ÖREBRO UNIVERSITET
Institutionen för juridik, psykologi och socialt arbete Socialt arbete
Examensarbete kandidatnivå, 15 högskolepoäng HT 2020
Barnets position i LVU-domar
-En kritisk diskursanalys av förvaltningsrättens domar enligt 2 och 3 §§ LVUFörfattare: Farah Ayoub Handledare: Per-Åke Nylander
BARNETS POSITION I LVU-DOMAR
-En kritisk diskursanalys av förvaltningsrättens domar enligt 2 och 3 §§ LVU Örebro universitet
Institutionen för juridik, psykologi och socialt arbete Socialt arbete
Examensarbete kandidatnivå, 15 högskolepoäng HT 2020
Sammanfattning
Studien syftar till att, utifrån diskursanalys, undersöka hur barn framställs i förvaltningsrättens domar enligt 2 och 3 §§ LVU, Lag (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga. Detta med fokus på maktstrukturer och utifrån ett socialkonstruktivistiskt synsätt. Målet med studien är att försöka förstå hur maktstrukturer påverkar synen på barnet och hur konstruktionen av barnet utifrån dess beteende leder till beslut om tvångsvård. Studiens frågeställningar är: Hur framställs barnen utifrån ett socialt nedbrytande beteende och hur framställs föräldraskapet i relation till barnets beteende? Gemensamt för den tidigare forskningen som presenteras i studien framkommer att det föreligger flertalet brister i förvaltningsrättens utredningar som vidare utgör brister i rättssäkerheten. Ett centralt teoretiskt begrepp i denna studie är: kategorisering. Med ett socialkonstruktivistiskt synsätt och en kritisk diskursanalys som redskap har domar enligt 2 och 3 §§ LVU analyserats genom kodning och utifrån två teman:
Tema 1. Socialt nedbrytande beteende, Tema 2. Föräldraskapet. Studiens huvudsakliga resultat
visar att förvaltningsrätten med hjälp av socialtjänstens utredning utövar makt genom kategorisering av barnet med utgångspunkt i ett socialt nedbrytande beteende. Studien visar även att maktobalansen kan härledas till det faktum att det saknas krav på expertis hos barnets företrädare samt att förvaltningsrätten inte gör egna utredningar och därmed ofta brister i att göra en helhetsbedömning av barnet och barnets situation.
THE CHILD’S POSITION IN LVU-JUDGEMENTS
-A critical discourse analysis of the administrative court judgements in accordance with 2 and 3 §§ LVU
Farah Ayoub Örebro University
School of Law, Psychology and Social Work Social Work
Undergraduate Essay 15 credits Autumn 2020
Abstract
The study aims to, based on a discourse analysis, examine how children are portrayted in administrative court judgements in accordance with 2 and 3 §§ LVU, Law of mandatory care of minors. This with focus on power structures and from a social constructivist approach. The aim of the study is to try to understand how power structures affect the view of the child and how the construction of the child based on its behavior leads to decisions of compulsory care. The study’s questions are: How are the children presented on the basis of a socially destructive behavior and how is the parenthood presented in relation to the child’s behavior? Common to the previous research presented in the study is that there are several shortcomings in the administrative court’s investigations which also constitute shortcomings in legal certainty. A central theoretical concept in this study is: categorization. With a social constructivist approach and a critical discourse analysis as a tool has judgements according to 2 and 3 §§ LVU been analyzed through coding and based on two themes: Theme 1. Socially destructive behavior, theme 2. Parenting. The main results of the study show that the administrative court, with the help of the social services investigation, exercises power by categorizing the child on the basis of socially destructive behavior. The study also shows that the balance of power can be traced to the fact that there is no requirement for expertise among the child’s representatives and that the administrative court does not make its own investigations and thus often fails to make an overall assessment of the child and the child’s situation.
