• No results found

Praktik och teori : Jämlikhet

N/A
N/A
Protected

Academic year: 2021

Share "Praktik och teori : Jämlikhet"

Copied!
100
0
0

Loading.... (view fulltext now)

Full text

(1)

PR

A

K

TIK OC

H TEORI NR

2

/

2

0

0

1

M

A

LM

Ö

H

Ö

G

S

K

O

LA

JÄMLIKHET

D E B AT T

(2)

T

Praktik och teori 2/2001

Jämlikhet

Debatt

Utblick

(3)

T

www.lut.mah.se

Våra hemsidor på nätet och den tryckta skriften kompletterar varandra. På nätet hittar du konferenser, seminarier och liknande dagsaktuella saker. Kalendariet uppdateras ständigt. Praktik och teori och olika skrifter finns också på nätet i pdf-format. Dessa kan läsas med Acrobat Reader som kan hämtas hem gratis på nätet.

Preumerera på pappersutgåva

För prenumeration kontakta Mia Andersson, Regionalt utvecklingscentrum,

tel 040-665 70 00, fax 040-665 8140 marie-louise.andersson@lut.mah.se

(4)

T

Innehåll

Redaktionen Förord 4 Tema Alexandra Hill

Rödstrumpor eller gubbslem? Feminism i unga människors medvetande. 6 Ylva Gislén och Margareta Melin-Higgins

Det måste få röra om! 13

Anna Lundberg

Forskarstuderande och mamma föder många tankar. 23 Lena Martinsson

Varför så trubbiga kategoriseringsprinciper? 32 Helena Smitt

Hur går det med jämställdhetsarbetet på Malmö högskola? 40 Leif Hellström

Medaljens fram- och baksida. 46

Robert Fransson och Greger Hoel

Är manlig omvårdnad naturlig eller inlärd? 59 Ulrika Andersson

Vad behövs: Fler män i sjukvården eller ett feministiskt perspektiv? 63 Rainer Bauböck

Public culture in societies of immigration. 69 Björn Sundmark

»Hasta la Vista, Baby!« eller: Communication in English. 75 Lotta Wogensen

Kvinnligt - manligt – eller hur man visar vad som finns om jämställdhet. 83

Debatt

Leif Hellström

Kan vi lära oss något av SIQ? 87

Utblick

Börje Lindblom

(5)

T

Redaktion

Johan Agborg,

formgivare

Stefan Bresche,

fotograf

Helena Smitt,

redaktör

Vill du bidra med ett

eget inlägg?

Skicka artiklar till

Helena Smitt

helena.smitt@lut.mah.se

Malmö högskola

Lärarutbildningen

Praktik och teori

20506 Malmö

Ansvarig utgivare:

Olle Holmberg

Förord

T

redje numret av Malmö högskolas gemensamma tid-skrift Praktik och teori har som tema Jämlikhet. Det skulle man kunna skriva hur mycket som helst om. Fun-damentet för hela demokratin vilar på att alla människor ska behandlas lika oavsett kön, klass och etnicitet. Det handlar i högsta grad också om rättigheter att alla oav-sett klass, kön och etnicitet ska ha lika möjlighe-ter till exempelvis utbildning och högre utbildning eftersom det hänger så intimt samman med en män-niskas livschanser.

Läser man Malmö högskolas visioner uttrycks detta också - fast mera omskrivet. Det står att man ska attrahera studenter från hem med svaga studiet-raditioner, studenter med invandrarbakgrund el-ler studentgrupper som väljer andra vägar till ar-betslivet än genom högskolestudier. Däremot ta-las inte längre om kta-lass.

Det är dock för tidigt att säga hur Malmö hög-skola lyckas i dessa visioner. Den för alla områ-den gemensamma studiestartsenkäten riktad till studenter med frågor om kön, föräldrars utbild-ningsnivå, etniskt ursprung o.s.v. stoppades i för-sta omgången och först nu, flera år senare, håller den på att upprättas och genomföras. Det kan du läsa om i en artikel. Att det inte är lätt att bryta könsmässiga uppdelningar i olika utbildningar på Malmö högskola framkommer i en annan arti-kel.

Det är också så att all verksamhet ska genom-syras av perspektiv som handlar om just genus och jämställdhet, internationell migration och et-niska relationer medan det tredje perspektivet handlar om natur- och resurshushållning. Klass-perspektivet finns överhuvudtaget inte med.

Det är också intressant att när P&T redaktion-ens ambition är att ge ut ett nummer om Jämlik-het så kommer det i hög grad att präglas av genus och jämställdhet. En enda artikel handlar om att olika invandrarminoriteters olika kulturer måste

(6)

T

Besök gärna vår hemsida: http://www.lut.mah.se vara med och omformulera den offentliga kulturen medan

artiklar om klassmässiga aspekter nästan helt försvinner. Man kan undra varför? Är det för att jämställdhetsarbetete i form av handlingsplaner med löneredovisning, represen-tativitet m.m. måste finnas med i snart sagt varje verk-samhet och på det sättet blivit politiskt

kor-rekt. Eller är det för att klass blivit mer svårdefinierat och mer luddigt i konturerna, som det står i en annan artikel.

Överhuvudtaget är det en mycket stor variation mellan artiklarna vad gäller sti-lar och angreppsätt, vilket bottnar i skribenternas skiftande utgångspunkter, vär-deringar, förhållningsätt m.m.

Tvära kast alltså vilket också speglar högskolans vardag. Som vanligt är det du som läsare som väljer och vrakar mellan rubriker som ”Hasta la vista Baby, Det

måste få röra om, Forskarstuderande och mamma m.m. Du kan också läsa om ungdomars syn på feminism och om det är fler män i vården som behövs eller ett feministiskt perspektiv.

I debattdelen fortsätter diskussionen om kvalitet och hur och vem som mäter kvalitet. Utblicken har besökt England.

Nästa nummer av Praktik och teori har ”En högskola för alla?” som tema. Vill du bidra med artiklar vill vi se dem senast i början av september.

I redaktionsrådet ingår: Torbjörn Forslid, IMER Ylva Gislén, KKK Annika Karlsson, LUT Mikael Matteson, HS Karin Müntzing, LUT Helena Smitt, LUT Christina Tovoté, BIT

Bilderna har ingen-ting med innehållet att göra. Bilderna lever oberoende och vid sidan av texten för att visa hur olika människor kan vara. De ska ses som en egen del.

(7)

T

Per: Jag tänker på… tanter! Såna som tycker om sig själv och sånt…

Natasha: Nä, jag tänker på kvinnor och deras rättig-heter… och vad dom står för

Sandra: Jag tänker på såna som inte rakar sig och sånt, du vet på TV, en sån tjej som va på Baren Christian: Nä, men innan var det ju så att man trodde att det var såna som hatade män och allt sånt, fast det har man ju förändrat nu

Jenny: Det är bara jämställdhet. Jag känner många killar som är feminister. Det tycket jag är jätte-fint att dom har upptäckt att folk behandlas olika be-roende på vilket kön man har

C

itaten ovan är från en gruppintervju med fem elever som går första året på gymnasiet. De har alla en bild av vad feminism är, men den är långt ifrån enhetlig. Feminism är ett mångtydigt begrepp som ger människor olika associationer. Någon tycker det är självklart att vara feminist, andra tycker det är svårt att säga att de är fem-inister eftersom folk verkar uppfatta begreppet så olika. ”Då är det bättre att förklara vad man tänker istället”, menar Anna, 18 år.

Under våren har jag ägnat mig åt vad jag kallar den ”populariserade” feminismen. Jag har läst boken Fittstim, kvällstidningskrönikor, tidningarna Vecko Revyn och

Darling och Sydsvenskans insändarsida Postis. Jag har

lyssnat på rap-artisterna Melinda Wrede och Feven, kol-lat på TV3:s Baren, och ställt mig frågan: Vad betyder de feministiska ambitionerna eller anspelningarna i de här medierna för unga människors funderingar kring femi-nism och könsroller?

Alexandra Hill

Rödstrumpor eller gubbslem? Feminism i unga

människors medvetande

(8)

T

Diskussionen olika i olika medier

Diskussionen om feminism i dessa medier ser väldigt olika ut, framförallt beroende på sändarnas olikartade syften. I

Vecko Revyn handlar det exempelvis om att feminism

säl-jer, i Postis kan det vara frågan om självupplevd köns-mobbning i skolan. Bilden av feminismen i dessa forum är många gånger uppmuntrande, men ibland

förle-dande, som jag ser det. Det gläder mig ändå att samtalet faktiskt finns där. Hade jag själv fått höra talas om feminism eller fått möjlighet att prata om könsroller när jag gick i femte klass, så hade jag kanske gjort uppror när killarna i klassen skulle ”näcka” en del tjejer. Om diskussionen varit till-gänglig för mig i åttonde klass så hade jag kan-ske varit bättre rustad för att stå emot förvänt-ningar och stereotypa föreställförvänt-ningar om kvinnan och kvinnokroppen.

