Samlaren
Tidskrift för forskning om
svensk och annan nordisk litteratur
Årgång 139 2018
I distribution:
Eddy.se
Berkeley: Linda Rugg Göteborg: Lisbeth Larsson Köpenhamn: Johnny Kondrup
Lund: Erik Hedling, Eva Hættner Aurelius München: Annegret Heitmann
Oslo: Elisabeth Oxfeldt
Stockholm: Anders Cullhed, Anders Olsson, Boel Westin Tartu: Daniel Sävborg
Uppsala: Torsten Pettersson, Johan Svedjedal Zürich: Klaus Müller-Wille
Åbo: Claes Ahlund
Redaktörer: Jon Viklund (uppsatser) och Sigrid Schottenius Cullhed (recensioner) Biträdande redaktör: Niclas Johansson och Camilla Wallin Bergström
Inlagans typografi: Anders Svedin Utgiven med stöd av Vetenskapsrådet
Bidrag till Samlaren insändes digitalt i ordbehandlingsprogrammet Word till info@svelitt.se. Konsultera skribentinstruktionerna på sällskapets hemsida innan du skickar in. Sista inläm-ningsdatum för uppsatser till nästa årgång av Samlaren är 15 juni 2019 och för recensioner 1 sep-tember 2019. Samlaren publiceras även digitalt, varför den som sänder in material till Samlaren därmed anses medge digital publicering. Den digitala utgåvan nås på: http://www.svelitt.se/ samlaren/index.html. Sällskapet avser att kontinuerligt tillgängliggöra även äldre årgångar av tidskriften.
Svenska Litteratursällskapet tackar de personer som under det senaste året ställt sig till för-fogande som bedömare av inkomna manuskript.
Svenska Litteratursällskapet PG: 5367–8.
Svenska Litteratursällskapets hemsida kan nås via adressen www.svelitt.se. isbn 978–91–87666–38–4
issn 0348–6133 Printed in Lithuania by Balto print, Vilnius 2019
248 · Recensioner av doktorsavhandlingar
Admittedly, my questions are thorough and maybe even tough because the thesis is so very sug-gestive. Resisting easy reductions of animal char-acters to mere metaphor, Hübben advances the insights of human-animal studies scholarship in children’s literature by asking how nonhuman be-ings operate as animals in the Little Golden Books. As Hübben puts it in her conclusion, “children’s books can be simultaneously unorthodox and con-servative” (219), especially when it comes to repre-senting violence against animals, and these aspects might be seen as academically and politically inspi-rational: “These books provide models for interac-tions with animals and therefore I feel that when we read them, either in an academic context or with young readers, we owe it to the animals to take their presence seriously” (16). Her thorough knowledge of the Little Golden Books persuades me by and large to concur with many of her thoughtful spec-ulations.
Susan McHugh
Svante Landgraf, Fångenskap och flykt. Om frihets-temat i svensk barndomsskildring, reseskildring och science fiction decennierna kring 1970. Linköping
Studies in Arts and Science 699, Linköpings uni-versitet. Linköping 2016.
Avhandlingens mål er å studere ”[…] hur frihetens hinder och möjligheter skildras och diskuteras i svensk litteratur från sextiotalet och framåt” (9).
Frihet, intet mindre! Kan man tenke seg et større
tema? Finnes det noen deler av et menneskes liv som ikke kan ses på som en form for frihetsutøvelse eller mangel på frihet? Med en slik problemstilling har Svante Landgraf gitt seg selv en stor oppgave. La oss se hvordan han har løst den.
