alltså starkt sammankopplat med minnet av Rakel. Annas kärlek till Rakel är stark, men svår att kategorisera: Anna säger att hon ”älskar Rakel på samma sätt som Syster”40. Historien om Annas kontaktlöshet med sin egen identitet och hennes personliga förvirring är alltså mycket tidstypisk för den aktuella tidens romankaraktärer.
Ett vanligt tema för -80/90talets författare är vidare att skriva en s.k. ”bekännelse- och uppgörelselitteratur”, många gånger med viss erotisk frispråkighet. Stilen är gärna en form av dagbok eller rapport. Ofta kretsar historien kring en kvinna som, liksom Anna, söker sin identitet, och boken brukar vara skriven i jagform, vilket underförstått är författaren själv, med ett vardagligt och realistiskt språk41. Historien om Anna är
tidsenligt skriven i dagboksform med ett rakt och enkelt språk, utan omskrivningar eller metaforer. Tidstypiskt är också att författarens bakgrund ofta är sammanvävd med huvudrollsinnehavarens, och dennes vilsenhet kan ses som författarens egen. Det är därför mycket troligt att den dagboksskrivande Anna, mer eller mindre, är, eller åtminstone lånat stora drag av, Anna-Karin Palm själv.
Tidsenligt är vidare att huvudpersonerna känner uppgivenhet och kontaktlöshet, de känner sig kluvna inför något och har uppnått någon form av kris eller meningsförlust och söker därför efter något inre eller yttre som kan hjälpa dem42. Konsten kan ofta representera något bestående, i en tid av förändring, varmed karaktärerna finner en
39
Eriksson, Leif, Lundfall, Christer, 2001: Samtidslitteraturen 1970-2000, Liber AB, Stockholm, sid. 136.
40
Palm, 1991, sid. 64
41
Eriksson, Lundfall, sid. 89
42
tillflykt43. Den mytologiska målning som Anna betraktar blir viktig för hur hennes inre styrka väcks. Hennes känslor och fantasier gentemot faunen på målningen speglar hennes självsäkerhet och synen på sig själv. Dessa känslor blir parallella med hennes känslor för älskaren F; när Anna uppnår självsäkerhet och förmår negligera F., så som han brukar göra med henne, blir hennes åsikt även att kvinnan på tavlan stänger faunen ute.
Att använda myter, och mytologiska gestalter, i historien är vidare ännu ett typiskt drag för den nämnda tidsperioden,44 något som t.ex. Marianne Fredriksson har använt sig av, då myterna symboliserar något grundläggande som vi alla känner igen. Faunen på målningen representerar således Annas egen sexualitet, och samtidigt också hennes relation med F, då faunen av tradition var en erotisk varelse. I takt med att Annas inre styrka väcks förändras därför både behovet av F. och synen på faunen på målningen. För de aktuella decenniernas författare är det vidare vanligt att skriva med en genreblandning, tiden benämns ibland som ”genrernas sammanbrott”. Sättet att
multiplicera berättelser på varandra, som Palm gjort med de olika delarnas förbindelser med varandra, med ogripbara minnen och svårförståelig text i en blandning av fakta och fiktion är typiska för den aktuella tiden45. Faunen innehåller därför tidstroget mycket blandning av fakta och fiktion, t.ex. att Anna skriver ett arbete vid universitetet i London om Virginia Woolfs Vågorna. Liksom i Anna-Karin Palms korta novell Lekplats blandas fiktion och verklighet på ett sådant sätt att läsaren egentligen inte vet vilken som är den verkliga världen. Även i berättelsen om Anna finns t.ex. en betydelsefull syster, som leder tankarna till Anna-Karin Palms än mer självbiografiskt gestaltade syster i Lekplats. Anna-Karin Palm säger själv i Lekplats att ”allting hänger samman, livet och
berättandet”46.
43
Lönnroth, m.fl. sid. 318
44
Eriksson, Lundfall, sid. 177
45
Larsson, Lisbeth, 1992: ”Faunen, enhörningen och damen – om bildelement och textteori i en 80-talistisk roman”, Olsson, Bernt, Olsson, Jan, Lund, Hans: I musernas sällskap – konstarter och deras
relationer, Förlags AB Wiken, Höganäs, sid. 270.
