This is an electronic version of a text published in Att möta främlingar (red. Rystad/Lundberg)
Citation for the published paper:
Tomas Peterson
Idrotten som integrationsarena pp 141-166
URL: http://hdl.handle.net/2043/10824 Published with permission from:
Innehåll
Innehåll 5
Förord 7
Immigration, multikulturalism
och Australiens One Nation Party 11
IMER, samtidshistorikern och fallet Israel 37 Dansk och svensk invandringspolitik. En jämförelse 67
Farliga flyktingar? 91
Från hopp till desperation. Om självmord i asylärenden 115
Idrotten som integrationsarena? 141
En dag på museet 167
Klippan - bilden aven ort som rasisthåla 193 När två gånger två blir fem. Om tyst kunskap - och tystad 219 Möten mellan "svenskt" och "muslimskt" 259
Idrotten som integrationsarena?
Tomas Peterson
Yksel Osmanovski är en av de första svenska andragenerationsinvandrare som har blivit fotbollsproffs (i italienska Bari). Från Rosengård i Malmö till Bari i Italien är det en lång väg - både geografiskt, socialt och kultu-rellt. Yksels resa, som började med att han bytte klubb från Malmö BI till Malmö FF och därmed fick börja åka buss till träningarna, har under ett antal år följts i massmedia. Denna bevakning har haft två, jag tror tämli-gen medvetet skapade, funktioner. Under den långa resan upp tämli-genom pojk- och juniorlagsåren framhölls han som ett föredöme för ungdomar som delar hans bakgrund: alltid punktlig till varje träning, skötsam, upp-märksam, målmedveten, totalt hängiven fotbollen, framgångsrik trots sin ringa längd och med en bländande teknik. Allt eftersom han passerade det ena nålsögat efter det andra - den hårda selekteringsprocessen inom Mal-mö FF:s ungdomsverksamhet, pojk- och juniorlandslagsuttagningar, den slutgiltiga sorteringen in i MFF:s seniortrupp, A-lagsspel i allsvenskan, U 21-landslaget och slutligen proffsspelet i Italien och det svenska A-landsla-get - kombinerades föredömesfunktionen allt mer med en integrations-funktion. Han blev ett av exemplen på den nytta och glädje Sverige kan ha av sina invandrare.
I samband med mediebevakningen av landskampen mot Österrike i Malmö i augusti 1999 sammansmälte dessa båda funktioner. Landslaget tränade inför matchen på Yksels gamla hemmaplan på Rosengård och han fick sedan chansen att ta en ordinarie landslagsplats på Malmö Stadion. Det slutade med att han sparkade ner en motståndare bakifrån och blev utvisad. När engelsmannen David Beckham gjorde samma sak i en VM-match 1998 hudflängdes han i ett halvår efteråt både i pressen och på och kring fotbollsplanerna. I svenska massmedia var incidenten med Yksel av-klarad efter en dag. Den passade inte in i berättelsen.
I det följande skall jag diskutera idrotten som integrationsarena, vilket delvis också handlar om de bakomliggande förutsättningarna för att idol-bilderna i massmedia skall kunna fungera.! Idrotten är idag en av de
vikti-gaste sociala miljöer där första- och andragenerations invandrar- och flyktingbarn umgås med "helsvenska" barn och ungdomar. Idrotten är idag också en av de
ra
till buds stående karriärvägarna för dessa ungdomar. Insikten om idrottens betydelse som mötesplats har lett till att samhället ställer stora krav på idrottsrörelsen, och även avsätter resurser för ändamå-let, nu senast ett betydande antal miljoner kronor ur Allmänna arvsfon-den till integrationsskapande projekt i idrottsföreningars regi. Idrottens ambition är att verksamheten skall vara öppen för alla oavsett klass, kön, etnicitet, kultur, språk och religion. Samtidigt håller vissa idrottsgrenar, som ishockeyn, på att förvandlas från arbetar- till medelklassidrott på grund av höga kostnader och stora krav på föräldrarnas medverkan. En självklarhet som att duscha gemensamt efter match ställer idag grupper av flickor från vissa kulturer utanför lagidrotterna. Idrottsverksamheten är fortfarande i stor grad uppbyggd efter de samhälleliga betingelser som rådde för 30-40 år sedan; när de flesta barn och ungdomar som sökte sig till idrotten kom från" svenska" hem och hade sammanlevande, yrkesverk-samma föräldrar med jämförelsevis stabil ekonomi.En diskussion om diskussionen
Låt mig börja med några reflexioner om förutsättningarna för en diskus-sion om idrotten som integrationsarena. Själva begreppet integrationsare-na innehåller två led - det som skall åstadkommas är integration och detta skall ske på en arena. Båda leden kräver egentligen en mer omfattande re-flexion än vad som syns här. Låt mig bara konstatera att begreppet inte-gration, tillsammans med begrepp som assimilering och mångkulturalism, ingår i den omfattande debatt som för närvarande förs om mål och medel för samhällets invandrar- och flyktingpolitik. Det kan och bör diskuteras om integration är det mål man bör sträva efter, och i så fall i vilka former människor skall integreras i det svenska samhället. Här är min avsikt en-dast att diskutera själva förutsättningarna för att idrotten skall kunna fungera som en arena där verksamheten bidrar till att integrera invandrar-barn i det svenska samhället. I en allmän mening handlar integration för mig om olika sätt att göra det möjligt för människor att vara med och be-stämma över sina liv. När jag i detta sammanhang talar om integration menar jag följande: idrotten kan vara en mötesplats där invandrarbarn och svenska barn umgås och ägnar sig åt en verksamhet vars form och innehåll man är överens om. Denna mötesplats kan också fungera som en
IDROTTEN SOM INTEGRATIONSARENA?
delse för att mötas och umgås på andra platser i samhället. För en liten del
av invandrarbarnen kan idrotten bli en karriärväg, vilket också är ett sätt
att integrera människor i ett samhälle.
Att använda begreppet arena kan i detta sammanhang vara en lämplig
metafor eftersom det handlar om idrott. Arenabilden har här två viktiga betydelser: den avgränsande och den åskådande. Arenan avgränsar idrot-tens rum, innanför den är det idrotidrot-tens lagar som gäller. Arenan är också symbolen för uppvisandet och åskådandet, resultatet och engagemanget, tävlingsidrottens raison detre. I dess nutida utformning - spektaklet -
när-mar sig idrotten och samhället för övrigt varandra på ett sätt som gör det svårt att se var det ena slutar och det andra börjar (Billing, Franzen & Pe-terson 1999).
Den bild av Yksel Osmanovski som jag inledningsvis hänvisade till -skötsam, uppmärksam, målmedveten - är just en bild, och ofta är det bil-der vi använbil-der när vi skall ange likheter och skillnabil-der mellan "oss" och "dom". En viktig del av förklaringen till Yksels framgång skulle då kunna vara att han "liknar oss", eftersom skötsamhetsidealet är en central del av den svenska 1900-talskulturen. När Yksel sparkade ner sin motståndare hotades den bilden aven annan, som ofta visas upp när det gäller fotbolls-spelare med invandrarbakgrund (en bild som jag behandlar längre fram i texten). Här vill jag bara ha sagt att jag är medveten om bildspelet, om att när vi beskriver andra beskriver vi samtidigt oss själva. Jag är också medve-ten om den makt som ligger i bildskapandet, om det monopol som majo-riteten i ett samhälle har på att skapa bilderna och den maktutövning som kan ligga i bildanvändandet (Fundberg 20ooa, Young 1990). Fel använda riskerar våra bilder att bli förtryckande, och alltför förenklade bilder ska-par fördomar. Faktum är ju att bilden av Yksel innehåller både skötsamhet och nedsparkningar, och som sådan liknar bilden av Yksel bilderna av de flesta svenska elitfotbollsspelare.
Om man skall diskutera idrottens verksamhet menar jag vidare att man måste ta hänsyn till två centrala aspekter. Dels att idrotten är en del av samhället. Man kan svårligen tänka sig idrott utan samhälle, däremot kan man, åtminstone teoretiskt, tänka sig ett samhälle utan idrott. Av idrottens historia följer att idrotten är en social företeelse, ett mätande människor emellan utifrån regler som har det sociala som sin förutsätt-ning - även om det historiskt har handlat om tävlande som emellanåt har haft dödlig utgång både som syfte och som oavsiktlig konsekvens.
Bakom idrottens regler har alltid funnits andra sociala regler för mänsklig samlevnad. Norbert Elias har i flera arbeten tillsammans med Eric Dunning tillämpat sin civilisationsteori på idrottens utveckling och
gett ett viktigt perspektiv på hur idrottens regler och förutsättningar har förändrats som en följd av mänsklighetens sociala utveckling (Elias & Dunning 1986). Jag menar att man i första hand kan förstå den svenska idrottsrörelsens utformning och inriktning som en följd av det svenska samhällets utveckling under det senaste århundradet.