Selv om dette åpenbar er en monumental opp-gave, fortjener den også respekt: Hvorfor skal man
ikke gå til litteraturen for å undersøke opplevelsen
av frihet? Er det ikke nettopp naturlig å lese lit-teratur – utvilsomt en av de beste uttrykkene for menneskelig erfaring – for å finne ut hvordan fri-het oppleves, begrenses og utøves? Selv om andre vitenskaper og uttrykksformer (for eksempel filo-sofi, sosiologi, rettsvitenskap og statsvitenskap) kan bidra til å forstå deler av frihetsbegrepet, er vel sær-lig litteraturen en god kilde til å forstå en slik
grunn-leggende menneskelig erfaring, selv om det meto-disk er vanskelig. Her fortjener altså avhandlingen
og dens forfatter honnør: Ikke mange tør å gripe fatt i et slik stort og viktig tema. Spørsmålet om fri-het er et grunnleggende menneskelig spørsmål og det er viktig at vi – selv i Nordens rike og fredelige hjørne av verden – tar spørsmålet opp til vurdering. Avhandlingen er utarbeidet ved Linköpings Tema Q, Kultur och samhälle, ved Institusjonen for studier av samhällsutveckling och kultur – altså fra en forskningsenhet som har gjort tema-basert forskning til sitt program. I en tid hvor aka-demisk suksess synes å bli knyttet til stadig snevrere forskningsområder, er det oppmuntrende at litte-raturvitenskapen kan trekkes inn i utforskningen av større samfunnsutfordringer. Dette er også en avhandling som på godt og vondt ikke lar seg be-grense av tradisjoner og etablerte arbeidsformer, men fritt og ubundet nærmer seg et stort spørs-mål. Innledningsvis kan vi si at det utvilsomt er positivt at litteraturen kan brukes som inngang til frihetstematikken. Det er også en avhandling som er basert på en bred lesning og som gir reelle inn-sikter i viktige deler av den svenske litteraturen. Den peker også fremover og viser at andre store sosiale tema – som miljø, aldring, helse og sport – kan undersøkes gjennom litteraturen. Den har imidlertid også viktige metodiske og utvalgsmes-sige problemer som fortsatt er uløste. Dette skal vi se nærmere på etter hvert.
Avhandlingen har tre hoveddeler: Etter en inn-ledende redegjørelse for det forskningsmessige ut-gangspunktet, følger først en del som handler om
barndomsskildringer – med Jan Myrdal, Sun
Axels-son, P. C. Jersild, Sven Lindgren og Lars Gustafs-son som eksempler. Deretter følger en del om rei-seskildringer, med tekster av Lars Gustafsson, Sven
Lindqvist, Per Olof Sundman, Per Wästberg, Sara Lidman og Jan Myrdal. Deretter er det en del om
science fiction, med tekster av Lars Gustafsson, Sam
J. Lundwall og Peter Nilson. Til sist avsluttes av-handlingen med en oppsummering av funnene, men hvor det også trekkes inn en helt ny sjanger,
fremtidsstudier, det vil si sakprosatekster som
hand-ler om hvordan man tror framtiden kommer til å bli i Sverige.
For å gjennomføre denne dristige ambisjonen om å analysere frihetstemaet i litteraturen, har Landgraf nemlig valgt en analysemodell som for-søker å avgrense det svært uhåndterlige frihetsbe-grepet. For det første undersøker han tre sjangre som han mener er naturlig knyttet til ulike arkety-piske menneskelige erfaringer: For det første barn-domsskildringer, som jo ofte kan inneholde en
opp-dagelse av egen individualitet, frigjøring fra forel-drene og bevisstgjøring av de sosiale strukturene. For det andre analyserer han reiseskildringer fordi det slik tekster ofte handler om en situasjon hvor individet opplever friheten og hvor individet møter det ukjente og det som er annerledes. For det tredje har Landgraf valgt å analysere tekster som kan kal-les science fiction, fordi de utspiller seg i verdener hvor alt er mulig og hvor hendelser kan fungere et-ter helt andre spilleregler enn de vi er vant til.
