Barns delaktighet - Kommer barnen till tals?

BARNS DELAKTIGHET

KOMMER BARNEN TILL TALS?

JOHANNA LEION

CHILDRENʼS PARTICIPATION

DO THE CHILDREN HAVE THE OPPORTUNITY

TO SPEAK THEIR MIND?

JOHANNA LEION

Leion, Johanna. Childrenʼs participation. Do the children have the opportunity to speak their mind? Degree project in social work, 15 credits. Malmö university: Faculty of health and society, Department of social work, 2019.

Abstract:

Today there are deficiencies about how children are involved in their own case in contact with the social services. The purpose of this study was therefore to investigate how social workers describe how they work with childrenʼs

participation in practice. This was done through qualitative interviews with six social workers in Skane. In this study, the childrenʼs voices on how they can experience the contact with the social services have been heard through quotations from previously published literature. For the studyʼs analysis, Shierʼs pathways to participation has been used.

What the study shows is that children are involved in parts of the case process, but it seems that participation is deficient when it comes to decisions on treatment and its content. What the informants highlight as a negative influencing factor in the work of involving children is, above all, the lack of time. The study also shows that there is an ambiguity in how and to what extent children should be involved in the organizationsʼ policies. In addition, there isnʼt a clear definition of what childrenʼs participation entails.

Keywords: Children´s participation, children´s wiews, talking with children, social work, social workers

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

2.1 Kort historiskt perspektiv 5 2.2 Myndigheters rekommendationer och rapporter 5 2.3 Att samtala med barn 6 2.4 Aktuella studier kring barns delaktighet 8 2.5 Studier utanför Sverige 10

3. TEORETISK UTGÅNGSPUNKT 11 3.1 Shiers delaktighetsmodell 11

4. METOD 15

4.1 Metodologisk ansats 15 4.2 Urval och tillvägagångssätt 16 4.3 Analysmetod 17

4.4 Etiska principer och forskarrollen 17

5. RESULTAT OCH ANALYS 18 5.1 Barn lyssnas till 19 5.2 Barn får stöd i att uttrycka sina åsikter 21 5.3 Barns åsikter tas i beaktande 24 5.4 Barn blir involverade i beslutsprocessen 27 5.5 Barn delar makt och ansvar i beslutsfattande 29 5.6 Öppningar, möjligheter och skyldigheter 30

6. AVSLUTANDE DISKUSSION 34

7. REFERENSER 36

BILAGA 1 – Informationsbrev 39 BILAGA 2 – Intervjuguide 40

BARNS DELAKTIGHET

1.INLEDNING

I de läroböcker som används inom socionomutbildningen återspeglas den sociala verkligheten och de behandlar en problematik som rör till exempel barn och deras familjer. Det som ofta utelämnas i litteraturen är att socialsekreterare befinner sig i en byråkratiserad värld där mycket tid läggs på det administrativa arbetet. I socialtjänstens arbete med barn kan detta innebära ett påtagligt dilemma för socialsekreteraren då teori och praktik inte alltid är förenliga. Socialsekreteraren har också att förhålla sig till relationen med barnets föräldrar för ett fungerande samarbete och ska samtidigt värna om barnets autonomi (Levin 2017). En annan diskussion rör barnets rättighet att uttrycka sin mening och vara delaktig i processen i kontrast till den myndighetsutövning som praktiseras (Winerdal 2014). I den sociala barnavården kan barns delaktighet framställas utifrån olika utgångspunkter. Inom socialtjänsten kan detta ses i tre nivåer utifrån var barnet kan tänkas ha ett inflytande, dessa ligger på organisations-, grupp- eller

individnivå (Hyvönen & Alexanderson 2014). I denna studie ligger mitt fokus på att undersöka hur barn görs delaktiga på individnivå. Denna nivå innebär att det barnet uttrycker tillskrivs betydelse i det egna ärendet. BBIC (Barnens Behov I Centrum) har i alla fall teoretiskt sett, en målsättning om att barnet är i fokus och ska ges möjlighet att uttrycka sitt perspektiv, bli hörd, få ett korrekt bemötande och ha del i det beslut som fattas (Hyvönen & Alexanderson 2014).

Vuxna tenderar att utgå från sin egen inställning även när de menar att de utgår från ett barnperspektiv. Visserligen medför önskan om att göra detta att barnet är i fokus, men referensramarna är den vuxnes (Arnér & Tellgren 2006). I utredningssituationer där samtal förs med barn måste det finnas en medvetenhet om att förhållandet mellan den vuxne och barnet inte är jämlikt. Genom sin förförståelse interpreterar den vuxne barnets uttalande utifrån sina egna föreställningar vilket ger den vuxne tolkningsföreträde gentemot barnet (Winerdal 2014). Det finns ett maktförhållande i dubbel bemärkelse när det gäller barnärende inom socialtjänsten, nämligen den mellan den vuxne och barnet men också mellan den vuxnes yrkesroll som socialsekreterare och barnets roll som klient. Om förhållandet dem emellan ska utjämnas så att den vuxne inte längre besitter makten, vilket kan vara ett mål med barns delaktighet, måste tolkningsföreträdet som socialsekreteraren besitter åsidosättas. Genom att göra detta får barnets egna perspektiv

utrymme och socialsekreteraren kan ta till sig barnets upplevelser och syn på sin situation. När barnets perspektiv får komma till uttryck är det synonymt med barnets röst (Hyvönen & Alexanderson 2014).

1.1 Problemformulering

Det arbete som socialtjänsten utför i form av utredning och beslut av insatser ska grunda sig på kunskap och rådande lagstiftning, men också ta hänsyn till klientens erfarenheter och synpunkter. Detta kräver en kompetent socialsekreterare som kan göra en bedömning utifrån detta underlag, men det kräver också att organisationen ger socialsekreterarna rätt förutsättningar för att arbeta med barns delaktighet. En av dessa förutsättningar kan vara att socialsekreteraren på olika sätt har stöd från ledningen, men för att barnet ska kunna känna förtroende för socialsekreteraren

behöver denne bygga en relation med barnet och då krävs tid för detta (Hyvönen & Alexanderson 2014).

I december 2018 kom Arbetsmiljöverket ut med en ny rapport gällande en stor studie som de genomfört kring socialsekreterares arbetsmiljö. De har under en treårsperiod undersökt 145 kommuner där de har gjort totalt 1 088

arbetsplatsbesök. Resultaten är alarmerande och har lett till att arbetsmiljöverket utfärdat en kravlista på 1 101 punkter. Ett av de främsta kraven är att arbetsgivare måste arbeta aktivt med att främja en bättre arbetsmiljö där det finns en balans mellan de krav som ställs på socialsekreterarna och de resurser som finns. Arbetsbelastningen är för hög och situationen för socialsekreterarna blir i många fall inte hanterbar vilket är en stor anledning till den ansenliga personalomsättning som drabbat socialtjänsten i flera år. Det påverkar även socialsekreterarnas

psykiska hälsa och leder till höga antal sjukskrivningar. Arbetsmiljöverket har också kunnat se att många kommuner brister i att introducera nya medarbetare inom socialtjänsten vilket påverkar förutsättningarna i arbetet (Arbetsmiljöverket 2018).

Barns delaktighet är något som diskuterats under många år och forskning har visat att verklig delaktighet är svår att uppnå (Sundell 2007). I

Socialstyrelsens senaste lägesrapport för individ och familjeomsorg framkommer att det föreligger brister avseende barns delaktighet inom socialtjänsten. De menar att det måste ske en förändring och satsningar bör göras för att åtgärda bristerna. För att socialtjänsten ska kunna ge ett adekvat stöd åt barn och deras föräldrar krävs att barnen får vara delaktiga. För att detta ska kunna möjliggöras behöver socialsekreterarna tid både för att kunna bygga upp en allians och för att aktivt arbeta med att göra barnen delaktiga (Socialstyrelsen 2018).

1.2 Syfte

Syftet med denna studie var att undersöka hur socialsekreterare inom

socialtjänsten arbetar för att göra barn delaktiga i det egna ärendet. Målet var att få en bild av hur detta sker i praktiken och hur informanterna beskriver att barnen de möter i sitt arbete görs delaktiga. Syftet har även varit att få en bild av barns egna erfarenheter kring kontakten med socialtjänsten.

1.3 Frågeställningar

• Hur arbetar socialsekreterarna med barns delaktighet i praktiken?

• Vilka särskilda direktiv ska socialsekreterarna förhålla sig till utifrån den egna verksamhetens policy i arbetet för att göra barn delaktiga?

• Hur beskrivs barns egen syn på sin delaktighet då de varit i kontakt med socialtjänsten?

