Örebro universitet Musikhögskolan
Konstnärligt kandidatprogram i Musikalisk gestaltning Inriktning Jazz & Rockmusiker
___________________________________________________________________________
Jazzsax i pop eller popsax i jazz?
En studie om hur mina saxofonsolon skiljer sig beroende av om jag spelar jazzmusik eller populärmusik.
___________________________________________________________________________
Kurs: Musikalisk gestaltning, Självständigt arbete, kandidatkurs Vårterminen 2020
Författare: Lovisa Parszyk Handledare: Jonas Ålander
Titel: Jazzsax i pop eller popsax i jazz?
Title in English: Jazz sax in pop or pop sax in jazz? Sammanfattning:
Olika förväntningar råder om saxofonsound inom olika genrer. Poppig jazz eller jazzig pop passar som beskrivning av denna studie, vars syfte är att undersöka mitt eget saxofonsound avseende solospel och musikaliskt uttryck i jazz- respektive popgenren. Genom observationer av ljudinspelade solon ur båda genrerna tolkas soundet med ett hermeneutiskt förhållningssätt, där jag är medveten om min egen subjektivitet där förkunskaper kan vara både berikande och hämmande.
Resultatet har visat att det både finns likheter och skillnader i mitt solospel och uttryck mellan de båda genrerna. Genrerna har ju olikheter där ett solo byggs upp med hjälp av redan genre-befintliga regler. Som musiker talar jag mitt eget språk, har ett eget sound som berättelse i mina soloimprovisationer. Erfarenheter gör att stereotypier frångås såtillvida att jazzsoundet tenderar att influeras av min vana att spela populärmusik på scenen och popsoundet får spår av min musikutbildning inom jazz. Det kan exempelvis yttra sig i att jag kan spela i båda gen-rerna med jazzens längd men med popens tonförråd och frasering.
Analysen har lett till insikt om mitt personliga musikuttryck och en förståelse för hur det ter sig i olika genrer och musikvärldar. Att i fortsättningen kunna verka som aktiv jazzsaxofonist betyder att jag får vara öppen för att spela inom pop- och rockkulturen där jobben finns. Min studie kan förhoppningsvis vara till nytta för andra musikstuderande som liksom jag är på väg från musikstudier ut i arbetslivet.
INNEHÅLLSFÖRTECKNING
INLEDNING ... 1 SYFTE ... 1 FRÅGESTÄLLNINGAR ... 1 AVGRÄNSNING ... 2 BAKGRUND ... 2SAXOFONSOLO OCH IMPROVISATION ... 2
TEMPO, TAKTART OCH SOLOLÄNGD ... 3
MUSIKALISK STIL, GENRE OCH BETEENDEREGLER ... 3
MUSIKALISKT UTTRYCK OCH SOUND ... 4
MUSIKKULTUR OCH IDENTITET ... 5
MUSIKKATEGORISEERING OCH TOLKNING ... 6
Hermeneutiskt förhållningssätt ... 6
METOD OCH GENOMFÖRANDE ... 7
OBSERVATION OCH TOLKNING ... 7
GENOMFÖRANDE ... 8 RESULTATREDOVISNING ... 9 JAZZLÅTARNA ... 9 Jazzsolo 1 ... 9 Jazzsolo 2 ... 10 Jazzsolo 3 ... 11 POPLÅTARNA ... 11 Popsolo 1 ... 11 Popsolo 2 ... 12 Popsolo 3 ... 13
RESULTATANALYS OCH TOLKNING ... 13
SOLOSPEL RELATERAT TILL JAZZ- RESPEKTIVE POPGENRE ... 13
Mitt solospel relaterat till jazzgenre ... 13
Mitt solospel relaterat till popgenre ... 14
sammanfattande tolkning ... 14
SOLOSPEL RELATERAT TILL MITT MUSIKALISKA UTTRYCK ... 15
Mitt musikaliska uttryck relaterat till jazz ... 15
Mitt musikaliska uttryckrelaterat till pop ... 16
Sammanfattande tolknig ... 16
DISKUSSION ... 17
MUSIKALISKT UTTRYCK I OLIKA PERSPEKTIV ... 17
SAXOFONSOLON OCH MUSIKALISKT UTTRYCK I NUTID OCH FRAMTIDSPERSPEKTIV ... 19
REFERENSLISTA ... 21
BILAGA1. ... 23
Inledning
Som jazzmusikstuderande lever jag i en bubbla av gedigen kvalitetsutbildning med en känsla av och en önskan om att kunna förverkliga sig själv och sin musik inom jazzgen-ren i framtiden som artist och lärare. Under alla mina musikstudieår har jag spelat i olika jazzband och jobbat för att utveckla mig inom denna genre.
Men verkligheten som frilansmusiker ser annorlunda ut. Genom egna erfarenheter som musikstudent, sista året vid Musikhögskolan i Örebro, har jag funnit att jobben är många, men jag efterfrågas som saxofonist inte som jazzmusiker.
De flesta gigen för mig utanför musikhögskolemiljön har varit inom pop/rock. Ändå kan jag betraktas som jazzmusiker av publiken. Ämnesvalet för min konstnärliga kandi-datuppsats blev givet när jag julen 2019 var musiker i en julshow flera dagar i veckan under december månad. En kväll när jag spelat ett solo med improvisationer av låten ”OK- Robin Schultz” kom en bekant person i publiken fram efteråt och sa: ”Vad roligt att höra dig spela jazz”. Men det här är ju pop förklarade jag. I det ögonblicket blev det så tydligt vilka olika musikvärldar jag verkar i och hur annorlunda mina musiktolkning-ar uppfattas av publiken samt att jag själv jobbmusiktolkning-ar för att finna hmusiktolkning-armoni i mina olika värl-dar (klingande video från showen).
Dessa erfarenheter har därför lett fram till att jag vill öka förståelsen för hur mitt saxo-fonspel faktiskt fungerar. Jag vill därför undersöka hur soundet i mina saxofonsolon skiljer sig beroende av om jag spelar jazzmusik eller populärmusik.
I uppsatsen undersöker jag skillnaden mellan dessa genrer, med fokus på hur jag spelar. Förändras mitt sound, beroende på genre, eller har jag kanske ett identiskt saxofonsound oavsett genre och sammanhang? Detta leder till funderingar kring jazzutbildningens påverkan, instrumentval, noter/improvisation och mitt scenspråk i olika genrer.
Syfte
Syftet med studien är att undersöka mitt saxofonsound, avseende solospel och musi-kaliska uttryck, i jazz- respektive popgenrerna.
Detta syfte leder fram till följande forskningsfrågor:
Frågeställningar:
- Hur förhåller sig mitt solospel till genrerna jazz och pop?
- Hur förhåller sig och identifieras mitt musikaliska uttryck till genrerna jazz och pop?
Avgränsning
För att avgränsa undersökningen har jag valt att endast analysera mitt spel i samman-hang där jag spelar tenorsaxofon. Jonny King (2000) nämner att saxofonister är extremt noggranna med vad de använder för rörblad och munstycke. King säger också att om en saxofonist känner att den spelat ett dåligt solo så byter saxofonisten genast ut sitt rör-blad mot ett nytt.
För att avgränsa undersökningen ännu mer har jag därför dessutom sett till att använda samma munstycke och ligatur samt samma märke och hårdhet på rörblad. Allt för att inte material eller olika musikaliska kunskaper på olika instrument ska inverka på mitt musicerande. Undersökningen handlar ju om hur mitt solospel förändras i olika genrer och inte hur det förändras med olika instrumentutrustning.
Jag har också valt att endast analysera tre låtar i jazz- respektive popgenren. Inom ra-men för denna studie bedömer jag det vara tillräckligt för att kunna höra och analysera eventuella olikheter i spelet.
De solon som analyseras är hämtade från livegig och studioinspelningar. Låtarna jag analyserar, oavsett studio- eller sceninspelning är så pass genomarbetade att de lika gärna skulle kunna framföras på scen. Det är således inga låtar jag får till mig för första gången.
En poplåt med solo i videoinspelningsformat används endast i inledningen för illustrat-ion.
Bakgrund
Eftersom jag som jazzmusiker rör mig mellan olika musikvärldar och genrer behöver några musikbegrepp och mitt tolkande förhållningssätt redas ut för att förstå min studie om hur mitt saxofonsound skiljer sig beroende av om jag spelar jazzmusik eller popu-lärmusik. Begreppen handlar om musik som solo, improvisation, musikgenrer, musika-liskt uttryck och tolkning.