Selv om det er mye riktig i slike refleksjoner, er det også grunn til å undre seg: Er det virkelig klokt å la slike generelle sjangerforståelser bestemme valget av tekster? Er sjangrene virkelig så faste at de kan utgjøre tre distinkte former for innsikt i frihets-begrepet? Er det ikke også store forskjeller innen-for både barndomsskildringer, reiseskildringer og science fiction at sjanger er vanskelig å bruke som utvalgskriterium? Er det ikke også noe tvilsomt i å anta at ulike sjangre så og si automatisk korre-sponderer med bestemte eksistensielle problemstil-linger? Sjanger-begrunnelsen fremstår som litt for mekanisk og lite sensitiv til de enkelte verkene som skal analyseres. På den annen side: Når man skal undersøke en så stor problemstilling som ”frihet i litteraturen” er utvalgsproblemene uansett enorme – og de valg som er tatt i avhandlingen har tatt, kan jo vise seg å fungere godt i praksis, selv om de er pro-blematiske i teorien.
I avhandlingen er det tre spørsmål som styrer den konkrete undersøkelsen av teksten. For det før-ste: Hvilke hinder for å oppnå frihet finnes i tek-stene? For det andre: Hvilke mulige utveier mot frihet finnes i tekstene – og for det tredje: Hvilken betydning oppviser frihetsbegrepet i tekstene, im-plisitt og eksim-plisitt?
Disse tre spørsmålene bruker Landgraf til å lese tekstene. Det er altså ikke snakk om å utforske litte-raturens form eller forstå språklige eller filosofiske problemstillinger. I stedet er det en type spørsmål som gir nokså enkle og skjematiske ”svar” fra tek-stene. Metoden er heller ikke slik vi kjenner den fra den klassiske nærlesningen eller ulike former for ”mistenksomhetens hermeneutikk”. Avhandlingen jakter ikke på noen skjult mening eller hemmelig betydning. I stedet er det en tematisk lesning som mer oppsummerer og beskriver enn utforsker og fortolker. Dette er også det avhandlingens viktig-ste svakhet: med så mange tekviktig-ster og en såpass en-kel lesemåte, blir innsiktene i tekstene nokså over-fladiske. I studiet av de selvbiografiske barndoms-skildringene finner Landgraf for eksempel at
forfat-terne Myrdal, Axelsson, Gustafsson og Jersild aller fremstiller fantasi, lærdom og studier som en vei til frihet (85). Selv uten å ha lest bøkene, kunne vi vel gjettet dette. At fire forfattere som ser tilbake på sitt liv alle peker på bøker og kunnskap som viktig, er vel omtrent like overraskende som at Zlatan likte å spille fotball som barn. Det hadde kanskje vært mer interessant å belyse hvordan tekstene skiller seg fra hverandre og hvordan de individuelt utforsker frihetstemaet og ikke nødvendigvis finne felles-trekk.
På den annen side kan denne type fortolkning av et større antall tekster gi et mer helhetlig inn-blikk i en periodes litteratur. Og det er det Land-graf gjør her: Han nærmer seg litteraturen som om den skulle være et sosiologisk eller historisk feno-men, uten et spesifikt litteraturhistorisk siktemål. Tekstene som undersøkes i avhandlingen er sakelig skrevet i mellom 1960 og 2005, med hoved-vekt på sytti- og åtti-tallet. Dette er jo en periode i Norden hvor frihetstemaet var tydelig på dagsor-denen, med ulike former for frigjøringskamp, ge-nerasjonsoppgjør, ny kollektivisme og etter hvert åtti-tallets nyliberalisme. Det er også en rik peri-ode for svensk litteratur hvor både kvalitet og vo-lum styrkes.