2. KUNSKAPSLÄGET

I detta kapitel redogör jag för en del av den forskning som finns kring barns delaktighet. För att få en bild av hur synen på barn har förändrats över tid samt hur begreppet barns delaktighet vuxit fram inleder jag detta kapitel med ett kort historiskt perspektiv. Därefter följer myndigheters rekommendationer och

rapporter. En grundläggande del i barns delaktighet kan sägas handla om samtal med barn och jag har därför valt att ha en underrubrik som behandlar just detta för att få en bakgrundskunskap om vad forskning säger om detta. Avslutningsvis följer aktuella studier kring barns delaktighet från Sverige samt England och Nederländerna.

2.1 Kort historiskt perspektiv

Under lång tid har man i svensk rätt diskuterat barns rättsliga ställning. Under de senaste decennierna har diskussionen varit alltmer aktiv. Synen på barn har förändrats över tid där barn förr sågs som problematiska företeelser och inte som självständiga individer. Under 1900-talet förändrades synen på barn till viss del och genom tillkomsten av 1917-1920 års barnlagar fick barnen lagliga rättigheter avseende relationen till föräldrar och samhället. Dock var dessa lagar mer avsedda att styra föräldrarnas ansvar för barnen och inte i första hand barnens rättigheter. Barnlagarna som tillkom under början av 1900-talet blev sedermera överförda i oförändrat skick till Föräldrabalken 1949. Under 1970-talet betraktades denna som förlegad eftersom dess innehåll såg barn som föräldrars ägodelar och gav föräldrarna stor makt. Detta överensstämde inte med den tidens samhällsbild då det ansågs att barn är självständiga individer som borde ha egna rättigheter. Under 1977 tillsattes en statlig utredning om barnets rätt som ledde fram till ett förändrat synsätt på barn och barnets bästa, genom att bland annat betona att barn behöver få möjlighet att ha inflytande över sin situation samt att barnaga förbjöds. År 1982 reformerades föräldrabalkens regelverk vilket innebar att barnets bästa fick stor betydelse i svensk lagstiftning. Under år 1990 blev det på nytt aktuellt med barns rätt genom att Barnkonventionen ratificerades vilket medförde att barns egen vilja blev central. Sveriges regering såg nu över lagstiftningen i avsikt att förbättra barns rättigheter avseende skydd och omsorg samt i övrigt uppmärksamma

barnen. Till följd av detta infördes bland annat bestämmelser i föräldrabalken som avsåg att reglera barnens rätt att få uttrycka sin mening utifrån ålder och mognad i olika rättsliga sammanhang (Singer 2017).

2.2 Myndigheters rekommendationer och rapporter

I Socialstyrelsens lägesrapport för individ och familjeomsorg från 2016 kan läsas att de barn som är kopplade till socialtjänsten ska få vara delaktiga i ärendet och de insatser som sätts in ska anpassas efter barnets behov. Rapporten hänvisar också till lagstiftningen där det tydligt framkommer att barnen både ska få information av relevans samt har rätt till att uttrycka sina åsikter. Detta gäller både för Socialtjänstlagen och Lag med särskilda bestämmelser om vård av unga. Det som utgör grunden för barns

delaktighet och möjlighet att påverka är att barnen får rätt att uttrycka sina åsikter fritt och att de blir lyssnade till. Det Socialstyrelsen har

uppmärksammat genom de kontroller Inspektionen för Vård och Omsorg (IVO) genomfört, är att de barn som är placerade inte i tillräcklig

utsträckning ges möjlighet att vara delaktiga i vården. Detta menar Socialstyrelsen skulle kunna få till följd att barnet får en försämrad insats som inte är anpassad efter barnet (Socialstyrelsen 2016).

För att få en förutsägbar och tydlig process vid en utredning ska information ges löpande till både barnet och dess föräldrar så att de kan vara delaktiga i ärendet. När socialtjänsten ska utreda ett skyddsbehov eller en stödinsats för ett barn innebär detta att två parter är inblandade, d.v.s. barnet och dess föräldrar. Det betyder att socialsekreteraren måste förhålla sig till båda

parter. Beroende på ärendets karaktär blir förälderns delaktighet varierande eftersom socialtjänsten ska se till det lagstadgade föräldraansvaret och utreda om detta ansvar efterlevs (Socialstyrelsen 2015).

Ett ytterligare barnrättsperspektiv bör enligt IVO implementeras och de menar vidare att det finns ett behov av att förbättra handläggningen. Beträffande samtal med barn så finns det brister hos ett flertal

socialnämnder och IVO påpekar att det bör föras fler samtal med barn både i förhandsbedömningar och i utredningar. Genom dokumentationsgranskning fann IVO att i endast hälften av utredningarna var barnets åsikt om

beslutsförslaget dokumenterat. Den dokumentationsbrist som uppdagats visar att det oftast handlar om att samtal inte genomförts, i några fall har samtal förts men inte dokumenterats.

Socialsekreterare nämner till IVO att det finns ett för litet stöd från ledningen och att de upplever att ledningen saknar kunskap och samsyn kring barnavårdsärende och dess handläggning (IVO 2014).

Utifrån att barn ska ha rätt att komma till tals rekommenderar IVO (2018) att alla barn ska erbjudas enskilda samtal, om det inte finns uppenbara skäl att avstå. I dessa enskilda samtal ska det som barnet tycker är viktigt att prata om ges utrymme, samtalen ska inte enbart ha till syfte att ge socialtjänsten information om barnet och dess situation. Dessa samtal är minst lika viktiga för barnet då de ska möjliggöra att barnet får komma till tals. Utifrån detta aktualiseras vikten av kunskap kring att samtala med barn vilket nästa avsnitt kommer att avhandla.

2.3 Att samtala med barn

Socialtjänsten ska se barn som unika individer och bemöta dem

fördomsfritt. I samtal med barn ska socialsekreteraren göra det möjligt för barnet att ge uttryck för sina åsikter genom att anpassa sig till barnets ålder och mognad (Socialstyrelsen 2015). För att få en bild av hur barnets situation ser ut bör socialtjänsten ha samtal med barnet enskilt men också tillsammans med barnets föräldrar för att på så sätt kunna observera deras samspel. Socialstyrelsens rekommendationer är att socialsekreterare som har samtal med barn bör ge dem möjlighet både att fritt berätta om hur de upplever sin situation, men också ställa frågor som möjliggör att barnet få uttrycka sin mening (Socialstyrelsen 2015).

Ann-Christin Cederborg som är professor vid Stockholms universitet har i samarbete med Stiftelsen Allmänna Barnhuset skrivit boken ”Att intervju barn

-vägledning för socialsekreterare” (2010). Boken i sin helhet innehåller mycket av

relevans för de som i sitt arbete samtalar med barn och bygger på samlad

forskning kring ämnet. Jag har därför valt att under denna rubrik ta med det som jag ser som mest essentiellt för min studie.

Cederborg skriver att socialsekreterare i sitt arbete tampas med den komplexa uppgiften att utreda och fatta beslut utifrån vad som ska ses som barnets bästa. Barns utsatthet kräver ett utvidgat barnperspektiv vilket tydliggörs i

barnkonventionen och framhålls i socialtjänstlagen. För att kunna skapa sig en förståelse för barnets situation, och utifrån denna göra en bedömning krävs att barnet får delta aktivt i processen. För att socialtjänsten ska få interventioner som är fungerande för barnen behöver de arbeta med de metoder som används för att

möjliggöra att barnens röster ska bli hörda. I ett läge där barnets livssituation påverkas kan barnet uppleva maktlöshet kring de beslut som fattas. Genom att låta barnet komma till tals minskar risken för detta och vi får dessutom mer kunskap kring hur barnet upplever sin situation och vilket behov barnet har (Cederborg 2010).

Redan från cirka fyra års ålder ska man beakta barns förmåga till att själva kunna berätta om sin situation. I takt med att barn blir äldre utvecklas också deras förmåga att återge information, vilken även påverkas av andra faktorer till exempel på vilken nivå i utvecklingen barnet ligger eller på barnets personlighet. Ett äldre barn har ofta lättare att återge en större mängd information än ett yngre, men det har också att göra med barnets mognadsnivå. Att kunna återberätta sina upplevelser i detalj är även i hög grad kopplat till hur den vuxne möjliggör detta för barnet. Barn, även i yngre åldrar, har förmågan att berätta om händelser på ett noggrant sätt utifrån vad de ser som rätt och fel (Cederborg 2010).

