• No results found

Bemötande av barn i behov av särskilt stöd- ur ett föräldraperspektiv

N/A
N/A
Protected

Academic year: 2021

Share "Bemötande av barn i behov av särskilt stöd- ur ett föräldraperspektiv"

Copied!
38
0
0

Loading.... (view fulltext now)

Full text

(1)

Malmö högskola

Lärarutbildningen

Barn Unga Samhälle (BUS)

Examensarbete

15 högskolepoäng

Bemötande av barn i behov av särskilt stöd

Ur ett föräldraperspektiv

The professionally meeting of children with special needs

From a parents point of view

Pia Rothoff

Therese Tidfält

Lärarexamen 210 hp Handledare: Ange handledare Barn och ungdomsvetenskap

2010-01-12

Handledare: Jutta Balldin Examinator: Sara Berglund

(2)
(3)

3

Abstract

Rothoff, Pia & Tidfält, Therese (2009) Bemötande av barn i behov av särskilt stöd – ur ett

föräldraperspektiv.

Malmö: Lärarutbildningen, Malmö högskola

Arbetet handlar om hur föräldrar till barn i behov av särskilt stöd känner sig förstådda och bemötta av personal i förskola/skola. Fokuset är på hur föräldrar har blivit bemötta av personal och pedagoger i förskolan/skolan. Föräldrar beskriver en skola som inkluderar alla, ur deras synvinkel. För att få svar på frågeställningarna har åtta föräldrar som har barn i behov av särskilt stöd intervjuats.

Syfte:

Syftet med arbetet är att försöka förstå hur föräldrar upplever att personal och pedagoger bemöter deras barn i förskola/skola, samt hur föräldrar tänker kring en skola som inkluderar alla barn.

Metod:

Kvalitativa forskningsintervjuer är den metod som har använts i arbetet. Efter intervjuerna är empirin sammanställd och analyserad.

Resultat:

De flesta föräldrarna i studien har varit missnöjda med bemötandet någon gång under deras barns tid på förskolan/skolan. Föräldrar efterlyser mer kunskap hos pedagoger om barn i behov av särskilt stöd.

Nyckelord:

(4)

4

Förord

Vi vill tacka föräldrarna som har medverkat i vår studie och tagit sig tid att dela med sig av sina erfarenheter. Tack vare er har denna studie varit möjlig att genomföra. Vi vill också tacka vår handledare Jutta Balldin som vid flera tillfällen har gett oss råd och anvisningar.

Vår arbetsfördelning har varit likvärdig genom hela arbetet. När vi har arbetat med studien har vi alltid gjort det tillsammans. Arbetsgången har fungerat bra och vi har kompletterat varandra.

Malmö, den 11 december 2009 Pia Rothoff och Therese Tidfält

(5)

5

Innehållsförteckning

1. Inledning 7

1:1 Introduktion på problemområdet 7

1:2 En skola för alla 8

1:3 Syfte och frågeställningar 9

1:4 Disposition 9

2. Teoretiska utgångspunkter och tidigare forskning 10 2:1 Tre teorier om delaktighet och miljö 11

2:1:1 Peder Haug 11

2:1:2 Uri Bronfenbrenner 12

2:1:3 Aron Antonovsky 12

2:1:4 Teoretiska kopplingar till syfte, resultat och analys 13

3. Metod 13 3:1 Metodval 13 3:2 Urval 15 3:3 Genomförande 15 3:4 Bearbetning 16 3:5 Etiska övervägande 16 3:6 Studiens tillförlitlighet 17 4. Resultat 17 4:1 Tilda 17 4:2 Klara 18 4:3 Felix 20 4:4 Cornelia 21 4:5 David 23 4:6 Hanna 24 4:7 Pontus 25 5. Analys 28 5:1 Empirinära analys 28 5:1:1 Bemötande i förskolan 28 5:1:2 Bemötande i skolan 29 5:1:3 Diagnos 29 5:1:4 En skola för alla 30

5:1:5 Sammanfattning av empirinära analys 30

5:2 Teoretisk analys 30

5:2:1 Samspel 30

5:2:2 Kunskap 31

5:2:3 Känsla av sammanhang 31

5:2:4 Förtroende för pedagoger 32

6. Diskussion och kritisk reflektion 32

(6)
(7)

7

1 Inledning

Det var en gång för länge sedan, när alla djuren i skogen bestämde sig för att göra något ordentligt för att förbereda sig inför framtiden. De bestämde sig för att organisera en skola. De antog ett aktivitetsprogram som bestod av löpning, klättring, simning och flygning. Alla djuren skulle delta i skolundervisningen. Ankan var utmärkt i simning, bättre än läraren faktiskt. I flygning fick den gödkänt men blev underkänd i löpning. Eftersom den var så dålig i löpning fick den stanna kvar efter skolan för att träna. Till slut fick den sluta med simning för att klara löpningen. När ett år hade gått blev ankan godkänd i löpningen, men den hade försummat simningen och var nu en medelmåtta. Dock räckte det med att bli godkänd enligt skolans principer. Ankan själv hade andra principer och blev djupt besviken över sin egen insats. Kaninen var bäst i klassen på löpning, men bröt ihop efter två månader för att den inte klarade simningen. Ekorren var jättebra i klättringen men hade stora problem med flygning. Den utvecklade ett mycket dåligt självförtroende på grund av problemen och blev därmed underkänd även i löpning. Örnen var ett problembarn. I klättring var den överlägset snabbast upp till toppen av trädet, men blev underkänd för att den envisades med att göra det på sitt eget sätt istället för att göra det som man ska… (Hallberg & Kull, 1997, ur Varför växer gräset?)

1:1 Introduktion till problemområdet

Vi har valt att skriva om barn i behov av särskilt stöd utifrån föräldrars berättelser om förskolans och skolans förståelse och bemötande av dem och deras barn. Barn i behov av särskilt stöd är de barn som har svårigheter mot bakgrund av fysiska, psykiska, sociala, känslomässiga eller språkliga orsaker (Sandberg, 2009). I läroplanen Lpo 94 (Lärarnas riksförbund, 2006) står det att undervisningen och resurserna skall anpassas till varje elevs förutsättningar och behov. Vidare står det att föräldrarna skall känna trygghet när deras barn är i skolan. Barn i behov av särskilt stöd skall bli uppmärksammade och få den hjälp de behöver. I läroplanen Lpfö 98 (Lärarnas riksförbund, 2006) kan vi läsa att förskolan skall vara ett komplement till hemmet och att verksamheten skall se till att varje barn utvecklas rikt och mångsidigt på bästa möjliga sätt. Vidare står det att barn som behöver mer stöd än andra skall få detta tillgodosett utifrån sina behov och förutsättningar. Det är viktigt att personalen vinner föräldrarnas förtroende, så att förskolan blir ett positivt stöd för barn i behov av särskilt stöd.

Vi valde föräldraperspektivet eftersom det oftast glöms bort. Man lägger oftast fokus på pedagog och barnperspektivet. Föräldraperspektivet och hur föräldrar erfar och förstår bemötande är viktig kunskap för oss som pedagoger, och för att samverkan mellan hem och

(8)

8

skola ska fungera. Som pedagog är det kanske lätt att glömma bort föräldrarna och deras kunskap om barnet. Föräldrarna borde ses som en resurs eftersom de ju är experter på sitt barn. Pedagogers och föräldrars förståelse och kunskaper ger tillsammans en helhetssyn på barnet. Samverkan mellan skola och föräldrar är viktig så att man kan sätta upp gemensamma personliga mål för barnen. Pedagogerna ska ju inte bara styras av målen i läroplanerna.

Vi är också intresserade av föräldrarnas förståelse av och tankar om en skola för alla, eftersom det är ett synsätt som kanske mer specifikt rör barn i behov av särskilt stöd. Vi tycker vidare att detta är en aktuell fråga eftersom skolan står inför stora förändringar i och med de nya läroplanerna (Brodin & Lindstrand, 2004).

För att gå vidare med studien valde vi att intervjua föräldrar till sju barn i behov av särskilt stöd. Av 14 föräldrar var det åtta som intervjuades. Alla sju barn har idag någon form av diagnos. Två barn går i förskolan, ett barn på särskola och fyra i ”vanlig” skola. Studien utförs i nordvästra Skåne.

1:2 En skola för alla

1994 lanserades uttrycket/synsättet ”en skola för alla” i Lpo 94. Detta innebar att alla elever skulle bli inkluderade i skolan. Det är viktigt att särskilja orden inkludering och integrering i förhållande till en skola för alla. Inkludering innebär att alla elever bemöts utifrån sina behov och förutsättningar och det finns en ömsesidig interaktion som skapar en ”vi” känsla. Integrering är när någon har varit utanför och blir inplacerad i en grupp och ska anpassa sig till majoritetens villkor. Ingen ska behöva ändra på sig själv för att tillgodose andras behov och villkor (Roos & Fischbein, 2006).