Landgraf henter sitt frihetsbegrep fra den bri-tiske filosofen Isaiha Berlin. Hans kjente artikkel ”Two concepts of liberty” fra 1958 skisserer to ty-per frihet: Frihet fra og frihet til. For eksempel fri-het fra undertrykkelse og sensur på den ene siden og frihet til å gjøre hva man vil på den andre. Å unngå undertrykkelse er altså en form for frihet, og å ha mulighet til å gjøre handlinger og valg er en annen. Berlin mener at man er fri når man kan si ”jeg er ingens slave” på den ene siden og ”jeg er min egen herre” på den andre. Dette er besnærende klare og gode begreper. Berlin advarer imidlertid mot tanken om en løsning på frihetens problem, altså troen på at det er mulig å skape et rettferdig og fritt samfunn for alle, det mener han alle nitten-hundretallets ulykker viser faren i. Ikke minst leg-ger Berlin vekt på at mangelen på respekt for indi-videt er en viktig form for undertrykkelse. Nå er jo frihet et mangetydig og omdiskutert filosofisk pro-blem og Isaiha Berlin gir en analyse som åpenbart er farget av den kalde krigen og diskusjonen om frihet i henholdsvis det kapitalistiske og det sosia-listiske systemet. Berlin synes nemlig å være særlig knyttet til forestillingen om frihet som noe som er står i fare for å bli begrenset av andre, for eksem-pel ytringsfrihet. Men ideen om at individets frihet
250 · Recensioner av doktorsavhandlingar
først og fremst er begrenset av onde krefter uten-for oss, kan være problematisk. Frihet er som kjent lite verd dersom den ikke følges av mulighet. Ek-sempelvis er friheten man har som forbruker til å velge varer og tjenester, fint lite verd dersom man i praksis ikke var mulighet til å kjøpe noe. Det kan se ut som om Berlin ikke vurderer mangelen på ma-terielle goder (altså fattigdom) som en ufrihet på samme måte som for eksempel et forbud mot å eie eller kjøpe noe. Berlins begrepsbruk har blitt mye kritisert som et smalt frihetsbegrep, konstruert som et svar på de han så som trusselen fra kommunisme og sosialisme. Kanskje kunne man tenke seg andre frihetsbegreper? ”Freedom’s just another word for nothing left to lose” sang som kjent Janis Joplin. Ek-sistensialistisk filosofi har også problematisert fri-hetsbegrepet, dvs. tanken om frihet og valg som en
plikt. (Kanskje kan man også legge til at det er visse
språklige utfordringer ved å bruke Berlins begrep, ”liberty”, som synonymt med vårt ”frihet”, men det vil føre for langt i denne anmeldelsen.)
Men avhandlingens vanskeligheter med å finne et godt frihetsbegrep ødelegger ikke for den prak-tiske bruken. Motsetningen mellom frihetens mu-lighet og begrensning blir de mest produktive gre-pene i avhandlingen. De livsmuligheter og livsbe-grensningene som fiksjonene skriver fram, fortel-ler uten tvil mye om misnøyen av det svenske sam-funnet midt på nittenhundre-tallet. Særlig kommer dette fram i kapitlet om reiseskildringer og møter med kulturer utenfor Europa. Mens Per Wästberg overraskes over det undertrykkende apartheidsys-temet i Rhodesia og Sør-Afrika, er Vesten-kritike-ren Jan Myrdal positiv til det afganske samfunnet, hvor mangelen på de fleste velferdsordninger for-tolkes som en frihet og mulighet. Den samme ro-mantisering av det primitive finner vi også hos i Lars Gustafsson og Sven Ljungbergs bok Kinesisk høst (1978): ”Denne lycka finns överalt, både på
fäl-ten där brigarerna flyttar sines öda fanor framåt dag för dag, medans ofantliga jordmassor byter plats i terrängen på ändlösa rader av primitiva kärror eller i korgar som bärs på hårt sträckta seniga nackmus-kler.” (145–146) Det er åpenbart lettere å være tu-rist og tilskuer til dette arbeidet enn selv å ha disse ”hårt sträckta seniga nackmuskler”. Landgraf skri-ver i det hele tatt innsiktsfullt om hvordan kritik-ken av den svenske velferdsstaten legger grunnlag for et romantisk-utopisk perspektiv på andre sam-funnsformer.
I kapitlet om frihetstemaet i science fiction-ro-maner blir utvalget av rofiction-ro-maner (Lars Gustafsson
Det sällsamma djuret från norr (1989), Sam J.
