• No results found

"Hur kan jag vilja sjunga så mycket när jag inte kan sjunga?" : En hermeneutisk studie om upplevelsen av att inte kunna sjunga

N/A
N/A
Protected

Academic year: 2021

Share ""Hur kan jag vilja sjunga så mycket när jag inte kan sjunga?" : En hermeneutisk studie om upplevelsen av att inte kunna sjunga"

Copied!
37
0
0

Loading.... (view fulltext now)

Full text

(1)

Örebro universitet Musikhögskolan

Ämneslärarprogrammet, inriktning mot arbete i gymnasieskolan – Musik

___________________________________________________________________________

“Hur kan jag vilja sjunga så mycket

när jag inte kan sjunga?”

En hermeneutisk studie om upplevelsen av att inte kunna sjunga

___________________________________________________________________________

[Vanja Lindeberg] [2018]

(2)

SAMMANFATTNING

Författare: Vanja Lindeberg Handledare: Nadia Moberg

Titel: “Hur kan jag vilja sjunga så mycket när jag inte kan sjunga?” - En hermeneutisk studie om upplevelsen av att inte kunna sjunga

Title in English: "How can I want to sing so much when I can’t sing?" - A hermeneutical study about the experience of not being able to sing

Syftet med den här studien var att undersöka människors upplevelser av att inte kunna sjunga. För att besvara syftet behövde jag ta reda på hur människor beskriver upplevelsen att inte kunna sjunga och förstå konsekvenserna av en sådan upplevelse. Detta har gjort genom intervjuer av tre personer som alla sagt eller tänkt att de inte kan sjunga och tolkning av dessa intervjuer med hermeneutiken som utgångspunkt. I min studie kan vi se att upplevelsen att inte kunna sjunga skiljer sig mycket åt mellan informanterna och också för en och samma informant mellan olika situationer. Konsekvenserna av upplevelsen att inte kunna sjunga skiljer sig på samma sätt från person till person och från situation till situation. De sångliga upplevelserna beskrivs som i vissa situationer upplyftande, rogivande, stärkande och att det är roligt att sjunga tillsammans. Men den beskrivs som i andra situationer nedslående, generande och begränsande. Konsekvenserna av upplevelsen att inte kunna sjunga kan vara att sångliga situationer framkallar stort obehag eller helt undviks i vissa fall medan sång fortfarande är källa till glädje och gemenskap i andra. Trots att upplevelsen att inte kunna sjunga skiljer sig mellan olika informanter och olika situationer finns en gemensam nämnare för de situationer informanterna sjunger och de situationer de inte sjunger i. I studien kan vi se att de situationer sång möjliggöras är där sång har en funktion som är annan än att låta vacker, att normerna upplevs tillåta informanternas sång och att informanterna själva har en syn på sin sång som tillåter den att ta plats.

(3)

FÖRORD

(4)

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

INLEDNING 1

BAKGRUND OCH TIDIGARE FORSKNING 2

Att sjunga 2

Sångideal 2

Att sjunga tillsammans 3

Att inte sjunga 3

Sång bedöms 4

Röstskam, selective mutism for singing och sångångest 4

Att säga att man inte kan sjunga 5

Sång i skolan 6

PROBLEMOMRÅDE, SYFTE OCH FRÅGESTÄLLNINGAR 7

METOD 8

Kvalitativ intervju 8

Urval 9

Hermeneutik 10

Forskningsetiska ställningstaganden 12

RESULTATREDOVISNING OCH ANALYS 13

Informanterna 13

Maria 13

Karin 13

Ellen 13

Upplevelsen att inte kunna sjunga och dess konsekvenser 13

Användning av sång 13

Analys av temat användning av sång 15

Erfarenheter av sångliga aktiviteter och situationer 16

Analys av temat erfarenheter av sångliga aktiviteter och situationer 18

Syn på rösten och sånglig musikalitet 19

Analys av temat syn på rösten och sånglig musikalitet 23

Sammanfattande analys av resultatet 25

DISKUSSION 28

Avslutande reflektion 29

KÄLLFÖRTECKNING 31

(5)

1

INLEDNING

Det är inte helt ovanligt att råka människor som säger att de inte kan sjunga och att de därför inte brukar delta i sång. De har ofta berättat om hur de fått den uppfattningen efter kritik från lärare, vänner eller familj, kritik som påverkat dem i många år. Som blivande musiklärare skulle jag betrakta det som ett misslyckande om jag genom min kritik fick en elev att sluta sjunga. För mig är en lärares uppgift är att uppmuntra elevers musikskapande och sång så att de kan utvecklas, delta och njuta av sång under hela livet.

Även om jag själv ibland inte varit nöjd med min röst har jag inte hindrats från att delta i sång. Sång är en mycket stor del av mitt liv. Jag sjunger för mig själv när jag är glad för att fira, när jag är trött för att orka och när som helst för att det känns härligt. Jag sjunger med vänner och familj som ett sätt att umgås och som blivande musiklärare sjunger jag i studierna och i arbetet. Jag har deltagit i körer, vokalensembler och i band där jag frontat och jag njuter av att stå på scen. Men det är ändå sången i min vardag som betyder mest för mig och som jag inte vet hur jag skulle klara mig utan. På samma sätt är samhället och kulturer fulla av sång; sånglekarna med det lilla barnet, skolkörerna på skolavslutningen, tevesända allsångskvällar och födelsedagssånger på kalas är bara några exempel.

Så hur är det att leva med upplevelsen att inte kunna sjunga när hela samhället är så full av sång? Det är denna fråga som motiverade mig att utföra denna studie.

(6)

2

BAKGRUND OCH TIDIGARE FORSKNING

I detta avsnitt presenteras något av vad som tidigare skrivits om sång och sångens betydelse för människor. Jag kommer kort beskriva vad sång är, hur den används och människors syn på sång, enligt den västerländska tradition min studie berör. Förutom forskning presenteras även läroböcker i sång för att ge en överblick över de sångideal som sångpedagoger idag har.

Att sjunga

Att sjunga kan beskrivas som “röstens användning för att ge musikaliskt uttryck genom melodi, rytm och klangfärg, oftast med text, med eller utan instrumentalackompanjemang” (NE, 2017). Sång innebär att man använder sig av rösten på ett sätt som skiljer sig från talet bland annat genom ett större omfång i tonhöjd. När man sjunger använder man sig av sina stämband, resonansutrymmen i kroppen och kontroll av andning för att påverka sångliga parametrar, som tonhöjd, styrka och klang. Men sång kan inte bara beskrivas som någonting kroppsligt och musikaliskt utan är också en kulturell företeelse enligt Kevin Brown (2015). Sång har använts i samhället på många olika sätt på olika platser och genom historien. Sång har använts i riter, i terapeutiskt syfte och för att underlätta arbete men också för att ge uttryck för känslor (NE, 2017). I perioder har sångens största uppgift varit textbärande och har då främst använts för att hjälpa människor att memorera texter och kommunicera budskap. Under andra perioder har sången använts för att i första hand bära melodier och harmonier och att låta sångare briljera med sina tekniska färdigheter.

Jon-Roar Bjørkvold (2005) skriver om hur barn använder sig av spontansång på olika sätt i sin lek. Förutom att ge utrymme att öva sig på språket är sången ett verktyg i social kontakt. När ett barn börjar sjunga gör ofta andra barn eller vuxna det sällskap och sången blir då ett sätt att knyta an till varandra. Dessutom kan spontansång vara ett sätt att bearbeta upplevelser och erfarenheter. Spontansång kan förekomma i form av den konkreta ljudleken där barnet gör vokala ljud till leksaksflyplanet som styrs med handen genom luften eller som sångord som symboliska representationer för att retas, berätta, påkalla, befalla, fråga och svara. Spontansång kan också förekomma som ackompanjemang, som en inramning av leken. Sång som

ackompanjemang kan bestå av sånger barnet redan är förtrogen med och ge känslomässig energi

till leken. Spontant vardagligt musikskapande i form av sång återfinns också hos ungdomar och vuxna, enligt Thomas Bossius och Lars Lilliestam (2011). Det är också här “en aktivitet som fyller en social funktion, skapar gemenskap och kommenterar vardagliga göranden och skeenden. Och givetvis är det roligt och en lustfylld lek!” (s.97). Även för enskilda individer kan det vara viktigt och nöjsamt att sjunga för att höra sin röst ljuda och känna bröstkorgen vibrera, till exempel genom att sjunga i duschen eller till bilstereon.

Sångideal

Precis som alla ideal är sångideal föränderliga. Sångideal och sångtekniker har varierat mycket mellan olika kulturer och epoker och är än idag i ständig förändring (Schei, 2011). I olika musikgenrer finns också olika sångideal. Här kommer sångideal som utlästs ur läroböcker i sång presenteras.