Media har en viktig roll för att göra unga människor uppmärksamma på debatten kring fe-minism. Få undgår när unga feminister invaderar Fröken Sverige-tävlingen med Gubbslem-bande-roller eller har missat Fevens uppmaning om att bränna bh:n. Feminismen i de populära medierna kallas ibland för ”hobbyfeminism” eller ”pseudo-feminism”, vilket för mig är fel ingång. Den är visserligen förenklad och delvis urholkad jämförd med feminism inom akademier eller politiska rö-relser. Men, poängen som jag ser det är att den är

tillgänglig. Den är konkret, vardaglig, nära till

hands och den talar direkt och rättframt till en bred och framför allt ung publik.

Fördomsfull bild av feminism

För att få en bild av hur unga människor tänker har jag gjort elva intervjuer med killar och tjejer mellan 13 och 18 år, där vi bland annat har pratat om könsroller, funde-ringar kring mediebilder och feminism. Det visar sig i in-tervjuerna att många har en mycket fördomsfull bild av feministen. De refererar till karaktäristika som oattraktiv, aggressiv och mansfientlig. Det blir däremot tydligt att detta är associationer till begreppet. Artonåriga Anna

(9)

T

sar på hur associationen skiljer sig från hur hon faktiskt vill förklara begreppet när hon säger:

Alltså den första tanken som dyker upp i mitt huvud är militant feminism, alltså verkligen dom som springer utan bh och som ska visa sina buskar under armarna […] och som förespråkar kvinnlig dominans över manligheten, och det är sånt jag stör mig på. Men när jag tänker lite längre så kommer det upp dom som kämpar för rättvisa helt och hållet, och att man inte ska göra skillnad mellan könen.

Associationer till 70-talet hinder för nya

infalls-vinklar

För Anna är jämställdhet, och att man ska ha lika förut-sättningar oavsett kön, en självklarhet, men hon aktar sig för att kalla sig feminist eftersom hon inte vill bli miss-förstådd. Kajsa som är 15, menar att hon uppfattar femi-nism som någonting bra, ”men jag har alltid tänkt att feminister sticker ut, dom är speciella”. Att begreppet uppfattas som problematiskt kan ha flera orsaker. Asso-ciationerna till 70-tal och vänsterradikala grupper som Rödstrumporna är exempelvis dominerande hos många, vilket utgör ett hinder för nya infallsvinklar. Begreppet blir också alltmer vanligt förekommande i sammanhang som många inte heller kan identifiera sig med, till exem-pel när borgerliga politiker anpassar feminismen till sin ideologi. Jag tror inte att Anna eller Kajsa är rädda för att bli förknippad med någon av dessa politiska in-riktningar. Deras avståndstagande beror snarare på att de värjer sig mot att feminismen identifierar kvinnan som underordnad grupp. Kanske för att de faktiskt inte känner igen sig i en sådan situation, kanske för att de inte vill känna igen sig - av rädsla för att förlora något av sin identitet och självkänsla.

Ungdomar ifrågasätter traditionella könsroller

Flera av ungdomarna tycker att det är svårt att ange köns-specifika drag hos killar och tjejer utan att reservera sig, vilket jag tolkar som att feminismens ifrågasättande av naturgivna roller faktiskt har fått genomslag. Peter som är 13 år avfärdar vissa kompisars påståenden om att kil-lar gilkil-lar mekanik, och tjejer gilkil-lar smink med ”det tycker

(10)

T

inte jag, jag tycker att vi är ganska lika”. De allra flesta är kritiska mot stereotypa representationer av kvinnan i exempelvis reklam. Framförallt tjejerna blir upprörda och deras realistiska argument framstår för mig som deras enda vapen för självbevarelse: ”Man kan ju inte äta och leva normalt om man ser ut så där”, menar Jenny 16 år, ”Jag skulle också kunnat se ut så om jag opererade mig”, säger Julia, 13 år. I Postis och på kvällstidningarnas ”tyck till”-sidor har jag däremot hittat flera exempel på upprörda reaktioner när könsroller ifrågasätts. När identifikationen med en traditionell mans- respektive kvinnoroll är stark, gör tanken på att dessa roller inte skulle vara naturliga att man känner sig personligen ifrågasatt. Problemet som jag ser det är emellertid inte att man identifierar sig som just kvinna eller som man, utan de förväntningar man lägger i begreppen ”kvinna” och ”man”.

Författaren och feministen Nina Björk skriver i sin bok

Under det rosa täcket (1996) om drömmen om en

femi-nism bortom Kvinnan med stort K, en dröm om en män-niska som inte får sin identitet och mening bestämda av sitt kön. Denna tanke finns också närvarande i de ungas funderingar. Jasmine, 18 år, uttrycker:

Varför ska tjejer vara oskuld och inte männen? Varför får han ligga med andra och inte hon? Jag menar inte att hon ska göra samma sak, men ändå.

Ändå långt kvar till att förväntningar kring kön

inte avgör förutsättningar

Det Jasmine efterfrågar är alltså inte att kvinnan ska ligga med andra män, utan att tanken på att hon gör det ska vara möjlig. Redan 1970 påpekade Germaine Greer i Den

kvinnliga eunucken vad den omöjliga tanken kan ha för

innebörd: ”Betraktar du dig själv som frigjord, så fundera bara på hur det skulle kännas att smaka på ditt eget mens-blod – mår du illa vid blotta tanken har du fortfarande långt kvar, flicka lilla.” (1970/1999: 47). Jasmines verk-lighetsuppfattning – att tanken om sexuell frihet är möjlig när det gäller män men inte kvinnor – är ett tydligt exem-pel på vad Nina Björk ser som feminismens uppgift att kritisera och ifrågasätta. Först när förväntningar kring kön

(11)

T

inte avgör en människas förutsättningar, kan den stora utopin bli verklighet.

Jasmines beskrivning av relationen mellan killar och tjejer synliggör ett ojämnt maktförhållande. I sin vardag upplever hon att hon som kvinna ses som mindervärdig, exempelvis när killarna kommenterar hennes eller vänin-nornas kroppar. Få av killarna talar om ett ojämnt för-hållande mellan unga killar och tjejer. Deras bild av fe-minism handlar snarare om jämlikhet i vuxen värld. De hänvisar till exempel till ”lika lön” och ”att kvinnor ska kunna vara chefer”, som ju inte har direkt relevans i de-ras egen vardag. Erik 17 år, menade att han inte tänker på att tjejer diskrimineras förrän det kommer upp till dis-kussion, vilket på sätt och vis bekräftar min tolkning om att killar inte själva upplever ett ojämlikt förhållande mellan könen. Killars begränsade intresse för feminism tror jag uteslutet beror på de inte har egna erfarenheter att förstå den utifrån.

Mannen har stor fördel av att studera världen

genom feministiska linsen

Jag tror nämligen att vägen till ett feministiskt förhåll-ningssätt utgår från egna upplevelser av att män och kvin-nor inte lever på lika villkor. Men på vägen dit behöver man verktyg för att förstå och förändra, och den vägen kan unga behöva hjälp att finna. Feminismen i de popu-lära medierna vänder sig först och främst till en kvinnlig publik, vilket jag också tycker avspeglar sig i en högre feministisk medvetenhet bland tjejer. I mitt arbete har jag dock hela tiden utgått från att mannen har en självklar plats i feminismen. Han har lika stor fördel av att studera världen genom den feministiska linsen och ifrågasätta de förväntningar och krav som vilar på Mannen, med stort M. En av de få som har tagit sig an ett sådant perspektiv är den amerikanska feministen, journalisten och författa-ren Susan Faludi i sin bok Ställd. Förräderiet mot

man-nen (2000).

Mina förhoppningar vad gäller en populariserad fe-minism står naturligtvis inte oemotsagda, särskilt som den numera tar sig så många olika uttryck. När den engelska feministen och kommunikationsprofessorn Angela McRobbie (2000) kritiserar den populariserade

(12)

feminis-T

men är det en högerinriktad, individualistisk feminism hon vänder sig mot. Och om det överhuvudtaget är relevant att nämna ett könsrollscementerande program som TV3:s

Silikon i detta sammanhang, skulle jag gärna kalla dess

budskap för ”pseudofeminism”.