Uttrycket en skola för alla kan tolkas på olika sätt. Det kan vara att man lägger betoningen på EN skola för alla vilket innebär att det ska vara en skolform och inte flera. Man kan också lägga betoningen på ALLA. Då arbetar man utifrån samma läroplaner och mål men sätten att uppnå målen är olika från skola till skola (Hjörne & Säljö, 2008). Brodin & Lindstrand (2004) förespråkar att första steget mot en skola för alla är att sluta prata om normalitet och avvikelser och istället börja använda positiva ord som variation och olikheter. I en skola för

(9)

9

alla ska alla elever få känna sig delaktiga, ha lika mycket inflytande och ha likvärdig utbildning (skolverket 2003).

I en skola för alla måste pedagogerna anpassa sig och vara flexibla i förhållande till elevernas behov och inte tvärt om (Brodin & Lindstrand, 2004). Det är viktigt att det finns tillräckligt med stöd så som handledning och fortbildning för att kunna undervisa i en inkluderad skola/klass. Det är även viktigt att föräldrar och personal har en bra helhetssyn på inkludering (Roos & Fischbein, 2006).

….ett arbete mot en inkluderande skola är ett arbete där samtliga aktörer i skolan skall vara involverade och att processen, som aldrig tar slut, är unik för varje skola. (Roos & Fischbein, 2006:202)

1:3 Syfte och frågeställningar

Syftet med vår undersökning var att försöka förstå hur föräldrar till barn i behov av särskilt stöd upplever bemötandet från förskolans/skolans pedagoger och personal. Syftet var även att se hur föräldrarna ställde sig till en inkluderad skola, en skola för alla. För att uppnå vårt syfte har vi gjort kvalitativa forskningsintervjuer med åtta föräldrar.

Frågeställningar:

 I vilken utsträckning anser föräldrarna i studien att förskola/skola tillgodoser deras barns behov av särskilt stöd?

 Vad anser föräldrarna i studien en skola som inkluderar alla (en skola för alla)?

1:4 Disposition

Arbetet är uppdelat i fem kapitel. Det första kapitlet består av inledning, arbetets syfte, våra frågeställningar och arbetets upplägg. Andra kapitlet består av tidigare forskning och teorier som är relevanta för arbetet. Tredje kapitlet handlar om metoder och hur vi har gått tillväga med vår studie. I kapitel fyra presenterar vi vår empiri. I femte kapitlet analyserar vi vår empiri, först gör vi en empirinära analys därefter kopplar vi empirin till de teoretiska utgångspunkterna. I kapitel sex har vi vår diskussion och den kritiska reflektionen.

(10)

10

2 Teoretiska utgångspunkter och tidigare forskning

Det finns inte så mycket tidigare forskning och litteratur om just bemötande av föräldrarna till barn i behov av särskilt stöd. Mycket har varit fokuserat på pedagoger och elever. Vårt fokus i denna forskningsöversikt ligger därför på samverkan mellan hem och skola.

I läroplanen Lpo 94 understryks att lärare och föräldrar skall samarbeta för att skapa de bästa möjliga förutsättningarna för barns och ungdomars utveckling och lärande. Läraren skall kontinuerligt informera föräldrarna om elevens skolsituation. I Läroplanen Lpfö 98 står det att alla som arbetar i förskolan skall visa respekt för föräldrarna, föräldrarna skall ha inflytande i verksamheten och föräldrarna/barnen skall känna sig trygga i verksamheten (Lärarnas riksförbund, 2006).

I boken Barn i utsatta livssituationer (Brodin, 2008) kan vi läsa om lagen (2006:67) om förbud mot diskriminering och annan kränkande behandling av barns och elevers lika rättigheter. Denna lagen säger bland annat att pedagoger och rektorer skall behandla alla barn likvärdigt utifrån den situation där barnet befinner sig i.

Inga Andersson (2004) har gjort en intervjustudie med 40 föräldrar. Från början var det meningen att studien skulle handla om hur föräldrar till barn som hade problem i skolan - så som inlärningssvårigheter, sociala svårigheter och mobbning - upplevde samarbetet mellan hem och skola. Det visade sig att föräldrar till barn utan problem i skolan också vill säga sina åsikter. I studien finns både positiva och negativa berättelser. Studien handlar om hur föräldrarna upplever att de har blivit bemötta av skolans pedagoger och personal. 22 av dessa föräldrar hade barn med olika svårigheter och alla 22 var negativa på grund av att de inte fått bekräftelse. De tyckte inte att de hade blivit lyssnade på, fick otillräcklig information om barnets skolsituation och inte varit delaktiga om beslut som rört deras barn. De vill ha mer information och inte bara bli kontaktade vid klagomål. Föräldrarna tyckte också att det var svårt att få hjälp om barnet inte hade någon diagnos. Föräldrarna vill att skolan skall ta tillvara på deras kunskaper om sitt barn. De vill även bli bemötta på ett likvärdigt sätt det vill säga som person och inte som elevens mamma/pappa. De 22 föräldrarna till barnen med svårigheter saknar pedagoger med kunskap om barn med särskilda behov. ” Man får kämpa för att få sin stämma hörd, inte ge med sig, inte ge upp!” (Andersson, 2004:146)

(11)

11

De 18 positiva föräldrarna upplever att de har en bra kommunikation med lärarna. Dessa föräldrar tycker att de har blivit bekräftade och lyssnade på av skolans personal. Det enda de positiva föräldrarna saknade var fler vuxna i skolan, framför allt manliga förebilder. De positiva föräldrarna hade inga barn i behov av särskilt stöd.

Inga Andersson (2004) har en framtidsvision om en skola för alla, hon vill se att barnen får uppleva en trygg och stimulerande inlärningsmiljö och alla föräldrar blir respekterade, bekräftade och lyssnade på. Föräldrarna ska även vara delaktiga i diskussioner och åtgärder kring deras barn. Brodin och Lindstrand (2004) menar att samhällssynen måste förändras för att man ska kunna skapa en skola för alla. Samhället ska inte bara se barnets begränsningar och svårigheter utan istället titta på barnets möjligheter och förmågor. Redan under lärarutbildningen är det viktigt att man får kunskap om att ge alla barn samma möjligheter oavsett vilka förutsättningar/behov de har.

2:1 Tre teorier om delaktighet och miljö

Vi har använt oss av Haug, Bronfenbrenner och Antonovsky eftersom vi har kunnat koppla deras teorier till vårt problemområde. Haug använder begreppet inkludering och Antonovsky KASAM för att diskutera och lägga tonvikten på delaktighet. Inkluderingen i sin tur påverkar och påverkas av miljöerna (utvecklingsekologin) som är Bronfenbrenners främsta fokus. De fyra nivåerna i Bronfenbrenners utvecklingsekologiska modell påverkas av varandra. Påverkan börjar på den yttersta nivån, makro som representerar politik, lagstiftning osv. (Evenshaug & Hallen, 2001).

2:1:1 Peder Haug

Haug (2003) talar om en skola för alla, han använder sig av fyra begrepp, nämligen samvaro, delaktighet, samarbete och utbyte. Samvaron innebär att alla barn oavsett behov inkluderas i den skolan där barnet bor, barnet skall ha en plats i en vanlig klass. Delaktigheten innebär att barnet skall vara delaktigt oavsett vilka särskilda behov det har. Samarbete har sin ram i lagar, läroplaner och värdegrunden. Det innebär demokratiskt deltagande där allas röster skall bli

(12)

12

hörda. Utbyte innebär att det skall vara en anpassad skolsituation utifrån varje elevs behov. Enligt Haug måste hela utbildningspolitiken ändras för att uppnå en inkluderad skola, kvalitéer och arbetsmetoder måste utvecklas (Haug, 2005).

2:1:2 Uri Bronfenbrenner

Teoretikern Uri Bronfenbrenner beskriver barnet som en helhet. För att se helheten använder han sig av sin utvecklingsekologiska modell. Den består av fyra nivåer, nämligen mikro, meso, exo och makrosystem. Mikrosystemet innefattar barnets närmiljö som är skola, familj, kamrater och grannar, barnet har ett direkt samspel med människorna inom detta system. Mesosystemet är relationer mellan närmiljöer, till exempel relationen mellan skolan och familjen. Exosystemet gäller miljöerna som barnen sällan eller aldrig har kontakt med, men som ändå påverkar barnen indirekt. Skolans pedagogik/inriktning kan vara ett exempel på detta. Makrosystemet handlar om samhället såsom lagar och politik (Evenshaug & Hallen, 2001). Bronfenbrenner vill vidga utvecklingspsykologins perspektiv genom att inte bara titta på individen utan även titta på miljöerna runt individen, utvecklingens ekologi. Detta definierar han på detta sätt

Den mänskliga utvecklingens ekologi inrymmer det vetenskapliga studiet av den fortgående, ömsesidiga anpassningen mellan en aktiv, växande mänsklig varelse och förändrande karakteristiska i de närmiljöer i vilka den utvecklande personen lever, såsom dessa processer påverkas av relationerna mellan miljöerna sinsemellan och av det större sammanhang vilket omger närmiljöerna.

