AREAL, HEKTAR
del ett och två
1
Jag vaknar av att grävmaskiner vänder upp och ned på trottoaren utanför och en fågel, en kråka kanske, hamrar ettrigt mot fönsterrutan. Som mot tinningen. Jag står inte ut med det där ljudet.
Du slamrar visst redan i köket. Jag slår med en tidning mot glaset, nästan utan att reflektera över det. Du har vänt ut och in på garderoben i jakten på dagens outfit märker jag, de oömma kläderna som de sa när man var liten. Min hög ligger där den ligger på sin stol. Utanför flaxar fågeln lite, försvinner sen.
Det är ungefär mitt på dagen när vi ger oss av och ganska varmt i luften. Kvavt och fuktigt. Du har på dig regnställ och gummistövlar, en riktig skogsmänniska är du. Det har vi konstaterat. Vi satt framför tv:n och pratade om det och du sa att egentligen är det konstigt att vi bor så långt ifrån allting. ”Vaddå allting” sa jag, ”vi bor ju centralt”. ”Jag vet inte” sa du. ”Det känns inte lika äkta som hemma bara. Du vet. Med skog. Och sånt. Verklig natur, där man kan vara på riktigt”. Det var inte länge sen du sa så men jag vet att du aldrig skulle nämna det. Inte med läpparna i alla fall. Vad du säger ljudlöst är en annan sak.
Vi har nu gått i två timmar och femton minuter och vi lämnade precis skogsvägen. En liten stig, upptrampad av rådjur tror du, finns att följa. Jag försöker låtsas som om jag stängt av mobiltelefonen men jag kan inte låta bli att kolla ibland. Tre pinnar täckning för en kvart sen, nu är det två.
”Vaddå skogen” sa jag. ”Vi har ju parker. På innegården växer både björk och asp”. Du sa ingenting mer. Eller så har jag glömt. Jag glömmer ganska ofta. Varför skulle vi hit nu igen? För att leta svamp. Säkert. Jag visste att vi skulle gå ut för du klagade på mina slitna Converse. ”Men jag trivs i dem”, jag sa det. ”Blir fötterna blöta så blir de väl.” Jag visste att vi skulle långt in, någonstans i närheten där du växte upp. Saker spelar stor roll för dig. Jag följer med och håller markkontakten.
”Jag har glömt kompassen hemma” säger du. ”Ja men vi har ju nästan gått helt rakt sen vi kom in i skogen” säger jag. Du är så lugn i din nick till svar. Din pose är samma som hade du gått runt i parken där hemma. För mig är det här någonting annat. Icke-hem, icke-stad. En sorts skärningspunkt där all min kunskap slutar och någonting annat tar vid. Försöker hitta fästpunkter med blicken men alla träd ser likadana ut. Utan personligheter, utan utpräglade visuella profiler. Blir medveten om hur mina kläder känns plastiga och klibbiga. Släpper inte tag om telefonen i fickan.
Snart är du inne i ett buskage en bra bit framför mig, jag har så mycket kortare ben än du. ”Jag hittade någonting.” Din röst är skarp, liksom undanglidande i sin reserverade hållning. Försöker hålla mig passiv, vill inte tränga mig på. Ibland fungerar du bara så, att du stänger in de delar som vill uttrycka någonting. Istället låter du armarna hänga slappt vid sidorna, kör med den där djurliknande fokuserade blicken, som om alla tankar du tänkte var förutbestämda och intuitiva.
Jag försöker att inte tolka dig eller vara till besvär, dröjer med att svara. Vad kan man hitta i skogen. Jag har också ett namn och en mening, tänker jag, är inte med bara för att du ska kunna gå dit näsan pekar. Plockar håglöst en trattkantarell, försöker att inte få jord under naglarna. Det blir mer och mer kvalmigt. Det är långt tills det mörknar och nästan onaturligt ljust. Jag tänker på om någon någonsin har gått här, just här där jag sätter ned min fot. Ibland måste ju fordon köra in för att avverka. Det måste finnas kartor, kanske jakttorn.
Jag önskar att jag tagit med mig mp3-spelaren. Här är så tyst och ändå vibrerar det, på något sätt. Okända fåglar, okända djur.
Du kommer ut ur buskaget med någonting i handen. Ett dött djur, det måste vara en hare. Du ler för första gången idag. ”Men vad gör du, lägg tillbaka den där.” Jag vet inte riktigt varför jag känner mig äcklad men det gör jag. Dess ögon är mörka och ofokuserade. Lugnare lägger jag till: ”Är den gammal?” Du svarar inte. ”Varför dog den?” Du knycker bara lätt på nacken. ”En jägare måste ha skjutit den men inte kunnat hitta den sen.”