En utmaning som Cederborg tar upp gällande socialsekreterarnas arbete med barn är att barnen inte alltid har ett utvecklat ordförråd för att beskriva sin situation. Detta kan medföra att det barnet berättar inte blir lika beskrivande. Det är inte heller alltid möjligt att få en sammanhängande och klart uttryckt berättelse av barn, vilket kan innebära att man missförstår det barnet vill berätta. Att

missförstånd uppkommer kan även ha sin grund i att barnet inte förstår vad den vuxne frågar, till exempel om denne använder ord som barnet inte känner igen. Barn i yngre åldrar tenderar att ibland använda ord som de hört att vuxna använt, trots att barnet egentligen inte förstått innebörden av ordet. Med stigande ålder ökar barnets medvetenhet kring hur dess egna berättande mottages av andra, vilket också ökar viljan att bli förstådd (Cederborg 2010).

Cederborg skriver vidare att socialsekreterare alltid ska ta barns ord på allvar och ha som utgångspunkt att det ligger en sanning i det som sägs. Det exempel som ges i sammanhanget är när barn berättar om övergrepp. Barn över sex år har förmågan att skilja mellan fantasi och verklighet, och det finns även belägg i forskning som visat att när barn berättar om våld uppstår det sällan ur fantasin. Genom att lyssna öppet möjliggör socialsekreteraren att barnet kan berätta om sina upplevelser vilket medför att socialsekreteraren kan få förståelse för barnets perspektiv. Däremot så har man genom forskning sett att när vuxna tar hjälp av leksaker och dockor som arbetsredskap i samtalet kan det sätta igång barnets fantasi, detta gäller även när den vuxne vill att barnets ska tänka sig in i en situation eller låtsas. Om barnet då framför sanningen eller om det som sägs mer speglar en fantasi, eller en kombination av dessa, går inte att säga och utifrån detta är en tydlig rekommendation att undvika att arbeta på dessa sätt (Cederborg 2010).

När socialsekreterare pratar med barn kan sättet att ställa en fråga inverka på barnets svar, detta gör att korrektheten i svaret varierar. Barn är särskilt känsliga för situationer där de uppfattar att ett visst svar förväntas av dem och denna press påverkar i synnerhet yngre barn. Press kan leda till att barnet modifierar sitt svar därför är det väsentligt att socialsekreteraren inte upprepar frågor. Ledande frågor ska i största möjliga mån undvikas helt. Dock kan det ibland finnas legitima skäl för dessa, exempelvis när det finns en tydlig riskbild eller när information redan finns som klarlagt hur barnets situation ser ut. Genom forskning har det uppdagats att de intervjutekniker som används inte varit lämpliga för barn då de dels varit

just ledande och inte heller tagit hänsyn till barnets mognad. Detta visar således att språket som används ska vara anpassat till den nivå som gör det möjlig för barnet att förstå (Cederborg 2010).

Det är viktigt att socialsekreteraren berättar för barnet att om det inte har svar på frågan som ställs gör det inget, barnet ska känna att det inte behöver låtsas. Utöver detta ska socialsekreteraren tydliggöra för barnet att om någonting är oklart eller om socialsekreteraren gör påstående som är felaktiga, är det viktigt att barnet säger ifrån. Socialsekreteraren ska ge barnet den tid det behöver för att berätta färdigt sin berättelse innan en ny fråga ställs. När ett barnsamtal genomförs bör miljön vara lugn och ostörd. I samtalet är det barnets röst som ska komma fram och socialsekreterarens primära uppgift är att lyssna in barnet, och därutöver inta en neutral hållning för att inte överföra sina egna åsikter på barnet. Men det är bra att uppmuntra barnet genom underlättande och stödjande anmärkningar utifrån barnets uttalande för att visa att det finns ett genuint intresse för barnets berättelse. När ett barn berättat om känsliga händelser bör det för barnets skull undvikas att flera socialsekreterare är inblandade, det medför också att feltolkningsrisken reduceras (Cederborg 2010).

Elisabeth Doverborg och Ingrid Pramling Samuelsson har i sin bok Att förstå

barns tankar - kommunikationens betydelse konstaterat att det inte är helt enkelt

att föra strukturerade samtal med barn. Det krävs erfarenhet för att utveckla kompetens i samtalsteknik menar de. När ett samtal är genomfört blir reflektionen över detta ett bra tillfälle att fråga sig om barnet har förstått frågorna, kunde frågan ställts annorlunda, kom frågorna vid rätt tillfälle eller kunde uppföljningen av barnets svar varit bättre och var tiden tillräcklig? (Doverborg & Pramling Samuelsson 2012).

Barnombudsmannen fastslår att kunskapen behöver utvecklas avseende hur samtal med barn bör genomföras i olika situationer, så även med barnens

vårdnadshavare. När socialtjänsten blir inkopplande kan det innebära att kontakten är livsavgörande. Den professionelles skicklighet och kunnande i att samtala med barnet samt att barnets synpunkter beaktas kan ha stor inverkan på barnets framtid. Utifrån detta blir det väsentligt att de yrkesgrupper som kommer i kontakt med barn också får en grundutbildning som höjer deras kompetens kring detta och att de därefter får fortbildning för en fortsatt kompetensutveckling. För att lyfta kompetensen bör resurser avsättas och riktlinjer sättas upp av

beslutsfattarna avseende hur detta ska möjliggöras. För att få lov att föra professionella samtal med barn bör det införas krav på särskild kompetens som visar att den kunskap som behövs finns (Barnombudsmannen 2009).

2.4 Aktuella studier kring barns delaktighet

I en studie gjord av Heimer m.fl. har det undersökts hur barns deltagande står i relation till de insatser som socialtjänsten tillhandahåller de barn som är i behov av skydd och stöd. Deras studie bygger på granskning av ärendedokumentation och ett antal intervjuer med socialsekreterare från 2 kommuner. Studien visade bland annat att de bäst anpassade insatserna kan sättas in i de fall där barnet själv fått möjlighet att vara delaktig i att definiera problematiken. Men i de fall där barnet inte givits denna möjlighet kan detta få konsekvensen att insatsen inte motsvarar barnets behov. När föräldrar definierar problemet på ett annat sätt än barn tenderar barns röster att tystas. Vid tillfällen när föräldrar är under utredning för bristande omsorg kan det förekomma att de definierar barnen som problemet

och lägger skulden på dessa. Detta skapar en spänning mellan barnens och föräldrarnas beskrivning av vad som orsakar problemet (Heimer m.fl. 2018).

I deras studie visade det sig att barn fick större möjlighet att vara delaktiga i det tidiga skedet av utredningen men att delaktigheten därefter avtog när insatsen var igång. Föräldrarnas röst förstärktes däremot allteftersom. När en akut

skyddsbedömning görs är barnet i fokus och i den situationen blir det essentiellt att prata med barnet för att kunna göra en riktig bedömning, detta menar några av de informanter som ingått i studien. Under utredningstiden är det vanligast att socialsekreteraren träffar barnet under ett till två tillfällen. Under dessa samtal berörs sällan den egentliga problematik som är anledningen till att en utredning startat, visar analysen. Men det finns även exempel där socialsekreteraren haft samtal med barnet vid många tillfällen vilket har givit barnet möjlighet att

framföra sin bild av situationen, detta visar på att barnets perspektiv har fått större utrymme. Under pågående insats är det föräldrarna som har en dominerande roll. Om insatsen endast avser barnet själv så deltar barnet vid uppstartsmötet, men i de ärenden där insatsen gäller familjen, närvarar sällan barnet vid detta möte. I de uppföljande mötena under insatsens gång är barnen med ibland, men då ligger ofta socialsekreterarens fokus på att höra hur situationen är hemma (Heimer m.fl. 2018).

Heimer m.fl. menar att en tidigare syn på barns välfärd har varit att de ska

besparas från all delaktighet för att skyddas, men detta är felaktigt och vi behöver istället arbeta aktivt med barns delaktighet för att kunna motsvara

Barnkonventionens direktiv. Det som Heimer m.fl. kommer fram till är att fokus ska ligga på barnen, vilket också inkluderar deras delaktighet. Detta innebär att den allians som ska byggas främst ska göras med barnen eftersom det är barnen som ska vara de primära klienterna som besitter rättigheter. De menar således att dagens familjeorienterade socialtjänst ska övergå till att bli mer barnorienterad, detta genom att utgå från arbetsmodeller där barnens delaktighet tillförsäkras (Heimer m.fl. 2018).