Lund-walls Frukost bland ruinerna (1988), Tiden och Amelie (1986) og Vasja Ambartsurian (1990), Peter
Nilsons Rymdväktaren (1995) og Nyaga (1996) noe
problematisk fordi avhandlingen i liten grad be-grunner sitt valg av tekster. Hvorfor akkurat disse? Selv om påpekningen av noen fellestrekk i måten romanene behandler frihetstemaet på, er mange-len på begrunnelser så presserende at det lett kan minne om litteraturvitenskapelig cherry picking.
I avslutningskapitlet innføres det som materi-ale en ny tekstform, nemlig fremtidsstudier. Dette
er en type utredningsprosa som hadde sin storhets-tid i Sverige på nittenseksti- og sytti-tallet i form av to skriftserier Fremtidsbilder (1977–1988) og Kon-tenta – som skal ”belyser fremtida samhällsproblem
eller bidrar med kunnskap som kan användas for att skapa önskade samhällsforhållanden” (198). Disse tekstene er altså – i motsetning til skjønnlittera-turen – potensielt sett politisk virksomme tekster fordi de kunne vise fram veivalg og gi grunnlag for politiske veivalg. I avhandlingen blir disse tekstene stående litt på siden: Det er for så vidt interessant å lære mer som disse tekstene, som både er tørre og kjedelige og spennende og interessant på samme tid. Som litterære tekster er de naturligvis ikke sær-lig engasjerende, men de er likevel politisk og his-torisk interessante. En typisk fremtidsstudie er Sol eller uran – att välja energiframtid (1978) som
kan-skje er mest underholdende å lese fordi man selv sit-ter med den historiske fasiten.
Samlet sett kan vi si at avhandlingen viser ty-delig at ”frihet” betyr ulike ting, samtidig. Frihe-tens dobbelthet viser seg, særlig på nitFrihe-tenseksti- og sytti-tallet i gjennom at sosialdemokratiets tidsal-der utvitidsal-der friheten i en mer tradisjonell forstand, med bedre utdanningstilbud, flere helsetjenester og bedre boliger. Men samtidig kan denne altomfat-tende velferdsstat oppleves som en undertrykkende maktfaktor. Mulighetene for individet og det unike blir stadig mindre. I alle fall kan det oppleves slik for mange av forfatterne som Landgraf studerer.
Avhandlingens viktigste funn er at den peker på hvordan mange sentrale forfattere i etterkrigstidens Sverige arbeider og tenker innenfor et individualis-tisk frihetsbegrep, selv i en tid hvor ideene om fel-lesskapet stod sterkt. Det er et paradoks at Sverige – og for så vidt Norden – som har hatt slik suk-sess med kollektive, offentlig løsninger, har fostret forfattere som i så stor grad har fokusert og tenkt rundt individet – og i mange tilfeller har fryktet og vært skeptiske til det velordnede, effektive
sam-funnet som de selv har nytt godt av i form av sko-legang, helsetjenester, publiseringsordninger etc. Dessverre går avhandlingen ikke særlig dypt inn i de litterære tekstene, men de risser opp et stort og interessant felt for videre samfunnsfaglig littera-turforskning.
John Brumo
Gustaf Marcus, Paria. Brottslingen och normalise-ringen av människan i Strindbergs, Hanssons och Geijerstams författarskap. Linköpings universitet.
Carlssons. Stockholm 2018.
