Institutionen för socialvetenskap Socionomprogrammet 210 hp
Det räcker inte att bara bo
En kvalitativ studie om barn på skyddat boende och insatserna de erbjuds
Maya Danielsson och Louise Wiker Examensarbete i socialt arbete, 15 hp SOC 63, VT20
Kandidatexamen
Handledare: Anita Liljeström Examinator: Johan Gärde
Sammanfattning
Att uppleva våld mellan föräldrar är en av de värsta formerna av våld ett barn kan utsättas för, och det kan medföra trauman och hälsoproblem ända in i vuxenlivet. När kvinnan tar sig ur relationen och får en placering på skyddat boende får barnen ofta följa med. Barnen får inget eget placeringsbeslut och det finns inga direkta riktlinjer för skyddade boenden. Tas det ett samhälleligt ansvar för dessa barn?
Syftet med denna studie var att bidra med kunskap om vilka insatser som finns tillgängliga för barn som lever i skyddat boende tillsammans med sina mammor. Vi ville uppmärksamma barnens behov och vilka rättigheter barnen har enligt lag, samt ta reda på om de insatser barnen erbjuds kan anses tillräckliga för att tillgodose dessa behov. Studien har genomförts genom kvalitativa semistrukturerade intervjuer med sju professionella med erfarenhet av barn på skyddat boende i Stockholms län.
Resultatet analyserades med hjälp av en teoretisk referensram bestående av utvecklingsekologi, anknytningsteori och traumamedveten omsorg, samt kompletterades med nationell och internationell forskning. Studiens resultat visar att många barn mår dåligt och har behov av kris- och
traumabearbetning, samt att de kan lida av tristess på boendena. Vidare visar resultatet att andra viktiga aspekter som spelade en stor roll för barnens återhämtning var mammans föräldraförmåga samt möjligheten att skapa normalitet i sin vardag med hjälp av rutiner, skola och sysselsättning. Andra vuxna att ty sig till var också betydelsefullt. Det framkommer dock att det finns en problematik runt samarbetet med andra aktörer som bland annat socialtjänsten, barn- och ungdomspsykiatrin och kommunen. Vilka insatser barnen erbjuds och får tillgång till visade sig skifta oerhört mycket beroende på vilket boende de hamnade på.
Abstract
Title: Housing is not enough
A qualitative study about children in sheltered housing and the services offered to them
Intimate partner violence is one of the worst forms of violence a child can experience and it can lead to trauma and health problems all the way into adulthood. When a woman leaves a relationship and is placed in a women's shelter, the children often accompany her. Children are not subject to separate placement decisions and there is no direct regulation of shelters. Does society take responsibility for these children.
The aim of this study was to contribute knowledge about the services available for children who live in shelters with their mothers. We wanted to shed light on the needs of these children and their legal rights, and to see if the services offered to these children could be considered sufficient to satisfy their needs. The study was conducted through qualitative, semi-structured interviews with seven professionals who have experience with children in sheltered housing in Stockholm county. Results were analyzed using a theoretical framework composed of developmental ecology, attachment theory, and transforming care, complemented with national and international research. The results show that many children are emotionally distressed and in need of crisis intervention and trauma-focused therapy, and that they suffer from boredom at the shelters. The results also show that other important aspects that played a major role in children's recovery were the mother’s parenting competence and the chance to create normality with the help of routines, school and activities. The presence of other adults also mattered. It appears however, that there are problems in collaboration with other actors such as, among others, social services, child and adolescent psychiatry and the municipality. The services that are available to children differ greatly among shelters.
Innehållsförteckning
1 Inledning ... 6
1.1 Problemformulering ... 7
1.2 Syfte och frågeställningar ... 7
1.3 Förförståelse och avgränsningar ... 7
2 Bakgrund ... 9
2.1 Våld i nära relation ... 9
2.1.1 Uppbrottsprocessen ...10
2.2 Barn som utsätts för våld ...10
2.3 Skyddade boenden ...12
2.3.1 Socialnämndens ansvar ...13
3 Tidigare forskning ...14
3.1 Konsekvenser av att växa upp i våld i nära relation ...14
3.2 Tiden på skyddat boende ...16
4 Teoretisk ansats ...19
4.1 Utvecklingsekologi ...19
4.1.1 Ekosystemet...20
4.2 Anknytningsteori ...21
4.3 Traumamedveten omsorg, TMO ...22
5 Metod ...24
5.1 Metod och forskningsansats ...24
5.2 Urval och genomförande ...24
5.3 Bearbetning, tolkning och analys ...26
5.3.1 Transkribering ...26
5.3.2 Tolkning och analys ...26
5.4 Validitet och reliabilitet ...27
5.5 Etiska överväganden ...28
6 Resultat ...30
6.1 Barnen ...30
6.1.1 Boendet ...30
6.1.2 Mående och beteende ...31
6.1.3 Anknytning ...32
6.1.4 Mamman ...32
6.1.5 Pappan ...34
6.2 Insatser ...35
6.2.1 Rutiner och skolan ...35
6.2.2 Sysselsättning och fysisk aktivitet ...36
6.2.3 Samtal ...37
6.2.4 Annan vuxen ...38
6.3.1 Socialtjänsten ...39
6.3.2 Kommunen ...40
6.3.3 Barn- och ungdomspsykiatrin, BUP ...41
6.3.4 Samverkan, övriga aktörer ...42
7. Analys ...44
7.1 Barnen ...44
7.2 Insatser ...45
7.3 Aktörer ...47
8 Slutsats och diskussion ...49
8.1 Framtida forskning ...52 Referenslista ...53 Bilagor ...58 Bilaga 1: Informationsbrev ...58 Bilaga 2: Samtyckesblankett ...59 Bilaga 3: Intervjuguide ...60
1 Inledning
Barn som bevittnar en förälders våld mot den andra föräldern uppmärksammades i Sverige först i slutet av 1990-talet (Eriksson, 2010). Dessa barn är dock inte utanförstående betraktare, som ordet vittne antyder, då det är omöjligt att inte känna sig inblandad i händelser som sker i den egna
hemmiljön. Barn är delaktiga vittnen i en situation som de ej valt själva men som de på något sätt ändå måste förhålla sig till (Broberg, Almqvist, Axberg, Grip, Almqvist, Sharifi, Cater, Forssell, Eriksson & Iversen, 2011). Att bevittna våld mellan föräldrarna anses av somliga som den skadligaste formen av våld som barn kan utsättas för (Groves, 2001). För de barn som upplever detta våld kan det innebära ett trauma och de löper hög risk att utveckla symtom på psykisk ohälsa (Broberg, Almqvist,
Mothander & Tjus, 2015; Graham-Bermann, DeVoe, Mattis, Lynch & Thomas, 2006). Ett trauma kan vara en yttre situation eller händelse som är så påfrestande och skrämmande att den skapar olika fysiska och psykiska reaktioner hos barnen. För de barn som upplevt trauma innebär det mycket smärta, och de bär även på skam och en känsla av att vara övergivna och ensamma (Bath & Seita, 2019; Graham-Bermann et al. 2006). Både för den våldsutsatta föräldern och barnen innebär den våldsutövande förälderns handlingar ett svek. I många fall av systematiskt och allvarligt våld i
familjen handlar det om att det är mannen, pappan eller någon annan man som mamman bor ihop med, som är våldsutövaren och som förgriper sig på och misshandlar mamman. Det finns mycket forskning om vilka allvarliga konsekvenser det för med sig för barn att bevittna våld i hemmet och hur det kan skada barnets anknytning (Broberg et al., 2011) och öka risken för att barnet ska utveckla allvarlig psykisk ohälsa (Broberg et al. 2011; Cater, Miller, Howell & Bermann, 2015;
Graham-Bermann et al. 2006). Den våldsamma miljön medför en stor påfrestning för barnen och hemmet blir
inte längre en lika trygg plats att vistas i (Eriksson, Oranen, Solberg & Vatnar, 2007; Hydén, 1994). Insikten om riskerna med att växa upp i ett hem där pappa utövar våld mot mamma har inneburit att socialnämnden har fått ett större ansvar. Det åligger socialnämnden att agera och erbjuda skydd för barn som bevittnat våld mot en närstående vuxen, och dessa barn kan även vara i behov av hjälp och stöd (Broberg et al., 2011).
Barnen har börjat uppmärksammas alltmer på de skyddade boendena. Redan sedan slutet av 1990-talet har det funnits skyddade boenden som utvecklat särskilda rutiner för att säkra rätten till stöd till de barn som bor och vistas på dessa boenden (Eriksson, Oranen, Solberg & Vatnar, 2007). Dock visar Ett fönster av möjligheter - stärkt barnrättsperspektiv för barn i skyddat boende (SOU 2017:112) att både omhändertagandet av barnen och förbättringen av situationen för de barn som bor och vistas i skyddat boende går långsamt och att ett flertal av barnen i skyddat boende fortfarande inte får det stöd de har rätt till. Bland annat pekar utredningen på de brister som mer allmänt finns i samhället, som att ge barnen rimliga stöd- och behandlingsinsatser eller att säkra barnens tillgång till skola. I SOU 2017:112 framgår det även att barnen har en önskan om en högre grad av delaktighet vid vistelsen i skyddat boende.