Popularisering av feminismen bra — om

ifråga-sättande

Jag ser en potential i populariseringen av feminismen så länge den är i grunden ifrågasättande. Många varianter jag stöter på har inte den karaktären. Budskapet i exem-pelvis Vecko Revyn snarare förstärker det stereotypt tjejiga i sin strävan att framhäva och stärka sina läsare. Däremot ser jag Fittstim som exempel på feminism som ifrågasät-ter. Här experimenterar författarna med samhällsbilden, de ifrågasätter de stereotypa mönster och roller kvinnor lever i. En sådan feminism tillhandahåller nya och alter-nativa verkligheter för unga människor mitt uppe i ett stort identitetssökande. I detta ser jag en möjlighet för unga att inte låta sig begränsas av förväntningarna som vilar på

Kvinnan och Mannen. Jag ser också en möjlighet för den

enskilde individen att förstå att hon eller han är del av ett större sammanhang, att individuella

problem i många fall inte ska ses som personligt utan som samhälle-ligt. En sådan insikt får inte vara förbehållen en skara intellektuella människor. Att för en bred och ung publik tillhandahålla ett verktyg för att ifrågasätta levnadsvillkoren ser jag som den populariserade femi-nismens främsta uppgift.

Fotnot: En del namn är fingerade.

Referenser

Björk, Nina (1996) Under det rosa täcket

Faludi, Susan (2000) Ställd. Förräderiet mot mannen Greer, Germaine (1970/1999) Den kvinnliga eunucken McRobbie, Angela (2000) Sweet Smell of Success? New Ways

of Being Young Women i Feminism and Youth Culture

Alexandra Hill går tredje och sista

året på programmet för

medie-och kommunikationsvetenskap på

K3, Malmö högskola. Den här

artikeln är en förkortad version av

hennes c-uppsats som är färdig i

juni 2001.

(13)

T

(14)

T

G

enusfrågor är ett av tre perspektivområden på Malmö högskola. Men högskolan har också, bland annat i Elisabeth Aquilonius artikel i förra numret av Mahskara, fått kritik för att genus inte ingår i undervisningen på det sätt som var sagt; att det helt enkelt bara är fråga om tomma ord. Programmet för Media och kommunikations-vetenskap, MKV, på K3 nämns dock som ett fungerande undantag.

Utgångspunkterna för undervisningen på programmet för MKV, är en syn på studenterna som individer, att ett kritiskt förhållningssätt står i centrum och att diskus-sionsseminarier är en viktig del av varje kurs. Målsätt-ningen är att genusperspektivet ska integreras i samtliga delkurser. Flera gånger under samtalet kommer vi dock in på att många studenter upplever genusperspektiv och feministiska teorier som kontroversiella och provocerande: Ylva: Vad är det då som skiljer ett genusperspektiv från an-dra perspektiv? På de flesta utbildningar får man olika teore-tiska perspektiv på ämnet, men vad är det som gör att man uppfattar just genusperspektivet som kontroversiellt? Margareta: Ja, efter vår introduktion, där Bosse Reimer pre-senterade sig som användarforskare och jag prepre-senterade mig som feministisk forskare var det flera i Davids klass som berättade att de känt sig hotade, att de kände att de inte skulle bli rättvist bedömda. Men det var ingen som sa att de kände sig hotade av Bosse, däremot att de kände sig hotade av mig.

David: Det rör upp känslor, som jag tror är nyttiga och som alla behöver bearbeta. Det gamla vanliga är ju alltid tryggt.

Ylva Gislén och Margareta Melin-Higgins

Det måste få röra om!

Ett samtal om genusperspektiv och utbildning

Vad betyder det att ha ett genusperspektiv i utbildningen? Vad får det för konse-kvenser för formen på undervisningen och för studenterna? Och krävs speciella förutsättningar?

I ett kommenterat samtal problematiserar och diskuterar lärarna Margareta Melin-Higgins och Ylva Gislén på Medie- och kommunikationsvetenskap på K3 samt studenterna, Alexandra Hill och David Gustafsson, dessa frågor.

(15)

T

Jag läste beteendevetenskap ett år här på högskolan, och där fanns inte en tanke på ett genusperspektiv. Det var tryggt och skönt. När någon sedan kommer och rycker i en kan-ske man hajar till. Och du går ganska rakt ut, Margareta. Man måste ta det.

Världsbilden ifrågasatt

Alexandra: Just att normen, det invanda ifrågasätts, det är ju ett hot. Det handlar om att den världsbild man tog för given blir ifrågasatt, och det gör människor rädda.

Ylva: Ja, men om man jämför med en marxistisk teoribild-ning, låt vara att det är gammalt tankegods, men det finns säkert fortfarande människor som blir provocerade av det. Trots det ifrågasätter man inte att det tas upp. Vad är det i ett genusperpektiv som väcker det kritiska tänkandet hos studenterna?

David: Men andra teorier tittar inte på en könsmässig upp-delning. Ett feministiskt perspektiv kanske får en att tro att det måste bli två läger? Det är ändå en mansdominerad värld. Det finns mycket fördelar för män, och det kanske man inte vill släppa, som kille, medan tjejerna kanske ser sin chans. Kanske tror man att det ska bli två läger.

Ylva: Kan det alltså ha att göra med att man ser fröet till potentiella konflikter i klassen? När det handlar om åsikter ser man ju inte dem på utsidan, men vilket kön vi tillhör döljer vi ju inte.

David: Jo, åsikter syns inte.

Alexandra: Men det är otroligt många tjejer som blir pro-vocerade också?

Margareta: Ja, jag har snarare uppfattningen att det är just tjejerna som reagerar mest.

David: Man blir nästan förvånad över hur lurade många tjejer är. Det är helt otroligt vad de kan försvara. Jag har många sådana exempel när man tittar på, vad jag tycker, enormt kränkande reklambilder. Jag har hört tjejer hävda att det inte alls är så farligt. Det är nästan sjukt och jag kan tycka att det i större utsträckning är tjejer som försvarar det.

Alexandra: Man kanske identifierar sig väldigt starkt med att vara kvinna, och när det ifrågasätts så ifrågasätts man själv som person. Det kan bli väldigt omtumlande. När de gäller åsikter så identifierar man sig inte lika starkt . Kan-ske är det sådana saker som gör att det blir så mycket mera laddat?

(16)

T

Margareta: Det ligger något i att jagbilden blir hotad, som du var inne på Alexandra.

Alexandra: Men killars världsbild blir ju också hotad? De har antagligen inte sett att det finns en sådan norm. David: Vi vet att det finns skillnader och att det är orättvist. Men så kör man på i alla fall. Det är lätt för mig att säga att det är självklart att alla ska ha lika lön och samma rättighe-ter. Men jag sitter inte i den sitsen att jag behöver kämpa för det själv.

Alexandra: Men jag tycker inte - och den ingången jag har i mitt examensarbete - att män ska behöva vara feminister för jämlikhets skull. Det tycker jag är att underskatta hela feminismens potential. Det finns ju faktiskt krav på dig som man också David. Du ska leva upp till väldigt många för-väntningar som ligger på ditt kön. Man kan använda genus-perspektivet för att se väldigt mycket: hur man ser på saker och hur man klassificerar.

Ylva: Du menar att en man kan vara feminist för sin egen skull?

Alexandra: Snarare att feminismen ger redskap för att ana-lysera också mäns personliga erfarenheter.

Genusperspektiv ses fortfarande med

miss-tänksamhet

Diskussionen visar väldigt tydligt att det är kontroversi-ellt att tillföra ett genusperspektiv i undervisningen. Många känner sig hotade eller utmanade. Detta gäller inte bara studenter. På många högskolor och universitet ses genus-perspektiven fortfarande med misstänksamhet eller får representeras av delkurser och enstaka personer som får fungera som alibin:

Margareta: För mig är det fullkomligt självklart att ha ett feministiskt perspektiv. Nu är jag medieforskare men jag tror att det hade följt med mig vad jag än sysslat med. Jag har aldrig plötsligt tänkt att, ”oj, nu måste jag ha ett feministiskt perspektiv”, utan det har snarare fötts fram, som en funda-mental del av min forskning och undervisning. På de flesta utbildningar tar man upp olika perspektiv på ämnet; till ex-empel marxistisk kontra liberal historieskrivning. För mig är det självklart att ett feministiskt perspektiv är ett av dessa och jag kan inte tänka mig medieforskning utan det. Men det är inte är lika självklart för andra, och det finns många institutioner och läroböcker där detta överhuvudtaget inte tas upp.

(17)

T

Alexandra: Hur har det varit på de ställen där du arbetat tidigare?

Margareta: På JMG i Göteborg togs det inte upp, och är fortfarande svagt representerat. Trots att det finns personer där som har en genusteoretisk inriktning, finns det inte som ett inslag i grundutbildningen. Likadant var det på QMUC1

i Skottland. På Malmö högskola har jag däremot aldrig be-hövt kämpa: genusperspektivet är självklart för Bosse Reimer2 och för Inger Lindstedt som var ansvarig för

upp-byggnaden av K3. Dessutom har Malmö högskola som ett uttalat mål att genusperspektivet skall genomsyra all utbild-ning.