Läroböcker i sång skrivna av erfarna sångpedagoger ger en bild av vilket sångideal som förmedlas av svenska sångpedagoger idag. Med undantag för Komplett sångteknik av Cathrine Sadolin (2009), vilken är en presentation av en specifik sångskola skriven av dess grundare, kan ingen av böckerna som refereras här ensam företräda en inriktning eller en tradition. Det synsätt jag utläst är inte heller en komplett analys över normer i sångläroböcker. Däremot kan

(7)

3

de olika böckerna fungera som ett axplock vilka tillsammans ger en bild av vilket sångideal sångpedagoger har i dag. Två gemensamma utgångspunkter för dagens sångliga ideal är vikten av att sjunga rent och att ha ett flöde i sången (Konneebäck, 1999; Janzon, 2007; Sadolin, 2009; Zangger Borch, 2012). Att sjunga rent, alltså att ha förmågan att framföra toner i korrekt tonhöjd, anses vara mycket viktigt, om inte nödvändigt, för en sångare (Baxter, 1990; Zangger Borch, 2012). Att behärska tonprickning och flöde är, liksom alla sångtekniska delar, en komplicerad process som involverar många olika delar av kroppen; hjärnan, örat och själva röstapparaten (Baxter, 1990; Janzon, 2007; Uggla, 1960; Zangger Borch, 2012). Men enligt flera av sångläroböckerna går det att förbättra sin sångteknik och därigenom sin tonprickning genom övning och en förståelse för rösten.

En stor variation mellan olika nutida sångideal går att hitta i synen på sångliga egenheter. Å ena sidan finns ett ideal där en bra sångröst innebär en jämn klang över hela registret utan element som ett utstickande vibrato eller en hörbar skarv (Konneebäck, 1999; Janzon, 2007; Uggla, 1960). Å andra sidan framhålls det som viktigt för en sångare att uppskatta och odla sin unika röst och ta tillvara på sin individualitet (Baxter, 1990; Janzon, 2007; Sadolin, 2009; Zangger Borch, 2012). I flera läroböcker i sång går det att hitta tips och övningar för att hitta och utnyttja sitt vibrato och sin skarv följt av uppmaningar om att gå sin egen väg. De här två synsätten kan även förekomma sida vid sida, som när Ing-Marie Janzon (2007) skriver “En vältränad sångare har en egaliserad röst, vilket innebär att rösten har en jämn klang på alla toner och språkljud” (s.18) och beskriver hur detta är vad elever får lära sig under sin sångundervisning, för att sedan presentera avvikande ideal kring sound; klang, skarv och vibrato, som förekommer i genrer som jazz, pop, rock och soul.

Att sjunga tillsammans

Sång har förekommit som kulturellt inslag sedan mänsklighetens födelse (Brown, 2015). Människor tros alltid ha sjungit och sjungit tillsammans. Det är en viktig del i individers och gruppers identitetsskapande och används på många sätt för att bygga relationer till andra (Bjørkvold, 2005; Brown, 2015). “There seems to be a universal need for humans to sing; and there also seems to be a universal need for humans to sing in groups” (Brown, 2015, s.110). I Sverige har vi en lång tradition av att sjunga tillsammans (Bossius & Lilliestam, 2011; Sveriges körförbund, 2017). 400 000-600 000 svenskar beräknas sjunga i kör, vilket är en hög siffra i jämförelse med andra länder. Att sjunga i kör har visat sig vara bra för människors välmående både kroppsligt och känslomässigt (Linnemann, Nater & Schnersch, 2017; Sanal & Gorsev, 2014; Theorell, 2009). I synnerhet amatörkörer, eller Alla-kan-sjunga-körer, har stor positiv effekt på humör och minskar stress hos deltagare.

Att inte sjunga

I västvärlden finns en uppfattning om att musik är svårt och bara för människor som har en musikalisk begåvning (Bossius & Lilliestam, 2011). Enligt det här synsättet är inte alla människor musikaliska och kan sjunga eller spela, och att utöva musik på hög eller konstnärlig nivå är det då bara få som kan.

Min presentation av läroböcker i sång utgör inte en omfattande undersökning men det är ändå tydligt att sångpedagoger menar att sång är något som människor har olika stor fallenhet för (Janzon, 2007; Uggla, 1960; Zangger Borch, 2012). Men de hävdar också att alla människor, när de föds, har förmågan att djupandas och att skonsamt producera vokala ljud. Under

(8)

4

uppväxten tillkommer av olika anledningar spänningar som stänger in rösten och gör den ofri, vilket är anledningen till att vissa inte sjunger rent och med flöde (Sadolin, 2009; Janzon, 2007; Uggla, 1960). Genom att öva sig i sångteknik kan man enligt dessa sångpedagoger frigöra rösten och låta den flöda på ett naturligt sätt. Detta synsätt kan kopplas till forskning då Tiri Bergesen Schei (2011) skriver om hur skamkänslor kring rösten kan leda till spänningar och obehagskänslor och göra det svårt att få kontroll över andning, vilket försvårar sång.

Synsättet, att alla har förutsättningar att lära sig sjunga, som framträder i läroböckerna är dock enligt forskning inte det som återfinns bland de flesta människor (Bossius & Lilliestam, 2011). Sång bedöms

Musicerande är en aktivitet som bedöms som bra eller dåligt i större utsträckning än många andra aktiviteter (Bossius & Lilliestam, 2011; Schei, 2011). Ett exempel är tevetävlingar med sång i fokus där sången antingen bedöms som beundransvärd eller så blir deltagarna ombedda att gå hem och skämmas. Ännu ett exempel är de musikaliska färdighetsprov som elever som söker till musikklasser i grundskolan får genomföra. Yvonne Palm Lebel (2008) redogör i sin C-uppsats för arbetet i svenska musikklasser och tar upp vilka provmoment som är mest återkommande bland de 53 olika skolor som deltagit i studien. Palm Lebel (2008) skriver att ”I undersökningen framkommer att de dominerade musikaliska momenten är puls/rytmtest, härma tonslingor och sjunga en given melodi.” (s.68). Därigenom framkommer att förmågan att sjunga rent och i tempo anses viktiga för att klara av att deltaga i musikklass. Sättet att se på musik och sång som något som ska bedömas och som bara få personer kan vara bra på, påverkar hur vi förhåller oss till musik och musikaliska aktiviteter; när och hur vi väljer att delta och hur vi ser på vårt eget musicerande (Bossius & Lilliestam, 2011; Schei, 2011).

Röstskam, selective mutism for singing och sångångest

Alla människor har en inbyggd kontrollmekanism för att reglera hur vi ska bete oss i sociala sammanhang (Schei, 2011). Den här mekanismen, som finns till för att vi ska hålla oss inom normen och fungera i en grupp, är skam. Skammen, som är en stark obehagskänsla, fungerar som en bestraffning när vi kliver utanför det förväntade och kan verka både med och utan vår vetskap. Skamkänslan kan ta sig uttryck i känslor av att känna sig otillräcklig eller patetisk, genom spända muskler, hämmad andning, stela axlar, en klump i magen eller oförklarlig gråt eller plötsliga aggressioner. Den här mekanismen verkar i alla delar av vårt liv, inklusive i röst och sång, och får människor att rätta sig efter upplevda normer. Effekterna av skam kan fysiskt hindra människor från att sjunga om situationen tidigare upplevts som skamfylld. Om en person efter att ha fått motta kritik ändrar sin användning av sång till den grad att den inte kan sjunga i vissa eller alla sammanhang kan det kallas selective mutism for singing (SMS) (Swain & Bodkin-Allen, 2014), som kan vara mycket besvärande för den som drabbas.

När vi upplevt att en situation har varit skamfylld undviker vi den sedan till varje pris (Schei, 2011). Spänningarna och de obehagskänslor skammen ger kan få en människa att undvika att sjunga eller tala och ibland även få halsen att snörpa ihop sig så att det inte går att sjunga alls eller tar bort glädjen i att sjunga. Konsekvensen kan bli förlorad kontroll över andning och röstfunktioner, vilket gör det svårt att sjunga, samt förlorad motivation och tillit till kroppen. Ofta beror skamkänslor i samband med sin röst, också kallad “stemmeskam” (Schei, 2011) eller

röstskam (min översättning), på att en person har hörts sjunga och sedan fått mottaga negativ

kritik för det i form av kommentarer eller blickar. Det är inte hur rösten låter som framkallar röstskam. Det som framkallar röstskam är de uppfattningar om eller krav på rösten som upplevs komma från andra människor, vare sig de stämmer överens med vad de faktiskt tycker eller

(9)

5

inte. De upplevda förväntningarna kan bero på så kallade majoritetsmissförstånd, vilket är krav som ingen har ställt men som alla lever efter. En sångare som inte sjunger inom normen upplever att hen sjunger fel, och en person med röstskam upplever att sjunga fel är detsamma som att sjunga fult. Sångare ser sig ofta både som musikutövare, alltså att de spelar musik på sitt instrument (rösten), och som att de själva är instrument. Detta gör kritik på rösten extra känsligt. Normer och traditioner har stor makt över människors liv och vad som anses vara skamligt förändras från tid till tid och mellan kulturer och musikgenrer. Även att vara sig själv är en norm inom vissa kulturer eller genrer.