46
Avslutande jämförelse
Eftersom de tre delarna i Faunen är integrerade i varandra är min avsikt med denna avslutande jämförelse att föra samman dessa delar och analysera romanen i helhet utifrån de fakta som tidigare framkommit då jag granskat varje del för sig.
Den postmoderna perioden innebär, bland annat, det skrivsätt som ibland kallas för ”genrernas sammanbrott”, vilket beskriver sättet att sammanväva olika stilarter, såsom i
Faunen, då de olika delarna är skrivna på tre helt olika sätt. Anna-Karin Palm blandar
också tidstypiskt till stor del den fiktiva världen med den verkliga. I romanen Lekplats sitter jag-personen (författarens alter ego) och diskuterar skor och romanskrivande med Virginia Woolf på en parkbänk. I romanen Faunen är det Anna som diskuterar skor med Syster på en bänk i Humlegården47. Palm låter också Annas Syster säga: ”Jag tror att vi alltid talar med varandra på många olika tidsplan samtidigt”48, som för att ge en
förklaring till berättartekniken.
Alla tre delarna handlar om en stark vänskap mellan kvinnor: Amelia och Natalie, Anna och Rakel samt Eleanor och systrarna, som hon kallar hovdamerna (men också Eleanors relation och dragning till Damen). Just ordet ”systrarna”, eller singular: ”syster”,
förkommer i alla tre delavsnitten och leder tankarna både till biologiskt systerskap och till betydelsen ”medsystrar”, d.v.s. kvinnor som delar samma öde och som strävar mot
samma (feministiskt inriktade) mål. Sättet att skriva om den kvinnliga relationen, och den kvinnliga strävan mot upprättelse är en aktuell genre. Ett flertal, kvinnor såväl som män, skriver numera, i den s.k. ”bekännelse- eller uppgörelsegenren”, som måhända har
utvecklats av den spirande kvinnokampen på –70talet. Det är, överhuvudtaget, lättare och vanligare numera för kvinnor att författa och ge ut böcker, än vad det var för bara ett femtiotal år sedan. Situationen, och svårigheterna, för kvinnliga författare
uppmärksammades tidigt, ämnet var också en del av grundtanken i Virginia Woolf essä
Ett eget rum. Frustrationen av att inte kunna få leva under samma samhälleliga villkor
som männen var förmodligen både det som fick Woolf att skriva engagerande om kvinnors situation samt påverkade hennes eget inre tillstånd.
Anna-Karin Palm har uppenbart påverkats av Woolfs författarskap då hon skrivit
Faunen, samtidigt som denna är en mycket modern och tidstypisk roman. Många av de
47
Palm, 1991, sid. 46
48
böcker, som är skrivna under 80-talet har både tema och karaktärer som är hämtade ur såväl verkligheten som fiktionen, så även romanen Faunen. Flera av de personer som nämns i Faunen har funnits i verkligheten och uppenbart har dessa lämnat intryck hos Anna-Karin Palm, som t.ex. Virginia Woolf och Rainer Maria Rilke. I historien om Anna nämns författaren Rainer Maria Rilke och dennes berättelse Malte Laurids Brigge. Brigge beskriver i Rilkes bok bildsviten, gobelängen, ”Damen med enhörningen” för sin käraste, samma bildsvit hänger i Faunen i miss Amelias vardagsrum och utgör i sig material till historien om Eleanor49. I berättelsen håller Eleanor på med att väva, det är säkerligen, den ur verkligheten hämtade, bildsviten ”Damen med enhörningen” som hon väver på. Detta ger ännu en dimension av berättelsen som kan knytas såväl till verkligheten som till en annan del i Faunen, då gobelängen är densamma som hänger i miss Amelias vardagsrum. Konsten var likaså en viktig beståndsdel i den postmoderna litteraturen. I Faunen har de två konstverken en viktig betydelse, de fungerar som förbindelselänk både till romanens skilda delar som till verkligheten. Målningen föreställande Cephalus och den döde Procris, som figurerade i historien om Anna och hjälpte henne att utveckla sin självständighet, hade hänsyftning till grekisk mytologi, så även gestalten faunen.