1.1 Problemformulering
En våldsam hemmiljö är en skrämmande plats för barn och kan leda till traumatiska upplevelser. Traumatiserade barn behöver ofta få möjlighet att bearbeta det de har varit med om. Barn som har bevittnat våld mot en förälder tenderar i större utsträckning få svårt i skolan, kämpa mot
koncentrationssvårigheter samt utveckla psykisk ohälsa (Bath & Seita, 2019; Cater et al, 2015; Eriksson, Oranen, Solberg & Vatnar, 2007; Graham-Bermann et al. 2006). Därför är det oerhört viktigt även för barnen att den utsatta föräldern lyckas lämna förhållandet och söka skydd (Almqvist & Broberg 2004).
I de fall plats erbjuds dessa familjer på skyddat boende är det kvinnorna som får placeringsbeslutet, och barnen är medföljande (SOU 2017:112). Själva insatsen om att erbjudas hjälp att komma undan en våldsam man är alltså i första hand riktad mot mamman. Fokus ligger på mammans problematik och vilka insatser hon behöver. Detta gör att man kan missa och ”glömma” barnen och deras behov. Att ge barnen möjlighet att bearbeta sina trauman är inte bara en fråga om vård av individer, utan det
påverkar hela samhället om dessa barn hamnar på efterkälken och lider av konsekvenserna ända in i vuxenlivet (Broberg et al., 2011, Holmes, Richter, Votruba, Berg & Bender, 2018).
1.2 Syfte och frågeställningar
Uppsatsen syftar till att bidra med kunskap om vilka insatser som finns tillgängliga för barn som har upplevt våld i nära relation och lever i skyddat boende tillsammans med sina mammor. Vi vill belysa barnens behov och vad barnen har för rättigheter enligt lag, och se huruvida de insatser som de erbjuds kan anses tillräckliga för att tillgodose dessa behov.
Våra frågeställningar lyder:
• Hur upplever de professionella inom socialt arbete att barnen mår på ett skyddat boende? • Vilka insatser erbjuds barn på skyddat boende?
• Vilka är aktörerna runt barn som upplevt våld i hemmet, och vilken roll spelar de?
1.3 Förförståelse och avgränsningar
Hösten 2019 deltog vi uppsatsförfattare vid ett seminarium om våld mot barn, och där träffade vi en kvinna som arbetade med kvinnor på skyddade boenden. Hon berättade att det fanns mycket kring skyddade boenden som hon ansåg behövde undersökas. I synnerhet barnens situation; hur de påverkades av att slitas upp från sina liv och vad samhället gjorde för dem. Vidare ansåg hon att det var mycket kännbart att kommunerna ständigt stramade åt resurserna ekonomiskt, och hon upplevde att det fanns en frustration hos dem som arbetade med dessa kvinnor och barn. Det väckte nyfikenhet
och många tankar hos oss. Vi insåg att vi visste väldigt lite om skyddade boenden, och i princip ingenting om hur barnen hade det där. Det fick oss att bli angelägna om att ta reda på mer.
Denna studie har sin utgångspunkt i insatsutbud i Stockholms län. Statistiken vi redovisar är baserad på Socialförvaltningen Stockholms stad.Tillgången till insatser från både socialtjänst och skyddade boenden kan säkert se annorlunda ut i mindre orter, men gällande detta har vi ingen vidare information.
Vi har valt att använda av oss benämningarna kvinnan/mamman för den våldsutsatta och mannen/pappan för våldsutövaren. Detta grundar vi på att det här våldsfenomenet ofta kallas mäns våld mot kvinnor, att även den forskning vi läst oftast har använt kvinna och man, men även för att så gott som alla våra respondenter kommenterade att de våldsutsatta i deras erfarenhet alltid hade varit kvinnor. De kallade även våldsutövaren för pappa, vilket också förekommer i litteraturen. Därför tog vi beslutet att använda den benämningen, trots att den våldsutövande mannen inte alltid är biologisk pappa till barnen.
Andra aspekter som vi ansåg antingen skulle göra ämnet för brett, eller som inte hade direkt koppling till just våra frågeställningar, är exempelvis könsskillnader på barnen, och aktörer såsom polisen och familjerätten.
2 Bakgrund
Under de tre rubrikerna i detta avsnitt tillhandahåller vi bakgrundsinformation som är menad att underlätta förståelsen för den fortsatta läsningen av studien. Vi går igenom definitionerna av våld och hur det kommer sig att kvinnor och barn blir kvar i farliga relationer. Vidare redogör vi för hur lagen ser ut avseende våld mot barn samt hur förekommande det är att barn utsätts för våld. Slutligen förklarar vi mer ingående vad ett skyddat boende är och hur placeringsprocessen går till.
2.1 Våld i nära relation
Världshälsoorganisationen (WHO) beskriver mäns våld mot kvinnor som en kränkning av de
mänskliga rättigheterna och har klassat fenomenet som ett folkhälsoproblem. 2005 publicerade WHO en omfattande studie baserad på intervjuer med 24 000 kvinnor i tio länder om hur kvinnors hälsa påverkas av våld. Resultaten visade att våld mot kvinnor är ett globalt problem och att kvinnor löper större risk att utsättas för våld i hemmet än på allmän plats. WHO uppskattar att 35 procent av världens kvinnor har utsatts för antingen sexuellt eller fysiskt våld någon gång i sitt liv (WHO, 2005).
Våld är en handling riktad mot en annan person, som genom denna handling skadar, smärtar eller kränker, får denna person att göra något mot sin vilja eller avstå från något som den vill.
(Isdal, 2017, s.34)
Isdal (2017) delar in de olika våldsformerna i fem undergrupper: fysiskt våld, psykiskt våld, sexuellt våld, materiellt våld och latent våld. Fysiskt våld kan vara allt från att knuffa och sparka till att slå ihjäl den våldsutsatta. Psykiskt våld innebär dels att utan fysiska inslag skrämma och kränka den
våldsutsatta, och dels att dominera den utsatta med hjälp av makt. Sexuellt våld är alla handlingar som riktas mot den våldsutsattas sexualitet genom att det skadar, smärtar eller kränker och får den utsatta att göra saker mot sin egen vilja. Materiellt våld är alla de handlingar som riktas mot föremål och husdjur, som till exempel att slå i dörrar, riva sönder kläder, förstöra saker eller möbler. Latent våld innebär ett hot om våld, och kan för en våldsutsatt i våld i nära relation utvecklas till att bli den dominerande våldsformen då våldet är närvarande hela tiden och känslan av att det kan hända igen är så stark (a.a.). Alla dessa sorters våld kan även utövas mot barnen. Ekonomiskt våld är en annan våldsform som vi för på tal i denna studie för att påvisa den våldsutsatta kvinnans problematik. Ekonomiskt våld kan till exempel handla om att våldsutövaren kontrollerar ekonomin, tvingar den våldsutsatta att dra på sig skulder, lägger beslag på familjens alla resurser, vägrar betala underhåll, dränerar den våldsutsatta på hennes tillgångar och stjäl från henne. Ekonomisk utsatthet kan försvåra uppbrottet från mannen (Bruno, 2018).
Våld i nära relation är en annorlunda form av våld eftersom förövare och offer har ett
känslomässigt band mellan sig, och kanske till och med har barn ihop. Kvinnan finns alltid till hands och är därför en enkel måltavla, och våldet sker i hemmet, vilket innebär att det sällan
uppmärksammas (Sinisalo & Moser Hällen, 2018). Mannens våldsbenägenhet visar sig sällan direkt, utan tenderar att smyga in i förhållandet. Det kan börja med en spydighet då och då, som övergår i rättmätiga kränkningar och sedan kanske en knuff. Kvinnan avskärmas från vänner och familj och blir på så sätt lättare att kontrollera. I och med den successiva stegringen av det psykiska och fysiska våldet samt isoleringen försöker kvinnan då oftast anpassa sig efter mannen för att inte väcka hans ilska. När denna sorts trippande på tå blir vardag är normaliseringsprocessen igång. Kvinnan bryts på så sätt ner och det kan sluta med att hon internaliserar mannens uppfattning av henne och godtar mannens ursäkter för att utöva våldet. Vid det här laget kan det vara mycket svårt att komma fram till beslutet att lämna förhållandet, och det går ibland även trögt för utomstående att nå fram till kvinnan då normaliseringen kan leda till att hon inte betraktar sig själv som våldsutsatt (Lundgren, 2004).
