"Conspicuous Fitness"

Masteruppsats

”Conspicuous fitness”

Aurélien Daudi

Idrottsvetenskap: Idrott i förändring Masterprogram, 120 hp

2019-06-20

Examinator: Susanna Hedenborg Handledare: Kutte Jönsson

Abstract

The world has seen some rather significant changes in recent years, and with it the way we interact and relate to it. The advent of social media has given rise to a phenomenon in which the invoking of the spreading culture of fitness has allowed a behavior consisting of the publication of increasingly sexually explicit and provocative material to take hold and become normalized among Swedish youth. The purpose of this study is to explore the drive and reasoning governing the concept of personal expression and the publication of personal material in the modern digital age of social media. I aim to do this by combining the perspectives outlined in the works of Thorstein Veblen and Jean Baudrillard respectively, with the three-dimensional model of critical discourse analysis as created by Norman

Fairclough. This methodological approach, combining theory and methodological guidelines, will then be applied to the modern Swedish phenomena surrounding fitness and its emanation and expression on the popular social media platform Instagram. By studying the images and their related captions the aim was to decipher the discursive relations and conditions that maintain and sustain this behavior and allow it to be normalized. The resulting interpretations indicate the occurrence of a discursive masking of the underlying strive for social validation through the acquisition of social capital. By invoking fitness as a legitimizing factor the discourse transforms the reality of these publications from something which would otherwise be frowned upon, into a behavior more in line with existing social norms.

Sammanfattning

Världen har genomgått stora förändringar de senare åren, liksom sättet på vilket vi interagerar och relaterar till den. Ankomsten av sociala medier har gett upphov till ett fenomen

varigenom åberopandet av den spridande fitnesskulturen har möjliggjort för ett beteende bestående av publicerandet av allt mer sexuellt utmanande och explicit material att få fotfäste och normaliseras bland unga svenskar idag. Syftet med denna studie är att utforska

meningsskapandet bakom och den bärande logiken för personligt uttryck och publikationen av personligt material i den moderna digitala världen av sociala medier. Jag ämnar göra detta genom att kombinera de teoretiska perspektiven framförda av Thorstein Veblen och Jean Baudrillard med Norman Faircloughs tredimensionella modell för kritisk diskursanalys. Denna metodologiska ansats, en sammanvävning av teori och metodologiska riktlinjer, kommer att tillämpas på det moderna svenska fitnessfenomenets uttrycksformer och emanation på sociala media-plattformen Instagram. Genom att studera bilder och deras associerade bildtexter är målet att bena upp och försöka förklara de diskursiva relationer och villkor som bär och ger liv åt detta beteende, och tillåter det att normaliseras. Tolkningarna av resultatet indikerar förekomsten av ett slags diskursivt maskerande av en underliggande strävan efter social validering genom förvärvandet av socialt kapital. Genom att åberopa fitness som legitimerande faktor transformerar diskursen verkligheten som omger dessa publikationer från någonting som hade betraktats som opassande, till att utgöra en del av ett beteende mer i linje med existerande sociala normer.

Innehållsförteckning

1 INLEDNING ... 1

1.1 DEN DOLDA SIDAN AV SOCIALA MEDIER ... 1

1.2 DEN FÖRELIGGANDE STUDIEN ... 3

1.2.1 Fitness och styrketräning ... 5

2 PROBLEMFORMULERINGENS BAKGRUND ... 6

3 SYFTE ... 8

4 ARBETETS TEORETISKA HEMVIST... 9

4.1 DISKURSANALYS SOM TEORI OCH METOD ... 9

4.2 FOUCAULT OCH DISKURS ... 11

4.2.1 Makt ... 12

4.2.2 Subjekt ... 13

5 METODOLOGISK ANSATS OCH ANALYTISKT RAMVERK ... 14

5.1 KRITISK DISKURSANALYS ... 14

5.2 FAIRCLOUGHS TREDIMENSIONELLA MODELL ... 16

5.2.1 Text ... 18

5.2.2 Diskursiv praktik ... 20

5.2.3 Social praktik ... 22

5.3 URVAL ... 23

5.4 INSAMLING ... 26

5.4.1 Den initiala sökningsfasen ... 27

5.4.2 Utgallringen ... 28

5.5 POSITIONERING PÅ FORSKNINGSFÄLTET ... 30

6 METODDISKUSSION ... 34

6.1 DEN METODOLOGISKA ANSATSEN... 34

6.2 URVAL OCH EMPIRI ... 36

6.3 VALIDITET OCH RELIABILITET ... 37

6.4 ETISKA KONSIDERATIONER ... 38

7 KRITISK DISKURSANALYS AV FENOMENETS EMANATION PÅ INSTAGRAM ... 41

7.1 SOCIAL PRAKTIK ... 41

7.1.1 Den sociala skalan ... 42

7.1.2 Baudrillard, jaget och verkligheten mer verklig än verkligheten själv ... 46

7.2 INSPIRATIONSDISKURS ... 53 7.2.1 Text ... 54 7.2.2 Diskursiv praktik ... 59 7.3 ERINRINGSDISKURS ... 62 7.3.1 Text ... 62 7.3.2 Diskursiv praktik ... 66 7.4 SJÄLVMEDVETENHETSDISKURS ... 69 7.4.1 Text ... 69 7.4.2 Diskursiv praktik ... 73 7.5 TRÄNINGSDISKURS ... 76 7.5.1 Text ... 76 7.5.2 Diskursiv praktik ... 79 8 DISKUSSION ... 81

8.1 DEN AV INSTAGRAM INDUCERADE HYPERREALITETEN ... 84

8.2 MITT KUNSKAPSBIDRAG ... 87

8.3 AVSLUTANDE REFLEKTION OCH FÖRSLAG TILL VIDARE FORSKNING ... 89

1 Inledning

Samhället har genomgått en hel del förändringar de senaste åren, med krusningar märkbara inom alla sektorer och aspekter av livet. En raketartad digitalisering av sättet på vilket människor kommunicerar och interagerar med varandra i en allt mer globaliserad och mångkulturell värld har ägt rum. Det är en utveckling som, för den föreliggande studiens ändamål, är regisserad i huvudsak av de moderna mobiltelefonerna och digitala sociala medierna. Med hjälp av dessa två redskap existerar många människor idag i ett tillstånd av i princip oupphörlig uppkoppling till varandra och den evigt flytande strömmen av individuellt koreograferade representationer av världen och dess befolkning. Effekterna som dessa haft på idrotten är, precis som i övriga samhället, påtagliga på i princip samtliga nivåer av den

vardagliga aktiviteten.

En faktor som jag tror både delvis varit ett resultat av och i vissa avseenden till hjälp för de sociala mediernas rapida expansion i vårt moderna samhälle, är framväxten av den etablerade fitnesskulturen som nu existerar i Sverige, och även i stora delar av övriga världen för den delen. Genom sociala medier har denna kultur erhållit en mycket stor spridning och normalisering, troligtvis större än vad som hade som kunnat åstadkommas utan sociala mediers hjälp. Man kan även spekulera kring huruvida fitness med sin prominenta närvaro på dessa sociala medier i sin tur bidragit till att befästa användandet av dem bland unga svenskar. Min uppfattning är att de tillsammans har skapat en synergi som har varit de båda till gagn. Fitness och styrketräning som sådant är givetvis ingenting nytt, men fram till relativt nyligen var det en mer nischad syssla, eller aktivitet, än vad det är idag. På relativt kort tid har den sett en kraftig tillströmning av aktiva utövare. Utöver dess primära syften konstituerar

fitnesskulturen även en lärandearena för ett nytt sätt att kommunicera och ta plats i en ständigt föränderlig, mångkulturell och digital social värld. Företeelsen fitness på sociala medier är en växande arena där individer uttrycker sig själva och samtidigt som de influerar själva det uttryck de både är subjekt och objekt av.