Den andra utgångspunkten är att idrotten lever sitt eget liv, mitt i sam-hället. Det vägs, det mäts och det klockas. Kort sagt, det tävlas och rang-ordnas. Man kan kanske inte säga att idrottsverksamheten är poänglös utan tävlan. Men man kan nog tveklöst säga att det är tävlingsverksamhe-ten som drar de stora barn- och ungdomsgrupperna till idrottävlingsverksamhe-ten. Men till idrottslivet hör också samvaro, resor, och täta relationer mellan barn såväl som mellan barn och vuxna. Kring träning och tävling skapas ett helt mi-niatyrsamhälle, med egna regler, normer, värderingar och sociala relatio-ner. Man
kan
vara sämst i skolan och samtidigt kung på fotbollsplanen. Man kan vara arbetslös och samtidigt en uppburen föreningsledare. Det gäller alltså att ta hänsyn till båda dessa aspekter när man diskuterar idrot-ten som uppfostringsmiljö och integrationsarena. Idrotidrot-ten är en del av samhället, men lever samtidigt sitt eget liv.Det förs idag en diskussion om hur man skall definiera detta med att vara invandrare - vilka är egentligen svenskar och vilka är det inte, när blir man svensk om man inte har varit det och så vidare. Den bestämning jag här utgår ifrån, vilket också är den definition vi använder i den studie jag skall referera länge fram i texten, är barn och ungdomar med en eller båda föräldrarna födda utanför Sverige. Men i min betraktelse är det naturligt-vis relevant att påpeka att invandrarbarnen inom idrotten inte är en en-hetlig grupp. Det jag vill diskutera är vad det innebär att vara medlem av olika idrottsmiljöer om man har en annan etnisk, religiös eller kulturell bakgrund än den som majoriteten av medlemmarna i de miljöerna har. Detta kan då innebära helt olika saker för en uppväxande människa - om man är född och uppvuxen i Sverige eller just har kommit hit som politisk flykting, om man är ett blont barn med finsk mamma eller ett mörkhyat barn med två somaliska föräldrar, om man är ett etiopiskt barn med välbe-ställda svenska adoptivföräldrar eller ett etiopiskt barn i en familj av krigs-flyktingar, om man är barn till grekiska arbetskraftsinvandrare på 6o-talet eller barn till flyktingar från Iran. När jag tar min utgångspunkt i Yksel Osmanovski är jag således medveten om att hans erfarenheter av och för-utsättningar för att välja fotbollen som karriärväg inte är desamma som de var för exempelvis Anders Limpar, Martin Dahlin, Henrik Larsson eller för den delen Yksels lagkamrat i Malmö FF Jonnie Fedel. Ändå har de,
IDROTTEN SOM INTEGRATIONSARENA?
mer eller mindre, gemensamma erfarenheter av ett utanförståendeskap ef-tersom en eller båda deras föräldrar inte är födda i Sverige.
Man kan också diskutera fotbollen som integrationsarena utifrån olika slags idrottsföreningar. Jag tänker då på att invandrare kan spela fotboll i svenska föreningar eller i fotbollsspelande invandrarföreningar. Idrottsför-eningar har varit en vanlig organisationsform för olika invandrargrupper, inte minst i kölvattnet på den omfattande arbetskraftsinvandringen på 50-och 60-talen. Men även nytillkommande grupper av flyktingar från 70-ta-let och framåt har bildat många idrottsföreningar. Motiven för detta varie-rar, det enklaste är naturligtvis ett universellt idrottsintresse och en lust att idrotta. Även om en kulturell gemenskap ofta har avsatt ett antal olika för-eningar - förutom idrottsförför-eningar även exempelvis kulturförför-eningar, reli-giösa föreningar, politiska föreningar och pensionärsföreningar - har det ofta visat sig att idrottsföreningarna har blivit de mest aktiva och långliva-de. Varför det blivit så kan vi lämna därhän, låt mig endast ge ett exempel som jag tror avspeglar åtminstone många latinamerikaners erfarenhet:
Det var efter militärkuppen i Chile, då många politiska flyktingar kom till Sverige. Då var det flera politiska partier som bildades för att bedriva politisk verksamhet. För att påverka Chile från Stockholm i exil ... Samtidigt märktes det att många inte var in-tresserade av politik. Då bildade vi en ny förening. Först och främst för att samla alla chilenare. Flera var besvikna på politiskt arbete och ville syssla med idrott eller musik. (Fundberg 1996a: 17)
Historien om fotbollsspelande invandrarföreningar i Sverige är lång - J u-ven tus fotbollsförening bildades i Västerås 1948 av italienska invandrare på ASEA. Nästan lika lång är diskussionen om vad som händer när olika fotbollskulturer möter varandra. Juventus blev snart landets mest om-skrivna division V-klubb. Inte i första hand för sitt fotbollskunnande, ut-an, som det hette i en tidningsartikel från 1955, "för de slagsmål, avstäng-ningar och polisingripanden som följt klubben alltsedan starten 1948" Qärtelius 1990). Konflikter mellan svenskar och invandrare på fotbolls-planen är i första hand en intern idrottsangelägenhet, och mycket kan skrivas om den som sådan. Vad man inte skall glömma är att fotboll (idrott) är en konfliktfylld verksamhet. Den väcker engagemang och star-ka känslor. Med fyrtio års erfarenhet av fotbollsspelande star-kan jag säga att inga uttryck för sådana starka känslor är mig främmande. Och de har nästan alltid sitt ursprung i själva spelet, även om andra faktorer kan för-stärka eller försvaga dem.
Vid sidan av att många av konflikterna mellan svenskar och invandrare uppstår ur ett möte beror mycket av uppmärksamheten på sådana
kon-flikter på synbarheten i organisationsformen: helt enkelt att invandrar-grupper väljer att spela i egna lag istället för att spela i svenska lag. Som uttryck för ett behov av gemenskap, samhörighet och identitet är detta förståeligt, och engagemanget på och kring planen präglas ofta av stolthet över släkten, den egna kulturen och nationella identiteten. Som integra-tionsstrategi, om nu detta har tillhört motiven för organisationsformen, är det kanske mera tvetydigt. Den bidrar till att definiera det ständiga "vi mot dom" -förhållandet i etniska termer. Detta har, tror jag, historiskt haft många goda sidor och skapat förståelse och mellankulturell acceptans in-om idrottsrörelsen. Men det har också skapat motsatsen. Låt mig citera två tidningsinsändare från 1994 (Fundberg 1996b: 5):
Det finns massor av invandrarlag i seriesystemet. Denna uppdelning bidrar verkligen inte till att minska invandrarfientligheten respektive invandrarnas fientlighet gentemot svenskar utan tvärtom '" Nej, slussa in invandrarna i de svenska idrottsklubbarna istället. Där finns stora möjligheter art man rar lära sig hur ett fint uppträdande skall vara på idrottsplanen samt vad fair play och idrottskultur vill säga.
"Idrottsvän" Varje gång jag gör mål så har motståndarna försökt provocera mig till våld så att jag ska bli utvisad. Är det i sådana klubbar du vill placera oss? Kom ihåg att ni fotfarande är en ankdamm inom idrotten ute i världen. Om du lurar dig med bronset i USA har du fel. Ni har bra landslagsspelare som spelar i våra länder. Det är där de blir så bra. Inte här i Allsvenskan eller div. VIII.
"En som är bättre"
Samtidigt skall sägas att invandraridrottsföreningar inte sysslar med etnisk vakthållning. Även om en förening heter Etiopiska, Kurdiska, Kroatiska eller Chilenska betyder detta inte att andra inte är välkomna. Bland de över hundra "invandrarlag" som är anslutna till Stockholms Fotbollsför-bund finns det inga etniskt homogena lag. Vanligast är att de flesta har ett gemensamt etniskt/nationellt ursprung, men att det också finns spelare och/eller ledare med annat ursprung (Fundberg 1996b: 8). Dessutom rå-der idrottens obönhörliga lagar för verksamheten: vill man bli bättre och avancera i seriesystemet krävs en "uppblandning". Professionalisering tycks motverka en betoning av det etniska. Assyriska Föreningen i Söder-tälje grundades 1971 av assyriska flyktingar från Mellanöstern. 1974 bilda-de föreningen ett fotbollslag som börjabilda-de spela i "korpserien". 1975 spelade laget för första gången i seriesammanhang i division VII. Sedan har det gått snabbt uppåt och 1999 kvalade man till allsvenskan. Men be-toningen har allt mindre legat på det assyriska2, och i 1999 års spelartrupp hade en majoritet av spelarna helt vanliga svenska efternamn. Idag vill As-syriska FF snarare framställa sig som ett elitlag än ett invandrarlag.