Ann-Margreth E. Olsson menar att det i utredningssammanhang blir viktigt att skapa relation till både barn och föräldrar för att kunna utforska barnets behov. Det innebär att både barnets och de vuxnas perspektiv ska lyssnas till och tas i beaktning. Utredningsperioden blir en tid för insamling av data som sedan ska analyseras för att ett beslut ska kunna fattas, men det blir också en period då socialsekreteraren får möjlighet att arbeta aktivt för att få ta del av barnets perspektiv. Genom att göra detta kan socialsekreteraren stärka både barnet och dess nätverk och då kan utredningssituationen också ses som en behandlande insats. Olsson tar upp att skånska kommuner och Länsstyrelsen i Skåne ser det som viktigt att utredningsprocessen ska tillvaratas och bidra till att mobilisera de resurser som finns och arbeta förebyggande. Socialsekreteraren har ansvar för att barnen ska få möjlighet att bli delaktiga under hela processen såväl genom att förse dem med information som att samtala med dem. Hon menar samtidigt att socialsekreterare kan hamna i en situation där arbetet ska rationaliseras vilken kan medföra att utredningen blir ett isolerat arbetsmoment. Detta betyder att

socialsekreteraren glider längre ifrån barnet och dess miljö (Olsson 2017).

Ett arbetssätt som påverkat utredningsarbetet i positiv riktning är BBIC (Barnens Behov i Centrum) men det har samtidigt inneburit en högre arbetsbelastning för socialsekreterarna då det medför ett ökat administrativt arbete, skriver Olsson.

Hon tar upp en undersökning som gjorts av Grevfe kring hur ofta socialsekreterare pratar med barnen som de utreder. I den framkom att socialsekreterare endast lägger 2 % i genomsnitt av sin arbetstid på samtalskontakt med barnen (Olsson 2017).

Thunberg m.fl. har gjort en sammanställning från den nationella

forskningskonferensen i socialt arbete som ägde rum i oktober 2018. En av föreläsarna kring temat barn och familj var Sylwia Koziel som är

universitetslektor på Södertörns högskola. Hon pratade kring begreppet barnperspektiv och förde en analytisk diskussion om hur Socialstyrelsen framställer barnperspektivet i sina dokument som är riktade till socialt arbete. Hennes resultat visar på att de idéer som förmedlas är motsägelsefulla och att de försvagar barns position genom att upprätthålla ett ojämlikt maktförhållande mellan vuxna och barn. Koziel menar att barnperspektivet som begrepp lätt blir de vuxnas perspektiv vilket bland annat framkommer genom att dokumenten visar att det är de vuxna som för fram barnets röst. Socialstyrelsens sätt att använda

begreppet barnperspektiv i sina dokument lyfter per definition inte barns rättigheter och bidrar inte heller till att stärka deras position som självständiga individer. Begreppet är otydligt och ger inte ett klart uttryck för en koppling till barns delaktighet (Thunberg m.fl. 2018).

2.5 Studier utanför Sverige

Dillon m.fl. har gjort en mindre kvalitativ studie för att undersöka hur delaktiga barn blir i sina egna ärenden inom socialtjänsten. Studien beskriver barns delaktighet i en engelsk kontext. England har under mer är 25 år haft både

lagstiftning och riktlinjer som framhåller barns rätt att få vara delaktiga i de beslut som rör dem själva och vilka insatser som sätts in. Beslutsfattande myndighet måste lyssna till barnets åsikter och ta hänsyn till dessa när beslut fattas kring barns behov av stöd och skydd. Studien lyfter bland annat fram tidigare resultat som gjorts genom 50 fallstudier där det uppenbarats att barnens perspektiv inte kom fram eftersom den professionelle varken pratade med eller lyssnade till barnen. Barnkommissionären har undersökt om barn har fått ta del av den planering som gjorts kring de insatser som barnet fått samt om de förstått anledningen till att de sociala myndigheterna varit inblandade i deras

familjesituation. Det visade sig då att endast 5 av 26 barn hade fått vara delaktiga i planeringen och väldigt få förstod anledningen till insatsen. Kritik framförs också kring att de finns för få studier som faktiskt undersöker barnens perspektiv av deltagande. Ofta grundar sig studier på uttalande från professionella och föräldrar vilket innebär att det inte är barnets röster som får tala. De menar dock att det finns en del studier som belyser denna problematik och framhåller till viss del barnens perspektiv. I socialt arbete förs en diskussion kring barns delaktighet och huruvida det lämpar sig att barn deltar i möten. Dillon m.fl. hänvisar till Vis och Thomas studie som tydligt visat att barn som inte bara tillfrågas i ärendet utan även fått delta i möten har tre gånger så stor möjlighet att påverka utgången av beslutet. Det är inte tillräckligt att barnet närvarar på ett möte för att det ska innebära delaktighet, utan de professionella måste anpassa situationen på ett bra sätt så att barnet blir delaktigt i dialogen och situationen blir tydlig och begriplig för barnet. Om det inte ges utrymme för att anpassa situationen till barnet riskerar detta att känna sig utanför, vilket kan leda till en oro för barnet (Dillon m.fl. 2016).

Några av de slutsatser som Dillon m.fl. drar av sin studie är att det inte är själva deltagandet i sig, utan på vilket sätt barnets delaktighet i processen optimeras utan att deras välmående sätts på spel. De menar att barn är kompetenta och besitter både kunskap och har en stor förmåga att själva se i vilka sammanhang de bör delta eller inte. Så det handlar således inte om barnens förmåga utan snarare om vilka chanser de professionella ger barnen att vara delaktiga. Det visar på att det kan finnas ett ökat behov av kommunikativa förmågor hos de professionella. Deras studie visar genom de intervjuer som de gjort med barnen att det inte behöver vara mer komplicerat än att vara anträffbar genom att ge barnet sina kontaktuppgifter, träffas regelbundet och göra en planering samt att ha en öppen dialog. Hinder i arbetet kring att göra barn delaktiga bottnar ofta i en hög

arbetsbelastning, en otillfredsställande arbetsmiljö och utbrändhet (Dillon m.fl. 2016).

Även i Nederländerna har beslutsfattare allt mer fokus på barns delaktighet. Dock finns det mycket att förbättra vilket forskningen visar. En viktig del för att

delaktigheten ska bli meningsfull för barn som behöver skydd och stöd från myndigheterna är att barns delaktighet implementeras i både lagstiftning och i styrdokument (Bouma m.fl. 2018). En studie som gjordes av Bouma m.fl. undersökte hur artikel 12 i Barnkonventionen tillämpades i lagstiftning och styrdokument. Studien grundades på en modell om meningsfullt deltagande och visade att de nederländska sociala myndigheterna som arbetar med barns skydd och omsorg har grundtanken om barns delaktighet väl förankrad i sin verksamhet. För att barn ska få en meningsfull delaktighet krävs att de både blir hörda,

informerade och involverade, kring dessa tre punkter visar studien att det finns vissa brister i styrdokumenten. Det saknar övergripande riktlinjer kring barns delaktighet vilket resulterar i att organisationer arbetar på olika sätt med frågan. Utöver detta saknas det även riktlinjer kring hur man praktiskt kan arbeta med att göra barn delaktiga (Bouma m.fl. 2018).

3. TEORETISK UTGÅNGSPUNKT

I detta kapitel följer min teoretiska utgångspunkt som jag valt att använda mig av som stöd för att kunna analysera min insamlande empiri. Då jag har genomfört ett antal intervjuer med socialsekreterare med avsikt att undersöka hur de menar att de arbetar för att göra barn delaktiga, såg jag det som lämpligt att använda mig av Shiers delaktighetsmodell eftersom den beskriver olika nivåer av hur barn kan göras delaktiga. Med hjälp av modellen blir det möjligt att få en bild av i vilken grad barn görs delaktiga. Modellen är vedertagen inom socialt arbete och finns bland annat omnämnd i Socialstyrelsens handbok ”Stöd till barn och unga med funktionsnedsättning” (Socialstyrelsen 2014).

3.1 Shiers delaktighetsmodell

Harry Shier menar att den mest använda modell inom fältet ”barns delaktighet” är Harts delaktighetsstege som består av åtta steg. Shier har utifrån denna utvecklat sin egen delaktighetsmodell som istället består av fem nivåer där varje nivå går att dela upp i tre faser. Dessa totalt femton sekvenser menar Shier ska kunna vara till hjälp i arbetet för att göra barn delaktiga (Shier 2001).

Barnkonventionens ratificering har accentuerat diskursen om barns delaktighet. Barns rätt till delaktighet klargörs i Barnkonventionen artikel 12 första stycket.

