Malmö Högskola Vt 2003 IMER C-uppsats Kommunikativ svenska 41-60
Annika Sandström
Myter bland magiker och mugglare
- en studie av Harry Potter-böckerna ur C. G. Jungs perspektiv
Handledare: Torbjörn Forslid
Innehållsförteckning
Sid.
Inledning 3 Syfte och frågeställningar 3
Begränsning 4
Metod och material 4
Harry Potters värld och tillvaro 5
Författaren 5
Bakgrund 6
Karaktärer 8
Myter och symboler 9
Carl Gustav Jungs tankar och teorier 10
Motsatser 11
Det kollektivt omedvetna 11
Arketyper, myter och symboler 12
Analys och jämförelse 14
Motsatser 15
Det omedvetna 17
Arketyper, myter och symboler 17
Slutdiskussion 21
Inledning
Böckerna om Harry Potter, av Joanne Kathleen Rowling, har på kort tid blivit en stor succé över hela världen. Harry Potter har blivit ett välkänt begrepp inom (barn och ungdoms-)litteraturen, men också inom leksaksindustrin, godismarknaden,
klädestillverkningen samt ett flertal andra områden.
De hittills utkomna böckerna har haft stora försäljningsframgångar, och förväntan och spekulationerna är stora inför de nästkommande. Många vill uppenbarligen veta mer om Harry Potters liv och tillvaro i en värld fylld av humor och allvar, befolkad av såväl fiktiva gestalter som karaktärer från mytologi och religion. Böckerna finns översatta till en mängd olika språk och läses av både barn, ungdomar och vuxna. Rowling har uppenbarligen lyckats nå något gemensamt och universellt hos läsarna.
Från tanken på ett gemensamt universellt medvetande är steget inte långt till den schweiziske psykologen Carl Gustav Jungs teorier, där myter, symboler och arketyper är nyckelord. Enligt Jungs hypotes bär vi alla på ett kollektivt omedvetande; vi har
gemensamt med våra medmänniskor tankar, bilder och symboler som vi alla känner igen och kan tolka oavsett den aktuella tiden och vårt kulturella och nationella ursprung.
Syfte och frågeställningar
Vi vuxna känner igen en hel del schablonbilder i Harry Potter-böckerna; vi har stött på namnen och företeelserna förut i myter, religion och i symbolvärlden. Men de yngre läsarna med föga eller ingen tidigare läsvana, som troligtvis aldrig har stött på ”de gamla litterära motiven” tidigare, attraheras ändå av böckerna. Frågan jag därför ställer är om de unga läsarna enbart fascineras av äventyren, spänningen och humorn i böckerna. Eller om det finns något i människans inre som tilltalas av den dolda innebörden i texterna, som förmedlas av symbolerna och myterna i berättelserna. Finns det sålunda något i vårt gemensamma undermedvetna, i enlighet med Jungs teorier och tankemodeller, som tillfredsställs och som därmed kan förklara varför Harry Potter-böckerna gjort sådan succé?
Mitt syfte är alltså att försöka upptäcka om det finns något i Jungs sätt att beskriva det mänskliga psyket som kan appliceras på Harry Potter-böckerna och som kan klargöra varför dessa tilltalar så många. Kan Jungs teorier alltså förklara framgången med dessa?
Begränsning
Jag avser alltså att analysera Harry Potter-böckerna utifrån Jungs teorier, med tanken om det kollektivt omedvetna, motsatser, arketyper, symboler och myter i fokus. Min mening är däremot inte att ge en fullständig förklaring till Jungs psykologiska inriktning och begreppsvärld utan hänvisar till vidare litteraturläsning för mer djupgående redogörelser. Jag använder mig därför endast av det material av Jung som jag anser relevant för
analysen av Harry Potter-böckerna.
Metod och material
Den litteratur jag använder, varur jag hämtar beskrivning av Jungs teorier, är i sig en tolkning gjord av författarna till desamma, och är även översatt från ursprungsspråket. Om mina källor möjligtvis skiljer sig från Jungs ursprungliga material beror således på omständigheter utanför min kontroll och vetskap.
Eugene Pascal, som skrivit Jung i våra liv (1992), har tagit examen vid Junginstitutet i Schweiz och boken sägs vara ”en vägledning i jungiansk psykologi skriven för lekmän”. Jung och litteraturen (1998) är en samlingsvolym, där ett antal olika svenska författare skriver om sin syn på Jungs betydelse för litteraturen. Materialet kan därför anses vara präglat av vad de olika författarna vill belysa och lyfta fram med ett mycket begränsat antal sidor till sitt förfogande, vilket gör beskrivningen något knapp.
Edward C. Whitmont, författare till Symbolernas värld (1969), skriver om ”den jungianska psykologins grunder”. Whitmont har varit med och grundat C. G. Jung Trasning Center i New York och arbetar som privatpraktiserande analytiker i New York. Whitmonts syfte med boken är att redogöra för grundläggande begrepp så nära Jungs egna formuleringar som möjligt, med sökandet efter kunskap om symboler som huvudtema.
Mina faktaböcker om J. K. Rowling och Harry Potter, Den lille trollkarlen, av Evastina Törnqvist, Harry Potters magiska värld, av David Colbert, samt En intervju med J. K. Rowling, av Lindsay Fraser, är samtliga skrivna på lättsamt och roande sätt, antagligen med yngre läsare som målgrupp. De har uppenbarligen tillkommit i kölvattnet av Harry Potter-böckernas popularitet och framgångar, vilket påverkar graden av seriositet.
Harry Potters värld och tillvaro
Böckerna om Harry Potter är tänkta att bli sju till antalet. Författaren Joanne Kathleen Rowling har i nuläget gett ut fyra, som samtliga är översatta till svenska: Harry Potter och De Vises Sten (1997), Harry Potter och Hemligheternas kammare (1998), Harry Potter och fången från Azkaban (1999) och Harry Potter och Den flammande bägaren (2000). Genremässigt är böckerna en blandning av fantasy och ”vanlig” äventyrsroman med barn i huvudrollerna, förlagd i internatskolans värld. Karaktärerna är ovanliga varelser, med mer eller mindre övernaturliga krafter, samt vanliga jordnära personer som beskrivs på ett många gånger humoristiskt sätt.
Tekniskt sett är böckerna inte vidare avancerade vare sig i språk eller i konstruktion, därmed är de inte heller svåra att läsa, ett faktum som möjligtvis förklarar varför så många yngre läsare klarar av de relativt tjocka volymerna.