2.1.1 Uppbrottsprocessen
Kvinnans känslor för mannen har betydelse för beslutet att lämna en våldsam relation, men även yttre, socioekonomiska skäl såsom bostad och försörjning väger tungt in. Just våldsutsatta kvinnor har visat sig ha en svårare ekonomisk situation än andra (Socialtjänstrapport, 2018). En viktig katalysator för kvinnans beslut att lämna våldsutövaren kan vara rädslan för att barnet har dragits in i våldet eller riskerar att göra det (Clevenger & Roe-Sepowitz, 2009; Holmberg & Enander, 2011). För att hon ska kunna ta steget fullt ut underlättar det om hon har en någorlunda stabil ekonomi samt om någon utomstående träder in och kan stötta kvinnan genom processen (Sinisalo & Moser Hällen, 2018). Holmberg och Enander (2011) menar att uppbrottsprocessen från en våldsam partner sker gradvis i tre aktiva processer. Att bryta upp - när kvinnan rent fysiskt väljer att lämna mannen. Att bli fri - när kvinnan bryter det känslomässiga bandet till mannen. Att förstå - när kvinnan förmår definiera sig som misshandlad, vilket är nödvändigt för att kunna gå vidare. De här processerna kan pågå parallellt och även överlappa varandra. Ett uppbrott är en process som påbörjas redan en tid före, och avslutas en tid efter, uppbrottet.
I synnerhet om kvinnan och mannen har barn ihop blir en separation ett kritiskt skede med ökad frekvens av hot och maktdemonstrationer, och kanske även vårdnadstvister. Det är vid uppbrottet risken för dödligt våld ökar för kvinnor i Sverige, och vid mer än hälften av gångerna när mamman mördats har barnen varit närvarande (Bruno, 2018). Därför är det viktigt att kvinnor som befinner sig i uppbrottet får det stöd och det skydd de behöver av samhället. Genom sitt agerande och ingripande kan de professionella göra skillnad gällande huruvida uppbrottet blir definitivt eller tillfälligt när kvinnan tar beslutet om att lämna våldsutövaren (Holmberg & Enander, 2011), ett beslut som även har avgörande betydelse för barnen.
2.2 Barn som utsätts för våld
Det har funnits en lag mot barnaga i Sverige sedan 1979 vilket innebär att varje handling som tillfogar barnet smärta eller kroppsskada är straffbar. Inga former av våld är tillåtna i uppfostringssyfte. Barn
har rätt till omvårdnad, trygghet och en god fostran. ”Barn skall behandlas med aktning för sin person och egenart och får inte utsättas för kroppslig bestraffning eller annan kränkande behandling”
(Föräldrabalken [FB], 1949:381, 6 kap. 1§). Psykiskt våld är den vanligaste formen av misshandel och kan till exempel vara bestraffning som att kränka, hota, kritisera, frysa ut och förlöjliga barnet. Fysisk misshandel innefattar när en förälder eller annan vuxen sparkar, biter, slår eller skadar barnet på andra sätt fysiskt. Bristande omsorg är en annan form av misshandel som kännetecknas av att föräldern inte visar kärlek eller inte ser till att barnet får tillgång till vård, mat eller kläder. Sexuellt övergrepp är alla former av sexuella handlingar av en förälder eller en annan vuxen person. Allt detta är barnmisshandel (Broberg et al., 2015). Det skadar ett barn allvarligt och är det dessutom en av barnets föräldrar som misshandlar dem har de även förlorat den vuxna personen som ska stå för deras säkerhet och trygghet (Wennerberg, 2010). I Förenta nationernas konvention om barnets rättigheter (Barnkonventionen), artikel 19, som blev egen lag i Sverige 1 januari 2020, framkommer det tydligt att barnmisshandel bryter mot de mänskliga rättigheterna, då alla barn har rätt att växa upp under trygga förhållanden utan kränkningar och våld. Barnkonventionen, artikel 19 lyder: ”Barn ska skyddas mot alla former av fysiskt eller psykiskt våld, skada eller övergrepp, vanvård eller försumlig behandling, misshandel eller utnyttjande, inklusive sexuella övergrepp”.
I diskussionen om barn som utsätts för våld menar Jonhed (2018) att man bör ta hänsyn till att det som är avgörande är hur barnet själv upplever situationen. Även riskerna barnet utsätts för och det barnet genomlever måste beaktas, och inte bara de faktiska skadorna. Dessutom bör det tas i åtanke att, utöver barnets egna hälsa, kan även relationen till föräldrarna skadas. Bilden på våld i hemmet har förändrats och många arbetar för att kvinnor som misshandlats ska få det skydd och stöd de har rätt till. Detta har även förändrat synen på konsekvenserna för barn som hör, ser eller på andra sätt utsätts för mäns våld mot kvinnor. Både forskare och politiker har konstaterat att detta kan vara traumatiskt för barn. I och med det har man definierat om benämningen barn som bevittnat våld till barn som utsatts för våld vilket har lett till att några viktiga politiska förändringar gjorts gällande barns status som brottsoffer (Eriksson, 2010). Sedan 2006 betraktas barn som utsatts för våld i hemmet som brottsoffer enligt Socialtjänstlagen (SoL, 2001:453) 5 kap. 11 §. I och med detta har de rätt till skadestånd eller brottskadeersättning enligt Brottsskadelag (2014:322) 9 §.
Enligt den nationella kartläggningen Våld mot barn 2016 (Jansson & Jernbro, 2017), där totalt 4 741 elever i grundskolans årskurs 9 och gymnasiets år 2 deltog, uppgav 36 procent att de varit utsatta för någon typ av misshandel av föräldrar, vilket även inkluderade familjehems- och styvföräldrar. 14 procent av dessa hade utsatts för fysiskt våld, 11 procent för psykiskt våld och 2 procent för sexuella övergrepp.
Antalet barn som vistas på skyddat boende med en förälder har ökat avsevärt de senaste åren. I Stockholms stads Socialtjänstrapport (2018) framkommer att det år 2010 rörde sig om 176 barn, och att det åtta år senare, 2018, handlade om hela 347 barn.
2.3 Skyddade boenden
Våld i familjen betraktades fram till långt in på 1900-talet som en privat angelägenhet som samhället inte hade något ansvar för. På 1960-talet började kvinnor organisera sig politiskt för ett förbud mot våld hemmet och ur detta växte lokala kvinnoorganisationer fram (Sinisalo & Moser Hällen, 2018). Under 1970-talet skapade engagerade kvinnor kvinnohus, och en del av de verksamheterna blev kvinnojourer med kristelefoner och temporära bostäder. Dessa jourer drevs ideellt och 1978 startades de första skyddade boendena i Göteborg och Stockholm. Sedan gick utvecklingen fort i Sverige. Redan 1984 hade det startats upp 80 kvinnojourer och det året bildades Riksorganisationen för kvinnojourer och tjejjourer i Sverige, ROKS (SOU 2017:112). År 1996 lämnade 16 jourer ROKS och bildade Sveriges kvinno- och tjejjourers riksförbund, SKR, som sedan 2015 heter Unizon (Rösare, 2015). Enligt SOU, 2017:112 fanns det 230 kvinno- och tjejjourer i Sverige när utredningen genomfördes.
Kvinnojourer är föreningar som i viss mån är öppna verksamheter. Där finns en jourtelefon dit kvinnor kan ringa anonymt för att få stöd och hjälp i svåra situationer. Kvinnojourerna erbjuder utöver stödsamtal ofta även hjälp med exempelvis juridisk rådgivning och kontakt med myndigheter som polisen och socialtjänsten. De utför även våldsförebyggande arbete genom att sprida information om mäns våld mot kvinnor (Rösare, 2015). Somliga kvinnojourer kan även erbjuda stödsamtal till barn. För ungdomar finns specialiserade jourer för exempelvis tjejer, killar och hbtq-personer
(https://tjejjouren.se/stockholm).
De flesta kvinnojourer drivs än i dag av ideella organisationer, och de kan bemannas av både volontärer och personal. Staten och kommunen betalar ut verksamhetsbidrag och projektpengar till verksamheterna. Dessa summor har ökat den senaste tiden, men då de oftast betalas ut på årsbasis är det svårt för kvinnojourerna att göra några långsiktiga planeringar och verksamhetsutvecklingar (Rösare, 2015).
Många kvinnojourer erbjuder även skyddat boende för våldsutsatta kvinnor (några tar även emot män), och kvinnojourerna står för den absolut största andelen skyddade boenden. Dessa finansieras genom kommunala bidrag och dygnsavgifter. Kommunen driver även egna boenden som ingår i kommunens budget. Numer finns också privata aktörer på marknaden som finansieras genom dygnsavgifter (Socialstyrelsen, 2013). År 2012 gjorde Socialstyrelsen en kartläggning av skyddade boenden och kom då fram till att det fanns 206 skyddade boenden i Sverige.
De skyddade boendena skiljer sig mycket åt. Det kan röra sig om ett större flerfamiljshus som tillhandahåller flertalet insatser såsom stödsamtal och aktiviteter till både kvinnorna och barnen. I vissa fall till och med egen barnomsorg och personal dygnet runt. I andra fall kan det vara kollektiv där varje kvinna innehar ett rum tillsammans med sina eventuella barn och man delar kök och badrum. Ibland utgör boendet endast en lägenhet utan tillgång till personal. I vissa fall får de endast sporadisk tillsyn. Tillgången på erbjudna insatser varierar stort, från omfattande till ingenting, och flera av boendena tar heller inte emot barn (Rösare, 2015).
