" Att läsa är som att andas"

Malmö högskola

Kultur - Språk - Medier

Examensarbete

”Att läsa är som att andas”

En undersökning om pedagogers arbete med högläsning i förskolan

”To read is like breathing”

A qualitative study about teachers work with reading aloud in preschool

Jasmina Hodzic

Lärarexamen 210 hp

Svenska i ett mångkulturellt samhälle 2014-05-26

Examinator: Kent Adelmann

3

Sammandrag

Syftet med mitt arbete är att undersöka två olika pedagogers arbete med högläsning i

förskolan. I den här undersökningen vill jag även lyfta fram och diskutera om högläsningen i förskolan används som ett pedagogiskt verktyg för att ge barnen en tidig språklig stimulans.

För att kunna genomföra min undersökning valde jag att intervjua och observera två pedagoger, Malin och Anna. Pedagogerna arbetar på samma förskola men på olika

småbarnsavdelningar.

Under den här undersökningen har det framkommit att båda mina informanter anser att böcker och högläsning har en stor betydelse för barns språkutveckling. Enligt dem bidrar läsningen och boksamtalet mycket till barns utveckling och lärande. Resultaten visar även bildernas betydelse för barns språkutveckling under högläsningen. Malin och Anna anser att bilder i böcker inbjuder barnen mer till samtal och hjälper barnen att lättare förstå texten.

Utifrån det resultat som jag har fått utav mina informanter kan jag dra slutsatsen om att båda pedagogerna anser att högläsning har en viktig roll för barns språkutveckling. De anser att högläsningen är en viktig ingång till barnens språk, vilket hjälper de på deras väg till ett socialt och framgångsrikt liv.

Nyckelord: Förskola, högläsning, språkutveckling, pedagog, barn, boksamtal

5

Innehållsförteckning

2.1 Kontextualiserad - Dekontextualiserad högläsning 9

2.2 Läsargemenskap 9

2.3 Boksamtal: Jag undrar- modellen 10

2.4 Läsa högt 11 2.5 Styrdokument 12 3. Metod 13 3.1 Undersökningsmetoder 13 3.2 Genomförande 13 3.3 Forskningsetiska överväganden 14 4. Information om avdelningarna 16 4.1 Resultat 16

4.2 Intervjun med Malin på avdelningen Solen 17 4.3 Den första observationen på avdelningen Solen 19 4.4 Den andra observationen på avdelningen Solen 20 4.5 Intervjun med Anna på avdelningen Månen 21 4.6 Den första observationen på avdelningen Månen 23 4.7 Den andra observationen på avdelningen Månen 24

5. Analys 26 5.1 Styrdokument 26 5.2 Läsargemenskap 27 5.3 Dekontextualiserad högläsning 27 5.4 Chambers- boksamtal 28 5.5 Läsa högt 29

6. Diskussion och slutsatser 31

6.1 Fortsatt forskning 33

Referenser Bilaga 1

7

1. Inledning

1.1 Bakgrund

Man kan bli glad av ord. Man kan bli arg av ord. Man kan bli retad av ord. Man kan bli tröstad av ord. Man kan lära sig förstå med ord. Man kan lära sig förklara med ord och orden hjälper oss

att leva med varandra. De handlar om mig. De handlar om dig.

De handlar om oss människor och om vår värld.

(ur Benkt-Erik Hedin, Dikter tillsammans, Barnböcker och läslust, 1980, s.20)

Precis som Hedin skriver i sin dikt om ords betydelse har barns kontakter med skönlitterära texter länge framhållits som betydelsefulla för deras språk-, läs- och skrivutveckling. Av bokens innehåll lär de sig att förflytta sig i tid och rum. De kommer i kontakt med andra människor och lär sig om livet, om vuxna, om familjen och samhället.

Att man lär sig och utvecklar ett språk bäst i samspel med andra i sin omgivning är känt för många som arbetar med barn. Barn lär sig språk -talat språk, skriftspråk eller teckenspråk- i samspel med sin omgivning. Men inlärningen påverkas också av att barnets sociala omgivning anpassar sig till barnet, anser Liberg (2003:57) i boken Barn utvecklar sitt språk. Därför är det viktigt att barn utvecklar sitt språk med engagerade vuxna och i samspel med andra barn. Jag som pedagog anser därför att det är vårt ansvar att hjälpa och stimulera barn i deras språkutveckling. Med hjälp av språket kommunicerar barnen med både vuxna och med andra barn och genom språket uttrycker de även sina känslor.

Eftersom barns livslånga lärandet redan sker när de är små är det viktigt att man som pedagog främjar det lustfyllda lärandet för att öka barnets intresse och nyfikenhet för utveckling och lärande. Enligt Lpfö 98 (rev. 2010) ska förskolan lägga stor vikt vid att:

stimulera varje barns språkutveckling och uppmuntra och ta till vara barnets nyfikenhet och intresse för den skriftspråkliga världen. (Läroplanens för förskolan, Lpfö 98 rev. 2010)

8

Rimsten - Nilsson ( 1981:26) tar också upp om hur viktigt det är att barn får språklig stimulans och träning tillräckligt tidigt eftersom det som förloras då kanske aldrig kan ersättas:

Om barn inte får stark uppmuntran och stimulans genom att man är tillsammans med dem och talar med dem under de första levnadsåren är det svårt - ja kanske omöjligt - att reparera senare, för barnets inlärningsförmåga är aldrig så stark som just dessa år.

Anledningen till varför jag har valt att undersöka hur pedagoger arbetar med högläsning i förskolan beror precis på det som Rimsten - Nilsson skriver om. För att det är mycket betydelsefullt för barns språkutveckling att de får en tidig språklig stimulans av vuxna

människor som finns i deras omgivning och en väg för detta är skönlitteratur. Jag anser därför att det är mycket yrkesrelevant för både mig och alla andra pedagoger som arbetar i förskolan att läsa för barnen och att samtala kring det lästa. Även Westlund (2009:140) skriver och påpekar att flera olika studier har visat ett samband mellan boksamtal och barns

språkutveckling. Fox ( 2009:140) menar också att när vi läser för barnen hjälper vi de att uttrycka sig lättare men även att de berättelser som vi läser för barnen förser dem med nya formuleringar och nyansrika ord.

1.2 Syfte

Syftet med den här undersökningen är att undersöka två olika pedagogers arbete med högläsning i förskolan. I den här undersökningen vill jag även lyfta fram och diskutera om högläsningen i förskolan används som ett pedagogiskt verktyg för att ge barnen en tidig språklig stimulans.

1.3 Frågeställning

För att kunna synliggöra syftet kommer jag att använda mig av följande frågeställningar:

 Hur arbetar pedagogerna i förskolan med högläsning?

 Vad anser pedagogerna om högläsningen som ett pedagogiskt verktyg för barns utveckling och lärande?

9

2. Litteraturgenomgång

I den här delen av arbetet kommer jag att presentera olika teorier som är relevanta för min undersökning.

2.1 Kontextualiserad - Dekontextualiserad högläsning

Barbro Westlund är lärarutbildare vid Stockholms universitet och hon skriver att flera studier har visat samband mellan boksamtal och barns språkutveckling (2009:140). I boken tar författaren upp två begrepp för att förklara skillnader mellan olika slags högläsning och samtal: kontexualiserad respektive dekontextualiserad högläsning. Westlund (2009:140) skriver att om högläsaren enbart ställer kontrollfrågor om innehållet så är den

kontextualiserad. Om högläsaren istället plockar ut ord eller begrepp som förklaras och diskuteras så är den dekontextualiserad. Hon menar att det är: "dekontextualiserad högläsning som förskolan ska sträva efter så att barnen utvecklar en textrörlighet, dvs. att barnets egna erfarenheter kopplas till nya genom samtalet om boken", Westlund (2009:141).

Westlund (2009:141) skriver ytterligare att på så sätt övar barnet upp sin framtida förmåga att förstå olika texter och förmågan att kunna återberätta och att förstå berättelsestrukturer. Hon påpekar även att det muntliga återberättandet bör få stort utrymme, särskilt hos de yngre barnen. Att använda nya ord och att kunna följa en struktur i berättandet kan få betydelse för barns läsförståelse, menar Westlund (2009:182). Författaren anser också att om barnen inte först har byggt upp en intuitiv känsla för texters berättelsestrukturer kan de få problem med både läsförståelse och att själv kunna skriva egna berättelser, Westlund (2009:181).