Författaren
Engelskan Joanne Rowling var ensamstående nybliven mor och arbetslös1. Vid ett
tillfälle när hon väntade på ett tåg som var försenat hittade hon i tankarna på historien om Harry Potter2. Berättelsen och karaktärerna utvecklades efterhand, och vid de tillfällen då hennes barn sov i vagnen skrev hon ner historien sittandes på ett kafé3.
Rowling har fått kritik för att vara alltför förutsägbar och sentimental i berättelserna om Harry Potter, det har sagts att hon skriver ”schablonfyllt och kravlöst” med svartvita karaktärer och föga spänning 4. Trots detta har hon sålt närmare 35 miljoner böcker5. Endast i Sverige har böckerna sålts i 1,5 miljoner exemplar, enligt uppgift från 20016. Huruvida Rowling har studerat psykologi och Jungs teorier är för mig oklart. Hon har emellertid berättat, enligt Törnqvist, att hon har studerat franska samt den romerska och grekiska antiken på universitetsnivå. Hon har också uppgivit att hon, under en viss period, varit ”mycket gripen” av Tolkiens Sagan om Ringen-böcker7.
1
Törnqvist, Evastina: Den lilla trollkarlen, Viken, Bokförlaget Replik: 2002, sid. 76..
2 Törnqvist, sid. 67. 3 Törnqvist, sid. 79. 4 Törnqvist, sid. 11/12 5 Törnqvist, sid. 11 6 Törnqvist, sid. 107/108 7 Törnqvist, sid. 64/65
Bakgrund
Berättelsen handlar om den föräldralösa pojken Harry Potter, som ovetande om sin bakgrund bor hos och fostras av sina elaka släktingar, familjen Dursley: moster Petunia med make och son. De behandlar alla Harry på ett föraktfullt, förödmjukande och kränkande sätt; han får endast äta matrester och hans ”rum” är en skrubb under trappan. Släktingarna vägrar också att tala med Harry om hans föräldrar. Harry förmodar att dessa dött i en trafikolycka och att det är efter denna händelse som han själv har ett ärr i
pannan.
På sin elvaårsdag börjar emellertid en del mystiska brev att anlända vars innehåll Harry förbjuds att ta del av. Breven formligen väller in och till slut kommer även budbäraren själv: den jättelike Hagrid. Av denne får Harry veta att han själv egentligen är en trollkarl och att breven var en inbjudan till trollkarlsskolan Hogwarts. Harry får nu reda på vad familjen Dursley i alla år velat undanhålla honom: hans föräldrar, även dessa trollkarlar, har i själva verket blivit dödade av den onde trollkarlen Lord Voldemort, och att Harry, endast ett år vid detta tillfälle, mirakulöst överlevde attacken.
I trollkarlsvärlden, som är en sorts parallellvärld till vår vanliga, har Harry allt sedan detta tillfälle blivit en slags legend – en person som kunde stå emot ondskans krafter. Världen, enligt Rowlings konstruktion, består alltså av trollkarlar (med häxor som dess kvinnliga motsvarighet), samt vanliga människor, av trollkarlarna kallade mugglare. Mugglarna lever i vårt vanliga, tråkiga, samhälle och de är helt ovetande om, den delvis osynliga, trollkarlsvärlden. Båda världarna samspelar emellertid med varandra, vilket bl.a. ges exempel på i Harry Potter och fången från Azkaban, där det rapporteras om den förrymda fången även i mugglarnas (d.v.s. våra vanliga) tidningar8. Även
kommunikationsmedlen för trollkarlarna, ugglepost och flampulver fungerar i båda världarna9.
Harrys mor Lily var alltså en ”vanlig” människa, en mugglare, fast med
”trollkarlsanlag”, och detta utgjorde en stark grund för svartsjuka från hennes syster, Petunia. Misstron och rivaliteten har sedan kvarstått till vuxen ålder. När så Lily valde att ingå äktenskap med en trollkarl och för gott leva i trollkarlsvärlden talades det aldrig om
8
Rowling, J. K. Harry Potter och fången från Azkaban, Stockholm, Tiden: 1999, sid. 55-59.
9
systern hos familjen Dursley, även om dessa var några av de få som kände till
trollkarlsvärldens existens. När Dursleys så fick hand om den sedermera föräldralöse Harry tog de sig motvilligt an honom, endast av den anledning att det inte fanns någon annan släkting att tillgå. Harrys föräldrar nämndes fortfarande aldrig och Harry själv fick utstå det förakt från familjen Dursley som egentligen var ägnat åt hans moder. Rädslan att ta itu med barndomens konflikter utgjorde sålunda grundstomme för familjens skräck för det avvikande. Harrys allra minsta tendenser till att få en egen bakgrund och identitet, att få bli sedd, kvävdes därför omedelbart (se Harry Potter och De Vises Sten).
I Harry Potter och De Vises Sten blir Harry, och flera andra elvaåringar, kallade till Hogwarts Skola för Häxkonster och Trolldom, där Harry för första gången får bekräftelse på att han är speciell och viktig. Boken utspelar sig under ett läsår i skolan, och vid sommaruppehållet, i slutet av boken, är Harry på nytt tvungen att vistas hos familjen Dursley. Bok nummer två, Harry Potter och Hemligheternas kammare är uppbyggd på samma sätt; berättelsen börjar hos familjen Dursley under sommaren, Harry kommer till Hogwarts och är med om olika äventyr och prövningar, för att sedan vid vårterminens slut åter resa till de motvilliga släktingarna. Även bok nummer tre, Harry Potter och fången från Azkaban, är uppbyggd på samma sätt, undantaget är bok nummer fyra som börjar med ett sidospår som sedan förs in i berättelsen. Denna bok, Harry Potter och Den flammande bägaren är också mörkare i tonen, döden och hotfullheten finns mer konkret och existerar på ett mer närvarande sätt än i de andra böckerna.
Den yttre ramhandlingen i, samtliga av de hittills utkomna, böckerna är alltså att Harry har problem med familjen Dursley, han flyr (mer eller mindre bildligt talat) sen till Hogwarts när skolåret börjar. Där finns spöken, både onda och goda och fyra elevhem där eleverna blir placerade efter en speciell sorteringsceremoni där deras karaktärer och egenskaper granskas. Av tradition har de elever som senare utvecklat en mörk och ond sida (den onde Voldemort inräknad) gått på elevhemmet Slytherin. Här går också Harrys antagonist Draco Malfoy med sina Bill och Bull-liknande följeslagare.