Gustaf Marcus har skrivit en tesdrivande avhand-ling med brett underlag i den svenska litteraturen runt förra sekelskiftet. Textanalyserna utgår från några verk av August Strindberg, Ola Hansson och Gustaf af Geijerstam. Alla textanalyser är kopplade till varandra och till en övergripande konception som handlar om ”normalisering” och uppkom-sten av det ”sociala” via utmönstring av avvikare och brottslingar samt en idealisering av ”hemmet”. Det är en tätt sammanhållen avhandling baserad på thick description snarare än enstaka
textanaly-ser. Termen har Marcus övertagit från antropologi och nyhistoricism; det handlar om att låta de ut-valda texterna belysa varandra samt placera dem i den kontext som inte får något namn men som jag associerar till socialhistoria och mentalitetshis-toria. De tre valda författarna ses som viktiga bi-dragsgivare till den omfattande moderniseringen av samhälle och samliv under den aktuella tiden och med förgreningar in i vår tid. Litteraturen bi-drar till denna normaliserande modernisering, men sällan med någon enkel ideologi; Marcus uppmärk-sammar ambivalens och litterär problematisering. Jag presenterar avhandlingen kapitel för kapitel; här och var lägger jag in egna kommentarer och kri-tiska synpunkter. Någon omfattande kritik plane-ras inte; avhandlingen är väl underbyggd, argumen-terad och garderad.
Först får vi en omfattande inledning, som utgår från periodens fascination för brottet och brotts-lingen, det som Hans Lindström (i Hjärnornas kamp, 1952) utnämnde till ”den patologiska
gen-ren” och som här blir avläst i relation till det nor-mala, det onormala och det avvikande. Vi får en glimt av tidens teorier, särskilt Cesare Lombroso med en flod av skrifter som kretsar kring visuell identifiering av brottslingar, något som gränsar till
samtidigt framväxande idéer om ras och rashygien, för att inte tala om rasism – detta går också igen hos Marcus författare, särskilt Ola Hansson. Den mo-derna tänkare som pekas ut som viktig i samman-hanget är Michel Foucault, dels med sina studier i övervakning men också med de biopolitiska idéer som Marcus kallar ”governmentalitet” och här, i inledningen, avläser som ett antagonistiskt spel – en ”agon” – mellan identifikation och avståndsta-gande i förhållande både till avvikelser och norma-litet. Urvalet av författare och analyserade verk pre-senteras och motiveras. Det är fråga om ett brett urval, men ändå inte brett nog, kan jag tycka, när det gäller Strindberg: jag förundras över att den se-nare dramatiken, t.ex. Advent och Brott och brott,
inte kommer med. Vi får också en glimt av den ex-isterande forskningen kring de aktuella författarna, kring sekelslutet och dekadensen.
I nästa kapitel diskuteras Strindbergs korta no-vell ”En brottsling” (i Skärkarlsliv) som ett
för-sök till visuell identifiering av brottslingen som ska skilja avvikaren från norm och normalitet. Marcus visar hur novellens rättegång består av en ”korseld av blickar” (55) där den anklagade mördaren be-traktas och bedöms av juristen (som är oerfaren), nämndemannen (som är erfaren) och läkaren (som står för den vetenskapliga blicken). Marcus associe-rar också till Strindbergs Plaidoyer d’un fou, där
bil-den av berättarens lika dyrkade som avskydda Ma-ria växlar mellan hora och madonna, men framför allt är den manlige hjältens visuella fantasi. Mar-cus drar in Foucaults idéer om övervakning och straff och ser novellens många blickar som en första station i den normaliseringskampanj som avhand-lingen sen följer i litteraturen.
Här kan jag tycka att Marcus inte tillräckligt uppmärksammar att novellen mynnar ut i att den mördade kvinnan antas vara den verkliga brotts-lingen; att det alltså sker en omkastning av rollerna. Och, framför allt, att novellen landar i att man inte kan veta. De tre diskuterande herrarna, som står för
civilisationen, kommer fram till att ”därute på kob-barna” (Samlade verk 26. Skärkarlsliv [1984] 102) i
yttre skärgården kan man inte veta vad det är som händer. Strindberg dementerar så att säga Foucault: blickarna når inte den verklighet som ligger utanför civilisationen.
Under rubriken ”Att framkalla identitet” utgår Marcus i nästa kapitel från Strindbergs korta drama
Paria, som ju bygger på en novell av Ola
Hans-son, samt den korta vivisektionen ”Hérédité, en-core une fois”. I dramat, där herr X försöker fixera