Carlos Abril (2007) beskriver hur vissa människor reagerar negativt känslomässigt, beteendemässigt, kroppsligt och kognitivt i samband med sång. Författaren till studien kallar fenomenet “singing anxiety”, eller sångångest (min översättning). Resultatet visar att det här tillståndet i första hand verkar vara bundet till specifika sociala sammanhang, i synnerhet där människor upplever att deras sång bedöms, både av lärare som sätter betyg och av kamrater och familj. Abril (2007) uppmanar lärare att vara uppmärksamma på symtom av sångångest och att arbeta för att minimera detta, till exempel genom att inte ge bedömning till enskilda individer i en större grupp. I samma studie fastslås att deltagarna under skolåren fått höra från lärare att de inte var musikaliska och att detta levde kvar ända upp i vuxen ålder och påverkade dem i vissa musikaliska sammanhang. Musiklärarens bedömning, som expert på området, har haft en stor inverkan på deltagarna i studien. Författaren uppmanar lärare att använda sig av formativ bedömning, att visa sätt elever kan förbättra sin sång, istället för summativ, där läraren endast bedömer det elever kan.

Att säga att man inte kan sjunga

De människor som säger att de är tondöva beskriver att tondövhet innebär att man inte kan sjunga (Bossius & Lilliestam, 2011; Peretz & Wise, 2007). Dessa människor har fått höra av lärare eller familj att de inte kan sjunga, och har sedan levt med den uppfattningen och låtit den hindra dem från att delta i sångliga aktiviteter även om de egentligen skulle önska musicera (Bossius & Lilliestam, 2011; Peretz & Wise, 2007; Schei, 2011). Det finns även andra anledningar till varför människor säger att de inte kan sjunga. En anledning till att människor säger att de är omusikaliska är att man är rädd att uppfattas som skrytsam (Bossius & Lilliestam, 2011). En annan anledning är att om man säger att man är musikalisk finns en risk att andra ber en sjunga eller spela något, vilket man önskar undvika.

Det är få som börjar spela eller sjunga i vuxen ålder (Bossius & Lilliestam, 2011). En vuxen person har länge haft med sig en föreställning om sin egen röst som kan ha styrt vilka musikaliska aktiviteter denne har deltagit i eller undvikit (Bossius & Lilliestam, 2011; Schei, 2011). Däremot finns det utrymmen i samhället, i och med den mer och mer framväxande Alla-kan-sjunga-rörelsen, för de som vill sjunga trots att de av någon anledning inte har gjort det i större utsträckning förut (Bossius & Lilliestam, 2011). “‘Vi-som-inte-kan-sjunga-körer’ kan vara ett medel för att försöka komma igång och förverkliga sina av dåligt självförtroende stukade musikantdrömmar” (s.99). Och både forskare (Bodkin-Allen & Swain, 2014) och sångpedagoger (Baxter, 1990; Janzon, 2007; Uggla, 1960; Zangger Borch, 2012) tror att människor kan bli bättre på att sjunga, och dessutom mer trygga i sin egen röst, om de övar på sång och fortsätter sjunga.

Det finns en ovanlig musikalisk funktionsvariation som heter amusi, som antingen kan vara framkallad av en skada på hjärnan eller medfödd (Balkwill, Cuddy, Holden & Peretz, 2005).

(10)

6

En person med amusi har inga problem med att identifiera tonhöjd i tal och har heller ingen hörselskada men har svårigheter att uppfatta musik. Bara en tjugondel av befolkningen i västvärlden tros ha funktionsvariationen (Peretz & Wise, 2007), däremot uppger nästan en femtedel av tillfrågade vuxna att de är tondöva. Det här betyder att det finns människor som ser sig som tondöva trots att de inte har amusi (Peretz & Wise, 2007; Bodkin-Allen & Swain, 2014), vilket innebär att tro att man inte kan sjunga inte är samma sak som att faktiskt inte kunna sjunga.

Sång i skolan

Skolan är full av sång. Sång finns med i det centrala innehållet och i kunskapskrav för ämnet musik genom hela grundskolan (Skolverket, 2011). Där står att elever ska kunna delta i sång. Med hur stor säkerhet eleven följer tonhöjd och rytm bedöms; en större säkerhet i ton och rytm ger ett högre betyg. I Skolverkets (2012) text Bedömningsstöd i musik står det att sättet en lärare uttrycker sig om musikalitet påverkar elevers syn på musikalitet. Skolverket (2012) skriver vidare att när människor talar om musik finns en tendens att tala om egenskaper istället för handlingar, alltså att tillskriva någon musikalisk förmåga istället för att tala om vad en person faktiskt gör. ”Styrdokumenten är dock konsekventa med att tala om handlingar och inte om egenskaper och forskning visar entydigt att lärare inte hjälper elever att utvecklas genom att tala om hur de är. Det är när du ger återkoppling på vad eleverna gör och hur de gör det som du kan hjälpa eleverna att begåva sig i musik.” (Skolverket, 2012, s.4) Med fokus på personers musikaliska handlingar ges större utrymme för utveckling hos elever än när man fokuserar på egenskaper.

(11)

7

PROBLEMOMRÅDE, SYFTE OCH FRÅGESTÄLLNINGAR

En samstämmighet kan utläsas hos Skolverket (2012), i studien av Abril (2007) och i alla redogörelser för hur människor påverkats av lärare till att utveckla röstskam (Schei, 2011), SMS (Bodkin-Allen & Swain, 2014) eller sångångest (Abril, 2007) och fråntas glädjen i att sjunga och ibland förmågan att göra det (Schei, 2011; Bodkin-Allen & Swain, 2014). Nämligen att i skolan möter elever en expert, i form av musikläraren. Den här experten kommer inte bara lära eleverna hur man sjunger och spelar, utan också mer eller mindre uttalat vad musikalitet är, vem som är musikalisk och vilket sångligt beteende som är acceptabelt och vilket som är skamligt.

Musikundervisning förekommer i hela grundskolan och musiklärare är i en position att påverka elevers syn på sin röst (Abril, 2007; Bossius & Lilliestam, 2011; Peretz & Wise, 2007; Schei, 2011; Skolverket, 2012; Bodkin-Allen & Swain, 2014). Därför är det viktigt för lärare att förstå hur mycket och på vilket sätt de påverkar elevers uppfattning om sin egen röst, för att kunna anpassa sin undervisning därefter och medvetandegöra vilka normer som befästs kring sång. Att en elev har föreställningen att denne inte kan sjunga kan få konsekvenser för hur mycket plats hen tar i klassrummet och vilka sammanhang eleven väljer att delta i. Lusten till det livslånga lärandet, som är en del av syftet med utbildningen inom skolväsendet enligt Skollagen (SFS 2010:800), riskerar att allvarligt stukas om lärare inte tar hänsyn till den påverkan de har på sina elever.

Sång är ett mänskligt behov för både barn och vuxna (Brown, 2015). Sång har spelat en stor roll i samhället och för individer på både praktiska och själsliga plan. Trots det har det i västvärlden växt fram en uppfattning om att musik är svårt och bara för några utvalda få (Bossius & Lilliestam, 2011). Människor förhåller sig till de normer och ideal som samhället speglar och detta gäller också sång (Schei, 2011). Människor bedömer sin röst och upplever den utifrån dessa ideal vilket påverkar deras liv på en grundläggande nivå. Idag vet vi att de som tror att de inte kan sjunga är många fler än de som faktiskt inte kan sjunga (Bodkin-Allen & Swain, 2014; Peretz & Wise, 2007). Detta har det gjorts forskning på, liksom på hur personer som upplever att de inte kan sjunga reagerar i situationer där de förväntas sjunga och där sång bedöms (Abril, 2007; Schei, 2011). Intentionen med denna studie är att ge en djupare förståelse för hur människor faktiskt erfar hur det är att leva med upplevelsen att de inte kan sjunga. Syftet med studien är att undersöka människors upplevelser av att inte kunna sjunga. Frågeställningar

- Hur beskriver människor upplevelsen att inte kunna sjunga? - Vilka konsekvenser får upplevelsen av att inte kunna sjunga?