Shier menar att denna artikel är den som blivit mest kränkt och nonchalerad beträffande barns rätt i olika sammanhang. Han skriver också att det är en av de mest genomgripande och radikala artiklarna i Barnkonventionen (Shier 2001). Av denna framgår att:

”Konventionsstaterna ska tillförsäkra det barn som är i stånd att bilda egna åsikter rätten att fritt uttrycka dessa i alla frågor som rör barnet. Barnets åsikter ska tillmätas betydelse i förhållande till barnets ålder och mognad.” (Unicef 2018)

I Harts delaktighetsstege indikerar de tre nedersta stegen att barnen inte är delaktiga. Shier har i sin delaktighetsmodell valt att inte ha med dessa utan lagt fokus på de nivåer som beskriver delaktighet (Shier 2001) men genom att identifiera delaktigheten utifrån denna modell blir det också tydligt om delaktigheten saknas menar jag.

Nedan redovisas Shiers fem nivåer av delaktighet vilka är: 1. Barn lyssnas till

2. Barn får stöd i att uttrycka sina åsikter 3. Barns åsikter tas i beaktade

4. Barn blir involverade i beslutsfattande processer

5. Barn delar makt och ansvar i beslutsfattande (Shier 2001, s. 110)

Till varje nivå är tre faser kopplade, vilka är öppningar, möjligheter och

skyldigheter. Med öppningar avses när en medarbetare visar engagemang och

villighet att arbeta i denna fas på en av de fem nivåerna. Möjligheten att få det att hända är kanske inte tillgänglig, vilket innebär att det i detta läge än så länge bara är en öppning. För att komma till fasen möjligheter krävs tillvägagångssätt som gör det genomförbart för medarbetaren eller organisationen att arbeta på en viss nivå i modellen. Här kan det vara en fråga om resurser i form av både kunskap och att medarbetaren har utrymme i sin arbetstid. Det kan också röra sig om att uppnå olika mål genom att utveckla arbetssätt och rutiner. Fasen skyldigheter innebär att medarbetaren är skyldig att arbeta på denna nivå utifrån att det ingår i organisationens policy. Implementeringen av ett speciellt arbetssätt medför att barn kan bli delaktiga på den nivån som beskrivs i organisationens policy. Med hjälp av delaktighetsmodellen är tanken att det ska bli lättare att identifiera hur enskilda medarbetare eller en organisation arbetar med barns delaktighet. För att förenkla detta ytterliga har Shier skapat enkla frågor att besvara vid varje nivå och fas. De här frågorna är avsedda att kunna bedöma på vilken nivå barn görs

delaktiga och hur delaktigheten kan förbättras genom att gå vidare till nästa nivå. Både medarbetare, men också en organisation kan befinna sig på olika ställen i delaktighetsmodellen, vilket inte är konstigt då olika förutsättningar kan påverka (Shier 2001).

Den första nivån: Barn blir lyssnade till

När barn tar eget initiativ till att uttrycka sin åsikt ska den vuxne lyssna aktivt och omsorgsfullt. Det som utmärker denna nivå är just att det är barnet själv som ska vara initiativtagare till att uttrycka sig. Det handlar följaktligen inte om att den vuxne ska ta reda på vad barnet anser om olika saker till exempel om viktiga beslut, utan barnet uttrycker det denne själv vill. Det finns ingen anledning till oro om inte barnet framför några åsikter kring detta på denna nivå. Det finns

fatta beslut, men detta är en felaktig uppfattning vilket uppdagats när barn själv fått uttrycka sig kring saken. Barn vill mycket gärna ha mer att säga till om vilket flera olika rapporter visat (Shier 2001).

För att nå upp till den första fasen, öppning, på denna nivå behöver medarbetaren vara beredd att lyssna. Svårare än så behöver det inte vara menar Shier. Att medarbetaren sedan har arbetssätt som gör det genomförbart att lyssna på barnen är den andra fasen, möjligheter. Exempel på detta kan vara att medarbetare får utbildning i att lyssna, att de ges möjlighet att avsätta tid när väl ett barn tar

initiativ till att berätta eller att miljön möjliggör att ett samtal kan föras med barnet i lugn och ro. Till sist innebär den tredje fasen, skyldigheter, på denna nivån att organisationens policy klargör att medarbetare ska lyssna till det barnen berättar (Shier 2001).

Den andra nivån: Barn får stöd i att uttrycka sina åsikter

Barn uttrycker inte alltid sin mening till den vuxne och till detta finns många bakomliggande anledningar som exempelvis dåliga erfarenheter av att vuxna inte lyssnar, barnet saknar förtroende för den vuxne eller att barnet känner att det inte gör någon skillnad om det berättar sin åsikt. Därför är det upp till medarbetaren att stödja barnet på ett positivt sätt så att barnet känner trygghet i att berätta (Shier 2001).

När medarbetaren är redo att stödja barnet i att utrycka sina åsikter har första fasen, öppningar, uppnåtts på denna nivå. Fas två, möjligheter, kräver mer och här är det väsentligt att medarbetaren och organisationen har redskap för att hjälpa barnet att utrycka sig. Det innebär att medarbetare dels måste ha kunskap om hur de ska arbeta för att underlätta delaktigheten för barnet, det kräver också att de arbetssätt och metoder som används i kontakten med barn anpassas efter deras ålder. Visuella och kreativa arbetsverktyg kan vara användbara i samtalet för att hjälpa barnet att uttrycka sig menar Shier. På denna nivå innebär den tredje fasen, skyldigheter, att organisationens policy tydliggör medarbetarens ansvar att genom sitt arbetssätt tillse att barnet får det stöd det behöver för att utrycka sina

synpunkter (Shier 2001).

Den tredje nivån: Barns åsikter tas i beaktade

Den föregående nivån ger inga garantier för att det barnet uttryckt tas i beaktande i beslutsprocessen, trots att den kräver att medarbetaren aktivt hjälper barnet att framföra sina åsikter. Att ta del av barns åsikter utan att ta hänsyn till dem kan ses som meningslöst, men då det framkommit att vuxna uttryckt sig på ett sätt som visar att de egentligen inte lyssnar till barnet utan bara vill att barnet ska uppfatta det så, kan man inte ta för givet att vuxna lyssnar på barn och att denna typ av manipulation inte förekommer. Utifrån detta framhäver den tredje nivån att barns åsikter ska beaktas och knyter an till Barnkonventionens artikel 12. Det blir också ett måste för verksamheter att arbeta med barns delaktighet på detta sätt när de angett att de arbetar efter Barnkonventionen (Shier 2001).

Barns åsikter och önskningar måste inte alltid införlivas i beslut som fattas, men barnens uttalande ska tas i beaktande på lika villkor som övriga faktorer som avgör beslutet. Det kommer alltid finnas ett flertal faktorer som påverkar beslutet vilket innebär att det kan finnas något som väger tyngre än barnets synpunkter. Det är god praktik att barn informeras noggrant om beslutet och orsakerna till att det aktuella beslutet fattades. Det blir särskilt viktigt vid tillfällen då barnet

utryckt sina känslor men beslutet gått barnets önskemål emot. När det är aktuellt och det lämpar sig väl kan medarbetaren hjälpa barnet att hitta andra vägar att nå sina mål (Shier 2001).

När medarbetaren är beredd att ta hänsyn till barns åsikter är första fasen,

öppningar, uppnådd. För att fas två, möjligheter, ska uppnås på denna nivå krävs att verksamheten möjliggör att barns åsikter tas i beaktande i beslutsprocessen. Om organisationen beslutat att implementera Barnkonventionens 12:e artikel i sin egen policy som tillförsäkrar att det vid beslutsfattandet läggs stor vikt vid barns åsikter har fas tre, skyldigheter, uppnåtts (Shier 2001).

Den fjärde nivån: Barn blir involverade i beslutsfattande processer På den fjärde nivån blir det alltmera tydligt att barns åsikter inte endast ska ses som yttrande utan barn deltar aktivt i beslutsfattandet. Följaktligen innebär detta att i de lägre nivåerna betyder barns delaktighet att de tillför sina åsikter i

utredningen, men utan att egentligen vara delaktiga i själva beslutsfattandet. Detta kan stärka barnen men beslutet ligger fortfarande hos den vuxne som i det läget inte delar med sig av makten till barnet. Men på denna nivå sker en förändring då beslutet fattas i ett läge där barnet är direkt involverat. Planeringen sker således tillsammans med barnet (Shier 2001).

Det finns många fördelar med att låta barn vara delaktiga i beslutsfattandet vilket olika studier visat. Att barnens insatser får en högre kvalitet är en av fördelarna, även att barnen kan få en ökad självkänsla och att de känner att de har möjlighet att påverka sin situation är några exempel på detta (Shier 2001).

När medarbetaren är beredd att låta barnen vara delaktig och dela beslutsfattandet så har en öppning uppnåtts. När det finns ett etablerat arbetssätt som möjliggör att barnen kan vara med i beslutsfattandet så har fasen möjligheter uppnåtts. För att komma dit kan det behövas genomgripande förändringar i organisationen.