Saxofonsolo och improvisation
Musikalisk improvisation syftar på en "benämning på det oförutsedda, oplanerade och spontana i ett musikaliskt framförande" d.v.s. att musikern spelar något som inte är fär-digkomponerat utan improviserat i stunden (NE, 2020). Det är just improviserade saxo-fon-solon jag kommer att ha med i undersökningen.
Kända poplåtar med solo har ofta samma solo på ca 8 takter som alltid återkommer varje gång den låten spelas. Ofta kan det spelas ett ”skrivet solo” inte ett ”improviserat solo”, vilket inte är intressant för mig. För att komma ifrån det givna har jag valt att analysera solon i populärmusik som jag spelat in från tre olika artisters outgivna låtar.
Jazztandards, är ett begrepp som innefattar låtar hämtade från jazzens standardrepertoar (Wikipedia, 2020), något jag som jazzmusiker är välbekant med. Alla tre låtarna jag spelar improviserade saxofonsolon på i min jazzanalys är just sådana jazzstandards. Enligt King (2000) är saxofonens solon inte så betydande i pop och rock även om de existerar där. Däremot är saxofonen det instrument som för icke insatta vanligen för-knippas allra mest med ordet jazz.
Tempo, taktart och sololängd
Ju högre tempo en låt har desto snabbare går den (Gårdare, 1992). I min studie ingår solon i olika tempon, vilket kan komplicera analysen.
För att dela upp musikens puls används benämningarna takt och taktart (Gårdare, 1992). De solon jag analyserar är ungefär lika långa i tid (i sekunder) men består av olika antal takter. Detta gör att det teoretiskt tidsmässigt skulle vara möjligt för mig att hinna få med lika komplicerade fraser i alla solon, även om kanske inte känslan för uppbyggnad blir densamma i ett solo med färre antal takter. Jag har valt att analysera alla solon i samma taktart.
Avseende solo kan det sägas att det som huvudsakligen skiljer ett jazzsolo från ett pop- eller rocksolo är just att inom jazz till skillnad från pop är det solot som är det väsent-liga och utgör större delen av låten. Ett jazzsolo består vanligen av att musikern om och om igen spelar på låtens melodiform som ofta är på 32 takter. När musikern känner sig färdig tar nästa solist över. I pop är det vanligt att solot endast är som ett mellanspel där en musiker endast får chans att glänsa under ca åtta takter (Hjortek & Johansson, 2013). Det finns således ingen mening att tvinga in ett längre solo i låtarna när ändå inte nor-men ser så ut.
Musikalisk stil, genre och beteenderegler
I min studie av saxofonsound relaterat till genre med min avsikt att söka mitt musika-liska uttryck i mitt solospel i olika musikvärldar behöver begreppen stil och genre för-klaras. Stil som i andra vetenskaper kan handla om sätt att leva, beskrivs i musikveten-skap som ”den klingande musiken så som den låter” De musikteoretiska verktyg som då kan användas är melodik, harmonik, rytmik, formuppbyggnad, instrumentering, sound och text (Lilliestam, 2009). Musikalisk stil kan studeras hos enskilda musiker och mu-sikgrupper och även kopplas till tid, geografisk plats, funktion och social gruppering. Lilliestam (2009) nämner be bop, rockabilly, fransk schlager och dansband som några exempel. Detta är viktigt för min studie för att förstå olikheter i musikgenrerna.
Musikaliskgenre handlar visserligen om den klingande musiken men omfattar ”en upp-sättning tecken av olika slag” exempelvis beteenden, textinnehåll, utseenden och ”visu-ella koder” (Lilliestam, 2009). Han drar paralleller till olika ”musikvärldar”, ett begrepp som egentligen kommer från sociologer men som används av forskare som exempelvis Finnegan (1989). Musikvärldar kan då vara jazzvärlden, popvärlden, rockvärlden etc. Viktigt att påpeka är att dessa världar kan förändras över tid. Musiker rör sig inom eller mellan dessa världar.
I en analys av vad som kännetecknar en musikgenre görs hörbara jämförelser och söks kännetecknande element i musiken och musikupplevelsen av jazzrock, bebop och pro-gressiv rock. Med tiden experimenteras det alltmer inom en genre, vilket kan utjämna skillnader mellan genrer. Begreppet fusion d.v.s. en sammanslagning av musikgenrer är väsentligt i analysen (Jonsson, 2019).
Även om jag jämför mitt solospel och musikaliska uttryck i jazz- och popsolon ser jag meningsfulla iakttagelser för min studie hos Jonsson (2019) som jämför jazz och jazz-rock. Hon finner att jazz har mycket fokus på blåsinstrument som är mindre typiskt i jazzrock. Rocken har mindre användning av improvisation och mycket mer upprepning av melodiska fraser. Sådana iakttagelser kan ha betydelse i min analys av sound.
Hur olika genrer har olika ekonomiska förutsättningar är något som i hög grad påverkar min situation som saxofonist. Utrymmet i olika medier påverkar hur vi förstår och tol-kar de olika genrerna både som musiker och publik. Jonsson påpetol-kar att både musikers och lyssnares beteende skiljer sig mellan olika genrer vilket jag också behöver tänka på både när jag analyserar mitt uttryck och hantering av situationen i olika musikmiljöer. Det är inte bara det hörbara utan också kulturen som är en viktig aspekt i en genre, nå-got som jag förmodligen ofta omedvetet påverkas av, eftersom jag verkligen rör mig mellan olika ”kulturer”. Lilliestam (2009) menar att ju mer kännedom man har om den musik man analyserar desto tydligare kan man kategorisera och urskilja kännetecken. Både stil, genre och beteenderegler är mycket viktigt att tänka på i undersökningen, då förutfattade meningar om begreppens innebörd kan komma att vara den största faktorn till varför mina solon låter som dem gör.
Musikaliskt uttryck och sound
Det finns inte någon enhetlig och exakt definition av begreppet musikaliskt uttryck. Men begreppet har jag ofta mött i mina musikstudier kopplat till improvisation och samt i livet som frilansmusiker. Jag har själv svårt att formulera vilket musikaliskt uttryck jag vill förmedla i min musik. Med stöd av Berliner (1994) kan jag beskriva improvisation som språk. I boken ”Thinking in jazz” illustrerar även bokens titel det abstrakta. Han liknar utvecklingen inom improvisation med språkutveckling. Barn lär sig prata genom att imitera och jazzmusiker utvecklar sitt musikaliska uttryck genom att imitera andra musikers improvisationer. Han menar att livserfarenheter och ideliga övningar ligger bakom varenda ton. Improvisatörer behandlar således alltid musikaliska fraser person-ligt. Nachmanovitch (2010) uttrycker samma sak som att händelser i ens liv återspeglar improvisationerna. Allt konstnärligt uttryck behöver inte vara nyskapande.
Om jag ska beskriva mitt musikaliska uttryck finns också en teknisk aspekt. Brenner och Strand (2013) förklarar att ett musikaliskt uttryck handlar om teknisk skicklighet, tolkning (interpretation) och kreativitet d.v.s. musikerns förhållande till sitt instrument och den frihet som uppstår då detta samspel fungerar.
I det sammanhanget behöver begreppet sound förklaras eftersom det ständigt kommer att benämnas i uppsatsen. Det är ett annat perspektiv att beskriva helheten av det musi-kaliska uttrycket. Här är det viktigt att påpeka att sound får en mer detaljerad innebörd än att attityden i det klingande endast exempelvis beskrivs som ”jazzigt” eller
”pop-pigt”. Med sound menas i detta fall hur en mängd olika faktorer som dynamik, harmo-nik, frasering och effekter framkallar de likheter och skillnader som slutligen blir det ljudande resultatet från mitt saxofonspel i olika genrer. King (2000) beskriver att man med hjälp av fingrarna trycker ner olika klaffar på saxofonen vilket avgör vilka toner och fraser saxofonisten spelar medan saxofonistens mun styr över intensiteten och klangen. För mig som saxofonist kan det tyckas vara självklarheter. Men det är viktigt att poängtera ändå för att ha med mig till analysen vilka tekniska faktorer som spelar in när jag hanterar olika genrer.