2.3.1 Socialnämndens ansvar
Insatsen skyddat boende beviljas av socialnämnden. I de fall där kvinnan placeras via socialtjänsten, är det kommunen som har skyddsuppdraget för kvinnan och eventuella medföljande barn. Skyddade boenden lyder då under socialtjänstlagen och utför därmed i praktiken socialtjänst. Marknaden är dock inte reglerad, det krävs inget speciellt tillstånd för att driva ett skyddat boende och det finns ingen tydlig juridisk definition av vad boendet ska bestå av (SOU 2017:112). I Socialstyrelsens termbank ger man dock definitionen: ”boende som tillhandahåller platser för heldygnsvistelse avsedda för personer som behöver insatser i form av skydd mot hot, våld eller andra övergrepp tillsammans med andra relevanta insatser” (https://termbank.socialstyrelsen.se). Socialnämnden ansvarar för kvaliteten av boendena i enlighet med SoL 3 kap. 3 §: ”Insatser inom socialtjänsten ska vara av god kvalitet. För utförande av uppgifter inom socialtjänsten ska det finnas personal med lämplig utbildning och erfarenhet. Kvaliteten i verksamheten ska systematiskt och fortlöpande utvecklas och säkras.”
På socialtjänsten utförs en riskbedömning av kvinnans situation hos vuxenenheten, och i de fall det finns ett relationsvåldsteam görs bedömningen där. Finns det barn i hushållet gör vuxenenheten en orosanmälan till barnenheten, som då startar en utredning om barnet
(https://www.operationkvinnofrid.se).
Socialnämnden fattar beslutet om placering av kvinnan, men tar inget beslut om barnen. Barnen blir därför endast medföljande till det skyddade boendet och ingen dokumentation om dem behöver föras. Placeringen kan därmed per definition benämnas som en vuxeninsats och det kan uppfattas som att barnen inte alls erhåller någon insats från socialtjänsten (SOU 2017:112). Socialnämnden har dock enligt lag skyldighet att utifrån barnets behov av skydd, stöd och behandling erbjuda hjälpinsatser, (SoL, 5 kap. 6-8 §§). En kvinna kan själv kontakta kvinnojouren och önska skyddat boende, men hon brukar rekommenderas att söka via socialtjänsten. Detta underlättar exempelvis dokumentation och finansiering.
Kostnaden för en plats på skyddat boenden kan vara uppdelad i två delar: vårdavgift och en mindre egenavgift. Vårdavgiften betalas av placerande enhet på socialtjänsten, alltså vuxenenheten eller i förekommande fall relationsvåldsteamet. Egenavgiften betalar kvinnan själv. I de fall hon erhåller försörjningsstöd dras egenavgiften direkt därifrån (https://www.operationkvinnofrid.se).
3 Tidigare forskning
Forskningen kring barn som utsätts för och upplever våld är omfattande, och i detta kapitel presenterar vi nedslag ur tidigare forskning som vi bedömt relevanta och som ligger i linje med uppsatsens syfte. I första delen riktar vi in oss på studier som rör de konsekvenser som kan följa av att ha vuxit upp i ett hem präglat av våld. I andra avsnittet fokuserar vi på intervjustudier med barn om livet på skyddade boenden och förslag till insatser som skulle underlätta den psykiska läkningen, men även själva vistelsen på boendet.
De vetenskapliga artiklarna har vi funnit via sökportalerna ProQuest, EBSCOhost och Google Scholar. Sökningarna gjordes på både engelska och svenska.
3.1 Konsekvenser av att växa upp i våld i nära relation
Barn som upplever våld mellan föräldrarna är en utsatt grupp. De lider ofta av dåligt självförtroende och låg självkänsla, bär på känslor av ångest, rädsla och bävan för vad som ska hända. Barnen berättar om mobbning i skolan och en tung ansvarskänsla gentemot föräldrar och syskon, och de kan uttrycka ånger över sin förlorade barndom och missade möjligheter. Upplevelserna kan skilja sig åt, även mellan syskon i samma familj (Buckley, Holt & Whelan, 2007). Deras hem, som ska vara deras trygga punkt, är den miljö där våldet begås. Våldet kan ses som en del av deras livsmiljö eftersom de ofta närvarar i den miljön där våldet förekommer (Hydén, 1994). Även barn så små som 20 månader har visat ilska mot andra barn efter att ha tagit del av föräldrars bråk (Groves, 2001). För förskolebarn som bevittnat våld ökar riskerna för försämrad kognitiv förmåga. Dessa barn riskerar störst skada då de sällan är utan föräldrarna och därför oftare är närvarande när våldet utövas (Jonhed, 2018). I en studie om barn på 1 - 4 år som utsatts för våld i hemmet uppvisades förhöjda risker för känslo- och
beteendeproblem. Tydligast visade sig detta inom prosocialt beteende, men barnen hade även större besvär med hyperaktivitet, beteendeproblem, känslomässiga problem och vänskapsrelationer, och detta gällde både barn som endast bevittnat våldet och barn som även själva blivit slagna (Gartland, Woolhouse, Mensah, Hegarty, Hiscock & Brown, 2014).
Även om barnen som lever med våld i hemmet inte själva bevittnar utspelet hör de ofta ljuden och är medvetna om vad som pågår mellan föräldrarna. Pappan kan dessutom ofta utnyttja barnen till att kontrollera och skada mamman och försvaga hennes auktoritet som förälder (Rosser-Limiña, Suriá-Martínez & Miguel Ángel Mateo Pérez, 2020). Barnen är på så vis utlämnade åt sig själva, då pappan är våldsam och skrämmande och mamman i sin riskfulla situation kan vara svårtillgänglig eller oförmögen att ta hand om barnen. Föräldraskap påverkas mycket av yttre faktorer och kvinnor som utsätts för våld i hemmet har visat sig ibland brista i sin föräldraförmåga. Levendosky, Lynch och Graham-Bermann (2000) intervjuade mödrar som var utsatta för våld i nära relation och flera av dem uttryckte att våldet påverkade deras roll som mamma genom att de inte hade lika mycket känslomässig energi längre eller tid för sina barn. De flesta menade att de upplevde att de lättare blev arga på barnen.
Det var dock flera av mammorna som ansåg att de inte upplevde någon skillnad i sin föräldraförmåga, och några menade till och med att hemförhållandena förde med sig positiva aspekter, som att de försökte visa barnet ännu mer empati eller var noga med att diskutera vikten av att barnet inte upprepade våldsmönstret (a.a.), vilket visar på att även andra faktorer spelar in på hur föräldraskapet utövas.
Barnen tar till olika strategier för att hantera pappans våld mot mamman. De kan förbli passiva, på så vis att de gråter eller gömmer sig. Andra barn kan ingripa aktivt genom att försöka gå emellan, bönfalla pappa att sluta eller kanske till och med fysiskt försöka dra undan eller slå honom. En tredje strategi utövar de barn som ingriper indirekt. De kan börja gnälla eller bli aggressiva för att dra föräldrarnas uppmärksamhet till sig i hopp om att avbryta misshandeln. Barnen kan alternera mellan dessa strategier (Hydén, 1994).
Att bevittna våld mellan föräldrarna bedöms vara den skadligaste formen av våld som barn kan utsättas för. De påverkas starkare av det och det får mer långtgående konsekvenser, än att se våld utspelas ute mellan främlingar eller själva drabbas av fysiskt våld utifrån (Groves, 2001). Att uppleva våld mellan föräldrarna påverkar barnens känslomässiga utveckling, sociala kompetens, skolarbete, förmåga att skapa nära relationer i ungdomen och vuxenlivet (a.a.). Barn i våldsamma hemmiljöer har även visat sig klaga över fler somatiska åkommor. De hade oftare ätstörningar, att de åt för lite, för mycket eller kräks. De led oftare av sömnsvårigheter, då de hade svårt att sova, drömde mardrömmar, kissade i sängen. Smärtor som rapporterades handlade om huvudvärk, magont, yrsel. Dessa barn utövade även oftare självskadebeteende och pratade oftare om självmord (Lamers-Winkelman, Schipper & Oosterman, 2012). Skillnaderna jämfört med kontrollgruppen som inte utsatts för våld var stora. Skillnaderna mellan barn som endast bevittnat våld och barn som även utsatts för fysiskt och/eller sexuellt våld var däremot små. Dessa symtom uppmärksammas inte alltid, men är ett sätt att synliggöra våldet mot barn i ett tidigt skede (a.a.).