2.2 Läsargemenskap

Karin Jönsson är lektor i svenska med didaktisk inriktning vid Malmö högskola och hon använder sig av begreppet läsargemenskap i boken Bygga broar och öppna dörrar (2009:93). Enligt henne är det i läsargemenskap som läsning och skrivning som social praktik blir viktig. Hon anser att gemenskapen som finns mellan barnen och pedagogen ger många möjligheter till samtal om det som läses.

10

I läsargemenskapen kan barnen få hjälp att uttrycka sina tankar och få svar på sina frågor, skriver Jönsson. Hon menar vidare att barnet under läsningens gång får också möjlighet att ställa frågor om bilderna och innehåll i texten. De lär sig saker om livet, om familjen och samhället. I en läsargemenskap tillsammans med vuxna lär barnen sig också mycket om själva språket. Jönsson (2007:49) skriver också att i en läsargemenskap pågår en mängd olika aktiviteter som läsning, skrivande, samtal och lärande kring ett innehåll. Samtal uppträder spontant och ofta oplanerat och det sker många bokrelaterade utbyten. Läsargemenskapen ger också barnen en mängd idéer till andra typer av respons: att skapa bilder, att leka, att

dramatisera och andra sätt minnas och återberätta historier (2007:49). Jönsson (2009:93) framhåller också att det är viktigt att påpeka att det gemensamma arbetet mellan barn och pedagoger är också viktigt under hela skolåren och inte bara bland de yngsta barnen. Arbetet med stödstrukturer ser bara olika ut beroende på elevernas ålder och innehållet i

undervisningen.

2.3 Boksamtal: Jag undrar- modellen

Aidan Chambers är författare och litteraturpedagog från England. Att samtala med barn om böcker och det som man har läst är en mycket värdefull aktivitet, anser Aidan Chambers (1993:10). Men det är också den bästa övning som man kan få för att föra givande samtal om annat med barnen. Författaren menar vidare att när vi hjälper barnen att samtala kring det de läst, hjälper vi dem också att kunna uttrycka sig om annat i livet. För att göra barn till duktiga läsare och för att lära dem att på ett bra sätt samtala om böcker som de läst har Chambers utvecklat "Jag- undrar" - modellen.

I "Jag- undrar" -modellen finns inga strikt fastslagna regler, utan det är ett sätt att ställa frågor av ett särskilt slag, frågor som var och en kan anpassa till sin situation, sin person och till elevernas behov (1993:11). Enligt den modellen är det läraren som leder samtalet och som ställer i tur och ordning boksamtalets fyra grundfrågor, menar Chambers (1993:99). Jag undrar...

... om det var något speciellt du gillade i boken? ... om det var något du inte gillade?

... om det var något du inte förstod eller tyckte var svårt? Om du har några "frågetecken"?

11

För att det ska vara ett bra och givande boksamtal har läraren också enligt Chambers (1993:106) fyra olika uppgifter:

1. Att gång på gång föra tillbaka läsarna till texten med t.ex. frågan "Hur vet du det?" 2. Att ställa allmänna frågor som kan få samtalet att utvecklas.

3. Att ställa frågor som är specifika för just den boken som man har läst. Specialfrågornas uppgift är att visa läsarna en väg in i texten som de inte lyckats hitta på egen hand.

4. Att sammanfatta vad som har sagts så att alla får en chans att minnas det och att hitta någon röd tråd i samtalet. Läraren ska se till att det blir ett samtal som kan leda någonstans- inte bara ett utbyte av subjektiva åsikter utan det ska vara ett sätt där barn kan lära sig av varandra.

Jag undrar- modellen är ett bra sätt att få barnen att börja prata och samtala med varandra om boken som de har läst. Aidan Chambers (1993:60) tror att det är betydligt lättare att få barnen att sluta prata, än att få dem att börja. Och han tycker att ett av dem mest

hämmade ord som finns som får barnen att sluta prata är frågan "varför?"

2.4 Läsa högt

I boken Läsa högt skriver Mem Fox, barnboksförfattare från Australien att medan vi delar ord och bilder, idéer och åsikter, rytmer och rim och stora livsfrågor som vi möter tillsammans på sidorna i en bok knyter vi via hjärnan och hjärtat an till våra barn (2010:16). Att läsa högt enligt Fox (2010:23) utvecklar barnens förmåga att koncentrera sig under en längre tid, hjälper dem att lösa problem med hjälp av logiskt tänkande och att uttrycka sig lättare och klarare. Berättelserna barnen hör förser dem med kvicka uttryck, nya formuleringar och nyansrika ord.

Fox (2010:40) anser att högläsningsstunder med barnen alltid skall ses som en fantastisk upplevelse. Ju mer uttrycksfullt vi läser, desto mer fantastisk blir upplevelsen och ju mer fantastisk upplevelsen är, desto mer kommer barn att älska böcker. Enligt Fox (2010:41) ska vi tänka på hur vi håller kroppen när vi läser för barnen, tänka på vilket uttryck vi har i ögonen, att vi har ögonkontakt med barnen och att vi inte läser entonigt. Att läsa högt enligt Fox (2010:42) är en konst och både ögonen och rösten spelar en viktig roll. För att det ska vara intressant och spännande att lyssna på högläsning bör vi tala med både hög och låg röst och med snabb och långsam röst (2010:43). Entusiasmen för en bok måste flöda från alla håll annars kan barnen få för sig att det är tråkigt att läsa, menar Fox (2010:80). Hon anser vidare

12

att om man läser med inlevelse kommer barnen lättare ihåg det som man läst. De kommer också att läsa med samma inlevelsefulla tonfall som vi har läst för dem (2010:51).

Hon anser även att det är viktigt att påpeka hur betydelsefulla illustrationerna i en bok är för små barn. Fox (2010:57) menar att bilderna säger tusen ord och hjälper till att släppa loss handlingen i en berättelse. Hon skriver vidare att under vissa högläsningsstunder behöver man inte ens läsa- man kan prata med varandra om bilderna och vad som finns i dem (2010:57).

Enligt Fox (2010:87) kan vi förse barnen med mycket information enbart genom att läsa för dem. Ju mer vi läser för dem, desto större erfarenhet kommer de att få av världen genom sådant de möter i böcker. Och ju större erfarenhet de har av världen, desto lättare har de för att läsa, menar hon (2010:87).

2.5 Styrdokument

I Läroplanen för förskolan 98 (rev.2010) och på Skolverkets hemsida hittar jag relevanta utgångspunkter för min undersökning om högläsning och barns språkutveckling. I läroplanen för förskola Lpfö98 (rev.2010) står det att förskolan ska lägga stor vikt vid att: "stimulera varje barns språkutveckling och uppmuntra och ta till vara barnets nyfikenhet och intresse för den skriftspråkliga världen".

Det påpekas även att förskolan ska försöka att sträva efter att varje barn ska utveckla ett nyanserat talspråk, ordförråd och begrepp samt sin förmåga att berätta, uttrycka tankar, argumentera och kommunicera med andra, (Lpfö 98, rev.2010).

För att stödja barnen i deras utveckling skall verksamheten i förskolan enligt Lpfö 98 (rev.2010) genomföras så att den stimulerar och utmanar barnets utveckling och lärande. Den ska främja leken, kreativiteten och det lustfyllda lärandet samt ta till vara och stärka barnets intresse för att lära och erövra nya erfarenheter, kunskaper och färdigheter.

Att det är viktigt att man som pedagog arbetar aktivt med barns språkutveckling på många olika sätt i den dagliga verksamheten i förskolan kan man även läsa i artikeln Förskolebibliotek för språkutveckling som finns på Skolverkets hemsida. Där kan man också läsa att böckerna och läsningen är oerhört berikande för barnens språkutveckling men även för att få igång nyfikenheten och väcka lusten och viljan att veta mer. Läsningen innebär även att tysta och blyga barn blir en del i samtalet, och att de får ett större ordförråd (Skolverket)

3. Metod

3.1

Undersökningsmetoder

För att kunna göra en undersökning kan man använda sig av både kvalitativa och kvantitativa metoder, beroende på vad det man är ute efter. Vilken forskningsmetod man väljer i sin undersökning beror på vad det är för svar man vill ha i sin undersökning. För att göra det här arbetet har jag använt mig av kvalitativa metoder, utav intervju och observation.