En grundläggande faktor i musikens sound är pitch. d.v.s. hur högt eller lågt det som klingar är. Enkelt förklarat menar David Machin i sin bok ”Analysing popular music” (2013) att ett skrik eller pyttesmå djurs läten är exempel på vad en hög ton är, medan en åskknall eller allmänt tunga föremål är exempel på saker som har en låg ton. Machin ger som exempel att en som sjunger högt i pitch kan liknas vid hög energi i musiken. Låga toner har låg energi. Att flytta sig från en hög ton till en låg är att falla i energi. Och motsatt håll ger motsatt effekt. Det här menar Machin att kompositörer använder sig av mycket i populärmusik.
En diatonisk skala består av sju toner. En poplåt är vanligen uppbyggd av endast en diatonisk skala. Både ackorden i låten och melodin rör sig sällan utanför låtens specifika skala/tonart. Alla resterande toner som inte hör skalan till skulle kunna användas för att göra musiken mer intressant. Men Machin menar att popmusiker för det mesta har så liten kunskap om dessa toner emellan låtens skala att det vanliga istället är att hålla sig till de lätta soundet och formerna som man vet kommer att låta bra. Jazzmusik är en stor kontrast till detta. Där används med glädje toner som inte hör skalan till för att skapa intressanta rörelser i musiken. Machins resonemang är viktig att ha med till musikana-lysen då mina solon kommer att gå i olika tonarter, och tonarten kan påverka svårighet-en att spela låtarnas solon på saxofon. Det finns ävsvårighet-en modala skalor. Dessa skalor ger nya tonförråd, utöver de sju tonerna från låtens ursprungstonart, och är vanligt före-kommande i jazzmusik. King (2000) förklarar att inom jazzen är det ofta okej att spela vilken ton som helst på vilket ackord som helst.
Gällande tonart kommer både den klingande tonarten och tonarten för tenorsaxofon nämnas, då tenorsaxofon är ett transponerande instrument stämt i bess. Detta förklarar Öman (2018) med att den ton saxofonisten läser, tänker och tar grepp för inte är den samma som den ton som faktiskt låter.
Förutom tonhöjd och tonart betonas hur fraser byggs upp som en viktig faktor till hur musiken kommer att låta (Machin, 2013). Intressant för mig är att studera om det bara är korta fraser eller längre fraser som pågår i flera takter.
Även attack är ett ord som är användbart för min musikanalys. Exempelvis ger kort attack på en ton en viss känsla av energi i musiken förklarar Machin (2013).
Musikkultur och identitet
Tankar om min identitet som musikutbildad jazzmusiker, men oftast efterfrågad som artist inom andra genrer leder mig in på reflektioner om kultur i olika musikvärldar. Är jag jazzmusiker som arbetar med pop eller popmusiker med jazzutbildning?
Fundering-arna handlar ju både om förståelse av olika musikgenrer och omvärldens värderingar och förväntningar.
Musikkultur är mer kopplat till värderingar och beteenden. Helt enkelt vad man måste förstå för att skapa musik i sin kultur. I min studie av saxofonsound i jazz och pop och hur jag hanterar att vara utbildad i ”jazzkulturen och verka i ”popkulturen” behöver jag också nämna förväntningar.
Det väcker tankar om hur mitt spelsätt påverkas av rollen som musiker och i mitt fall som kvinnlig saxofonmusiker som ska arbeta i olika musikvärldar/musikkulturer. Saxo-fonister är oftast manliga och jag benämns ibland som kvinnlig saxofonist. Björk (2012) beskriver den knepiga balansen mellan att bli sedd som musiker eller kvinnlig musiker alltså som musiker eller objekt. Förväntningarna på en kvinnlig instrumentalist är ofta förutfattade där utseende är i fokus. Detta leder ibland till att kvinnliga artister medvetet väljer att inte exponera sina ansikten.
Hanspers (2011) undersökning är intressant. Han beskriver bl.a. fördomen ”manliga kraftfulla” saxofonister. Studien om växling mellan olika roller som konstnär och hant-verkare är ju aktuell för mig. Han studerar hur musiker reflekterar kring sitt musikaliska uttryck och sin identitet som kreativa människor exempelvis hur omgivningens påverkar och i vilken roll en högre musikutbildning spelar in i jazz- och improvisationsbaserad musik. I jämförelse mellan olika roller som musiker och skapare eller ”hantverkare” i arbetslivet/skollivet finner han den sociala faktorn och alla trender i musiken betydelse-fulla. Hanspers studie handlar visserligen om roller som musiker och lärare, men jag tar till mig hur arbete med musik inom andra genrer än jazz inte behöver vara en motsätt-ning utan kan vara en drivkraft att utveckla sitt musikaliska uttryck som jazzmusiker. Musikkategorisering och tolkning
Vår musikkategorisering utgår från våra tidigare kunskaper och vilken musik som för tillfället är populär (jfr Ödman, 2016 förförståelse). Vi placerar in och ger musiken en beteckning och markerar och värderar samtidigt musiken.
I nutid och min arbetssituation i de olika musikvärldar jag rör mig emellan inser jag att efterfrågan på musik, musikgenrer och musikstilar styr mina arbetsmöjligheter. Därför vill jag nämna att Lilliestam (2009) finner att musikvaneundersökningar visar att de minst folkligt populära genrerna genom åren de senaste sextio åren är jazzmusik och operamusik.
Berliner (1994) och Nachmanovitch (2010) menar ju att musikaliska uttryck är som ett språk. För att förstå ”språkliga” uttryck, här mina musikaliska uttryck, behöver jag tolka utifrån olika perspektiv. Nedan beskrivs ett hermeneutiskt förhållningssätt för att tolka och kategorisera.
Hermeneutiskt förhållningssätt
Hermeneutik är en existentiell tolkningsmodell. När vi inte omedelbart förstår den verk-lighet vi lever i dvs när förförståelsen (våra kunskaper, erfarenheter och värderingar) inte räcker till, tolkar vi, förklarar Ödman (2016). Tolkningen är således en subjektiv handling som görs från en viss aspekt.
Här krävs att jag i tolkningar av min musikanalys är medveten om att mina saxofonso-lon kan tolkas ur olika perspektiv och om min egen roll i tolkningsprocessen. Med mina egna referensramar förstår jag den musik och de musiksound jag analyserar. Oavsett om jag vill det eller ej, visar jag vem jag är med mitt eget sätt att tolka, förklarar Ödman. Det betyder att det inte finns en korrekt tolkning, menar Gadamer (2013).
Förförståelsen anger alltså riktningen i mitt sökande efter likheter och skillnader i mitt musiksound i olika genrer och vilken aspekt jag lägger på tolkningen. Hela tiden under tolkningsprocessen lägger jag till nya förståelser som ger en ny mening i synen på mitt musikaliska språk. Gadamer (2013) beskriver det som att min egen förståelsehorisont (horizon of meaning) utvidgas.
En ytterligare illustrativ förklaring är att tolkningen växer fram som i en hermeneutisk cirkel (Ödman, 2016) där min förståelse upprepat möter nya förståelser som blir min nya förförståelse när jag möter nya utmaningar (se även Metod s.8).
Metod och genomförande
Mitt saxofonsound i solospel ska nu undersökas i jazz- och popsolon. Metoden för att kunna utföra denna undersökning är i huvudsak musikanalys. Analysen går ut på att jag analyserar mina redan inspelade saxofonsolon i de två olika genrerna. Jag kommer att använda mig av inspelningar från några olika tillfällen under de senaste fyra månaderna. Mitt val av en kvalitativ forskningsmetod grundar sig i att jag vill analysera mitt solo-sound och komma åt hur mitt musikframförande låter samt hur jag upplever, hanterar och jämför olika genrer genom att vara jazzmusiker och spela på popscenen. Enligt Al-vehus (2013) intresserar sig kvalitativ metod för meningar eller innebörder snarare än statistiska samband. Jag har fördjupat mig i observation och ett hermeneutiskt tolk-ningssätt.
I forskning talar man ofta om krav på objektivitet särskilt i kvantitativ forskning där exempelvis mätning av resultat är väsentligt. I min kvalitativa forskning av eget musik-framförande blir tolkningarna givetvis subjektiva. Det faktum att jag är musikstu-derande respektive frilansmusiker avgör ju vilket perspektiv jag lägger på tolkningarna utifrån mina egna erfarenheter (min förförståelse). Det är viktigt att jag är medveten om, och kan hantera min subjektivitet genom att medvetandegöra dessa tidigare erfarenhet-er.