1.1 Den dolda sidan av sociala medier

Sociala medier utgör idag en högst central del i många människors liv. Ingenstans är detta påstående mer sant än bland tonåringar och unga vuxna. De sociala och psykologiska effekterna och implikationerna av sociala medier är emellertid ännu inte helt kända (Salo et

al., 2018; Vannucci et al., 2017). Vad som däremot börjar framstå som mer och mer

uppenbart i modern forskning kring ämnet är att det finns en tydlig korrelation mellan ökad användning av sociala medier och tilltagande nivåer av olika psykiska åkommor bland unga såsom bland annat ångest och depression (Woods & Scott, 2016; Vannucci et al., 2017; Primack et al., 2017; Raggatt et al., 2018). Det har visat sig att unga människor, framför allt, på grund av den konstanta uppkopplingen till de sociala medierna har en benägenhet att fastna i negativa spiraler av avundsjuka och personlig jämförelse som bland annat banar väg för dessa psykiska åkommor och även försämrade nivåer av självförtroende, försämrad sömn och mer komplicerade förhållningssätt till personlig identitet (Salo et al., 2018; Pila et all., 2014; Brown & Tiggeman, 2016). Sedan lanseringen och etableringen av sociala medier på den digitala arenan för ett antal år sedan har de tagit världen med storm och expanderat till ett världsomspännande socialt fenomen på en skala som sällan förekommit tidigare. Det allmänna förhållningssättet gentemot de sociala medierna bland dess användare har för det mesta varit ett relativt oproblematiskt sådant. Det är en oskyldig syssla, ett litet vardagsnöje, som man via sin smartphone eller dator tillträder emellanåt. Den mest uppenbara och

lättillgängliga förklaringen till varför är säkerligen på grund av att det är socialt, en uppenbar förklaring som också finns där i själva namnet. Sociala medier förser människor med ett smidigt sätt att hålla sig uppdaterade om och kommunicera med sina vänner. Vad som däremot börjat uppenbara sig på senare tid, och som forskningen visar, är att det helt enkelt verkar finnas en mörk baksida till denna enorma spridning och frikostiga användning av sociala medier. Kanske finns det aspekter av sociala medier och hur de påverkar oss som vi inte har räknat med, som vi i dagsläget inte helt och hållet förstår oss på, och som för med sig konsekvenser som inte har varit direkt uppenbara för oss tidigare. Kanske ger de också samtidigt osökt upphov till ett upprätthållande och till och med förstärkande av strukturellt betingade, i vissa avseenden negativa, beteenden. Sociala medier har ju bara i och med en slags snöbollseffekt växt sig större än vad någon kunnat antecipera, utan att på vägen ge några större skäl till oro bland dess hängivna användare. De positiva effekterna finns ju där och är många gånger så tydliga att allt annat förläggs till bakgrundsljud. Men det är kanske just dessa samma effekter vi hädanefter bör vara aktsamma mot på grund av konsekvenserna de medför. För mycket av det goda är sällan en bra sak. ”Pan metron ariston” är ett filosofiskt uttryck från antika Grekland, och översätts ungefär till ”måttlighet i alla saker”. En

Vad som kommer utgöra fokus för mig här i denna studie är inte sociala medier i alla sina former och all sin bredd. Med hjälp av tidigare forskning på och resonemang kring en bred syn på den sociala plattformen har jag försökt framhäva en del av problemen som jag anser även detta arbetes syfte är relaterat till. Sociala medier är inte så oproblematiskt som det sedan dess uppkomst kanske har verkat, och som den bredd med vilken det används indikerar. Det finns skäl för djupare analyser av olika slag, från olika perspektiv, för att nå djupare förståelse kring vad det egentligen är som driver människor vid användningen av dem och vilken

inverkan det kan tänkas ha på både samhälls– och individnivå, nu och för framtiden. Jag kommer i denna studie att koncentrera mig på att tolka och förklara hur den specifika kategorin för användning av sociala medier som vuxit fram kring fitness, styrketräning och kroppen som ett socialt redskap ter sig och hur vi kan förstå denna utveckling och det beteende som det lett till, i ljuset av det här mer kritiska förhållningssättet.

1.2 Den föreliggande studien

Jag ser detta projekt som att stilmässigt vara av en explorativ karaktär, en utforskning av en idé, djupt grundad i teori och ett försök att integrera, utveckla och tillämpa dessa teoretiska perspektiv på ett meningsfullt och intressant sätt. Denna idé är att fitness och dess

uttrycksform på sociala medier antagit rollen bland sina användare som någonting annat än vad som i regel anges därom, och att de existerar för sina användare primärt som ett sätt att utnyttja det mest lättillgängliga och med tillika störst och lättast erhållen avkastning för social validering vi har, kroppen, som ett sätt att positionera sig på en slags social skala. Min

hållning är att bilder som publiceras inom denna kategori, tack vare den ackompanjerande bildtexten och dominerande diskursen i sammanhanget som denna bildtext åberopar, uppfattas på ett sätt som förhindrar den bakomliggande logiken bakom handlingen att skina igenom. Ensamma hade bilderna aldrig kunnat åstadkomma detta utan hade uppfattats för vad de är i sin nakna, rena form. Det är just genom den diskursiva kontextualisering med hjälp av bildtexter, små som de än må vara, som denna avvärjning tillåts ske. Unga människor idag, inom den kontext där fitness på sociala medier utspelas, använder sina kroppar till synes oproblematiserat i strävan efter ”någonting” på ett sätt som inte varit möjligt innan sociala mediers uppkomst. Genom diskursiva processer normaliseras och legitimeras ett

exploaterande och sexualiserande beteende som iklärs ett meningsskapande vilket maskerar dess sanna syfte. Med hjälp av en tillgrundliggande syn på diskurs hämtad från Michel Foucault är det detta syfte som jag ämnar demaskera och problematisera.

Studien skulle å ena sidan kunna betraktas vara mer av en essäistisk karaktär. Då jag

visserligen kan se varifrån ett sådant argument skulle härstamma vill jag samtidigt hävda att det inte är en fullständig reflektion av hela sanningen. Faktum är att den metodologiska ansatsen i allra högsta grad grundar sig på en diskursanalytisk tradition skapad av Norman Fairclough, som i sin tur grundar sig på den foucauldianska diskursteorin. Vad som på ett bättre sätt beskriver mitt personliga tankesätt kring detta är att diskursanalytiska metoder till sin natur är väldigt subjektiva, ofta unika emellan dess olika praktiska tillämpningar, och varierande beroende på vad som utgör studieobjektet. Arbetet kommer med ett teoretiskt relativt mättat perspektiv behandla ett jämförelsevis tunnare empiriskt material. Det är i lika stor utsträckning de teoretiska perspektiven, som det empiriska materialet som kommer att utgöra grunden för denna exploration av sociala medier som ett uttryck, en funktion och en iscensättning av ett mänskligt beteende i denna vår digitala, sociala verklighet.

Studiens teoretiska grund, vilken jag som dess författare också står på, utgörs som sagt av Foucaults diskursteoretiska perspektiv. En av de mest genomträngande trådarna i Foucaults arbete, som också utgjorde en förhållningsmässig bakgrund till mycket av det han skrev, var att saker och ting som genom historien verkar ha genomgått en radikal förändring för det bättre, i själva verket kanske gett upphov till aspekter som på många sätt kan betraktas som kategoriskt sämre. Sämre för individen, som en del av det bredare samhället, och bättre för institutionerna såsom staten och regeringen, och för andra människor som är i besittning av makten. Samhälleliga och teknologiska utvecklingar som förbättrar livet för många i vissa avseenden kan å andra sidan medföra regressioner i andra avseenden. Foucault förnekar inte nödvändigtvis dess samhällsnytta, eller rekommenderar alternativa lösningar. På samma sätt förnekar inte heller jag i denna text sociala mediers samhällsnytta eller mycket av det positiva som faktiskt kan och har uppnåtts tack vare dessa medier. Poängen är istället att synliggöra och medvetandegöra saker och ting som inte nödvändigtvis är direkt uppenbara, att

problematisera ett beteende som genom dess normaliseringsprocess erfordrats möjligheten att, inom den kontext det förekommer, till synes passera obemärkt och oproblematiserat förbi.

Foucaults arv är en uppmaning att ifrågasätta dominerande idéer och föreställningar om världen. Ett exempel jag skulle kunna vara benägen att placera in här är den utveckling i kommunikation som ägt rum tack vare internet och dess tillgänglighet genom moderna smart phones och hur det har gjort människan fri att kommunicera, sprida idéer och dra lärdom av

varandra på sätt som aldrig tidigare varit möjliga, och sociala mediers roll i denna utveckling. Har detta möjligen kommit med en baksida? Forskningen indikerar sannerligen det, på en rad olika punkter. Det gör tanken trolig, och värd besväret att kultivera, om att det kan finnas fler aspekter av fenomenet värda att studeras och söka öka förståelse kring. Genom att anamma Foucaults (bland andra) princip av att ifrågasätta och inte ta för givet att utvecklingen i samhället sker på en linjär skala som innebär att all utveckling enbart är för det bättre,

uppmanas man till ett kritiskt synsätt som väcker tvivel. Att lysa ett ljus på de sällan omtalade aspekterna, de dolda, obskyra sidorna av utveckling, som osökt medför konsekvenser för den individuella människan och det breda samhället.