Beroende på vad beslutet avser är det olika svårighetgrader i att involvera barnen i beslutsprocessen. När organisationen genom sin policy kräver att barn ska

involveras i beslutsfattandet har den tredje fasen, skyldigheter, uppnåtts (Shier 2001).

Den femte nivån: Barn delar makt och ansvar i beslutsfattande

Det kan vara svårt att urskilja nivå fyra från nivå fem eftersom de är snarlika men skiljer sig genom graden av inflytande. Hur väl de vuxna tar till sig av barns argument i vissa sammanhang beror på hur vältaliga barn är när det gäller att framföra sina åsikter. I slutändan är det de vuxna som har sista ordet eftersom de är fler. Så om barn involveras i beslutsprocessen men utan egentlig makt över beslutet så innebär detta att medarbetaren eller organisationen är kvar på nivå fyra. För att vara på nivå fem fordras att de vuxna i realiteten har åtagit sig att dela med sig av makten till barnen. Innan medarbetaren bestämmer sig för att dela makten med barnet i beslutsfattandet måste den vuxne överväga om det finns risker i att göra detta eller fördelar. Därför blir det upp till den vuxne att avgöra när och om det är lämpligt. På denna nivå är det inte bara viktigt att dela på makten utan också på ansvaret. Detta innebär att om ett beslut inte får en positiv utgång, vilket kan vara en risk, måste både den vuxne och barnet dela på ansvaret kring det beslut som fattats. Dock ska barn inte påtvingas ett ansvar de inte bett om vilket denna modell poängterar. De ska inte heller ta ett ansvar som ligger över deras kognitiva utvecklingsnivå och förmåga. Risken är mindre att barn

tvingas ta för mycket ansvar, snarare brukar det i praktiken handla om att barnen nekas ansvar av de vuxna (Shier 2001).

När medarbetaren/organisationen är beredd att dela makten över beslutsfattandet med barnet har fasen öppningar uppnåtts på den femte nivån. När det finns arbetssätt för att få detta att fungera har fasen möjligheter inträtt och slutligen när organisationen gör det klart i sin policy att vuxna och barn delar makt och ansvar över delar av beslutsfattandet så har den sista fasen skyldigheter uppnåtts (Shier 2001).

4. METOD

4.1 Metodologisk ansats

Då jag i min studie avsåg att undersöka hur socialsekreterare arbetar för att göra barnen delaktiga i det egna ärendet samt även belysa hur barn upplever sig delaktiga i kontakten med socialtjänsten, har denna studie en tvådelad

metodologisk ansats. För att besvara de två första frågeställningarna i denna studie har jag sett det som mest lämpat att använda mig av en kvalitativ metod i form av intervjuer, då det möjliggör att forskaren får ta del av informanternas

beskrivningar av sitt praktiska arbete (Bryman 2011).

Eftersom denna studie avser att handla om barns delaktighet så har det varit viktigt att inte tappa bort barnens röster. Då det inte har varit möjligt att göra direkta intervjuer med barn i denna studie har jag tagit hjälp av redan publicerade uttalande från barn kring deras upplevelser av kontakten med socialtjänsten. På detta sätt kommer den tredje frågeställningen att bearbetas. Det har varit ett svårt moment att finna litteratur som lyfter fram citat från barn just med utgångspunkt från deras upplevelse av kontakten med socialtjänsten, men den utvalda

litteraturen tar upp detta och kan ge oss en bild av barnens upplevelser. Citaten kommer att presenteras i resultat- och analysdelen och kommer tillsammans med informanternas beskrivningar att utgöra ett resonemang utifrån ett barns

perspektiv. Den litteratur som använts är:

- Utsatta barn i familjerättsprocesser: utredares bemötanden och barns strategier skriven av Eriksson och Näsman (2009).

- ”Lyssna på mig” - Barns upplevelser av skilsmässa och föräldrars konflikter, en rapport från BRIS (2013).

- Participation in child protection: A small-scale qualitative study, skriven av Dillon m.fl (2016).

- När barn inte kan bo med sina föräldrar, en rapport från IVO (2016). - Får barn som bor på HVB tillräckligt stöd av socialtjänsten? En rapport

från IVO (2018).

Att använda egna intervjuer i kombination med citat ur litteratur som lyfter barns upplevelser av kontakten med socialtjänsten har setts som en metodologisk fråga. Dock kan en diskussion föras kring huruvida citaten tolkas i denna studie utifrån att de skulle kunna ses som tagna ut sitt ursprungliga sammanhang. Som jag ser det kan barnens citat stå för sig själva, det jag menar är att barnen har framfört sina åsikter vilka kommer fram genom citaten och innehåller en upplevelse av det ämne som berörs. Detta kan ses som att de är i sin rätta kontext oavsett i vilket sammanhang. Författarna till ovanstående texter har valt att använda dessa citat

utifrån sina valda utgångspunkter och här illustreras de för att belysa en del av denna studies syfte. Barnens perspektiv lyfts fram och blir en kompletterande del till intervjumaterialet vilket kan bidra till en större helhet i studien. Citaten som används är inte på något sätt övertolkade så att barnens åsikter kommit i

skymundan för att klargöra något annat, utan de har använts med respekt för barnen och deras perspektiv.

4.2 Urval och tillvägagångssätt

Inledningsvis formulerades ett informationsbrev (se bilaga 1) som innehöll

information kring studiens syfte samt tillvägagångssätt. För insamlandet av empiri till studiens första två frågeställningar söktes socialsekreterare som kontinuerligt kommer i kontakt med barn, då dessa genom sin yrkesroll är relevanta för studien. Detta beskrivs enligt Bryman (2011) som ett målstyrt urval. Receptioner och socialtjänstkontor kontaktades i skånska kommuner och informationsbrevet sändes ut till berörda enheter. Detta resulterade i att sammanlagt 17 kommuner kontaktades innan jag uppnått det önskade deltagarantalet som baseras på de direktiv som skolan gett oss studenter. Slutligen fick jag således ihop sex socialsekreterare som ville medverka i en intervju. Fyra av dessa arbetar med barn-och ungdomsutredningar och två arbetar som barnsekreterare, hädanefter benämns samtliga som socialsekreterare. Då tiden har varit begränsad för denna studie samt att informanterna befann sig i olika delar av Skåne, genomfördes intervjuerna per telefon. Detta var inget som informanterna hade något emot. Intervjuernas längd har varit mellan 50 minuter till 1,5 timme. Fördelarna med att genomföra intervjuerna via telefon har varit den tidsbesparande aspekten samt även att det varit kostnadseffektivt då det inte blivit aktuellt med resekostnader. Dessa positiva fördelar är även något som Bryman (2011) lyfter i samband med telefonintervjuer. Vidare menar han även att en fördel med intervjuer på distans är att risken för att informanterna ger svar som de tror förväntas av dem minskar. Detta eftersom faktorer i intervjuarens person (ålder, etnicitet etc.) då inte har samma inverkan på informanten och hur denne svarar. Nackdelen har varit att det inte blivit möjligt att läsa av informanternas kroppsspråk. Bryman (2011) menar att detta kan medföra att intervjuaren missar ansiktsuttryck och därmed inte kan svara på dessa genom följdfrågor. Bryman noterar att intervjuer gjorda per telefon skulle kunna innebära en intervju av sämre kvalitet, men menar även att det visat sig vara små skillnader i hur informanterna svarar på en fråga oberoende av om intervju sker per telefon eller ansikte mot ansikte (Bryman 2011). Jag har upplevt att informanterna har svarat på ett djupgående sätt på frågorna och har inte uppfattat att deras svar skulle ha blivit mer omfattande om vi träffats för en intervju.

I studien valdes semistrukturerade intervjuer då dessa ger forskaren möjlighet att tematisera sina frågor men ger informanterna möjlighet att svara fritt (Patel & Davidson 2011). Genom denna typ av intervju finns det också stor möjlighet för forskaren att följa upp det intervjupersonen säger genom att ställa följdfrågor (Aspers 2011). En intervjuguide skapades med de teman som studien berör samt frågor för att utforska dessa teman (Bryman 2011; Aspers 2011). Intervjuguiden (bilaga 2) utformades med teman baserade på mina frågeställningar. Frågorna har bearbetats något efter hand vid behov av förtydligande och för att anpassas efter informanternas huvudsakliga arbetsuppgift. Informanterna fick ta del av

intervjuguiden innan intervjutillfället, således hade de som ville en möjlighet att titta igenom denna för att få en översikt över vilken typ av frågor som skulle tas upp. Under intervjun spelades samtalet in med hjälp av en diktafon för att

möjliggöra detaljerade citat samt för att ingen viktig information skulle tappas bort (Bryman 2011).