Observation och tolkning
Observation av ljudinspelade solon blir studiens huvudtema. Inspelningarna kommer att fokusera på det klingande, d.v.s. saxofonsoundet i jazz- och popsolon.
Bjørndal (2018) förklarar observation med hjälp av ljud-och bandinspelningar och me-nar att vi är fångade i vårt inifrånperspektiv och inte har fysisk möjlighet att observera
oss själva utifrån. Vi är inte medvetna om hur vi kommunicerar exempelvis med icke - verbal kommunikation. Han påvisar svårigheter med att göra anteckningar och begräns-ningar när det gäller att minnas information. Våra observationer är beroende av våra tidigare erfarenheter (jfr förförståelse Ödman, 2016, se avsnitt o hermeneutik nedan). Svårigheten med inifrånperspektiv förstärks genom att vi ofta har en överdriven tilltro till hur pass objektiva observationerna är. Därför har ljud - eller videoinspelningar två viktiga fördelar menar Bjørndal. Sådana observationer:
- konserverar observationer som annars är svåra att minnas och ger möjlighet att spola bandet bakåt eller i ”slow motion”
- ger många detaljer som bevaras
Den här typen av observationer kan således hjälpa yrkesutövare, som musiker i mitt fall, att utvecklas inom yrket. Jag kan höra mig själv utifrån andra perspektiv och därmed få ökad självkännedom, se viktiga nyanser och detaljer.
En reflexiv användning av inspelningarna känns nödvändig i min studie där min avsikt är att reflektera över mina olika musikaliska yttringar i utbildning (jazz) och livet på musikscenen (pop). Mina funderingar om hur mina ljudinspelningar av detta ska tolkas har lett mig vidare till att fördjupa mig i ett hermeneutiskt förhållningssätt.
Hermeneutik, går ut på att förstå och uppleva sin värld utifrån egna förutsättningar (se även bakkgrund s.7). Här är begreppet förförståelse alltså mycket betydande. Enkelt förklarat är förförståelsen det jag redan förstått och har med mig när jag ska förstå något nytt. Enligt Ödman (2016 s.81) anger förförståelsen vilket perspektiv vi lägger på en tolkning av det vi studerar. ”Utan förförståelse inget problem och inget som ger ledtrå-dar” när vi tolkar. Hela tiden under tolkningsprocessen av mitt saxofonspel lägger jag till ”nya förståelser” genom att jag ser likheter och skillnader i mitt musikframförande. Sammantaget kan detta förhållningssätt ge mig ny insikt om en ny mening i mitt musik-framförande. Det förklarar Ödman med att man ”utvidgar och förändrar förståelsehori-sonten” och därmed kan jag se nya innebörder i det jag studerar (Ödman, 2016 s 81-84). Genomförande
Analysmaterialet i undersökningen består av tre inspelningar av jazzlåtar och tre poplå-tar där jag spelar solon. Ispelningarna är gjorda i studio/replokal eller på scenen. Det är mitt spel jag vill undersöka relaterat till genre och inte några kända solon som någon annan tidigare redan uppfunnit.
Samtliga solon är också inspelade i samma taktart, fyra fjärdedelstakt, för att minimera risken att vissa låtar skulle vara mer svårspelade än andra beroende av vanan att spela i olika taktarter. Tonart och tempo kan däremot vara olika, vilket är viktigt att poängtera eftersom exempelvis ett högt tempo (även om solona är ungefär lika långa i tid) kan bli tekniskt svårare att improvisera i.
För analysen har jag ”klippt ut” endast solodelen från jazz- respektive poplåtarna. Ljud-inspelningarna är inlagda i ett musikprogram (Logic Pro X). Det betyder att jag kan
lyssna på ett solo i taget och har möjlighet att spola fram och tillbaka. När jag hör ex-empelvis en tydlig höjdpunkt, effekt eller ton kan jag med hjälp av programmet se tids-mässigt hur solot är uppbyggt. Jag kan också analysera hur solot inleds och avslutas, användning av tonförråd, frasens längd och attityd. Det kan exempelvis handla om ef-fekter som growl, drill, legato samt långa och korta toner.
Viktigt att kommentera är att alla tre improviserade saxofonsolona i jazzanalysen är kända standards. De tre solona i popanalysen är outgivna låtar komponerade av mig och andra musiker. Men i båda fallen är det alltså inga tidigare versioner att imitera utan endast inspiration från hur jag tänker mig genren/stilen.
Resultatredovisning
I redovisningen av musikanalysen beskrivs hur jazz- respektive popsolon analyseras med hjälp av musikprogrammet Logic Pro X. För antal solotakter, tempo, klingande tonart och tonart för tenorsaxofon se tabell som inleder varje analys. Vidare analyseras alla solon utifrån uppbyggnad, hur fraser spelas och huruvida jag inom tonarten spelar andra toner eller speciella musikaliska effekter och uttryck (som growl, drill, legato osv). Analysen av ljudinspelade solon sker låt för låt och inleds med jazzlåtarna. De musikstycken som är utgångspunkt för respektive låt redovisas med låttitel och kompo-sitör i Bilaga 1. Jazzlåtarna Jazzsolo 1: Antal solotakter Tempo Klingande tonart Tonart för tenorsaxofon 64 160 bpm C dur D dur
En snabb fras med åttondelstrioler spelas som en pick up in till solots start. De första tolv solotakterna består av korta fraser tätt inpå varandra. Den första delen fortgår såle-des i samma stil. Alla fraser har medelhög dynamik, och även om någon längre ton och någon enstaka triol hörs, är majoriteten av tonerna åttondelar. Även om en del av åtton-delarna har ett swingfraserat sound är de flesta ofta rakt spelade.
Efter tretton takter upprepas en fallande snabb fras flera gånger. I takt femton hörs en tydlig drill. Dessa båda effekter påvisar att något nytt och energifyllt i solot är på väg att hända.
I takt sexton byggs dynamiken upp än mer, och solot leds in till b-delen i ett ljust saxo-fonregister med hög pitch. Under b-delen, som kommer i den sjuttonde takten, spelas i fyra takter några ljusa mer utdragna rytmiserade toner.
Efter b-delen kommer åter en a-del där solot avtar lite i energi, och låter relativt likt den första a-delen. Dock hörs lite mer musikaliska idéer här, exempelvis en rytmisk idé mel-lan trummor och saxofon i takterna tjugosju och tjugoåtta. Spår från låtens melodi hörs i solot.
När formen börjar om går det att höra att det i denna vända spelas fler toner som inte hör tonarten till. Här iakttas att growl läggs in som musikalisk effekt. Mer varierat spel hörs i solots andra del. Rytmiken är mer varierad med snabbare notvärden än tidigare. Detta följs av att toner med hög dynamik i lågt register tydligt markeras. Spår av trio-lerna finns dock fortfarande kvar, och solots grundspråk är fortfarande bestående av åttondelar.
Mot slutet av solot lugnar solospelet ner sig, d.v.s. avtar i styrka. Avslutet hörs svagt men ändå tydligt då det direkt avses övergå till nästa solist.
Stundvis spelas toner som inte är inom låtens ursprungstonart spelas. Dock följs solot överlag alltid av de utsatta ackorden. Det kan beskrivas som att när en ton som inte är i låtens tonart spelas, hör denna ton istället till en färgning av det stundande ackordet. Ett tydligt exempel är när ackordets sänkta kvint spelas i takt tre.
Jazzsolo 2: Antal Solotakter Tempo Klingande tonart Tonart för tenorsaxofon 64 150 bpm C dur D dur
Jag spelar en pick up till solot bestående av en triol följt av åttondelar. Solot börjar lugnt med pauser emellan fraserna. Toner ändras allteftersom att ackorden ändras. Majorite-ten av tonerna ligger i Majorite-tenorsaxofonens mellanregister. Men ibland spelas en riktigt låg ton, trioler eller samma ton upprepade gånger, men då med ett extra tydligt rytmiskt motiv. Det blir en markant förändring i solosoundet när dessa olika inslag kommer in och bryter åttondelsmönstret i mellanregistret. Vid inledningen av solots b-del (takt femton-sjutton) hörs det tydligt att en ny del kommer. Här spelas plötsligt upprepade gånger många snabba fallande toner för att sedan landa på ett långt growlande sound i två takter som uppbyggande effekt. Detta efterföljs av rytmer som är betydligt mer ”out” än tidigare, samt toner som håller sig inom ackordets färgningar men som hoppar mycket mellan saxofonens olika register.