1.2.1 Fitness och styrketräning

I denna studie kommer jag att studera ett fenomen som utspelas inom vad jag kallar fitnesskulturen på sociala medier. Det är inte sporten fitness, där olika kategorier av

bodybuilding är inkluderade, som här kommer utgöra fokus. Istället är det en kultur som vuxit fram på sociala medier och har som utgångsläge den träning som utförs på gym,

huvudsakligen styrketräning. Inom sociala medier, och i synnerhet på plattformen Instagram, har en lång rad olika ”subkulturer” etablerats. Det är kategorier av bilder och innehåll

centrerade kring en särskild aktivitet eller nisch, inom vilka de som är intresserade eller utövare av dessa nischer kan välja att interagera och participera. Likt alla sociala grupper utvecklas inom dessa kategorier normer och förhållningssätt, oskrivna både medvetna och omedvetna sociala koder som de som ingår i dem deltar i, vidmakthåller och utvecklar. Det kan ibland vara problematiskt att definiera exakt vad som konstituerar en deltagare i en sådan kategori, men i den föreliggande studien kommer jag låta aktiviteten styrketräning och det medvetna uppvisandet av denna aktivitet på sociala medier utgöra det definierande

2 Problemformuleringens bakgrund

Som en före detta stilla deltagare och passiv observatör av förehavandena på sociala medier som cirkulerade kring fitness och styrketräning var jag väldigt fascinerad av den utveckling som för mig hade växt sig allt tydligare de senaste åren. Det var som en marscherande här där frontlinjens pionjärer turades om att sträcka foten framåt, den ena efter den andra, och styra hären in på outforskat territorium. Den föregående banbrytaren ingav mod till den senare och vice versa, och tillsammans tog de sig till platser ingen av dem hade planerat att gå från början. Den breda massan av anonyma fotgängare som utgjorde återstoden av hären hade föga autonomi i frågan om vilken riktning de färdades eller vad meningen med det var och kunde lite göra om inte troget följa, såsom förväntas av en här. Till syvende och sist var det en laginsats, och slutprodukten av härens marsch något större och mer betydande än summan av varje individs individuella resa.

Jag drar mig för att kalla det en del av någon utvecklad hypotes om verkligheten, men jag hade skådat ett för mig väldigt säreget beteende som förefaller intressant ur ett socioanalytiskt perspektiv, och i allra högsta grad verkar vara en konsekvens av diskursiva, kulturella krafter. Det var även tätt förknippat med uppkomsten av sociala medier då det möjliggjordes av dem, men den exakta naturen av denna relation återstår att utredas. Vad jag såg var vanliga

personer, som vem som helst, som verkade så angelägna om att omsorgsfullt och systematiskt berätta för vänner, bekanta, okända, ja hela världen egentligen och vem som än var villig att lyssna, att de exempelvis hade slutfört ett träningspass på gymmet. Till en början tedde det sig primärt som inget mer än en enkel uppdatering av vad som pågick i vardagen. Så småningom verkade det dock, i samverkan med, och kanske på grund av, tusentals andra som gjorde likadant, utvecklas och transformeras till någonting mer. Meningsskapandet i själva

handlingen antog en annan skepnad, vilket ledde till att handlingen började utvecklas. Samma ström av relativt oskyldiga, om än icke desto mindre socioanalytiskt intressanta publikationer började frekventeras av alltmer utmanande, avklätt, explicit och generellt uppseendeväckande innehåll. Inlägg som tidigare hade haft starkare anknytning till träning och liknande ersattes mer och mer av ett fokus på nakenheten och anspelningar på det sexuella, någonting som förvisso skulle kunna argumenteras för alltid har utgjort en betydande del av fitness, men som nu givits en arena att blomma ut och anta rollen som huvudkaraktär. Vad detta beror på är oklart i nuläget, och det är delvis detta som denna studie ämnar ge en förklaring till. Särskilt intressant var dock att det inte verkade uppseendeväckande för de som stod det närmst. De

tycktes driva på och sporra varandra och ett beteende som ursprungligen var utmanande och gränstänjande av etablerade normer transformerades sakteligen till att konsumera och så småningom ersätta själva normerna. På det viset fortsatte det tills att en kultur verkade ha utvecklats centrerad kring dessa nyfunna och legitimerade normer bestående av sociala koder, kutym och praxis. En praxis som nyvärvade anhängare till synes oproblematiserat tog del av av den enkla anledningen att ett inträde i den sociokulturella praktiken innebar ett

medverkande i dess praxis.

Detta är givetvis inte någon vetenskapligt bevisad sanning, utan endast mina personliga observationer och reflektioner, de som ligger till grund för konceptionen av idén bakom den föreliggande studien. Det som detta avsnitt ämnar göra är att just kontextualisera

forskningsproblemet och visa bakgrunden till hur en formulering därom uppstod. Jag är personligen övertygad om att empiri skulle stödja dessa observationer, om sådan empiri skulle samlas in och studeras. Däremot vill jag vara tydlig med att inte påstå att det handlar om någonting annat än just personliga observationer och de reflektioner som uppstått därav, då några sådana empiriska efterforskningar inte genomförts av mig, eller så vitt jag kunnat se av någon annan heller för den delen. Men hur skall man egentligen förstå publiceringen av personligt material på sociala medier, än mindre avklätt, utmanande personligt material som i fallet fitness, och som i skaror plötsligt och till synes utan förbehåll börjat anslås på dessa medier? Fitnesskulturen skulle i sig skulle kunna betraktas som estetisk och avklädd till naturen, men är det denna logik som styr handlingen på sociala medier eller handlar det om någonting mer? Det utgör ett socialt och kulturellt fenomen, som mig veterligen aldrig

manifesterats på det här sättet förut. Jag anser att det är något av en filosofisk fråga; vad är det egentligen som sker när någon publicerar något om sig själv på sådana offentliga och synliga plattformar som sociala medier? Vad betyder det? Vad är det som styr handlingen? Hur kommer det sig att detta beteende är något som verkar besitta en sådan svepande appellering bland unga människor idag, och vad kan det komma att innebära i längden? Metaforen om den marscherande hären som följer sina pionjärer hade kunnat vara en beskrivning av konceptet diskurs, där pionjärerna har rollen som den styrande diskursen och hären dess deltagare som följer och omedvetet accepterar den väg som läggs framför dem. Det är därför även genom studien av diskurs som detta fenomen kommer att undersökas.

3 Syfte

I detta arbete ämnar jag utforska den bärande logiken för personligt uttryck och publikationen av personligt material i ett modernt digitaliserat samhälle genom Veblens teori om

människans till synes ofrånkomliga tendens att definiera sig själv genom andras ögon, och Baudrillards syn på samhället, kroppen och tecknets betydelse. Med hjälp av Faircloughs kritiska diskursanalys skall detta perspektiv tillämpas på det moderna svenska

fitnessfenomenet och dess emanation på plattformen Instagram i syfte att synliggöra och förklara hur dessa processer bärs och ges plats på denna nya digitala ”Agora”.

4 Arbetets teoretiska hemvist

Genomgående i arbetet och som ett grundläggande teoretiskt perspektiv som jag bär med mig och som färglägger allt jag gör inom ramarna för detta arbete finner vi diskursteorin. Närmare bestämt är det den förståelse av konceptet diskurs som jag utvecklat genom mina studier av Michel Foucault och ett antal av de verk han producerat centrerade kring diskursen och sättet på vilket det utövar sin influens på individen och samhället. Efter att ha spenderat lång tid förkovrad i Foucaults verk under åren som student på masternivå och låtit mig marineras i teorin, filosofin, tankarna, idéerna och till och med Foucaults ingående och rika sätt att uttrycka sig på, har jag anammat och internaliserat ett särskilt synsätt. Det är ett synsätt som på ett medvetet men också undermedvetet plan styr min blick när jag betraktar ett problem. Det genomsyrar mig, och därigenom genomsyrar det även detta arbete. Det är även på denna teoretiska grund som metoden vilar. De är i det här fallet två oskiljaktiga, sammantvinnade delar av en enhet, en helhet bestående av både teori och metod vilka båda bottnar i en gemensam filosofisk grundförståelse för konceptet diskurs. Nedan kommer först en mer övergripande beskrivning av diskurs och en generell beskrivning av diskursanalys att presenteras. Därefter följer ytterligare några viktiga preciseringar av aspekter av Foucaults diskursteori för att slutligen landa i den konkreta diskursanalytiska metod jag använt mig av i den föreliggande studien, vilken som sagt grundar sig teoretisk på den foucauldianska synen på diskurs.

4.1 Diskursanalys som teori och metod

Diskurs definieras av Jørgensen och Phillips (2000) som ett bestämt sätt att tala om och förstå en avgränsad del av världen. Det rör vårt sätt att använda språket, både i text och tal, i olika sammanhang. Den samlade teoribildningen kring diskurs utgår från den

socialkonstruktivistiska premissen att kunskap inte kan betraktas som enbart en okonstlad avspegling av verkligheten och att förhållningssätt utvecklade med den kunskap som grund därigenom inte heller grundas i någonting som kan betraktas som objektivt fastställt. Van Dijk (1995) talar vidare om diskurser som någonting mycket mer än enbart isolerade textbaserade eller dialogiska strukturer. De är snarare komplexa kommunikativa skeenden som inkorporerar såväl den sociala kontext ur vilken de uppstår eller utgör delar av, konstituerad av deltagande individer, besittande olika egenskaper och perspektiv, som processer involverade i själva produktionen och mottagandet av diskursen.