Innehållsförteckning
1. Inledning ... 5
1.1. Syfte... 6
1.2. Frågeställningar ... 6
1.3. Lagar och begrepp av central betydelse i uppsatsen ... 6
2. Tidigare forskning ... 6
2.1. Barnets inflytande i domstolsprocessen ... 6
2.2. Konstruktionen av barn och vårdnadshavare i LVU-utredningar ... 8
2.3. De offentliga parternas roller ... 9
3. Teoretiska utgångspunkter ... 10
3.1. Socialkonstruktivism... 11
3.2. Diskurser och kritisk diskursteori ... 11
3.3. Språket som makt ... 12
3.4. Normbrytande beteende - Kategorisering ... 12
5.Metod ... 13 5.1. Metodansats... 13 5.2. Informationssökning ... 13 5.3. Urval... 14 5.4. Analysmetod ... 14 5.6. Etiska överväganden ... 15
6. Resultat och Analys... 16
6.1. Socialt nedbrytande beteende ... 16
6. 2. Framställningen av barnet genom föräldraskapet ... 21
6.3. En genomgående diskurs ... 23
7. Slutdiskussion ... 24
7.1. Barnen med ” ett annat socialt nedbrytande beteende”. ... 24
7.2. En maktobalans ... 24
7.3. Studiens jämförande med tidigare forskning ... 25
1. Inledning
De senaste decennierna har begrepp som barnperspektiv, barns behov och barnets bästa kommit att påverka alla former av socialt arbete med barn. Juridiskt sett regleras den sociala barnavården enligt Socialtjänstlag (2001:453) och Lag (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU), vilken föreskriver samhället rätten att med tvång ingripa vid misstanke om att barn far illa. Sedan LVU stiftades har lagen inte lyckats undgå kritik. Bland annat belyser professionella (SOU 2015:71) bristen på kunskap om barns rättigheter och barns behov i handläggning av mål om tvångsvård inom Sveriges domstolar och att barn och unga saknar möjligheter att påverka den egna rättsprocessen.
Barns rättigheter ges uttryck i Barnkonventionen genom bland annat följande artiklar: artikel 3, i vilken det framförs att barns bästa ska komma i främsta rummet vid alla åtgärder som rör barn och artikel 12 som presenterar barns rätt att höras i alla frågor som rör barnet. Därefter följer, i samma artikel, meningen: “Barnets åsikter ska tillmätas betydelse i förhållande till barnets ålder och mognad” (Barnkonventionen, 2006). Det framgår inte i vilken utsträckning barnets åsikter bör få betydelse i ärenden som rör barnet. Dessutom saknas en tydlig definition av begreppet barnets bästa, vilket öppnar upp för tolkning av begreppet. Inom reglementen kan det te sig problematiskt att utveckla en ram för vad som bör ingå i definitionen av barns bästa. Detta eftersom barn inte är en homogen grupp, utan individer med olika förutsättningar och behov beroende på kön, ålder, socioekonomiska förhållanden, bakgrund, funktionshinder etc. En lösning som är den bästa för ett barn i en situation är nödvändigtvis inte det bästa för ett annat barn och vad som gynnar en grupp kan missgynna en annan (Barnombudsmannen, 2015). Därav blir det svårt att utveckla en strikt definition av barns bästa, samtidigt som en diffus definition kan medföra svårigheter i att säkerställa att beslut fattas enligt barnets bästa vid myndighetsutövning.
Således reglerar SoL och LVU barnets rätt att från 15 års ålder föra sin egen talan och likt Barnkonventionen framkommer i lagen att beslut om LVU ska fattas utifrån barnets bästa. I 1 kap 2 § Socialtjänstlag (2001:453[SoL]) står bland annat följande: "Vid åtgärder som rör barn ska barnets bästa särskilt betraktas. Vid beslut och åtgärder som rör vård- eller behandlingsinsatser för barn ska vad som är bäst för barnet vara avgörande. Med barn avses varje människa under 18 år. Vid ansökan om tvångsvård av barn utgör socialtjänstens utredning en viktig del av materialet, vilken ofta påverkar domstolsbesluten när nämnden ansöker om vården hos förvaltningsrätten. Barnkonventionen ska genomsyra socialtjänstens arbete med barn. Trots detta har det visat sig att socialtjänstens dokumentation i utredningar om barn har saknat information om barns delaktighet i utredningar och deras medvetenhet om utredningsprocessen. I socialnämndens dokumentationsunderlag i ansökningar om tvångsvård om barn enligt 2 § LVU saknar, enligt Socialstyrelsen, barnet tillräckligt utrymme. Ytterligare ett problem handlar om att barnet ofta är frånvarande vid domstolsbeslut och istället representeras av socialtjänst, vårdnadshavare eller offentligt biträde varvid beslut tas utan hänsyn till barns deltagande eller önskningar (Cederborg & Karlsson, 2001).