Gällande beteendeproblem är även dessa var mycket vanligare hos barn som upplevt våld i hemmet än hos ickevåldsutsatta barn (Kernic, Wolf, Holt, Mcknight, Huebner & Rivara, 2003). Ett ökat internaliserande beteende, såsom depression och ångest, var enligt Kernic et al. (2003) vanligast förekommande hos barn som även själva utsatts för våldet. Externaliserande beteende som aggression och kriminalitet uppträdde oftare i båda grupperna, men var extra utmärkande hos de barn som även utsatts för våldet (a.a.). Det utåtagerande beteendet hos barn som utsatts för våld i hemmet kan till och med manifesteras i en mycket förhöjd benägenhet för djurplågeri (Currie, 2006). Att utsättas för svåra händelser under en längre tid kunde leda till att individen utvecklade posttraumatiskt stressyndrom, PTSD (Graham-Bermann, DeVoe, Mattis, Lynch & Thomas, 2006). Barnen som utsatts våld i hemmet visade ofta traumasymtom, och somliga utvecklade till och med PTSD, Symtomen ökade med åldern och ju mer våld barnen utsatts för desto större var risken för PTSD. Traumauttrycken följde samma bana som i första hand de internaliserande beteendeproblemen.
Sviterna av att ha utsatts för våld i hemmet fortsätter in i vuxenlivet. Barn som utsatts för föräldrarnas våld i hemmet har visat sig lida av fler och grövre psykiska problem i vuxen ålder gällande såväl ångest, depression, ADHD som posttraumatisk stress (Cater et al., 2015). Det finns även tydliga samband mellan att ha upplevt våld mellan föräldrarna som barn och att senare själv bli offer eller förövare i nära relationer. Detta gäller i synnerhet om våldet mot mamman fortsätter in i tonåren eller börjar när barnen är tonåringar (Smith, Ireland, Park, Elwyn & Thornberry, Terence, 2011).
Utöver det personliga lidandet medför besvären för barn som upplevt våld i hemmet stora kostnader för samhället. De tre största samhälleliga utgifterna för denna grupp barn, och sedermera vuxna, var enligt en amerikansk studie i första hand produktivitetskostnader på grund av uteblivet förvärvsarbete, vårdkostnaderna i och med tätare kontakter med både somatisk och psykiatrisk vård, samt omkostnaderna för våldsbrott begångna av dessa barn i vuxen ålder (Holmes et al., 2018). Sammantaget påverkar en uppväxt i en våldsam hemmiljö med våld mellan föräldrarna barnet på allehanda plan, både kort- och långsiktigt, och det drabbar både individen, de anhöriga runt den och samhället.
3.2 Tiden på skyddat boende
Det kan vara svårt för en kvinna att lämna en våldsutövande man, och de flesta kvinnor blir kvar i sina våldsamma förhållanden. En utlösande faktor för ett uppbrottsbeslut är inte sällan barnen. Kvinnor med hemmavarande barn var mest benägna att söka hjälp av kvinnojourer, och det kan bero på att mammorna är oroliga för sina barns säkerhet i den våldsamma hemmiljön (Clevenger &
Roe-Sepowitz, 2009). Ju tidigare mamman lämnar relationen desto bättre chanser har barnen att återhämta sig från sina erfarenheter. I studien av Gartland et al. (2014) kunde man se att barnen visade
allvarligare tecken på beteendeproblem och känslomässiga svårigheter om de hade utsatts för våld i familjen under längre tid. Detta visar på vikten av att sätta in insatser till dessa barn så tidigt som möjligt för att på bästa sätt mildra effekterna av våldet. Många gånger avslöjas inte barnens situation i hemmet förrän mamman lämnar förhållandet, och i de fall familjen hamnar på skyddat boende kan det vara första gången våldet mot barnet uppdagas. Almqvist och Broberg (2004) menar att det är av stor vikt att barnen på skyddade boenden får kvalificerad bedömning och behandling, i synnerhet de barn som visar tecken på trauma och PTSD. De anser att boendena bör ha egna barnläkare och
barnpsykologer kopplade till sig, samt ett gott samarbete med barn- och ungdomspsykiatrin, för att bättre kunna tillgodose behoven av traumabehandling hos dessa barn.
För att läka efter att ha blivit utsatt för våld i hemmet behövs ett lugnt och tryggt boende över en längre period. Detta uttryckte kvinnorna i ett skyddat boende som en nödvändighet för att de skulle få chans att återhämta sig. De värderade säkerhetsåtgärderna runt boendet och menade att det ingav en direkt känsla av trygghet. När de var lugna kunde de se framåt och tänka på framtiden, och de
uppskattade stunderna av egentid då de exempelvis kunde lyssna på musik eller måla naglarna
(Hetling, Dunford, Lin & Michaeilis, 2018). Mammans roll för barnets situation och möjlighet att läka är stor och föräldraförmågan brister ibland, som vi har sett ovan. Även på plats på skyddade boenden kunde det vara jobbigt för många mammor att sörja fullt ut för sina barn. De kunde ha svårt visa ömhet, eller att sätta gränser. De tog sig inte alltid tid att leka med barnen, och när de gjorde det upplevde de inget stort nöje i det. Detta kunde leda till att de använde sig mycket av exempelvis boendepersonalen som barnavlastning och detta var en mycket uppskattad service. Själva boendet kunde också ses som en svår plats att utöva föräldraskapet på då det bodde många andra
traumatiserade kvinnor och barn där som inverkade på måendet (Rosser-Limiña et al., 2020).
Mammorna kan även behöva hjälp med att prata med sina tonåringar gällande både tyngre frågor som den våldsutövande pappan, eller mer vardagliga företeelser såsom dejting. Föräldrakurser skulle således kunna vara en hjälpande insats på skyddade boenden som ett sätt att stärka kvinnorna i deras mammaroll (Chanmugam, 2011).
Almqvist och Broberg (2004) menar dock att placeringstiden på boendena bör kortas. Om familjen bor för länge på det skyddade boendet kan barnet hamna utanför det ”vanliga” livet med skola och vänner alltför länge. De tillägger att med detta ökar kraven på eftervårdsprogram, där i synnerhet mamman har rätt till stöd och insatser även efter att familjen flyttat till ett eget boende. Längden av en lång eller kort placeringstid preciseras inte i någon av de två studierna ovan, och därför är inte dessa båda ståndpunkter gällande tiden en familj bör bo på ett skyddat boende motstridiga. Det behövs en viss period för att landa och finna lugnet att se framåt, men med det sagt kan det även finnas en risk för institutionalisering om vistelsen blir alltför lång.
När äldre tonåringar berättade vilka insatser de trodde skulle hjälpa barn som utsatts för våld i hemmet fokuserade de mycket på skolan och hur de skulle känna sig mindre isolerade och annorlunda om skolan hade större medvetenhet och djupare kunskap om våld i nära relationer. De hade gärna sett att lärarna och annan personal på skolan hade ställt fler frågor. Även på boendet önskade de att det fanns personer som var tillgängliga om de ville prata, men att det var viktigt att det var någon de kände, inte en främling. Som förslag på andra insatser på skyddade boenden önskade barnen och ungdomarna olika aktiviteter som kunde få dem att tänka på annat än det som hänt dem (Buckley et al., 2007).
I ytterligare en intervjustudie av mammor och ungdomar på skyddat boende framgick att
mammorna var tacksamma för ”paketet” av insatser och tjänster som underlättade mycket i deras liv. För ungdomarna visade sig den sociala samvaron med andra vara den aspekt av boendet de värdesatte mest. Att träffa andra människor som delade samma erfarenheter kunde ha minskat deras känsla av att vara avvikande och isolerade. En ungdom på ett litet boende utan många andra familjer tog upp barnsamordnaren som en mycket viktig person för henne. Överlag fokuserade ungdomarna på relationer och boendemiljön och var som mest positiva till aktiviteter som utflykter och kvällssammankomster som främjade umgänge (Chanmugam, 2011).
Det de flesta ungdomarna ogillade mest var reglerna på boendet. Flera av dem beskrev det som fängelselikt. Chanmugam (2011) menar att om boendepersonalen har god förståelse för våld i nära relation kan de lättare förstå varför det är olustigt för ungdomarna att vara instängda och visa mer empati när de tillämpar reglerna. Ett annat förslag var att boendepersonalen tillsammans med ungdomarna skulle lätta upp den fysiska miljön och göra den mindre fängelselik genom att plantera blommor eller initiera olika konstprojekt som skapa en hemtrevligare atmosfär.
I de intervjuer vi har tagit del av ovan framgår ett mönster av det barnen och ungdomarna värdesatte som insatser på ett skyddat boende. De satte stor vikt vid relationer till andra människor, andra boende såväl som personalen, både som socialt umgänge och som någon att prata med om sin situation. De ville dessutom ha både aktiviteter och en fysisk miljö som skiftade tankarna från anledningen till att de befann sig på boendet. Chanmugam (2011) menar att eftersom barn och unga också lever på dessa skyddade boenden och tar del av insatserna bör deras syn på livet där och vad de vill ha och behöver vara viktig kännedom för de personer som driver boendena, för de människor som arbetar med dessa barn samt även för politiska beslutsfattare.