Diskursen tillåts inte uppkomma hur som helst. Den väljs ut och produceras genom processer i sociala och diskursiva praktiker (Foucault, 2002). Inom ramarna för diskursen legitimeras särskilda beteenden, utsagor och ställningstaganden som korrekta, normativa och önskvärda, medan andra förkastas och tabubeläggs. Diskursanalysen är ett sätt att undersöka och förstå samhällsfenomen genom att granska språket. (Potter, 2004). Utgångspunkten för

diskursanalys är att man aldrig riktigt kan frigöra sig från diskurs i någon given kontext. Diskurser kan utvecklas över tid och man kan i olika sammanhang delta i och vara

reproducenter av olika diskurser, men aldrig stå utanför dem helt. De dikterar vad man kan tänka och hur man kan handla, och därför kan man aldrig föreställa sig en verklighet fri från diskurs, eftersom det är genom diskurs som även den tänkta föreställningen sker.

Diskursanalysen skiljer sig i några nyckelavseenden från de flesta andra

samhällsvetenskapliga metoder. Den existerar som en helhet innehållande både teori och metod (Jørgensen och Phillips, 2000). De olika diskursanalytiska angreppssätten är alltså inte bara metoder för analys av text och tal, och även bild som i detta fall, utan en teoretisk och metodisk helhet med vars hjälp man kan studera idéer och tankeföreställningar och dess associerade praktiska implikationer, hur de legitimeras med hjälp av utsagor, handlingar och principer och sedan normaliseras och internaliseras i gängse förhållningssätt. Den

diskursanalytiska helheten innehåller ett antal filosofiska utgångspunkter gällande den roll språket spelar. Den utgår ifrån att språket som en produkt av våra idéer och förhållningssätt skapar ramar för hur vi både tänker och agerar. Vår världsuppfattning och våra uppfattningar om specifika delar av vår värld är inte avspeglingar av en faktisk verklighet utan en produkt av hur vi valt att kategorisera den världen (Jørgensen och Phillips, 2000). Språket används alltså inte för att återge verkligheten ”som den är”. Det är med hjälp av språket som vi formar den, och kontinuerligt har format den under alla år, och det är denna ständigt pågående process som kallas diskurs. Den konstitueras av vårt samspel med världen, med varandra och med språket. Vår kunskap om och syn på saker och ting är historiskt betingad och ser ut som den gör idag på grund av hur den utvecklats över tid. En annan utveckling hade mycket väl kunnat ge annan kunskap, andra uppfattningar och sätt att se på vår värld, eftersom våra tankar och handlingar styrs av diskursen. Den kunskap vi besitter om världen kan alltså inte ses som objektivt sann, utan endast som resultatet av diskursernas utveckling (Potter, 2004).

De resonemang som redogjorts för här utgör de grundläggande filosofiska premisser som måste accepteras och internaliseras vid användandet av diskurs som teoretisk bakgrund till det

metodologiska tillvägagångssättet, den metod som ligger till grund för detta arbete. Jag kommer att betrakta bilder och dess ackompanjerande bildtexter inte bara som diskursiva tecken utan även som praxis, som handling, som förståelseform och som incitament till åtgärder och som mentalitetbildande.

4.2 Foucault och diskurs

Foucault är både idéhistoriker och sociologisk filosof med en poststrukturalistisk ådra, och han kopplar i sina verk ihop dessa fält för att ge omfattande historiska överblickar och kartlägga uppkomsten av olika typer av idéer och sociala institutioner som vi idag tar för givet. Han är intresserad av hur idéer och världsföreställningar har kommit till, vilken

kombination av samhällskrafter och samverkande principer som möjliggjort för dem att träda fram, och hur vissa tankekonstruktioner ”naturligt” kommit att accepteras som sanna, kanske till och med nödvändiga, över andra möjliga varianter, och den normaliseringsprocess genom vilken detta möjliggjorts. Enligt Foucault är inte diskurser teckengrupperingar (med tecken avser Foucault ord, både skrivna och yttrade) avsedda för en särskilt avgränsad idé i den sociala världen, utan snarare praktiker som systematiskt formar och skapar de objekt om vilka de talar (Foucault, 1993). Begreppet utgör i Foucaults vokabulär ett auktoritärt sätt att

beskriva den sociala världen. Diskurser propageras av bestämda institutioner och sociala grupper och delar in och kategoriserar världen på bestämda sätt. Institutioner och sociala grupper kan vara små och till synes obetydliga eller allomfattande och globala men kan på likartade sätt producera och influera diskurser som på olika sätt påverkar hur vi tycker, tänker och agerar.

Diskursens roll i formandet av vår förståelse av världen kan exempelvis illustreras genom att betänka fenomenet sjukdom. På 1700-talet talades sjukdomar om nästan som någonting a priori, någonting som existerade ”därute” på egen hand som en autonom entitet. De uppkom och fanns till oberoende av mänsklig existens, interaktion eller att någon eller någonting ådrog sig dem. Efterhand som tiden fortskred, och den vetenskapliga och samhälleliga utvecklingen gjorde detsamma, övergick så småningom på 1800-talet sättet man betraktade sjukdomar på till att själva samlingen symptom inom patienten konstituerade sjukdomen (Foucault, 2010). Under båda århundraden talar vi om samma sjukdom, med till synes samma symptom och egentligen skulle det till och med kunna handla om samma patient. Men det fundamentala sättet på vilket man talade om dem förändrade synen på och förståelsen av

sjukdomen, patienten, läkarens roll och till och med hur vi ser och förstår oss på världen och dess intrikata samband. Även om det råder en viss oenighet om saken bland olika teoretiker som gett sig i kast med diskursteori menar Foucault, liksom Fairclough, en diskursanalytiker vi kommer att behandla i metodavsnittet, att allt vårt handlande och alla utsagor vi producerar, där även bilder kan inkluderas, är en del av och utgör diskursiva praktiker (Foucault, 1993; Fairclough, 2010; Jörgensen och Phillips, 2000).

4.2.1 Makt

Makt är ett begrepp som är centralt för förståelsen av den foucauldianska konceptualiseringen av diskurs. Här skiljer sig makt från styrka, kraft eller våld, vilka påverkar kroppen fysiskt. Begreppet makt handlar istället om att få det fria subjektet att handla på ett sätt som det inte hade gjort annars, genom att begränsa eller förändra dess fria vilja. Diskurser är i sig system för maktutövning (Foucault, 1982). Där existerar ett viktigt samband mellan kunskap och makt. Att hävda att ett påstående är sant är detsamma som att göra ett anspråk på makt därför att i samma sekund som man yttrar en utsaga med anspråk på sanning är det en del av en maktutövning på den som lyssnar. Det utgör ett försök till dominans av en annan persons sinne, dess åsikt och fria vilja. Sanning kan endast produceras av makt.

Makt skall dock inte betraktas uteslutande i kapacitet av någonting som förtrycker. Det är inte en inneboende negativ instans med förtryck som sin uppgift, utan måste snarare ses som ett produktivt nätverk som löper genom samhället och frambringar kunskap ur vilket

subjektivitet sedan kan födas (Foucault, 1977). Den tas inte i besittning av bestämda agenter eller institutioner, i syfte att uppnå mål för den enskilde eller gruppen, genom att utövas i förhållande till underordnade passiva subjekt. Liksom diskursen är makten snarare fördelad över olika sociala praktiker där den konstituerar subjekt, diskurser och kunskap. Men den kräver individer eller grupper som står i relation till varandra för att existera, och blir endast verklig då den begagnar förändring av viljor, tankar och handlingar, eller upprätthållning av strukturella relationer av olika slag (Foucault, 1982). På så vis är den tätt förankrad i och möjliggörare för diskurser och de båda verkar genom varandra. Makten spelar alltså en central roll för sättet på vilket världen kategoriseras och diskurser däri särskiljs, kontrasteras och relateras till varandra. Den är på en och samma gång både produktiv och begränsande. Den förser de sociala praktikerna, såsom fitness på sociala medier, med meningsskapande och legitima sätt att beskriva sig själva och omvärlden, samtidigt som den utesluter och gör andra möjligheter obsoleta (Foucault, 1982).