Orsaken till varför jag valde att använda mig utav kvalitativ intervju istället för en kvantitativ undersökning beror i första hand på för att i en kvalitativ intervju har man en personlig kontakt med sina informanter, där både informantens upplevelser, förklaringar och tolkningar kommer fram. Johansson & Svedner (2006:41) skriver att en kvalitativ intervju ofta ger lärorika och intressanta svar. I min undersökning valde jag att inte använda mig utav

kvantitativa intervjuer, med hjälp av t.ex. enkäter, eftersom kvantitativa intervjuer innefattar många fler informanter med redan färdigformulerade frågor till dem. Jag ville att mina informanter skulle få både tid och möjlighet att svara på frågorna utan att känna frustration över att inte få svara på frågor som de ville. Enligt Repstad (2007: 85) blir resultatet av frustration ofta att man blir mindre motiverad för hela undersökningen och svarar slarvigt eller kanske inte alls. En kvantitativ intervju är också ofta för snäv och för inrutad för att kunna fånga en levande människas nyanserade erfarenheter och förhållningssätt.

3.2 Genomförande

Mina intervjuer med två förskollärare har jag valt att spela in med en diktafon. Anledningen till detta var att jag skulle slippa anteckna vilket gjorde att jag kunde vara helt fokuserad på samtalet. Jan Trost (1993:28) skriver om användning utav diktafoner i sin bok Kvalitativa intervjuer. Att använda diktafon som en metod är en fördel anser han, eftersom där man kan lyssna till betoning och ordval som upprepas ett par gånger. Jag tycker också att användning utav diktafon har varit en stor fördel i min undersökning. När jag kom hem efter att ha

intervjuat mina informanter kunde jag i lugn och ro lyssna på samtalet flera gånger för att inte missa och förbise information som är viktig för min undersökning. Mina informanter, Malin och Anna fick inte veta i förväg vilka specifika intervjufrågor som de skulle ge svar på för att de inte skulle kunna förbereda sig på frågorna. Intervjufrågor till informanterna ges som bilaga 1.

14

Intervjun med Malin varade i ca 30 minuter och vi satt och samtalade i lugn och ro i ett litet rum som ligger i förskolans byggnad, medan intervjun med den andra informanten Anna varade i ca 20 minuter och vi satt och samtalade också i lugn och ro på den avdelningen där hon arbetar.

Den andra forskningsmetoden som jag använde mig utav i min undersökning var observationer. Jag har observerat två olika högläsningstillfällen med båda mina informanter medan de hade högläsning med barnen. Under observationerna har jag varit mycket

uppmärksam på allt som skedde under högläsningstillfällena. Framför allt har jag varit nyfiken och intresserad av pedagogernas interaktion med barnen. Som observatör ville jag få ner så mycket som möjligt i min anteckningsbok så jag skrev ner allt som pågick. När jag kom hem efter de genomförda observationerna satt jag ner och renskrev alla mina

anteckningar. Mina observationer varade i ca mellan 10-15 minuter.

Jag valde att intervjua mina informanter före observationerna. Anledningen till den valda ordningen var att jag ville få först pedagogernas syn på högläsning men också för att kunna jämföra hur deras praktik förhåller sig till retoriken.

3.3 Forskningsetiska överväganden

I min undersökning har jag utgått ifrån de svenska forskningsetiska principerna som Vetenskapsrådet har tagit fram. De fyra olika principerna är: informationskravet, samtyckeskravet, konfidentialitetskravet och nyttjandekravet.

Informationskravet: Forskaren skall informera undersökningsdeltagarna om deras uppgifter i undersökningen. De skall också upplysas om att deltagandet är frivilligt och att de har rätt att avbryta sin medverkan i undersökningen.

Samtyckeskravet: Innan undersökning skall forskaren inhämta undersökningsdeltagarnas samtycke. Om deltagaren är under 15 år bör samtycke inhämtas från vårdnadshavare. Konfidentialitetskravet: Undersökningsdeltagarnas uppgifter skall ges konfidentialitet och deras information skall försvaras på ett sätt att obehöriga inte kan ta del av den.

Nyttjandekravet: Deltagarnas insamlade personuppgifter för forskningsändamål får inte användas för kommersiellt bruk (Vetenskapsrådet 2002).

Innan jag gjorde intervjuer och observationer valde jag att besöka mina

informanter och fråga dem om tillträde på deras avdelningar. Jag berättade för dem varför jag kommer och vad det är som jag kommer att undersöka. Jag har dessutom betonat min

15

tystnadsplikt och att deras samtal inte kommer att återges så att det går att identifiera vem som har sagt vad. Alan Bryman (2011) skriver i boken Samhällsvetenskapliga metoder att enligt informationskraven och samtyckeskraven skall undersökning deltagarna få information om studiens syfte och deltagandet ska vara frivilligt. I mitt arbete har informanterna fingerade namn, Malin och Anna. Repstad skriver i sin bok (2007:47) att alla frågor om anonymitet och namns nämnande ska vara avklarade innan rapporten går i tryck.

16

4. Information om avdelningarna

Undersökningen för den här studien genomfördes på en och samma förskola som är belägen i södra Skåne. Jag har valt att observera två olika småbarnsavdelningar som jag kommer att kalla för "Solen" och "Månen". Barnen som finns på de avdelningarna är i 1-4 årsåldern. Förskolan är en vanlig kommunal förskola, utan någon särskild pedagogisk inriktning.

Avdelningen Solen är en småbarnsavdelning med 18 barn, 2-4 årsåldern. Avdelningen domineras av 14 pojkar, medan det finns endast 4 flickor på avdelningen.

På Solen finns det ungefär lika många barn som har svenska som sitt andraspråk som det finns barn som har svenska som första språk.

På Solen arbetar tre pedagoger; två förskollärare och en barnskötare. Mitt val av pedagoger för intervjun föll på en förskollärare. Malin har arbetat som förskollärare på Solen i 1 1/2 år. Innan hon började arbeta som förskollärare arbetade hon som svensklärare i

grundskolan i 10 år.

Avdelningen Månen är en småbarnsavdelning med 18 barn, 11 pojkar och 7 flickor. Barnen är mellan 1,5-4 år gamla.

På Månen finns det ungefär lika många barn som har svenska som sitt andraspråk som det finns barn som har svenska som förstaspråk.

På Månen arbetar tre pedagoger; en förskollärare och två barnskötare. Jag valde att intervjua förskolläraren Anna. Hon har arbetat som förskollärare på förskolan i 14 år.

Varje avdelning besökte jag vid två olika tillfällen då de hade högläsning i verksamheten.

4.1 Resultat

I de här följande avsnitten kommer jag att redovisa resultatet för det insamlade materialet. Resultatredovisningen i arbetet kommer att redovisas först med resultatet av datainsamlingen som gjordes på avdelningen Solen. Därefter presenteras materialet från avdelningen Månen.

17

4.2 Intervjun med Malin på avdelningen Solen

På Solen har de högläsning minst en gång om dagen och då sker det spontant. Åt

högläsningstillfället brukar de ägna ungefär mellan 10-15 minuter om dagen, eftersom barnen inte klarar av mer att sitta och lyssna. "De tappar intresset fort", säger Malin.

Hon berättar vidare att de har barnböcker tillgängliga för barnen i en back som står på golvet: "Vilket gör att barnen gärna kommer själva med en bok i handen."

På avdelningen brukar de även ha olika teman som de arbetar kring med barnen. Förra terminen arbetade de med Alfons Åberg -tema med barnen. På avdelningen hade de ungefär tio olika Alfons Åbergböcker som de läste för barnen.

Varje vecka introducerades en ny bok som de hade utgått ifrån. De olika böckerna som introducerades valdes av barnen och de brukade sitta i en liten grupp med 5-6 barn.

På min fråga om Varför läser ni för barnen? svarar Malin: " Att läsa är som att andas". Läsa gör de för att det är språkutvecklande, för att fånga intresse för vidare läsning och för vidare läsutveckling, säger Malin.