(Andersson, 1980:9)

2:1:3 Aron Antonovsky

Professorn i medicinsk sociologi Aron Antonovsky har utarbetat begreppet KASAM, det betyder känsla av sammanhang. Vi människor måste känna oss delaktiga i ett sammanhang som vi kan förstå, hantera och känna är meningsfullt, för att behålla den goda hälsan. De tre begreppen: begriplighet, hanterbarhet och meningsfullhet står i relation till varandra och bildar tillsammans en helhet. Begriplighet innebär att man förstår och kan förklara det som händer i livet. Hanterbarhet är att man kan hantera svårigheter och inte se sig själv som ett

(13)

13

offer. Meningsfullhet innebär att man är delaktig i det vardagliga livet. Det är viktigt att ha en god KASAM eftersom man då kan man fokusera på det positiva i stället för det negativa. En pedagog med en god KASAM kan se en förälder som en tillgång i stället för ett hinder. KASAM är ett förhållningssätt och inte ett personlighetsdrag. Att nå KASAM kan innebära social trygghet, gemensamma normer, att ge medinflytande och budskapet att ”du behövs och du är viktig” (Antonovsky, 1991).

2:1:4 Teoretiska kopplingar till syfte, resultat och analys

Med hjälp av den tidigare forskningen kan vi se om vår undersökningsgrupp har samma syn på skolans bemötande som Anderssons (2004) studie visar. Vi kan även koppla vår frågeställning om hur föräldrarna ser på inkludering av alla barn i samma skola, till Andersson (2004) och Haug (2003). Vi kan knyta an till nivåerna i Bronfenbrenners utvecklingsekologiska modell för att dem påverkar bemötandet av föräldrarna och deras barn, både indirekt och direkt. Vi valde Antonovsky utifrån det vi läst i tidigare forskning. Vi ville se om brist på samverkan mellan hem och skola kunde leda till att föräldrarna saknade en känsla av sammanhang. Vi använder oss vidare av läroplanen, Lpo 94, Lpfö 98 för att se om bemötandet av föräldrarna skedde enligt läroplanerna.

3 Metod

Under detta kapitel tar vi upp valet av metod och beskriver den metoden vi har använt i vår studie. Vi presenterar också vår undersökningsgrupp samt hur vi praktiskt har gått tillväga. Därefter behandlar vi de forskningsetiska övervägandena och studiens tillförlitlighet.

3:1 Metodval

Kvalitativ forskning i form av intervjuer, är det vi använder oss av i vårt arbete. Kvalitativ forskning har sin grund i fenomenologin. Fenomenologin som ansats handlar om att studera uppfattningar (Patel & Davidsson, 2003). Fenomenologin grundades av den tyske filosofen

(14)

14

Edmund Husserl. Han menar att vi har så många förutfattade meningar att vi inte ser det vi

ser. Därför är det enligt Husserl något av det svåraste som finns, att se saker på ett

fenomenologiskt sätt (Carlshamre, 2009-10-08). Enligt Merleau-Ponty (1999) är den fenomenologiska metoden att man ska beskriva det givna så exakt som möjligt och att man beskriver mer än förklarar eller analyserar (Kvale & Brinkmann, 2009).

Vårt problemområde styrde vårt metodval. I den kvalitativa forskningen försöker forskaren förstå och tolka människors syn på världen. Forskaren söker inte sanningen utan är intresserad av och vill analysera de olika uppfattningarna som människorna ger uttryck för. Det är viktigt som forskare att låta de människor som man intervjuar själv får berätta och inte ge svaret i frågan (Carlström & Carlström, Hagman, 2006). Det är även viktigt att man som forskare ser till att intervjupersonen känner sig trygg och skapar en bra miljö under intervjun (Kavle & Brinkmann, 2009)

Kvalitativa forskningsintervjuer kändes som rätt metodval för oss, eftersom det är föräldrarnas perspektiv som är tyngdpunkten i vårt arbete. Problemet med kvalitativ forskning kan vara att man som forskare styr resultatet. Detta kan bero på att man som forskare påverkar den intervjuade med sitt eget synsätt under intervjun (Carlström & Carlström, Hagman, 2006). Våra frågeställningar har en låg grad av standardisering vilket innebär att intervju personen får svara utifrån sitt eget perspektiv. För att den kvalitativa forskningsintervjun skall bli så givande som möjligt har vi som forskare ställt följdfrågor under intervjuns gång (Patel & Davidsson, 2003). Vi använde oss av halvstrukturerade intervjuer eftersom vi utgick ifrån fyra intervjufrågor:

1. Beskriv och berätta om ditt barn 2. Hur ser förskola/skolsituationen ut?

3. Hur har bemötandet varit i förskolan respektive skolan?

4. Hur ser du/ni på en skola där alla barn är inkluderade? ( En skola för alla)

Halvstrukturerad intervju innebär att man är påläst om ämnet, ställer samma frågor, men ställer också följdfrågor som fördjupar svaret/ämnet och använder öppna frågor (Gillham, 2008).

(15)

15

…..att den halvstrukturerade intervjun är den viktigaste typen av forskningsintervju, eftersom den inrymmer en flexibilitet som balanseras av struktur och därmed ger data av god kvalitet.

( Gillham, 2008:103)

3:2 Urval

För att få en fördjupad inblick av vårt problemområde alltså hur föräldrarna upplevde skolans bemötande av deras barn, valde vi att intervjua föräldrar till sju barn i behov av särskilt stöd. Barnen i studien är tre till femton år gamla. Till ett av barnen var båda föräldrarna med, vilket innebär att vi intervjuade åtta föräldrar. Alla föräldrar och barn bor i nordvästra Skåne, barnen går i olika förskolor/skolor. Barnen har olika diagnoser och formella behov. Formella behov innebär funktionshinder som är identifierade av sociala myndigheter (Sandberg, 2009). Barnen i studien har följande funktionshinder; multihandikapp, språkstörning, dyslexi, autism och cp-skada. Vi har valt barn med olika funktionshinder för att få ett bredare perspektiv av hur skolan tillgodoser och bemöter barn i behov av särskilt stöd. Vi ville se om bemötandet var annorlunda om man kunde se/inte se på barnet att det fanns ett funktionshinder. Vad svaret blev diskuteras längre fram i studien.

3:3 Genomförande

Vi påbörjade vårt arbete genom att skriva en projektplan där vi diskuterade oss fram till våra frågeställningar och vårt syfte. Vi tog kontakt med föräldra till sju barn genom email och personlig kontakt. Föräldrarna var väldigt positiva till att medverka i vår studie. När det var dags att boka tider till våra intervjuer var det mammorna som hade kontakt med oss. Under studiens gång medverkade sju mammor och endast en pappa. Tidsplanen var att genomföra intervjuerna inom två veckor för att sen kunna lägga fokus på att sammanställa empirin.

Kvalitativ forskningsintervju är den metod som vi tyckte passade bäst för att få svar på vårt problemområde. Som förberedelse läste vi in oss på tidigare forskning inom området. Vilket spelar en stor roll när man skall göra en halvstrukturerad intervju.

(16)

16

Sex av intervjuerna utfördes i hemmiljö och en på ett café. Varje intervju tog ungefär två timmar. Intervjufrågorna fungerade bra och föräldrarna hade mycket att säga så därför behövde vi inte ställa så många följdfrågor. Intervjuerna utgick ifrån våra fyra intervjufrågor och därefter följdfrågor. Följdfrågorna utgick från svaren vi fick under tiden vi intervjuade. Efter varje intervju har vi analyserat materialet, så vi såg att vi inte förbisett något (Patel & Davidsson, 2003).

3:4 Bearbetning

Efter varje avslutad intervju har vi gått igenom vårt material. Därefter har vi använt oss av Pattons bearbetningsmodell i två steg. Första steget är att sortera och rensa bort icke relevant material. I steg två har vi skrivit ner materialet till en läsbar berättelse, vilket gör det lätt för läsaren att få en bra inblick i intervjuerna. Varje intervju är en egen helhet som vi kommer att analysera och diskutera djupare (Carlström & Carlström Hagman, 2006).

Efter dessa två steg i bearbetningen har föräldrarna fått ta del av sin berättelse och haft möjligheten att ändra innehållet om vi tolkat något fel. De har även och undertiden haft möjlighet att tillägga nya saker.

3:5 Etiska övervägande

Inom de forskningsetiska principerna finns det fyra huvudkrav; information, samtycke, konfidentialitet och nyttjandekravet, Vetenskapsrådet (2009-11-19).

Vi pratade med föräldrarna som ingår i vår studie, och informerade dem om vad vårt arbete skulle innehålla och att vi skulle återkomma med mera information såsom intervjuträff och forskningsetiska övervägande. Föräldrar och barn är anonyma och vi har skrivit så att det inte går att identifiera dem i vårt resultat. Alla namn i studien är fingerade. Föräldrarna har haft rätt att ångra sin medverkan under hela arbetets gång. Om någon hade ångrat sig hade vi haft en skyldighet att ta bort deras intervjuer ur vårt material. Intervjumaterialet ska endast användas i denna studie.