Sökandet efter gamla myter för att få perspektiv på nuet var vidare också ett vanligt bruk för 1990-talets författare50, något som Palm även använder sig av i sina andra verk. Att Anna-Karin Palm valt en mytologisk varelse, en faun, är inte någon tillfällighet, utan säkert både genomtänkt och symboliskt. Faunen var, i traditionell mytologi, en gäckande och sexuell varelse, med vars hjälp de tre kvinnorna i Palms roman kan finna sig själva. Kvinnornas behov av faunens närvaro symboliserar också synen på att
individen blivit rotlös i det moderna samhället, individen behöver ett inre sökande för att, med mytens hjälp, nå sitt ursprung. I den moderna litteraturen är just det inre sökandet ett vanligt stoff. Faunen personifierar också sekulariseringen i den moderna världen då han avmystifierar tillvaron; inte ens en faun i vardagsrummet är längre något märkligt och Amelia är därför inte särskilt förvånad över att faunen infunnit sig. Människorna av idag har numera blivit allt mer sekulariserade, förvärldsligade, och religionen har allt mindre betydelse i deras liv. Genom vetenskap och teknik vill vi förstå och behärska världen, det mystiska i tillvaron blir därför en fråga om en personlig och privat livsåskådning snarare
49
Larsson, sid. 269.
50
än en skapelse från någon övergripande härskare. På så vis blir faunen Amelias
personliga dilemma, något ur hennes inre som ska hjälpa henne själv, och representerar därför inte längre den övernaturliga, mytologiska varelsen som han från början var. Faunens närvaro kan alltså tolkas så som att han är skapad av Amelia själv, ur hennes omedvetna, såväl som den symbolfyllda berättelsen om Eleanor. Det faktum att faunen är skapad av Amelias eget inre, för att hon själv har behov av honom, är anledningen till att hon direkt kan placera varelsen som materialiserats, den utgör en del av henne själv och symboliserar både hennes omedvetna som hennes manliga sidor. Att faunen representerar det omedvetna kan förstås såtillvida att miss Amelia direkt inser att det är en faun som vilar i hennes arbetsrum. Amelia har haft ”en bred bildning”, men skulle nog ändå inte ha placerat varelsen såsom en faun om den inte var framkallad av henne själv, ur hennes omedvetna. Faunen finns alltså lagrad i det kollektivt omedvetna plan i Amelias inre och låter henne därmed förstå meningen bakom denne och dess betydelse. En betydelse som för Amelia är den förträngda sexualiteten och hennes önskan om att bli en bättre
författare, och med detta få en starkare självkänsla.
Jung menade att det kollektivt omedvetna ofta tar sig uttryck som mytologiska bilder, och att detta kollektivt omedvetna har ett direkt samband med det personligt omedvetna. Faunen i mytologin är av tradition en starkt erotisk varelse och samtliga de tre kvinnorna i romanen Faunen kommer, med hjälp av denne, till insikt om sitt själsliv och sin
sexualitet. Faunen hjälper Amelia med romanförfattandet, målningen med en faun hjälper Anna att uppnå inre styrka och den onda faunen gör så att Eleanor väljer vägen tillbaka för att kunna möta sin kärlek.
Virginia Woolf är uppenbarligen en viktig inspirationskälla till stora delar av romanen
Faunen. Anna diskuterar bl.a. med feminister i London, där hon är för att skriva ett arbete
om Woolfs Vågorna, en roman som är symbolisk och gåtfull liksom historien om Eleanor. Miljön, som Woolfs Ett eget rum utspelar sig i, är också till största del universitetsmiljö, liksom i historien om Anna. Palms Anna har dock helt andra
samhälleliga förutsättningar än Woolf hade. Anna har tillträde till universitetens salar och bibliotek, vilket Woolf längtade efter att få men enligt tidens könsroller och ideal inte fick, enbart för att hon var kvinna51.
51
Anna funderar mycket kring frågan om manligt och kvinnligt, och undrar var, i vilken könsroll, hon hör hemma, då hon känner sig som både man och kvinna. Den manliga respektive den kvinnliga världen var två separata delar för Virginia Woolf, hon ansåg det vara frustrerande att inte få lov att utbilda sig och leva på lika villkor som män. Just frågan om manliga och kvinnliga världar och vad dessa innefattar är även huvudtesen i Woolfs Ett eget rum där hon även nämner androgyner, personer som är både kvinnor och män. I början av historien om Anna, i Faunen, undrar läsarna med stor sannolikhet vilket kön ”jag-personen” tillhör, den starka kärleken till kvinnan Rakel låter ana att ”jaget” är en man. Palm undviker medvetet att tala om vilket kön ”jag-personen” har, för att ge ytterligare en nivå på den tidstypiska ”identitetsproblematiken” som ofta skildras i samtidens romaner. På detta sätt gör Palm att de känslor och tankar ”jag-personen” (Anna) har blir frikopplade från könens konstruerade och traditionella roller.