4.2.2 Subjekt

Härvidlag är det relevant att diskutera den subjektuppfattning som impliceras i diskursteori. Även här är det alltså Foucault som utgör utgångspunkten för det formgivande perspektiv som sedan återfinns i majoriteten av de diskursanalytiska riktningar som utvecklats (Jørgensen och Phillips, 2000). Den, liksom de tidigare beskrivna filosofiska premisserna, underbygger den teoretiska och filosofiska syn man bör bära med sig som diskursanalytiker. Den

foucauldianska subjektuppfattningen stipulerar att subjektet är decentrerat (Foucault, 1982). Det innebär att subjektet inte uppstår som ett inneboende suveränt attribut av det mänskliga varandet utan konstrueras som ett resultat av ett kontextbundet nätverk av relationer och diskurser. Det är i interaktionen med dessa diskurser som vi blir subjekt. Eftersom att diskurserna är historiskt betingade, ombytliga och tillfälliga gäller i princip detsamma för subjektet. Subjektet är inte väsensenligt utan konstrueras alltså i samverkan med de diskurser det interagerar med. Konsekvenserna av detta synsätt blir också att det inte är subjektet som talar och uttrycker sin essens genom språket. Istället är det språket, det vill säga diskursen, som kommer till tals genom sitt subjekt. Att använda språket är en social handling, som möjliggörs, väljs ut och begränsas i den sociala praktik från vilken den härrör, och laddad med dess ideologi (Sheyholislami, 2015). Diskursen och den ideologi som ofrånkomligen propageras inom dess ramar producerar och förverkligar framför oss kunskap om världen och vår plats däri, vilka relationer som existerar mellan individen och instanser av makt och hur hon påverkas av dem. Tydliga exempel varigenom detta sker är olika typer av massmedia (eller sociala medier), myndigheter och det vetenskapliga fältet (Foucault, 1982; Fairclough, 1992). Individen kreeras som ett diskursivt subjekt genom att diskursen konstruerar en relationellt situerad position för henne i den sociala ordningen.

Var Faircloughs1 subjektuppfattning skiljer sig något från den som Foucault utvecklade, i samverkan med och på den grund som redan lagts av sin mentor Louis Althusser, är att han till skillnad från Foucault konceptualiserar subjektet som någonting som kan ändra karaktär och skepnad i relation till vilken diskurs som individen talar utifrån (Fairclough, 1992). Ur Foucaults perspektiv rör det sig mer om övergripande breda diskurser, i stil med hans koncept episteme, vilka styr alla andra diskurser, som utgör grunden för konstruktionen av subjekt (Foucault, 2002). Fairclough utgår snarare från en modell där flera dominerande diskurser

bildar ett spektrum där de styr andra diskurser på olika sätt och att mottagarna av dessa bildar olika subjekt beroende på var på spektrumet de befinner sig (Fairclough, 1992).

5 Metodologisk ansats och analytiskt ramverk

I följande avsnitt kommer den metodologiska ansats som görs bruk av i detta arbete att

presenteras. Jag använder här ordet ansats istället för metod på grund av dess kvalitativa natur och hermeneutiska utgångspunkt vilken ser tolkningarna inte som definitiva och slutgiltiga, utan som en del av ett bredare tolkningsarbete. Att presentera detta är dock inte en fullständigt förbehållslös uppgift utan nödvändiggör en hel del redogörelser av begrepp och preciseringar av teoretiska hållningar. En förutsättning för den fullständiga förståelsen av metoden är det föregående avsnittet där den övergripande teoretiska ramen redogjordes för. Som tidigare nämnts är teorin som presenterats, diskursteorin, tätt sammankopplad med metoden. De informerar och instruerar varandra och utgör tillsammans en teoretisk och metodologisk helhet. Det innebär att jag vid användningen av den metod till vilken det kommande avsnittet är tillägnat burit teorin med mig som en grundförståelse varifrån alla val, resonemang och själva applikationen av de konkreta metodologiska verktygen har utgått. Dessa teoretiska perspektiv är således även någonting som läsaren bör bära med sig när vi nu fortskrider. Jag kommer fortsättningsvis i avsnittet att redogöra för metoden med frekventa inslag av

teoretiska tillägg där den kritiska diskursanalysen kräver förtydliggöranden, ändrar eller utvecklar någon aspekt av diskursteorin.

5.1 Kritisk diskursanalys

Under 1980-talet utvecklades den kritiska diskursanalysen som en bredare riktning inom diskursanalysen. Den hämtar viss inspiration från lingvistiken och avviker på några få punkter från den traditionella foucauldianska diskursanalysen, men bygger i övrigt och i de mest väsentliga avseenden på den diskursteoretiska grund som lades av Foucault (Fairclough, 1995, 2003, 2010; Jørgensen och Phillips, 2000). Den kritiska diskursanalysen utgår i likhet med andra strukturalistiska och poststrukturalistiska perspektiv från den

socialkonstruktivistiska synen på språket som en konstitutiv och transformativ kontextuell form av social praktik som skapar den sociala tillvaron inom vilken vi rör oss som människor, etablerar relationer till andra individer och institutioner och konstrueras som sociala subjekt.

Till skillnad från andra mer renodlade poststrukturalistiska perspektiv som betraktar diskurs som enbart konstituerande betraktar däremot den kritiska diskursanalysen diskurs som både skapande och avspeglande av sociala handlingar och strukturer. Derek (1996) adderar ytterligare genom att härleda som konsekvens av detta att man, till skillnad från den syn på det som råder inom det psykologiska fältet, betraktar tankeprocesser och mental aktivitet som diskursivt konstituerade i och genom sociala förlopp. Det specifika tillvägagångssätt inom kritisk diskursanalys som bredare metodologisk och teoretisk riktning som jag intresserar mig för i detta arbete utvecklades av Norman Fairclough. Fairclough gör aldrig någon poäng i sina verk av att särskilja den metod han själv utvecklat, som han kallar kritisk diskursanalys, från det bredare perspektiv inom diskursteorin som också kallas kritisk diskursanalys genom att tilldela den något utmärkande namn (Fairclough, 1992, 1993, 1995). Detta kan potentiellt leda till förvirring gällande vilket av de två man syftar på. För enkelhetens skull fastställer jag därför härmed att jag, om inget annat anges, för återstoden av arbetet med benämningen ”kritisk diskursanalys” kommer att hänvisa endast till det specifika metodologiska angreppsättet som utvecklats av Fairclough.

Som sagt föreligger många likheter och överlappande teman mellan andra diskursanalytiska metoder och den kritiska diskursanalysen. Den utgör snarare en iterativ än en innovativ förgrening som bygger mest på Foucaults diskursteori, och samtidigt utvecklar några aspekter med inspiration från bland annat lingvistiken. Kritisk diskursanalys används för att analysera de diskursiva dimensionerna av sociala och kulturellt utvecklade praktiker och fenomen. Det ämnar att systematiskt utforska de diskursiva kausalitetsrelationerna mellan diskursiva

praktiker och bredare sociala praktiker, strukturer och tendenser, processer som tar sig uttryck i handling, och konsumtion och produktion av diskurs; att utreda hur sådana praktiker,

handlingar och verklighetskonstituerande språkbruk uppstår och blir ideologiskt formade genom sociala strukturer och maktrelationer (Fairclough, 1993). Maktrelationer i sig kommer i mitt användande av metoden inte att utgöra ett centralt fokus, då jag inte anser att det är tillräckligt pertinent för det fenomen som här utgör fokus för analys. Däremot ligger det ju implicit i teorin om diskurs att en maktaspekt alltid föreligger och att diskursiv praxis i sig är en form av maktutövning, och denna syn förblir givetvis oförändrad. Vidare beskrivning av syftet med tillvägagångssättet, som jag anser ytterligare tillför till det jag själv ämnar göra i detta arbete, ger Fairclough (1993) där han beskriver att syftet är att bidra till en ökad medvetenhet kring exploaterande sociala relationer och strukturer genom att fokusera på språket. Det gör även van Dijk (1995) genom att beskriva den kritiska diskursanalysen som en

teoretisk och metodologisk ansats vilken riktar sitt fokus mot diskursiva villkor, komponenter och konsekvenser av sociala praktiker och hur de formar de associerade diskursiva

praktikerna.

Diskursiva praktiker (text och tal) ordnas och regleras genom de sociala praktiker de är en del av, och den förra står i ett dialektisk förhållande till den senare. Dess möjlighetsvillkor och karaktäristika är direkt avhängiga av denna sociala praktik och det är även därför, menar Jørgensen och Phillips (2000), som det är i den sociala praktiken som utgångspunkten för problemformuleringen för ett kritiskt diskursanalytiskt projekt bör, och i detta arbete har tagits. Diskurs är en form av social struktur och praktik som både konstituerar och är konstituerad av den sociala verkligheten. De sociala strukturer man talar om i den här typen av situationer är väldigt abstrakta entiteter. Det kan exempelvis röra sig om en särskild kultur, ekonomisk praktik eller strukturer för social klass och vad som inom för dessa inkluderas och exkluderas som ”korrekt”. De kan förstås som en uppsättning möjligheter, införlivare av en bestämd potential. De sociala strukturerna kan betraktas som något som styr urvalet av vilka möjligheter som väljs ut, legitimeras och ges i den social kontext som studeras, samtidigt som de exkluderar andra (Fairclough, 1995).