(17)

17

3:6 Studiens tillförlitlighet

Studien bygger på åtta intervjupersoner. På grund av detta är inte studien gällande för alla föräldrars erfarenheter. Däremot kan vi i vår lärarprofession ha nytta av att få en fördjupad kunskap om bemötandet mellan hem och förskola/skola.

4 Resultat

Vi har gjort intervjuer med åtta föräldrar till sju barn i behov av särskilt stöd. Vårt fokus har legat på bemötandet mellan hem och förskola/skola, ur ett föräldrar perspektiv. Vi har sammanställt varje intervju för sig för att få en bättre översikt av vår empiri.

Fenomenet bemötande är kärnan i vår studie. I vårt resultat kan vi se hur föräldrarna har upplevt bemötandet ifrån pedagoger, personal och andra föräldrar. När vi har sammanställt intervjuerna har vi använt oss av den fenomenologiska metoden, det vill säga att vi har försökt att beskriva så exakt som möjligt vad föräldrarna har sagt utan att lägga in våra värderingar.

4:1 Tilda

Vi träffade Tilda och hennes föräldrar en tisdag kväll. Tilda hade precis kommit från förskolan och låg och mös på sin filt på golvet. Vi satte oss på golvet tillsammans med hennes föräldrar och småpratade en stund. Därefter började vi göra vår intervju.

Tilda är en pigg och glad tjej på tre år. Hennes mentala utvecklingsnivå är som en fyra till fem månaders bebis. Hennes svårigheter är bland annat att hon inte har någon koordination i sina rörelser. Hon har ingen balans och hon kan inte förflytta sig utan hjälp. Hon har inte heller något språk samt får all sin näring via ”knapp” på magen. Dessutom har hon en mycket svårbehandlad epilepsi som påverkar hennes vardag väldigt mycket.

(18)

18

Tildas föräldrar hade gärna sett att hon gick på en förskola som var anpassad efter barn med särskilda behov. I deras kommun finns inte detta alternativ så därför valde de en förskola i närområdet. De var och besökte förskolan och de olika avdelningarna. En avdelning kändes rätt med en gång. Där arbetade fyra pedagoger. En av pedagogerna kände att hon ville bli Tildas elevassistent vilket föräldrarna är glada för idag. Sofia som är Tildas assistent gör allt för att tillgodose Tildas behov på bästa sätt. Hon engagerar sig, går på möten med barnhabiliteringen och lyssnar på föräldrarnas önskemål. Föräldrarna berättade även att Sofia tänker på Tilda under sin fritid och köper till exempel saker som hon tror att Tilda behöver.

De andra pedagogerna på avdelningen har också ett bra bemötande mot Tilda och hennes föräldrar. De ser alla till att Tilda får en bra vardag i förskolan. Även de andra barnen är väldigt noga med att Tilda ska ha det bra säger hennes föräldrar. De har inte stött på något negativt bemötande från varken pedagoger, rektor, barn eller föräldrar. Det enda negativa föräldrarna upplever i förskolan är att ljudnivån och intensiteten ibland blir för mycket för Tildas epilepsi. De situationer då de andra barnen får anpassa sig efter Tildas behov är när hon haft epilepsi anfall och behöver lugn och ro för att sova, ibland i ett par timmar. Då har övriga barn inte tillgång till ett av rummen eftersom Tilda ligger där och sover.

Vidare önskar föräldrarna att Sofia och de andra pedagogerna fick en påbyggnadsutbildning av kommunen för att få bättre insikt i Tildas sjukdomsbild och där tillhörande omsorgsbehov. Föräldrarna tycker att kommunen inte ställer upp med tillräckliga resurser till exempel som att anpassa utemiljön till Tilda. De hade önskat att det fanns en gunga som är anpassad efter hennes behov.

Angående ” en skola för alla ” säger Tildas mamma: ”man får ju vara realist”. ”En skola för alla” finns inte i deras värld och pappan har inte ens tänkt tanken att en skola för alla finns.

4:2 Klara

Vi var hemma hos Klaras mamma och gjorde intervjun. Klara var i skolan. Klara är enligt sin mamma en glad och positiv tjej som älskar att busa. Mamman berättar att Klara har olika

(19)

19

funktionshinder så som synskada, epilepsi, knapp på magen, försenad motorik och väldigt lite tal.

Klara tillbringade sin första tid i förskolan på en småbarnsavdelning. Detta beskriver mamman i termer av ”KAOS”. Mamman informerade rektorn med ett brev om Klaras problematik. Rektorn erbjöd Klara en assistent en timme om dagen. Rektorn var totalt ointresserad och hade ingen förståelse för Klaras behov. Mamman tog kontakt med habiliteringen och de såg till att Klara fick en heltidsassistent. Klara kommunicerar via tecken men lärde sig teckenspråk hemma till en början eftersom pedagogerna på avdelningen inte visade något intresse för detta. De hade enligt Klaras mamma ingen förståelse för hur viktigt tecken är för Klaras kommunikation. En dag när mamman kom tidigare än hon skulle såg hon att Klara satt fastbunden i sin stol. ”Jag fick tuppjuck” sa mamman. Personalen försökte släta över det hela och sa att de var rädda att hon skulle trilla ur sin stol eftersom hon var så livlig när hon fick sin sond. Mamman hävdade att man inte behövde binda fast henne i en stol som är anpassad till Klara. Efter denna incident tog mamman kontakt med chefen på barn och ungdomsnämnden, och krävde att personal inom barnomsorgen skulle få utbildning på vad man får och inte får göra som pedagog ”typ man får INTE binda fast små barn i stolar!”.

Efter denna incident valde mamman att flytta Klara till en annan förskola där pedagogerna och rektorn var lyhörda för Klaras behov. Rektorn såg till att all personal fick gå TAKK utbildning (Tecken som Alternativ och Kompletterande Kommunikation). På den här förskolan fick Klara en assistent som verkligen kunde tillgodose Klaras och föräldrarnas behov. Assistenten blev mammaledig vilket innebar att Klara fick en ny assistent. Den nya assistenten var ”underbar” men tyvärr saknades kunskap om hur Klara kommunicerar. Assistenten blev sjukskriven alltså fick Klara en ny assistent. Denna assistent blev inte långvarig eftersom hon efter en tid fick en fritidspedagog tjänst. Sista assistenten på förskolan hade ingen förståelse för Klaras behov.

Enligt Klaras mamma gjorde rektorn så gott hon kunde för att tillgodose Klaras behov men hade inte alltid de bästa förutsättningarna ekonomiskt. Mamman påpekade vikten av att skolledningen ger pedagogerna utbildning för att kunna tillgodose barn med särskilda behov. Hon säger också att det borde finnas öronmärkta pengar till dessa barn.

(20)

20

När Klara var sju år började hon på särskolan vilket var en självklarhet enligt mamman. Särskolan är anpassad efter Klaras behov. Där är mindre grupper, fler pedagoger och en anpassad miljö. Här känner sig mamman trygg eftersom pedagogerna själv har valt att arbeta med barn med särskilda behov vilket hon inte kände när Klara gick i förskolan.

Klaras mamma anser att en skola för alla är svårt att uppnå eftersom det inte finns tillräckliga resurser i en ”vanlig” förskola/skola. Grupperna är för stora för att varje individs behov skall kunna bli tillgodosedda.

4:3 Felix

”Upp som en sol, ner som en pannkaka”, ”Allt eller inget” så beskriver mamman Felix. Felix är tre och ett halvt år och har en generell språkstörning. Han har idag en diagnos men kommer att bli diagnosfri.

Mamman anade att något var fel redan vid ett års ålder eftersom han var väldigt utåtagerande. ”Han försökte att uttrycka sig på olika sätt och blev frustrerad när vi inte förstod honom.” Då kunde han lägga sig ner och banka huvudet i golvet. När han var 14 månader började han på förskola. Han var ofta väldigt ledsen och ville inte gå dit. Felix var väldigt okoncentrerad och hängde inte med på samlingarna. Pedagogerna misstänkte att något inte stod rätt till men kunde inte peka på vad det var. En dag när det kom en logoped till avdelningen i ett annat ärende la hon märke till Felix, som då var två år. Logopeden påtalade för pedagogerna att Felix kunde ha problem med språket. Pedagogerna informerade föräldrarna vad logopeden sagt. Gemensamt beslut togs om att förskolan skulle kontakta logopeden på sjukhuset. Väntetiden var ett par månader men de hade turen att få träffa en logopedstudent vilket gjorde att väntetiden förkortades. Under väntetiden gick föräldrar och pedagoger TAKK kurs (Tecken som Alternativ och Kompletterande Kommunikation). Pedagogerna gjorde detta frivilligt och skrev dagbok till föräldrarna så det kunde prata med Felix om hans dag på förskolan. Efterhand som Felix, hans föräldrar och pedagogerna lärde sig teckenspråk blev Felix mer och mer harmonisk. Föräldrarna upplevde pedagogerna som engagerade och tillmötesgående. Efter utredningen hos logopeden visade det sig att Felix hade en språkstörning.