Elevernas dagar är fyllda av skolämnen såsom ”vård och skötsel av magiska djur”, ”försvar mot svartkonst” och ”spådomskonst”. De får, i varje bok, en ny lärare i ”försvar mot svartkonst”, och ett nytt mysterium med Voldemort hotar Harry. Skolåret innefattar såväl quidditch som skolarbete (Rowling har konstruerat den märkliga sporten quidditch;
en sorts cricket med flygande kvastar), och en slutstrid med Voldemort avslutar boken efter rektor Dumbledores moraliska förklaringar och slutligen tvingas Harry motvilligt att återvända till Dursleys.
Det är traditionell internatskolemiljö som skildras med intriger, studier, vänskap och idrottslag, i skolan som är ett gammalt slott, osynligt för mugglare, fyllt av levande porträtt, rörliga trappor, hemliga gångar och fantastiska salar. Vid själva skolbyggnaden finns ”den förbjudna skogen”, en plats där eleverna inte har tillträde, och som givetvis Harry och hans vänner ändå hamnar i. Skogen är befolkad av en mängd mytologiska varelser såsom enhörningar och kentaurer.
Karaktärer
- Harry Potter, elva år vid historiens början, är huvudperson. Berättelsen ger successivt, med allt fler detaljer och förklaringar, den bakgrund som utspelade sig när den ettårige Harry stod emot ondskans makt. Harry är viljestark, självsäker och lojal, men känner ändå en form av utanförskap. Han är ”pojken som överlevde” – en kändis i
trollkarlsvärlden med Voldemorts hämnd som en ständig fara. Harry är till det yttre mager, tafatt och bär glasögon, men han är, trots sin svåra uppväxt, stark nog att inte låta sig mobbas. Han är, i vart fall i berättelsens början, inte vidare kunnig i magi, men dock i sporten quidditch.
- Den onda makten representeras av Lord Voldemort, själv f.d. elev på Hogwarts som, i strävan att bli odödlig samt att få makt, vill återskapa sin egen fysiska gestalt som försvagades vid attacken mot Harry. Den trollformel, som riktades mot Harry, då denne var liten, studsade tillbaka och försvagade Voldemort, vilket ledde till att vissa
egenskaper överfördes från Voldemort till Harry, t.ex. förmågan att kunna tala och förstå ormspråket10. Harry har på så sätt en del av Voldemort i sig, dock har även Voldemort en del av Harry i sig; i den fjärde boken, Harry Potter och den flammande bägaren, tog Voldemorts medhjälpare blod från Harry för att kunna återuppliva Voldemorts fysiska gestalt.
Det finns även flera likheter mellan Harry och Voldemort, de har båda en förälder som
10
var trollkarl och en som var mugglare, de har likadan trollstav (se bl.a. Harry Potter och De vises sten, sid. 111) – men också flera motsatser, som ond respektive god.
- Ron Weasley är Harrys bästa vän. Han är näst yngst av sju syskon i en kärleksfull men något fattig trollkarlsfamilj. Ron finns ständigt vid Harrys sida, vänskapen dem emellan är lojal, även om Ron ibland är avundsjuk på Harry för dennes uppmärksamhet och rikedom.
- Hermione Granger är den andre av Harrys bästa vänner. Hon är den duktigaste eleven på skolan trots att, eller kanske på grund av att, båda hennes föräldrar är mugglare. - Draco Malfoy är jämnårig med Harry och dennes svurne fiende. Draco Malfoys far är, mer eller mindre, hemlig anhängare till Voldemort och Malfoy den yngre är av samma kaliber. Den sistnämnde yttrar sig ofta om sina åsikter gällande vikten av att vara född i rätt familj: endast de som har ”äkta” trollkarlsanfäder, det rätta blodet, är för honom värda att gå på Hogwarts och kalla sig trollkarlar.
- Albus Dumbledore är rektor på Hogwarts. Han är mild och förstående mot Harry, samt mycket diplomatisk och moralisk. Till det yttre beskrivs han ha ett stort vitt skägg. I slutet av varje bok är det Dumbledore som förklarar, det många gånger komplicerade, händelseförloppet för Harry (och för läsarna) och ger sin moraliska syn på svåra frågor.
Myter och symboler
En hel del av de myter och symboler som finns i Rowlings värld är återkommande från traditionell mytologi, religion och välkända sagor.
Enhörningar finns i ”den förbjudna skogen” och beskrivs som mäktiga, magiska varelser. Horn och svanshår från enhörningar används av eleverna till att göra
trolldrycker och blod från en enhörning sägs kunna hålla en person vid liv. Men om man dödar en enhörning får man betala ett fruktansvärt pris för att ”det är en så avskyvärd sak att döda en enhörning”11. Enhörningarna är skygga och föredrar kvinnors beröring framför mäns12.
11
Rowling, J. K: Harry Potter och De Vises Sten, Stockholm, Tiden: 1997, sid. 319
12
Kentaurerna, även de boende i ”den förbjudna skogen”, är vänliga men hemlighetsfulla. De talar i gåtor och använder sig ofta av att tolka stjärnornas position till att sia om framtida händelser13.
Rektor Dumbledores Fågel Fenix och den trehövdade hunden, som vaktar vägen till det underjordiska gömstället för stenen i Harry Potter och De Vises sten, har även de tydlig härkomst från välkända myter och sagor.
Drakar finns i Rumänien, sägs det i Harry Potter och De Vises sten. Där arbetar Rons storebror med studier av dessa, vilket är passande för att bli av med en förbjuden
drakunge som Hagrid har vunnit på krogen. I Harry Potter och Den flammande bägaren ska Harry, och de andra tävlande, lyckas ta sig förbi en drake och ta ett ägg.
J. K. Rowling har också medvetet arbetat in symboliska detaljer hos karaktärerna. Hon säger att det faktum att professor Lupin är en varulv, i själva verket ska symbolisera människors reaktion på sjukdomar och handikapp14. De ondskefulla dementorerna, som suger livsglädjen ur sina offer, hävdar Rowling har tillkommit efter att hon varit
deprimerad och bekymrad angående en vårdnadstvist15. Hon såg dementorerna som ett resultat av hur hon kände sig under denna period.
Carl Gustav Jungs tankar och teorier
Schweizaren C. G. Jung (1875-1961) var kollega och god vän till Sigmund Freud, men utvecklade sedermera egna teorier vilket ledde till att de båda specialiserade sig på, till viss del, olika inriktningar inom psykologin. Jung talar t.ex. inte om det omedvetna i så sexuella termer som Freud16.
Jungs ger ofta en universell och allmängiltig förklaring till psykologin, som han anser kan användas till att förstå såväl religion, litteratur, sagor och myter. Jung hävdade, efter att ha utfört en mängd resor till olika länder, att människans psyke är likadant oavsett geografisk och kulturell tillhörighet17.