Jag kollar närmre. Den brunvita pälsen är så len, som någonting dyrbart som hamnat i fel sammanhang. Ett byte en rånare slängt vårdslöst över axeln. Varför betydde det ingenting, var det inte värdefullt nog att leta reda på? Har man inget ansvar för det man dödar? Tittar noggrannare in i ögonen men finner ingen direkt fångpunkt.
Du kanske inte var djur nog.
Jag vaknar av min egen röst, som efter en sekunds mikrosömn i en värld långt borta. Vet inte om jag suttit där i tio minuter eller en halvtimme. ”Vad är det med dig?” säger du som otåligt finkammat riset intill efter blåbär och blivit blå om läpparna. Jag tänker efter noga. ”Han kanske sprang för långsamt. Harar springer väl jättesnabbt. Han kanske var ett djur som inte tänkte som ett djur.”
Pälsen är alldeles glansig men jag känner som en skälvning underifrån; förruttnelsen måste redan ha börjat. Drar hastigt bort handen, vill inte bli smittad av det sorgliga jag inte kan sätta fingret på. ”Du är konstig.” säger du och börjar gå igen med samma bestämda steg. Jag sitter kvar en stund innan benen börjar somna, sen går jag också men småspringer inte
längre för att hinna ikapp. Ja, jag bara nickade lakoniskt åt din kommentar. Det där har vi konstaterat förr.
Stigen fortsätter längs med flera ymniga svampområden men jag vågar inte plocka andra än de jag känner igen; taggsvamp, kantarell. Vissa sänder ut giftigt sekret, man kan dö.
Säkert, verkligen dör man. Om man dör i skogen ligger man kanske där, som haren. Förr eller
senare kommer andra djur att börja äta på en men ett tag är man ett med allt det gröna, en komponent i det ständigt växande. Namnlös och organisk.
När vi satt framför tv:n igår funderade vi på vad man gör om man går vilse här. Eller, jag funderade. ”Vilse går man inte.” sa du. ”Jo men jag menar rent hypotetiskt. Vi klarar oss på vårt vatten kanske fyra dagar om vi snålar. Vart tar man vägen?” Du bara skakade på huvudet. ”Det finns alltid vägar att ta. Man går tills man hör bilbrus, det gör man förr eller senare.” När jag tittade skeptiskt på dig var det som om du var långt borta i blicken. ”Du vet, det finns ingen egentlig skog. Allt är bara träd uppställda för avverkning. Man går inte vilse i en sådan skog. Man hittar en elledning att följa, en jävla mobilmast eller nåt.”
Om det nu inte finns någon skog, varför längtar du efter den då?
Min röst ekar mellan plantorna, nu ser jag bara din gröna ryggsäck och den vänder inte på sig. Ljudvågorna kan omöjligt färdas särskilt långt här bland alla motstånd. Det finns bara ris och kvistar, bara tall och björk, bara fågelkvitter, brännässlor. Det finns bara fästingar och döda harar… Men vill man blunda så finns den ändå där, känslan av oförklarlighet. Har telefonen i handen, en pinne kvar. Här bland alla motstånd växer sig skuggorna längre och en bit bort hörs ljud som från ett vattendrag.
Man ritar inga kartor här, det behövs inte. Om man skulle rita en skulle den snart vara omkullkastad; det gröna vet inga strukturer, inget syfte eller mål. De stigar och former som finns här är som rester efter någonting, en glimt av kroppar som fallit sönder i myllan. Om man växer upp här har man hårdheten i sig. Man står emot och finner mening där det egentligen inte finns någon. Bristen på tydliga lagar sitter i bakhuvudet på en som ett djupt sår, en legering av förnuft och instinkt. Att vara snabb är aldrig nog men det är en
förutsättning.
Sätter mig ned, varför vet jag inte egentligen. Tar av mig jackan, slänger den på marken. När man väl har jorden mellan fingernaglarna går den aldrig bort. Huvudet rycker till och jag tänker på att spåren efter mig aldrig kommer stanna kvar, inte ens i stan. Sakerna kommer säljas på internet och vår lägenhet kommer hyras ut. En kråka följer mig på avstånd, jag viftar inte med armarna.