Diskurs i sin tur omfattar i det perspektiv som Fairclough antar inte enbart tal och skrift, utan kan även inkorporera annan semiotisk aktivitet, det vill säga handlingar som producerar mening, såsom bilder och icke-verbal kommunikation (Fairclough, 1992).

5.2 Faircloughs tredimensionella modell

Norman Fairclough är alltså skaparen av ett av de ledande analytiska ramverken inom den kritiska diskursanalysen. Den är ämnad att tillämpas på en bestämd diskursiv företeelse. Enligt Fairclough består varje diskursiv företeelse av tre dimensioner: för det första består den av ett språkbruk i form av tal eller skrift, eller annan semiotisk aktivitet såsom bild, som han kallar text. För det andra består den av en diskursiv praktik, det vill säga produktionen, konsumtionen och tolkningen, av det ovan nämnda språkbruket. För det tredje består den av en social praktik, eller sociokulturell praktik som Fairclough också har kallat den (Fairclough, 1993, 1995). Genom analysen av dessa tre sammanvävda dimensioner, dessa tre

komplementära synsätt, menar Fairclough att man kan nå en högre och djupare förståelse av komplexa diskursiva företeelser och sociala fenomen än med andra diskursanalytiska och

lingvistiska metoder som enligt hans mening isolerar sig för mycket till enbart den språkliga aspekten av företeelsen utan att integrera denna med och förstå den genom den bredare sociala kontext inom vilken den äger rum. Metoden är inte absolut i sitt användningsformat, och de utstakade riktlinjerna varierar i inbördes pertinens beroende på vad som studeras. Därför kan vissa element av metoden blir mer framstående än andra i vissa studier och likaså vara mindre meningsfulla i andra. Det är något som forskaren måste ta ställning till och därefter anpassa utefter det specifika projektets speciella karaktär (Fairclough, 1995). En del analyser kan kräva ett större fokus på lingvistisk analys av text och diskursiv praktik, antingen textproduktion eller -konsumtion, med endast selektiva nedslag i den sociokulturella

dimensionen av den diskursiva företeelsen. Andra analyser kan förbigå detaljerad textanalys till förmån för en mer koncentrerad analys av den diskursiva praktikens dialektiska

förhållande till den sociala praktiken. Fairclough poängterar likväl vikten av att bibehålla en överblick över den diskursiva företeelsens fullständiga omfattning även om man bara orienterar sig i utvalda delar av den (Fairclough, 1995). Givet detta argument förefaller det mig lämpligt att redogöra för samtliga av de tre dimensionerna som diskursiva företeelser består av för att underlätta både för mig själv och min personliga förståelse och sortering i metoden, och för läsaren och dennes möjlighet att till fullo följa mina resonemang och tankegångar och samtidigt behålla den bredare bilden i tanken.

5.2.1 Text

Vid analysen av text placeras fokus på det sätt genom vilket diskursen formar social identitet och sociala grupper med gemensam inbördes identifiering. I det här fallet kommer det handla om de bildtexter som publiceras tillsammans med bilderna. Text kan betraktas som bestående av en sammanflätning av tre meningsgivande dimensioner. Den första meningsdimensionen är representation och syftar på textens representation av den erfarna verkligheten genom tecken och ord. Den andra meningsdimensionen är handling (action) och avser förmedlingen av information genom representationen av en aspekt av verkligheten, som förutsätter och konstruerar sociala relationer mellan avsändare, mottagare och alla berörda aktörer. Här konstrueras, etableras, omvärderas och reproduceras aktörerna i textens sociala

interpersonella relationer inom den diskursiva företeelsen. Den tredje meningsdimensionen är identifikation och avser konstruktionen av identitet genom åtagandet eller anslutningen till ett bestämt omdöme eller särskild ståndpunkt. Att hänge sig till en representation, det vill säga någon form av beskrivning av den erfarna verkligheten, blir en form av identifiering genom att det korresponderar med personliga åsikter och värderingar (Fairclough, 2003).

Analysen av dessa sammanflätade meningsdimensioner och innebörder i text måste med nödvändighet ske genom att analysera textens formella drag och strukturella egenskaper. Om och på vilket sätt producenten av texten genom sin framställning av fenomenet upprättar en relation till det genom att exempelvis diskursivt konstruera det som nära eller distanserat i förhållande till sig själv eller andra aktörer i den diskursiva företeelsen. Man granskar ordval, kontextuell terminologi, språkets formalitet och grammatik som tillsammans konstituerar en genre. En genre kan beskrivas som inramningen av en generell stil, ett språkbruk innehållande särskilda tendenser, ett rutinmässigt, återkommande vokabulär och en strukturell och tonal enighet, som tillhör och utgör en del av en särskild social praktik (Fairclough, 1992, 2003). Forskaren skall även gå bortom det direkt uppenbara för att ta i beaktning underliggande mening och innebörd i texten. Ordval är mer än bara slentrianmässigt utvalda tecken. Implicit, kodat i särskilda ord, existerar ideologiska element, som ibland inte ens upphovsmakaren själv är medveten om, men som hon icke desto mindre är en aktiv deltagare i. Här är det viktigt att hålla i minnet att även om Fairclough separerar text och diskursiv praktik som två olika kategorier i modellen är och förblir de ofrånkomligt sammankopplade och har en ömsesidig påverkan på varandra.

För att genomföra textanalysen inom det tredimensionella angreppssättet introducerar Fairclough ett antal analytiska verktyg och nyckelbegrepp, majoriteten av vilka härstammar från olika språkteoretiska och lingvistiska traditioner (Fairclough, 2003). Med tanke på den omfattningsvis begränsade textproduktionen i den empiri som används i föreliggande studie har ett av dessa nyckelbegrepp använts.

Modalitet

Modalitet avser talarens, eller skribentens, bedömning av representationens rimlighet och dess implikationer (Fairclough, 1995). Det kan beskrivas som graden av instämmande, eller hur pass mycket överensstämmelse som kan utläsas mellan informationen förmedlad i en fras och den personliga ståndpunkten hos personen som förmedlar den. Sättet på vilket frasen har formulerats, genom användningen av särskilda ord, förbigåendet av specifika sätt att uttrycka den på till förmån för andra, skapar skillnader i modalitet. Förmedlas informationen som ett absolut påstående, vars sanningshalt inte kan ifrågasättas? Samma information hade också kunnat förmedlas med mindre säkerhet bakom det, med hjälp av inklusionen av ett särskilt ord, eller omformuleringen av några andra, där personen i fråga inte hänger sig till ett lika starkt medhållande. Man skulle kunna relatera modalitet till en aspekt av diskurs, vilket det givetvis oundvikligen är eftersom att det involverar språkbruk. Vad jag syftar på här är särskilt maktaspekten. Diskurs i sig är ett system för maktutövning. Att uttala sig i ett

påstående är i sig ett försök att dominera andra människors sinnen. I modalitet etableras olika förhållanden till maktrelationer inom diskurser. Beroende på producenten av utlåtandets instämmande eller distansering gentemot den förmedlade informationen konstrueras, i förhållande till vad som sägs, olika sociala relationer och mening. Genom modalitet skapas olika förhållanden till sanning och osanning, vad som är sant och inte inom den diskursiva företeelsen och dess bredare praktik, och det kan vara både subjektivt och objektivt. En subjektiv modalitet i förhållande till utsagan innebär att den reflekterar talarens egna värderingar, och ger således uttryck för aspekter av dennes identitet. Detta framgår då i talarens val av formulering av påståendet genom att talaren aktivt ger uttryck för ett medhållande till innehållet. Men på samma sätt sker konstitutionen av identitet även när talaren antar en objektiv modalitet och framställer innehållet i påståendet som ett objektivt faktum, på grund av att det likaså kan påvisa ett aktivt och meningsgivande ställningstagande (Fairclough, 2003).