Alexandra: Men det har man hört att det inte gör? Jag tror ändå att det faktum, att du finns här och driver frågorna, har betydelse för vår uppfattning att det fungerar här. Margareta: Det är klart att det spelar roll. Och det finns också en skillnad mellan att vilja ha ett genusperspektiv -och att ha den kunskap som krävs för att verkligen genom-föra det.

Ylva: Det är ju svårt för er att jämföra med andra MKV-utbildningar, men det vore ändå intressant att höra hur ni uppfattar det? Alexandra hade ju gått här ett helt år innan Margareta kom hit.

Alexandra: Ja, fast nu har jag svårt att tänka mig hur det var innan. När man väl fått det perspektivet blir det svårt att tänka utan det. Men att det finns en person som står för det tror jag är viktigt, någon som håller frågeställningarna levande.

Integrerat eller separat?

Det är alltså inte bara att säga att man ska ha ett genus-perspektiv, det krävs också att det finns en genuin förank-ring i ledningen för att genus inte ska förvandlas till ett alibi. Det måste också finnas drivande personer och lä-rare i ansvarsställning, med kunskaper i feministisk teori. Men hur undviker man att det ses som något åtskiljt från den övriga undervisningen?

David: Jag vet inte, jag tycker att det fungerar bra. Ibland kan jag tycka att det är för mycket och ibland för lite, men det är ju en balans man måste hitta. Att det finns ser jag som självklart nu.

Margareta: När är det för mycket och när är det för lite? David: Det är mera en känsla. Jag vet bara att jag har tyckt att nu går det här igen och andra gånger kan det kännas som att vi tappar bort det.

1 JMG= Institutionen för Journalistik och masskommunikation i Göteborg. QMUC= Queen Margaret University College, Edinburgh. 2 programansvarig för MKV-utbildningen.

(18)

T

Margareta: Finns det ställen där du tycker det kan stärkas? David: Ja, fast det finns alltid med, även i de kurser där du inte undervisar, latent. Jag tror att alla blivit så pass med-vetna och det märks också att folk drar i det på ett annat sätt nu.

Margareta: Så det ligger hos er, när det inte tas upp av lära-ren?

David: Ja, definitivt. Det är ju inte alla lärare som tar upp ett genusteoretiskt perspektiv, men då är det ofta någon av oss som frågar. Det märks också i våra uppsatsarbeten, att det går en sådan röd tråd genom dem. Vissa väljer att inte ta upp genus som en infallsvinkel, men jag tror att det är mer närva-rande. Särskilt om man skall jämföra med andra utbildningar - fast det är förstås en spekulation. Alexandra: Om jag talar av egen erfarenhet så har jag ju definitivt börjat dra i de här trådarna sedan jag fick feministisk teori som ett övergripande per-spektiv. Jag tror nog att jag ser att många i klassen också har tagit in det i sina medvetanden, att de har börjat tänka på ett annat sätt, reflektera över det. Det märker jag också privat, att människor säger att ”jag har börjat tänka på det sen du sagt det”. Det smittar av sig.

Margareta: Hur tycker du, som är nästan klar med din utbildning, att man kan stärka det feministiska perspektivet ?

Alexandra: Grunden tror jag är att det blir integre-rat och att det inte ligger som ett eget block. I kur-sen ”Medier som forskningsfält” fungerade det

väl-digt bra, det kändes naturligt och integrerat. Och så ser jag ju också på perspektivet i sig, att man faktiskt kan integrera det på alla nivåer, och det är också då man kan få förståelse för det.

Ylva: Det är intressant, för David verkar mena att det inte är någon nackdel att det är koncentrerat och samlat. Att det är studenterna som bär perspektivet där emellan, och du Alexandra talar mera om något som löper hela tiden, är in-tegrerat, men därmed kanske inte heller lyfts fram på samma sätt?

David: Fast jag tror att det är bättre att det finns med hela tiden.

Alexandra: Det är också viktigt att olika lärare lyfter fram det, så att man som student inte kopplar ihop ett feminis-tiskt perpektiv med dig som person Margareta.

Margareta: Det har också varit en målsättning för mig. I Skottland var jag den feministiska läraren med stort F, medan

(19)

T

här tar jag mycket medvetet in andra lärare som diskuterar ett feministiskt perspektiv. Märker ni förresten skillnad på en kurs som jag har lagt upp, jämfört med andra kurser? Alexandra: Jag vet inte, det skulle i så fall vara de här mer diskuterande föreläsningarna som ni har börjat med, där ni föreläser och diskuterar tillsammans – fast jag har hört folk som sagt att det är slöseri med resurser…

David: Det tyckte jag var riktigt bra, när ni gjorde så. Men annars, rent spontant tycker jag inte att det är någon stor skillnad.

Margareta: Jag tror i och för sig också att det speglar att vi arbetar i team och sitter tillsammans i en studio.

David: Det känns som att det är relativt nära till student-erna också.

Margareta: Där är det intressant att titta på hur hela K3-huset, som Inger Lindstedt, den förra prefekten, haft stort inflytande över, hur hela arkitekturen befrämjar en mer öppen struktur. Jag tror att det hade sett väldigt annor-lunda ut om hon varit en man, eller i alla fall en man med ett traditionellt tänkande måste jag säga, eftersom K3s forsk-ningsansvarige Pelle Ehn har också haft stort inflytande i samma riktning som Lindstedt.

Drivande personer räcker inte

Ett antal drivande personer och delkurser räcker alltså inte för att ett genusteoretiskt perspektiv ska upplevas som viktigt av studenterna. Det behöver integreras, vara en naturlig del av ett utbildningsprogram och förankras i hela lärarteamet. Men sker detta utan konsekvenser för pedagogiken som helhet?

Ylva: Innebär ett genusperspektiv också att den pedago-giska formen måste förändras? Måste det finnas en viss ar-kitektur och vissa undervisningsformer för att det ska fung-era?

Alexandra: Under en vanlig föreläsning är det lätt att låta bli att ta ställning själv. Men sitter man i en diskussions-grupp tvingas man tänka och formulera sig, och blir ifråga-satt. Diskussionsseminarier lär en mycket utöver den rena informationen, att resonera, problematisera och komma fram till något.

Margareta: Men kräver ett genusperspektiv verkligen t. ex. mer diskussioner i undervisningen och tycker ni att det finns en sådan koppling här? Jag anser nämligen själv att den kurs jag lagt upp som har minst explicita inslag av feminis-tisk teori ändå är den kurs där jag i störst utsträckning har

(20)

T

genomfört vad jag kan tänka mig att kalla en feministisk pedagogik.

Ylva: Vad menar du med det?

Margareta: Jag tänker på ett förhållningssätt till inlärnings-processen som strävar efter ett kritiskt förhållningssätt och till dialog. Att man som lärare talar om var man står och inte skiljer mellan sina roller som forskare, lärare och pri-vatperson, eller är rädd för att ta kritiska diskussioner med studenter.

Ylva: Fast jag är inte säker på om det har att göra med just feminism, utan kanske snarare med en medvetenhet om att man talar utifrån ett perspektiv som är ifrågasättande? Alexandra: Det känns som att det kräver en dialog. David: Ja, för att det inte lika självklart som mycket annat, och att det rör upp känslor, och att det därför kräver mera tid.

Alexandra: Jag tror, apropå det vi pratade om identitet, att ett genusperspektiv berör alla, på ett sätt som inte är lika tydligt på andra områden. Man är antingen man eller kvinna.

Ifrågasättande kräver klara ståndpunkter

Kanske finns det inte något som kan kallas för en feminis-tisk pedagogik. Däremot verkar det tydligt att ett genus-perspektiv kräver, för att det är mer kontroversiellt, mer diskussioner, inte bara med studenterna utan också lärare sinsemellan. Man kan inte ifrågasätta utan att också til-låta ett ifrågasättande.

Alexandra: Ni säger öppet att ni är feministiska forskare, och då kan jag förhålla mig till det. Motsvarigheten skulle vara att man hade ett tydligt avgränsat feministiskt block. Integrerar man det så blir det ett helt annat ställningstagande från skolans sida. Å andra sidan kanske några skulle börja tala om tankesätt som smygs in, en dold påverkan. Ylva: Jag är kluven inför det. Jag kan se att det uppstår en massa problem i kölvattnet av att man så tydligt deklarerar vad det är frågan om, eftersom studenter uppenbart kan känna sig hotade. Å andra sidan kan man lika gärna säga att problemet ligger på ett annat plan: att det är så oerhört få lärare som överhuvudtaget talar om var de själva står och hur de ser på världen. Och att man därför som student får svårt att förhålla sig till vad en lärare säger. Så att öppet deklarera en ståndpunkt är också är en gestaltning av vad feministiskt teori står för: att vilket sätt man ser på världen spelar roll.