(21)

21

När Felix skulle börja på syskonavdelning fanns det en möjlighet för honom att börja på en språkavdelning. Logoped och psykolog remitterade honom till språkavdelningen. På språkavdelningen finns det sex språkbarn och sex dragarbarn. Dragarbarnen ska hjälpa språkbarnen att utveckla sitt tal. På avdelningen arbetar tre förskollärare, en specialpedagog och en logoped. Mamman upplever att Felix blir sedd och bekräftad och detta innebär att han är mer lugn och harmonisk än tidigare. Hans humör har blivit betydligt lugnare. Även här fick föräldrarna ta del av Felix vardag genom att få hem material som Felix använder på förskolan. Föräldrarnas mål är att Felix ska börja i en vanlig förskoleklass och detta anser föräldrar och logoped vara möjligt eftersom Felix fick tidig hjälp.

Mammans reaktion på frågan om en skola för alla var en fnysning. Hon tycker det är en för stor personalbrist och för stora klasser för att en skola för alla ska fungera. Hon tycker att dagens olika skolformer är bra. Alla barn måste bli sedda för den de är. Social kompetens och utveckling är viktigt men kan inte tillgodoses om man inte har de rätta resurserna.

4:4 Cornelia

Vi träffade Cornelias mamma över en frukost hemma hos dem. Cornelia var i skolan.

Cornelia är en tjej på 15 år med ett osynligt handikapp vid första anblicken. Hon har en cp skada med en halvsidig förlamning. Hon föddes även med vattenskalle som upptäcktes två dagar innan förlossningen. Under Cornelias skolgång har man även konstaterat att Cornelia har CVI, en hjärnsynskada som innebär att det egentligen inte är fel på ögonen utan på mottagningen i hjärnan. Det leder till att lokalsinnet, förmågan till logiskt tänkande och seendet försvagas.

När Cornelia skulle börja förskolan så hjälpte barnhabiliteringen till med en plats. På småbarnsavdelningen tyckte mamman att det fungerade bra och att Cornelia fick sina behov tillgodosedda. Hon kände sig trygg den tid Cornelia vistades på förskolan. Cornelia hade en resurs person som hjälpte henne. Även de andra barnen var måna om att hjälpa Cornelia om det behövdes. När Cornelia började på syskonavdelning så fortsatte allt att vara bra. Mamman säger att ”dagistiden var guld”.

(22)

22

Problemen började när Cornelia skulle börja skolan. Cornelia tillhörde en annan skola än sina förskolekompisar. Föräldrarna ville ha in henne på samma skola som sina kompisar men rektorn satte sig emot detta, trots att det fanns två platser lediga på kompisarnas skola. Efter många strider fick de till slut en plats, efter att barn habiliteringen gått in och ”beordrat” rektorn att ge Cornelia en plats. Mamman som jobbar som fritidspedagog på skolan hade Cornelias klass i idrott och kunde därför anpassa lektionerna till Cornelia. När klassen fick en ny idrottslärare så fungerade inte idrotten alls för Cornelia för läraren brydde sig inte om att tillgodose Cornelias behov.

Cornelia var berättigad till en resurs person som bland annat skulle vara med henne på slöjd, idrott och på rasterna, men detta fick föräldrarna kämpa med varje läsår. Mamman poängterar att det var mycket lättare att få Cornelias behov tillgodosedda i förskolan än i skolan.

I tredje klass gjorde en psykolog två tester på Cornelia som mamman tjatat sig till för hon kände på sig att det var ”något mer” som hon själv uttrycker det. Efter dessa tester konstaterade psykologen att Cornelia var på en särskolenivå. Det gick inte mamman med på då det enda som enligt henne var ett stort problem i skolan är matematiken. I fyran gjorde barn habiliteringen ett nytt test som inte påvisade några problem. På mellanstadiet fick Cornelia även en ny lärare som mamman tyckte var jättebra på att tillgodose Cornelias behov. I skolan fortlöpte allt bra på mellanstadiet.

När det är dags för högstadiet så har familjen flyttat vilket innebär att Cornelia bytar skola. Mamman informerar alla berörda lärare om Cornelias situation, men de tyckte inte att det låter så farligt. Mamman tror att det beror på att handikappet är osynligt. Trots det får hon en resurs person i syslöjden och på idrotten. Cornelias mamma informerar Cornelias nya klasskamrater om hennes funktionshinder, men trots detta särbehandlar kompisarna henne.

Trots att Cornelia hade en resurs person på idrotten så händer en incident. Man släpper iväg Cornelia att själv springa skoljoggen, trots att man, enligt mamman, vet att hon inte har något lokalsinne. Det hela slutar med att Cornelia går vilse och ingen saknar henne förrän hennes mamma dyker upp på skolan och undrar vart hon är. Efter den händelsen får föräldrarna en detaljerad information inför varje aktivitet om vem som ska vara med Cornelia mm.

Mamman säger att under Cornelias skolgång har vissa pedagoger tyckt att Cornelia varit en belastning och inte hjälpt henne in i gruppen.

(23)

23

När vi kommer in på en skola för alla så tycker mamman att det är en ”bra tanke”, men att en skola för alla inte finns nu. Hon tror att det hänger på i vilken utsträckning pedagogerna är villiga att arbeta för detta tillsammans med habiliteringen. Hon säger också att det är viktigt att barn med särskilda behov inte bara får hjälp i skolan utan ska ha tillgång till en resurs även på fritids. ”Det behövs mer resurser över lag om en skola för alla ska fungera”.

4:5 David

Vi träffade Davids mamma på ett café där vi utförde vår intervju. David är tolv år gammal och har dyslexi. Han fick inte diagnosen förrän efter årskurs fyra. Mamman har förstått att han haft problem under hela sin skoltid. Redan i förskoleklassen anade hon att något var fel. Hon pratade med pedagogerna i varje årskurs men de tog inte henne på allvar. De menade att eftersom han kunde läsa så kunde det inte vara dyslexi. Men mamman gav sig inte och då bad pedagogen i årskurs fyra att specialpedagogen skulle göra ett test på David bara för att lugna mamman. Testet visade att David hade svårigheter. Efter detta test hölls det ett möte där skolpsykologen, rektorn, specialpedagogen, pedagogen och mamman närvarade. På detta möte kände mamman att hon blev tagen på allvar och blev lyssnad på.

Efter mötet så blev pedagogens bemötande annorlunda. Hennes tidigare bemötande baserades på okunskap säger mamman. Under sommarlovet mellan fyra och femman genomgick David en rad tester som ledde till diagnosen dyslexi. I årskurs fem blev det ”ett genombrott” säger mamman. David fick hjälpmedel som underlättade för honom.

I årskurs sex bytte David skola. Här var det inga problem att tillgodose hans behov. På den nya skolan arbetar de i smågrupper där barnen har datorer som är anpassade till barn med dyslexi. Mamman känner att både hon och David blir bra bemötta av skolan idag. Hon säger också att det är stor skillnad på bemötandet före och efter David fick sin diagnos.

Mamman tycker att det låter bra med en skola för alla, men tror inte det hade fungerat i verkligheten. Behoven skiljer sig så mycket beroende på vilken funktionsnedsättning man har.

(24)

24

4:6 Hanna

Vi träffade Hannas mamma över en kopp kaffe och utförde vår intervju. Hon berättade att Hanna är en tjej som är pratglad, spontan, känslig och väldigt social. Hon är väldigt beroende av att leka. Idag har Hanna diagnosen dyslexi.

Under förskoletiden upplevde mamman inga problem och hon sa att det kunde bero på att man blev lurad av Hannas sociala kompetens. Hanna började i förskoleklass och när det var dags för utvecklingssamtal visade det sig att hon inte hade uppnått målen som pedagogen hade satt upp. Mamman ville att hon skulle stanna kvar i förskoleklassen ett år till eftersom hon är född väldigt sent på året. Men det gjorde hon inte utan började första klass tillsammans med sina kompisar. Mamman fick ligga på och tjata sig till ett åtgärdsprogram. Efter åtgärdsprogrammet var upprättat fick Hanna tillgång till specialpedagog som hjälpte henne med läsning och matematik. Pappan var passiv i det hela eftersom han inte ville ta till sig Hannas svårigheter. Under varje läsår upprättades nya åtgärdsprogram för Hanna där hon hade tillgång till specialpedagog. I tredje klass fick Hanna göra ett WISC (Wechsler Intelligence Scale for Children) test med en psykolog. Testet innebär att man mäter den kognitiva nivån, alltså hur man lär in olika saker. Testet visade att Hanna behövde mer bilder och mindre text för att förstå innehållet i en text. Hon behövde även ha ögonkontakt med den personen hon kommunicerade med. Hon har svårt att fokusera på det väsentliga när hon vill berätta något. Efter WISC testet fick hon en remiss till logopeden som ställde diagnosen dyslexi. Under hela lågstadiet fick mamman ligga i för att Hanna skulle få den hjälp hon behövde.