Vid solots mitt upprepas solovändan. Här är nu energin, under ca åtta takter som allra högst. Detta är solots höjdpunkt. Jag iakttar nu rytmiska likheter mellan saxofonens fraser och trummornas slag. Även här spelas många trioler och utöver mellanregistret kommer det här och var antingen en mycket låg eller mycket hög ton, vilket gör det musikaliska uttrycket intressant. Fokus ligger nu mer på tonhöjdens betydelse än att spela utanför tonarten.
Några takter innan den kommande b-delen är det den här gången inte en lika tydlig uppbyggnad som till tidigare b-del. Solot är här förhållandevis avskalat. Men det fram-går ändå tydligt när b-delen kommer. Rytmerna och tonmaterialet fortsätter i samma stil men dynamiken har nu höjts betydligt.
De sista åtta takterna är dock inte lika intensiva och svag dynamik. Solot avslutas tyd-ligt markerat med en lång drill i låg volym.
Överlag används growl ofta i solot som en musikalisk ljudeffekt. Jazzsolo 3: Antal solotakter Tempo Klingande tonart Tonart för Tenorsaxofon 64 130 bpm C moll D moll
En pick up bestående av åttondelar och en drill spelas in mot solots start. Snart därefter hörs ännu en drill. En del fraser har i korta stunder inslag av toner som kan beskrivas ligga något utanför den aktuella tonarten. Allt spelas med medellåg dynamik.
Efter åtta takter ökar intensiteten i det musikaliska uttrycket. Höga toner spelas med stark volym. Jag noterar att dessa toner hela tiden blandas med drillar och riktigt låga markerade toner.
Cirka en fjärdedel in i solot kommer ett parti, på ungefär sexton takter, som fokuserar mer på att göra själva rytmerna intressanta än tonerna som här är ”mitt i prick” enligt tonarten.
Vid solots mitt fortsätter musiken med ungefär samma energi och frasidéer som tidi-gare. Det är först vid de sista sexton takterna av solot som höjdpunkten kommer och energin är maximal. Det uppmärksammas tydligt då exempelvis ett antal högt pitchade flageolettoner spelas här.
Solot har ett lugnt avslut med upprepade åttondelsfaser som inbördes har i samma stil. Den sista frasen är en skala stigande i tonhöjd men sjunkande i dynamik. Solot avslutas med låg energi då även hela låten slutar här.
Det analyserade solot innehåller således ett tema med många drillar som ständigt åter-kommer. Det markeras också tydligt när nya solodelar åter-kommer.
Poplåtarna Popsolo 1: Antal solotakter Tempo Klingande tonart Tonart för tenorsaxofon 13 76 bpm G dur A dur
Den första delen av Popsolo 1 inleds försiktigt med en kort fras bestående av ackordsto-ner. Inledningsfrasen följs av en lika lång fras som svar. Även denna består av ackords-toner. En tredje fras av samma längd kommer med ytterligare ett svar. Fraserna består av åttondelstoner som blandas med långa toner och några enstaka åttondelstrioler.
I den fjärde frasen börjar solot byggas upp. Denna fras är längre än de tre föregående. Dynamiken ökar och en ton med hög tonhöjd spelas, vilket bidrar till uppbyggnaden. Alla toner spelas inom den angivna tonarten. Legato är en effekt som används i solot och ger ett mjukt helhetssound.
Två tredjedelar in i solot spelas en lång, hög ton med stark dynamik. Detta framstår som en stark höjdpunkt i solot, i motsats till alla föregående fraser som spelats mycket för-siktigt och med mjuk klang. Efter höjdpunkten följer ett något lugnare svar på den starka föregående tonen. Svaret spelas med stark dynamik men i ett lägre tonregister. Sedan avtar dynamiken något men volymen är fortfarande starkare än ursprungsvoly-men, vilket ger mer uttryck i spelet.
Avslutningsvis spelas fraser som är lugna, likt solots inledning. Men några toner är nu starkare än de andra och en sorts dynamisk attack upprepas som en tydlig hint om att solot närmar sig sitt slut, för att en ny del i låten ska inledas.
Överlag kan solot i popballaden beskrivas som lugnt. Tonerna är anpassade till ackor-den, det är sparsmakat och det är sällan något som sticker ut.
Popsolo 2: Antal solotakter Tempo Klingande tonart Tonart för tenorsaxofon 16 (+ 16
tillsam-mans med sång) 90 bpm G moll A moll
Solot startar kraftfullt med mycket attityd. Det inleds med en upptakt på sju åttondelsto-ner nedifrån lågt register och fortsätter uppåt för att landa på en lång och tydlig ackord-ston. Tonen C som är tersen i ackordet hålls med stark dynamik ut i hela en och en halv takt. Detta markerar ett uttryck av säkerhet i spelet. Den långa tonen följs av några kor-tare fraser inom tonarten. Nu är dynamiken något svagare men fortfarande stark med mycket attityd. Några drillar hörs. Blandat med drillarna upprepas samma skaltoner med tydlig attack. Alla fraser är korta och fokus ligger på att just spela med mycket attack inom tonarten.
Mot mitten av solot hörs det ett tydligt growl. Detta kan beskrivas som effektfullt och är de första sexton takternas höjdpunkt. Den verkliga höjdpunkten inträffar dock efter de sexton takterna då saxofonen spelar sin hittills högsta ton, samtidigt som sången kom-mer in i solot. Den höga saxofontonen ligger kvar i hela tre takter för att sedan snabbt avsluta frasen med en något ännu högre flageoletton. Ytterligare några höga och långa flageolettoner spelas vilket behåller intrycket av hög energi. Det energifyllda partiet följs av några kortare saxofonfraser med tydlig attack och flera drillar. Saxofondynami-ken sänks mer och mer ju närmare soloslutet kommer.
Hela solot har spelats inom tonarten, med toner som fokuserat på pentaskalan. Trots att alla toner varit ”mitt i prick” uttrycker solot hög energi tack vare alla effekter som dril-lar, growl, attack och starka ljusa långa toner.
Popsolo 3: Antal solotakter Tempo Klingande tonart Tonart för tenorsaxofon 7 102 bpm G moll A moll
En kort upptakt in till solot spelas. Effekten growl hörs i stort sett i hela solot. De enda tonerna som används är a-mollpentaskalans toner, d.v.s. helt enligt tonarten. Det är svårt att se en tydlig höjdpunkt i solot då alla musikaliska ideér ska hinnas med på kort tid. Hela solot har mycket energi. En viss fras som faller i tonhöjd upprepas ständigt, dock med lite variation. Upprepningen uttrycker tydligt idétänk och mening. Den fallande frasen varvas med långa growltoner.
Dynamiken och attacken är densamma hela solot igenom d.v.s. stark och tydlig. Avslut-ningsvis spelas drillar utan growl. Mot slutet blir det aningen mindre growl, vilket kan beskrivas som en finare upplösning av ett solo som varit kraftfullt hela vägen.
Resultatanalys och tolkning
Analysen av mitt saxofonsound i jazz- respektive popsolon har genomförts med hjälp av musikprogrammet Logic Pro X för att få struktur och en viss objektivitet. Ljudinspel-ningar gav mig en fysisk möjlighet att observera.
Solospel relaterat till jazz- respektive popgenre
Nedan följer en resultatanalys av mina solon relaterat till vardera genren jazz och pop. Analysen följs av en sammanfattande tolkning.
Mitt solospel relaterat till jazzgenre
Gällande sololängd följer jag normen inom alla tre jazzlåtarna då ett jazzsolo består av att man om och om igen spelar på låtens melodiform som ofta innefattar 32 takter (jfr Hjortek & Johansson, 2013). Det betyder således att jag spelar solona som det förväntas av en jazzmusiker.
På vissa ställen i mina jazzsolon spelar jag toner utanför låtens tonart. Exempelvis sker detta redan i takt tre i Jazzsolo 1 när tonen bess spelas. Tonen är det liggande ackordet E7(b5)s femte ton, d.v.s. den tonen ingår inte i D-dur som är låtens tonart. Den här to-nen är ”mitt i prick” inom ackordet, eftersom man inom jazz ofta kan spela vilken ton som helst på vilket ackord som helt samt spela toner som inte hör till låtens ursprung-liga tonart (jfr King, 2000, Machin, 2013). Men hade samma ton spelats i något av pop-solona skulle det sticka ut betydligt mer, då stilen på ackorden i de låtarna inte har såd-ana färgningar.