13
Rowling, 1997, sid. 318
14
Fraser, Lindsey: En intervju med J. K. Rowling, Stockholm, Tiden: 2000, sid. 26.
15
Törnqvist, sid. 79
16
Almqvist, Kurt (red): Jung och litteraturen, Stockholm, Bokförlaget Natur och Kultur: 1998, sid. 36.
17
Motsatser
Enligt Jung behövs ett motsatsförhållande för att kunna upprätthålla balans. Jung ansåg att företeelser alltid existerar i motsatspar18. Motsatserna mellan medvetandet kontra det omedvetande är ett genomgående tema i Jungs psykologi. Avsikten med psykologin var, enligt Jung, att medvetetgöra för människor sådant som förut varit omedvetet för dem19. Den kinesiska symbolen för yin och yang användes gärna av Jung för att symbolisera och avbilda samspelet mellan medvetandet och det omedvetna. Varje del innehåller en del av sin motsats för att tillsammans bli en helhet20.
Jung ansåg att medvetandet har tre åtskilda delar: det vakna medvetandet, samt de omedvetna delarna, drömmen och den drömlösa sömnen.
I drömmarna finns omedvetna processer som ger oss en annorlunda verklighet än den vakna tillvaron21. Drömmarna är universella och lika för alla, de talar inte något språk utan kommunicerar snarare med människan via bilder som Jung anser är den
ursprungliga formen för uttryck. Därför, menar Jung, att man måste översätta drömmarnas budskap till begrepp som vi kan förstå22.
I den drömlösa sömnen blir medvetandet tömt på innehåll, det innebär ett fridfullt och lugnt tillstånd som ger oss energi23.
Drömmen och den drömlösa sömnen är våra omedvetna delar som är i kontrast med vår vakna, medvetande verklighet, där Jaget med dess tankar och bilder finns24.
Det kollektivt omedvetna
I det skikt där jagmedvetandet finns ytterst, finns även det personligt omedvetna, och djupare ner i psyket finns det kollektivt omedvetna – ett omedvetet skikt som vi alla har gemensamt med andra25. Det kollektivt omedvetande innehåller nedärvda och biologiskt överförda egenskaper som är lika hos alla26.
18 Pascal, sid. 84 19 Pascal, sid. 20 20 Pascal, sid. 29 21 Pascal, sid. 20 22
Whitmont C., Edgar: Symbolernas värld, Princeton, Princeton University Press: 1969, sid. 25.
23 Pascal, sid. 21 24 Pascal, sid. 20 25 Pascal, sid. 76/77 26 Pascal, sid. 94
Det personligt omedvetna, enligt Jung, innehåller våra personliga minnen27. I det kollektivt omedvetna finns fantasier, drömmar, sagor och myter som inte är vår
individuella historia utan skildringar från hela människosläktets utveckling28. Drömmar kan således ge uttryck åt det personligt omedvetna, men kan även gestalta det kollektivt omedvetna. Olika personers individuella drömmar kan även ge nya lösningar på
grundkonflikterna i myterna29.
Det kollektivt omedvetande kommunicerar således med det yttersta jaget via bilder och myter30. De bilder som visas fram kallar Jung arketyper31. Bilderna uppvisar mönster, gemensamma för alla människors beteenden och erfarenheter32. När de mytologiska motiven framträder behövs emellertid kunskap om symbolens historiska sammanhang, ansåg Jung, för att förstå meningen med symbolerna och myterna33.
Arketyper, myter och symboler
Arketypbegreppet härstammar inte ursprungligen från C. G. Jung. Redan hos antikens tänkare, såsom i Platons idélära, fanns en arketypteori och termen har även använts av bl.a. Goethe34. Dock tillförde Jung en speciell definition av begreppet. Jung menade att arketypteorin är ett försök att förklara något grundläggande som ingår i det kollektivt omedvetande, d.v.s. ett gemensamt skikt som innefattar alla människor oavsett kulturell eller geografisk härkomst35. Jung ansåg att individernas inre värld var identisk med den kollektiva värld av föreställningar, sagor, myter och riter som finns i hela världen36. Arketyperna, som visas fram ur det kollektivt omedvetna är de typiska mönster och beteenden som vi alla känner igen såsom bilder i vårt personligt omedvetna37. Dessa bilder är oföränderliga och stereotypa men också universella med egenskaper och beteenden gemensamma för hela mänskligheten. De arketypiska bilderna med sina 27 Pascal, sid. 77 28 Pascal, sid. 78 29 Almqvist, sid. 80 30 Pascal, sid. 78 31 Pascal, sid. 102 32 Pascal, sid. 94 33 Whitmont, sid. 26 34 Almqvist, sid. 13 35 Almqvist, sid. 13 36 Almqvist, sid. 25 37 Pascal, sid. 102
återkommande motiv känner vi igen från myter, sagor och religion från alla tider och kulturer38. Arketyperna är alltså de föreställningar vi har kring ett speciellt motiv, t.ex. angående Döden eller Fadern39. Flera arketypiska motiv finner vi återkommande i litteratur genom tiderna.
Arketyperna blir således kärnan i det kollektivt omedvetna40. Jung menar att det är givet att dessa gemensamma bilder finns hos alla; annars vore kommunikation och social organisation mellan människor omöjlig. Men samtidigt måste man, påpekar Jung, skilja på vad som är arketypiskt och individuellt, då det senaste beror på erfarenheter41. Arketyperna finns således i mytologier, sagor, religiösa traditioner och riter som alla visar universella mänskliga drag42. Arketyperna är därför hela mänsklighetens urbilder, som bevarar vår inre historia43. Alla symboler som visas upp blir som bitar i ett pussel; när de sätts samman visas samma arketypiska bilder upp som gav mening åt våra förfäder, menade Jung. En myt är för Jung ett psykologiskt mönster, som om vi förstår den rätt blir till en källa till personlig mening i våra liv44. Myterna avslöjar mönster i människans medvetande, ansåg Jung45. Myterna visar alltså fram vad människan i grund och botten är. Bilderna och symbolerna väller upp ur det kollektivt omedvetande genom våra fantasier och drömmar. En mytologisk symbol kan sålunda uttrycka något som inte kan beskrivas i vardagligt tal och språk, de uttrycker i stället andra, mångdimensionella delar av oss46. Jung själv skiljde mellan arketyp och symbol, men för traditionell tolkning av hans verk liknas företeelserna oftast vid varandra47.