5.2.2 Diskursiv praktik

Diskursiv praktik innefattar produktionen och konsumtionen av text och/eller, som tidigare nämnts, en vidare multisemiotisk aktivitet, såsom exempelvis bild och text i kombination. Denna del av analysen belyser de sociokognitiva aspekterna av textproduktion och –

konsumtion (diskursiv praktik), snarare än de mer sociokulturella (Fairclough, 1993), vilka kommer diskuteras i nästa avsnitt. Att betrakta språket som en social praktik medför att det betraktas som ett socialt och historiskt situerat handlande, som existerar i ett dialektiskt förhållande till olika aspekter av det sociala. Det konstitueras av sociala processer och är på samma gång konstitutivt av dem. Språket formar och formas av den sociala verkligheten (Fairclough, 1993, 1995). Den diskursiva praktiken är placerad i mitten av modellen eftersom det är genom den som relationen och kopplingen mellan texten och den sociala praktiken medieras. Länken de båda emellan är en indirekt sådan och de kopplas samman genom den diskursiva praktiken. Å ena sidan formas textens produktions- och tolkningsprocesser av den sociala praktikens struktur och karaktär, å andra sidan formar och influerar

produktionsprocessen texten själv, och tolkningsprocessen i sin tur utgår ifrån och påverkas av exempelvis särskilda särdrag och underliggande spår i texten (Fairclough, 1993, 1995). Olika egenskaper av den sociala praktiken (största rutan) influerar alltså textens egenskaper, form och karaktär (minsta rutan), men det sker först genom den sociala praktikens inflytande över sättet på vilket text framställs och konsumeras, vilket alltså innebär den diskursiva praktiken (mellersta rutan). Diskursiv praktik grenslar skiljelinjen mellan diskurs å ena sidan, som delas upp i språkbruk och text, och samhälle och kultur å andra. Det innebär att forskaren som studerar den diskursiva praktiken måste göra sig medveten om och integrera funktioner för textanalys och textens egenskaper i den ena änden och den sociala praktiken och dess kultur i den andra, samt deras ömsesidiga påverkan. Den diskursiva praktiken står i ett dialektiskt förhållande till den sociala praktiken, eller som Jørgensen och Phillips (2000) beskriver det: diskursen är socialt inlagrad.

För att på ett adekvat sätt redogöra för denna del av det analytiska ramverket kan det här vara på sin plats att avverka och förklara ytterligare två nyckelbegrepp och bärande koncept som Fairclough baserar sin konceptualisering av den diskursiva praktiken på, den första av vilka är intertextualitet.

Begreppet intertextualitet hänvisar till det särskilda förhållande som existerar mellan diskursiva företeelser och som innebär att alla dessa företeelser baseras på diskursiva företeelser som har föregått dem (Fairclough, 1992). Det är omöjligt att återvända till ”början”, därför att all diskurs bygger på tidigare diskurs och det finns ingen ”urdiskurs”, ingen ursprunglig sanning. Den intertextuella aspekten av textanalys kan ställas i kontrast till mer traditionellt lingvistiska former av textanalys som är vanliga inom just lingvistiken, men vars spår också kan ses i den textuella analysen av kritisk diskursanalys. Till skillnad från den lingvistiska analysens mer beskrivande natur är intertextuell analys tolkande. Det gör att den som analyserar i det intertextuella fallet måste ha en större förtrogenhet med och sensibilitet för den sociala och kulturella kontexten (Fairclough, 1995). Dess fokus inom det analytiska ramverket placerar det på gränsen mellan text och diskursiv praktik. Intertextuell textanalys närmar sig texten just från perspektivet av den diskursiva praktiken. Genom att

uppmärksamma och ta fasta vid eventuella spår av den diskursiva praktiken i texten strävar den efter att belysa och bena upp den ofta komplexa kombinationen av genrer och diskurser som finns invävda i den (Fairclough, 1995). Olika diskurser och diskursiva praktiker kan kontextualisera identiska kommunikativa företeelser på olika sätt och tillskriva dem olika mening. Fairclough (1995) menar, eftersom att diskurs alltid baserar sig på tidigare diskurs, att man kan utläsa spår av vad för typ av diskurser och genrer som ligger till grund för det specifika språkbruket i den studerade företeelsen och hur den aktuella diskursen stödjer sig på eller positionerar sig i relation till andra diskurser.

Interdiskursivitet

Konceptet interdiskursivitet är nära relaterat till intertextualitet och syftar på sättet på vilket text och diskursiv praktik konstituerar sig själv genom att baseras på en kombination av olika diskurser och genrer. Det är ytterligare ett analytiskt koncept och indikerar vilka relationer som existerar mellan dessa diskurser och genrer och andra som ligger bortom

diskursordningens2 gränser. Där det finns utrymme för kreativa uttrycksformer i diskursiva praktiker sker genom nya interdiskursiva kombinationer komplexa blandningar av diskurser som kan förstås som upptakten till och drivkraften bakom diskursiv och följaktligen social förändring (Fairclough, 1995, 1993).

5.2.3 Social praktik

Social praktik utgör det yttersta lagret av Faircloughs tredimensionella modell, och det är av den sociala praktiken som den diskursiva praktiken är avhängig. Genom det sätt på vilket han teoretiskt betraktar social praktik och hur det relateras till de övriga aspekterna av en diskursiv företeelse antar Faircloughs kritiska diskursanalys en tvärvetenskaplig karaktär (Jørgensen och Phillips, 2000). Det beror på att social praktik betonar och inbegriper både diskursiva och icke-diskursiva sociala element tillsammans (Fairclough, 2003). Det finns alltså sociala och kulturella betingelser i det fenomen man studerar som inte nödvändigtvis kan utredas eller förstås med hjälp av diskursanalys som redskap. Till sin hjälp här menar Fairclough (1995) att man skall rikta blicken mot den eller de discipliner vars intresseområden sammanfaller med den sociala praktik som fenomenet är en del av. Den sociala praktiken kan därefter analyseras och förstås genom teorier från dessa discipliner med hjälp av vilka det studerade fenomenet kan ringas in och tilldelas en teoretisk inramning. Det kan till exempel handla om sociologi, filosofi, ekonomi, psykologi etc. (Fairclough, 1995, 2003). Detta förser de två föregående analytiska stegen av den tredimensionella modellen med en nödvändig kontextualisering och situerar dem i förhållande till sin bredare sociala praktik. Fairclough föreskriver inga exakta riktlinjer för vilken typ av teorier som är applicerbara eller hur de kan användas, utan menar istället att det är något som behöver avgöras beroende på vad det är som studeras (Fairclough, 1995). Det studerade beteendet inom fitness på sociala medier har jag valt att analysera genom sociologiska och filosofiska perspektiv hämtade från Thorstein Veblen respektive Jean Baudrillard. Analysen kan ske utifrån olika abstraktionsnivåer av fenomenet och kan ringa in såväl den mer omedelbara taktila kontexten för den sociala praktiken som bredare teoretiska perspektiv på samhälle och kultur. Det avgörs som sagt av studieobjektets karaktär och problemformulering, och både samtliga eller endast ett av de teoretiska skikten kan visa sig vara relevanta för att belysa och begripa den sociala praktiken på ett adekvat sätt.

Diskursordning

En social praktik är sällan någonting som på ett enkelt och prydligt sätt kan kategoriseras och beskrivas i termer av de diskursiva och icke-diskursiva element som den består av. Inom och mellan sociala praktiker existerar vad Fairclough (1992, 1996, 2003) kallar diskursordningar. De kan beskrivas som det sammantagna, komplexa nätverk av diskurser, diskursiva praktiker och genrer som dominerar inom en social praktik, språkligt organisatoriska system som både formar och formas av den sociala praktikens särskilda språkbruk. Diskursordningen skall alltså inte betraktas som ett strukturalistiskt, orörligt system eftersom att kommunikation

inom diskursiva företeelser inte enbart är bundna av diskursordningen för den aktuella sociala praktiken utan även kan involvera element från socialt närliggande diskursordningar och över tid komma att förändra den. Det kan därför vara av intresse vid analys av den sociala

praktiken att undersöka hur dominerande diskurser och genrer är konfigurerade inom diskursordningen, hur konfigurationen eventuellt har förskjutits och utvecklats och vilken relation den har till andra kringliggande diskursordningar (Fairclough, 1995). Jag förstår personligen diskursordningen, ur ett analytiskt perspektiv, som ett sätt att hantera, kartlägga och kontrastera de givna resurser som står till förfogande vid en diskursiv företeelse för de människor som ingår i en social praktik. Den agerar också begränsande av den annars till synes obegränsade möjligheten till kreativt uttryck i diskursiv praktik som konceptet interdiskursivitet erfordrar; en oändlig kombination av diskurser och genrer. Fairclough (1993) introducerar begreppet hegemoni som ett sätt att illustrera och förstå

diskursordningens kontroll över diskurser och menar att diskursordningen i sig kan uppfattas som en instans av kulturell makt och hegemoni. Hegemoni är ett tillfälligt och instabilt tillstånd av balans, åstadkommen genom kamp och förhandlingsprocesser mellan opponerande rörelser, som är öppen för dekonstruktion och rekonstruktion (Fairclough, 1993). Denna beskrivning låter sig appliceras även på diskursordningen. Genom tillståndet av hegemoniska relationer och hegemonisk kamp inskränks och begränsas de ”oändliga”

möjligheterna till att istället utgöras enbart av de som inom diskursordningen väljs ut.