4 Teoretisk ansats
Vi har velat titta på de våldsutsatta barnen ur både ett mänskligt och ett samhälleligt perspektiv. Barn fungerar sällan som ensamt subjekt i de sammanhang de rör sig i, varför vi till vår analys har valt två teorier som fokuserar på de vuxnas roll i barnets känslomässiga liv. Den ena, anknytningsteorin, som analyserar barnets relation till föräldrarna, hade vi övervägt redan innan arbetet med studien började. Empirin visade dock tydligt på vikten av andra vuxna i barnets liv så vi lade även till traumamedveten omsorg, TMO, som kompletterande teori då den utgår just från utomstående vuxnas roll för barns läkning efter svåra upplevelser.
För en övergripande helhetssyn av barnets plats i familj och samhälle, samt boendenas roll och möjligheter att påverka, har vi valt att använda utvecklingsekologi som förklarande modell. Genom utvecklingsekologin synliggörs både små och stora strukturer som bidragit till eller motverkat den positiva utvecklingen för barnet.
4.1 Utvecklingsekologi
Vår studie fokuserar på barnen när de har förts bort från sina hem och sin övriga vardag. Barnen behöver då skapa ett nytt sammanhang i en ny miljö, samtidigt som många olika aktörer är med och påverkar hur detta sammanhang ska utformas. Det är därför intressant att få en överskådlig blick över var barnen befinner sig, vilka som har inverkan på dem och hur man kan underlätta barnens vistelse på boendet och bana väg för deras fortsatta liv på bästa sätt.
Vi har utgått från Urie Bronfenbrenners teori om ekosystemet och hur det på bästa sätt kan gynna individens utveckling (Bronfenbrenner, 1979). Enligt Bronfenbrenners modell ingår alla människor i ett antal interagerande system, och genom att förstå dessa systemmiljöer och interaktionerna dem emellan är det möjligt att se var det kan göras förbättringar för en mer gynnsam utvecklingsprocess. Varje förändring i individen kan leda till förändring i de system hon ingår i. Individen kan förändra systemet och systemet kan förändra individen. Det är ett levande samspel.
Bronfenbrenner (1979) tar upp tre komponenter som leder till utveckling som vi har funnit
betydelsefulla för vår analys: Aktiviteter, relationer och roller. Aktiviteter är sådant man gör, någonting man lär sig göra eller något som kan förändra individen eller miljön, eller båda. En aktivitet som pågår under en längre tid och är av stor betydelse för individen kallas molaraktivitet, och dessa är ur ett utvecklingsperspektiv främjande. Bronfenbrenner (1979) förklarar aktiviteter som både källan, processen och resultatet av utveckling. Dessutom är det avgörande att miljön underlättar för individen att ägna sig åt aktiviteter tillsammans med andra personer, för när människor gör något tillsammans med någon de tycker om är det lättare att dessa aktiviteter blir mer komplexa och alltså mer
utvecklingseffektiva. Som exempel är föräldraskap en molaraktivitet. Den pågår länge, den är oftast viktig för föräldern och leder till utveckling i systemet i och med att den påverkar barnet.
Relationer sker i samspelet med andra människor. Ingen person kan skapa en relation själv, det måste vara ömsesidigt. En relation uppstår när man på något vis deltar i varandras aktiviteter. När en part förändrar sig på något vis, förändras hela relationen. Utvecklingen hos en individ kan ändra transaktionerna, alltså de bestående förändringar som kommer av vissa handlingar, som sker i relationen med en annan. Den andra anpassar sig till förändringen och kan på så vis utvecklas själv. Relationerna, och utvecklingarna inom dem, behöver inte vara positiva. Man kan tycka illa om varandra eller någon kan vara rädd för den andra. Detta påverkar då utvecklingen negativt.
Relationerna påverkas framför allt av affekt (hur man känner för varandra), makt (vem som har mest att säga till om) och ömsesidighet (om båda tar initiativ, lyssnar på varandra, turas om i samtal, etc.). Roller är det som förväntas av en person i och med den position personen har (Bronfenbrenner, 1979). Exempel är att föräldrar ska uppfostra sina barn, lärare ska undervisa elever, musiker ska spela musik, en man ska älska sin fru. Roller kan vara tilldelade eller valda. Små barn tränar på sina roller genom lekar som mamma, pappa, barn. Genom sin uppfattning av papparollen tillämpar barnet den synen på andra pappor, och både förväntar sig ett visst beteende av dem, samt beter sig själv på det sätt som man ”ska” bete sig mot pappa.
4.1.1 Ekosystemet
De innersta systemen, mikrosystemen, består av andra människor och mönstret av deras interaktioner. Alla upplevelser är individuella, så även personer som ingår i samma mikrosystem kan ha olika erfarenheter av det. Mikrosystemet är kopplat till en viss fysisk plats, setting, där människor kan mötas och samspela. Det som definierar ett mikrosystem är alltså inte storleken av det, utan att man kan beskriva de relationer och aktiviteter som sker däri (Bronfenbrenner, 1979). De vanligaste exemplen på mikrosystem är familjen, skolan, arbetsplatsen. Individen kan ha många mikrosystem, och i mesosystemet ingår alla individens mikrosystem. Mesosystemet är inte en specifik plats/setting, utan relationen mellan alla mikrosystemen och deras inflytande på varandra (a.a.). Hur fungerar
kommunikationen mellan hemmet och skolan? Påverkar det som sker på fotbollsträningen stämningen på jobbet? Vad skiljer språkkursen från skolan?
Utanför de system individen själv tillhör finner vi exosystemet. I de systemen deltar inte individen personligen, men påverkas ändå av dem på något vis. Det kan röra sig om en förälders arbetsplats. Barnet har ingen del i det mikrosystemet, men påverkas av det ändå. Det kan även handla om system som ligger ännu längre bort, exempelvis kommunen och de beslut som fattas där som kan beröra individen.
Sista nivån som vi kommer att ta upp är makrosystemet. Med det menar Bronfenbrenner (1979) de övergripande kulturer, religioner och samhällen som individen ingår i. De lagar som ska efterföljas. Skillnader i makrosystem är exempelvis demokratier och diktaturer. Makrosystemet kan i många avseenden forma hur vi ser på individen.
Genomgående för utvecklingsekologin är att de olika systemen ska stötta individen och varandra, och skapa en gynnsam miljö för utveckling genom att erbjuda variation och bredd av aktiviteter, relationer och roller. I analysen av individens ekosystem kan det utkristalliseras var de största problemen föreligger.
4.2 Anknytningsteori
Barn knyter an till sina föräldrar, föräldrar knyter inte an till sina barn. Detta är en viktig distinktion. Relationen mellan förälder och barn styrs av två oberoende men samspelande beteendesystem: omvårdnadssystemet hos föräldern och anknytningssystemet hos barnet.
John Bowlby utarbetade tillsammans med Mary Ainsworth anknytningsteorin om hur vi utvecklar vår personlighet, baserad på de tidiga erfarenheterna i livet. De studerade bland annat relationen mellan spädbarn och deras mammor och upptäckte då att en separation mellan dem orsakade en stor sorg hos barnet som liknande sorgearbetet som vuxna upplever vid stora förluster. Bowlby
presenterade teorin i tre nivåer:
1. Betydelsen av omvårdnadens kvalitet.
2. Anknytning som ett stressreglerande beteendesystem.
3. Betydelsen av det omgivande samhället för att ge föräldern bra möjlighet att kunna ge god omvårdnad.
Hur de olika beteendesystemen samspelade och utvecklades blev avgörande för hur barnet kunde hantera påfrestande situationer senare i livet, och orsaker till utveckling av psykisk ohälsa hos barn och unga kan ligga på vilken som helst av dessa nivåer. Det kan även vara ett resultat av samverkan mellan varierande orsaker på olika nivåer. Det omgivande samhällets förhållanden kan till exempel vara avgörande för hur en förälder har möjlighet att kunna ge god omvårdnad, men även
omvårdnadens kvalitet är avgörande för vilken av de olika anknytningssystem barnet utvecklar. Bowlby kom då fram till att olika typer av störningar i de tidiga bindningarna kan orsaka dysfunktionella, rigida och varaktiga mönster i sättet som man uppfattar sig själv och andra i omgivningen och hur man hanterar livet som vuxen.
Mary Ainsworth bidrog till anknytningsteorins utveckling genom observationen Främmandesituationen, som hon bland annat gjorde kring:
1. Hur barnets anknytningsperson fungerar som en säker hamn för barnet dit barnet kan återvända när fara hotar, och en trygg bas utifrån vilken barnet kan utforska världen mot slutet av det första levnadsåret.
2. Hur barnets relation till föräldrarna utvecklas under barnets första levnadsår och hur relationen blir allt mer selektiv.
3. Hur de barn som inte har sin förälder som en säker hamn och trygg bas tvingas utveckla egna strategier för att ändå få ett så bra beskydd som möjligt av dem.
Detta medför att barn, beroende på hur deras relation till anknytningspersonen utvecklas, formar olika anknytningsmönster (Broberg, 2006).
Mary Ainsworth kunde med hjälp av sin observationsstudie identifiera tre organiserade anknytningsmönster: trygg anknytning, otrygg undvikande anknytning och otrygg ambivalent
anknytning (Broberg et al., 2015). Flera år senare har ett fjärde mönster tillkommit som benämns som desorganiserad anknytning (Wennerberg, 2010).