Det finns ett begränsat antal arketypiska bilder som tillsammans representerar människans upplevelser och begreppsvärld sedan urminnes tider. Jung ansåg att det är samma arketypiska motiv som upprepat sig genom oändlig tid. Arketyperna är således alltid desamma, om än något förändrade av den ”dräkt de bär av tiden och kulturen”48.
38
Whitmont, sid. 59
39
Jung, Carl C.: Människan och hennes symboler, London, Albus Books Limited: 1964, sid. 67.
40 Whitmont, sid. 44 41 Whitmont, sid. 92 42 Pascal, sid. 114 43 Almqvist, sid. 79 44 Pascal, sid. 120-122 45 Pascal, sid. 15 46 Pascal, sid. 119-120 47 Almqvist, sid. 14 48 Pascal, sid. 121
Arketyperna finns överallt, i våra drömmar, fantasier, på TV, i litteraturen, och skildras som stereotypa kategorier av mänskliga egenskaper49.
Exempel på arketyper, enligt Jungs beskrivning, är: Hjälten, Modern, Fadern och Döden. Hjälten som arketyp har funnits sedan urminnes tider, menar Jung50. Var och en av arketyperna beskrivs som den stereotypa gestalten av den speciella karaktären med dess universella egenskaper. Fadern som arketyp beskrivs som något som behärskar mörkret och kastar ljus på det som befinner sig i mörker, men också som fallisk, d.v.s. inträngande51. Arketypen Modern har moderliga egenskaper: asexuell, varm, god och tröstande.
Andra viktiga arketyper är Anima, Animus och Skuggan. Anima är den feminina sidan hos en man och Animus den maskulina motsvarigheten hos en kvinna52. Skuggan är arketyp för det bortträngdas innehåll. Den representerar allt som man inte vill veta om sig själv53. Egenskaperna hos Skuggan är oacceptabla för oss själva, och vi avskyr dem hos andra, då de i själva verket representerar våra egna bortträngda sidor54. Det innebär således att den konflikt som individen har mellan sitt accepterade jag och den bortträngda eller oaccepterade delen av sin personlighet skapar arketypen Skuggan55.
Dessa arketypiska karaktärer och karaktärsegenskaper är alltså vanliga i såväl myter som litteratur.
Analys och jämförelse
Harry Potter-böckerna för barn och ungdomar har fått en enorm genomslagskraft. Det framgår dock inte i litteraturen som jag har studerat om J. K. Rowling har studerat Jung, men ett flertal andra författare har låtit sig inspireras av hans teorier, som t.ex. T.S. Eliot, James Joyce och Hermann Hesse56.
49 Pascal, sid. 135 50 Jung, sid. 73 51 Pascal, sid. 185 52 Pascal, sid. 193 53 Almqvist, sid. 85 54 Whitmont, sid. 146 55 Whitmont, sid. 121 56 Almqvist, sid. 12
Med arketypisk psykologi visar Jung hur vårt tänkande och våra föreställningar formar sig efter vissa bestämda mönster. Vid analys och jämförelse mellan Jungs teorier och J. K. Rowlings romaner avser jag finna om det kan uppvisas att Rowling har format Harry Potters värld enligt de mönster och den symbolvärld som Jung anser att vi alla har i en del av vårt psyke.
Motsatser
Liksom i symboliken med yin och yang, vilket Jung gärna använde sig av, där varje del innehåller en del av sin motsats för att tillsammans bli en helhet, är Harry
Potter-böckerna fyllda av motsatsförhållanden. Grundkonflikten i Harry Potter-Potter-böckerna är, traditionellt, om det onda och det goda, liv kontra död, barn mot vuxen, men också det alldagliga mot det fantastiska, det renhjärtade mot det maktlystna och det mänskliga mot det groteska.
Motsatser stöter både bort varandra samtidigt som de dras till varandra, vilket vanligen skildras i litteratur som t.ex. den eviga kampen mellan könen eller mellan ont och gott. Båda kontrahenterna i ett motsatsförhållande har ett behov av den andre som motvikt och komplement.
Jung hävdade att vi måste lära oss att motsatser behöver varandra för att båda har en pusselbit som den andre inte har – och aldrig till fullo kan få57. Istället för att frukta det som känns okänt måste man inse att alla behöver varandra. Det är ett resonemang som kan appliceras såväl i litteraturen som i verkligheten t.ex. angående motsättningar mellan nationer och etniska grupper. I böckerna om Harry Potter kan teorin tillämpas angående familjen Dursleys problem med att acceptera andras egenskaper; Dursleys fruktade trollkarlarna och försökte till varje pris förneka deras existens. Fruktan och hat blir på detta sätt produkter av okunnighet. Om Dursleys hade accepterat det okända så hade både de och Harry mått bättre.
Jungs syn på såväl den enskilde människan som hela mänskligheten är positiv och fri från fördomar. Så är också atmosfären i Rowlings böcker; de fördomsfulla karaktärerna är de ”onda”, och de sympatiska är fördomsfria och goda, med syfte att ”omvandla”, eller övervinna, de onda.
57
Jungs avsikt med psykologin, enligt författarna till Jung i våra liv, var att medvetetgöra det som förut varit omedvetet för människan58. Harry Potters liv och tillvaro kan i hög grad illustrera just detta, då Harry förut varit helt omedveten om sin identitet som trollkarl, sin berömdhet och hela trollkarlsvärldens existens.
Jung ansåg att ett motsatsförhållande behövs för att upprätthålla balans. Det är därför självklart att Lord Voldemort behövs, han utgör den ena motpolen så som i yin och yang där var och en har sitt bidrag att ge helheten. Voldemort måste alltså finnas för att ge sitt bidrag till berättelsen, utan honom hade inte Harry varit den han var och det hade inte heller funnits en historia att berätta.
Det finns nästan fler likheter än det finns motsatser mellan Harry och Voldemort. De har t.ex. båda haft en olycklig barndom, vilket kan förklara Voldemorts ondska, medan Harrys dylika fakta snarare tycks ha gjort honom stark.
Teorin om motsatsförhållanden som behöver varandra, som yin och yang, ger också svaret på varför man inte helt enkelt stänger elevhemmet Slytherin; det måste finnas en motpol. För att strida mot och övervinna mörkret måste man våga möta mörkret – alla behövs i en helhet för att lära sig förstå varandra. Slytherin och Draco Malfoy har en lika stor roll i berättelsen som Harry och hans elevhem Gryffindor. De är motpoler till
varandra i en historia där de andra eleverna och elevhemmen endast fungerar som statister. Slytherineleverna får vara kvar i skolan, de onda knuffas inte bort i rädsla eller bekämpas med våld, utan det blir istället en fråga om att kunna hantera sin skräck och möta sina fiender med öppna ögon. Elevhemmen är uppkallade efter Hogwarts grundare och samtliga behövs för att bli en helhet – helt i linje med Jungs syn på helhetens
betydelse.