Typiskt för att spela jazzsolon är att jag följer musikerna och musikerna följer mig. Som i Jazzsolo 2 när jag särskilt lägger märke till hur saxofonen och trummorna följer varandra.
Inom jazz iakttar jag att det förekommer upprepningar i solospelet. I Jazzsolo 2 noterar jag att jag på ett ställe spelar fallande upprepade fraser. I Jazzsolo 3 är åttondelsfraserna i samma stil med drillar som återkommer.
Överlag tolkar jag det som att alla tre jazzsolona har en viss karaktär av pop. Då jag håller mig mycket inom tonarten och sällan spelar swingfraserade toner.
Mitt solospel relaterat till popgenre
I mina saxofonsolon iakttar jag att jag som saxofonspelande jazzmusiker tenderar att frångå stereotypier avseende popmusik. Saxofonen förknippas starkt med ordet jazz och saxofonsolon är inte alls lika betydande i pop och rock. Popsolon är mer som ett mel-lanspel än låtens huvudfokus eftersom musikern vanligen bara spelar solo under cirka åtta takter (jfr King. 2000, Hjortek & Johansson, 2013).
Popsolo 1 fungerar visserligen som ett popsolo i meningen mellanspel, men är ändå på gränsen till för långt för att vara typiskt för pop. Popsolo 2 skulle enligt forskarnas reso-nemang klassas som att jag tar alldeles för mycket utrymme för att passa in i popgenren. Det är endast under Popsolo 3 som jag följer stereotypen helt, d.v.s. solot verkar i sju takter.
Vad jag däremot alltid följer enligt popnormer är att ett popsolo vanligen är uppbyggt av endast en skala/tonart (jfr Machin, 2013). Mitt dilemma som jazzmusiker är att jag vill spela stilenligt den genre jag för tillfället utövar, vilket innebär att jag trots mina mer avancerade musikkunskaper väljer att hålla mig till det lätta soundet och formerna som jag vet kommer att låta bra inom popgenren. Jag följer således Machins beskriv-ning av en popmusikers musiksound så långt, men instämmer inte i hans tillägg att när en popmusiker gör ett sådant val handlar det om att musikern har liten kunskap om to-nerna emellan låtens skala.
Att jag följer tonarten gör att mina solon, enligt min uppfattning och strävan, låter som typiska popsolon även om de går utanför normen för hur långt ett solo ska vara.
Sammanfattande tolkning
Inom min musikutbildning och i mitt musikutövande har jag förkunskaper om melodik, harmonik, rytmik, formuppbyggnad, instrumentering, sound och text samt vad som för-väntas i en viss stil eller genre (jfr Lilliestam, 2009). Alla jazzsolon är i antal takter mycket längre än de solon jag spelade i poplåtarna, till och med längre än de popsolon som kan betraktas som ”långa”.
Jazzen fokuserar mycket på ackordsfärgningar, vilket jag ser avspeglingar av i mina jazzsolon. Under jazzsolon får jag ju ofta spela vilken ton som helst även utanför tonar-ten (jfr King, 2000). Inom de analyserade jazzsolona väljer jag dock mestadels, med några avvikningar då och då, att inte gå utanför notbildens direktiv. Det innebär ändå att jag spelar de toner jag vill. Inom pop är det däremot viktigt att spela inom låtens tonart, vilket jag håller mig till i solona.
Sammanfattningsvis har jag i musikanalysen av mina solon funnit att jag omedvetet oftast spelat mina solon i den längd som är typisk för respektive genre, vilket antyder
olikheterna i jazz och popsolon. Olika sätt att analysera genrerna fick jag erfara direkt. Under en första genomlyssning av mina solon inom pop upptäckte jag initialt att de var så korta att de knappt gick att göra en musikanalys av. Insikten slog mig att det är just det som karaktäriserar popsolon.
Med den erfarenheten är det förståeligt att mina solon i de olika genrerna är olika kon-struerade eftersom det inte finns tid att bygga upp ett popsolo på samma vis som i jazz. I pop med endast färre takter fann jag inte ens möjlighet att benämna solots olika delar A och B, vilket jag kunde göra i jazzanalysen. I den senare kunde exempelvis fortsätt-ningsdelen (B) fortsätta i samma spelstil med samma tonförråd som del A genom att jag spelade åttondelstoner i A och fortsatte på samma sätt i del B. Men ändå kunde en ny del skönjas i solot då jag och de andra musikerna spelar andra ackord. I popanalysen däremot framstod mina solon sammanhängande i en enda del. Nu i efterhand upplever jag att jag gärna skulle vilja få in i jazzsolona att det också faktiskt byggs upp som en helhet istället för olika delar. Men liknande motsatt insikt är att få in uppbyggnaden i pop så att solon där blir mer varierande.
Solospel relaterat till mitt musikaliska uttryck
Nedan följer en resultatanalys av hur mitt musikaliska uttryck identifieras relaterat till vardera genren jazz och pop. Analysen följs av en sammanfattande tolkning.
Mitt musikaliska uttryck relaterat till jazz
Under mina jazzsolon använder jag mig av growl som en ljudeffekt, något som jag ur-sprungligen tänkt enbart hör pop och rock till. Mixen av musik i mitt personliga uttryck tycks spela in. Jag spelar ofta i båda genrerna och kan här tolka det som att delar från popgenren omedvetet influerar mina jazzsolon. Tolkningen stöds av tidigare forskning som berör hur olika musikgenrer påverkar varandra genom att musiker experimenterar inom en genre eller att man växlar mellan olika roller i sitt musikutövande eller att helt enkelt olika trender i musiken påverkar (jfr Hanspers, 2011, Jonsson, 2019, Lilliestam, 2009).
Jag håller mig alltid till det jag uppfattar som genretypiskt när solot inleds. Då melodi-temat i jazzlåtarna tar slut, cirka två takter innan det är dags för saxofonsolo, är det ty-piskt för mig och mitt uttryck att spela upptakter in till varje solo.
Mitt uttryck i jazz kan identifieras som relativt poppigt. Med det menar jag för det första att jag ofta inte går utanför jazzens tonart. För det andra spelar jag visserligen ibland mina toner med swingfrasering, men mestadels är tonerna raka, vilket gör att det musi-kaliska uttrycket i jazz får ett poppaktigt sound.
Som tidigare nämnts använder jag mig av growl, som jag egentligen bedömer tillhöra popmusik, i mitt jazzsolospel, vilket utmärker min musikaliska identitet som saxofonist. Det hör särskilt tydligt i Jazzsolo 1 och 2. Att spela fallande snabba fraser som i jazz-solo 2 och drillar som i jazzjazz-solo 3 är andra exempel på något som återkommer i mina analyserade solon.
Jag har också lagt märke till att jag ofta håller mig på en likvärdig nivå under alla solon. Med det menar jag att även om jag har nya idéer under solots gång, upplevs solona ha få
variationer för att jag ofta håller mig till samma sorts notvärden och skaltoner. Däremot varierar jag ofta soundet genom att jag lägger mig i ett extra högt eller extra lågt saxo-fonregister, d.v.s. personligen fokuserar jag ofta på tonhöjden för att få önskade effek-ter. Detta markerar mitt musikaliska språk och hur jag spelar för att berätta min person-liga historia i mina solon (jfr Berliner, 1994).
Mitt musikaliska uttryck relaterat till pop
Jag upplevde det lättare att analysera mina popsolon än mina jazzsolon. Alla effekter jag använder mig av ger ett eget uttryck, och jag iakttar fler personliga idéer som visar mitt uttryck inom poppen.
Under Popsolo 2 ”solar” jag exempelvis längre än vad som kanske är ”normalt” i en poplåt, men fortfarande är solot kortare än i jazz (jfr Hjortek & Johansson, 2013). Ef-tersom detta solo är från min egen komposition kan det tolkas som att jag även i mina popsolon använder mig av mina kunskaper inom jazzen, d.v.s. att spela längre solon. I Popsolo 3, där jag är medkompositör, improviserar jag saxofonsolot på en förbestämd tonart. Här valde jag att uttrycka solot kort och kraftfullt istället för att använda tid till uppbyggnad. Dock tolkar jag det som att jag ändå på den korta stunden, sju takters solo, hinner visa vilket sorts personligt uttryck jag har. Exempelvis använder jag mig mycket av growl både i detta solo och i popsolo 2.