(12)

8

METOD

Det finns många sätt att definiera människor som kan och inte kan sjunga. Denna studien behandlar upplevelser hos människor som själva identifierar sig som att inte kunna sjunga. Syftet är att tolka och förstå människors upplevelser för att sedan kunna förmedla dessa, varför hermeneutiken valts som analysmetod. Den djupare förståelsen av människors upplevelser studien behandlar ledde fram till den kvalitativa intervjun som metod för datainsamlande. Nedan följer en beskrivning av studiens genomförande genom redogörelser av hur kvalitativa intervjuer användes som dataskapande metod, hur informanter valdes ut och kontaktades, hur analys genom hermeneutisk tolkning gått till och vilka forskningsetiska ställningstagande som togs i beaktande.

Kvalitativ intervju

Den kunskap som blir till under den kvalitativa intervjun skapas i ett samspel mellan mig som intervjuare och intervjupersonen (Kvale & Brinkmann, 2014). Intervjuaren är med andra ord medskapare av den data som blir till (Ahrne & Svensson, 2015). Det betyder att jag som intervjuaren aldrig kan ställa mig utanför dataskapandet utan är en del av det. Den kvalitativa intervjun valdes som metod för datainsamling då den ger mig som forskare bättre förutsättningar att få förståelse för intervjupersonens upplevelser av att inte kunna sjunga. Intervjupersonen ges möjlighet att förtydliga sina upplevelser genom samtalet, vilket till exempel en enkät inte tillåter genom sin skrivna form.

Intervjuernas utformning inspirerades av hermeneutikens öppna och nyfikna förhållningssätt (Ödman, 2017). Enligt det hermeneutiska tankesättet har alla människor en förförståelse för världen och denna förförståelse sträcker sig till personens förståelsehorisont (Ödman, 2017). Syftet med en hermeneutisk studie är att tolka människors upplevelser för att förstå dem och på så sätt vidga sin egen förståelsehorisont vilket sedan skall förmedlas till andra människor. Därför skapades en halvstrukturerad intervjuguide (bilaga 1) med frågeområden som jag ville täcka under intervjuerna. Intervjuguiden utformades med öppna frågor för att uppmuntra informanterna att tala om när de använder sig av sång och hur de upplever eller har upplevt olika situationer där de använder sång eller där de förväntas sjunga. Frågorna skrevs utifrån den förståelsehorisont jag har i egenskap av sånglärare under utbildning och efter att ha fördjupat mig i tidigare forskning på området.

Den förförståelse forskaren tar med sig in i intervjun hjälper denne att ställa följdfrågor och leda intervjun vidare (Kvale & Brinkmann, 2014). Under intervjuerna valde jag ibland att avstå från att ställa vissa förberedda frågor då de inte gick att applicera på intervjupersonens historia. Inledningsvis ställde jag mer allmänna frågor om sång och sånganvändande för att sedan be intervjupersonerna beskriva sina upplevelser att inte kunna sjunga. Ordningen på frågorna kom att ändras när det kändes naturligt och ibland gick jag tillbaka till ett område jag ville att intervjupersonen skulle utveckla. Under en intervju spelar det stor roll hur skicklig intervjuaren är på sin uppgift (Kvale & Brinkmann, 2014). Ett tränat öra för att ställa rätt följdfrågor när intervjupersonen säger något extra intressant är viktigt för vilken data som skapas.

En intervju bör hållas på en sådan plats och på ett sådant sätt att intervjupersonen har lätt för att tala om sina uppfattningar och synpunkter (Ahrne & Svensson, 2015; Kvale & Brinkmann, 2014). Det är viktigt att intervjupersonen snabbt blir bekväm med mig som intervjuare eftersom denne då har lättare för att tala om och dela med sig av sina upplevelser. Därför höll jag

(13)

9

intervjuerna på platser som passade intervjupersonerna; i ett bibliotek nära en körlokal strax före en körrepetition samt i en körlokal strax efter en körrepetition. En intervju hölls över videochatt. Något som också spelar in på intervjupersonens bekvämlighet är maktrelationen mellan hen och jag som intervjuar (Ahrne & Svensson, 2015). Under de här intervjuerna skulle man kunna se det som att jag hade mer makt än intervjupersonerna eftersom jag utbildar mig till musiklärare och de är där i egenskap av att uppleva att de inte kan sjunga. En utav dem var dessutom några år yngre än jag vilket skulle kunna bidra till en maktobalans, medan de andra två var flera år äldre än jag vilket skulle kunna ge större makt till dem. Tre intervjuer gjordes, de tog 20, 30 respektive 40 minuter att genomföra.

När intervjuerna var genomförda transkriberade jag dem och lyssnade sedan igenom dem igen för att rätta eventuella transkriptionsfel och för att förtydliga betoningar i meningar där jag trodde att detta kunde komma att spela roll. Betonade ord markeras med fet text och vem som talar markeras med första bokstaven i förnamnet, till exempel med “V” för Vanja. Transkriberingen är en viktig del av den tidiga analysen (Klein, 1990). Redan här började jag sortera informanternas svar; de teman som så småningom utkristalliserade sig finns presenterade i resultatdelen. Tematik är inte en analysmetod som är typisk för hermeneutik, men jag har valt att använda den ändå för att sortera empirin i mindre delar.

Urval

Att uppleva att man inte kan sjunga är inte helt ovanligt. Som tidigare presenterats uppger en femtedel av alla vuxna att de är tondöva och inte kan sjunga (Peretz & Wise, 2007). Det är just dessa 20% som söktes till studien; människor som någon gång sagt eller tänkt att de inte kan sjunga. Däremot hade det varit en alldeles för tidskrävande uppgift att slumpmässigt fråga människor som jag inte är bekant med både ifall de upplever eller har upplevt att de inte kan sjunga och sedan fråga de som svarar ja ifall de i så fall vill delta i studien och på detta sätt få tillräckligt många informanter. Det fanns ett intresse hos mig att undersöka gränslandet mellan upplevelsen att inte kunna sjunga och att ändå delta i sång. Därför valde jag att söka informanter i två körgrupper där jag visste att det fanns personer som nyligen sagt att de inte kan sjunga. Jag tog kontakt med två körledare som kort innan studien tog sin början startat varsin nybörjarkör med inställningen att alla kan sjunga. När jag i studiens uppstartsfas pratade med körledarna om vad mitt arbete skulle handla om kom det fram att de båda har medlemmar som nyligen sagt att de inte kan sjunga. När jag blev erbjuden att söka informanter i deras körer tyckte jag att den praktiska nyttan av att söka informanter där jag visste att de fanns övervägde eventuella nackdelar som kommer med att ta flera informanter ur samma grupp.

Till den ena kören, varifrån två av mina informanter kom, skickade jag med ett

presentationsbrev (bilaga 2) via körledaren vilket lästes upp i början av en körrepetition och

lämnades i flera exemplar på plats så att kördeltagarna kunde ta en lapp ifall de ville. Den andra kören, varifrån jag fick en informant, besökte jag i början av en körrepetition, presenterade kort min studie och lämnade lapparna. Jag blev sedan kontaktad av koristerna i min studie över mail och vi bestämde möte.

En kvalitativ intervjustudie blir inte nödvändigtvis mer vetenskaplig ju fler personer som intervjuas (Kvale & Brinkmann, 2014). Forskaren ska helt enkelt intervjua så många personer som behövs för att ta reda på vad hen vill veta. Risken med för många informanter är att varje del av det insamlade materialet inte analyseras tillräckligt noga och risken med för få

(14)

10

informanter är att det blir svårt att generalisera utifrån resultatet. Å andra sidan kan det sägas intressanta saker om samhället utan att generalisera eftersom varje människa som lever i samhället är påverkad av dess normer. Utifrån de här parametrarna valde jag att intervjua tre personer. Jag tog hänsyn till studiens tidsram och den typ av studie jag ville göra, en hermeneutisk analys av människors upplevelser att inte kunna sjunga. Intressanta saker kan sägas om samhället utifrån de här tre personernas upplevelser av det, samtidigt som varje individs upplevelser är just det som undersöks.

Jag har velat undersöka “vanliga människors” upplevelser av att inte kunna sjunga, inte elever mitt i sin utbildning och inte personer som jag vet har fått utbildning i sång utanför grundskolan, även om en av mina informanter visade sig ha tagit sånglektioner. Min studie har påverkats av att alla mina informanter nyligen har börjat i en nybörjarkör och jag har valt att ställa frågor om körens påverkan på upplevelsen av den egna sången som en del av att förstå den övergripande upplevelsen.