IDROTIEN SOM INTEGRATIONSARENM
Det är inte heller självklart att själva konstruktionen invandrarförening leder till bevarandet aven traditionell kultur och därmed exempelvis ökar en minoritetsgrupps överlevnadschanser. Föreningsformen är i högsta grad svensk. U r den etniska gruppens perspektiv är föreningen förmodligen en otraditionell organisationsform. Antropologen Ulf Björklund hävdar att föreningsbildandet bör ses som en process av omdefiniering av etnisk iden-titet, snarare än som ett val vad gäller grad av integration (Björklund 1981). Det är emellertid inte min avsikt här att fokusera på invandraridrottsfören-ingar kontra svenska idrottsföreninvandraridrottsfören-ingar. Det stora flertalet av de fotbollsspe-lare med utländsk bakgrund jag här vill reflektera över finns i svenska föreningar, och det är den mötesplatsen jag i första hand är intresserad av.
De yttre förutsättningarna
Med ovanstående kvalifikationer kan vi så övergå till att ställa frågan: Vil-ka förutsättningar har idrotten att uppfylla de höga förväntningar som ställs från samhällets sida? J ag menar att idrottens integrerande roll hotas både utifrån och inifrån. När kommunerna för några år sedan på allvar började skära i bidrag och verksamheter fick kultur- och fritidssektorerna ofta ta de första stötarna. Man valde, så att säga, att beröva folket skåde-spelet istället för brödet. Detta förfaringssätt är inte självklart, men å dra sidan typiskt för den svenska eller nordiska mentaliteten. Det är ju an-nars lättare att anordna en festival än att sköta barnomsorgen om man vill sätta kommunens namn på kartan. Idrotten utgör en begränsad men vik-tig del av fritidssektorn. De nedskärningar som stat, kommuner och landsting genomfört och som direkt eller indirekt drabbat bidragen till
10-kaler, instruktörer, administration, utbildning och redskap, förstärker vis-sa sidor och försvagar andra i idrottens eget inre verkvis-samhetsliv. På sikt tenderar denna utveckling att leda till att dagens folkrörelseidrott kommer att bli mera kommersiell, individualistisk, elitistisk och otillgänglig för vissa grupper av befolkningen. Dessa är samma grupper som drabbas av nedskärningar inom andra samhällssektorer, och hit hör stora invandrar-grupper. Jag tror att tillgängligheten är en viktig aspekt, kanske den vikti-gaste, om idrotten skall kunna fungera som en integrationsarena. Samti-digt måste man se tillgänglighet som en nödvändig men inte tillräcklig be-tingelse. Tillgängligheten har både en yttre och inre betydelse. Det räcker inte att alla har rätt till och råd med att tillhöra idrotten. Verksamheten måste också utformas så att alla kan vara med.
I tanken bakom samhällets generella stöd till idrotten ligger att det även skall omfatta " riskgrupper" bland ungdomen. I den utsträckning detta mål hittills har uppnåtts finns det anledning anta att dagens utveckling, både på viktiga samhällsområden och inom idrotten, drar åt ett annat håll. Re-dan nu är det tveksamt om den stolta parollen "idrott åt alla" gäller för barn till ensamstående, lågavlönade eller arbetslösa invandrarkvinnor. Stu-dier av barns och ungdomars idrottsvanor visar att de som redan är aktiva ägnar allt mer tid åt sitt idrottande, medan de som inte idrottar alls blir allt fler (Engström 1989). Till den senare gruppen kan man anta att många av de barn och ungdomar hör som samhällets stöd helst vill nå.
En neddragning av det generella stödet till idrotten kan därför, liksom på andra områden, antas gå ut över bestämda grupper i samhället. Detta sker både direkt, genom att minska de materiella förutsättningarna för ett allmänt tillträde till verksamheten, och indirekt genom att förstärka ten-denser inom verksamheten som går åt samma håll.
Förenings- och tävlingsfostran
Vilka sidor i idrottens verksamhet är det då som kan tänkas förstärkas res-pektive försvagas av privatiseringsideologi och bidragsnedskärningar? Var-je folkrörelse har åtminstone två grundläggande målsättningar. Den ena, föreningsfostran, har alla folkrörelser gemensamt. Målet är att främja de-mokratiska umgängesformer, grundade på respekt, likaberättigande och öppenhet. Man vänder sig till alla oavsett ekonomisk, social, etnisk, poli-tisk eller religiös bakgrund. Den andra målsättningen är att arbeta för en speciell grupps intressen - exempelvis nykterister, hyresgäster eller konsu-menter. Ett specifikt särdrag hos idrotten i förhållande till andra folkrörel-ser är kombinationen av foreningsfostran och tävlingsfostran (Peterson 1996). Båda aspekterna skall finnas med i hela verksamheten. Men i prak-tiken kan uppgiften att förena dessa former av fostran på ett naturligt och självklart sätt bli problematisk. Tävlingsfostran strävar till sin natur i rikt-ning mot selektering, rangordrikt-ning och elitisering bland deltagarna.
Generellt sett kan man säga att verksamheten intiktas alltmer på täv-lingsfostran ju högre upp i åldersgrupperna och i seriesystemen man kom-mer. Det finns föreningar som sätter breddverksamheten i förgrunden för hela sin verksamhet, och där seniorverksamheten underordnas denna mål-sättning. Ofta befinner sig dessa emellertid längre ned i seriesystemen.
J
u högre upp man kommer, desto mer betonas ungdomsverksamhetens rollIDROTIEN SOM INTEGRATIONSARENA?
som rekryteringsbas för seniorverksamheten.
J
u högre upp man kommer desto hårdare måste man också selektera för att skilja ut dem som kanplatsa i seniorverksamheten. Det finns därför idag en utbredd kritik mot att man inom idrotten ofta glömmer att barn inte är förminskade kopior av vuxna (Forsberg 1990).
För femtio år sedan hade mycket
ra
föreningar någon egentlig ung-domsverksamhet, sådan som vi nu känner den, före junioråldern. Idag ut-gör en gigantisk verksamhet för barn och ungdomar mellan fem och sexton år grunden för den samhällsstödda idrottsverksamheten. Dessa år är samtidigt den sekundära socialisationens centrala år, och i många avse-enden avgörande år för det framtida livet. Utgångspunkten är att ta hand om alla i de åldrarna som söker sig till verksamheten och låta var och en utvecklas enligt sina egna förutsättningar. I praktiken visar det sig emeller-tid ofta att tävlingslogiken tar överhanden och formar verksamheten efter "de bästas" förutsättningar.En central utgångspunkt för en diskussion om idrottens betydelse som integrationsarena i det svenska samhället är därför ungdomsidrottens motsägelsefulla karaktär, uttryckt som en ambivalens mellan förenings-fostran och tävlingsförenings-fostran. Föreningsförenings-fostran står då för den medborgar-fostran som deltagande i föreningslivet antas leda till och tävlingsmedborgar-fostran för de mått och steg som antas skapa de bästa idrottsutövarna. Vi vet att det finns stora skillnader i hur olika föreningar väljer att hantera denna ambivalens. En grundfråga är: Vilket slags föreningsfostran ger deltagande i organiserad idrottsverksamhet? En annan fråga är om en utpräglad sats-ning på tävlingsfostran är långsiktigt produktiv, eller om mindre allvar och mera lek kanske är mer effektiv också i ett elitperspektiv.
I flera bemärkelser är idrotten en central del av många barns och ung-domars "avgörande år", och detta i en dubbel mening - både för ungdo-marnas identitetsbildning och för den framtida idrottskarriären. Det gäl-ler både vad idrotten gör med ungdomarna och vad ungdomarna gör med idrotten. Samtidigt blir idrottsverksamheten poänglös utan tävlan. Det är tävlingsverksamheten och inte föreningsverksamheten som drar de stora barn- och ungdomsgrupperna till idrotten. Det går inte heller att hävda att tävlingsverksamhet är oförenlig med föreningsverksamhet. Men de ut-gör inte ett konfliktfritt verksamhetspar. Tävling leder till rangordning, samtidigt som föreningsfostran eftersträvar jämbördighet och motverkar rangordning. Det hjälper inte att man i detta sammanhang försöker skilja rangordning efter idrottsprestation från rangordning efter mänskliga egenskaper, det finns alltför många studier av hur dessa båda faktorer i praktiken korrelerar med varandra.