Men det finns andra saker också, berättar hon. De läser för att skapa lugn och ro, för att lära barnen om andra levnadsvillkor och för att stimulera fantasin. Hon tillägger vidare att: "Eftersom jag är svensklärare så gör det att jag brinner ännu mer för läsning."

Hon talar om för mig att när de läser högt för barnen så sker det oftast i form av samling och då brukar de sitta på golvet tillsammans med barnen. Vidare berättar hon att om det är en kort bok så läser hon för alla barn vid storsamling, men om det är längre böcker läser hon för barn i mindre grupper.

Det som är viktigt att tänka på när man ska läsa högt är att boken är på barnens nivå, anser Malin och: " att läsa med intonation, alltså med inlevelse är också viktigt. När man ska läsa högt för barnen är det viktigt att visa bokbilder så att alla barnen ser." "Det är guld värd när de kan se bilderna, då hänger de med på ett helt annat sätt", menar Malin.

Att samtala med barnen efteråt om bokens innehåll gör hon inte i den mån som hon skulle vilja göra, eftersom det avbryts hela tiden av något annat som att t.ex. gå ut eller att äta frukt. En annan orsak är också det är för mycket med 18 barn i en grupp för att kunna skapa de unika tillfällena med lugn och ro. "Det känns lite övermäktigt ibland" avslutar hon.

18

Under intervjun berättar Malin flera gånger att de arbetar med barns språkutveckling i verksamheten och att språkutveckling är allt som har med språket att göra. Enligt Malin sker språkutveckling vid alla möjliga tillfällen som t.ex. i sagoläsning, sånger och ramsor.

Vidare säger hon att då man samtalar med barnen vid måltiden ser hon det som gyllene tillfällen för språkutveckling. När man samtalar vid bordet ska man vara medveten om språkutvecklingen och undvika ja- och nej- frågor, eftersom hon anser att det är där det sker mycket språkutveckling också.

Malin tycker att det är viktigt att man arbetar med barnens språkutveckling i förskolan och att: "Det barnen drömmer om får lov att bli när de blir stora, det ska de bli... och för att de ska kunna förverkliga sina drömmar så är det jätteviktigt att de har ett språk".

Dessutom uttryckte sig Malin angående språk på följande sätt:

De ska klara sig i alla möjliga sammanhang genom att ta till språket istället för någonting annat. Språket är också ett jätteviktigt sätt, alltså utan språk så har vi ingen demokrati ... det är ett jätteviktigt sätt att bli tagen på allvar.

Under intervjun med Malin får jag veta att det viktigaste redskapet som man kan använda sig av för barns språkutveckling är samtalet. All kommunikation med barnen leder till deras språkutveckling. Att samtala kring det lästa är ett bra sätt, enligt henne. Det är barnen själva som leder in till det som man ska prata om, menar Malin.

Dessutom får man reda på att utan högläsning kommer man aldrig i kontakt med bokens värld, och inte heller med det skrivna. Malin anser att högläsning är:" en av många ingångar till språket och kommer de inte i kontakt med högläsning... då missar de en viktigt bit där".

För att kunna bidra till att stimulera barns språkutveckling med hjälp av

högläsning så finns det några böcker som är riktigt bra, enligt Malin. Men det finns de som är dåliga också som t.ex. boken Max Potta, säger Malin. Malin anser att sådana böcker bara fördummar barnen: "Max potta, Max arg... alltså så pratar man inte, skriv ut en hel mening istället".

Malin säger vidare att böcker av intresse är de som är korrekt grammatiska: "Det är förfärligt hur vissa författare förstör språket och sabbar för barnen... Man skriver så som det heter".

19

Däremot tycker hon att Alfons Åbergböcker av Gunilla Bergströms är bra böcker. De är väldigt vardagsnära, där barnen själva kan känna igen sig som t.ex. att inte vilja gå och lägga sig och att inte vilja gå och äta.

Ludde- böckerna av Ulf Löfgren är bra också, tycker Malin därför att de upprepar språket hela tiden: "Den här Ludde upprepar orden hela tiden... och barn behöver upprepningar också".

I slutet av intervjun säger Malin att man ska läsa böcker med inlevelse och visa bilder för barnen, eftersom det är då mest samtal sker mellan barnen. Hon anser också att idealet med högläsningen är att man ska läsa i mindre grupper mellan 5-6 barn. Vidare tillägger Malin att det är väldigt svårt att dela barnen i mindre grupper eftersom det oftast är ont om personalen i verksamheten.

4.3 Den första observationen på avdelningen Solen

Den första observationen som jag gjorde på Solen var en förmiddag, innan det var dags för maten. Det var pedagogen Malin som läste högt för barnen och under högläsningstillfället satt de alla tillsammans på en soffa. Fem barn närvarade på högläsningen, resten av barnen hade uteverksamhet med resten av pedagogerna. Barnen som var närvarande valdes av Malin och det var fem pojkar i 2-4 årsåldern. Orsaken till varför just de här barnen valdes av Malin vet jag inte. När jag kom till avdelningen för att observera högläsningen var det redan bestämt vilka barn som skulle vara med på högläsningen. Malin satt i mitten av soffan. Ett barn satt i hennes knä medan de andra pojkarna satt vid sidan av henne. Högläsningstillfället varade i 10 minuter.

Innan Malin började läsa för barnen, visade hon de fyra olika böckerna som hon hade med sig: Totte bakar av Gunilla Wolde, Lilla Anna och farbror lång av Inger Sundberg & Lasse Sundberg, Ludde Tvättar av Ulf Löfgren och Alfons Åberg av Gunilla Bergström. Medan hon visade böckerna för barnen, frågade hon dem om de ville välja vilken bok som de ville läsa. Barnen valde Totte bakar.

Medan hon läste boken för barnen visade Malin med pekfingret på texten så barnen kunde följa med i läsningen. Barnen var väldigt intresserade av boken, de lyssnade på Malin medan hon läste för dem. Malin avbröt läsningen väldigt ofta så de kunde samtala om texten och om bilderna som fanns i boken.

20

Mycket samtal med barnen förekom under läsningen, där Malin ställde många frågor om bokens innehåll. Frågorna som Malin ställde till barnen var: Har ni sett en sån ugn? Varför tror ni att inte Totte sätter på spisen själv? Varför hjälper pappan till? Brukar ni baka hemma? Den sista frågan frågade hon varje barn för sig och frågan började hon med varje barns namn som t.ex. Simon, brukar du baka hemma?

I boken fanns det en bild med ett ägg på, och ett av barnen frågade Malin om det var en gurka. Malin svarade vänligt till pojken att det är ingen gurka du ser, utan det är ett ägg med skal på. Hon fortsatte att samtala med pojken och berättade för honom och resten av gruppen att här kan ni se när Totte knäcker ägget. Vidare berättar hon att när man knäcker ett ägg får man äggvita och äggula.

När Totte bakade så lade han lite strösocker i kakan och då fortsatte Malin att berätta att man kan hälla i strösockret både med en kopp, och med ett decilitermått. Efter att man har hällt i sockret ska man röra i smeten med en sked, berättar Malin: "Men bara så ni vet kan det vara trögt och tungt att röra i smeten". Medan hon berättade detta för barnen visade hon med båda händerna hur man gör när man rör i smeten. Barnen satt stilla, tittade på henne utan att prata varken med henne eller med varandra under tiden som hon visade för dem.

När Malin läste högt för barnen, upprepade hon ofta orden och ändrade rösten väldigt ofta. Hon använde sig av mycket kroppsspråk också; där hon smakade på Tottes kaka och bad även barnen att smaka på kakan. Efter att ha läst färdigt boken berättade Malin för barnen att boken var slut och att de kunde gå och leka nu om de ville det.

4.4 Den andra observationen på avdelningen Solen

Den andra gången då jag kom till Solen för observation var en eftermiddag. Högläsningen ägde rum den här gången i ett litet rum och barnen satt på sina små stolar vid ett rund bord. Den här gången var det fem barn närvarande på högläsningstillfället. Också den här gången valdes barnen av Malin, och det var hon som läste för barnen. Vid det runda bordet satt det fyra treåringar; tre pojkar och en flicka och en fyraårig pojke. Barnen som deltog på den andra observationen var inte närvarande vid det första högläsningstillfället. Den här observationen varade i 8-10 minuter.

21

Den här gången valdes boken av Malin och hon läste Ludde tvättar för barnen. Precis som i den första observationen var det lugn och ro under högläsningen.