Genomgående i böckerna finns den tydliga kontrasten mellan liv och död och mellan ljus och mörker. Harry lever med ett ständigt hot om att bli dödad av Voldemort, som i sin tur vill uppnå odödlighet. Albus Dumbledore vars förnamn betyder vit på latin, är den perfekte motståndaren till mörkrets herre, Voldemort. Rektor Dumbledore har en Fågel Fenix som representerar odödligheten, vilket var just det som erhölls ur De vises sten och som Voldemort eftertraktade. Till viss del är även spökena på Hogwarts odödliga då dessa finns i de levandes värld efter att de har dött.
58
Harry Potter och Voldemort är i en beroendeställning gentemot varandra, båda har en del av den andre i sig (liksom yin och yang), och båda behövs i ett motsatsförhållande för att bli en komplett helhet. De kan således inte existera utan den andre såsom dag/natt eller insida/utsida. Just det faktum att Harry har en del av Voldemort i sig hjälper honom att förstå Voldemort. Läsarna vet ännu inte hur Rowling har tänkt sig en eventuell slutstrid mellan Harry och Voldemort, som troligtvis kommer i den sjunde boken, det är möjligt att båda förgörs eller att ingen av dem kan övervinna den andre. Båda behövs emellertid, både för berättelsens skull och enligt Jungs sätt att se på ett
motsatsförhållande.
Harry Potter är förutbestämd att möta Voldemort, han fostras av skolan och av rektor Dumbledore att bli kunnig i trolldom; då en stor skurk kräver en stor hjälte. För individen Harry är detta givetvis en tyngd att bära, och även i Jungs idéer om det kollektivt
omedvetna minskar möjligheten att vara fri och unik.
Det omedvetna
Enligt Jung är det kollektivt omedvetna ett djupt beläget skikt som kommunicerar med det yttersta jaget via bilder och myter, som tillhör det kollektivt omedvetna mänskliga psykets natur och struktur. Harry Potter-böckerna är fyllda av dessa bilder som kan appliceras på människans medvetande. De otäcka dementorerna, i Harry Potter och fången från Azkaban, symboliserar tydligt människans depression59. Vid mötet med en dementor känns det som om allt hopp är ute och alla, speciellt Harry, blir negativt påverkade av deras närvaro. Rowling har berättat hur dessa ondskefulla figurer
tillkommit under en period i hennes liv då hon var som mest bekymrad. Hon lät därför dementorerna symbolisera hur livsglädjen kan sugas ut ur en människa.
Jung ansåg att det är i drömmarna som de omedvetna processerna finns och att de ger oss en annorlunda verklighetsbild än den vakna tillvaron60. För Harry Potter är det trollkarlsvärlden som, likt en dröm, skapar en annan tillvaro för honom. På Hogwarts lever Harry under helt andra förutsättningar än hos Dursleys, han blir bemött på ett helt
59
Colbert, David: Harry Potters magiska värld, B. Wahlströms Bokförlag AB, 2001, sid. 45.
60
annat sätt – och förväntas också uppträda annorlunda, likt Jungs förklaring om drömtillvaron.
Livet hos Dursley under sommaruppehållen blir för Harry, likt Jungs beskrivning av den drömlösa sömnen – ett på innehåll tomt tillstånd att endast hämta energi ur.
Arketyper, myter och symboler
Ett flertal jungianska arketyper och symboler finns i Harry Potters värld. Harry själv är den typiske Hjälten – som historien kretsar kring. Hjältens ansträngningar och mödor är i stort densamma i myter och folksagor genom århundraden61. Hjälten Harry har sin motsvarighet i andra berättelser. Den arketypiske Hjälten finns såväl i klassiska litterära verk t.ex. Odysseus i Iliaden, som Luke Skywalker i Stjärnornas krig och hoben Frodo i Sagan om Ringen.
Harry själv är också en klassisk symbol för kristendomen. Likt Jesus utvaldes Harry att ta på sig världens lidande, och blev själv offrad: Harry blev tidigt föräldralös, han blev ”märkt” (ärret i pannan) och fick en förfärlig barndom – mot att världen blev, dock tillfälligtvis, av med ondskans makt. Harry Potter fick en del av Voldemort och mörkrets makt i sig vid attacken – vilket resulterade i att Voldemort försvagades. Ondskans makt gestaltad av en ond magiker som vill ta över världen och först försöker återskapa sin egen fysiska gestalt, efter att ha misslyckats vid tidigare försök, finns även representerad av Sauron i Sagan om Ringen-trilogin av J.R.R. Tolkien.
Arketypen Döden är ständigt närvarande och hotar Hjälten. Harry lever under ett
ständigt dödshot från Voldemort och hans anhängare, som Dumbledore, Sirius Black och andra vänner ideligen bekymrar sig om och som dock Harry mestadels struntar i. Rektor Dumbledore symboliserar arketypen Fadern, då det är Dumbledore som ”är den enda som Voldemort fruktar”, d.v.s. bekämpar mörkret just som arketypen Fadern enligt Jung. Även Sirius Black, Harrys gudfader, och skogsvaktaren Hagrid får fadersliknande betydelser för Harry, då dessa både försöker skydda och ge goda råd åt honom.
Dumbledore blir även arketypen Den äldre vise mannen, då han i slutet av varje bok moraliskt förklarar händelseförloppen för Harry.
61
Voldemort får betydelsen av Skuggan gentemot Harry - och omvänt. De är väldigt lika, men också varandras motsatser. Voldemort kontrasterar Harry så till vida att Harry t.ex. medvetet måste välja att inte tillhöra elevhemmet Slytherin, då han har de egenskaper (från Voldemort) som skulle passa en blivande ondskefull trollkarl62. Harry måste alltså förtränga den del av sig själv som är hans skugga – de oacceptabla ondskefulla
egenskaperna för att uppnå sitt ideal. Voldemort blir, i egenskap av att vara Harrys Skugga, bärare av de egenskaper som Harry inte vill se hos sig själv. Voldemort blir syndabocken, den arketypiska bilden av Fienden, för att Harry ska kunna rättfärdiga sig själv.
Hermione är arketypen Modern; plikttrogen, påpasslig och övervakande, på samma gång som hon är Harrys Anima. Hon är en kvinna utan sexuell lockelse, hon kompletterar honom, på ett präktigt sätt, på de punkter där hans personlighet brister, t.ex. vid logiskt tänkande, sunt förnuft och besinning.