Rangordning innebär inte automatiskt selektering och utslagning, men leder dit förr eller senare. Faktorer som påskyndar eller motverkar denna utveckling finns både i samhället och inom idrotten. Hur löser man då dilemmat att å ena sidan sträva efter att utveckla varje individs möjligheter, och å den andra handskas med situationen då denna strävan kröns med framgång och det därmed uppstår skillnader mellan individer-na? För det första bör man betänka uppdraget: att i ena änden få in lekan-de barn och i lekan-den andra lämna ifrån sig vältränalekan-de ungdomar. Här finns den eviga frågan om tid och anpassning, eller timing, där det finns alla möjligheter att hamna fel - antingen är man för sent eller för tidigt ute. Denna situation är dock inte unik för idrotten, vilket forna tiders epitet brådmogen respektive efterbliven är exempel på.
Relationen tävlingsfostran-föreningsfostran är komplicerad, eftersom de både kan förstärka och försvaga varandra. Idrottens logik tenderar att driva fram en betoning på tävlingsfostran, samtidigt som samhällets in-tresse av att stödja idrotten utgår från dess förmåga att aktivera stora grup-per av barn och ungdom på ett meningsfullt sätt. För samhället är aktiviteten i första hand medborgarfostran, att barn och ungdomar lär sig demokratiska former för umgänge och lär sig samarbete och respekt för andra i en verksamhet där faktorer som klass, kön, religion, språk och et-nisk tillhörighet är underordnade den gemensamma idrottsaktiviteten. Längre fram skall jag diskutera vilka konsekvenser motsättningen mellan förenings- och tävlingsfostran kan ha för arbetet med att göra idrotten till en integrationsarena.
Föreningsengagemang
Ungdomsidrotten är starkt kulturellt och socialt mönstrad. Det råder sto-ra olikheter exempelvis vad gäller föreningstillhörighet och omfattning av fYsisk träning mellan ungdomar på skilda bostadsorter och skilda sociala miljöer (Engström 1998: 7). Den största förändringen av fritidsvanorna de senaste årtiondena är ökad differentiering, det finns allt fler sysselsättning-ar, allt fler olika idrottsgrensysselsättning-ar, fler specialinriktningar (Nilsson 1996). In-om idrotten avspeglas detta t ex genIn-om att antalet specialidrottsförbund inom Riksidrottsförbundet (RF) har ökat från 18 stycken 1930 till 36 styck-en 1960 och till 66 stycken idag. Inom varje förbund finns det flera olika grenar. Många av de nya dynamiska verksamheterna bygger på utveckling av gamla grenar, exempelvis maratonlöpning, bodybuilding, aerobics och
IDROTTEN SOM INTEGRATIONSARENA?
innebandy. En del av dessa finns idag inom RF, men det finns en tydlig tendens till att man idag attraheras av verksamheter som bedrivs i privat och kommersiell regi. I det" moderna" Sverige, bl a i universitetsstäderna, är de individuella idrotterna som grupp idag större än lagidrotterna. På de gamla bruksonerna är fonfarande de senare större (Blomdahl 1996).
Låt mig referera en jämförelse som är gjord mellan fyra oner - skogs-bygd/jordbruksbygd, norrländsk stad, Stockholms innerstad samt en in-vandrartät (40 procent) Stockholmsföron - avseende medlemskap i idrottsförening. Med en viss försiktighet i tolkningen av resultaten -'- vi vet exempelvis inte vilken del av ungdomarna i den invandranäta föronen som utvaldes - visar undersökningen ändå att andelen medlemmar bland pojkar och flickor på varje on är ungefär lika stor med undantag för föror-ten (Larsson & Nilsson 1997). Flest medlemmar återfanns i den norrländ-ska staden, där cirka två tredjedelar är medlemmar, och minst iföronen,
där hälften av pojkarna men endast en femtedel av flickorna uppgav att de var medlemmar.
Tabell r: Medlemskap
i idrottsforening i jjra orter, r6 års ålder
(%).On Flickor Pojkar
Bengtsfors/Arjäng 50 53
Luleå 65 67
Stockholms innerstad
En av Stockholms södra föroner
43
21
51 53
Källa: Larsson &-Nilsson I991.
Skillnaderna, både mellan onerna och mellan pojkar och flickor, var ännu större när frågan gällde om man under sin fritid ägnar sig åt fysisk träning flera gånger i veckan.
Tabel12: Andelen r6-åringar som under ftitid bedriver regelbunden träning flera gånger i veckan (%).
Ort
Bengtsfors/ Arjäng Luleå
Stockholms innerstad
En av Stockholms södra förorter
Flickor Pojkar 21 27 44 58 21 35 12 31
Det verkar som om pojkar med invandrarbakgrund har i stort sett samma idrottsaktivitet som pojkar utan invandrarbakgrund medan flickorna är klart mindre aktiva och föreningsengagerade. Generellt gäller att antalet ungdomar som idrottar minskar - i första hand bland högstadie- och gymnasieungdomar - medan de yngre finns kvar eller ökar, genom att allt yngre årskullar dras in i verksamheten. Uttryckt på ett annat sätt: de som redan är aktiva ägnar allt mer tid åt sitt idrottande, medan de som inte idrottar alls blir allt fler. Detta kan i sin tur relateras till en tävlingsspiral; tävlan blir allt viktigare och för att bli riktigt bra tror många ledare och föräldrar att det gäller att börja tidigt. Samtidigt slutar allt fler tidigare att vara aktiva inom idrottsrörelsen, kanske för att de har tröttnat på tävlings-hetsen och på den organiserade verksamheten, eller för att övergå till an-dra idrottsliga aktiviteter utanför RF. Men där köper man sin idrott som en vara bland andra varor på en marknad, vilket försvagar de sociala rela-tioner som föreningslivet är uppbyggt på. Marknaden tillhandahåller inte motståndare. I många fall tenderar idrottens marknadisering även att minska tillgängligheten jämfört med om den utövas iföreningsregi.
Yttre och inre hot mot idrotten som integrationsarena
Efter idrottens etableringsfas som folkrörelse och därefter dess infogning i "det starka samhället", till en stor del i form aven kommunaliseringspoli-tik, innebar avamatöriseringen i slutet på 60-talet starten både på ett om-fattande samhälleligt materiellt stöd till idrotten och på marknads idrottens framväxt. 70- och 80-talen framstår idag som den svenska folkrörelseidrot-tens guldår. När det samhälleliga stödet började skäras ned under 90-talet och verksamheten fick ta mer av sina egna kostnader skedde inte bara en minskning av stödet utan också en förändring av dess sammansättning. När samhällets stöd minskar ökar betydelsen av andra inkomstkällor. Framför allt handlar det om det kommersiella stödet genom sponsring och spelmarknaden - och då i första hand Bingoiottoverksamheten. Det kom-mersiella intresset för idrotten riktar sig framför allt mot elitverksamheten och gynnar vissa specialidrottsförbund före andra liksom elitföreningar gynnas framför breddföreningar. Undantaget här är Bingoiotto, som i sta hand premierar de föreningar som kan organisera en omfattande för-säljningsverksamhet. Som ett exempel kan nämnas att idrottsföreningarna i Skåne i mitten av 90-talet fick cirka 28 miljoner kronor per år i lokalt ak-tivitetsstöd, samtidigt som de tjänade cirka 220 miljoner på att sälja
Bingo-IDROTTEN SOM INTEGRATIONSARENA?
lotter. En annan inkomstkälla vars betydelse ökar när det samhälleliga stödet skärs ned är det obetalda fritidsarbete som utförs - idag till en bety-dande del i form av Bingoiottoförsäljning.
Det som på 1960-talet började som en bingoverksamhet riktad till en helt annan publik än föreningarnas barn och ungdomar, har idag genom Bingoiotto gjorts till en ekonomiskt viktigare och mera engagerande del av idrottsföreningars verksamhet. Ofta är ett visst antal sålda lotter i veck-an (av barnen, deras föräldrar eller nära släktingar) förutsättningen för att barnen skall fl delta i idrottsverksamheten. Eftersom Bingoiottoverksam-heten är så lönsam, men samtidigt arbetskrävande, håller det på att växa fram ett nytt mönster bland föreningarna vad gäller ekonomiska resurser. Den tidigare självklara kopplingen mellan placering i seriesystemet och materiella resurser relativiseras genom att vissa föreningar lägger ner mycket mer tid och arbete på lottförsäljningen än andra.
Bingoiotto är också ett bra exempel på att media blir en allt mer betydel-sefull aktör för idrotten. Genom de stora möjligheterna till ekonomisk för-tjänst för föreningarna, genom lottdragningarnas spänningsmoment och genom "Lokets" kongeniala insats som programledare har idrotten effektivt knutits till det kommersiella medieföretaget TV 4 - en bindning med många konsekvenser, inte minst i form aven betydande ekonomisk sårbar-het. Därtill ökar medias betydelse via bevakningsavtal - en mediebevakad allsvenska och elitserie är idag centrala inkomstkällor för fotbollen och is-hockeyn, och andra förbund kommer att följa efter, förutsatt att de anpassar sig till de kommersiella behoven. Ideologiskt betydelsefull blir mediefie-ringen via koncentrationen på elitverksamheten, verksamhetsmässigt ge-nom att idrottsgrenar tvingas anpassa regler och innehåll till mediernas be-hov, vilka har helt andra bevekelsegrunder än de idrottsrnässiga aspekterna. För marknadiseringen av idrotten är media en mäktig hävarm.