Popsolo 1 däremot är en ballad. Här noteras ett lugnare uttryck i spelet. Att jag spelar tonerna legato ger ett fint och mjukt sound.
Sammanfattande tolkning
Överlag ser jag tydligt att jag med hjälp av mina musikaliska kunskaper och erfarenhet-er har skapat mitt eget musikaliska uttryck som avspeglas i både jazz och pop. Det be-tyder att jag ser många likheter i mitt musikaliska språk i de båda genrerna. För att illu-strera resonemanget vill jag nämna Popsolo 2 som exempel. Solot är relativt ”aggres-sivt” spelat i tonattacken. Även om det är hårdare spel i det solot än i jazzlåtarna är här ändå attityden och uppbygnadstiden mot höjdpunkten densamma. Karaktäristiskt för mitt saxofonspel är att jag då ofta spelar fallande snabba upprepade toner in till en ny del. Growl hörs ofta i analysen av båda genrerna.
Alla solon i respektive genrer, utom Popsolo 1, har solo pick ups. Mitt intryck är att dessa upptakter är det mest förekommande sättet för alla musiker att inleda ett solo. Att redan i solots inledning spela på samma vis belyser i det här fallet något av vad som påverkat och markerat mitt uttryck i mitt solospel.
Med tiden experimenteras det alltmer inom en genre, vilket kan utjämna skillnader mel-lan genrer (Jonsson, 2019). Resonemanget belyser varför jag som saxofonist inte alltid spelar det ur forskningssynpunkt genrekorrekta tonerna i mina solon. Jag spelar en del avvikelser vilket kan tolkas som att jag själv vill kunna tillämpa min jazzutbildning. En alternativ tolkning är min önskan att få spela jazz när jag i själva verket spelar pop. Popmusiken influerar också omedvetet mitt jazzuttryck när jag exempelvis spelar en-klare popskalor under ett jazzsolo eftersom jag lyssnar mycket på popmusik i vardagen.
Det som Machin (2013) beskriver nämligen att höga toner ger hög energi och låga toner ger låg energi är enligt min uppfattning inte överförbart till all musik. I motsats till hans förklaring spelar jag ju låga toner i mina solon ibland just för att jag vill komma åt ef-fekten av att något annorlunda med stark volym händer i solot, vilket i sin tur resulterat i hög energi i mitt spel.
Sammanfattningsvis har det varit en ögonöppnare att popsolona har känts lättare att analysera än mina solon i jazz. Detta beror på att jag är mer van att uppträda på scenen inom popgenren och därför låter det jag gör i dessa solon mer uttrycksfullt och person-ligt.
Diskussion
Syftet med studien var att få förståelse för huruvida mitt saxofonsound skiljer sig avse-ende solospel och musikaliskt uttryck, i jazz- respektive popgenren. Jag hade ju mött en publik som sammanblandade genrerna och tyckte mina poplåtar lät som jazz. Den erfa-renheten fick styra mitt val av ämne för denna uppsats.
Det är inte oproblematiskt att studera sitt eget solospel och försöka se sin musikaliska identitet som musiker. I denna kvalitativa studie är jag medveten om min subjektivitet. Omedvetet influeras jag av att musicera i olika situationer som jag studerar eller arbetar i. Det gäller teoretiska studier, omgivningens syn på mig när jag spelar jazz eller pop på en scen samt mina studier av andra musikers solon. Min förförståelse (Ödman, 2016), har således påverkat mina tolkningar av musikanalysen. Min tidigare ambition och mitt dilemma har varit att spela stilenligt och försöka passa in i genren. Men nya förståelser genom musikanalysen visar också att jag avviker från stereotypierna för att få mitt eget musiksound. Poppig jazz eller jazzig pop känns som en beskrivning av mitt musikutö-vande i och utanför Musikhögskolan.
Musikaliskt uttryck i olika perspektiv
I de tre solona inom vardera jazz och pop hör jag skillnader i mitt saxofonsound. Men likheterna är också många. Jag är ju den musiker jag är, alltså inte en genre, vilket gjort att det inneburit vissa svårigheter att särskilja mitt musikaliska uttryck i jazz respektive pop. Det gör att mina tolkningar av musikalisk genretillhörighet och uttryck med hjälp av olika musikteoretiska verktyg som melodik, harmonik, rytmik, formuppbyggnad och sound (jfr Lilliestam, 2009) i den följande sammanfattande diskussionen behöver vävas samman till en helhet.
I mina solon har jag funnit att jag ofta spelar i den längd som är typiskt för respektive genre genom att upprepade gånger spela på jazzlåtens melodiform, medan popsolona är betydligt kortare (jfr Hjortek & Johansson, 2013). Jag följer således ofta det som för-väntas av en jazz- eller popmusiker enligt hur många takter ett solo vanligen spelas. Men i båda genrernas solon gör jag dock avvikelser från dessa normer genom att spela ”jazzens längd” men med ”poppens tonförråd”. Observationen kan tolkas som att jag, inom ett långt solo, ger mig själv mer utrymme att bygga upp mina idéer. Det råder olika åsikter om detta inom genren, men mitt val att spela ett så långt solo i en poplåt
kan här tolkas som mitt sätt att hinna visa mitt personliga uttryck och det jag vill berätta i musiken (jfr Berliner, 1994). Vad gäller mitt tonförråd inom jazzmusiken avspeglas ackordsfärgningar i mina solon. Dock väljer jag mestadels att inte gå utanför notbildens direktiv. Det är helt accepterat att spela vilken ton/färgning som helst på vilket ackord som helst för att skapa intressanta rörelser i musiken. Som popsolist spelar jag däremot endast skaltoner enligt låtens tonart (jfr King, 2000, Machin, 2013).
Avseende solouppbyggnad upptäckte jag under musikanalysens första fas att mina solon inom pop var så korta att de knappt gick att analysera. Insikten slog mig att det är just det som karaktäriserar popsolon. Det blev tydligt att mina solon i de olika genrerna är olika konstruerade eftersom det inte finns tid att bygga upp ett popsolo på samma vis som i jazz. En annan iakttagelse är att jag ofta bygger upp mina jazzsolon med en lug-nare inledning följt av en höjdpunkt runt solots mitt. Med korta popsolons förutsätt-ningar kan man fråga sig om det omedelbart ska vara ”fullt ös” för att ett solo ska tilltala en lyssnare. Balladen (Popsolo 1) har däremot i sekunder och takter rimligtvis utrymme för att spela tekniskt komplicerade varianter, vilket i min mening inte passar in. Reso-nemanget gör att jag nu i efterhand upplever att jag i framtida musicerande skulle vilja få in i mina jazzsolon, precis som i mina popsolon, att de byggs upp som en helhet istäl-let för olika delar. Men liknande motsatt insikt är att skapa samma stegvisa uppbyggnad i pop så att solon där ska bli mer varierande som i jazz.
Med mina musikaliska kunskaper och erfarenheter har jag således skapat mitt eget mu-sikaliska uttryck som avspeglas i både jazz och pop. Det handlar ju inte bara om teknik utan om interpretation och kreativitet samt känslan av fysisk frihet när samspelet mellan mig och saxofonen fungerar (jfr Berliner, 1994, Brenner & Strand, 2013). Vid studien av mitt saxofonsound har jag funnit att mitt uttryckssätt kan identifieras som att jag mestadels spelar raka åttondelar oavsett genre. Karaktäristiskt för mitt saxofonspel är också är att jag ofta spelar fallande snabba upprepade toner in till en ny del. Growl som effekt hörs ofta i analysen av båda genrerna, vilket är typiskt för mig men inte alltid typiskt för genren. Tilläggas bör att jag i de flesta av mina solon i båda genrerna har solo pick ups, där jag redan i upptakten får markera mitt uttryck.