Ron symboliserar arketypen om Hjältens hjälpreda och Vännen. En Vän ska alltid finnas till hands och aldrig bedra Hjälten. Vi har sett karaktären förut i litteratur, representerad av t.ex. Sancho Panza eller hoben Sam.
Ett flertal av de mytologiska figurer som finns i den värld som Rowling har skapat är även vanligt förekommande i myter från olika delar av världen. Enhörningen
förekommer t.ex. i myter från såväl Mesopotamien, Kina och Indien. Den symboliserar ofta det rena och kyska63. Enhörningarna hos Rowling är skygga och föredrar kvinnors beröring, ett faktum som kan liknas vid att i traditionell symboltolkning anses
enhörningen endast kunna bli fångad av en jungfru64. Även tanken om att olika delar av en enhörning ger läkande och helande kraft förekommer såväl hos Rowling som i gamla skrifter från år 400 f Kr.65.
Kentaurerna i ”den förbjudna skogen” vänder sina blickar mot stjärnorna för att kunna sia om framtiden. Sambandet mellan kentaurer och stjärnor finns även i den grekiska myten om den vise Chiron, som Jason och Akilles gick i lära hos. Chiron träffades av
62 Rowling, 1997, sid. 154 63 Colbert, sid. 72-73 64
Biedermann, Hans: Symbollexikonet, Stockholm, Bokförlaget Forum: 1989, sid. 105.
65
Herakles pil och fick en plats i himlen som stjärnbilden Skytten66. Måhända är det denna stjärnbild som Rowlings kentaurer konsulterar för att få sina svar.
Det finns även en hel del kristen symbolik i böckerna – förutom den som Harry själv representerar. Tretalet är vanligt förekommande i ett flertal konstellationer, t. ex. antalet på ”de goda” och ”de onda” eleverna på skolan d.v.s. Harry Potter, Hermione och Ron kontra Malfoy, Crabbe och Goyle. Det är också tre tävlingsgrenar, som tre
tävlingsdeltagare skulle tävla i, i Harry Potter och Den flammande bägaren. Slutet av den första boken, då Harry har legat tre dagar på sjukhus för att sedan ”återuppstå”, leder tankarna såväl till tretalet som till Kristi återfödelse67.
Listan kan göras lång angående de likheter som finns hos Rowlings karaktärer och deras gelikar i myter och traditionell litteratur. Både egenskaper och namn är mycket snarlika. Nämnas kan också att uttrycket ”De vises sten”, som är titeln på den första Harry Potter-boken, är ett välkänt symboliskt begrepp inom alkemin68.
Den miljö som Rowling visar fram är också vanligt förekommande i mytologi och annan litteratur. Skogen runt Hogwarts är full av mytologiska varelser som vi känner igen från andra historier. Just skogar är ett vanligt motiv för att skapa spännande miljöer. Man kan gå vilse och tappa bort sig själv – alltså helt i linje med psykologiska analysbegrepp. Jung påpekade att det är mycket komplicerat att förstå djupen i det mänskliga psyket och att detta avspeglas i alla mytologier i världens kulturer69. Jung var emellertid inte ensam om teorin att det är samma myter och symboler som har funnits hos människan i alla tider. Även t.ex. J.R.R. Tolkien, författare till Sagan om Ringen-böckerna (vilka Rowling uppskattat), arbetade utifrån tesen att allting redan var påhittat och att litteratur var såsom en sagokittel - en ”ständigt kokande gryta av idéer, teman och figurer som alla författare öser ur och också bidrar till att fylla”70. Även andra forskare, som t.ex. Dacqué, har en teori om att det är ett gemensamt ”urminne” hos människan som bevarat bilden av dinosaurien och därigenom skapat myten om drakar71.
66 Biedermann, sid. 220 67 Rowling, 1997, sid. 364 68 Biedermann, sid. 387. 69 Pascal, sid. 136 70 Colbert, sid. 15 71 Biedermann, sid. 86
Slutdiskussion
Den faktalitteratur varur jag hämtat mitt material om Harry Potter och J. K. Rowling är, till övervägande del, enkla böcker som uppenbarligen riktar sig till barn och ungdomar och som uppenbart är tillkomna i kölvattnet av böckernas popularitet. Detta påverkar givetvis graden av tillförlitlighet gällande faktamaterialet i dessa. Dock har jag funnit, efter att ha sållat i verken, att en hel del tankar och teorier som J. K. Rowling tydligen har använt vid skapandet av Harry Potters värld till mycket stor del sammanfaller med vad Jung ansåg finnas i alla människors kollektiva undermedvetna. Gestalterna i hennes verk har både egenskaper och namn som leder tankarna till mytologi, religion, traditionella sagor och annan litteratur. De arketypiska figurerna, vilka Jung förklarar har sina karaktärsdrag i all kultur i alla tider, finns alltså till stor del i Rowlings litteratur. Just det faktum att J. K. Rowling medvetet skriver om vissa mytologiska figurer samt låter karaktärerna få symboliska egenskaper (som att professor Lupin i egenskap av att vara varulv symboliserar reaktioner på dem som är annorlunda) anser jag tyda på att Rowling mycket väl vet vilka känslor och signaler de olika symbolerna väcker. Dessa signaler må vara olika hos barn och vuxna, beroende på ålder och erfarenhet som läsare, men de tilltalar oss alla, i enlighet med Jungs förklaringsmodeller.
Jungs ansåg att motsatser behöver och kompletterar varandra för att göra en helhet. De obehagliga typerna i skolan måste helt enkelt finnas, annars hade romanerna blivit alltför präktiga. Malfoy och hans kamrater fyller således en funktion av att vara motpoler till ”de goda”. Både Malfoy och familjen Dursley är fördomsfulla och anser att ”de Andra” är av ondo. Resonemanget om att alla behövs för att bli en helhet är lätt att, åtminstone i praktiken, tillämpa på stridigheter och osämja mellan nationer och etniska grupper. Jungs budskap kan därför anses vara humana och globala, värda att tillämpas i en värld fylld av motsättningar. Kanske är det också J. K. Rowlings tanke med Harry Potter-böckerna – att upptäcka att alla behövs och kompletterar varandra. I Hogwarts skolmiljö lär sig barnen att godhet, humor och list är mer värdefulla egenskaper än ondska och maktlystnad. Harry Potter-böckerna visar alltså en positiv bild av såväl den enskilda människan som hela mänskligheten - beskriven av både J.K. Rowling och C. G. Jung.