Logopeden tyckte att Hanna skulle ha en Daisy spelare för att underlätta för henne. En Daisy spelare är en fristående cd spelare som underlättar läsningen för de som har ett läshandikapp t ex dyslexi. Specialpedagogen på skolan tyckte att den var för dyr och att den inte skulle fungera som ett hjälpmedel till Hanna. Idag använder Hanna en dator som är programmerad efter hennes behov. Nu när Hanna har börjat i fjärde klass har hon samma specialpedagog som innan, vilket mamman upplever positivt eftersom specialpedagogen på ett lättare sätt kan informera pedagogerna som Hanna har i skolan om hennes svårigheter. Mamman trodde det skulle underlätta efter diagnosen var ställd men många av de nya pedagogerna hade svårt att

(25)

25

ge Hanna material som passade henne. Det tog någon månad innan hon fick det rätta materialet. Nu känner mamman att det fungerar bra.

Mamman tycker inte att en skola för alla finns, speciellt inte den som Hanna går på idag. Här är det upp till eleverna att planera sin skoldag själva. Vilket hon tycker skulle vara svårt för barn i behov av särskilt stöd. Denna skola har ett elittänk och detta tycker hon bara fungerar för de ”duktiga” eleverna. Idag finns det inte tillräckligt med personal för att kunna tillgodose varje elevs behov, det kostar för mycket.

Mamman avslutar med att säga ”en diagnos är lika med hjälp”.

4:7 Pontus

Vi åkte hem till Pontus mamma och intervjuade henne. Redan när Pontus var sex månader kände mamman att något var fel. Pontus har idag diagnosen autism.

Pontus är en väldigt omtänksam och rättvis kille. Allt måste vara lika mellan honom och lillebror som t.ex. julklappar. Det spelar ingen roll om det är Pontus som får flest, lillebror ska ha lika många. Pontus är ängslig och detta kan bero på hans ljudkänslighet. Han hör ljud som de flesta människor sållar bort t.ex. klicket när man tänder och släcker en lampa. ”Då kommer Pontus springande runt bordet och sätter sig i mitt knä för att han blir rädd”. Pontus ängslighet och orolighet beror på dagsformen. Återkommande ljud lär han sig att hantera som t. ex när telefonen ringer. Pontus måste alltid förberedas på vad som ska hända i vardagen. Familjen har ett bildschema på kylskåpet där de sätter upp dagens händelser. Händer det något utöver det vanliga måste föräldrarna förklara detta grundligt i god tid innan.

När Pontus var ett och ett halvt år inskolades han på förskola. Här upplevde mamman att allt var jobbigt. Rektorn som var en ”ragata” och pedagogerna berättade ständigt negativa saker som Pontus gjort under dagen. Det kunde vara allt från att ha rivit någon eller slagit någon. Han blev ofta beskylld för saker han inte hade gjort. Många föräldrar la skulden på Pontus när något hade hänt. En dag när mamman kom och skulle hämta Pontus stod pedagogen och grät och sa att ”livet var skit med Pontus”. Mamman blev uppgiven av händelsen. Mamman

(26)

26

märkte att Pontus mådde sämre och sämre på förskolan så när han fick en lillebror beslöt föräldrarna att han skulle vara hemma med mamma och lillebror.

Mamman berättar vidare om hur tiden hemma blev katastrofal. Pontus slog sin lillebror och var på honom hela tiden. Mamman kunde aldrig slappna av för hon visste inte vad Pontus skulle göra med sin lillebror. Mamman pratade med pappan om Pontus problem men han ville inte kännas vid dem eftersom han inte såg ”eländet” som skedde där hemma när han var på arbetet. Mamman vågade inte gå på lekplatser eller öppna förskolan med sina barn eftersom hon inte litade på att Pontus inte skulle ge sig på något annat barn.

Efter en ”tuff” tid, när Pontus var tre år, kom mamman i en depression vilket ledde till att hon ringde till Barn- och ungdomspsykiatrin (BUP) och fick kontakt med en specialpedagog, Eva. Mamman kände äntligen att någon lyssnade på henne. Det blev bestämt att Eva skulle komma hem till familjen tre gånger i veckan. Redan efter första besöket förstod Eva att mamman hade det jobbigt med Pontus. Föräldrarna misstänkte att Pontus utåtagerande sätt kunde vara ADHD. Under följande tre månader som Eva var hos familjen misstänkte hon att det kunde vara autism men utredningen kunde inte göras förrän Pontus var fem år. Att behöva vänta i ytterligare två år på diagnos blev ännu ett nederlag för familjen.

Pontus var lite sen i språket så han testades av en logoped. Testet visade att han hade en språkstörning. Logopeden trodde att Pontus utåtagerande kunde bero på språkstörningen så därför gav hon honom förtur till en plats på en språkavdelning. Här fick Pontus ingen assistent utan en pedagog som la fokus på honom. Även på språkavdelningen fick Pontus mycket klagomål av andra föräldrar. Efter två år fick Pontus diagnosen autism vilket blev en befrielse eftersom han blev accepterad av föräldrar och barn. Habiliteringen var på förskolan och informerade de andra föräldrarna om Pontus funktionshinder. Pontus är medveten om sitt funktionshinder och mår dåligt när han varit ”dum” men säger att han inte kan hjälpa det.

När Pontus började förskoleklass fick han ingen assistent utan en extra resurs sattes in. Efter ett tag märkte man på skolan att det inte räckte så resursen blev en assistent. Föräldrar och Pontus är idag jättenöjda med assistenten. Habiliteringen har varit och utbildat Pontus pedagoger om hans svårigheter. Under denna tid började Pontus medicineras mot sitt utåtagerande. Mamman säger att medicinerna hjälper och att det märks stor skillnad på

(27)

27

Pontus. Han har mycket lättare för att koncentrera sig och är mycket lugnare. Föräldrarna och Pontus märker direkt när medicinen börjar gå ur kroppen.

Mamman berättar också att andra föräldrar lägger sig i familjens situation genom att berätta hur de ska uppfostra Pontus. Vänner till föräldrarna har ifrågasatt om de inte ska placera Pontus på ett ”hem” även dessa, nu mera före detta vänner anmälde Pontus till socialen för misshandel av sin lillebror. Mamman blev ”tokig” och ledsen. Eftersom det hade gjorts en anmälan var socialen tvungna att göra en utredning men den lades ner efter besök och samtal med habiliteringen och föräldrar. Även grannen (som är förskollärare) saknar förståelse om Pontus funktionshinder eftersom hon säger att Pontus är sjuk och låter inte sina barn leka med honom. När Pontus ringer på hos dem så öppnar de inte eftersom mamman har sagt att de inte får leka med honom.

Mamman tycker att en skola för alla hade varit bra. Då hade ”vanliga” barn fått se att alla människor inte är lika. Alla ska få samma möjligheter, barn i behov av särskilt stöd ska inte känna sig sämre. Alla barn lär sig olika på olika sätt. Resurserna är viktiga i en skola för alla.

Mamman avslutar med att säga att man måste vara stark som förälder och inte ge upp i svåra situationer.

(28)

28

5 Analys

Analys delen har vi valt att dela upp i två delar. I den empirinära analysen har vi analyserat resultatet utifrån vårt syfte och våra frågeställningar. I den teoretiska analysen har vi analyserat resultatet utifrån Bronfenbrenners, Haugs och Antonovskys teorier och även läroplaner. Vi valde att göra på detta sätt för att lättare få ett helhetsperspektiv på analysen.

5:1 Empirinära analys

5:1:1 Bemötande i förskolan

I vårt resultat kan vi se att föräldrarna hade olika uppfattning om bemötandet från pedagoger och personal. Sex av åtta föräldrar var nöjda med bemötandet i förskolan och tyckte att pedagogerna hade tillgodosett barnens behov. De tyckte att pedagogerna varit engagerade och lyhörda. Vissa pedagoger gick kurser på eget initiativ och engagerade sig i barnen på sin fritid. Även om föräldrarna var nöjda så fanns det ändå ett litet ”men”, vilket handlade om att de tyckte att pedagogerna behövde mer kunskap om barn i behov av särskilt stöd.

Två av åtta föräldrar upplevde bemötandet i förskolan väldigt negativt eftersom pedagogerna och personalen inte var lyhörda eller hade ingen förståelse för deras barns behov. Båda barnen har gått på samma förskola och föräldrarna, som är ovetandes om varandra beskriver rektorn på samma sätt: ointresserad och otrevlig. Hon lyssnade inte när föräldrarna berättade om sina barns behov och en av mammorna fick ta habiliteringen till hjälp. Här anser vi att rektorn inte har följt lagen om förbud mot diskriminering och annan kränkande behandling av barns och elevers lika rättigheter (Brodin, 2008), och där det står att rektorn skall skapa miljöer så att barnen känner sig trygga och blir behandlade på ett rättfärdigt sätt. Dessa två barn flyttade till två olika förskolor där deras behov blev tillgodosedda och där föräldrarna var nöjda med bemötandet.