I den här studien, som delvis riktar sig till musiklärare och blivande musiklärare såsom jag själv, har jag velat undersöka upplevelser hos personer som gått igenom livet och på något sätt upplevt att de inte kan sjunga. Skolan är en del av livet för alla unga och där finns, som jag redan visat, läraren som har stor makt att påverka uppfattningar om rösten. Jag anser därför att det är viktigt för lärare att förstå i vilken utsträckning de kan påverka människors uppfattningar under många år framöver, men inte för eleverna de lyfter fram utan för de som funnits i periferin eller som har lämnats utanför musiken i skolan.

Hermeneutik

Hermeneutiken har fått sitt namn från den grekiska guden Hermes som var gudarnas budbärare till människorna och gudarnas tolk (Ödman, 2017). Hermeneutik används för att tolka, förstå och förmedla människors upplevelser och har fått en utbredd användning främst i samhälls- och humanvetenskapen. Just fokus på den upplevda verkligheten gör hermeneutik intressant och passande för min studie.

Som jag redan nämnt har vi alla enligt det hermeneutiska tankesättet en förförståelse för vår omgivning (Ödman, 2017). Den här förförståelsen innebär en utgångspunkt som möjliggör vissa tolkningar, redan innan tolkningsarbetet har börjat. En forskare måste bit för bit vidga sin egen förståelsehorisont för att göra fler tolkningar möjliga. Vid presentationen av vad forskaren kommit fram till måste hen vara medveten om läsarens förståelsehorisont och försöka överbrygga skillnaden mellan läsarens och den egna förståelsehorisonten. Målet är att läsaren ska ha möjlighet att följa forskarens tankegångar och resonemang. Här kan man också hitta hermeneutikens utmaning, att förståelsen behöver förmedlas på ett sätt som blir begriplig för läsaren. Detta ställer höga krav på forskarens förmåga att redogöra för sina tankegångar på ett begripligt sätt. För att göra detta använder jag ett tydligt och enkelt språk. De resonemang som leder till min tolkning och förståelse av det studerade fenomenet läggs fram på ett tydligt sätt. Min egen förståelsehorisont finns presenterad i inledningen och i avsnittet bakgrund och tidigare forskning.

En stor del av det hermeneutiska tolkningsarbetet innebär att växla mellan att tolka delar och

helhet (Ödman, 2017). Forskaren gör en övergripande tolkning av helheten och sedan en

tolkning av en del, för att sedan jämföra deltolkningen med helhetstolkningen. Tolkningen av delen har gett en vidare, eller djupare, förståelse för fenomenet och leder förmodligen till en

(15)

11

omtolkning av helheten. Den här tolkningsprocessen pågår tills tolkningen av helheten och de olika delarna stärker varandra och har en tillräckligt stor koherens. Detta sätt att tolka brukar kallas den hermeneutiska cirkeln. I mitt arbete för att förstå informanternas svar började jag med att få en överblick över var och en av intervjuerna, de blev var och en sin egen helhet. Efter det gick jag in i intervjuerna en och en och började analysera delarna, de enskilda uttalandena blev delar. När några delar i en intervju tolkats återgick jag till helheten för att jämföra dem med varandra. Om tolkningen av delen och tolkningen av helheten inte stärkte varandra, undersökte jag vad bristen på koherens kunde bero på och gjorde vid behov en omtolkning av helheten. När tillräcklig koherens uppnåtts mellan en del och helheten gick jag vidare med fler delar. Inom en intervju utgjorde informantens övergripande syn på sånglig musikalitet en helhet och synen på den egna rösten och sångliga erfarenheter utgjorde delar. Också den övergripande upplevelsen att inte kunna sjunga sågs som en helhet och de enskilda utsagorna om upplevelsen att inte kunna sjunga sågs som delar. Likaså sågs alla tillfällen informanterna använde sin sång som en helhet och varje situation där de använde sin sång som delar, och alla situationer de inte använde sin sång sågs som en helhet och de olika situationer de inte använde sin sång sågs som delar. Inte bara de enskilda intervjuerna tolkades som helhet och delar, utan alla tre intervjuer sågs också som en helhet med de enskilda intervjuerna som delar.

Ett annat sätt att tolka kräver att hänsyn tas till vad som händer i samhället i övrigt. För att uppnå det kan en forskare använda sig av det hermeneutiska tolkningsverktyget totalisering (Ödman, 2017). Först tolkas den enskilda händelsen eller fenomenet ur ett individperspektiv. I nästa steg tolkas det i det nära sammanhanget individen befinner sig i och slutligen mot samhälleliga strukturer. För varje steg omsluts det tidigare av en större del av verkligheten. Jag har använt det här verktyget genom att tolka informanternas syn på sin egen röst med de normer kring sång de upplever och mot de normer kring sång som forskning visar finns i samhället. Utmaningen med det här tolkningsvertyget är att kontrollera så att tolkningarna i de olika nivåerna har tillräcklig koherens för att inte förlora kontakten med det ursprungliga materialet, alltså informanternas svar. Att pendla på det här sättet mellan det som är specifikt och det som är allmänt har varit ett sätt att kontrollera mina tolkningar.

Ett annat sätt att förstå ett insamlat material är att utgå från att alla människor har god grund för sitt handlande och använda sig av det hermeneutiska tolkningsverktyget good-reason-assay (Ödman, 2017). Om en forskare utgår ifrån att människor har fog för att handla som de gör kan denne genom att förstå en persons syften tolka betydelsen av dess handlingar. Det här sättet att tolka kan inte totaliseras utan bara användas som ett stöd i analysen. Jag använde det här tankesättet när jag ville förstå meningen av informanternas handlingar, som meningen i att de sökt sig till körer fast de har eller haft upplevelsen att de inte kan sjunga.

Den förståelse som framkommer i en hermeneutisk studie kan inte ses som slutgiltig (Ödman, 2017). Vår förförståelse för världen har ingen bestämd början och kommer också att förändras under våra liv och vidare forskning inom mitt område kommer att ge fler tolkningar från andra perspektiv, detta är en del av hermeneutikens karaktär. Om den förståelse som framkommer i en studie säger Ödman (2017) “Vi ‘fryser’ ett ögonblick av vår förståelseutveckling, tar en stillbild, det är allt” (s. 107). Det är på detta sätt jag ser på mitt eget arbete.

(16)

12

Forskningsetiska ställningstaganden

Jag har utgått ifrån Vetenskapsrådets forskningsetiska riktlinjer som de presenteras i rapporten

God forskningssed (2017) och Vetenskapsrådets forskningsetiska principer (2002) i arbetet

med min studie.

Under studiens tidiga skede, innan jag börjat med intervjuerna, tänkte jag på att en människas uppfattning om sin egen röst kan vara ett känsligt ämne. Detta eftersom rösten är en del av en människas identitet (Schei, 2011). Av denna anledning försökte jag under intervjuerna visa mig särskilt intresserad, positiv och accepterande till intervjupersonernas berättelser om sina röster och sångupplevelser. Jag förberedde mig på att området skulle kunna väcka starka känslor hos intervjupersonerna.

I mitt inledande presentationsbrev förklarade jag kort studiens syfte och att jag sökte informanter som sagt eller tänkt att de inte kan sjunga. Jag förklarar att studien är helt frivillig, att det när som helst går bra att avbryta sin medverkan och att bara jag kommer att ha tillgång till materialet jag samlar in. Jag förklarar också i presentationsbrevet att jag kommer använda fingerade namn i det färdiga arbetet. Presentationsbrevet finns med som en bilaga.

Innan intervjuerna tackade jag intervjupersonerna för att de ställde upp och förklarade kort vad studien gick ut på. Jag frågade innan jag startade inspelningen ifall det gick bra att spela in. Mot slutet av intervjun berättade jag hur studien skulle gå vidare och bad att få höra av mig ifall jag har vidare frågor.

Jag har behandlat det insamlade intervjumaterialet som jag lovat och inte delat med mig av det till någon annan. Jag kommer dessutom förstöra både inspelningar och transkriptioner av intervjuerna.

(17)

13

RESULTATREDOVISNING OCH ANALYS

I den här delen besvaras studiens frågeställningar; hur beskriver människor upplevelsen att inte kunna sjunga? och vilka konsekvenser får upplevelsen av att inte kunna sjunga? Först kommer informanternas användning och erfarenheter av musik och sång i och utanför

undervisningssituationer redogöras för. Sedan presenteras hur informanterna talar om sin egen sång och om sånglig musikalitet, hur de resonerar kring varför de själva och andra säger att de inte kan sjunga och vad den här upplevelsen kan få för konsekvenser. Resultatet med

tillhörande analys genom hermeneutisk tolkning presenteras tematiskt och avslutas med en sammanfattande analys. Temana bygger på studiens två frågeställningar och är uppbyggd enligt intervjuguidens teman i en ordning som gör presentationen tydlig. Mina teman är

Användning av sång, Erfarenheter av sångliga aktiviteter och situationer och Syn på rösten och sånglig musikalitet.