(21)

T

Margareta: Jag håller med. Jag gör en väldigt stark koppling mellan att tala om var jag står och mellan undervisning i källkritik. Jag trycker mycket hårt på ett källkritiskt förhåll-ningssätt från första veckan, och uppmanar studenterna att förhålla sig kritiskt till precis allt. Jag tror att de två delarna måste gå hand i hand.

Alexandra: Men finns det utrymme för dem som har svårt för att ta till sig det?

David Det är möjligt att man skulle ha en diskussion mellan lärarna som visar deras olika ståndpunkter ganska tidigt. Då kanske också förväntningar och argument kommer upp till ytan och luftas och man som student kan se att det inte är så farligt att diskutera och fundera över vilka ingångar man har till ämnet. Då kanske fler skulle ge ett feministiskt perspektiv en chans.

Margareta: Fast min målsättning är ju inte att alla ska tänka som jag eller bli feminister, utan att studenterna ska ha en förståelse för och en kunskap om de feministiska teorierna. David: Jag kan ändå känna att det feministiska perspekti-vet är en het potatis. Det finns många som inte riktigt vågar ifrågasätta eller argumentera emot, som backar för att de tänker att det kanske inte är politiskt korrekt. Det tycker jag är synd. Så hör man kommentarer utanför klassrummet istället

Margareta: Vad beror det på? Handlar det om att vara po-litiskt korrekt?

David: Ja, men är det inte så, i den offentliga debatten? Ylva: Det tycker jag faktiskt inte. Allt det här talet om att feminismen är politiskt korrekt är en sanning med modifi-kation. De feministiska perspektiven har kanske större ut-rymme idag än vad de hade för fem- sex år sedan, men tit-tar man bara på antalet spaltdecimetrar så finns det fortfa-rande många väldigt kritiska röster. Men många av dessa kritiska röster hävdar att feminismen blivit politisk korrekt och att ”man får inte säga emot”, vilket är ett intressant val av argument, givet att det ändå är det de gör och får ut-rymme att göra.

David: Det kanske ändå är den retoriken som är ett hinder? För det blir starkare om det blir lite debatt, det blir lättare att ta det till sig om man känner att diskussionen är tillåten. För oss, som lärare och forskare, är det feministiska per-spektivet självklart. För att genusperper-spektivet ska vara en självklar del också i undervisningen som helhet be-hövs fortfarande en gynnsam kontext. Ledningens utta-lade stöd för genusteori som perspektivområde måste

(22)

föl-T

jas upp av både strukturer och handlingar som tillåter att att det omsätts i praktiken. Det behövs också en drivande person med ställning och kunskap att föra fram de genus-teoretiska frågeställningarna. Samtidigt måste det också finnas flera andra personer i lärarteamet som är villiga och kapabla att diskutera genusfrågor och ta upp dem i sin undervisning. Därigenom undviker man att genus-perspektivet associeras med en lärares person och skapar samtidigt förutsättningar för att det integreras i samtliga kurser.

Anledningen till att Medie- och kommunikations-vetenskap nämns som ett fungerande exempel där genus-teori fungerar som ett perspektivområde är att det finns ett öppet och diskuterande förhållningssätt i både bygg-nadens arkitektur, övergripande pedagogiska principer och utbildningsplaner.

Genusperspektivet är ingalunda oproblematiskt. Det väcker ofta starka reaktioner på ett personligt plan hos studenterna, eftersom det är så tätt förknippat med både världsbild, självbild och identitetsskapande. Det kräver en annan typ av pedagogik, med fler diskuterande och re-flekterande inslag och kanske också ett annat förhållnings-sätt hos läraren. Men det är när kritiska tankar och frågor väcks som det blir fruktbart. För som David också sa ”Det

måste ju få röra om!”

Artikeln är sammanställd av Ylva Gislén,

dokto-rand och lärare på K3, och Margareta

Melin-Higgins, mediaforskare och en av huvudlärarna

på MKV, K3.

I samtalet deltog också David Gustafsson,

stu-dent på andra året, MKV, och Alexandra Hill,

student på tredje året, MKV.

(23)

T

(24)

T

N

är jag läser i tidskriftens nr 1 år 2001, som har te-mat Kunskap och bildning, kan jag inte – med tanke på jämställdhet – undvika att lägga märka till hur få kvin-nor som har skrivit. Av de 15 skribenterna är endast tre kvinnor och den ena har författat sin artikel tillsammans med en man. Förmodligen skulle jag inte lagt märke till denna snedfördelning om jag inte blivit ombedd att själv skriva.

Det är med blandade känslor jag börjar fundera över artikelns innehåll och upplägg. Jag har bara varit mamma i drygt ett halvår och har därför liten erfarenhet av kom-binationen föräldraskap – doktorandstudier. Däremot har jag sedan länge funderat kring moderskapet och jämställd-heten. Varför tillfrågas en småbarnsmamma om hon vill skriva om jämställdhet (och inte om kunskap och bild-ning)? Vad förväntas jag skriva om? Vad vill jag själv lyfta fram, av alla känslor som präglat min första tid som mamma?

Jag bestämmer mig för att ta fasta på alla de små saker som går de flesta människor obemärkt förbi, men som blir så tydliga om man stannar upp och tänker efter. Inte minst som nybliven förälder. Jag ska försöka visa att dessa petitesser tillsammans för mig bildar ett mönster. Ett möns-ter som sammantaget innebär att ojämlikheten fortfarande är ett faktum i Sverige. Jag utgår ifrån hur en helt vanlig dag i mitt liv som föräldraledig kan se ut.

På toa

07.00. Jag sitter på toa. Läser som vanligt några sidor i min lilla rosa bok, Under det rosa täcket. Om

kvinnlig-Anna Lundberg

Forskarstuderande och mamma föder många

tankar

Hur är det egentligen att vara forskarstuderande på Malmö högskola och samtidigt nybliven mamma? I Malmö högskolas jämställdhetsplan står att arbetet ska plane-ras och underlättas för de som förenar föräldplane-raskap och förvärvsarbete. Detta måste också gälla studenter. Här kan du läsa Anna Lundbergs personliga intryck av föräldraskapet och doktorandstudier.

(25)

T

hetens vara och feministiska strategier av Nina Björk.

Jag fick boken av en kollega efter att Agnes fötts. På insi-dan av pärmen har hon skrivit “År 2000, ett mycket spe-ciellt år”. Det slår mig när jag sitter där, i mars 2001, att jag och Patrik numera känner oss som etablerade föräld-rar. Agnes, och med henne föräldraskapet, har blivit själv-klara delar i våra liv. Den första tiden var jobbig. Vi fick i snitt sex besök om dagen den första veckan. Det var kul först, att visa upp Agnes och dela med mig av den för mig underbara upplevelsen att föda barn, men veckan slutade med att jag grät i sovrummet och Patrik förbjöds släppa in en del släktingar som ringde på porten. Det var redan nu vi insåg hur mycket våra mödrar betyder i föräldra-skapet. Farmor och mormor kom med mat till mig och vyssjade Agnes, som hade kolik. Våra fäder, farfar och morfar, var inte lika behjälpliga, även om de säkert för-sökte göra sitt bästa.

Romantisering av moderskapet

Är dessa stöttande mödrar en produkt av sin generation? Kanske delvis, men jag tror inte att det bara handlar om generationer. Snarare har romantiseringen av moderska-pet förstärkts i denna tid av individualisering och mark-nadsekonomi. Moderskapet tycks ha blivit ett sätt att få en identitet. Flera av mina mammabekanta har uttryckt att de inte längre är intresserade av att ha ett ”krävande” arbete eller ”göra karriär”, utan hellre är hemma med barnet länge. Och som Nina Björk slår fast:

… om påståendet om att kvinnans yttersta mål i livet skulle vara att skaffa barn … är det – i vår tid – faktiskt riktigt mycket värt. Vi erbjuds en ”naturlig” identitet i en tid där dessa egentligen är avskaffade. (s 89)

Posten kommer

Jag går ut i köket och lagar gröt till Agnes. Posten kom-mer och två tidningar dimper ner på hallmattan;

Ord-front och Föräldrar och barn. Reklamen från Pampers

finns också i posthögen, riktad till mig som mamma. Bokklubbens erbjudande, som lockar med ”första boken i de rätta färgerna” är dock tillställd målsmannen för

(26)

T

tydligen inte lika självklart mammans domän som blöjorna. Här bjuds pappan in för att ta sitt ansvar som förälder. Samtidigt får mammorna lära sig att deras ansvarsom-råde handlar om mat och blöjbyten. Barnets intellektuella utveckling kräver en pappa.