När du valde mig måste du ha vetat att jag inte har det där i mig. Jag som snubblar genom det gröna och väjer för alla grenar. Som trivs bäst med det okända som en tjusig vy från altanen men fäller tallen om den skymmer utsikten. Du måste ha känt ärrlösheten och ändå valde du mig, som en förmyndare tar över ett litet barn.
Det börjar dra ihop sig nu. Mot kväll, mot mörker, en instinktiv diod tänds inom mig; vi borde vända om. Det är någonting som bubblar här inne och vill ut.
Var tog du vägen? Varför skulle vi hit igen? När vattnet tar slut börjar man gå i cirklar.
När banden som binder en brister i landet som inte finns börjar man bete sig som ett djur, kanske en hare, bland andra. Hudlöst och trevande. Man vet aldrig var ens armar slutar
och någonting annat börjar. -
Jag vaknar med ansiktet nedåt i mossan. Känslan av klibbig jord och sträva, uråldriga strån. Hur länge kan jag ha legat här? Solen gömmer sig bakom trädkronorna, dunklet som lagt sig skulle lika gärna kunna vara en tillfällig frånvaro av ljus som av skymning. Var led är stel och luften omkring komplett stilla, som befann jag mig i vardagsrummet där hemma, där vi satt och pratade. Nu ringer dina repliker som perverterade i mina öron: ”Det är inte nyttigt det här. Allt jäktande, det är inte naturligt. Man har liksom övergett sin plats i allting för all den här… individualiteten. Karriärshetsen.” Som ett trasigt blandband på fel hastighet.
Som ett stilla rum. Väggar och tak av blått och grönt, kompakta ihop med alla känslor. Fick jag en tjock gren i huvudet? Flis innanför tröjan, jag tar av och slänger bort den. Här ligger grenar överallt, omöjligt att avgöra. Det som kan bränna mig är inte jag, det som
huden rör är någonting annat, någonting större än bara jag –
Smärtan i huvudet skiljer sig inte markant från den i resten av kroppen. Jag tänker på haren igen, hur den var en frukt av krafter jag inte har känt till. Är det det som vibrerar i magen på mig? Inte bara hunger utan någonting organiskt som har påverkat mig.
Hur mycket jag än anstränger mig blir jag inte rädd. Inte nog. Hur man än letar efter dörren ut fastnar förklarningarna i halsen.
Och var tog din gröna ryggsäck vägen? Finns här bara grönhet som är mer medfödd, gjord med tanke på att stå emot det omgivande, som din Kånken. Allt bara försvarar sig. Nu när min enda referenspunkt är som uppäten av de stora stammarna liknar de ännu mer tjocka armar, beredda att sluta sig kring.
När jag var sju år lekte jag alltid i dungen strax utanför fönstret. Kanske talar jag för högt, rösten ekar mellan stora mossbeklädda stenar, för nu tycker jag att jag ser dig där borta vid vad som måste vara bäcken vi hörde.
Som jag hörde.
Så, i alla fall, jag ville alltid stanna kvar när mörkret föll och mamma fick komma ut och hämta mig, skällde på mig när hon drog in mig i jackärmen. Alla stammar hade räfflor och jag bestämde att den med små hål i den är en butik, den med alla små kvistar är en bank som blir rånad, den med böjd stam… Poängen är, att för mig var det en skog. Det hade strukturen och lystern hos hemmet för mosstäckta troll och min ringa storlek i relation till den betydde att jag kunde vandra runt där länge utan att se samma träd flera gånger. För mina föräldrar var det avgränsat och säkert, men inte för mig.
Vem höll ansvaret för om jag skulle ramla ner för en sten, hamna i ett dike och drunkna? Vem ser till att grunden på ditt hus aldrig rasar in –
Kråkor flaxar runt omkring. Ett ettrigt ljud, som pickande något mot en fönsterruta. Var är jag? Tar av mig skorna, lämnar inga spår, vill inte att det som inte är jag får tag på mig. För mig var det en skog, en plats för självkontroll och empirisk vetskap. Och det
här är, det är, är -
Skymningen faller snabbare nu men nere vid vattnet reflekteras allt och ger ett overkligt sken. Det är inget stort vattendrag. Kan inte finnas någon fisk i. Jag har sett något liknande på tv. Hur man måste följa strömmen uppåt. Eller, varför vet jag inte. Det jag har lärt mig har ett drömskt skimmer över sig, en dov doft av frånvaro. Sätter mig bara ned, slänger i en sten och tittar på hur krusningarna rör sig, stilla. Såg jag verkligen dig här? När natten
skymmer bygger man en koja, en kokong. Det är så man gör, de som är som jag och inte bor i icke-land, icke-stad, i kunskap som inte är på riktigt –
Jag vågar inte göra någonting. Armarna är som dovt slutna. Jag ramlar ner längs med slänten, ned till vattnet. Det är som om benen inte håller, inte är anpassade efter underlaget. Borde leta efter en mobilmast men det finns ingen stig som liknar någonting som kan föra mig framåt, som är anpassad efter mina sulor. Bara stilla yta.