Barnen lyssnade aktivt och verkade tycka om boken. De satt lugnt och fint på sina platser, de tittade på Malin medan hon läste boken utan att prata med varandra och hålla på med andra saker.

Medan Malin läste pekade hon ofta på bilderna och försökte skapa en god kommunikation med barnen. På en av bilderna var det en figur som hette Hasse och han hade stora öron, berättade Malin för barnen. Eftersom han har så stora öron, ser han inte ut som en människa, sa hon till barnen. Jag tror att Hasse är ett djur, sa Malin och frågade barnen om: "Vad det kan vara för djur"? och visade med händerna på huvudet.

Det finns en till figur i boken som heter Göta, förklarade Malin för barnen. Men hon har små öron, inte som kaninen Hasse med sina stora öron. "Kan ni komma på ett djur som har små öron"? frågade Malin barnen. Ett av barnen svarade att det var en mus och frågade Malin om musen var Hasses mamma. "Nej, det är inte hans mamma. Musen Göta är hans kompis", svarade Malin.

Under läsningens gång var det en pojke som började tappa intresset och började leka med sina strumpor. För att fånga tillbaka hans intresse för boken visade Malin en bild för honom och sa: " Titta här, Daniel! Vad är det här för djur?" Pojken tittade upp på boken och svarade att det var en mus. Efter att Malin ställde frågan till Daniel slutade han att leka med sina strumpor och började lyssna och titta på Malin medan hon läste färdigt boken.

När boken var slut så tackade Malin barnen för att de lyssnade och sa till barnen: " Om ni vill kan ni sitta kvar på era platser och bläddra i boken." Men ingen av barnen

verkade tycka om Malins förslag, utan gick ut ur rummet och lekte med någonting annat.

4.5 Intervjun med Anna på avdelningen Månen

På avdelningen har de högläsning tre gånger i veckan och som oftast sker spontant. De brukar även ha planerade högläsningstillfällen på avdelningen då de arbetar med olika tema med barnen. Åt högläsningstillfället brukar de ägna ungefär 20 minuter.

Anledningen till varför de läser för barnen är att de ska bekanta sig med skriftspråket och innehållet, säger Anna. Men även för att det står i läroplanen att:

22

Förskolan ska sträva efter att varje barn utvecklar intresset för bilder, texter och olika medier... att barnet ska utveckla sitt intresse för skriftspråket samt sitt förståelse för symboler och deras kommunikativa funktioner...som pedagog försöker man både lyssna på det barnen säger och hjälpa dem att förstå mer av innehållet.

När de arbetar med tema delar de barnen i två grupper. För de yngre barnen väljs lättare böcker med stora bilder och med mindre text. Anna anser att bilder hjälper barnen att lättare förstå texten och därför menar hon att man ska ge barnen mer tid att titta på bilder under läsningens gång.

För de lite äldre barnen väljer hon mer avancerade böcker: " Men vi gör ändå så att båda grupperna följer samma röda tråd och samma innehåll".

Vid fri läsning är det istället barnen som brukar välja bok och de barnen som inte är intresserade får gärna gå ifrån läsningsstunden och göra andra aktiviteter, säger Anna.

Det som Anna tycker är viktigt att tänka på när man läser för barnen är att man ska känna boken och stanna upp vid svåra ord för att ge barnen mer utrymme att kunna kommentera och samtala. Något annat som hon anser är viktigt är att ha rätt miljö vid läsningsstunden. Det ska inte finnas för många andra intryck i rummet för det kan locka barnen att tappa intresset och vilja göra andra saker, menar Anna. Inga andra störande

moment har också stor betydelse som t.ex. att folk och andra barn går in och ut ur rummet, för det kan störa barnen och tappa deras intresse för läsningen.

Att samtala med barnen om bokens innehåll har stor betydelse för deras

språkutveckling, säger Anna. Hon samtalar gärna med barnen efter att ha läst boken, beroende på deras intresse och om barnen orkar det: "Annars ber jag barnen att återberätta boken som man har läst vid nästa tillfälle... och på så sätt får man också reda på hur många och vilka barn har förstått bokens innehåll".

På Månen har de gott om böcker som är lätt tillgängliga för barnen, berättar hon: "Men det finns några böcker som vi är rädda för att de förstörs, så i dem får barnen titta på och läsa bara i vuxens samvaro". Anna anser att barnens intresse för böcker och läsning skapas medan barnen är små och att deras skriv- och läsinlärning börjar redan när de börjar bläddra i böckerna.

"Barnens språkutveckling sker i allt och överallt som t.ex. vid sångstunder, samtal och böcker och vi vuxna hjälper barnen på vägen genom att sätta orden i allt på det barnen gör och vad vi gör", säger Anna. Hon anser att kommunikationen är grunden i allt: " Den utvecklar barnen både språkligt och socialt samt hjälper barnen att samarbeta... med rikt ordförråd kommer barnen långt och med det ska man börja redan här i förskolan".

23

Under intervjun med Anna får jag veta att det viktigaste redskapet som man kan använda sig av för barns språkutveckling är att man är engagerad och har bra kunskap om det man gör: " Man ska hjälpa barnen, man ska tro på det som står i läroplanen och jobba utifrån beprövade metoder". Vidare berättar hon att det är viktigt att man skapar kontakt med barnen och

samtalar med dem. För när man gör det så kommer allt det viktiga att sättas igång, det sociala samspelet hos barnen förstärks och de utvecklas språkligt.

För att kunna bidra till att stimulera barns språkutveckling med hjälp av

högläsning så finns det många bra böcker som man kan använda sig av, menar Anna. Då hon ska välja en bok utgår hon alltid ifrån gruppen och barnens intresse.

Hon anser även att högläsningens betydelse för barns språkutveckling spelar en viktig roll. Som pedagog ska man vara fokuserad och engagerad vid läsningsstunden. Man ska läsa med inlevelse och tänka på uttal av orden: "Rätt uttal är viktig för barns utveckling"

4.6 Den första observationen på avdelningen Månen

Den första observationen på avdelningen Månen gjordes på en förmiddag efter samlingen. Barnen som deltog vid observationen var 7 st. och var i 3-4 årsåldern. De närvarande fyra pojkarna och tre flickorna satt på en matta på golvet i ett litet rum med dämpad belysning. Väggarna i rummet var omgivna med många målade teckningar och med två vägglampor. Boken som lästes för barnen var Petter och hans fyra getter av Einar Norelius och

högläsningen varade i 15 minuter. Boken lästes av min intervjuinformant Anna och hon satt på en liten pall framför barnen.

Innan Anna började läsa boken för barnen berättade hon först varför de samlades i det lilla rummet och visade boken som hon tänkte läsa för dem.

Under hela läsningen var Anna noggrann med att peka på raderna medan hon läste. Hon visade även barnen alla bilder som fanns i boken och samtalade om dem. De fyra olika getterna i boken var i olika färger och Anna frågade ofta barnen om vad det var för färg på dem. Om t.ex. barnen svarade på att den första geten var vit ställde Anna en följdfråga till barnen:" Ja, den är vit och finns det något annat i rummet som har samma färg som den första geten"?

24

Under läsningens gång förklarade Anna också de svåra orden som fanns i boken. En av getterna i boken hade bra aptit och ingen av barnen visste vad det ordet betydde. Hon berättade för dem att bra aptit är när man vill och kan äta mycket mat. Sedan ställde hon en fråga till barnen där ordet aptit var med i: " Vem i boken mer har bra aptit"? och barnen svarade att den svarta katten har bra aptit.

Ett annat ord som barnen inte förstod var valla och Anna förklarade att valla betyder när getterna äter buskar och gräs: " de vallar, man ger dem mat" sa Anna.

Medan Anna läste använde hon sig mycket av kroppsspråk och ansiktsuttryck. En av figurerna i boken var arg och Anna frågade barnen om hur man är när man är arg. Eftersom barnen inte ville eller vågade visa om hur man ser ut när man är arg, stod Anna upp och visade både med kroppen och ansiktsuttrycken hur hon ser ut när hon är arg.

Barnen verkade gilla både boken och den lilla mysstunden med Anna eftersom de under hela högläsningsstunden satt på sina platser, lyssnade och samtalade med Anna om bokens innehåll.