Informanterna

Maria

Maria är 20 år och arbetar på en förskola i en mindre svensk stad. Under skoltiden har hon deltagit i skolkören på avslutningar och liknande men den kör hon deltar i vid intervjutillfället kallar hon sin första kör och där har hon sjungit lite mer än en månad. Maria sjunger ibland med barnen på förskolan.

Karin

Karin arbetar på ett äldreboende för personer med demens i samma mindre stad som Maria och använder sången som ett redskap i arbetet. Hon har deltagit i skolkören och helt kort tagit lektioner i althorn när hon var barn och i gitarr som vuxen. Karin är 47 år, har sjungit i kören under ungefär en månad, tycker inte att det är några problem att sjunga på kalas och kallar sig intresserad av musik. Intervjun med Karin skedde över videochatt.

Ellen

Ellen har nyss flyttat tillbaka till en medelstor svensk stad nära sin hemstad och arbetar som narkosläkare. Hon har som barn inte deltagit i sångliga aktiviteter men som vuxen har hon både tagit sånglektioner och deltagit i flera körer. Ellen är 61 år gammal och har sjungit i sin nuvarande kör i nästan två månader.

Upplevelsen att inte kunna sjunga och dess konsekvenser

Användning av sång

Alla informanter sjunger i nybörjarkör minst en gång i veckan. De tycker det är roligt att deltaga i körerna och få ett tillfälle att sjunga med andra i en stöttande miljö.

Både Ellen och Karin sjunger mer nu än vad de gjort tidigare i livet, Ellen har i perioder inte sjungit alls. De sjunger hemma i övningssyfte för att lära sig sångerna de sjunger i sina körer. Huruvida Maria övar hemma framkommer inte.

Maria och Karin, men inte Ellen, sjunger ibland i vardagen även när de inte övar på

körsångerna. De sjunger ofta när de är själva men sällan när någon annan är i närheten. Maria tycker att det är tråkigt att kören hon deltar i bara har repetition en dag i veckan. Hon vill sjunga oftare men vill oftast inte sjunga hemma eftersom hon tycker att det är pinsamt att

(18)

14

sjunga när någon i familjen är där. Både Maria och Karin sjunger samtidigt som de utför vardagliga aktiviteter. Karin berättar att:

Jag visslar mycket, sjunger mycket, alltså det är ju oftast när man är hemma själv sådär som jag sjunger när jag gör saker och ting, liksom... Kommer på... (Karin)

När Ellens dotter var liten sjöng Ellen för henne och Ellen har även sjungit tillsammans med vänner, en upplevelse som var rolig för henne:

Jag vet jag var och hälsade på henne någon gång, vi sjöng varenda dag. Vi satt där med olika melodier på blad och så sjöng vi och sjöng. Hon och jag och så var det någon mer kompis, tillsammans.

….

Ja.. Ja, då var det roligt. (Ellen)

När någon i Karins umgängeskrets fyller år tar hon och hennes syster ibland en känd melodi och skriver en ny text som passar in på jubilaren och Karin har vid flera tillfällen tagit ton till

Ja, må du leva på kalas. Även Maria och Ellen sjunger med i födelsedagssången, även om

Ellen inte gjort det i samma utsträckning tidigare och Maria bara sjunger med “så smått”. Karin tror att anledningen till att det känns annorlunda att sjunga på kalas beror på hur modig hon är och på vilket sällskap hon har.

Karin och Maria använder sång på sina arbetsplatser. Maria sjunger med barnen på förskolan och Karin använder sig av vårdsång som ett verktyg i kontakten med vårdtagarna. Karin berättar att:

Vi jobbar ju bland annat med något som kallas för vårdsång. När man till exempel går in i badrummet med någon och ska duscha eller hjälpa till att tvätta, så kan man sjunga någon sång som de känner igen, att det blir lättare att jobba med dem. Vi hade- Jag har ett exempel på en tant, hon ville absolut inte duscha. Men sen så sjöng vi hennes favoritsång, jag och min kollega, och hon vart alldeles lugn. Hon bara satt och tittade på oss. Jag vet inte om det lät för bedrövligt (skrattar) eller om det var för att hon kände igen sången, men hon vart alldeles- Det gick jättebra att jobba med henne då. (Karin)

För Karin skiljer sig att sjunga i arbetet från andra sammanhang på så sätt att i en

arbetssituation tänker hon inte lika mycket på hur rösten låter som hon annars gör. I arbetet är det som spelar roll att hon sjunger, inte hur hon sjunger. Ellen sjunger inte på sin arbetsplats men Maria sjunger på förskolan även om hon inte vågar sjunga i stora grupper:

M Jag är jättedålig på att sjunga, så att jag vågar liksom inte sjunga framför jättemånga. Och sen inte när man ska sitta i en stor grupp med flera andra pedagoger, då känner jag lite så här... nej. V Mm, det är jobbigare med pedagogerna än med barnen, då eller?

M Ja, barnen märker ju inte om man sjunger fel, liksom. De rättar ju en. Men de där pedagogerna de tittar lite extra på en och bara, hmm det där var fel.

Det är jobbigare för Maria att sjunga när andra pedagoger är med eftersom de tänker på om Maria sjunger fel. Maria skulle gärna vilja ta ett solo på någon av låtarna de sjunger i KörEN, men inte heller där vågar hon:

Jag hade gärna velat sjunga ett solo, men sen var det ju så mycket folk som stirrade på en då... och jag tycker ju lite så här, lite läskigt... Jag tycker att det är lite pinsamt (skrattar) om jag sjunger fel då ser ju alla det, då märker ju alla. Och det är lite läskigt så, jag brukar undvika det på så sätt. (Maria)

Maria tycker att det skulle vara läskigt att sjunga solo eftersom de andra skulle höra ifall hon sjöng fel. Karin skulle “aldrig kunna ställa mig på en scen och sjunga för främmande människor”. Ellen skulle inte sjunga karaoke, även fast det verkar roligt, och i musiklekar på

(19)

15

fest kan hon viska svaren till en lagkamrat men skulle inte sälla sig upp och sjunga själv och hoppas att andra sjöng med.

Analys av temat användning av sång

Att sjunga upplevs på olika sätt i olika situationer av både Karin, Maria och Ellen. I vissa situationer sjunger de med lätthet och glädje och i andra sjunger de inte alls. Det är möjligt att situationerna där de sjunger, vare sig det är i arbetet, på kalas, i kör eller i vardagen ensam hemma, har något gemensamt. Likaså kan situationerna de inte sjunger i ha något gemensamt. Karin säger att anledningen till att det är lätt att sjunga i vissa situationer kan vara att hon har olika grad av mod och att det också beror på sällskapet där och då. Ett kalas är alltså en situation där Karin själv är modig och där sällskapet gör det möjligt för Karin att sjunga; den upplevda normen i situationen tillåter Karins sång. Detta kan betyda att den kontrollmekanism Schei (2011) skriver om, vilken kan hindra sång om den riskerar leda till skam för den

aktuella personen, inte aktiveras och Karin kan sjunga obehindrad. Även Karins arbetsplats, där sång används, och kören där Karin deltar är situationer där de upplevda normerna tillåter Karins sång. På arbetsplatsen är det viktigare att hon sjunger än hur det låter och i kören finns en stöttande miljö som uppmuntrar till sång. Även Maria och Ellen säger att det är lättare och roligare att sjunga i körerna eftersom de upplevs som tillåtande. Att de själva upplever att de inte kan sjunga hindrar dem alltså inte när de upplever att normerna tillåter deras sång. Karins användning av sång i arbetet, vårdsång, beskrivs som ett verktyg och har alltså en

funktion, vilken är viktigare än att sången ska vara vacker. Maria sjunger också i arbetet, där

är funktionen att sjunga med barnen på förskolan som en del av det pedagogiska arbetet. När Maria sjunger med barnen tycker hon inte att det känns jobbigt; de är bara glada att hon sjunger och även om de hör att hon sjunger fel och rättar henne känns det inte jobbigt. När däremot andra pedagoger är närvarande känns det jobbigare och Maria vågar inte sjunga eftersom pedagogerna tittar på henne och bedömer hennes sång som fel eller dålig. Sångens funktion är fortfarande densamma med eller utan andra pedagoger närvarande, att sjunga med barnen på förskolan, men Maria upplever sången på olika sätt. Hur sången låter är inte

avgörande för att uppfylla dess funktion, det som upplevs spela roll är att Maria sjunger snarare än hur sången låter, men när andra pedagoger är närvarande förändras Marias upplevelse. Hon upplever att hennes sång bedöms av de andra pedagogerna men inte av barnen, därför är det lättare för henne att sjunga inför dem. Detta kan ses som att Maria upplever att normerna tillåter hennes sång när hon sjunger med barnen, och är i linje med sångens funktion i situationen. Men när andra pedagoger är närvarande upplever hon att normerna inte är tillåtande, dessa nya normer påverkar henne mer än sångens funktion och Maria tystnar. Vilken funktion sången har i en given situation har ett visst samband med de upplevda normerna. Tillåter funktionen Marias sång sjunger hon, om inte Maria upplever sig bli bedömd.