I en rättsprocess där barn blir föremål för en ansökan om vård enligt LVU uppstår ofta situationer där barnet är emot tvångsvård och kanske även barnets vårdnadshavare och socialtjänsten, som ses som experter i frågor om barn, talar för den ansökta vården. Samtidigt är domstolen beslutsfattare i frågan. När ett barn aktualiseras vid socialtjänsten befinner sig han/hon och vårdnadshavarna redan då i underläge mot professionella som äger rätt till myndighetsutövning och att leda och forma utredningen. Vilka maktförhållanden som sedan framträder i domarna är en fråga som blir central i denna studie vars syfte är att undersöka hur barn framställs i förvaltningsrättens domar avseende 2 och 3 §§ LVU.
1.1. Syfte
Studien syftar till att, utifrån diskursanalys, undersöka hur barn framställs i förvaltningsrättens domar enligt 2 och 3 §§ LVU. Studiens analys fokuserar på synen på barnen utifrån begreppet annat socialt nedbrytande beteende som förekommer i 3 § LVU och förvaltningsrättens beskrivningar av vårdnadshavarnas föräldraförmågor. Diskursen i domarna analyseras genom maktstrukturer med hänsyn till ett socialkonstruktivistiskt synsätt. Målet med studien är att försöka förstå hur maktstrukturer påverkar synen på barnets problematik så som den beskrivs i domarna och hur dessa beskrivningar leder till beslut om tvångsvård.
1.2. Frågeställningar
● Hur framställs barnen i det språk som används i domarna utifrån kriteriet ett socialt nedbrytande beteende?
● Hur framställs föräldraskapet i relation till barnets beteende? 1.3. Lagar och begrepp av central betydelse i uppsatsen
Lag (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU) kan brytas ner i två för uppsatsen centrala paragrafer.
2 § Vård skall beslutas om det på grund av fysisk eller psykisk misshandel, otillbörligt utnyttjande, brister i omsorgen eller något annat förhållande i hemmet finns en påtaglig risk för att den unges hälsa eller utveckling skadas. Lag (1990:52).
3 § Vård skall också beslutas om den unge utsätter sin hälsa eller utveckling för en påtaglig risk att skadas genom missbruk av beroendeframkallande medel, brottslig verksamhet eller något annat socialt nedbrytande beteende.
Vård skall också beslutas om den som dömts till sluten ungdomsvård enligt 32 kap. 5 § brottsbalken vid verkställighetens slut bedöms vara i uppenbart behov av fortsatt vård för att inte löpa sådan risk som avses i första stycket. Lag (1990:52)
Ett annat socialt nedbrytande beteende
”Med socialt nedbrytande beteende menas att den unge beter sig på ett sätt som avviker från samhällets grundläggande normer. Exempel på detta är att den unge begår något eller några enstaka allvarliga brott utan att man för den skullkan tala om brottslig verksamhet. Vidare kan det vara fråga om att den unge vistas – annat än tillfälligt – i en s.k. knarkarkvart eller någon annan missbruksmiljö eller att den unge prostituerar sig eller uppträder på en sexklubb” Lag (1990:52)
2. Tidigare forskning
Nedanstående avsnitt presenterar tidigare forskning gällande barns position i LVU-domar med hänsyn till maktstrukturer och barns möjlighet att påverka den egna rättsprocessen. Forskningen utgår från ett nationellt samt ett internationellt perspektiv med syfte att ge en bredare överblick av barnets position i domstol vad gäller ansökningar om tvångsvård.