En trygg anknytning anses som en modell för psykiskt välbefinnande vilket kommer av att barnets trygghetsperson är tillgänglig, lyhörd och förstående. Barn med en tidig trygg anknytning har visat sig ha en positiv självbild, god stresstålighet och förmågan att medverka i grupp. De barn som har otrygg undvikande anknytning som sitt mönster utmärker sig genom att de inte visar något behov av att använda sina föräldrar som trygg bas. De har lärt sig att om de vill ha närhet ska de inte ge uttryck för behov som omsorg och tröst. Barn med otrygg undvikande anknytning har svårare med
vuxenkontakter i till exempel förskolan och skolan då de inte förväntar sig att andra vuxna ska uppmärksamma deras behov. Otrygg ambivalent anknytning utvecklar de barn vars föräldrar skiftat mellan att ibland omfamna barnen, och ibland skjuta bort dem, utan att barnen kunnat förutspå detta i förväg. Barnen skaffar den närhet de behöver av sina föräldrar genom att klänga sig fast vid dem. De här barnen riskerar att bli passiva då de har svårt att tro på sig själva. Desorganiserad anknytning visar sig genom att barnen har underliga beteenden som att de dunkar huvudet i väggen eller sätter händerna framför ansiktet när de återförenas med sina föräldrar. Allmänt kända riskfaktorer hos föräldrarna för att barnen ska utveckla en desorganiserad anknytning är allvarlig psykisk ohälsa, missbruk och våld i familjen. Föräldrarnas beteende kan skrämma barnet på olika sätt. De kan vara okontaktbara på grund av allvarlig psykisk sjukdom och de beter sig underligt, de kan var hotfulla, skrika eller vara fysiskt våldsamma mot barnet. Föräldern kan även vara hjälplös, inte orka med sin föräldraroll eller vara rädd på grund av en våldsutövande partner (Broberg et al., 2015).
4.3 Traumamedveten omsorg, TMO
Traumamedeveten omsorg (TMO), Transforming care på engelska, utformades av de australiensiska psykologerna Howard Bath och Diana Boswell. De har utifrån forskning skapat en grundläggande traumaförståelse och definierat vilka som är de avgörande faktorerna i kontakten med traumatiserade barn och unga. TMO är en vägledning till att förstå, tydliggöra och bemöta behoven hos dessa barn och unga. Det kan beskrivas som att den aktuella kunskapen som finns på traumafältet omsätts till ett mer konkret förhållningssätt att arbeta utifrån.
TMO är uppbyggd kring tre pelare och det är dessa som har spelat den största och viktigaste rollen i bemötandet av de utsatta barnen och ungdomarna (Bath & Seita, 2019).
2. Relation - Att barnet/ungdomen utvecklar positiva relationer till engagerade och omsorgsfulla vuxna, samt delaktighet i skolan och i samhället.
3. Coping - Att barnet/ungdomen utvecklar copingstrategier, för att kunna hantera yttre påfrestningar och inre känslor av stress, vilket gör det lättare att hantera känslor, beteenden och tankar (a.a.).
Dessa tre pelare bidrar till läkning och återhämtning för de utsatta barnen. Syftet med de tre pelarna är att beskriva insatser som fungerar mer som ett komplement till behandling och psykoterapi. Många av de barn som utsätts för svåra och traumatiska händelser kommer att behöva hjälp i form av
behandling, men det alla barnen behöver mest är trygghet och god omsorg. Våld i hemmet, psykisk ohälsa i familjen, övergrepp, omsorgssvikt och långdragna och jobbiga vårdnadstvister är belastningar som kan leda till traumarelaterade symtom hos barn och unga. En stor del av återhämtningen sker i barnens och de ungas vardag och i deras relationer med andra viktiga vuxna. Några av de utsatta äldre barnen har, trots att de upplevt trauma, klarat sig förhållandevis bra. De barnen berättar att det inte var de psykologer, terapeuter och andra professionella de fick träffa i behandling som hjälpte dem, utan att de hade en relation med en annan viktig vuxen. En viktig vuxen för barnen och de unga är de som de har en relation med och står nära i vardagen. Dessa vuxna behöver förstå och vägleda barnen och ungdomarna, och hjälpa dem att sätta gränser då deras beteenden kan vara både utmanande och svårbegripliga. Exempel på viktiga vuxna kan vara en lärare, fritidspedagog, idrottsledare, förälder eller familjehemsförälder, och de kan göra en väsentlig skillnad i barnens och ungdomarnas liv. När de viktiga vuxna får en förståelse för hur trauma påverkar barnen och vilka behov de har finns stora möjligheter att skapa goda förutsättningar för återhämtning och läkning (Bath & Seita, 2019).
5 Metod
I detta avsnitt redogör vi för vår forskningsansats och den metod vi valt, samt beskriver hur vi har gått tillväga gällande urval, genomförande, bearbetning, tolkning och analys. Avslutningsvis diskuterar vi uppsatsens validitet och reliabilitet, och tar upp de etiska överväganden vi gjort under arbetets gång.
5.1 Metod och forskningsansats
En forskningsintervju är ett samtal mellan två människor om ett ämne som de har ett gemensamt intresse inför, en interpersonell situation (Kvale & Brinkmann, 2014). För att genomföra vår studie valde vi den kvalitativa intervjumetoden, då vi inte bara ville ha en uppräkning av de insatser som finns tillgängliga för utsatta barn på skyddade boenden, utan även ville höra de yrkesverksammas tankar kring barnens behov och hur de skyddade boendena fungerade i praktiken. Kvale och Brinkmann (2014) skriver att ett av de skäl varför man väljer att göra kvalitativa intervjuer är att de harmonierar med forskningsämnet, när ämnet har olika infallsvinklar av vår samtalsverklighet eller mänskliga erfarenhet. Vi var intresserade av att lyssna till respondenternas funderingar, önskemål och erfarenheter. Den kvalitativa forskningen fokuserar just på ord, förståelse och tolkning snarare än att bestämma omfattningen av någonting som redan är på förhand bestämt (Bryman, 2018). Genom intervjuerna önskar man ge flerdimensionella beskrivningar av kontexter och beskriva de miljöer som utgör utgångspunkten för studien (Sohlberg & Sohlberg, 2019).
Kvale och Brinkmann (2014) varnar för att utföra en kvalitativ metod bara för att man till exempel inte tycker om den kvantitativa metoden. Inte heller passar en kvalitativ ansats om man ska försöka förutsäga beteendet hos stora grupper. Då krävs det ett mer omfattande urval av undersöknings-personer än vad som skulle vara möjligt, då det skulle vara mycket tidskrävande att bearbeta allt intervjumaterial. En enkätundersökning med förkodade svar skulle i de fallen vara den mest relevanta metoden om tiden är knapp eftersom de går fortare att både administrera och analysera än kvalitativa intervjuer (a.a.). Vi hade kunnat överväga en enkätstudie om vi redan hade haft en lista på insatser och bara ville få statistik på vilka som används mest. Men då det genom enkäter inte går att ställa några uppföljnings- eller sonderingsfrågor för att respondenten ska kunna fördjupa sina svar såg vi inte det som ett alternativ. Strukturerade observationsstudier används vid studier av relativt begränsade former av beteenden. De går ut på att forskaren gör en direkt observation av människor och deras beteenden. (Bryman, 2018). En del av vår studie fokuserar på barnen och deras mående och beteende, men vi har valt att utforska detta via de professionellas syn på barnen, så en observationsstudie vore inte möjlig i vårt fall.
5.2 Urval och genomförande
Vi ville få en övergripande bild av situationen för barn på skyddat boende och eftersträvade
respondenter inom olika professioner som var relevanta för vår forskningsfråga och hade koppling till våldsutsatta barn och skyddade boenden. Vi hade på ett seminarium om våld mot barn hösten 2019
träffat en kvinna som arbetat mycket med skyddade boenden. Hon gav oss uppslaget till
uppsatsstudien, och förslag på några intervjupersoner. Vi fick även kontaktförslag från en bekant på Socialförvaltningen, samt förslag från en klasskamrat till kontakter på en socialtjänst med våld i nära relationsavdelning. Från dessa kontaktförslag valde vi de vi ansåg lämpligast för vår studie.
Således använde vi oss av ett målstyrt urval (Bryman, 2018) där vi valde några respondenter som representerade myndighetsaspekten, samt andra som arbetade eller hade arbetat direkt med barnen på boendena. För ett mer djupgående psykologiskt perspektiv intervjuade vi även en psykoterapeut med inriktning på barn och våld. Sammanlagt talade vi med sju respondenter, samtliga var kvinnor.
I samband med att vi skickade ut intervjuförfrågningar till våra respondenter via e-post, skickade vi med ett informationsbrev (bilaga 1). De respondenter som återkom och var intresserade bokade vi sedan upp för intervjuer. Vi hade inte möjlighet att träffa alla respondenter för en direkt intervju, istället läste vi upp vår samtyckesblankett (bilaga 2) och fick på så vis ett muntligt godkännande.