I alla situationer där det sjungs har sången en funktion. På kalas, i kören och tillsammans med vänner och familjemedlemmar kan funktionen vara att sjunga tillsammans med andra, vilket verkar vara ett mänskligt behov enligt Brown (2015), och ett sätt att knyta an till varandra och forma sin identitet (Bjørkvold, 2005; Brown, 2015). Vid sång ensam i vardagen kan

funktionen helt enkelt vara nöjet att höra och uppleva sin sång (Bossius & Lilliestam, 2011). Sång har varit en del av mänskliga kulturer i alla tider och en del av gruppers identitetsskapande (Brown, 2015). Bjørkvold (2005) skriver att barns spontana sång kan förekomma som en

(20)

16

inramning av leken. Sång som ackompanjemang kan bestå av sånger barnet redan kan och sjungas samtidigt som en annan aktivitet utförs. Karin och Maria ibland sjunger ensamma hemma medan de utför vardagssysslor. Detta kan ses som sång som ackompanjemang, fast hos vuxna individer.

Den upplevda normen som går i linje med situationerna ovan tillåter sång även om den inte är vacker. Risken att rösten bedöms som fel eller dålig är samtidigt liten.

Ingen av informanterna skulle sjunga ensam framför en grupp, även om de tycker att det verkar roligt med karaoke eller att ha ett solo i kören. De sjunger i grupp eller ensamma hemma men inte ensamma inför gruppen. Schei (2011) skriver om röstskam och att det som påverkar hur vi handlar är de uppfattningar vi, medvetet eller inte, tror att andra har.

Skammens kontrollmekanism finns där för att skydda oss från situationer som riskerar att upplevas som skamfyllda. Karin och Maria kan alltså, medvetet eller ej, uppleva normer i familjen som gör att de undviker att sjunga när familjen hör. Hos Maria blir skammens kontrollmekanism tydlig då hon säger att det är pinsamt att sjunga när andra är hemma och att hon inte vågar sjunga när andra pedagoger är med eller solo i kören. Att upplevda

förväntningar som innebär att sången bedöms som bra eller dålig, rätt eller fel kan upplevas som ett krav på att sången ska låta vackert.

Ellen sjunger med när andra sjunger och övar på sånger hon sjungit i kören och fått ta hem att öva på, men tar inte initiativet att sjunga något själv. Enligt tolkningen att ifall normerna i en situation uppfattas tillåta en persons sång så kommer denne att sjunga,förutsatt att sången fyller en funktion, till exempel nöjet att sjunga. Ellen tycker om att sjunga och har ofta önskat att kunna sjunga, att sjunga ensam i vardagen skulle alltså fylla en funktion för henne. Den enda som är närvarande i situationer Ellen är ensam är Ellen själv, att hon inte sjunger när hon är ensam kan bero på att hennes egna normer inte tillåter det. Däremot sjunger hon mer nu än vad hon gjort tidigare. Ellen har ändrat sin sångliga användning från att inte sjunga alls till att sjunga i vissa situationer. Nu sjunger hon tillsammans med andra men inte ensam, det är alltså lättare för Ellen att sjunga med andra än att sjunga ensam. De upplevda normerna kan för Ellen, som för Karin, på kalas och i körsituationer vara tillåtande och möjliggöra sång. Ellen säger själv att anledningen till att hon inte sjunger ensam i vardagen är att hon kan för lite och inte kommit in i det. Att Ellen inte sjunger när hon är ensam kan ses som en rest från de perioder hon inte sjungit alls. En möjlig tolkning är att kritiken Ellen mottagit för sin sång har lett till en förändring i sitt sångliga beteende och resulterat i SMS, vilket innebär att hon inte alls sjungit i vissa eller alla situationer (Bodkin-Allen & Swain, 2014). SMS har tidigare gällt för all Ellens sång men har börjat luckras upp i vissa situationer tack vare upplevda tillåtande normer.

Erfarenheter av sångliga aktiviteter och situationer

När Ellen växte upp tänkte hon att sång inte var för henne. Förutom att hennes pappa sjöng vaggvisor när hon var liten sjöng hennes föräldrar sällan. Pappan hade till och med som barn blivit erbjuden fem öre om han sjöng men vågade inte, den historien lärde Ellen att i deras familj sjöng man inte:

Så att där lärde jag mig på något sätt att vi sjöng inte, eller vad jag ska säga. Men han sjöng ju de där sångerna, men annars sjöng vi inte något i våran familj just. För han vågade inte eller han trodde att han inte kunde. Och mamma sjöng inte heller just. (Ellen)

(21)

17

I Marias familj är hon den enda som sjunger och Karin säger att de inte sjunger så mycket i hennes familj.

När sedan Ellen gick på mellanstadiet och klassen skulle spela in en sång fick Ellen vara tyst när de andra sjöng efter att läraren gått runt bland eleverna och lyssnat. Hon berättar att:

Och det var väl några till, två eller tre killar till. Så vi fick vara tysta när han spelade in sin fina sång där. Och det har liksom suttit i. Det satt jättehårt. Så sen var det väldigt svårt att sjunga. Jag vet inte, men därifrån har jag alltid haft så här att jag kan inte sjunga. (Ellen)

Efter händelsen då Ellen fick stå tyst när resten av klassen spelade in blev det väldigt svårt för henne att sjunga och det dröjde många år innan Ellen sjöng igen. Hon hade velat vara med i skolkören men tänkte att det inte var för henne och försökte därför inte delta. Under många år försökte inte Ellen sjunga även fast hon skulle vilja. Men Ellen sökte sig till körer när hon blev äldre, runt 30-årsåldern, och har sjungit från och till sedan dess. Olika körer har varit olika tillåtande och det har varit lättare att sjunga i stora körer när det är många som har samma stämma. Vissa körer har hon känt sig trygg i och vågat sjunga ut, det är körer där ingen vänder sig om och tittar om hon sjunger fel. Ellen har också deltagit i körer där hon inte vågat sjunga ut och upplevt att det är svårare att sjunga alls då. Under en konsert flyttade koristen bredvid bort från henne så att Ellen stod helt ensam till slut. Två olika körledare har blivit arga på henne under körrepetitioner. De har sagt att hon sjunger illa och Ellen tyckte att det var som att de inte förstod att hon inte gjorde det med flit. Efter ett av tillfällena då en körledare blivit arg på henne, när Ellen var runt 30 år, dröjde det länge innan hon prövade att sjunga igen. Signalerna som Ellen lagt märke till från både körledare och andra har gjort det svårt för henne att sjunga och fått henne att inte sjunga alls i perioder, ibland inte på flera år. Med en sånglärare Ellen sjöng med under en period och i en av körerna var det svårt att sjunga ut. Ellen övade på att sjunga hemma och gjorde framsteg, men väl hos sångläraren eller på körrepetitionen var det svårt att sjunga:

Det var ju väldigt svårt att komma över det där. Men jag tränade hemma och det vart ju bättre och bättre, men... Det var- Det är psyket som stör då, att man säger så (skrattar) som bromsar. (Ellen)

Ellen säger att det som gjorde att det var svårare att sjunga under sånglektionerna var psyket. Körsången får idag Ellen att må bra både kroppsligt och själsligt. Dessutom har hon lärt sig att sjunga bättre bara under samma höst som intervjun genomförs, när hon har sjungit två gånger i veckan i tillåtande körer.

När Ellen sjungit med vänner har det bara varit roligt. De har suttit och vänt blad och sjungit låt på låt. Detta och när Ellen sjöng för sin dotter när dottern var liten kändes annorlunda än de andra upplevelserna av att sjunga.

Maria har också varit med om en händelse som påverkat henne att tänka att hon inte kan sjunga. Ungefär ett år innan vår intervju skulle hon förevisa en sång för sin kyrkgrupp som de andra skulle lära sig av henne. Sången hade ljusa toner och Maria hade inte hunnit lära sig texten och några av de som var där stirrade och skrattade åt henne. Efter det har Maria undvikit att sjunga så att andra hör. Maria upplever även att de andra pedagogerna på förskolan stirrar på henne när hon sjunger och att de ser ut att tänka “hmm det där var fel”. Men mer nyligen har hon tagit mer initiativ på förskolan och går iväg med större barngrupper

(22)

18

och sjunger, tidigare tog hon med runt tre barn och nu kan hon ta med runt tio barn och gå undan och sjunga.