2.1. Barnets inflytande i domstolsprocessen
Mattsson (2002) undersöker huruvida det tas hänsyn till barnets behov och intressen i domstolsprocessen. Studien utgår från 390 beslut enligt 2 och/eller 3 §§ LVU. Enligt studiens resultat avslår domstolen fler ansökningar om vård enligt 2 § än 3 § LVU. 92 % av ansökningar
om vård enligt 3 § LVU ledde till bifall och 87 % av ansökningar om vård enligt 2 § LVU. Samtidigt är det fler barn som motsätter sig vård enligt 3 § än 2 § LVU. Siffrorna skiljer sig markant där resultat visar att 71 % av barnen motsätter sig vård enligt 3 § medan 11 % motsätter sig vård enligt 2 § LVU. Vid mål gällande barn 15 år och äldre presenterar domstolen barnets intressen i 91% av fallen, medan endast 25% av barn 7 till 14 år får sina intressen presenterade i domarna. Samtidigt minskar barnets inflytande vid 15 års ålder och uppåt genom att domstolen inte tar hänsyn till barnets åsikter i lika stor utsträckning. Domarna visar att domstolen tar ställning till barnets intressen i endast 16% av fallen. Fokus riktas snarare mot vårdnadshavares situation och relation till barnet. Det framgår även att det offentliga biträdet tar mer hänsyn till vårdnadshavares situation.
Mattsson (1998) har i en tidigare studie om barns delaktighet i LVU-processen studerat 36 beslut från tre domstolar om 17 barn, 1 till 15 år. Likt resultatet av den första studien visar även denna att socialtjänstens utredning fokuserar till stor del på vårdnadshavares situation. Ofta är vårdnadshavarna ensamstående mödrar med socioekonomiska svårigheter. Socialtjänstens utredningar saknar nästan helt motivering i skäl för avgörande genom koppling mellan barnets vårdbehov och miljön i hemmet. Framställningen av barnet sker genom den sociala och medicinska situationen. Likt denna studie visar även en internationell studie (Pösö & Enroos, 2017) som undersöker barns möjlighet att uttrycka sina åsikter i domstolsbeslut i Finland att ju äldre ett barn är desto större utrymme ges barnet att uttrycka sina åsikter i ärenden som rör honom/henne. Studiens utredningsmaterial omfattar 36 beslut om vård av barn. Endast 16 av 40 barn har fått utrymme att uttrycka sina åsikter, varav 15 av dessa är 12 år eller äldre. Närmare hälften, dvs. 16 barn har inte på något sätt fått sina åsikter inkluderade i de skriftliga besluten, 13 av dessa är under 6 år och de övriga är mellan 7 och 11 år. Trots att dessa barn inte har fått uttrycka sina åsikter innefattar besluten omfattande och detaljerade beskrivningar av barnet, barnets beteende och behov, personliga egenskaper samt barnets familj.