(29)

29

5:1:2 Bemötande i skola

Av åtta föräldrar är det fem som har barn i skolan. Ett av barnen går i särskola och mamman till detta barn är den enda som är helt nöjd med skolan. Hon anser att pedagogerna och personalen har kunskap, ett bra bemötande och att skolan anpassas efter barnets behov. Peder Haug talar om att specialkunskapen måste finnas hos pedagoger för att bemötandet och barnets behov ska bli tillgodosedda (Haug, 2003).

Tre av föräldrarna berättar likvärdiga historier om skolan och understryker att rektorer och pedagoger inte har varit lyhörda för föräldrarnas önskemål. Alla tre föräldrarna fick kämpa för att deras barn skulle få den hjälp de var berättigade till. I två av fallen hjälpte det, barnen fick åtgärdsprogram som senare ledde till diagnos och därmed kände föräldrarna att barnen fick sina behov tillgodosedda. I ett av fallen har mamman fått kämpa och kämpar fortfarande för att flickan ska få de resurser hon är berättigad till. Bemötandet från pedagoger och personal har enligt mamman inte varit bra.

5:1:3 Diagnos

Vi har sett i vårt resultat att föräldrarna tycker det är viktigt med en diagnos för att få hjälp. Ofta har diagnosen gjort att pedagogen har tagit till sig barnets funktionshinder och tillgodosett behoven. Cornelia i vår studie har diagnos men hennes funktionshinder är inte synliga och på grund av detta tror mamman att pedagogerna inte tar hennes svårigheter på allvar ”man släpper iväg Cornelia att själv springa skoljoggen, trots att hon inte har något lokalsinne”. En diagnos ska dock enligt Roos och Fischbein (2006) inte påverka bemötandet av eleven. Det är däremot viktigt med bra kommunikation och ett bra samarbete mellan skolans personal sinsemellan och mellan hemmet och skolan. Föräldrarna tycker att en diagnos är viktig för att deras barn ska få den ”rätta” hjälpen. Med den rätta hjälpen menar vi de ekonomiska resurser som kommer med en diagnos.

(30)

30

5:1:4 En skola för alla

Föräldrarnas första reaktion på en skola för alla var bland annat ”en fnysning”, ”man får ju vara realist” och ”finns inte i vår värld”. Sex av föräldrarna tycker att det framför allt saknas ekonomiska resurser för att uppnå en skola för alla. De menar att det är för lite personal för att kunna tillgodose barn i behov av särskilt stöd. Grupperna/klasserna behövs göras mindre och pedagogerna behöver mer kunskap om olika funktionshinder. Det är bara en förälder som är positiv till en skola för alla eftersom hon vill att alla barn ska ha samma möjligheter och inte särskiljas på grund av funktionshinder.

5:1:5 Sammanfattning av empirinära analys

Föräldrarna tyckte över lag att bemötandet var bättre i förskolan på grund av att pedagogerna var mer lyhörda över föräldrarnas önskemål. Våra tankar om detta är att det finns fler pedagoger i förskolan och att bemötandet sker på ett annat sätt än i skolan. Bemötandet mellan pedagoger och föräldrar sker dagligen i förskolan men i skolan kan kontakten mellan pedagoger och föräldrar förekomma mer sällan. Vi tror att detta beror på att många barn går på fritids vilket gör att föräldrarna inte träffar barnets klasslärare.

Föräldrarnas förväntningar på pedagoger och personal i förskola/skola är att de ska tillgodose barnens behov och ha de kunskaper som behövs.

Det vi vill lyfta är att föräldrarna tycker att pedagoger och personal har för lite kunskap om barn i behov av särskilt stöd och att bemötandet upplevs sämre i skolan än i förskolan.

5:2 Teoretisk analys

5:2:1 Samspel

Bronfenbrenner menar att de olika nivåerna i hans utvecklingsekologiska modell samspelar med varandra. Den yttersta nivån (makro) är en påverkansfaktor i barnets närmiljö eftersom

(31)

31

den innefattar skollagar och läroplaner. I läroplanen står det att rektorn har ett särskilt ansvar för att ”undervisningen och elevvårdsverksamheten utformas så att eleverna får det särskilda stöd och den hjälp de behöver” (Lärarens handbok, 2005:21). I resultatet såg vi brister på att föräldrarna tyckte att deras barn inte fick det stöd och hjälp de behöver ”rektorn hade ingen förståelse”. Vi tycker det behövs göras ändringar på makronivån för att underlätta inkluderingen. Som det ser ut idag är pedagogerna styrda av kursplanernas mål och innehåll. Pedagoger som är mer elevorienterade än ämnes och innehållsorienterade pedagoger är mer positiva till inkludering (Roos & Fischbein, 2006).

Mikronivån innefattar barnets närmiljö. I våra resultat har vi även sett att samspelet på mikronivån inte alltid fungerar som till exempel när ”andra föräldrar lägger sig i”, eller när ”grannbarnen får inte leka med honom” och ”kompisarna särbehandlar henne”. Våra tankar om dessa negativa attityder är att det handlar om okunskap och rädsla kring det som inte är ”normalt”. Det är viktigt att samspelet fungera på mikronivån eftersom nivån har en direkt påverkan på barnet (Evenshaug & Hallen, 2001).

5:2:2 Pedagogisk kunskap

Peder Haug vill anpassa skolan efter elevernas behov och vill att alla pedagoger ska ha grundläggande kunskaper om specialpedagogik (Brodin & Lindstrand, 2004). Föräldrarna som vi intervjuat har belyst att pedagogerna de mött i verksamheterna har för lite kunskaper om barn i behov av särskilt stöd. Kunskapen behövs för att kunna tillgodose alla barns behov. Utan kunskapen är det enligt Peder Haug (2003) omöjligt att uppnå en skola för alla. Föräldrarna i studien är tveksamma till en skola för alla eftersom det finns för lite resurser och för stora klasser ”idag finns det inte tillräckligt med personal för att kunna tillgodose varje elevs behov, det kostar för mycket”.

5:2:3 Känsla av sammanhang

Antonovskys begrepp KASAM (känsla av sammanhang) består av tre begrepp som står i relation till varandra. Begreppen är: begriplighet, hanterbarhet och meningsfullhet. Brister det

(32)

32

i något av begreppen så försvagas ens KASAM. I våra resultat har vi upplevt brister i KASAM eftersom samverkan mellan hem och förskola/skola inte fungerat fullt ut. Men vi upplever ett starkt KASAM när föräldrarna berättar om hur de har fått kämpa för sina barns rättigheter, ”föräldrarna fick kämpa varje läsår för att få en resursperson”. Vi tror föräldrarna kan hantera situationen som de befinner sig i, de förstår innebörden med att ha ett barn i behov av särskilt stöd och en mening med att kämpa vidare för att få de rätta resurserna. Föräldrarna har fått kämpa för att få åtgärdsprogram och resurser till sina barn.

Vi kan se likheter mellan föräldrarna i vår studie. De är väldigt aktiva för att få den hjälp och de resurser som deras barn har rätt till. Alla föräldrar har varit bestämda och har haft ett mål med sitt engagemang.

5:2:4 Förtroende för pedagoger

I läroplanen Lpo 94 (Lärarnas riksförbund, 2006) står det att alla som arbetar i skolan skall hjälpa och uppmärksamma de barn som är i behov av särskilt stöd. Vilket det visar sig i vårt resultat att vissa föräldrar tycker detta brister ”… läraren brydde sig inte om hur han/hon skulle tillgodose Cornelias behov” och ”… specialpedagogen skulle göra ett test på David bara för att lugna mamman”. I Lpfö 98 (Lärarnas riksförbund, 2006) kan man bland annat läsa att personalen måste få föräldrarnas förtroende så att de kan känna att deras barns vistelse i förskolan blir positiv. Fyra av föräldrarna i studien har upplevt att förtroendet till förskolan har varit positivt hela tiden medan två av föräldrarna har upplevt förtroende först efter att deras barn bytt förskola.

6 Diskussion och kritisk reflektion

Syftet med vår studie var att försöka förstå hur föräldrar till barn i behov av särskilt stöd upplevde bemötandet från pedagoger och personal i förskola/skola. Vi tycker att syftet är uppnått. Föräldrarna i vår studie har varit tydliga och gett oss en bra bild av hur de upplever bemötandet av pedagoger och personal. Vi har fått fördjupade kunskaper om hur föräldrarna vill bli bemötta av pedagoger. Föräldrarna vill att pedagogerna ska vara lyhörda för deras barns behov och att det ska finnas ett bra samarbete mellan hem och skola. Vi har även

(33)

33

förstått att föräldrarna tycker att pedagogerna har för lite kunskap om barn i behov av särskilt stöd.