När idrottsrörelsens flaggskepp, Svenska Fotbollförbundet, sålde sin arenaverksamhet till TV för 400 miljoner, skall man lägga märke till att det inte var public service-kanalerna som man sålde till utan ett kommer-siellt tyskt företag. Från fotbollens sida vet man att fler svenskar än tidiga-re ser på fotboll samtidigt som allt färre går på fotboll, men när man tar konsekvenserna av detta innebär det inte bara en god ekonomisk affär ut-an även ett accepterut-ande av den moderna medievärldens villkor. Hur skall fotbollens verksamhet och regler i fortsättningen förändras så att betalaren
far ut mesta möjliga av verksamheten? Antydan om detta kan man fl ge-nom att se på hur exempelvis ishockeyn och de alpina grenarna har anpas-sats till mediebevakningen.
Idrottens motsägelsefulla karaktär i dagens samhälle kan sägas ha ska-pats i samverkan mellan interna och externa faktorer - internt i konflikten mellan förenings- och tävlingsfostran, externt genom att genomsyras av grundläggande processer i det moderna samhället som professionalisering, kommersialisering och elitisering. Idrottens förutsättningar att fungera som integrationsfält hotas således både utifrån och inifrån. Dess allmänna tillgänglighet - som samtidigt internationellt sett är unikt stor - hotas av resursneddragningar. Ett antal sociala förutsättningar som delas av bland annat invandrargrupper - arbetslöshet, små ekonomiska resurser, enför-älderfamiljer, avvikande kulturella traditioner - påverkas av den minskade tillgängligheten. Det är inte bara golf, tennis och segling som är i ston sett "etniskt rena" idrottsgrenar i dagens Sverige. Även lagsponer som ishock-ey, med stora utrustningskostnader, begränsad tillgång till istid och krav på aktiva pappor med bil, slår snabbt ut de mindre resursstarka, oavsett talang.
A andra sidan domineras exempelvis svensk basket och boxning
idag av invandrarungdomar, och i den största idrottsgrenen, fotboll, är de klart överrepresenterade.Men hotet kommer också inifrån. Hur handskas (de etniskt svenska) idrottsledarna med invandrarbarnen? Idrottens praktik - som inte minst går ut på rangordning och selektering - sker inom det som man skulle kunna kalla ett socialt fält, ett system av relationer mellan positioner som befolkas av aktörer vilka strider om något som de alla högt värdesätter. De delar samtidigt värderingar och uppfattningar om den praktik som finns inom fältet. I idrottens fall gäller det både det uttalade - som kan sam-manfattas i begreppen föreningsfostran och tävlingsfostran - och en form av tyst kunskap om de regler och förhållningssätt som gynnar respektive missgynnar utövarna i selekteringsprocessen. Lika lätt som det är för varje barn att förstå vad vinst och förlust är, lika svån kan det vara att internali-sera de sociala och kulturella koder och uppförandemönster som krävs för att uppnå framgångarna. Här kan Yksel Osmanovskis exempel vara vägle-dande i många avseenden - punktlig, skötsam, uppmärksam, målmedve-ten, hängiven. Men just genom att peka ut dessa egenskaper, att skapa denna bild, kan man också få en uppfattning om vilka slags bekymmer som många idrottsledare menar sig ha med invandrarbarnen. Om idrot-ten är en kulturell mötesplats är detta ju heller inte så konstigt. Det sociala fältet - idrottsföreningen och dess praktik - är en unik svensk konstruk-tion, ett "folkrörelserum" med huvudsakligen etniskt svenska föräldrar som idrottsledare och med hela det svenska samhällets historiska, sociala, politiska och kulturella relationer som sin förutsättning.
IDROTTEN SOM INTEGRATIONSARENA?
Motverkande faktorer
Framställt på detta sätt kan det tyckas att även idrotten är dömd att miss-lyckas som integrationsarena. Men idrotten är ett socialt fält där det pågår en ständig kamp - om det uttalade och det outtalade - och många in-vandrarbarn klarar sig förvånansvärt bra i den kampen. Till att börja med har de i idrotten en miljö som är en naturlig och i huvudsak fungerande samlingsplats för alla. Idrottens språk är ett internationellt språk, entydigt och tillgängligt för alla. För många ungdomar med invandrarbakgrund framstår också idrotten som karriärmöjlighet som en reell och framkomlig väg. Redan dessa faktorer utgör starka motiv för att söka sig till idrotten och för att kämpa för att vara kvar i den. Min egen erfarenhet som ung-domsledare inom pojkfotbollen säger mig sedan att när det gäller egenska-per som målmedvetenhet och hängivelse står invandrarpojkarna ofta i första ledet, och åtminstone efterhand brukar detta också leda till att de internaliserar andra förmodat svenska egenskaper som punktlighet, sköt-samhet och uppmärksköt-samhet. Dessutom bär de flesta av dem (via sina fä-der eller andra närstående manliga förebilfä-der) med sig en inställning som gynnar dem individuellt - ungdomsfotbollskulturen i de flesta andra län-der är mer elitistisk än i Sverige. Resultat från den longitudinella studie som jag i det följande skall presentera3 tyder på att invandrarpojkarna
tycks vara mer tävlingsinriktade och inställda på selektering och rangord-ning än genomsnittet.
Det motsättningsfyllda förhållandet mellan förenings- och tävlingsfost-ran inom idrotten gör att den tysta, underförstådda kunskap som man måste erövra inte bara handlar om att anpassa sig till den svenska fören-ingskulturen i vid mening, utan också om smygselektering och smygeliti-sering för att uppnå resultat. Bakom de stolta parollerna om att alla skall
ra
vara med, alla som tränar skall spela och alla skall spela lika mycket. döljer sig inte bara "tävlingsdjävulen" utan ofta också vuxnas behov av att bekräf-ta sig själva som framgångsrika ungdomsledare. Kortsiktiga resulbekräf-tatfram- resultatfram-gångar utifrån vilka barn som för tillfället är mest utvecklade går före en långsiktighet som bygger på lärande och växande. Eller med andra ord: barn behandlas som förminskade kopior av vuxna. Barnen lär sig också snabbt att genomskåda de vuxna, att se skillnaderna mellan ideologi och praktik. Denna del av den tysta kunskapen tror jag att invandrarbarnen har lättare att tillgodogöra sig, vilket kan kompensera det underläge som kommer av att inte tillhöra "majoritetskulturen". De har lättare att se och acceptera verkligheten bakom parollerna. Med erfarenhet från skolan och andra uppfostringsmiljöer förväntar de sig ofta inte heller något annat.Jag tror samtidigt att idrotten som skola, eller som alternativt utbild-ningssystem, gynnar - eller åtminstone inte missgynnar - grupper som ten-derar att missgynnas - eller åtminstone inte gynnas - av den förhärskande pedagogiken i den vanliga skolan. Många av idrottens regler är klara och entydiga, även om de som sagt tillämpas i en social kontext som innehåller uttalade och dolda koder. Idrotten är inte språkberoende på samma sätt som den vanliga skolan. Verksamheten har en tydlig struktur och tydliga (mätbara) mål, den är omedelbart bekräftande och belönande. Man be-döms i första hand som idrottsutövare - det vill säga utifrån färdighet istäl-let för utifrån bakgrund - vilket gör att segregationsmekanismer som verkar i andra sociala sammanhang tenderar att hamna i bakgrunden. Dold diskri-minering är svår att upprätthålla inom idrotten, svårare måhända inom in-dividuella idrottsgrenar än inom lagidrotter med sin delikata dialektik mel-lan individ och kollektiv. Men just idrottens inriktning mot tävmel-lan kan paradoxalt nog fungera som ett effektivt skydd mot diskriminering.
En annan viktig skillnad är den mellan den obligatoriska allmänna skolgången och idrottens frivilligkaraktär. Idrottsledaren kan säga: "Här behöver ni inte vara med om ni inte vill, men skall ni vara här så gäller föl-jande. Annars kan ni ägna er åt något annat." Utövad på detta sätt handlar det om en form av auktoritet som inte skall romantiseras, för den sätter stora frågetecken vid idrottens proklamationer om demokrati och medbe-stämmande i verksamheten. Men för den som är van vid att ta ut svängar-na i skolan utan att bli utslängd är det en entydig skillsvängar-nad. Handlar man på samma sätt inom idrotten blir man bestraffad - bänkad eller i värsta fall utkastad ur föreningen.