I och med att en del av Barnkonventionen har införlivats i Socialtjänstlag (2001:453) utreder Socialstyrelsen (2009) om detta har medfört att barnets ställning har förändrats. En del av studien undersöker 35 domar från kammarrätten med ansökan om vård enligt 2 eller 3 §§ LVU. Undersökningens resultat visar att de överklaganden som gällde dombeslut om LVU utifrån annat socialt nedbrytande beteende enligt 3 § ändrades av kammarrätten som gjorde bedömningen att barnets situation har förbättrats, att vårdbehovet inte var tillräckligt eller att samtycke för vård fanns, varför tvångsvård inte bedömdes vara berättigat. I ett exempel från undersökningen framkommer att kammarrätten ändrat en dom där nämnden saknat tydliga argument samt att barnets situation inte räckte till för tvångsvård genom annat socialt nedbrytande beteende. Följande argument kritiserades; att barnet hade en "vagabonderande livsstil" och levde i "riskmiljöer". Kammarrätten uppgav att ett normbrytande beteende bör vara av mer allvarlig karaktär för att klassas som socialt nedbrytande beteende och hänvisar till (RÅ 2000, ref. 33), tidigare dom från regeringsrätten där barnet bedöms uppfylla kriterierna för annat socialt nedbrytande beteende (SOU, 2009). I detta exempel framkommer bland annat att pojken är våldsam och aggressiv, blivit avstängd från flera skolor på grund av detta, har hög skolfrånvaro, varit placerad flertalet gånger och fått avbryta dessa insatser på grund av rädsla över pojkens och andras säkerhet. Det framkommer även att han har blivit polisanmäld för flera brott, som exempelvis olaga hot och misshandel. Han är ofta våldsam och hotfull, han ska bland annat ha knivhotat andra och kastat kniv mot sin vårdnadshavare. Denna problematik är en del av det som framkommer i domen (RÅ 2000, ref 33). Av studiens resultat framkom även att barn 15 år och äldre fick komma till tals om sina behov och önskningar i större omfattning än de yngre barnen. De flesta av de äldre barnen var på plats vid den muntliga förhandlingen och hänsyn har då tagits till deras åsikter. I samtliga domar medverkade inget barn under 15 år i
målen och representerades istället av ett offentligt biträde/ställföreträdare. Dessa barn framställs i stort sätt som objekt snarare än subjekt och problematiken beskrivs vanligtvis ur ett "vuxenperspektiv" av vårdnadshavare.
I en del domar tog föräldrars problematik i form av bristande föräldraförmågor större plats än barnets situation. Studien belyser även att det fanns domar som refererade till "barnets bästa" och beaktade barnets åsikter. Vad gäller barnets offentliga biträde och ställföreträdare framkommer, av studien, att dessa har en juristutbildning. De som representerade de barn som var minst 15 år tog kontakt innan målet. Avseende de yngre barnen visade det sig att en del ställföreträdare varken tog kontakt med eller träffade barnet innan datum för målet. Det var ovanligt förekommande att det offentliga biträdet hade fler än två träffar med barnet. Ju äldre barnet var, desto större chans var det att det offentliga biträdet upprättade kontakt med sin klient. Studien har även analyserat domskäl och i resultatet framkommer att det kan se olika ut för hur grundligt skälen beskrivs i domarna. Hälften av nämndens utredningar ansågs ha god kvalitet genom systematiskt upplägg och noggrannhet. En mindre del av utredningarna visade sig dock ha dålig kvalitet genom att de saknade struktur och analyser av barnets behov samt eventuella resultat av barnets presenterade problematik. Nämndens ansökan om beredande av vård enligt LVU utgjordes, i de flesta fall, endast av sammanfattande text kopplad till lagparagraf och saknade nästan alltid tydlighet i skäl och argument för ansökan.
Enligt Socialstyrelsens slutsatser visade nämnden på bristande beslutsunderlag. beslutsunderlagen anses dock ha förbättrats sedan 1993. Socialstyrelsen påvisar även enligt studien att det idag inom domstolen tas större hänsyn tas till barnets åsikter än tidigare. Det föreligger problematik i de fall där utredningar om barn brister i kvalitet då det kan leda till att andra parter i målet, som exempelvis inte har tillräcklig insikt i barnets situation, kan inverka på domstolens beslut. Barnets offentliga biträde och ställföreträdare är skyldig att utgå från barnets bästa men trots det saknas krav på expertis i barnfrågor och när domstolen delar ut ett LVU-ärende till en jurist tas ingen hänsyn till erfarenhet eller särskild kompetens. Det finns heller inga krav på att juristen måste träffa barnet innan förhandlingen. Socialstyrelsen uppger att socialtjänstens utredningar kan bli bättre och att rättssäkerheten om barn i LVU-mål kan höjas genom att socialtjänsten, barnets offentliga biträde och domstolen tillvaratar på barnens rättigheter i rättsprocessen.