Ett andetag från bäcken nu. Försöker fokusera på bilderna däri. Kan nästan urskilja din lyster, dina matta kinder. Som ett skenverk eller som en ensam stig bort.
2
Ljud. Locken för dina öron släpper.
Benen darrar flera minuter efter att du landat, kroppen gör ont. Gräset är inte riktigt grönt och mjukt ännu, tjälen går djupt ner i marken. Du borde ha anat det. Men sambon och vännerna lät i alla fall mobiltelefonen ligga kvar i fickan. Det kan inte dröja innan du får täckning nu. Inte för att det borde spela någon roll, men ändå. Det gör det.
Du lämnar fallskärmen där den ligger, även om det sticker i ögonen. Du kan omöjligt ta den med dig, men den hör inte hemma här. Som främmande möbler från fel århundrade. Du lägger en liten lapp på den med ditt telefonnummer. Ifall flygfirman vill ha tillbaks den. Du kan i alla fall inte släpa den hela vägen tillbaks till civilisationen. Flera kilometer, minst.
Molnen är mörka över dig, bäst att gå snabbt. Märkligt att du inte märkte det när du föll precis jämsides med dem, men visst ja, du höll ögonen stängda. Missade du verkligen natursceneriet, kommer grannarna säga. Det var ju halva poängen med presenten. Visst inte, svarar du då. Du ser den ju var dag när du fantiserar och drömmer dig tillbaka till reservat och parker.
Du borde ha anat oråd. När sambon sa att ni skulle ut och titta på fåglar vid dammen precis intill, fast det är vanlig arbetsdag. Annars brukar ni vara överens om detta, att bara för att man jobbar hemifrån, eller kanske just för att man jobbar hemifrån, så är det ändå viktigt, eller extra viktigt, att man disciplinerar sig. Går upp klockan sju, senast, äter snabb frukost och sätter sig vid datorn. Jobbar på till förmiddagskaffet, någon timme till innan lunch.
Kanske kan man ta sig en promenad någon gång framåt tresnåret, när man känner att man gjort det man ska. Bidragit till hushållet. Och för dig är det verkligen dagens höjdpunkt, belöningen för allt slit; att få andas in skogsluften som frodas bara någon kilometer hemifrån, vid elljusspåret. Känna sågspånen de brukar lägga ut knastra under sulorna.
Du borde anat oråd, ja. Sambon vet hur svag du är för att komma ifrån skrivbordet. Du kunde inte motstå fällan och nu vandrar du här, lerig efter landningen och med en begynnande huvudvärk som fått sin dos av frisk luft nu. Rolig överraskning, hörni.
Egentligen är det ju väldigt logiskt, tänker du, och nästan lite roligt. Faktiskt. De var nog alla ganska chockade när du bestämt dig för att skaffa dig ett ordentligt jobb, om än hemifrån, istället för ditt kringflackande liv. Kambodja. Jordanien. Volontärarbete. Dela ut glasögon till civilbefolkningen, bygga upp skolor, praktisera på barnhem. Och så komma nära
naturen, får uppleva variationen av floran, djuren. Varje nationalpark och vildmarkhotell du kom åt. Lite spänning vill du nog uppleva igen, måste de ha tänkt. Ditt nya inrutade liv verkade inte naturligt nog för en tvättäkta äventyrssjäl.
Men att låta dig hoppa fallskärm mitt in i ingenstans, när du fyller först nästa vecka, faktiskt bara 40! Kanske hade det varit en annan sak tio år senare, men…
Du ogillar överraskningar helt enkelt. Var alltid den med myggmedlet och nödprovianten på Sri lanka. Uppgraderade dig alltid till ett av de bättre rummen fast du egentligen inte hade råd. Ändå blev du kallad skogsmurveln, trädkramaren, vildmarksvilden av era gemensamma bekanta. Du bär nästan konstant samma rejäla, fodrade vindskyddsjacka för att passa smeknamnen bättre. Alltid hundra meter framför de andra, inspekterandes någon ny svampsort med boken i handen. Alltid handböcker, kikare, kompass.