I skolan har Maria varit med och sjungit i kör på skolavslutningar och liknande tillfällen men inte fått någon individuell återkoppling på sin sång. Återkopplingen har istället varit kollektivt riktat beröm, men som inte mottagits som uppmuntrande. Hon säger:

Ja, exakt, de berömde liksom inte en efter alla, bara; men Gud vad duktiga ni var idag, alltså de sa inte sådant, utan bara; ja, det gjorde vi bra, vi gör det nästa år igen, lite sådär. Så man fick ju aldrig den här känslan att; åh, Gud, jag har gjort något bra! Utan det blev mer liksom; ja, nu har vi sjungit, ja, det var ju roligt det… (Maria)

Kören Maria sjunger i är hennes första kör. Hon skulle vilja ha fler körrepetitioner i veckan eftersom det är så kul att sjunga och hon inte vill sjunga hemma. I kören stöttar alla varandra och det räcker att man gör så gott man kan.

Karin har inte fått höra några kommentarer om sin egen röst av lärare, varken positiva eller negativa. Hon deltog i skolans kör när hon var barn och tyckte det var roligt. Däremot har personer hon sjungit med sagt att hon har en väldigt mörk röst. De tillfällen när Karin har tänkt att hon inte kan sjunga har varit då hon har jämfört sin röst med en sångare på radion eller som hon hör sjunga live. När hon sjunger med tycker hon själv att det inte låter bra. När Karin började i kören tvivlade hon på att hon skulle klara av att vara med och sjunga. Men nu har hon fått upp självförtroendet och känner att hon kan. Karin berättar att:

För det kände jag ju med kören, första gången på kören så tänkte jag såhär; herregud vad är det här? Hjälp! Det här kommer ju inte jag klara! Men jag känner ju att man får ju upp ett

självförtroende, man känner ju att; men jag kan ju faktiskt! För man får- Så nu börjar jag känna mig mer trygg. Så jag tror att det har mycket med sällskapet att göra. Jag skulle ju aldrig kunna ställa mig på en scen och sjunga för främmande människor, så, men sjunga Ja, må du leva på ett kalas, det är inga bekymmer (skrattar). (Karin)

Karin känner sig mer trygg i kören och tror att det har mycket med sällskapet att göra, en uppfattning som delas av både Ellen och Maria. Enligt Karin är körledaren också mycket inspirerande och rolig att sjunga för.

Analys av temat erfarenheter av sångliga aktiviteter och situationer

Både Ellen och Maria har haft erfarenheter av sångliga situationer där de har mottagit kritik på sin sång vilken har påverkat när och hur de sjunger. Den här kritiken har speglat otillåtande normer och fått dem att undvika liknande situationer under perioder och att tvivla på sin sångliga förmåga. Min tolkning är att kritiken de har fått motta har framkallat röstskam och gjort att de utvecklat selective mutism for singing (SMS), som innebär att en person efter att ha fått motta kritik ändrar sitt sångliga beteende och slutar sjunga i vissa eller alla situationer (Bodkin-Allen & Swain, 2014). Ellen har fått motta kritik vid flera tillfällen och därefter inte sjungit alls eller sjungit mindre under perioder ibland så långa som flera år. Den kritiken som till synes påverkat Ellen mest har kommit från körledare eller lärare men även blickar och kroppsliga signaler från andra deltagare i till exempel körer har också haft en negativ

påverkan. Den kritik Maria mottagit som påverkat henne mest kom från deltagare i en grupp hon var med i och var i form av blickar och skratt. Maria upplever att de andra pedagogerna på förskolan där hon arbetar tittar på henne och tänker att hon sjunger fel, vilket gör att hon undviker att sjunga inför dem. Både lärare, ledare och andra deltagare i grupper har påverkat

(23)

19

Ellen och Maria att utveckla SMS. Kritiken har både varit obehaglig för Ellen och Maria i stunden eftersom den signalerat att deras sång klivit utanför normen, och har även påverkat dem med känslor av oro och genans ibland under flera år efteråt, förutom att de hindras från att sjunga i vissa situationer. Den SMS som utlösts av kritik från lärare, körledare och deltagare i grupper verkar i vissa fall påverkat Ellens och Marias användning av sång i andra sammanhang, även där den nya situationens normer skulle tillåta deras sång. Men det är också tydligt att Ellen och Maria själva börjat arbeta bort sin SMS genom att delta i körer med stöttande och tillåtande normer och med funktion att sjunga tillsammans och glädjen att uttrycka sig. Det kan ses som att också denna tillåtande norm har blivit överförd till andra sammanhang och låtit Maria utöka gruppen barn hon tar åt sidan och sjunger med och Ellen att sjunga ut i flera sammanhang. Karin har inte mottagit kommentarer på sin röst av lärare, men har av personer som hon sjungit med fått kommentaren att hon har en väldigt mörk röst. En tolkning av detta är att när Karin fått höra detta har hon mottagit det som signaler på att hennes röst är utanför normen. Dessa kommentarer verkar dock inte ha påverkat henne att inte sjunga.

Förutom kritiken från lärare, körledare och andra korister fick Ellen lära sig som barn av sin pappa att de inte sjöng i hennes familj. Maria är den enda i sin familj som sjunger och Karin säger att de inte musicerar så mycket i hennes familj. Enligt Schei (2011) är rösten en del av en människas identitet. Det är då rimligt att antaga att eftersom informanterna kommer från familjer där sång och musicerande inte är vanligt, är inte musicerande en del av familjens identitet. Därmed har det heller inte varit en del av informanternas tidiga socialisation. När sångens funktion som identitetsmarkör är liten och när normer inte upplevs ge sång en

naturlig plats i familjen blir det svårt för den individuella familjemedlemmen att ge utlopp för sångliga behov som kanske uppstår.

Maria har deltagit i skolkörer men inte upplevt återkopplingen från lärare som uppmuntrande utan som allmänt beröm. Mitt intryck är att återkopplingen som Maria fick inte fick henne att känna sig nöjd med sin insats utan upplevdes som svepande och nästan likgiltig. Min tolkning är att Maria inte kände sig sedd eller hörd i skolkören och inte heller uppskattad för sin sång. Karin deltog också i skolkören, men mindes inte något annat än att det var roligt att sjunga. Den stämning som gör det lättare eller svårare att sjunga beroende på om den upplevs som tillåtande eller ej kan ses som detsamma som upplevda normer; i vissa körer upplevs

normerna tillåta informanternas sång och i andra körer inte. De upplevda tillåtande normerna gör det lättare för informanterna att sjunga, vilket kan ses som att informanterna sjunger bättre i en situation de upplever som trygg och stöttande än i en situation de upplever som otrygg och icke tillåtande. Detta kan bero på att kontrollmekanismen som annars hindrar

informanterna att sjunga inte aktiveras. Syn på rösten och sånglig musikalitet

Att kunna sjunga innebär enligt Maria, Karin och Ellen att träffa rätt toner. Maria och Karin säger också att man ska ha en stadig och klar röst. Att kunna sjunga innebär för Karin även att man har en säker och stabil röst och att kunna hålla ut en lång ton och ta i när man sjunger. När Karin resonerar kring röster och vad det innebär att kunna sjunga pratar hon om sångare som deltagit i Melodifestivalen och hur hon ibland tänkt att deras röster inte passat till låten de sjunger för att rösten till exempel varit för tunn.

References

Related documents

Schenck menar också att mycket av undervisningen sker nästan helt från fritt skapande och improvisation, han säger: ”Improvisation är inte fråga om en speciell genre eller två,

I detta arbete söks svaren på tre frågor om inställningen till sång: När byts sångglädjen hos flickor och pojkar ut till ”jag kan inte sjunga”.. Vad är det som

De vittnar om att de är musikaliskt aktiva och att arbetet är av en praktisk och interaktiv karaktär, och även om den sociala relationen i det här fallet främst är

Föreliggande studie har visat att pedagoger främst använder talet, sin egen sångröst samt kroppen för att stötta elevernas lärande sett till rösthälsa, vilket besvarar

Därför anser jag att utbildningarna för förskollärare och även i viss mån grundskolelärare borde innehålla moment som behandlar barnrösten och vuxenrösten i relation

I läroplanen för förskolan står det att förskolan ska nyttja det lustfyllda lärandet för att främja barnens intresse för att lära sig nya kunskaper och

Nationellt resurscentrum för biologi och bioteknik • Bi-lagan nr 3 december 2007 • Får fritt kopieras i icke-kommersiellt syfte om källan anges.. Sjunga och dansa biologi -

Hon hade inte bara problem med att sjunga olika toner, utan hade även problem att höra skillnad på toner.. Efter ett års arbete hade hon utökat sitt omfång till en