2.2. Konstruktionen av barn och vårdnadshavare i LVU-utredningar
Ponnert (2007) undersöker utredningsprocessen i LVU-utredningar och dess konsekvenser med fokus på maktperspektivet. Studiens material utgår främst från socialtjänstens utredningar och akter avseende 19 barn i åldrarna 2 till 19, 16 domar från Länsrätten, 1 dom från Kammarrätten och intervjuer med socialsekreterare. Enligt studien bifaller Länsrätten 4 ansökningar om vård enligt 3 och 2§§ LVU, 10 ansökningar enligt 3§ LVU och av dem avslår Kammarrätten 3 ansökningar om vård enligt 2§ LVU. Länsrätten bifaller 5 ansökningar enligt 2§ LVU. Av dessa avslår Kammarrätten 3 ansökningar om vård enligt 2§ LVU. Flertalet av de unga som anses ha ett normbrytande beteende beskrivs som “det farliga barnet och som symptombärare (Ponnert, 2007 s. 127)” Dessa beteckningar är centrala för framställningen av barnet i LVU-utredningen. Beskrivningen av “det farliga barnet (Ponnert, 2007 s.132)” gestaltar unga med normbrytande beteende som “ansvariga aktörer (Ponnert, 2007 s.132)” dvs, barnet konstrueras som ansvarig för ett nedbrytande beteende, utan hänsyn till orsaksförklaringar som exempelvis bakomliggande, fastställda diagnoser eller vårdnadshavares brister i föräldraförmåga. Sådana konstruktioner av barnet stärker uppfattningen om “det farliga barnet (Ponnert, 2007 s.132)”. Barnets beteende framställs vanligen genom vaga psykologiska beskrivningar som “saknar instinkt eller är impulsstyrda (Ponnert, 2007 s.132)”. Sådana uttryck får barnet att verka som
oberäknelig, vilket innebär att barnet kan utgöra fara för egen del och/eller sin miljö. Framställningen av barnet som “symptombäraren (Ponnert, 2007 s.134)” utgår från att ett normbrytande beteende är resultatet av samspelet och relationerna i hemmiljön. Studien visar att barnet och vårdnadshavare konstrueras enligt stereotypa beskrivningar i utredningarna. Det kan ses som att socialsekreteraren anpassar utredningen till fördel för resonemang som stödjer beslutet. Då syftet med socialtjänstens utredning är att övertyga domstolen om att vård enligt LVU är nödvändig kan utredningen ses som ett maktredskap i LVU-processen (Ponnert, 2007). Friis (2003) har också studerat socialtjänstens utredningar och menar på att socialsekreteraren konstruerar texten i utredningen till fördel för det beslut som bedöms vara riktigt. Enligt Friis kan situationen ses som “retorisk” (Hellspong, 2001 s.22, i Friis, 2003 s. 112). Eftersom socialtjänsten står i beroendeställning till domstolen, då de har mandat att döma till vård enligt LVU, blir det viktigt att argumentera för vården för att ansökan ska gå igenom. Friis förklarar begreppet retorik som “hur man formar sitt språk på ett sådant sätt att man vinner åhörarna för sig och den sak som man önskar att främja” (Lindhardt, 1999 s.10, i Friis, 2003 s. 112). Samtidigt som familjerna i socialtjänstens utredningar konstrueras på ett sätt för att vinna i målet utelämnas information som kan tala mot den föreslagna vården. Argumentationen i utredningarna innefattar oftast föräldrarnas svagheter snarare än barnets behov av vården. Sådana argumentationer kan leda till att föräldrarna kategoriseras i utredningen, vilket leder till att utredningen mister sin totalitet genom att bedömningen vilar på föräldrarnas egenskaper (Friis, 2003).
Även Östberg (2010) har studerat socialtjänstens bedömningar och beslut i en undersökning om 260 barn och belyser barnets frånvaro i de undersökta bedömningarna. Istället fokuserar bedömningarna på vårdnadshavarna, vilka problem de uppfattas ha och de förändringar som de behöver göra. Exempel på vårdnadshavares problem som beskrivs är ”föräldrars samarbetssvårigheter, svårigheter med gränssättning gentemot barn och partners, föräldrars misstänkta eller bevisade missbruk” (Östberg, 2010 s. 201). Enligt Östberg (2010) kan frånvaro av barnen i bedömningarna förklaras med att socialsekreterare inte samtalar med dem på grund av en rädsla att vårdnadshavare ska tappa tilliten till socialtjänsten eller att barnen bedöms vara för unga.