Efter läsningen av boken frågade Anna barnen om de ville sitta kvar på mattan och bläddra i boken, vilket de gärna ville göra. Ett av barnen frågade Anna vid det tillfället om hur många sidor det fanns i boken. Eftersom Anna inte visste detta bad hon barnen att de skulle räkna tillsammans och de kom fram till att det fanns tolv sidor i boken. Efter att de hade räknat tillsammans gick barnen ut ur rummet och började leka med andra saker.

4.7 Den andra observationen på avdelningen Månen

Den andra observationen på Månen gjordes en eftermiddag efter vilan. Då jag kom till

avdelningen var det några barn som satt på soffan och vilade lite efter maten. Andra barn från avdelningen låg och sov i rummet bredvid. Bara de "stora barnen" som kallades av pedagogen Anna skulle vara med på högläsningen eftersom de minsta barnen sov och vi skulle inte väcka dem än. Det var sex barn, 3 pojkar och tre flickor och var i 3-4 årsåldern. Högläsningen ägde rum i ett litet rum på avdelningen och både barnen och pedagogen satt på en matta på golvet som de kallar för samlingsmattan. Samlingsmattan är en rund matta som de brukar sitta på då de har samling på morgonen tillsammans med alla barnen, berättade Anna innan hon började läsa boken.

25

Barnen själva valde inte boken utan det var pedagogen Anna som tyckte att de skulle läsa boken Grodan fyller år av Max Velthuijs.

Precis som under den förra observationen verkade barnen tycka om boken, men det var bilderna som de intresserade sig mest för. Boken som pedagogen läste höll hon med händerna framför sig och hon visade gärna bilderna så att barnen också kunde titta på dem. Efter att ha läst varje sida från boken valde Anna att visa bilder också så att barnen skulle lättare kunna samtala och kommentera både texten och bilderna.

Pedagogen läste sagan med stor inlevelse och använde sig mycket av rösten. Ibland höjde hon rösten för att det skulle vara ännu mer spännande för barnen att lyssna på boken men det hände även att hon sänkte rösten också för att återigen skapa lugn och ro hos barnen.

Boken handlade om hur det var när Grodan skulle fira sitt födelsekalas med sina vänner. På en av bilderna i boken så kunde barnen se ett fint dukat bord med både tårta, ljus och ballonger. Efter att Anna hade visat bilden så sa hon till barnen: ”Titta här, vilken fin tårta och många ballonger finns det också och i många olika färger.” Därefter frågar hon barnen: ”Varför tror ni att det finns en tårta och ballonger på bilden?” De flesta barnen svarade direkt på frågan och sa: "För att grodan fyller år". ”Ja”, svarade Anna, "för att grodan fyller år och vad brukar man göra då", fortsatte hon att fråga barnen. En av flickorna som satt på mattan svarade till Anna: "Man brukar sjunga vi gratulerar". ”Precis”, sa Anna” man brukar sjunga vi- gratulerar- sången”, och ställde ytterligare en fråga till barnen: ”Kan ni sjunga vi

gratulerar, vi gratulerar?” Därefter började alla barnen sjunga sången tillsammans.

Efter att ha läst boken ställde hon några frågor till barnen som t.ex. ”Vad är det man brukar få när man fyller år? Vad är det ni har fått då ni fyllde år? Brukar ni få många presenter?” Hon frågade även barnen hur gamla de var och bad dem visa det också med fingrarna.

Efter att ha läst färdigt hela boken frågade Anna barnen om vad de tyckte om boken och om den var bra. Alla barnen var eniga när det gällde den frågan och svarade högt till Anna att boken var bra. Högläsningen avslutades med att Anna bad barnen stanna inne i rummet och sitta kvar på mattan och läsa eller göra något annat tills de andra barnen har vaknat.

26

5. Analys

Både mina intervjuer och observationer kommer jag att analysera tillsammans i analysdelen. Jag kommer att dela analysen i fyra olika delar som kommer att presenteras under tematiska rubriker: ”Styrdokument”, Läsargemenskap”, ”Dekontextualiserad högläsning”, ”Chambers boksamtal” och ”Läsa högt”.

5.1 Styrdokument

Enligt Lpfö 98 skall förskolan lägga stor vikt vid att stimulera varje barns språkutveckling och uppmuntra och ta till vara barnets nyfikenhet och intresse för den skriftspråkliga världen. Under intervjuerna med båda pedagogerna så påpekade de flera gånger att anledningen till varför de läser för barnen är framför allt på för att det är språkutvecklande och för att fånga barnens intresse för läsning. Att Malin och Anna lägger så stor vikt vid högläsning i

verksamheten och dess betydelse för barns språkutveckling tyder på att de följer det som står i läroplanen för förskolan. Utan högläsning kommer barnen aldrig att komma i kontakt med det

skrivna språket som är en viktig ingång till deras språk, anser pedagogerna. Det grundläggande som man kommer fram till efter pedagogernas kommentarer

är att både Malin och Anna följer det som står om högläsningen i styrdokumenten, att den har stor betydelse för barns språkutveckling och att barnen i förskolan ska utveckla sitt språk och bekanta sig med skriftspråket. Det var en av deras viktigaste avsikter med högläsningen. Under intervjun med Malin får man inte en lika tydlig kännedom som med Anna, om att hon hänvisar till styrdokumenten i sin undervisning. Men eftersom man i förskolan arbetar utifrån det som står i läroplanen så antar jag att orsaken till att Malin lägger så stor vikt vid

högläsning kan bero på att hon tar det för givet som står i läroplanen för förskolan. I Lpfö 98 kan man läsa att förskolan ska försöka att sträva efter att varje barn utvecklar ett nyanserat talspråk, ordförråd och begrepp samt sin förmåga att berätta, uttrycka tankar, argumentera och kommunicera med andra.

I artikeln Förskolebibliotek för språkutveckling på Skolverkets hemsida kan man också läsa att böckerna och läsningen är oerhört berikande för barnens språkutveckling men också för att få igång nyfikenheten och väcka lusten och viljan att veta mer. Mina

informanters tankar angående det sociala samspelets betydelse för barnens språkutveckling visar på att de har en kännedom om det som man kan läsa på Skolverkets hemsida. Både Anna

27

och Malin menar att när man t.ex. läser med inlevelse för barnen och sätter ord på det som de inte förstår så stödjer vi barnen att utvecklas språkligt.

5.2 Läsargemenskap

Efter att ha lyssnat på både Malins och Annas intervju så kommer jag fram till att det finns en gemensam nämnare som hjälper till att stimulera barnens språkutveckling. Den gemensamma nämnaren som de båda två tycker är viktigt och som tas upp är bildernas betydelse under högläsningen. Precis som Malin tar Anna upp att det är mycket värdefullt, speciellt för små barn, att titta på bilderna under läsningens gång. Anna menar att bilderna hjälper barnen att lättare förstå textens innehåll och därför ska man som pedagog hjälpa barnen i deras

språkutveckling, genom att låta barnen och ge dem tid att titta på bilderna. Det som min informanter menar är det som Jönsson (2009:93) skriver om, att det är mycket viktigt med det

gemensamma arbetet mellan barn och pedagoger för barns fortsatta utveckling av språket. Under observationerna la pedagogerna mycket tid på att visa bilderna för barnen

och samtala om dem. De avbröt högläsningen ofta och spontant för att samtala med barnen, både om böckernas innehåll och om bilderna. Att samtalen med barnen kom oplanerat från informanternas sida visar på de gärna ville samtala och umgås med barnen och på ett sådant sätt hjälpa barnen att uttrycka sig på ett verbalt sätt. Allt det som konstaterades under observationerna tyder på att både Malin och Anna under sin läsning med barnen har utgått ifrån att skapa det som Jönsson benämner för läsargemenskap.

Precis som Jönsson (2009:93) tror båda mina informanter att barnen bör under varje läsning få möjlighet att ställa frågor om bilderna och innehåll i texten. Då får de en möjlighet att lära sig saker om livet, om familjen och samhället. I en läsargemenskap tillsammans med vuxna lär barnen sig också mycket om själva språket, anser Jönsson.