Vi lyssnar på radio samtidigt som Agnes äter, gräver och kastar gröt om vartannat. Hon älskar gröt, och all annan mat också för den delen. Vi har fått lära oss på barnavårdscentralen att det är viktigt att barnen får leka med maten redan från början. De ska på så sätt få en bättre relation till sin kropp och kosthållning. Men innan bar-nen börjar med fast föda ska de ammas, gärna ett helt år. Det är det mest naturliga och dessutom det mest hälso-samma. Följaktligen förväntas mamman – som ju trots allt är den som kan amma – stanna hemma längre tid än hälften av det år under vilket försäkringskassan betalar ut full ersättning för föräldraledighet. Dessa signaler har lett till många funderingar och samtal mellan mig och Patrik. Han har klargjort att han inte vill vara hemma om jag ammar, det är han säker på efter att ha tillbringat några kvällar med en vrålande bebis, oförmögen att stilla hen-nes hunger. Men också andra funderingar har aktualise-rats. Kan Agnes få allergi om jag slutar amma för tidigt? Kommer hon att bli sjuk oftare när hon börjar på dagis? Kommer vi att få en sämre relation när hon blir tonåring? Agnes somnar och den tristaste stunden på dagen bör-jar. Jag liksom väntar på att Patrik ska ringa hem. Börjar att fixa lite fika och funderar, som så ofta, över min nya livssituation. Kanske har det allra svåraste för mig varit att koppla av och njuta av närheten till Agnes och samti-digt finna intellektuell stimulans. Motstridiga signaler från omgivningen har inte gjort det hela lättare. Jag sätter mig för att läsa Ordfront. I detta nummer redogör Eva Mo-berg för sin feministiska historia. Hon skriver om hur hon på 60-talet vägrade välja mellan yrke och barn och ville bekämpa myten om att kvinnan som arbetade i hemmet i många år samtidigt kunde vara jämställd med mannen.

När man drog i denna tråd följde snart allting med – ja allt – i en trasslig härva av fördomar, ekonomiska intres-sen, livräddande livslögner, välskötta neuroser, kvinnlig självunderkastning, manlig aningslöshet och så vidare.

(27)

T

Flera av de saker hon tar upp – som fördomar, manlig aningslöshet och kvinnlig självunderkastning, kommer till uttryck i min vardag som föräldraledig år 2001.

På jobbet – jämställdhet i praktiken

Agnes vaknar och vi dansar en lång stund. Jag bestäm-mer mig för att gå bort på högskolan idag igen, trots att jag redan varit där två gånger den här veckan. Kanske är jag rädd för att bli bortglömd, eller att inte behövas på utbildningen längre. En del av mig vill inte heller att stu-denterna ska gå miste om min del av undervisningen, som jag tycker är intressant och viktig. Vill en del av mig be-visa att jag inte förändrats för att jag blivit mamma?

I Malmö högskolas jämställdhetsplan står att jäm-ställdhet är en kvalitetsfråga. Utgångspunkten är genus-perspektivet. Föreställningar om manligt och kvinnligt sägs ha sin bakgrund i människans sociala och kulturella miljö och kan därmed förändras. Följaktligen ska jäm-ställdhetsarbetet bedrivas aktivt. Det bör således inte inne-bära några problem att bli förälder.

Jag tar med mig Agnes och går upp i lunchrummet för att dricka kaffe. Några kolleger talar om barn och sam-talet glider in på ”gröt i huvudet”. Skämtsamt uppmunt-rar en äldre kollega min doktorandkamrat att göra spik-rak karriär … genom att vänta med att skaffa barn. Jag får lust att skrika Skämta inte om den bistra

verklighe-ten! Finns det en underförstådd rädsla för att vi kvinnliga

doktorander ska börja producera barn istället för avhand-lingar? Skämtet får en bitter eftersmak eftersom vi troligt-vis alla går i tankar om när det är minst olämpligt att vi försöker få barn. Dessutom försätts vi i en otrevlig kon-kurrenssituation. Jag lämnar lunchrummet med en känsla av osäkerhet och stress inför mina fortsatta forskarstudier. Har jag nu försuttit chansen att göra karriär?

De här beskrivna upplevelserna bekräftas också av forskning. Gudrun Olsson, docent i psykologi vid Göte-borgs universitet, har visat att det finns ett glastak som hindrar kvinnor från att nå högre positioner och få fasta tjänster. Andra uttryck är att kvinnor inte betraktas som självständiga, och om de lyckas, uppfattas det närmast som en följd av hjälp de fått av äldre, manliga forskare. (Psykologtidningen 12/99) Det här innebär naturligtvis

(28)

T

inte att kvinnor i verkligheten är sämre än män. Men finns det några skillnader? Jag tror att det finns skillnader mel-lan män och kvinnor. Skillnader som mycket väl kan be-tecknas som socialt betingade, men ändå inte behöver ha negativa konsekvenser. Forskare som har studerat kvin-nors och mäns uppfattningar av det ideala institutions-klimatet har visat på skillnader som innebär att kvinnor önskar att arbetsklimatet präglades mer av personlighet och demokrati, än som i verkligheten hierarki och forma-litet. (Wiiand, T 1998)

Dags för babycafé

Jag går dit mest för att Agnes gillar sångstunden. På caféet sitter 35 mammor och fikar. En pappa är också där idag. Vi sjunger om krokodilen han, sprattelgubben han och kråkan, han som slank hit och dit osv. Inte en enda sång handlar om henne. Är detta en slump? Nej, jag tror att det är denna ”könlöshet”, i maskulin form, som Björk kallar en osynlig patriarkal ideologi. Redan i barnvisorna får vi lära oss att mannen representerar det normala, medan kvinnan är något annat. Också i de flesta barnböcker blir bilden tydlig. Mor är rar och omhändertagande och far är stark, handlingskraftig och ädel. Ska vi kvinnor försöka bli som män? Inte enligt Nina Björk.

Vi kan inte svara denna patriarkala kultur genom att anamma dess grunder, genom att tro att vi som kvinnor utgör ett ”na-turligt” gott alternativ till en skenande marknadsekonomisk civilisation som dödar regnskogar och föder Jasplan. (s 113)

Larvig och kvinnlig?

Efter sångstunden är det dags för fika. Jag ströbläddrar i tidningen Vi föräldrar. Artiklarna handlar om mammor, mammor och mammor. Fostermamma, adoptivmamma, mamma som tappar tålamodet osv. En pappa kommer till tals i tidningen. Han sätter enligt egen utsago barnen främst och säger: ”Vissa tycker nog att jag är larvig och

kvinn-lig”. De ”naturliga” kvinnliga egenskaper som gör att

pappan i tidningen känner sig larvig och kvinnlig är kan-ske det tydligaste tecknet på att vi lever i en struktur där makten fördelas olika mellan könen. Mamman får repre-sentera hemmet och barnen, pappan yrkeslivet. En viktig

(29)

T

utgångspunkt i detta system är att kvinna förknippas med kvinnlighet. Kvinnlighet i form av att representera öm-het, veköm-het, värme, ansvar, moderlighet osv. Motsatsen är manlig, vilket är synonymt med djärv, viril, okvinnlig, kraftig, rakryggad, ädel. (se Allt är möjligt 1999)

Föreställningen om kvinnan som natur blir så uppen-bar när man är hemma med ett nyfött uppen-barn. Det är en svår balansgång att njuta av moderskapet och att samti-digt inte bli för arg över underordningen som detta lätt medför. I våra tappra försök att leva jämställt är det dock ofta Patrik som råkar illa ut. Som t.ex. när släktingar bokstavligen tar Agnes från honom när hon är ledsen – kvinnliga släktingar så klart. Eller när människor i vår närhet självklart vänder sig till mig för att meddela att Agnes har bajsat.

Mannens roll i föräldraskapet

Vi tar sällskap med en granne på hemvägen. Hon bekla-gar sig över den där ”toffelmannen” som besökte caféet. Jag säger att jag tycker att det är bra att han kommer, om det är så att barnet gillar sångstunden. Grannen håller inte med: Varför kan de inte vara som riktiga män, und-rar hon. Händelsen leder tankarna in på mannens roll i föräldraskapet. Jag undrar om de flesta män ser sig som familjeförsörjare i första hand och därför inte vill vara hemma? En frustrerad pappa skrev i en artikel för en tid sedan att egenskapen att kunna ta hand om sitt barn inte verkar kunna tillskrivas män. Uppgivet konstaterade han att de röster som talar för mannens reträtt ur förlossnings-rummet är samma röster som talar för att männen ska få sitta kvar vid den reella samhällsmakten. Pojkar kommer följaktligen att bli sämre föräldrar. Fler månader som inte kan överföras mellan föräldrarna, d.v.s. från pappan till mamman, efterfrågas av den här pappan.