Även i Woolfs roman Vågorna kan de manliga respektive de kvinnliga personerna ses som delar hos en och samma individ. Woolf har även använt sig av temat i romanen
Orlando, som beskriver en androgyn person som lever genom olika århundraden.
Synsättet med manliga och kvinnliga egenskaper i en och samma kropp kan även tillämpas vid studier av Carl Gustav Jungs teorier, då han menar att varje individ har en del av det motsatta könet i sitt omedvetna, d.v.s Amina respektive Aminus. Jung menade att det är viktigt att integrera dessa omedvetna sidor till medvetenhet för att då komma till insikt om sitt själsliv.
I Faunen blir betydelsen således att, samtliga, de tre kvinnorna måste applicera de manliga egenskaperna (från faunen), som de har i sitt omedvetna, för att bli starka, hela och kunna våga utvecklas som individer. Faunen representerar det omedvetna i deras inre, det fria och otyglade, som måste bli medvetet för att kunna kontrolleras.
Jung menade att när det omedvetna blir medvetet leder det till ökad självkänsla.
Amelias segrar över faunen, när hon blivit medveten om sin egen kontrollerande förmåga (sitt författarskap och sin självsäkerhet) ökar hennes tro på sig själv och hon uppnår en inre styrka som gör att hon kan stå emot hans åsikter. Även Anna når ökad självsäkerhet när hon blir medveten om sina tankar och åsikter, som grundat sig på att Rakel lämnat henne. Den mytologiska tavlan och funderingar kring faunen hjälper henne att nå denna insikt.
Faunen finns inte, rent konkret, utan han förklarar sig själv, lite övergripande och vagt, vara någon som kan ”vandra ut och in i historier” (historier som i sin tur nästan har ett eget liv, säger han)52, ett faktum som tyder på att han är en omedveten del av Amelias inre som har materialiserats då hon skriver om Eleanor, så till den grad att även omgivningen kan se honom. Romanens grundläggande problem blir på så vis till existentiella frågor om vem som finns och vad som är det verkliga livet, verkligheten eller historian. Verkligheten blir oväsentlig och det omedvetna vänds i romanen till medvetenhet.
Faunen skapar oordning, både i Amelias liv och i den roman som hon skriver på. Amelia förstår dock inte Eleanors historia53, eftersom det är Eleanors omedvetna eller Eleanors dröm och den har, med hjälp av faunen, blivit fristående från Amelia
ursprungliga historia. Men det blir till slut Amelia som vinner, hon slänger ut faunen och skriver sin historia som hon vill. Myten om hur jungfrun får makt över enhörningen blir viktig i Amelias och faunens kamp om vem som ska ha makten att forma Eleanors historia. Amelias seger över faunen kan liknas vid en kvinnlig seger över mannen,
alternativ att det medvetna har fått kontroll över det omedvetna och lugn och harmoni kan därför infinna sig.
Romanen Faunen handlar alltså slutligen om att nå sin inre styrka – uppnå harmoni då alla de tre kvinnorna vaknar upp ur sina beroenden (Amelia av faunen, Anna av Rakel och Eleanor av historien skapad av faunen) och lär sig att upptäcka sig själv istället för att, omedvetet, tillföra någon annan hjältestatus, såsom Jung ansåg att kvinnor omedvetet hade en tendens att göra. Kvinnornas medvetna har förstått och bearbetat innehållet som producerats av det omedvetna, och det omedvetna har gjorts till medvetet material som kan bearbetas.
Jungs teorier om kvinnans underordnade ställning och behovet av en manlig hjälte måste därför ses i den tidens ljus, då Jung var verksam. Kvinnorna kunde av tradition inte uttrycka sin sexualitet, vilket numera till viss del blivit ändrat. Jung menade att kvinnan omedvetet kan se en hjälteroll hos mannen, en teori som måhända fungerade under hans verksamhetstid men känns främmande idag, då den feministiska strävan till kvinnors likaberättigande gjort stora framsteg. Dock blir faunen en hjälte för de tre kvinnorna, då
52
se Palm, 1991, sid. 40
53
han på olika sätt räddar dem alla. Amelia blir stärkt i sitt författarskap och i sin identitet, så blir även den sökande Anna som vid fantasier och funderingar kring en mytologisk faun kommer till insikt om sitt liv och hur hon ska hantera kärleken till vännen Rakel. Den, i dubbel bemärkelse, fiktiva Eleanor räddas undan det öde som Amelia först tänkt som romanslut och även faunens tänkta öde, hon blir istället räddad och kan möta sin älskade.