Man skall inte heller underskatta betydelsen av idrotten som möjlig karriärväg, även om det fortfarande i praktiken bara är ett ratal som lyckas nå ända fram. Många ungdomar med invandrarbakgrund har föräldrar som trots hög utbildning går arbetslösa eller har lågkvalificerade yrken. För dem kan idrotten (eller musikbranschen) te sig som en lika realistisk karriärväg som skolsystemet.
Vi vet att föräldrarna har stor betydelse för barnens motivation för att ägna sig åt idrott (Schelin 1985). Föräldrar ställer upp som ledare, de kör till och från matcher, de följer träningar, de säljer barnens ranson av lotter och annat. Som vi skall se längre fram är andelen invandrarföräldrar som blir ledare och tränare jämförelsevis liten. Men min erfarenhet är samti-digt att invandrarföräldrar tämligen entysamti-digt uppmuntrar sina barn att delta i föreningsidrotten. Jag tror också att många av dem efterfrågar och bejakar den form av fostran som beskrivs ovan, samtidigt som de känner
IOROTIEN SOM INTEGRATIONSARENM
sig mera främmande för det svenska skolsystemet. Det handlar kanske in-te bara om ett främlingskap utifrån det skolsysin-tem man själv växin-te upp med, utan också utifrån vad de tror att deras barn har behov av för att kunna klara sig i det svenska samhället. Om vi ser skolan och idrotten som två utbildningssystem finns det intressanta likheter och skillnader. Etnologen Jonas Frykman har i en kritisk granskning av det svenska skol-systemet diskuterat de mekanismer som bevarar den sociala snedrekryte-ringen och samtidigt reproducerar den bildade medelklassen. Han utgår ifrån skolan som en arena för spel och lek.
Individer uppträder som spelare i lekar som fanns där redan innan de kom dit. De blir till leken när de leker. Finns det ont om lekar blir nyupptäckterna också
ra.
Om, som i dagens skola, reglerna är otydliga och verktygslådans innehåll ständigt byts ut, blir också spelet ryckigt och fYllt av osäkerhet. Varken eleven eller läraren tränas i att han-tera redskapen - de blir helt enkelt dåliga hantverkare ... Eleverna skall ... gå i skolan för att lära sig vilka de är, inte vad de kan bli. När skolan sätter upp explicita mål för personlighetsutveckling och säger sig vilja främja vissa egenskaper, ja då blir elevernas habitus hemifrån oerhött mycket viktigare än den som han eller hon kan tillägna sig i skolan ... Tänk om spel liknande dem som en gång fanns i skolan idag äger rum på andra ställen i samhället: inom idrotten, i rollspel, temaparker, IT och andra upplevel-serum där barn kan njuta en stunds rast från att spela huvudrollen. Tänk om de är för-lagda till sådana situationer som inte är direkt förberedande för en kommande vuxenidentitet, med lärande och med samhälleliga mål. Om så är fallet klämtar klock-an inte bara för eleverna. (Frykmklock-an 1998: 64-66)Oavsett om man delar Frykmans uppfattning om att dagens skola har svårt att frigöra potentialerna hos elever som kommer ur "fel" samhällelig eller kulturell bakgrund, är hans beskrivning av skillnaderna mellan sko-lan och andra spelarenor som i vårt fall idrotten tankeväckande. Den syn-liggör mekanismer som jag tror är viktiga för att förstå att idrotten kan fungera som en integrationsarena.
Invandrarbarn inom
svensk
fotboll
I det följande skall jag redovisa några resultat från den longitudinella stu-dien "De avgörande åren", som följt drygt ett tusen fotbollsspelande poj-kar och flickor under tre års tid. Materialet är insamlat 1997, när de var tretton år gamla. I studien visar det sig att dubbelt så många invandrarspe-lare som speinvandrarspe-lare med två svenskfödda föräldrar ville försöka bli fotbolls-proffs. De var också de mest träningsflitiga. Ett annat resultat är att spelare med invandrarbakgrund i större utsträckning har bytt förening än spelare
med båda föräldrarna födda i Sverige. Det är också en klart uppåtriktad re-sa - man söker sig till föreningar högre upp i seriesystemet. De var vid tretton års ålder också överrepresenterade i alla de elitföreningar som finns med i undersökningen (Malmö FF 39 procent, Halmstads Bollklubb 33
procent, Gunnilse 84 procent, AIK 55 procent, Hammarby 62 procent, As-syriska 94 procent och Brage 50 procent). I hela vår studie utgör spelare med invandrarbakgrund 23 procent. Att de är överrepresenterade i elitför-eningarna skulle kunna bero på att de har kommit till dessa föreningar re-dan från början. Men det visar sig också att bland spelarna i elitklubbar har 56 procent av invandrarbarnen bytt förening mot 44 procent av de et-niska svenskarna. Att spelare med invandrarbakgrund söker sig till elirför-eningar gäller alltså på pojksidan - motsvarande mönster saknas på flicksidan. Om denna grupp av invandrarpojkar tycks inrikta sig på en fot-bollskarriär skulle man kunna tänka sig att de har valt bort skolan. Men de uppgav samtidigt att de trivdes bra i skolan i högre utsträckning än etniskt svenska spelare och de uttalade i större grad att de är duktiga i skolan.
Vi har frågat föräldrarna om vilket land de är födda i. Ungefär II pro-cent av alla i Sverige bosatta är födda utomlands. Bland våra trettonåringar utgjorde spelare med minst en förälder född utomlands 23 procent, det vill säga dubbelt så många. Fotbollen attraherar första- andra- och tredjegene-rationens invandrar- och flyktingbarn. Särskilt gäller detta pojkarna. Från vilka länder kommer då invandrarföräldrarna? Det finns dubbelt så många barn med finländska föräldrar som med föräldrar från de övriga nordiska länderna (vilket också avspeglar finländarnas andel av de nordiskfödda i hela befolkningen). En majoritet av dem som är födda i "övriga Europa" kommer från det forna Jugoslavien, vilket är en överrepresentation jämfört med deras andel av hela befolkningen. Likaledes kommer en majoritet av dem som är födda utanför Europa från Turkiet, och därefter huvudsakligen från Syrien, Iran och Irak. Sammanfattningsvis står spelare med en eller bå-da föräldrarna födbå-da i Finland, det forna Jugoslavien och i Turkiet för en stor andel av de spelare med invandrarbakgrund som finns i studien.
Klassmässigt finns det, vilket avspeglar samhället i stort, fler uclands-födda som är arbetare och arbetslösa och färre som är tjänstemän. Utbild-ningsmässigt får vi samma mönster - bland invandrarföräldrarna är de med förgymnasial utbildning överrepresenterade och bland svenskarna är de med eftergymnasial utbildning överrepresenterade. I jämförelsen mel-lan de föräldrar vi studerade och hela befolkningen konstaterade vi att fot-bollsföräldrarna i större utsträckning tycks vara lägre tjänstemän och tjänstemän i mellanställning och i mindre utsträckning arbetare än i hela befolkningen. Om vi istället jämför våra svenskfödda föräldrar med hela
IDROTTEN SOM INTEGRATIONSARENA?
befolkningen förstärks de skillnaderna. Ett rimligt antagande för det fort-satta arbetet blir att fotbollsföräldrarna i vår undersökning består av två grupper som skiljer sig åt i viktiga avseenden: en grupp svenska föräldrar med stabil medelklassförankring och en grupp invandrar- och flyktingför-äldrar som i sin yrkessammansättning mera påminner om hur det såg ut i fotbollssverige för 30-40 år sedan.
Närvarande och frånvarande pappor
De flesta ungdomsledare inom idrotten är föräldrar, och de flesta av dem är pappor. Dessa engagerar sig på grund av sina barn, och slutar oftast när barnen slutar. Pappor till invandrarbarn är underrepresenterade som idrottsledare. Det finns säkert flera skäl till det. Många drar sig kanske för att inträda i det ovan nämnda "folkrörelserummet" och inta en aktiv plats i det. Det handlar ju om att uppfostra "andras ungar" inom en verksam-het som bygger på starkt engagemang både från spelare och ledare. Det saknas också ofta erfarenheter från hemlandet av att upprätthålla denna roll. I de flesta andra fotbollskultuter saknas den omfattande organiserade ungdomsverksamhet som finns i Sverige, både till omfattning och inrikt-ning. Fotbollsintresserade pappor är kanske engagerade i sin invandrarfot-bollsförening istället, och dessa har inte ungdomsverksamhet i samma utsträckning som de vanliga svenska föreningarna. Det är inte ovanligt att man låter den svenska föreningen sköta fotbollsuppfostran upp till junior-åldern, varefter sonen förväntas gå över och spela i invandrarfotbollsfören-ingen (det finns såvitt jag vet inga renodlade invandrarlag för kvinnor inom seniorfotbollen).