5.3 Urval

En studies urval har ju som syfte att ringa in den population eller den avgränsade aspekt av en miljö inom vilket studiens studieobjekt är beläget och varifrån meningsfull empiri kan

extraheras som kan besvara dess syfte. Att bestämma och kapsla in ett urval som kunde besvara denna studies syfte var inte en helt oproblematisk uppgift. På grund av dess mer filosofiska natur och mindre empiriska avhängighet tedde det sig en aning mer otydligt att visualisera exakt vad som i själva verket skulle utgöra den empiri med vars hjälp studiens centrala frågeställning kunde finna ett svar, eller åtminstone en plausibel förklaring. Särskilt med tanke på allmänna avgränsningar gällande tid och resurser som måste göras i att arbete av den här typen. Studiens syfte är ju att penetrera, undersöka och förklara ett beteende. Avsikten har aldrig varit att bevisa att det är ett beteende som förekommer; till någon som betvivlar dess förekomst eller utbreddhet hänvisar jag prompt till en enkel sökning efter fitnessrelaterade bilder på Instagram, varpå edra tvivel med all sannolikhet torde elimineras.

Det attesteras även av bland annat i en studie av Penaforte et al. (2018). Inte heller har avsikten varit att genom någon form av statistisk analys kartlägga hur pass vanligt

förekommande det omtalade beteendet är bland profiler med anknytning till fitnessporten. Utgångsläget har varit att det helt enkelt är något som förekommer och i tillräckligt stor omfattning för att kunna benämnas som ett socialt och kulturellt fenomen, och uppgiften har varit att undersöka varför, vad det egentligen innebär och hur man skall förstå det.

Kvarstod gjorde alltså frågan om vilken empiri som var lämpligast och vilka avgränsningar för urvalet som bör göras. Här har flera olika alternativ övervägts. Man kan dela upp användare på Instagram som är av intresse för den föreliggande studien i tre övergripande kategorier: ”vanliga” användare, micro-influencers och macro-influncers (Influencer Marketing hub, 2019). Bedömningen av vilken kategori en given användare tillhör sker utifrån antalet följare som användaren i fråga har, vilket direkt påverkar vilken spridning och räckvidd bilderna som publiceras får. ”Vanliga” användare är personer som har ett begränsat antal följare, vanligen under eller omkring ett par tusen. Micro-influencers är profiler med omkring 10,000 följare, och till macro-influencers räknas dem vars följarantal uppmätes till tiotusentals och över, varav många har uppemot hundratusentals följare eller mer (Dinesh, 2017). ”Social media influcencer” är ett begrepp som uppstått på senare år och som syftar på individer med stor räckvidd och stort inflytande på sociala medier genom den stora följarbas deras profiler har. De betraktas som trendsättande individer i det moderna digitala samhället som många, framför allt yngre människor, ser upp till och strävar efter att emulera (Jiyoung, 2018). Det finns influencers inom en rad olika kategorier på Instagram och ju mer nischad en kategori är desto större chans är det att den kategorins influencers inflytande är begränsad till enbart de som deltar i den.

Mest intressant är egentligen spridningen av det studerade beteendet inte enbart bland influencers utan även bland de ”vanliga” användarna, eftersom att det är de som utgör den breda massan och de som gör beteendet till ett verkligt utbrett sådant, ett fenomen värt att studera, snarare än en handfull oregelbundenheter, avvikande kuriositeter i

beteendespektrumet på sociala medier. Jag har ambitionen att låta mina analyser till stor del vara representativa för fenomenet i stort, inställningarna och beteendet som konstituerar det, och av den anledningen anser jag att ett stort antal av dessa ”vanliga” användare hade behövts analyseras för att påvisa en empirisk konsekvens och uppnå denna representativitet. Men då detta är ett diskursanalytiskt projekt, och mångfald inte är diskursanalysens prerogativ, har ett

annat tillvägagångssätt behövts utformas. Jag kommer därför att betrakta influencers som normerande, som i relevanta avseenden representativa för den resterande grupp av användare som deltar i den diskursiva praktik som utvecklats kring fitness på sociala medier. Utefter den definition som finns om influencers och en allmän förståelse för och uppfattning om hur beundran tenderar att leda till imitation låter jag fitnessinfluencers agera representanter för det beteende som, möjligen börjar, men i slutändan går bortom de själva (Dinesh, 2017; Jiyoung, 2018; Influencer Marketing Hub, 2019). Även om det saknas faktisk empiri i just denna studie för att styrka det verkar det enligt min erfarenhet efter att ha manövrerat fitnessektionen av Instagram under en tid som att de utvalda influencers beteenden definitivt reflekteras om och om igen bland de mindre och mer anonyma användarna.

Nästa punkt att ta ställning till var huruvida både män och kvinnor skulle inkluderas i undersökningen. Jag har tagit ett aktivt beslut att låta detta diskursanalytiska projekt till stor del kringgå för handen liggande genusteoretiska perspektiv, till förmån för andra teoretiska vinklar. Ett större fokus på genusteori hade definitivt utgjort ett intressant analytiskt

perspektiv, men avgränsningar måste göras och jag har gjort mina. Inklusionen av båda könen skulle vid analysen av den data som samlats in nödvändiggöra ett visst hänsynstagande till genusaspekten som tveklöst medför skillnader i sättet på vilket det studerade beteendet tar sig uttryck hos män och kvinnor. Det verkar även rimligt att anta att olika diskurser och

diskursordningar dominerar inom fitness bland de olika könen genom att olika värden attribueras till olika aspekter av företeelsen och kroppen som redskap. Med anledning av det var mitt antagande att en studie som inkluderade båda könen potentiellt skulle kunna medföra att arbetets omfattning hade överskridit gränsen för vad som var hanterligt givet den tillmätta tidsramen. Vidare fann jag att tidigare forskning som genomförts på ämnet sociala medier ofta har kunnat påvisa särskilt stark påverkan från sociala medier på unga kvinnor, i förhållande till motsvarande bland unga män. Griffiths et al. (2018), Eckler et al. (2017) och Brown och Tiggemann (2016) beskriver samtliga hur unga kvinnor i större utsträckning verkar lida av försämrat självförtroende och självbild och ångest i samband med användning av sociala medier. Detsamma återfinns även i Denish (2017), liksom många fler artiklar publicerade de senaste åren. Sales (2016) och Baudrillard (1998) skriver också att sexualiseringen av unga kvinnor är något som alltid förekommit i mycket större utsträckning än av unga män, liksom det fortsätter att göra just nu i denna mediedominerade era vi lever i. Historien trogen är denna sexualisering, eller självsexualisering som kanske bättre beskriver det idag (Choi & DeLong, 2019), något som sker på ett annorlunda och mer markant sätt bland unga kvinnor än

bland unga män. Det leder också till att unga kvinnor är mer benägna att drivas till förändrade beteenden som en konsekvens av trender på sociala medier än vad män är (Sales, 2016). Från dessa påståenden härleder jag den enkla slutsatsen att studieobjektet kommer vara mer prominent, synligt och analyserbart bland unga kvinnor än bland unga män, och om jag av logistiska skäl i denna studie kan inkludera endast ett av könen bör män vara de som

åsidosätts tills vidare. Den efterforskning jag gjort på Instagram verkar bekräfta detta då det studerade fenomenet ter sig mest markant och manifesteras tydligast bland unga kvinnor. En analys av motsvarigheten bland män bör givetvis också genomföras, men vid ett annat tillfälle. Med samtliga av dessa anledningar som argument har jag därför valt att avgränsa urvalet i denna studie till att endast inkludera kvinnliga influencers, något som dessutom potentiellt tillför studien ett visst fokus.

Följande kriterier sattes således upp för urvalet av empiri:

- Empirin insamlas uteslutande från plattformen Instagram.

- Alla profiler som studeras är så kallade influencers med 10,000 följare eller mer. En god spridning i antalet följare bland de utvalda influencers ansågs fördelaktigt då det bidrar med variation i resultaten och en möjlig indikation av en eventuell påverkan av följarantal.

- Alla influencers skall vara svenskar då det är en svensk kontext som avses. - Alla influencers skall vara kvinnor i åldrarna 18–30.

- Alla influencers skall vara uppenbart associerade till styrketräning och fitness genom bilder och bildtext.

- Profilerna som studeras skall ha relevanta bilder publicerade under det senaste året. På så vis är informationen relevant och aktuell.

5.4 Insamling

Insamlingen av empiri har skett på ett något okonventionellt sätt. Då empirin som eftersöktes fanns uteslutande på plattformen Instagram är det där jag har letat för att komma åt den. Efter att urvalskriterierna var definierade kunde processen för insamling påbörjas. Instagrams sökfunktion fungerar på så vis att man kan söka i ett sökfält med hjälp av tre olika

sökalternativ, det första av vilka är namnet på en person som skapat en profil. För att få träffar den vägen krävs att man på förhand valt ut profiler att söka upp och att personerna bakom profilerna har angett sina namn i profilinformationen, vilket är ett frivilligt alternativ. Man