Vi tycker att upplägget på studien och val av metod har fungerat bra. Kvalitativa intervjuer har varit ett bra tillvägagångssätt för att samla in empirin. Båda två har varit med vid samtliga intervjuer, vilket har gjort att vi fått djupare diskussioner eftersom vi har olika synsätt på svaren. Utifrån våra olika synsätt fick vi en bättre och djupare diskussion med föräldrarna eftersom vi ställde olika följdfrågor. Om bara en av oss hade närvarat vid intervjuer så hade vi antagligen inte fått samma resultat. När vi sammanställde empirin efter varje intervju så hade vi ibland olika tolkningar av det insamlade materialet. Vid sådana tillfällen tog vi kontakt med föräldern, som kunde klargöra våra frågetecken. För vår studie och för vår tidsplan kändes intervjuer lagom stora och som ett rimligt metodval för att få ett tillräckligt underlag för att hinna gå igenom dem. Tidsplanen har fungerat bra, det var en fördel att få skriva en projektplan först. Arbetsfördelningen har varit jämn genom hela arbetet. För att få ett bredare perspektiv på bemötandet hade vi kunnat observera mötet mellan pedagoger och föräldrar.

Under studiens gång har nya tankar väckts om hur man skulle kunna få ett bredare perspektiv på vårt undersökningsområde. I vår studie var det sju mammor och bara en pappa. Det skulle vara intressant att få de andra pappornas perspektiv hur de ser på bemötandet. Tankarna har även varit att intervjua föräldrarna var för sig för att sen kunna se om de har olika synpunkter på förskolans/skolans bemötande. Det skulle även vara intressant att få intervjua pedagogerna i studien för att få deras synpunkter på bemötandet och barn i behov av särskilt stöd.

I förskolan/skolan möter föräldrar inte bara pedagoger och personal utan också andra föräldrar och barn. En av föräldrarna i studien beskriver ett negativt bemötande från andra föräldrar. Denna förälder har bland annat fått höra att hon är en dålig förälder som inte kan uppfostra sitt barn. Andra föräldrars bemötande tror vi beror på okunskap och att de påverkas av hur pedagogerna hanterar det eller de barnen som har särskilda behov. Pedagogernas attityd utåt mot barnet påverkar föräldrar och barn omedvetet. I och med detta kan samspelet mellan föräldrarna bli dåligt.

Ett bra bemötande är för oss en viktig faktor för både hem och skola, för att kunna skapa ett bra samarbete och en bra relation. I vårt resultat kan vi se att detta brister hos många pedagoger. Är detta okunskap eller osäkerhet? Vi tror att både okunskap och osäkerhet spelar

(34)

34

stor roll. Många pedagoger idag har inte någon arbetslivserfarenhet när de kommer ut i verksamheterna och dels upplever vi att det inte förekommer så mycket av föräldrakontakt och bemötande praktiskt i lärarutbildningen om man har sin inriktning mot lärarrollen.

Föräldrarna i vår studie nämner att de oftast fick höra negativa saker om sina barn. Som förälder vill man inte bara höra det negativa utan även att pedagogen lyfter det positiva hos barnet. Detta kommer vi att ta med oss ut i verksamheterna och förhoppningsvis kunna påverka andra pedagoger. Ett litet positivt ord kan gynna relationen mellan pedagog och föräldrar.

I vår frågeställning tar vi upp begreppet en skola för alla, och det återkommer i diskussioner genom hela studien. Vi kan se att föräldrarna är tveksamma till fenomenet/idealet en skola för alla eftersom de tycker att pedagogerna inte har tillräckligt med kunskap om barn i behov av särskilt stöd. Vi kan förstå detta eftersom denna kunskap är frivillig och utgör inte ett obligatoriskt moment i lärarutbildningen. I den litteratur vi läst under studien tas detta problem upp. Där diskuteras det att pedagogerna behöver grundläggande kunskaper i specialpedagogik för att en skola för alla ska bli så bra som möjlig. Föräldrarna i studien anser att dagens resurser inte räcker för att uppnå en skola för alla. Vi håller med föräldrarna i detta argument eftersom vi själv har upplevt detta när vi har varit ute i verksamheterna. Vi hör att de ekonomiska resurserna är ett återkommande problem. Som till exempel brist på vikariepengar, som gör att pedagogerna får täcka upp för varandra. Vilket kan innebära att en specialpedagog kan få vikariera för en klasslärare och detta drabbar de barn som skulle haft tid med specialpedagogen.

Begreppet en skola för alla kan tolkas på olika sätt. Vår tolkning var att det skulle finnas en skola för alla och på denna tolkning baserades vår frågeställning. Under studiens gång har vi ändrat uppfattning om begreppet eftersom det även kan tolkas som olika skolor för olika behov, en skola för alla. Hade vi utgått med en skola för alla tror vi att diskussionen hade sett annorlunda ut.

Barn med särskilda behov eller barn i behov av särskilt stöd? Till en början la vi vårat fokus på med istället för i, för vi tyckte att barnen i vår studie var barn med särskilda behov. Vi tänkte inte att behovet kunde påverkas av vilket sammanhang barnet befann sig i och att det kanske inte alltid fanns ett behov. Ett exempel på detta är Cornelia i vår studie som behöver

(35)

35

särskilt stöd i miljöerna utanför sitt närområde. Hon saknar lokalsinne men har lärt sig hantera sitt närområde.

I vår inläsning på området förstod vi att barn var i behov av särskilt stöd istället för med särskilda behov. Alla barn har samma grundläggande behov. Behoven kan ändras om det finns en funktionsnedsättning och dessa barn kan behöva mer stöd än andra barn. En funktionsnedsättning behöver inte innebära att barnet är i behov av särskilt stöd utan det beror på vilken situation barnet befinner sig i.

I vår studie är där ett barn som är i behov av särskilt stöd men fick tidiga insatser för att komma tillrätta med sitt funktionshinder. Han går idag på en språkavdelning och ska eventuellt börja på en ”vanlig” förskola efter sommaren, då han inte längre är i behov av särskilt stöd. Tidiga insatser kan innebära att behovet av särskilt stöd försvinner delvis och ibland helt.

I läroplanen Lpo 94 står det att undervisningen skall vara likvärdig oavsett vilka förutsättningar och behov eleven har (Lärarens handbok, 2005). Innebär inte detta att eleven ska få den hjälp den behöver utan diagnos? Ofta finns det en pott som är öronmärkta till barn i behov av särskilt stöd, men för att ta del av potten krävs det en diagnos på barnet (Brodin & Lindstrand, 2004). Vi tycker att det kan behövas en diagnos för att komma fram till vilken hjälp som behövs för just det funktionshindret. Undertiden barnet är under utredning ligger ansvaret hos oss pedagoger att kunna tillgodose barnets behov på bästa sätt. I vårt resultat har vi sett att en diagnos har hjälpt men även glömts. Pedagoger och föräldrar har ibland svårt att ta till sig att alla barn inte är lika. Vissa barn har osynliga funktionshinder och bemöts inte utifrån sina behov. Vi tror att om man inte ser på barnet att det har ett funktionshinder så är det lätt att glömma att barnet är i behov av särskilt stöd. En mamma har upplevt att hennes barns diagnos har glömts bort och att barnet blivit en belastning för vissa pedagoger. För ett av barnen har det varit tvärt om, diagnosen blev en befrielse. Eftersom han blev accepterad av omgivningen och fick förståelse för sitt beteende.

References

Related documents

Eleven får ständigt höra att den är slarvig, glömmer saker överallt, klassrumssituationen exponerar eleven för andra elevers och lärarens kommentarer. Den

svårdefinierat begrepp. Däremot definierar förskollärarna barn i behov av särskilt stöd som barn som kan behöva hjälp och stöd i olika situationer och perioder. Barn i behov

Det övergripande syftet med denna studie är att synliggöra de olika aktörernas uppfattning om förutsättningarna för att kunna leva upp till begreppet ”En skola för alla” i

I läroplanen står det som mål att i förskolan ska de barn som är i behov av stöd få den stöttning de är i behov av. Syftet med den här studien är att undersöka vilken

Vi kunde se att rektorer fördelar resurser på ett sådant sätt så att elever får det stöd som de har rätt till även, i synnerhet eleverna i behov av särskilt stöd, även

Men de elever i klassen som är i behov av särskilt stöd har flera ett avvikande beteende, några är utåtagerande, vilket gör att lärarna får lägga ner ett

Detta kan vi då i nästa led problematisera utifrån dilemmaperspektivet som vi då baserar på dessa utbildningsmässiga problem som enligt Nilholm (2020) inte går att

Barn i behov av särskilt stöd finns även i förskolan, därför tycker vi det är viktigt att vi pedagoger ser, förstår och handlar redan när barnen är små för att så tidigt