Sedan finns också det omgivande samhällets segregerande inverkan. Låt mig citera etnologen Jesper Fundbergs beskrivning av ett samtal vid sidlinjen:
Förälder: var du med förra tisdagen? Jesper: Nä ...
Förälder: Ja, vi var i Alby och spelade. Vilket jävla liv. På ungarna alltså. Ja föräld-rarna var ju inte där. Jag har faktiskt aldrig sett någon där när vi möter dom. Varför är det så? Det verkar som dom skiter i ungarna. Dom rar klara sig själva. Kanske är det så i deras hemländer, eller ... ?
Jesper: Ja, det kan vara annorlunda ... Men några brukar jag se.
Förälder: Ja, jag vet inte. Men det kanske var lika bra det. Grabbarna skrek ju så vad skulle inte deras farsor och morsor göra då. (Fundberg 2oooa)
Här formuleras två vanligt förekommande, men samtidigt helt motsatta synsätt i ett och samma andetag: å ena sidan "bråkiga", "stökiga", "gapiga" och allmänt" oordnade" invandrare på och utanför idrottsplan, å andra
si-dan "de frånvarande", "likgiltiga" och "oengagerade" invandrarföräldrar-na. Beskrivna på detta sätt är de knappast i något av fallen lämpliga som ledare i verksamheten.
Vad vet vi då om de ledare som tar hand om pojk- och flickfotbollsspe-lare? I samband med den longitudinella studien har 88 ledare och tränare besvarat en enkät. Av dem är II kvinnor (13 procent). Siffran är oväntat låg eftersom 30 procent av ledarna är ledare för ett flicklag. Man skulle kunna tänka sig att merparten av ledarna för flicklagen var kvinnor, men så är det inte. Atta av tio har med ett barn i verksamheten, vilket synes vara huvud-skälet till att de är aktiva som ledare eller tränare. Den största gruppen - 59 procent - är mellan 38 och 48 år. Den äldsta är 66 år och den yngsta 17 år gammal. 73 procent är gifta eller sammanboende, 27 procent är ogifta, från-skilda, ensamstående eller änkor/änklingar. 75 procent heltidsarbetar, 18 procent har fullföljt eftergymnasial utbildning. Motsvarande siffror för för-gymnasial utbildning är 42 procent och gymnasieutbildning 40 procent.
När det gäller sysselsättningsgrad, yrke, utbildning och boende har vi möjlighet att jämföra ledarna med barnens föräldrar. Den största skillnaden i sysselsättning är att ledarna i betydligt högre grad är under utbildning. Förklaringen till detta är förmodligen att ledargruppen innehåller en stor grupp - ungefär 20 procent - som är yngre än föräldragruppen. Yrkesmäs-sigt innehåller ledargruppen fler arbetare och färre tjänstemän, samt fler studerande. Utbildningsmässigt går samma skillnader igen -ledarna har i större utsträckning gymnasiet som högsta utbildningsnivå och i mindre ut-sträckning högskoleutbildning. Det finns inga skillnader i boendet mellan de båda grupperna. Det finns det däremot när det gäller var man är född. Medan 23 procent av spelarna har minst en förälder som är född utanför Sverige är det endast 8 procent av ledarna som är födda utanför Sverige.
Så det blir de svenska fäderna som uppfostrar invandrarbarnen. Vilka är då de? Även här finns det selektionsmekanismer. Alla pappor står sina egna barn närmast. Om Kalles pappa och Olles pappa båda blir tillfrågade om att ställa upp som ledare, avgörs ofta vem som säger ja av pappans dömning av sitt barns förutsättningar. Verkar Kalle lovande är chansen be-tydligt större att hans pappa ställer upp. Om Olle inte verkar lovande som fotbollspelare är chansen mindre att hans pappa ställer upp, vilket enligt min mening följer ett tämligen förutsägbart manligt beteende. Olles pap-pa vet att han då måste gå in i verksamheten och där arbeta för att även de inte lika långt komna barnens behov blir tillgodosedda. Denna selektions-mekanism förstärker i sin tut betoningen av tävlingsfostran inom ung-domsidrotten. Barnens talang (eller brist på talang) i åldrarna under
IOROTIEN SOM INTEGRATIONSARENA?
puberteten blir lätt avgörande för både den individuella bedömningen och verksamhetens inriktning. Att det nästan aldrig är de som är "bäst" som IQ-12-åringar som också blir "bäst" som 19-20-åringar är en vida känd erfarenhet som ändå sällan far några konsekvenser för verksamheten.
Det blir således ofta Kalles pappa som kommer att bli ledare för Ah-med, och Ahmed kommer i första hand att behandlas efter hur "bra" han är. Vad som menas med en "bra" fotbollspelare i detta sammanhang är en fråga som förvisso har kulturella konnotationer. Svensk fotbolls ideal har en gång aven känd sportsideschef uttryckts på följande sätt:
(Den) ... bygger ju på våra finaste egenskaper, de som omfattar så viktiga detaljer som sammanhållning, moral, offervilja, disciplin, kyla och klokskap ... den perfekta lagdis-ciplinen, lojaliteten, förmågan att IOo-procentigt fullfölja givna order.4
Se där bilden av det svenska! Mot denna bild ställs ofta en annan: den av in-vandrarspelare, unga som vuxna, med lika stereotypa egenskaper. De är tek-niska, improvisatoriska, odisciplinerade, oorganiserade, hetlevrade, indivi-dualistiska och brutala. I den utsträckning Ahmed besitter dessa egenskaper borde han således ha betydande svårigheter både att göra sig hemmastadd i verksamheten och att övertyga ledarna om sin plats i startelvan.
Det finns många paralleller mellan hur fotboll spelas i ett land och hur det landet är socialt, kulturellt och politiskt organiserat. På 70- och 80-ta-let utspelades i Sverige en strid mellan olika fotbollsfilosofier, för övrigt en av de fl ideologiska strider som förts inom svensk idrottsrörelse i modern tid. Striden innehöll tydliga referenser till det samhälle idrotten är en del av. Många argument som användes var klart färgade av klimatet i den samhällspolitiska konjunkturen under andra delen av 70-talet, då folk-hemsmodellen för första gången på allvar utmanades av nyliberalismen. Den eviga motsättningen mellan individen och gruppen flätades in i skrivningarna av vad striden handlade om: grå, tråkig, kollektivistisk be-tongfotboll ställdes mot champagnefotboll med individen i centrum, "lirarens" klackar och tunnlar ställdes mot den robotaktiga fyrbackslinjens monotona offsidef'ållor, leken och improvisationen ställdes mot det dator-styrda, programmerade. Denna strid har jag beskrivit i andra samman-hang (Peterson 1989, 1993), här vill jag bara konstatera att fotboll ständigt utformas i ett samspel - ofta motsättningsfyllt - mellan individuella och kollektiva egenskaper, mellan organisation och improvisation, mellan tek-nik och styrka, mellan underordning och framhävande. I den utsträck-ning Ahmed har de ovan beskrivna egenskaperna är det således inte nödvändigtvis någon nackdel i hans strävan efter en plats i startelvan; de
Etnologen Jesper Fundberg har under ett antal år följt två pojklag, där det ena nästan enbart består av invandrarbarn (Springstalaget) och det an-dra lika entydigt saknar dem (Bollingelaget). Nedan följer ett avsnitt av hans reflektioner över kollektiva skillnader mellan spelarna:
Springstalagets pojkar agerade helt enkelt mer individualiserat och improviserat än poj-karna i Bollingelaget. Kanske man kan säga att medan Springstalagets spelare lekte med vad vardagens rutiner och förväntningar tillhandahöll så följde Bollingelagets var-dagens rutiner som vore det ett med ett liv och en livsform som är deras. I fotbollssam-manhang framstår Bollingelaget som just disciplinerat och professionellt och Springs-talaget som odisciplinerat och omoget. Men finns det inte något konstigt i dessa saker-nas tillstånd? Är här inte en hund begraven? Är inte ett av tidens tecken föreställningen om att det är bättre att vara inifrånstyrd, individualiserad och lekfullt improviserande än utifrånstyrd, kollektiv och förutsägbart programmerad? Och brukar det inte heta att det är de senare som har särn~e livschanser därför att de endast kan uppfattas som kul-turellt eftersläpande. Om nu 'hoppjerkan' blivit något positivt, så borde Springstalagets mentalitet bättre svara mot samtidskänslans förväntningar än Bollingelagets, och ändå är det inte så? Eller? (Fundberg 2Ooob)
Måhända är en möjlig slutsats att idrotten kan bli en arena som inte bara integrerar invandrarungdomar i meningen anpassar dem till det "svenska idrottssystemet" utan att den också, delvis genom dem, kan omformas på ett sätt som både förbättrar idrottens praktik och dess möjligheter att fort-satt vara en viktig del av det svenska samhället.