2.3. De offentliga parternas roller
Jakobsson (2007) har bland annat analyserat den muntliga förhandlingen i mål om tvångsvård och offentliga parters roller. En del av studiens resultat visar att argument, som framförs av offentliga parter, om varför vård bör bifallas sällan ifrågasätts och diskuteras. Det som tar över målet är istället "normativa" värderingar som framförs av offentliga parter, exempelvis socialtjänsten. Dessa värderingar kan förstås genom synen på den enskilda individen som saknar insikt i sin problematik och kapacitet att förändra sin situation på egen hand, vilket därför gör det nödvändigt för samhället att ingripa för att "hjälpa" individen. Sådana argument som att "hjälpa" förknippas med god moral och blir därför svåra att bestrida. Enligt författaren handlar normativa värderingar om starkt etablerade normer som ses som självklara och därför inte ifrågasätts. Studien visar att rättsliga argument faller i skuggan för normativa i mål om tvångsomhändertaganden. Trots detta resultat uppfattar omgivningen domstolsförhandlingar som rättssäkra. Författaren menar att detta kan förstås genom att det i ett samhälle utvecklas föreställningar om rättssäkerhet när mål om tvångsvård behandlas i rätten. När reglementen efterföljs enligt förvaltningsprocesslagen (1971:291) (FPL) upprätthålls dessa föreställningar. Studien visar även på en normaliseringslogik genom diskursanalys. De som är föremål för tvångsvårdsansökan målas ofta upp som omotiverade och hopplösa personer eller beskrivs på andra sätt som kan skapa misstro. Det sker en stigmatisering av den "problematiska" individen som behöver "normaliseras". Enligt studien har det funnits ett missnöje hos dem som blivit
dömda till tvångsvård och det har framkommit att de upplever att de saknar möjlighet att påverka myndighetsbeslut. Kommunikationen i den muntliga förhandlingen kopplas till Faircloughs (1989, i Jakobsson 2007) teorier om diskursens inverkan på maktförhållanden. Det offentliga biträdets roll är att presentera barnets åsikter och vilja med orsaksförklaringar, möta andra medverkande parter i diskussion och vara aktiv under målet för ökad rättssäkerhet (Mattsson 1998). Studier visar att det förekommer stora skiljaktigheter mellan offentliga biträdets arbetssätt vid LVU-mål. Det offentliga biträdet intog en passiv roll under förhandlingarna och bidrog inte i ett enda mål med egna vittnen eller sakkunniga för att styrka sitt försvar. Detta skiljde sig från socialnämnden och vårdnadshavares offentliga biträden som vid en del av målen kallat vittnen eller sakkunniga för att styrka argument. Rättens beslut om beredande av vård enligt LVU ska baseras på framkommen information från förhandlingen vilket innebär att barnets intressen inte kan ligga till grund för beslut. I ett av målen har det, av nämndens utredning, framgått att barnet har delgett sina upplevelser och uppfattningar om sin egen situation. I skälen för beslutet valde domstolen att inte ta hänsyn till barnets åsikter med motivering i att de saknades stöd för detta i utredningen. Genom 8 § förvaltningsprocesslagen kan domstolen begära in kompletterande material för ökad rättssäkerhet om det skulle råda oklarhet i LVU-mål. Studien visade i flera fall att det saknades tydliga bevis i skäl för avgörandet. Dessa exemplifieras i studien med ett undersökt fall där det offentliga biträdet begär verkställighet av barnpsykiatrisk undersökning innan beslut tas, vilket domstolen avslår. Inget av de studerade målen har visat att domstolen bemödat sig med att inhämta ytterligare material fast detta är möjligt och trots osäkerhet i målen. Det framkom av studiens slutsatser begränsade möjligheter för barn att uttrycka sina egna åsikter i LVU-mål och att information och stöd vanligen hämtades från vuxna källor. I analysen av studien framkommer bland annat en rådande samhällssyn på barnet som inte trovärdigt vilken påverkar barns möjlighet att få vara delaktiga och uttrycka sina egna åsikter i domstol och bland myndigheter.