Du borde verkligen anat oråd, slagit hål på de här fåniga planerna från början. Men nu är det för sent och det är kanske fyra timmar innan du måste lysa med ficklampan de gav dig. Du tänker: batterierna borde räcka i fem och en halv timme. Det gör att du har nio och en halv timme innan du måste vara framme. Framåt småtimmarna allra senast. De måste räkna med att ha dig hemma ganska snart, bli imponerade av din fantastiska förmåga att känna av landskapet och att röra dig i skogen som de rör sig i varuhus. Som trivdes du med rötterna under sulorna som de med asfalt och rullgrus under sina. De ser väl framför sig hur du stödjer dig på en välbalanserad käpp och, om du har kniven med dig, täljer av kvistar på träden för att se vart du går.
Framåt småtimmarna? De väntar säkert med champagne och grillen tänd redan vid middagstid. Dags att röra på sig. Få se nu, inventarielista; kompass, karta, ficklampa, kex och vatten. De gav dig prylarna till dig medan du, ännu omtumlad av överraskningen, tog på dig fallskärmen under tiden som flygplanet snabbt steg i höjd. Mobiltelefonen som en backup, bakdörren om något går fel.
Träden är glesa och gräset växer sig ganska högt. Inte så många djur som rör sig här, tänker du. Du vet att det borde göra dig modfälld, att inte få chansen att stöta på ett rådjur eller en hare, men det lugnar. Rutten borde gå som planerad och bara ett, om ens någon, av dina verktyg borde komma till användning.
Att hoppa fallskärm? Ett pirrande, som från trampolinen i simhallen, framkallandes ett lätt illamående och ett frenetiskt sökande efter bekvämast möjliga landningsställe.
Om man går åt öster borde man komma rakt på det lilla samhället. Rakt genom dungar och snår, längs med den övergivna järnvägen. Här finns ingen egentlig skog, bara övervuxen civilisation; gamla murar som skulle hålla fåren inne, murkna jordkällare och näst intill helt
maskerade potatisland. Men för dig är det här skogen, dess obehagliga lyster. Stampa nu ned kvistbitarna i marken riktigt ordentligt.
Efter någon kilometer stöttar du dig mot en rostig grind mitt i en dunge och känner olust. Obekväm med hur allting har övergetts och tillåtits förfalla åt krafter större än dina egna. Du skakar alltid bort känslan men nu lyckas du inte riktigt. Varför inte? Du är ju en naturmänniska, nationalparkernas besvärjare. Inom kontrollerade radier är skogen din vän. Men inte här, på detta onaturligt naturliga sätt. Varför bygger man upp någonting om man ändå ska låta det rasa ned?
Alla murkna brädor och rostiga spikar, alla timmar av hantverksskicklighet som nu möglar ute i ingenstans gör dig nedstämd. Att en dag kommer ditt eget hus att sluta så. Du ser framför dig din dator och din kalender i en djup pöl med lera och din egen ruttnande kropp bredvid. Kanske i delar. Ingen nödproviant i världen räcker i långa loppet.
Men hur är det du tänker egentligen? Som en tonåring insnöad på Sartre. Era hus är så mycket bättre gjorda, fasta fyrbåkar i en stormande värld. Skulle ni försvinna från denna plats vore det av andra orsaker än vad som nu drev iväg gamla tiders människor. Svält, missväxt, sådant finns inte i er vokabulär. Era hus står inte ute om natten som deras. Era har ett tryggt artificiellt skimmer, som varandes mer rejäla, mer verkliga, än den fuktiga, förrädiska onaturen.
Så går du vidare.
Så småningom kommer du ut på ett fält. Det är stort utan omgivande träd eller bebyggelse. Fastän du har bott här i flera års tid och gått på långpromenader flera gånger i veckan känner du inte igen det. Det är okej, din mobil har gps och du börjar gå med stadiga steg. ”Om fem kilometer sväng vänster.” Det blåser ingenting, allt här helt stilla.