Vid litteratursökning kring barns delaktighet framkom att mycket av litteraturen avsåg delaktighet i skolan, men vid avancerad sökning på engelska lyckades jag fä fler träffar avseende barns delaktighet i kontakt med socialtjänsten. Som tidigare nämnts har det varit svårt att hitta litteratur som lyfter citat från barn och deras upplevelser av kontakten med socialtjänsten. Min handledare berättade för mig att det på universitetet finns en doktorand som studerat barns delaktighet och jag beslöt mig för att kontakta henne. Hon gav mig ett flertal tips, specifikt gällande Eriksson och Näsman (2009) samt BRIS rapport från 2013 samt tips om var jag kunde söka vidare, som jag tacksamt tog emot. Därefter fortsatte mitt sökande bl.a. utifrån dessa råd. Utbudet har varit begränsat. Urvalet av litteraturen bygger på att den berör det som jag avsett att undersöka i denna studie. Vid urvalet har jag varit källkritisk i avseende att jag gjort en bedömning av om litteraturen varit tillförlitlig. Då det handlar om en sekundärkälla finns en risk att barnen citerats felaktigt i litteraturen vilket man får vara medveten om, dock tror jag att själva essensen i barnens uttalande finns där.

4.3 Analysmetod

När en kvalitativ studie görs medför detta oftast ett stort empiriskt material bestående av många sidors transkriberingar (Rennstam & Wästerfors 2011). Efter att ha transkriberat de sex intervjuerna blev det 22 sidor att hantera inför analysen. Inom kvalitativ forskning är kodning av empirin en del av den analytiska

processen. Det finns olika sätt att koda sin data till exempel genom färger eller siffor. Detta görs för att få en bättre överskådlighet av materialet och för att tematisera de enheter som är relevanta för analysen (Jakobsson 2011). För att reducera ner empirin och göra den hanterbar har färgkodning använts. De empiriska exempel som valts ut genom citat är de som kan belysa

frågeställningarna (Rennstam & Wästerfors 2011).

De citat som tagits fram genom tidigare publicerad litteratur, för att lyfta barns perspektiv, har färgkodats och tematiserats på liknande sätt som övrig empiri utifrån Shiers delaktighetsmodell.

4.4 Etiska principer och forskarrollen

Bryman (2011) tar upp fyra viktiga aspekter avseende etiska principer vilka är

informationskravet, samtyckeskravet, konfidentialitetskravet samt nyttjandekravet,

vilka jag har tagit hänsyn till i min studie. I enighet med Bryman beskrivning av

informationskravet har samtliga sex informanter som deltagit i min studie

informerats om att deras deltagande är helt frivilligt och de har fått en beskrivning av vad min studie avser att undersöka. De har även fått information om mitt tillvägagångssätt för att genomföra undersökningen, som bland annat avser ljudinspelning av intervjutillfället. Informanterna har därefter samtyckt till att medverka i enlighet med samtyckeskravet. Eftersom mina intervjuer genomförts per telefon har samtycket skett muntligt. För att uppfylla konfidentialitetskravet har jag valt att inte tillfråga informanterna om detaljerade uppgifter kring deras arbetsplats. Namn, telefonnummer och mailuppgifter finns inte lagrade på hårddisk och på transkriberingarna finns inga uppgifter som går att koppla till en viss informant. Där liksom i uppsatsen har informanterna anonymiserats för deras integritet. När detta examensarbete är genomfört kommer ljudinspelningar, transkriberingar och övriga uppgifter som tillkommit genom informanterna att

makuleras. Enligt nyttjandekravet kommer jag endast att använda den insamlade empiri som jag tillhandahållit genom intervjuerna till detta examensarbete (Bryman 2011).

Metodvalet kan ses ur en etisk aspekt. Vid intervjuer där syftet är att tolka människors uppfattningar finns det en större risk för att forskaren är mer

inkännande och inte lika distanserad som vid vissa andra metodval. Detta skulle kunna medföra etiska komplikationer (Vetenskapsrådet 2017). Som intervjuare och utförare av denna studie har mitt mål varit att hålla mig så objektiv som möjligt. Trots en förförståelse som jag fått både genom arbete och genom att läsa litteratur inför denna studie har jag lyssnat öppet på vad informanterna berättat. Jag har också bildat mig en uppfattning utifrån deras berättelser och beskrivningar av sitt arbete med barns delaktighet. Jag förstår att det är ett komplext arbete som varken ser likadant ut för alla socialsekreterare eller ens från ärende till ärende. Jag har lyssnat med intresse på vad de sex informanterna har berättat och jag har gjort mitt bästa för att ha så öppna frågor som möjligt och visat att jag önskar deras syn och beskrivning av sitt praktiska arbete med barns delaktighet.

5. RESULTAT OCH ANALYS

I detta kapitel kommer studiens resultat att presenteras tillsammans med en analys av min empiri. Jag har valt att inte dela upp dessa två delar då mitt mål är att skapa en bättre helhetsbild och kunna föra en diskussion och analys i koppling till resultatet. Jag kommer att presentera min empiri i sex underrubriker vilka baseras på Shiers delaktighetsmodell (2001):

• Barn lyssnas till

• Barn får stöd i att uttrycka sina åsikter

• Barns åsikter tas i beaktade • Barn blir involverade i beslutsfattande processer • Barn delar makt och ansvar i beslutsfattande • Öppningar, möjligheter och skyldigheter

Inom ramen för de fem nivåerna kommer jag även att ta upp hur barnets ålder påverkar delaktigheten samt vikten av relationsskapandet, vilka jag har

identifierat som upplevda påverkansfaktorer utifrån informanternas beskrivningar.

Jag har i denna del valt att särskilja Shiers tre faser öppningar, möjligheter och

skyldigheter från de olika nivåerna då de grundar sig på liknande utgångspunkter

på samtliga nivåer. Öppningar innebär att medarbetaren har en viss inställning och villighet att arbeta på en viss nivå. Möjligheter avser arbetssätt, kunskap och resurser att arbeta på en viss nivå samt skyldigheter åsyftar organisationers policy och riktlinjer kring barns delaktighet (Shier 2001). Faserna skulle förstås kunna diskuteras på varje nivå men det hade kunnat upplevas som upprepande och jag anser inte heller att det skadar analysen att diskutera dem separat. Dock finns en koppling till det som tagits upp under de fem nivåerna. I den sista underrubriken kommer jag bland annat att diskutera de svårigheter som informanterna tar upp kring arbetet med barns delaktighet utifrån dilemman i praktiken samt deras

5.1 Barn lyssnas till

Något som samtliga informanter var överens om är vikten av att lyssna på barnen. De beskriver att lyssnandet är en grundläggande del i barns delaktighet, genom att lyssna på barnen görs de också delaktiga menar de. Informant D är tydlig med att

”barnet ska komma till tals, det är väldigt viktigt” och visar genom detta sätt att

uttrycka sig att det finns en stor strävan att lyssna till vad barnen berättar. Som Shier beskriver denna första nivå av delaktighet handlar det om att barnet själv ska få ge uttryck för det denne vill ta upp och för den professionelle handlar det följaktligen om att lyssna till det barnet vill berätta (Shier 2001).

Informant B berättar att ett sätt att skapa delaktighet är att räcka över sitt visitkort till barnet för att visa att det är för barnets skull som informanten är där. Det ger en signal om att informanten vill vara anträffbar och är beredd att lyssna på barnet. Vid ett första samtal tycker informant F att det är bra att lyssna av hur barnet upplever besöket, hur det känns och vilka tankar barnet har. Informant C beskriver i intervjun hur viktigt det är att vara tillgänglig när barnen vill prata och att vara tillgänglig för dem på det sätt som de föredrar vilket kan vara via sms, mail eller på andra sätt. Genom att vara tillgänglig utifrån deras önskemål underlättas barnets delaktighet och informanten säger vidare att:

”…när jag når barn mest och när dom faktiskt yttrar sig om vad dom känner

då är det oftast att man, ja, att man lyssnat på dom på det sättet som dom vill bli lyssnade på liksom…” (Informant C)

Att lyssna handlar inte enbart om att ta till sig av det barnet uttrycker verbalt utan innebär att lyssna på barnets perspektiv oavsett vilket sätt barnet förmedlar detta på (Hyvönen & Alexanderson 2014). Precis som informant A beskriver nedan är det viktigt att även läsa av barnets kroppsspråk för att få en så fullständig bild som det går av hur barnet mår och vad det tycker och känner.