Ovanstående reflektioner kring poppig jazz eller jazzig pop kan också förklara varför publik, som jag beskrivit inledningsvis, uppfattat mina popsolon som jazz under mitt framträdande på en julshow. Med tiden experimenteras det alltmer inom en genre, vilket kan utjämna skillnader mellan genrer (Jonsson, 2019). Uttalandet handlar visserligen om längre tid, tidsepoker, men jag ser ändå det som stöd i resonemanget om varför jag som saxofonist inte alltid spelar det ur forskningssynpunkt genrekorrekta tonerna i mina solon. Avvikelserna kan tolkas som att jag själv vill kunna tillämpa min jazzutbildning, och min önskan att få spela jazz när jag i själva verket spelar pop. En alternativ tolkning är att popmusiken omedvetet influerar mitt jazzuttryck när jag exempelvis spelar en-klare popskalor under ett jazzsolo, eftersom jag lyssnar mycket på popmusik i vardagen och utövar den på scenen.
Jazzmusiken ger utrymme för att skapa nya sound musikerna emellan. I jazz följer jag musikerna och musikerna följer mig. I pop däremot spelar jag mest min egen låt i låten och de andra musikerna gör likadant. Kan jag tolka det så att pop i min version är mer mekanisk och opersonlig? En alternativ tolkning kan vara att popmusiken blir mer per-sonlig och kreativ just för att jag inte förhåller mig till någon annan musiker.
Saxofonsolon och musikaliskt uttryck i nutid och framtidsperspektiv
Mina förkunskaper har varit både berikande och hämmande i min studie. Styrkan är att jag har haft mina egna erfarenheter som utgångspunkt vid tolkningarna och svagheten har varit att jag inte har några musikkollegors synpunkter att tillgå vid analys av mitt eget sound. I en övergripande diskussion av mitt saxofonsound relaterat till solospel och musikaliskt uttryck förvånar det mig kanske mest att det jazziga låter poppigt. Min för-utfattade mening, då jag är utbildad inom jazz, var att mina popsolon skulle låta som jazz. Att jag får fler personliga idéer i pop hade jag inte räknat med. Jag trodde inte att jag skulle finna någon skillnad i det avseendet mellan genrerna. Denna insikt har för-ändrat min tidigare uppfattning betydligt. Min tolkning är att jag lyssnar ju så ofta på pop så jag iakttar nu att det snarare är jazzen som inspirerats av pop, alltså låter poppig. För att få utöva musik och samtidigt finansiera mina studier har jag arbetat som frilans-musiker på helger och ledigheter, och det är inom pop- och rockkulturen det funnits jobb. Intressant är här att det finns ett ekonomiskt perspektiv av tolkningen, för att gen-rer har olika förutsättningar (jfr Jonsson, 2019). Resonemanget kan förklara varför jag har ett solospel som jag uppfattar som bekvämare i popmusik. Jag har ju större vana att spela på en popscen. Karaktäristiskt för mig är att jag gradvis anpassar mig till den rå-dande arbetsmarknaden. Utrymmet i olika medier är också en aspekt som omedvetet påverkar situationen.
Det faktum att jag är en kvinnlig jazzmusiker och saxofonist inverkar mer än jag tidi-gare anat (jfr Björk, 2012). Balansen mellan omgivningens förväntningar på kvinnliga musiker och min uppfattning av mig som saxofonist kan ibland distrahera framförandet och musiksoundet. Fördomen framställer manligt kraftfulla saxofonister (jfr Hanspers, 2011) och kvinnor som duktiga och vill göra rätt. Min ytterliga alternativa tolkning kan formuleras som en fråga. Kan det omedvetet vara orsaken till att jag håller mig inom tonarten oftare än jag gör avvikelser inom mina saxofonsolon?
Intressant som framtida forskning, som en konsekvens av denna begränsade undersök-ning, är att studera närmare hur jag ställer mig till att vara utbildad jazzmusiker och verka på popscenen och finna harmoni i mina olika musikvärldar? Lever jag som jag blivit lärd, i utbildningen och i frilanslivet? Tankarna har sin upprinnelse i att denna presenterade studie har fått ändrade förutsättningar under resans gång. Min ursprungliga plan var att undersöka mitt musikaliska uttryck under scenframträdanden. Men coro-naepidemin stoppade inplanerade gig.
En anknytande forskningsfråga är om kroppens rörelse har betydelse i solospelet och dess uttryck. Jag har endast analyserat ljud i föreliggande analys, men ändå antytt mitt rörliga scensprak i inledandningsvideon från julshowen. Kanske är det så att man inom pop rör på sig mer och därmed känner större frihet än i jazz där man ofta står stilla med ett notblad framför sig. Eller är det så att spelmöjligheterna begränsas då fokus också ligger på att ha ett bra och rörligt scenspråk och att Machins (2013) beskrivning då skulle stämma, att det är vanligast att hålla sig till endast en skala inom populärmusik? Mina resultat kan förhoppningsvis vara intressanta även för andra musiker på väg från musikstudier ut i arbetslivet. Speciellt för musiker som jag, med en fot i båda musik-världarna jazz och pop. Även om jag spelar i en viss genre så behöver jag inte vara
bun-den av genren. En musiker har ju ett eget sound med en egen berättelse. Det har känts meningsfullt för min egen musikaliska utveckling och min arbetssituation på scenen att få ytterligare förståelse för att mitt musikaliska uttryck i båda genrerna berikar varandra. Mitt personliga spel kan platsa och accepteras inom både jazz- och popmusik.
Referenslista:
Alvehus, Johan (2019) Skriva uppsats med kvalitativ metod, en handbok. Stockholm: Liber AB
Berliner, Paul F. (1994) Thinking in Jazz, the Infinite Art of Improvisation. Chicago: University of Chicago Press
Björk, Cecilia (2012) Claiming Space. Discourses on Gender, Popular Music and Scool Change. Gothenburg: University of Gothenburg.
Bjørndal, Cato R. P. (2018) Det värderande ögat- Observation, utvärdering och utveckl-ing i undervisnutveckl-ing och handlednutveckl-ing. Stockholm: Liber AB
Brenner, Brenda, & Strand, Katherine. (2013). A Case Study of Teaching Musical Ex-pression to Young Performers. Journal of Research in Music Education, 61, (1), 80–96. Finnegan, Ruth (1989) The hidden musicians, Music-making in an English town, Cam-bridge
Gadamer, Hans-Georg (2013) Truth and Method. London: Bloomsbury Academic Gårdare, Stewe (1992) Musikoteket, handboken. Malmö: Kristianstads Boktryckeri AB Hanspers, Erik (2011) Vad formar det musikaliska uttrycket. L3 uppsats. Stockholm: Kungliga Musikhögskolan i Stockholm.
Hjorteh, Hans & Johansson KG (2013) Arrboken, Arrangering i pop & rockstil. Stock-holm: Notfabriken
Jonsson, Charlotte (2019) Vad kännetecknar en genre? En jämförande analys av jazz-rock, bebop och progressiv rock. Kandidatuppsats, Högskolan Dalarna Ljud - och mu-sikproduktion.
King, Jonny (2000) Jazz, att lyssna och förstå. Uddevalla: Mediaprint AB
Lilliestam, Lars. (2009). Musikliv, vad människor gör med musik -och musik med människor (2. rev. Uppl). Göteborg: Ejeby.
Machin, David (2013) Analysing popular musik. Image, sound, text. London: SAGE Publications Ltd
Nachmanovitch, Stephen (2010) Spela fritt, improvisation i liv och konst. Göteborg: Bo Ejeby Förlag
Ödman, Per-Johan (2016) Tolkning förståelse vetande. Hermeneutik i teori och praktik. Lund: Studentlitteratur.
Öman, Sven (2018) Det är ju samma instrument –eller? En Hermeneutisk studie av olika saxofonstorlekar i ensemble. Självständigt arbete på grundnivå, 15 hp Musiklärar-programmet, Musikhögskolan Ingesund
https://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/l%C3%A5ng/improvisation (hämtad 13
april 2020)
Bilaga 1.
Låttitlar och kompositörer
Jazzsolo 1 Låttitel:
Take the ”A” Train
Kompositör: Billy Strayhorn Jazzsolo 2 Låttitel: All of Me Kompositör: Seymour Simons Gerald Marks Jazzsolo 3 Låttitel:
Blue Bossa Kompositör: Kenny Dorham
Popsolo 1 Låttitel: The Light Kompositör: Mathilda Wahlstedt Popsolo 2 Låttitel: Passive Eel Kompositör: Lovisa Parszyk Popsolo 3 Låttitel: Sonny Kompositör:
Eli Cisneros Setterwall Sam Alaish Sebastian Öster Hampus Larsson Erik Lyding Lovisa Parszyk Janis Millers