Kalla det Valfrihet. Inte föräldrarnas, men barnens. (Ex-pressen 00 06 16)

I många av de sammanhang jag befinner mig tycks jämställdheten ha blivit så självklar att människor inte längre inser hur lätt den kan förloras. Eftersom jäm-ställdhetspolitiken numera tar sig uttryck på andra are-nor än de privata, verkar människor tro att allt är bra.

(30)

T

Det är som om det tas för givet att två föräldrar delar på ansvaret för det nyfödda barnet och att det därför inte spelar någon roll om pappan bara är hemma den månad som är reserverad för honom. Istället blir diskussionen om fördelningen av föräldraledigheten lätt en ekonomisk fråga. Och det är självklart så att många småbarnsföräldrar har svårt för att få ekonomin att gå runt. Men bland de föräldrar som jag känner, har jag en känsla av att det hand-lar mer om en prioritering än den enda lösningen.

Pappamånad - ett fantastiskt framsteg?

Den forskning som pågår idag visar att av alla svenska pappor använder hälften hela pappamånaden. Och detta är något som, åtminstone som jag uppfattar det, ofta fram-ställs som ett fantastiskt framsteg. Det är det säkert också, i ett internationellt perspektiv. Men det räcker inte och man kan inte sluta arbeta mot ojämlikheten. Ett första steg är naturligtvis att förlänga den för pappan reserve-rade föräldraledigheten, men det kommer inte att leda till att saker och ting i övrigt löser sig själv.

För Nina Björk är feminismens stora utmaning att göra kvinnan till en människa med bröst och slida snarare än en ”kvinnlig” varelse. Med hänvisning till psykoana-lytikern och lingvisten Julia Kristevas stadier inom fem-inismen beskriver hon det slutgiltiga målet. Det första sta-diet var när kvinnor ville uppnå jämlikhet med männen på det politiska och ekonomiska planet genom att hävda att kvinnor är som män. Det andra stadiet fokuserade skill-nader mellan kvinnor och män där kvinnor i jämförelse med män är annorlunda, men bra annorlunda. I det tredje stadiet upplöses begreppen män och kvinnor och betraktas som rena fiktioner. Hoppas att den här drömmen kan bli verklighet. Det är klart att kvinnor ska få ha hem och barn kvar. Men inte som kedjor eller med en ständigt åter-kommande vrede.

(31)

T

Källor

Allt är möjligt. En handbok i mediekritik, Göteborg 1999.

Björk, N, Under det rosa täcket. Om kvinnlighetens vara

och feministiska strategier, Wahlström och Widstrand,

Danmark 2000.

Malmö högskolas jämställdhetsplan. Ordfront 9/2000.

Psykologtidningen 12/1999. Vi föräldrar 12/2000.

Wiiand, T Examinationen i fokus, Uppsala universitet 1998.

Anna Lundberg är forskarstuderande

vid IMER, internationell migration och

etniska relationer, på Malmö högskola

(32)

T

(33)

T

D

et talas om generation och etnicitet, funktionshin-der-ickefunktionshinder, hetero-, homo-, bi- och trans-sexualitet. Med varje indelning följer föreställningar om hur människor med den ena eller andra gruppbeteckningen är. Med uppdelningar följer också principer för vilka kate-gorier som har högre status eller utgör normen. Andra grupper görs till avvikande.

Politiska uppdelningar visar inte hur

männis-kor är

Alla uppdelningar är naturligtvis politiska, det vill säga att de är konstruerade och utgör inte direkta avspeglingar av hur människor ”är”. Kategorierna är också konstru-erande – de gör något med människors sätt att förstå sig själva, den andre och sin omgivning.

Men är då någon uppdelning politiskt viktigare än någon annan? Det finns många som menar det. När jag själv började läsa etnologi på 1980-talet ansågs det själv-klart på såväl den historiematerialistiskt eller marxistiskt influerade institution jag läste vid som vid många andra humanistiska och samhällsvetenskapliga lärosäten, att kategorin klass var den viktigaste. Det var klasskampen som en dag skulle leda till en samhällelig förändring. Den kapitalistiska strukturen och den position man hade i den, det vill säga klasstillhörigheten, ansågs med andra ord vara fundamental för såväl identitets- som samhälls-tillblivelsen.

Kamp mellan vilken kamp som är viktigast

Sedan dess har mycket vatten flutit under broarna. Den historiematerialistiska metateorin har kommit att stöta på mycket kritik, inte minst för att den är så blind inför

Lena Martinsson

Varför så trubbiga kategoriseringsprinciper?

- Om klass, kön och andra indelningar

Människor delas in i och tolkas utifrån en mängd kategorier. Du förväntas vara kvinna, man, arbetare eller medelklass. Men varje uppdelning är alltför endimen-sionell. Det gäller att inte stelna i föreställda sanningar.

(34)

T

könsunderordningsproblematiken. Feminister har i briljanta analyser visat hur både kvinnor och kvinnoförtryck margi-naliseras i marxistiska studier. Många feminister har också under årens lopp vänt sig mot tanken att kvinnoförtrycket skulle upphöra när kapitalismen störtats. Även det är ju ett sätt att hierarkisera de olika striderna. Det gör klass-kampen viktigare, ja mer fundamental, än könsklass-kampen. Kampen mellan könen hamnar i en avledd position. Kritik kom också tidigt att riktas mot tanken att historisk subjek-tivitet, alltså de krafter som skulle förändra samhället, inte alls uppfattades ligga i kampen mellan män och kvin-nor utan enkom mellan arbetare och kapitalister.

Teorier om samhälle och människa som kommit att följa på kritiken av historiematerialismen är många gånger lika fundamentalistiska som den historiematerialistiska. Vissa förtryck görs till viktigare än andra och somliga kategorier anses vara mer framträdande och betydelse-fulla. En hel del feministiska arbeten har exempelvis kom-mit att hävda att det finns två strukturer, men blott två. Det är dels en kapitalistisk där arbetaren exploateras och dels en patriarkal i vilken kvinnan sugs ut. Denna dubbla modell återfinns för övrigt uttalat i vänsterns program och som tankemodell återkommer den också hos socialdemo-krater. Ordförande i vänsterns kvinnopolitiska utskott slår fast att klass och kön är vänsterns ”två ben” och fler ska det inte bli. Kön och klass ses dock som lika viktiga.

Kön har slagit igenom som politisk kategori

och som forskningsområde

Kön som politisk kategori och indelning att tänka med vetenskapligt har också slagit igenom på en rad håll. Det är bra. Idag har vi en rikspolitik som mainstreamas. Det vill säga att alla beslut som tas ska ha analyserats utifrån ett jämställdhetsperspektiv. Det finns genusvetenskapliga institutioner på flera universitet. Och vid många äldre in-stitutioner finns enstaka kurser om genus. Ett nationellt genussekretariat har skapats. Kvinnoföreningar, och kvin-norörelser lever vidare och nybildas liksom en växande medvetenhet om mansrollers problematik. Personligen har jag också erfarit denna förändring. Idag är könsforskning väletablerad på den institution jag talade om ovan. Här har det under senare år funnits ett seminarium om kön och

(35)

T

själv har jag disputerat på en feministisk avhandling vid just denna institution. Kön har också bedömts vara ett av 90-talets mest framträdande forskningsområden i etno-login.

Klass luddigare i konturerna än kön

I politisk debatt är det inte heller något större problem att tala om kön. Kön ter sig så självklart, så tydligt. Klass däremot har på gott och ont blivit luddigare i konturerna. Tydligast är detta när det gäller frågan om identitet. På ett förvånansvärt oreflekterat sätt talar rikspolitiker från höger till vänster om kvinnors och mäns olika sätt att bete sig och tänka. Att tala om att arbetare agerar på ett annat sätt än medelklassare är det däremot få som gör. Kanske har en insikt om det problematiska med klasstereo-typer uppenbarat sig. Förhoppningsvis kommer denna insikt att sprida sig till talet om exempelvis kön. Samti-digt är det problematiskt att klassfrågan marginaliseras. Jag tänker då speciellt på frågor om ekonomiska begräns-ningar, exploateringar och ökade klyftor.

Frågor om klasskillnader har också hamnat i perife-rin i akademiska studier som exempelvis syftar till att visa på likhet i kvinnors villkor eller till att uppvisa hur lika pojkar är pojkar och flickor är flickor.