Du borde ha anat det när ni inte åt frukost som vanligt. Eller, det var helt som vanligt men sambon var stressad och ville bara ha lite yoghurt. ”Men kaffe då” sa du och tänkte att om du börjar arbeta tio minuter tidigare än vanligt så faller hela tidsplanen. Du tänkte också ta hand om trädgården lite på eftermiddagen. Grannarna förväntar sig en lite bohemiskt vildvuxen uteplats, men du måste veta vad varje litet frö heter. Tur att du har en blombok, så att de kan klappa dig på axeln med ett litet leende. Du vet din plats men de vet den nästan
bättre.
Råkar du en sekund blunda och ser kaffetermosen liggandes i lera med krossat lock, med blodliknande vätska rinnandes ut. Snubblar nästan till på ett hål i marken, säkert av något djur, men kommer snabbt på fötter igen. Snabba blixtar, som skärvor.
Ljud. Ljus från molnen.
Det mörknar. Du missar först legeringen i jorden, men sen tittar du noggrannare, måste böja dig ned ordentligt, fokusera ögonen i skymningen; marken är fylld av intorkade fotspår, som om en skolklass marscherat förbi. Du tänker på de gånger du tvingades ut av skollärarna i skogen. Fick trängas med ett gäng andra barn och hålla dig så tätt intill gruppen som du bara kunde för att inte bli uppsugen av det hungriga. Hur tystnaden sänkte sig i gruppen ju längre in man kom. Här passade inga konventionella ord in. Hur det ni lärt er i klassrummet endast fungerade just där.
Närmast omedvetet börjar du följa fotspåren framåt. Du tittar runt omkring dig men ser bara grönt gräs och moln. Skuret i en perfekt linje.
Du tänker på hur annorlunda det skulle vara om man satte ett stängsel runt omkring. Den där sommarstugan du och sambon talat om så länge skulle ligga perfekt här. Om man bara klippte ner gräset till ett minimum, om man bara såg till att vägar runt omkring gjorde där här avstånden lite mindre överväldigande. Molen är nu så låga att du nästan skulle kunna ta på dem. Men dina händer är som fastklistrade runt kompassen och provianten.
En snabb blixt framför ögonen. Ljud. Ljus. Du borde ha anat oråd.
När regnet börjar falla har du ingenstans att ta vägen. Vad ville egentligen sambon att du skulle uppleva här ute? Kanske handlade det aldrig om att du skulle hitta vägen hem. Kanske tvärt om. Nu hör du hur det mullrar till och du stänger ögonen igen, vem vet hur länge. Släpper provianten och verktygen till marken. Det slår dig: fotspåren kan vara dina egna.
Du skyndar dig för du vet inte hur man gör annat, försöker skölja bort intrycken. Se stammar nästan som gatlyktor, stenar som husportar. Vart steg snubblar på nästa, regnet och leran vägrar lämna ansiktet. Längre bort hör du ljud som från ett vattendrag, en droppande kran, och du följer spåren, eller vad de nu är.
Längre in.
Grenarna river upp kinderna på dig och du snavar nästan på trappsteg, på igenrostade fönsterluckor. Väggar med halvt nedrivna tapeter står uppradade i perfekt symmetri; här
skulle du ha kunnat bo. Men så är det en lerpöl igen och det sitter en skolklass däri,
sjunkandes. Väggarna leder längre in, mot vattenljudens källa. Ljud.
Du blinkar till och himlen är klar igen. Allt är tomt och stilla, rensat på minsta ljud, endast avlägset fågelkvitter. Andas in tungt och tittar på klockan. Än har du många timmar på dig att gå. Och du tror du vet i vilket vädersträck nu.
Egentligen är det som helt tomt här i skogen, ett vakuum i en perfekt tillsluten förpackning. Säg det högt, du vet om det. Att det är bristen på mening som exploderar bakom ögonen. Det enda du kan göra är att fortsätta titta.
Du börjar så gå igen, stannar, går, sen inte. In i märgen är du genomvåt, uttömd och exponerad för det väldiga som kunde ha varit du själv men aldrig kommer bli det. Du sätter dig ned. Det är ett hån.
Du tittar på händerna, där du tagit emot dig på marken. Sen glider blicken ned och du ser nästan fotspåren. Otydligare, nästan som ett minne. Och mellan handen och marken, vad? En skarp skiljelinje, som den mellan din arm och en gren, som när du tänker att någonting saknas de båda. En given struktur och form, mening och syfte.
Någonting annat än de namn och funktioner du lärt dig.
Snubblar du nästan på en dold bit av någonting, kanske en dörrkarm, när du reser på dig. Benen darrar igen. Så vart ska du? Du kommer aldrig längre in i den här skogen för den är inte din egen.