Även i fråga om depression och anda negativa sinnesstämningar ger Rowling en positiv bild; botemedlet och trösten efter att ha blivit påverkad, deprimerad, p.g.a. dementorernas närvaro är choklad, något som nog fler än Rowling har tillämpat vid nedstämdhet. Jag anser alltså att det tydligt framgår hur C. G. Jungs förklaringsmodeller kan
tillämpas i analys av Rowlings verk. Jag finner att de arketypiska strukturerna föreligger som grundmönster i romanernas komposition och struktur. De arketypiska tolkningarna bidrar till en ökad förståelse och en fördjupad upplevelse av berättelserna om Harry Potter. Det som från början verkade vara ren underhållning för barn visade sig ha ett psykologiskt djup som har rötter till mytologi, sagor och religion. Jag ställer mig därför tveksam till om Harry Potter-böckerna i själva verket är tänkta som barn och
ungdomsböcker, strukturen verkar alltför komplicerad för att så vara fallet. Jag har upptäckt att det finns likheter och samband mellan Rowlings romaner och ett flertal mytologiska och religiösa motiv. Till stor del har alltså Jungs teorier visat sig vara tillämpliga på litteratur som utkommit mycket länge efter hans död, vilket kan bekräfta hans teorier.
Jung ansåg drömmarna, där de omedvetna processerna finns, vara viktiga för att förstå verkligheten. Hela trollkarlsvärlden blir för Harry Potter en annorlunda värld och tillvaro, precis som i en dröm. Berättelserna av Rowling är så mångtydliga och fulla av symboler så hela historien skulle mycket väl kunna vara en dröm i stället för verklighet för Harry Potter. Kanske den föräldralöse, förtryckte pojken under trappan istället drömmer om en annan, i enlighet med Jungs teorier, symbolfylld tillvaro, där han i ett motsatsförhållande mot i livet hos Dursleys, är en viktig person, och där han får bekräftelse av bl.a. saknade fadersgestalter.
Fadern och Modern var viktiga arketyper hos Jung. Harry Potter saknar sin egen familj, för honom får Sirius Black, i Harry Potter och fången från Azkaban, funktionen av en fadersgestalt när det uppdagas att denne är gudfar till Harry. Även Mrs Weasley, Rons mor, uppfyller delvis rollen av en mor för Harry. Hon stickar tröjor åt honom och tar sig an hans väl och ve. Harrys familj blir istället hans goda vänner, hans lärare och andra förstående vuxna. Det är med dessa han har konflikter, revolterar och tar lärdom. Böckerna om Harry Potter och hans värld och tillvaro handlar alltså egentligen om livets stora frågor, kanske är böckerna inte barnböcker, utan barn tycker om dem endast
för att det är barn i huvudrollerna och att dessa är ”häftiga” genom att de kan trolla och flyga. Böckerna saknar också, jämfört med vuxenlitteratur, förekomst av sexuella skildringar och dubbelnaturer. Detta är dock inte nödvändigt för historien, utan gestaltningen av barnen och vuxenvärlden utifrån deras synsätt fungerar ändå. Detta innebär bl.a. att karaktärerna är tämligen svartvita, såsom barn ser världen, och att sambanden i mysterierna kan vara något långsökta.
Vi vuxna vet innebörden i Rowlings beskrivning av välkända och återkommande litterära mönster och konstruktioner p.g.a. vår erfarenhet som läsare. Jung har beskrivit detta samband som han anser vara universellt. Men innan man känner igen sig i myterna är det kanske Harry Potters äventyr som lockar och som (de unga) läsarna låter sig tjusas av. Det är således många förklaringar till Harry Potter-böckernas framgång. De handlar ytterst alltså om vänskap, om uppväxt och om äventyr med inslag av humor och magi, med en hel del speciella detaljer, som t.ex. sporten quidditch, men atmosfären och
karaktärerna är universella och allmängiltiga, och tilltalar vårt inre. Vuxna känner igen ett flertal figurer från litteratur, sagor och mytologi, men barnen läser böckerna ovetande om denna hänsyftning. Barnen uppskattar äventyren och spänningen och känner igen sig efterhand som de läser alltmer. Succén kan också förklaras med den skojiga skolmiljön, som säkert varje barn skulle vilja byta ut sin egen mot.
Men böckerna är också en bra produkt vid rätt tillfälle. Marknaden har översvämmats av Harry Potter-produkter och barn tar efter varandra. Men faktum kvarstår att böckerna tilltalar såväl nybörjare som mycket vana läsare, då dessa kan finna andra dimensioner i böckerna. Berättelsen innehåller viss förutsägbar intrig, vilket Rowling också har fått kritik för, men den är också överraskande och fartfylld. Kritiken mot Rowling har även gällt att karaktärerna varit alltför stereotypa och svartvita, men vid jämförelse med Jungs arketyper visar det sig att även arketyperna är stela och stereotypa till sin karaktär och framställning. Det gör att dessa kan kännas igen av alla och vara gemensamma för hela mänskligheten.
Det finns ett tydligt samband mellan Harry Potters värld och många andra magiska världar, vilket J. K. Rowling uppenbarligen har upptäckt genom studier av sagor och myter innan hon skapade Harry Potter. Hjältarnas strävan är densamma i myter och folksagor genom århundraden, vi känner igen grundstommen (den arketypiska kärnan)
och den är så som vi vill att den ska vara. Tesen som Rowling använder är densamma i hjälteberättelser som vi läst förut: för att bekämpa mörkret måste man våga möta mörkret. Att komma till insikt är således ett nyckelbegrepp för såväl J. K. Rowling som C. G. Jung.
Litteraturförteckning
Rowling, J. K. Harry Potter och De Vises Sten, Stockholm, Tiden:1997
Rowling, J. K. Harry Potter och Hemligheternas kammare, Stockholm, Tiden: 1998 Rowling, J. K. Harry Potter och fången från Azkaban, Stockholm, Tiden: 1999 Rowling, J. K. Harry Potter och Den flammande bägaren, Stockholm, Tiden: 2000
Almqvist, Kurt (red.): Jung och litteraturen, Stockholm, Bokförlaget Natur och Kultur: 1998
Biedermann, Hans: Symbollexikonet, Stockholm, Bokförlaget Forum: 1989 Colbert, David: Harry Potters magiska värld, B. Wahlströms Bokförlag AB, 2001 Fraser, Lindsey: En intervju med J. K. Rowling, Stockholm, Tiden: 2000
Jung, Carl C.: Människan och hennes symboler, London, Albus Books Limited: 1964, Pascal, Eugene: Jung i våra liv, Svenska Dagbladets Förlags AB: 1992
Törnqvist, Evastina: Den lilla trollkarlen, Viken, Bokförlaget Replik: 2002