Kvinnors erfarenheter är olika

När en kategoriseringsprincip ges en särposition hamnar naturligtvis andra i en avledd position. Ytterligare ett exempel på hur en sådan exkludering kan se ut går att finna i pågående akademiska diskussioner om kvinnore-presentation i styrande politiska församlingar. Frågan är vilka sociala kategorier som ska representeras i ett parla-ment. Alla kan ju inte rymmas. Hur ska just kvinnlig re-presentation kunna motiveras? En tanke som diskuteras bland vissa statsvetare är att kvinnor som grupp kommer att tillföra politiken något speciellt, det annorlunda. Kvin-nor antas ha ett syfte, ett mål att undergräva, lägga till eller omvandla den rådande politiken. Kvinnor antas ha tillräckligt lika erfarenheter för att kunna representera ett kvinnligt perspektiv. Etniska grupper ges i samma dis-kussion inte denna tyngd. De är för olika varandra för att tillsammans kunna gå in och förändra politiken, hävdas

(36)

T

det. De antas inte ha likartade erfarenheter, inget gemen-samt mål eller vilja att omvandla politiken. Kvinnor för-stås som ”nyttigare” för politiken (se Phillips 1995, Wängnerud 1998). Det är inte svårt att komma med in-vändningar och hävda att också kvinnors erfarenheter skiljer sig åt. Alternativt kan man naturligtvis hävda att det kan finnas en hel del gemensamma erfarenheter också hos alla dem som av olika krafter pågående identifieras som exempelvis icke-svenskar.

Ännu ett exempel, som jag också stött på i de inter-vjuer jag själv gjort med riksdagsledamöter som håller på med könspolitik, är att man engagerar sig i det som berör flest. Så hävdade en representant från vänstern att det är viktigast att först göra något åt de patriarkala förhållan-dena i heterosexuella par. Sen får man ta homosexualitets-frågan, helt enkelt för att det förra är det vanligaste. Den moderata representanten förde ett liknande resonemang. Hon menade att ”alla har ett kön” , däremot är inte alla homosexuella eller funktionshindrade. Kön som grund för representation var därför relevant men inte sexuell lägg-ning (som alla naturligtvis också har någon form av) eller uppdelningen handikappad eller icke-handikappad (en uppdelning ingen heller kan undgå).

Vissa blir samhällspolitiskt viktiga - andra

utesluts

Min ambition här är inte att försöka hävda att så kallade invandrare och så kallade svenskar, heterosexuella, ho-mosexuella eller funktionshindrade eller icke funktions-hindrade visst kan eller inte kan, bör eller inte bör utgöra eller forma en grupp. Syftet med den här lilla exposén har bara varit att visa på en pågående kamp om vilka indel-ningar som av olika skäl anses vara politiskt och veten-skapligt mest relevanta. Jag hoppas att denna ansats visat att sådana fundamentala eller utilitaristiska anspråk kan vara problematiska. Vissa antas kunna grunda repre-sentationer, andra inte. Vissa blir samhällspolitiskt vik-tiga, andra ges en avledd position. När sådana tolkningar av samhälle och av kulturella och strukturella krafter slår igenom skapas problematiska hierarkier som tystar vissa rörelser eller visst motstånd och förtryckande normer blir till och reproduceras. Ett identitetspolitiskt

(37)

representation-T

stänkande är också problematiskt för att det alltid kom-mer att kräva den här formen av hierarkiserande kamper.

Exkluderade stör inkluderades ordning

Samtidigt är det viktigt att man inte ger upp projektet att strida mot exkluderingar, vilket en rad högerkrafter och nyliberala strömningar verkar för. En politisk samman-slutning som exempelvis bara består av så kallade vita heterosexuella personer är helt enkelt fel. En riksdag som i sin familjepolitik fokuserar frågor som rör heterosexu-ella kärnfamiljer och placerar ”de andra” i avledda posi-tioner, som avvikande, är precis lika fel. Och det är fel med en sådan fokusering oavsett vilka personer som sit-ter med och tar beslut. Sådana här situationer måste sät-tas under press. Här sker exkluderingsprocesser och man måste fråga sig hur de går till. Jag är övertygad om att de som exkluderas kan störa de inkluderades ordning på ett mycket väsentligt sätt. Men granskningsarbete kan inte avkrävas ”de andra”, de som utesluts. Istället är det en institutionaliserad självreflexivitet som står högt på min önskelista. Ingen får ta den egna positionen, eller perspek-tivet för given. Ordningen måste alltid förstås som osä-ker.

För att kunna grunda en betydande självreflexivitet, en solidarisk och etisk politik och möjliga allianser mel-lan dem som strävar mot skiftande former av hierarkiser-ande och utesluthierarkiser-ande krafter globalt som lokalt krävs, som de två politiska filosoferna Chantal Mouffe och Ernesto Laclau (1986) påpekat, att man börjar ifråga-sätta föreställningar om det fundamentala och om det rimliga i att bygga en politik på vad som antas vara till gagn för flest. Det gäller föreställningen om fundamen-tala identiteter men också föreställningar om att männis-kor måste anpassa sig till ekonomiska lagar om exempel-vis tillväxt. Alltså, man kan fundera över vilka makt-relationer som möjliggörs när talet om klassernas unika betydelse för samhällelig förändring förs fram och be-kräftas. Vilka andra maktrelationer marginaliseras?

(38)

T

En rörelse inte viktigare än andra

motstånds-rörelser

Vad sker när man hävdar att könskampen är viktigare än exempelvis kampen mellan så kallade svenskar och så kallade invandrare, mellan så kallade hetero-, homo- bi-och transsexuella? Mouffe bi-och Laclau betonar att man inte på förhand kan hävda att vissa strider är viktigare än andra. Det beror på situationer. Inte heller kan man på förhand tala om hur individer kommer att agera utifrån enkla beskrivningar av exempelvis klass-, etnicitets-, ge-nerations- eller könspositioner. Det finns många normer som inte bara delar upp människor i kategorier utan också tillskriver dessa kategorier skiftande innebörder.

Att utmana förmenta sanningar och föreställda funda-ment är ett arbete som kräver breda allianser och organi-sering likväl som vardagliga och individuella ifrågasätt-anden. Genom att inte försöka göra en rörelse till vikti-gare än andra motståndsrörelser kan olika grupper inte bara skapa viktiga allianser utan också bidra till en pågå-ende och nödvändig och självreflekterande radikalisering av varandra (Butler 1998). Självreflexivitet är viktig inte minst för att maktstrukturer återskapas ständigt.

Radikala rörelser inget undantag

Så kallade radikala rörelser utgör absolut inget undantag. Med en beredvillighet till självreflexivitet kan rörelser ta till sig kritik från andra. Så har queerrörelser skakat kvinnorörelser genom att påvisa hur de senare upprepar heteronormativa drag som osynliggör och återskapar för-tryck av homo- bi- och transsexuella. Kvinnorörelser kan också sätta press på gay-rörelsen och fråga hur den åter-skapar androcentriska tolkningar om manlig subjektivi-tet som marginaliserar lesbiska. Hur osynliggör och stigmatiserar homorörelser bi- och transsexuella? En rad rörelser kan fråga hur arbetarrörelsen upprepar klassism, det vill säga gör klasskampen till särskilt viktig på bekost-nad av andra kamper?

Utifrån mitt perspektiv blir detta en radikal, evig och produktiv kamp som nog aldrig kommer att stelna i före-ställda sanningar.

(39)

T

Referenser

Laclau, Ernesto & Mouffe, Chantal, 1985. Hegemony and

Socialist Strategy: Towards a radical democratic poli-tics.London: Verso.

Phillips, Anne, 1995. The Politics of Presence. Oxford, New York: Claredon Press.

Wängnerud, Lena 1998. Politikens andra sida. Om

kvinno-representation i Sveriges riksdag. Göteborg:

Statsveten-skapliga institutionen.

Lena Martinsson är etnolog och arbetar på

Göteborgs universitet.

(40)

T

Figure

Diagram 1. Andelen studenter med utländsk bakgrund som
Diagram 2. Andelen studenter som kommer från hem med svaga
Diagram 3. Andelen studenter som har utländsk bakgrund eller

References

Related documents

läkemedelshanteringsprocessen ännu mer komplex än ursprungligen. Utför läkaren en ordinationsändring finns risk för att information inte når ut till ansvarig personal inom

Om det inte finns något dataset alls behövs åtminstone data från någon jämförbar studie för att en meningsfull simulering ska kunna genomföras.. Om det endast finns ett

(Det finns produkter från många olika platser, men vilka an- dra länder har så som Amerika inmutat ett projekterings- område på musikens område, där man inte bara gräver in-

Eftersom studien behandlar flippad läxa som en del av arbetet i ett flippat klassrum, är urvalet i detta fall begränsat till yrkesverksamma lärare som arbetar, eller har arbetat

The initial step of the proposed compression scheme is to compress the key views by using MV-HEVC as explained in Section II-A. Alternatively, the key views were also converted into

Detta uppnås genom ledning och kontroll vilket min undersökning påvisar att ME02 uppfyller genom sin ledningshierarki och organisation vilket således visar på att denna

Jag vill också tacka Anders Hedberg för hans engagemang för svensk ishockey på alla nivåer och juniorishockeyn i synnerhet. Det senare bl a visat genom igångsättandet av