5.3 Dekontextualiserad högläsning

Mina undersökningar som jag gjorde tillsammans med Malin och Anna visar på att det de tillämpar i sin högläsning är det som Westlund (2009:140) kallar för dekontextualiserad högläsning. Under läsningen stannade de ofta upp vid svåra ord och förklarade dem för

28

barnen. Varje gång de förklarade de svåra orden för barnen, skapades nya samtal om bokens innehåll, som kopplades ihop med barnens egna erfarenheter.

Särskilt Annas arbete med svåra ord under läsningen visar hur viktigt det är för barnen att stanna upp vid svåra ord och förklara dess betydelse. Anna anser att när man stannar upp i läsningen ger man barnen möjlighet och utrymme att kunna kommentera och samtala, vilket är ett bra sätt för barnen att utveckla språket. Att läsning är betydelsefull för barns språkutveckling och att språkinlärning sker när man förklarar de svåra orden för barnen kan jag konstatera efter att ha observerat Annas högläsning. Ett av orden som barnen lärde sig under högläsningen var aptit. Anna förklarade först vad ordet betydde och sedan ställde hon en följdfråga till barnen för att se om de hade förstått och lärt sig vad ordet betyder. Eftersom Anna anser att det finns ett samband mellan boksamtal och barns språkutveckling, visar det att hon bedriver en dekontextualiserad högläsning tillsammans med barnen. Enligt Westlund (2009:140) sker en dekontextualiserad högläsning när högläsaren plockar ut svåra ord vid läsningen och förklarar dem för barnen. Det som är betydande för barns språkutveckling när man arbetar med dekontextualiserad högläsning i förskolan är att barnen då får möjlighet att utveckla en textrörlighet, vilket bidrar till att barnen övar sin förmåga att kunna återberätta och att förstå olika texter.

Av informanten Anna får man också reda på att hon gärna ber barnen att återberätta boken som de har läst tillsammans. När de återberättar boken lär hon barnen att kunna följa en struktur i berättandet och på det sättet lär barnen sig att lära känna igen berättelsestrukturer. Westlund (2009:182) anser även att om det muntliga återberättandet får ett stort utrymme i verksamheten kommer det att få stor betydelse för barns fortsatta

läsförståelse.

5.4 Chambers boksamtal

Pedagogernas sätt att tänka och arbeta kring det lästa med barnen har stora likheter med de metoder för boksamtal som Aidan Chambers skriver om i sin bok Böcker inom oss. Utifrån det som jag har sett och uppmärksammat under observationerna med pedagogerna får mig att tro att Malin och Anna kan ha tagit intryck av Chambers bok Böcker inom oss. De frågor som pedagogerna ställde till barnen liknar Chambers frågor som han har som modell för boksamtal med barnen. Precis som Chambers anser också de att samtal kring det lästa har en viktig roll i

29

barns språkutveckling. Under observationerna ställde de flera frågor till barnen om textens innehåll för att skapa ett givande samtal. I ett sådant samtal enligt Chambers (1993:10) lär sig barnen att uttrycka sig och samtala med varandra. Författaren menar dessutom att när vi hjälper barnen att samtala kring det lästa, hjälper vi dem också att kunna uttrycka sig om annat i livet.

Vad är det man brukar få när man fyller år? Vad är det ni har fått då ny fyllde år? Brukar ni få många presenter? var en av Malins frågor som hon ställde till barnen under den sista observationen. Anledningen till att hon ställde de frågor till barnen uppfattar jag som ett sätt att få samtalet att utvecklas och flyta vidare. Det är vanliga frågor som får barnen att samtala både med pedagogen och med andra barnen, vilket de också har gjort. Det var Malins metod att få samtalet att utvecklas och få barnen att uttrycka sig verbalt. Chambers (1993:106) tankar beträffande utveckling av boksamtal påminner om det som Malin gjorde under högläsningen. Han anser att när man ställer allmänna frågor till barnen får man samtalen att utvecklas vidare.

För att skapa ett givande samtal med barnen använde sig båda pedagogerna av det som Chambers (1993:106) kallar för olika lärares uppgifter, vilka bidrog till att både samtalen utvecklades och att intresset för läsning väcktes hos barnen. Enligt Chambers tankar angående arbetet med boksamtal leder de här metoderna som Anna och Malin använde sig av till ett samtal där barn lär sig av varandra. Men även till att skapa och utveckla barnens intresse för att läsa skönlitteratur. Chambers (1993:10) ser samtalet som en mycket

betydelsefull aktivitet för barnen. Han menar att under ett boksamtal kan barnen samtala med varandra kring det lästa och lära sig att uttrycka om andra saker i livet.

5.5 Läsa högt

Efter att ha observerat högläsningstillfällena med pedagogerna Anna och Malin kan jag konstatera att de tänker mycket på och är medvetna om hur deras roll som pedagoger är viktiga för barns utveckling och lärande. De försöker att göra det bästa de kan för att skapa ett intresse för läsning hos barnen. Pedagogerna tar i anspråk både sina röster, ansiktsuttrycken och kroppen, allt för att kunna fånga barnens intresse för läsning och böcker. Liknande tankar kan man läsa i boken Läsa högt där författaren Fox (2010:43) skriver att entusiasmen för en bok måste flöda från alla håll annars kan barnen få för sig att det är tråkigt att läsa.

30

Pedagogen Anna använde sig mycket av både sitt kroppsspråk och ansiktsuttryck under läsningens gång. Hon stod gärna upp under högläsningen och visade med hela kroppen hur man ser ut när man t.ex. är arg. Att Anna använder sig utav sitt kroppsspråk under samtal och läsning med barnen förmedlar hon att man inte alltid behöver uttrycka sig med hjälp av ett verbalt språk. Man kan även kommunicera och bli förstådd på andra sätt som t.ex. genom kroppsspråket. Fox (2010:40) skriver i sin bok att högläsningsstunder med barnen skall ses som en fantastisk upplevelse. Ju mer uttrycksfullt vi läser för barnen desto mer kommer barnen att älska böcker.

När Anna läste sagan för barnen läste hon även med stor inlevelse och använde sig mycket av rösten. Hon ändrade rösten i både högre och lägre toner. Att hon läste sagan med intonation uppfattar jag det som att Anna försökte skapa spänning för sagan hos barnen. Att läsa högt enligt Fox (2010:42) är en konst och både ögonen och rösten spelar en viktig roll. Även min andra informant Malin lägger ner mycket tid och kraft på att skapa ett intresse för läsning hos barnen. Under högläsningen ändrade Malin också rösten mycket, på liknande sätt som hennes arbetskollega Anna gjorde. För att det ska vara intressant och spännande för barnen att lyssna på högläsning bör vi tala med både hög och låg röst och med snabb och långsam röst, menar Fox (2010:43).

Förutom att läsa med intonation använde sig Malin av sitt kroppsspråk också. Hon menar att det är ett redskap för att fånga barnens uppmärksamhet och intresse för läsning. Enligt Fox (2010:41) ska vi tänka på hur vi håller kroppen när vi läser för barnen, tänka på vilket uttryck vi har i ögonen, att vi har ögonkontakt med barnen. Även under intervjun påpekade Malin hur viktigt det är att man läser för barnen med både intonation och inlevelse. Malin anser att när man gör det bidrar man till att barnen skapar ett intresse för både böcker och läsning men även att det gynnar barns språkutveckling.

31

6. Diskussion och slutsatser

Syftet var att undersöka två olika pedagogers arbete med högläsning i förskolan, men även att lyfta fram och diskutera om högläsningen i förskolan används som ett pedagogiskt verktyg för att ge barnen en tidig språklig stimulans. För att kunna nå mitt syfte valde jag att intervjua och observera två pedagoger, Malin och Anna.

Mitt resultat av intervjuerna visar att båda pedagogerna anser att högläsning har en viktig roll för barns språkutveckling. Enligt dem är det en viktig ingång till språket vilket hjälper barnen på deras väg till ett socialt och framgångsrikt liv.

Båda informanterna lägger ner mycket tid på högläsning med barnen, vilket oftast sker spontant. Men högläsningstillfällena sker ofta också i sammanhang med något tema som de arbetar med. När de arbetar med teman väljs böckerna av pedagogerna medan då högläsning sker spontant väljs böckerna av barnen istället. Pedagogernas syn på arbetssätt med högläsningen kan bero på att de arbetar i samma förskola där skönlitteratur och läsning har en viktig roll, inte minst i deras arbete med olika teman.