”Kroppsspråket är ju precis lika viktigt som det verbala språket tycker jag, just utifrån, ehh, för det är så viktigt att man tar in alla signaler som ett barn sänder ut” (Informant A)

Cederborg beskriver att det kan vara en utmaning att förstå ett barn beroende på hur utvecklat ordförråd barnet har eller hur sammanhängande barnets berättelse är. Det kan skapa missförstånd om socialsekreteraren misstolkar det barnet uttrycker (Cederborg 2010). Informant D beskriver just tolkningsförmågan som något som är begränsat hos alla och där missförstånd skulle kunna leda till fel beslut eller i alla fall att man gör en feltolkning. Som Arnér och Tellgren nämner så har vuxna ofta en benägenhet att utgå från sitt eget synsätt även om målet är att utgå från barnets perspektiv. Dock har denna strävan barnet i fokus, men

utgångspunkten blir likväl den vuxnes (Arnér och Tellgren 2006).

Informanterna nämner att de arbetar med olika typer av frågeställningar gentemot barnen för att få dem att berätta. Det går inte att generalisera men sett utifrån informanternas beskrivningar av att lyssna på barn, som oftast verkar vara kopplat till frågeställningar, verkar det som regel i första hand inte röra sig om att lyssna på det barnet självmant uttrycker. Det lyssnandet primärt avser är att få fram information för att föra utredningen framåt eller för att få en bild av om barnets behov tillgodoses. Målet är att tillse barnets bästa, men det görs vanligen inte med utgångspunkt i att barnet får berätta fritt utan socialsekreterare ställer frågor för att

få fram denna information. Det märks att informanterna har en stor vilja att lyssna till barnen, men för att fatta beslut behöver de information vilket de får genom att ställa frågor. IVO (2018) uppmärksammar att det som barnet tycker är viktigt att prata om ska ges utrymme i de enskilda samtalen. Socialstyrelsen (2015) menar att barn inte bara ska få uttrycka sin mening genom att besvara frågor utan de ska även få berätta fritt. Cederborg (2010) nämner att genom öppet lyssnande

möjliggör socialsekreteraren att barnet kan berätta fritt om sina upplevelser, vilket också bidrar till att socialsekreteraren får ta del av barnets perspektiv.

Ungdomar boende på HVB-hem fick genom en enkät från IVO (2018) svara på bland annat om de upplever att deras socialsekreterare lyssnar på dem. Hälften av ungdomarna kände sig inte lyssnade till. Av dessa upplevde även flertalet att det kändes svårt att prata med socialsekreteraren. Ett av barnen svarar att:

”Även om jag säger att något inte är bra på boendet så lyssnar de inte på mig, de lyssnar bara på personalen och tror på dem.” (IVO 2018, s. 23)

Barnet upplever sig inte lyssnad till och så som IVO uttrycker det skulle en slutsats kunna vara att barn som inte känner sig lyssnade till upplever det också som svårt att prata med socialsekreteraren. Om barnet försöker uttrycka sin mening men inte får gehör finns risk att barnet sluter sig eller ger upp hoppet om att bli hörd. För att barn ska känna förtroende krävs således att socialsekreteraren skapar en relation till barnet. Detta är något som informanterna på olika sätt beskriver som en betydelsefull del för att skapa delaktighet för barnen. Om barnen ska våga prata och berätta krävs att man lägger tid på att skapa en relation menar informant E. Just vikten av att lägga tid på att skapa allians för att uppnå

delaktighet för barnen är något som både Socialstyrelsen (2018) och Hyvönen och Alexandersson (2014) uttrycker tydligt. När en god relation byggts upp, menar informant C, att det dels underlättar för denne själv då ett jobbigt beslut ska förmedlas, eftersom barnet då lättare kan ta det till sig. Dels öppnar det också upp för att barnen självmant vågar ringa och tala om när något exempelvis inte är bra, och då har man kommit ganska långt med delaktigheten menar informanten. Dock upplever informanten ett dilemma kring relationsskapandet och delaktigheten för barn i olika åldrar och beskriver det såhär:

”... det är ju också ett dilemma överlag att det är jättemycket lättare att, att bli kompis med fyraårige Kalle som man bygger pussel med, men han är kanske inte så delaktig. Medan det är svårare att bli, få en relation till sjuttonårige Kalle, men han är kanske ganska så mycket delaktig eftersom han verkligen berättar och tycker vad han… han är äldre och säger vad han tycker och är ganska så noga med att förmedla det även till andra…” (Informant C)

En annan situation som kan uppstå är att barnet inte alls vill vara delaktigt.

Informant D berättar om att barn ibland inte vill vara med för att situationen känns obehaglig för dem och att det skadar dem att vara med. Då menar informanten att man måste visa förståelse för detta. Genom relationsskapandet försöker

informanten komma närmare barnet men tar det varsamt eftersom situationen är svår för barnet. Informant F berättar att när en utredning öppnas där barnet varit aktuellt för utredning flera gånger tidigare, och utredningen avser samma problematik, händer det att informanten inte pratar med barnet mer än vid ett tillfälle eller möjligen inte alls för att skona barnet. Heimer m.fl. (2018) menar att bespara och skydda barn från delaktighet är ett tidigare synsätt på barns välfärd som måste tillbakavisas, utan istället ska det arbetas aktivt med barnens

delaktighet för att de direktiv som Barnkonventionen satt upp ska kunna

införlivas. Det är inte svårt att sätta sig in i informantens tankegång, att det bästa är att skona barnet från att ha upprepade samtal om samma problematik. Däri ligger en välmening och en oro för att barnet ska ta skada, vilket är viktigt att beakta. Samtidigt måste man försäkra sig om att barnet i tidigare utredning har fått komma till tals, vilket informanten intygar. Kanhända har problematiken eskalerat eller förändrats över tid och barnet skulle kanske vilja berätta om detta, men får inte riktigt möjligheten om inte en etablerad kontakt finns.

I nedanstående citat får vi ett barns syn på vikten av en bra relation med socialsekreteraren för att vilja berätta.

”I’d have one social worker that I’d trust and then the next I wouldn’t even talk to.‘Cos I don’t know them. I trust one person and then they just, like, go.”

(Paula citerad i Dillon m.fl. 2016, s. 81).

Paula beskriver hur det påverkat henne att hon fått en ny socialsekreterare, den tidigare hade hon förtroende för men den nya som hon inte känner vill hon inte ens prata med. För delaktigheten är relationsskapandet viktigt på samtliga nivåer, men på denna första nivå av delaktighet kan lyssnandet bidra till att bygga upp relationen. Utan en god relation kan det innebära att barnet inte vill berätta om hur det mår och sin syn på situationen. Om barnet känner att socialsekreteraren

lyssnar bidrar detta till att skapa förtroende och det kan underlätta för barnet att ta eget initiativ till att berätta.

5.2 Barn får stöd i att uttrycka sina åsikter

På denna nivå menar Shier att det är medarbetarens ansvar att på ett positivt sätt stödja barnet så att det känns tryggt för barnet att ge uttryck för sina åsikter (Shier 2001). Precis som i den föregående nivån så behöver barnet känna förtroende för socialsekreteraren, för att tryggheten att berätta ska komma. Informant A menar att det är viktigt att ”bygga upp en relation innan man går in och pratar om det

jobbiga” och berättar att det med mindre barn kan handla om att blåsa såpbubblor

nere vid lekplatsen så att barnet lär känna informanten och kan känna att det är okej att prata, och med den tryggheten uppstår delaktighet menar informanten. Informant B säger också att ”...jag måste ju skapa relation med vart och ett av

barnen” och berättar att det kan ta tid innan informanten anförtros saker som

barnen egentligen tycker är viktiga. Informant A berättar vidare om vikten att vara kreativ och berättar om flera olika arbetsverktyg som används som till exempel ”vem är jag korten”, ”de tre husen” och ”nallekort”. Informanten beskriver att det är viktigt att barnet är delaktigt i samtalet och att man får läsa av var barnet befinner sig för att avgöra vad som kan vara hjälpsamt. Genom att barnen svarar adekvat på frågorna och även ställer följdfrågor till informanten upplever

informanten att barnen är delaktiga. Ett sätt att stödja kan också vara att:

”…med vissa tjejer, ungdomar som jag har, dom vägrade ju sitta och prata på kontoret, ehh, men vi är ute och kör bil, vi sätter oss, vi kör en runda. Med bilen händer där saker, det blir ett naturligt forum att sitta och prata[…]det blir en helt annan avslappnad miljö…” (Informant A)

Både ”nallekort” och ”de tre husen” är något som informant E också berättat om, som även använder ”känslokort”, och att rita är något som görs ofta för att hjälpa barnen att berätta. Ritandet görs på olika sätt och det kan till exempel innebära att rita upp en nätverkskarta, detta kan göras med barnet själv eller tillsammans med