Även tillvaron för kvinnor under den tid då Virginia Woolf skrev Ett eget rum är annorlunda än idag. Trots detta fungerar både Jungs och Woolfs förklaringsmodeller och teorier i analysen av kvinnorna i Anna-Karin Palms Faunen.
Romanen Faunen är således en mångbottnad historia, tacksam att läsa och roas av. Den är nyskapande och modern samtidigt som anknytningarna uppenbarligen är flera till både psykologiska, mytologiska som feministiska tankemodeller.
Litteraturlista
Ahlmo-Nilsson, Birgitta, 1999: ”Kvinnokamp och kvinnolitteratur”, Lönnroth Lars, Delblanc, Sven, Göransson, Sverker (red.): Den svenska litteraturen 3 – Från
modernism till massmedial marknad, Albert Bonniers Förlag, Stockholm.
Bell, Quentin, 1972: Virginia Woolf – ett diktarliv, Forum, Stockholm.
Eriksson, Leif, Lundfall, Christer, 2001: Samtidslitteraturen 1970-2000, Liber AB, Stockholm.
Forser, Tomas, Tjäder, Per Arne, 1999: ”Berättandets kris och återkomst”, Lönnroth, Lars, Delblanc, Sven, Göransson, Sverker (red.): Den svenska litteraturen 3 – Från
modernism till massmedial marknad, Albert Bonniers Förlag, Stockholm.
Gummesson, Elizabeth, 2000: ”Anna-Karin Palm”, Bibliotekstjänst: Svenska
samtidsförfattare. Lund.
Henriksson, Alf, Hansson, Lars, Törngren, Disa, 1998: Stora mytologiska uppslagsboken, Forum, Stockholm.
Hägg, Göran, 1996: Den svenska litteraturhistorien, Wahlström & Widstrand, Stockholm.
Jung, C. G., 1967 (svensk utgåva): Jaget och det omedvetna, Wahlström & Widstrand, Stockholm.
Kaster, Joseph, 1991: Mytologisk uppslagsbok, Tidens förlag, Stockholm.
Larsson, Lisbeth, 1992: ”Faunen, enhörningen och damen – om bildelement och textteori i en 80-talistisk roman”, Olsson, Bernt, Olsson, Jan, Lund, Hans: I musernas sällskap –
konstarter och deras relationer, Förlags AB Wiken, Höganäs.
Levander, Martin, 1998: Psykologi, Bokförlaget Natur och Kultur, Stockholm.
Luthersson, Peter, 1999: ”Från litteraturkris till litteraturkris – nedslag i textvärlden efter 1970”, Lönnroth, Lars, Delblanc, Sven, Göransson, Sverker (red.): Den svenska
litteraturen 3 – Från modernism till massmedial marknad, Albert Bonniers Förlag
Stockholm.
Lönnroth, Lars, Göransson, Sverker, Forser, Tomas, 1999: ”Folkhemmet i mediaåldern – en periodöversikt, 1950-1995”, Lönnroth Lars, Delblanc, Sven, Göransson, Sverker (red.): Den svenska litteraturen 3 – Från modernism till massmedial marknad, Albert Bonniers Förlag. Stockholm.
Nicolson, Nigel, 2003: Virginia Woolf, Albert Bonniers Förlag, Stockholm. Palm, Anna-Karin, 1991: Faunen, Albert Bonniers Förlag, Stockholm. Palm, Anna-Karin, 1999: Lekplats, Albert Bonniers Förlag, Stockholm.
Rivano, Juan, 1997: Myternas funktion i samhället, Alhambras Pocket Encyklopedi, Furulund.
Willis, Roy (red.), 1999: Prismas stora bok om mytologi, Prisma, Stockholm. Woolf, Virginia, 1995 (svensk utgåva): Ett eget rum, Tidens förlag, Stockholm.