Mitt resultat visar även att pedagogerna finner att det är viktigt att skapa ett intresse för läsning hos barnen. Ett sätt enligt dem är att välja böcker utifrån gruppen och deras intresse. Men de påpekar även att högläsningstillfällena ska vara intressanta för barnen. För att skapa intresse för läsning bör pedagogerna vara engagerade och läsa med både

intonation och inlevelse, anser de. Men även att läsa uttrycksfullt med både lägre och högre toner och att använda sig utav kroppen under läsningen är mycket viktigt och betydelsefullt.

I mina observationer visar båda pedagogerna vikten av att samtala med barnen under läsningens gång. De anser att det har en stor betydelse för barns språkutveckling. De avbröt läsningen ofta för att kunna samtala med barnen. Under samtalen ställdes många frågor till barnen, som ledde till givande kommunikation. Barnen fick samtala och kommunicera, både med pedagogen och med andra barn. Boksamtalen ledde till att de lärde sig nya ord som ökade deras ordförråd. Ett av orden som barnen lärde sig under samtalen var aptit. Pedagogen Anna förklarade först vad ordet betydde och sedan ställde hon en följdfråga till barnen för att se om de hade förstått och lärt sig vad ordet betyder.

De visar även bildernas betydelse för barns språkutveckling under högläsningen. De anser att bilder i böcker inbjuder barnen mer till samtal och hjälper barnen att lättare förstå texten. Under deras högläsningstillfällen var de noggranna med att visa bilder för barnen som skapade en god kommunikation med barnen hos båda pedagogerna.

32

Att läsa för barnen och att samtala kring det lästa är mycket yrkesrelevant för alla pedagoger som arbetar i förskolan och därför har jag valt att forska i detta ämnet. Utifrån mina intervjuer och observationer med pedagogerna, Malin och Anna har jag kunnat få svara på mitt syfte. Jag har fått reda på att läsning och böcker har en viktig roll för barns språkutveckling och att båda informanterna lägger ner mycket tid på högläsning med barnen. De anser att

högläsningstillfällena ska vara intressanta för barnen och att man ska läsa med inlevelse. Malin och Anna anser även att det är viktigt att man läser uttrycksfullt och att använda sig utav kroppen är mycket betydelsefullt för att kunna skapa ett intresse för läsning. Att samtala med barnen och att visa bilder medan man läser har också stor betydelse för barns

språkutveckling, anser pedagogerna.

Det som jag funderar mycket på nu i efterhand är pedagogernas sätt att tänka när de delade in barnen för högläsning. Då jag gjorde observationerna var inte alla barnen med på högläsningen, utan det var endast ett fåtal barn som var närvarande. Eftersom barnen var redan utvalda av pedagogerna innan jag kom fick inte jag en kännedom om hur pedagogerna tänkte när de valde ut barnen. Det som jag skulle fråga mina informanter nu om jag skulle göra om undersökningen är: Hur de tänker när de delar in barnen i mindre grupper? Har de något system som de går efter när de väljer ut barnen? Vilka barn är det som får närvara? och Beror indelningen på barnens ålder eller är tanken att bara de ”lugna barnen, som sitter lugnt och stilla” skall få vara med? En annan sak som jag också funderar mycket på nu är om de andra barnens utveckling och lärande kommer att påverkas om pedagogerna fortsätter att välja ut barnen utan ett system som de går efter. Jag kan förstå pedagogernas tankar att det är lättare att ha högläsning för barn i en liten grupp. Men det som de kan göra och som skulle gynna alla barn är att dela barnen i mindre grupper och ha högläsning samtidigt. Det skulle ändra verksamheten för att få mer tid för högläsning och även underlätta för pedagogerna. Men det absolut viktigaste som man kan få utav den här förändringen i verksamheten är att alla barn i gruppen kan ta del av läsningen i mindre grupper och i lugnare miljöer.

Både Anna och Malin har goda kunskaper om böckernas betydelse för barns språkutveckling, vilket de har visat under observationerna. De förklarade svåra ord för barnen och samtalade med barnen om böckernas innehåll. Eftersom pedagogerna är medvetna om högläsningens och samtalets betydelse för barns utveckling och lärande skulle de vilja lägga mer tid för boksamtal med barnen. Men det är tidsbristen och andra vardagsrutiner som är orsaken till att boksamtalen med barnen ofta skyndas fram. Jag tror att all kunskap och lärande som barn får utav samtal med sina pedagoger skulle även bli bättre om förskolan

33

skulle satsa mer på personaltätheten, vilket skulle göra att barnens tid på förskolan skulle bli ännu mer meningsfylld.

Under hela min undersökning har pedagogerna påpekat vikten av böckernas och högläsningens betydelse för barns språkutveckling. Enligt dem bidrar läsningen och

boksamtalet mycket till barns utveckling och lärande. Under intervjun tog pedagogen Anna även upp att hon låter barnen återberätta boken som de har läst och på det sättet får hon reda på hur många och vilka barn det är som har förstått bokens innehåll. Jag anser också precis som Anna att det är viktigt för barns språkutveckling att uppmuntra barnen att återberätta boken med sina egna ord. Men det som Anna inte tog upp under intervjun och som skulle ha varit intressant att få känna till är: Hur gör hon med de barnen som inte har ett utvecklat verbalt språk? På vilket sätt låter hon de barnen återberätta det som de kommer ihåg från bokens innehåll? Jag tycker att det är lika viktigt att uppmuntra även de minsta barnen utan ett verbalt språk att kunna uttrycka sina egna tankar och funderingar. Istället för att återberätta bokens innehåll kan pedagogerna använda sig av teckningarna i återberättandet, vilket också är ett sätt för barnen att uttrycka sig.

6.1 Fortsatt forskning

I den här undersökningen valde jag att intervjua och observera två pedagoger som arbetar på småbarnsavdelningar i en förskola. Jag tycker att det skulle vara spännande och intressant att forska vidare i ämnet och se hur man arbetar med högläsning med de äldre barnen i samma förskola. En fråga som har väckts hos mig under arbetets gång är: Tar högläsningen lika stor plats på en storavdelning, som den gör på en småbarnsavdelning? Eller har högläsningen skymts undan av andra aktiviteter?

34

Referenser

Böcker

Axelsson, Monica & Jönsson, Karin (2009). Bygga broar och öppna dörrar: att läsa, skriva och samtala om texter i förskola och skola. 1. uppl. Stockholm: Liber.

Bjar, Louise & Liberg, Caroline (red.) (2003). Barn utvecklar sitt språk. Lund. Bryman, Alan (2011). Samhällsvetenskapliga metoder. 2., [rev.] uppl. Malmö: Liber. Chambers, Aidan (1994). Böcker inom oss: om boksamtal. Stockholm: Studentlitteratur. Fox, Mem (2010). Läsa högt: en bok om högläsningens förtrollande verkan. 1. svenska pocketuppl. Ystad: Kabusa böcker.

Hedin, Benkt-Erik (1980). Dikter tillsammans. 4. uppl. Lund: Cavefors.

Johansson, Bo & Svedner, Per Olov (2006). Examensarbetet i lärarutbildningen: undersökningsmetoder och språklig utformning. 4. uppl. Uppsala: Kunskapsföretaget.

Läroplan för förskolan Lpfö 98. [Ny, rev. utg.] (2010). Stockholm: Skolverket. Trost, Jan (1993). Kvalitativa intervjuer. Lund: Studentlitteratur.

Repstad, Pål (2007). Närhet och distans: kvalitativa metoder i samhällsvetenskap. 4., [rev.] uppl. Lund: Studentlitteratur.

Rimsten-Nilsson, Kerstin (1981). Barnböcker och läslust. Göteborg: Stegeland.

Vetenskapsrådet (2002). Forskningsetiska principer inom humanistisk–samhällsvetenskaplig forskning. Utgiven av Vetenskapsrådet.

Westlund, Barbro (2009). Att undervisa i läsförståelse: lässtrategier och studieteknik för de första skolåren. 1. utg. Stockholm: Natur & kultur.

Internet

Artikel: Förskolebibliotek för språkutveckling Hämtat den 5 januari 2014

http://www.skolverket.se/skolutveckling/resurser-for-larande/skolbibliotek/sa-gor-andra/forskolebibliotek-1.166239