Intervjuerna genomfördes under en tre veckors period. Vi inledde våra intervjuer med att kort berätta om syftet med vår uppsats och gick sedan igenom samtyckesblanketten. Intervjuerna genomfördes med semistrukturerade frågor. Intervjuguiden (bilaga 3) innehöll större, övergripande teman som vi önskade att samtalen skulle kretsa kring. Dessa teman utgick i viss mån från BBIC-triangeln för att täcka in barnens behov. Dock följde vi respondentens resonemang och manade med öppna frågor på respondenten att spinna vidare på sina egna tankar. Kvale och Brinkmann (2014) skriver att med hjälp av teman och förslag till frågor ges denna intervjuform en möjlighet att kunna göra förändringar när det kommer till frågornas form och ordningsföljd om det behövs för att kunna följa upp vissa svar och berättelser som intervjupersonen ger. Vi använde samma intervjuguide till samtliga respondenter, med den skillnaden att vi fokuserade olika mycket på olika teman, beroende på personens expertisområde.
På grund av det rådande pandemiläget med Covid-19 våren 2020, genomfördes fyra av våra intervjuer per telefon och vid tre tillfällen önskade intervjupersonerna träffas. Vidtvå av gångerna besökte vi respondenten på dennas arbetsplats. Tredje gången skedde intervjun i en av oss lånad lägenhet, då vi ansåg att situationen kunde bli alltför intim och personlig i något av våra egna hem. En av oss författare hade huvudansvaret för intervjuerna, medan den andra observerade och inflikade något vid behov. Kvale och Brinkmann (2014) beskriver olika typer av intervjuare och att de fokuserar på olika saker. Vi valde därför att ha en och samma intervjuare för att respondenten inte skulle
påverkas av samtalsledaren. Intervjuerna varade mellan 45-60 minuter. Under intervjuerna spelade vi båda in samtalen på våra mobiltelefoner, och sedan transkriberade vi inspelningarna och kodade därefter empirin. Alla inspelningar och transkriberingar kommer att förstöras när uppsatsen är godkänd.
Det finns både för- och nackdelar med en direkt intervju eller en intervju per telefon. Fördelarna med telefonintervjuer är att de är både mer tid- och kostnadseffektiva än en direkt intervju där tid tas i anspråk för forskaren att resa till den uppgjorda mötesplatsen. En annan fördel med telefonintervjuer
är att vid direkta intervjuer kan intervjupersonen påverkas av olika faktorer hos forskaren som till exempel kön, ålder, etnisk bakgrund eller klass, vilket kan göra att intervjupersonen svarar på frågorna på ett sätt som de tror att forskaren uppskattar och vill höra. En nackdel med telefonintervju är att forskaren inte kan se intervjupersonen och därför inte kan reagera på ansiktsuttryck och gester hos denna, såsom osäkerhet eller undran över en fråga. Vid en direkt intervju kan forskaren istället reagera på sådana tecken och till exempel tydliggöra frågan om så behövs (Bryman, 2018).
Samtalet med intervjupersonerna är oftast den del i den kvalitativa metoden som är den mest engagerande. Både den personliga kontakten med respondenterna och de nya insikterna de förmedlar gör intervjuandet till en givande upplevelse (Kvale & Brinkmann, 2014).
5.3 Bearbetning, tolkning och analys
5.3.1 Transkribering
En kvalitativ intervju kan enligt Kvale och Brinkmann (2014) ses som ett samtal som utvecklas mellan forskaren och intervjupersonen ansikte mot ansikte. Transkriberingen kan mer ses som en översättning mellan det muntliga och det skriftliga språket (a.a.). Fördelen med att spela in och transkribera
intervjuer är att vi dels kommer ihåg det som sades och dels att de halvt omedvetna och intuitiva tolkningar vi gör av det respondenterna säger under intervjun kan kontrolleras. En annan fördel med transkribering är att man bevarar intervjupersonens sätt att uttrycka sig och att man använder deras egna ord och formuleringar. Transkribering är ett tidskrävande tillvägagångssätt men det underlättar för en noggrann analys vad respondenterna har sagt (Bryman, 2018).
Vi har i vår transkribering eftersträvat att ha intervjupersonernas talspråkliga ton i behåll, vid de tillfällen vi inte har hört vad som sägs ordentligt har vi markerat det med ett X och sedan lyssnat tillsammans för att tyda orden. Då vi intervjuade våra respondenter med några veckors mellanrum transkriberade vi de första tre intervjuerna nära inpå intervjutillfällena och tack vare det kunde vi med hjälp av de utskrivna intervjuerna bli mer medvetna om nya teman som dök upp. Vi kunde på det sättet gå in mer på vissa teman som togs upp och fördjupa oss mer i de teman vi ville lägga mer tid på i de resterande fyra intervjuerna (Bryman, 2018).
5.3.2 Tolkning och analys
I arbetet med kodning och tolkning har vi använt oss av tematisk analys, där man lägger mer tyngd på vad som sägs och mindre på hur det sägs. Den vanligaste tekniken i en kvalitativ dataanalys rör sökandet efter olika teman i intervjuutskrifterna. En tänkbar faktor för att styra och identifiera olika teman är att se hur ofta ord, fraser och händelser förekommer. Forskaren som arbetar med en innehållsanalys vill ofta koda intervjuutskrifterna i termer av vissa ämnesområden och teman. Forskaren strävar efter en kategorisering av den eller de företeelser som är av intresse för studien (Bryman, 2018). Kodning av kvalitativdata kan göras manuellt eller genom särskilda dataprogram.
När man kodar manuellt kan man klippa ut från sina transkriberingar och skapa nya dokument utifrån särskilda kategorier. Man sorterar sin empiri utifrån begrepp och kategorier och synliggör mönster och samband på det viset. Om empirin håller god kvalitet ökar möjligheterna att koda på ett bra sätt (Jönson, 2010).
Vår temaanalys gjordes manuellt och vi började med att läsa alla utskrivna intervjuer var och en för sig. Vi reflekterade över det vi läste och antecknade våra första tankar. Efter det satt vi tillsammans, där en av oss läste högt och den andra antecknade ord och begrepp i kanten på pappret. Vi gjorde en noggrann kodning vilket medförde att vi verkligen bekantade oss med varje tänkbar detalj i empirin och det gav oss även en helhetsbild över vårt material (Kvale & Brinkmann, 2014). Vi hade tillslut fått ihop över 200 ord som vi lade in i ett nytt dokument, och kategoriserade dem sedan i 14 rubriker med cirka tio till tjugo underrubriker. Efter detta gav vi varje respondents intervju en egen färg och klippte ut ur texten de stycken där de olika intervjupersonerna pratade om det aktuella ämnet. På så sätt kunde vi se hur många som sagt något om de olika ämnena och jämföra om de hade samma ståndpunkt eller om deras tankar och åsikter gick isär. Efter mycket diskussioner och klippande i dokument kunde vi minska ner de 14 rubrikerna och skapa tre huvudkategorier som utgick från våra frågeställningar, och det är dessa vi använt oss av som huvudteman i vår analys. De huvudteman vi kom fram till är: Barnen, Insatser och Aktörer. Under varje huvudtema har vi sedan skapat fyra till fem underteman. Kvale och Brinkmann (2014) skriver att kodning ofta leder till kategorisering och att man därefter reviderar sina kategorier och letar efter teman och resultat i varje kategori.
5.4 Validitet och reliabilitet
Inom kvalitativ forskning diskuteras frågan om begreppen reliabilitet och validitet är relevanta för den här typen av undersökningar då de har sina rötter i kvantitativ forskning. Reliabilitet kan till exempel handla om ifall ett mått är stabilt eller ej och är oftast aktuell vid kvantitativa undersökningar. Validitet handlar om mätning och om studien verkligen mäter det den utger sig för att mäta. Reliabilitet har också att göra med studiens tillförlitlighet, ifall resultaten påverkas av tillfälliga eller slumpmässiga betingelser eller om resultaten från undersökningen skulle bli desamma om den genomfördes på nytt (Bryman, 2018). Frågan har väckts om vad det är som gör den kvalitativa studien till en vetenskaplig undersökning. Svaret enligt den internationella kvalitativa metodlitteraturen är att man måste diskutera trovärdigheten även i en kvalitativ forskning, men att reliabilitets- och validitetsfrågorna behöver granskas annorlunda än vid kvantitativ forskning (Larsson, 2005). Bryman (2018) skriver om två olika begrepp som man kan applicera på den kvalitativa forskningen och på så vis föra in sanningsvärdet i resultaten: tillförlitlighet och äkthet. Tillförlitlighet består av fyra delkriterier som alla har en
motsvarighet i kvantitativ forskning. Trovärdighet, en motsvarighet till intern validitet, överförbarhet, svarar mot extern validitet. Pålitlighet, vilken kan jämföras med reliabilitet och en möjlighet att styrka och konfirmera, motsvarar objektivitet.