Karriärvägen
Jag har diskuterat idrotten som mötesplats och om den också kan fungera som en forberedelse för att mötas och umgås på andra platser i samhället. I vilken utsträckning kan idrotten - här exemplifierad av fotbollen - funge-ra som en karriärväg för invandrarungdomar? Det är en av de frågor som studien "De avgörande åren" skall försöka besvara så småningom. Men tillgänglig kunskap säger att när det gäller det viktigaste måttet på täv-lingsfostran - det vill säga resultat - så klarar sig invandrarungdomarna mycket bra. För den åldersgrupp vi har följt, de som är födda 1984, kan vi redovisa två olika mått på framgång. Det första handlar om den 84-popu-lation som vi arbetat med i vår studie. Vi har studerat vilka som klarat sig vidare i den selektionsprocess som ingår i Svenska Fotbollförbundets ut-bildningsverksamhet. De etapper vi studerat är följande: om man har bli-vit uttagen till distriktszonläger 1997 (som trettonåring), om man har kommit med i sitt distriktslag på elitpojk- och elitflicklägret i Halmstad 1999, om man blev uttagen till något av de fyra uppvisningslag som spela-de matcher spela-den sista lägerdagen ("All Star Team") och om man blev
utta-IDROTfEN SOM INTEGRATIONSARENA?
gen till den första landslagssammandragningen för pojk- och flicklandsla-gen hösten 1999. För pojkarna har vi också med deltagande i någon av de första pojklandskamper som spelades under hösten 1999. Flicklandslaget F:84 har ännu inte spelat någon landskamp.
Tabell3: Andelen spelare med en eller båda föräldrarna födda utom Sverige av samtliga spelare i undersökningen vid olika etapper av SvFF:s utbildnings-system (%).
I studien All Star
Lands--97 Zon Elitläger Team Samling kamp
Pojkar 27 41 63 71 67 63
Flickor 16 21 33 60 5°
Totalt 23 33 53 68 63
n=2IO n=80 n=28 n=I9 n=I6 n=5
För såväl pojkarna och flickorna som för hela gruppen gäller således att spelarna med invandrarbakgrund klarade sig vidare i ökad utsträckning för varje etapp fram till den första landslagssamlingen. Vid denna minska-de anminska-delen något, men båminska-de för pojkarna och flickorna gäller att minska-deras an-del av gruppen vid den tidpunkten nästan hade tredubblats i förhållande till deras andel av den ursprungliga trettonårsgruppen.
Det måste betonas att vår population inte utgör ett representativt urval av alla fotbollsspelare födda 1984. Istället har vi gjort ett strategiskt urval efter ett antal variabler som vi tror har betydelse för hur fotbollslagen for-mas som uppfostringsmiljö, och etnicitet är en av dessa variabler. Som jämförelsematerial har vi emellertid även samlat in uppgifter om samtliga spelare på elitpojk- och elitflicklägren 1999, vilka utgör de 762 spelare som av Svenska Fotbollförbundets distriktsförbund betraktades som de mest lovande av 1984-årgången vid 15 års ålder.
Tabell4: Andelen spelare med en eller båda föräldrarna födda utom Sverige av samtliga spelare vid olika etapper av SvFF:s utbildningssystem (%).
All Star
Lands-Elitläger Team Samling kamp
Pojkar 23 33 44 39
Flickor II 18 I7
Totalt 17 27 28
En jämförelse mellan de två materialen visar att andelarna spelare med in-vandrarbakgrund genomgående är mindre i elitlägergruppen. Men det är samma tendens som går igenom även här; för hela gruppen gäller således att spelarna med invandrarbakgrund klarade sig vidare i ökad utsträck-ning för varje etapp fram till den första landslagssamlingen.
Dessa resultat bör omgärdas med reservationer av olika slag om man skall använda dem till att uttala sig generellt om idrotten som integra-tionsarena. Till de reservationer jag tidigare tagit upp bör läggas att resul-taten behandlar endast en specialidrott och endast en årgång inom denna. Men: fotbollen är som sagt den svenska folksporren, och på fotbollsför-bundet har man en bild av att resultaten stämmer överens med hur situa-tionen har varit under ett antal år. Längre upp i åldrarna, på seniornivå (landslag och elitlag) tycks sedan överrepresentationen minska. Men det finns ändå tillräckligt med substans i att framställa Yksel Osmanovski som förebild i alla fall den ena meningen - som ett föredöme för ungdomar som delar hans bakgrund.
Sedan - och det är en helt annan fråga - kan man fundera över hur re-alistisk drömmen om att få uppleva Yksels resa är. Resultaten handlar som sagt om en aspekt av idrotten som uppfostringsmiljö - den möjliga karri-ärvägen. De som är tillräckligt "bra" eller starka slår sig fram, men hur går det för de andra? Dessa frågor kan den longitudinella undersökningen än-nu inte svara på. Men precis som med de svenska ungdomarna är det na-turligtvis så att de. allra flesta invandrarbarn inte kommer att nå toppen. Detta är dessutom något som kanske drabbar dem hårdare om de har sat-sat hårdare och ställer större förhoppningar på resultat - utifrån att de ofta har färre alternativ på grund av sämre skolbetyg, svårigheter att få jobb, och andra diskrimineringsmekanismer.
Bokslut
Fungerar idrotten då som en integrationsarena? Det går inte att generellt svara ja eller nej på den frågan. Förutsättningarna finns enligt min mening genom den svenska ungdomsidrottens folkrörelseförankring, med stor tillgänglighet och en stark betoning från samhällets sida av dess demokra-tiskt fostrande roll. Samtidigt är idrotten en del av samhället och undgår inte att påverkas av faktorer som försvårar skapandet och upprätthållandet av meningsfulla miljöer för barn och ungdomar - internt i motsättningen mellan förenings- och tävlingsfostran, externt genom att genomsyras av grundläggande processer i det moderna samhället som professionalisering,
IDROTTEN SOM INTEGRATIONSARENA?
kommersialisering och elitisering. Dessutom räcker det inte att idrotten förmår skapa sådana miljöer. På sikt kan idrotten i annat fall förvandlas till en fälla, till en drömarena för orealistiska förhoppningar och till ett ali-bi för ett samhälles ovilja att komma till rätta med orättvisor och ojämlik-het på andra områden.
Jag har dragit paralleller mellan idrotten och skolan. Debatten om den dolda läroplanen i skolan handlade mycket om att ett selektionssystem doldes i en ideologi om att skolan skulle ge alla samma utbildning och samma möjligheter. Inom idrotten står tävlandet och selektionen i cen-trum, uttalat och bejakat, men samtidigt omgivet av ett ambitiöst försök att i folkrörelseanda fostra barn och ungdomar till demokratiska och sam-arbetande individer. Ett minisamhälle utan skötebarn och kelgrisar, för att citera Per Albin Hanssons beskrivning av folkhemssamhället.
Är integration möjlig genom tävling? I ett tävlingssamhälle är integra-tion via idrottslig tävling naturligtvis möjlig, vilket exemplet Yksel Osma-novski har ratt illustrera. Det är ett exempel på aspekter av allmän integration, berikande både som integration och för idrotten. Men detta är bara den ena sidan av saken, en selektiv integration. Om man kan tala om en breddintegration, sker den också bäst genom betoningen av tävling och rangordning?
Jo, jag tror att idrotten kan fungera som en viktig mötesplats. Verk-samheten kan hjälpa invandrarbarn och -ungdomar att komma in i det svenska samhället, som det nu ser ut och som det nu fungerar. Vi rar hel-ler inte glömma att det handlar om ett ömsesidigt möte - det är inte bara invandrarungdomarna som finns på mötesplatsen. Men det är viktigt att det sker på idrottens villkor, med dess möjligheter och förvisso också dess begränsningar. Det är trots allt på och runtomkring planen man möts, det är kring bollen man samlas, samarbetar och lär känna varandra. Det sker enligt idrottens regler och under vuxnas överinseende - det föräldraenga-gemang som samhället ropar efter finns inte på gator och torg, men det finns inom idrotten. Så idrotten kan göra sitt. Men inte mer.
Litteratur
Alm, B. i Göteborgsposten 28 maj 1982.
Blomdahl, U. Intervju i Arbetet 6 november 1996.
Billing, P. & Franzen, M. & Peterson, T. (1999) Vem vinner i längden? Hammarby IF, Mal-mö FF och svemk fotboD. Lund: Arkiv.
Björklund, U. (1981) North to Another Country. The Formation of a Suryoyo Community in Sweden. Stockholm: Studies in Social Antbropology.