Sammanfattningsvis och gemensamt för den tidigare forskningen framkommer att barnet och barnets vårdnadshavare befinner sig i underläge mot förvaltningsrätten och socialtjänstens utredning i LVU-domar. Den visar också att barn inte har möjlighet att vara delaktiga i tillräckligt stor utsträckning och att deras åsikter och önskemål inte alltid tas i beaktning. Den tidigare forskningen visar även att barnet genom sitt offentliga biträde hamnar i underläge eftersom det offentliga biträdet inte gör någon egen utredning av barnets situation samt saknar krav på expertis gällande frågor om barn. Vidare visar även den tidigare forskningen att det inte tas ställning till den föreslagna vården, utan endast till frågan om tvångsvård. Dessa faktorer medför risker för orättvisa bedömningar när ställning endast tas till socialtjänstens utredning och då socialtjänsten bedöms ha störst expertis i frågor om barn. Frågor om barns rättigheter tar större plats inom politiken vilket bland annat visas genom att barnkonventionen nu har blivit lag. Med hänsyn till detta samt ovanstående bedöms studier som denna vara av stor vikt för det sociala arbetet.
3. Teoretiska utgångspunkter
Eftersom studien avser undersöka kvalitativt textmaterial i form av LVU-domar och med syfte att analysera maktförhållanden föll valet att utgå från en kritisk diskursanalys. I den muntliga förhandlingen gällande LVU-mål möts olika professionella och icke-professionella och interagerar genom argument för eller emot beredning av tvångsvård. Genom språket konstrueras verkligheter och därför blir det väsentligt att förstå olika samhällsfenomen när text analyseras enligt kritisk diskursanalys, vilket bereder plats för ett socialkonstruktivistiskt
synsätt. Kategorisering är ett uttryck för maktutövning och genom studerade domar
som ett normbrytande beteende. Nedanstående perspektiv kompletterar varandra i förståelsen för hur maktförhållanden i samtliga domar kan studeras utifrån en kritisk diskursanalys. 3.1. Socialkonstruktivism
Den kritiska diskursanalysen är tätt sammankopplad med synen på språket som en social konstruktion. Diskursanalysen förutsätter därför en förståelse för samhällets sociala konstruktioner. Enligt perspektivet är verkligheten och all kunskap socialt konstruerad. Det är med hjälp av språket som människan lär sig om verkligheten. Individen anses utvecklas i takt med att språkinlärningen växer. Eftersom språket är en social konstruktion blir därför mänskliga föreställningar om verkligen också sociala konstruktioner (Wennerberg, 2010).
Denna studie utgår från ett socialkonstruktivistiskt perspektiv. I domstolen handlar det om att beslut ska tas och det centrala för studien är att försöka förstå det mänskliga samspelet som en grund för fattade beslut. Genom att söka vilka faktorer som påverkar individerna i rummet och på vilket sätt de påverkar kan ett socialkonstruktivistiskt synsätt ge förklaringar med hänvisning i de sociala konstruktionerna. Handlingar i rätten kan med hjälp av perspektivet försöka förstås i sambandet mellan handling och kultur. Kultur i denna bemärkelse syftar till kulturen som finns i rätten. Hur barn och vuxna påverkar varandra kan förstås i ljuset av den verklighet som människor har utvecklat. Som nämnt i föregående stycke är en viktig del av socialkonstruktivismen språket och dess betydelse. Eftersom studien vill finna förståelse med utgångspunkt i språket blir diskursen fokus för undersökningen. Socialkonstruktivismen har tron om att all kunskap är socialt konstruerad och med hjälp av språket sker interaktioner som sätter igång och utvecklar dessa konstruktioner. Det väsentliga med studien är inte att ta reda på hur det ser ut i mål om tvångsomhändertagande i rätten, utan vad som ligger bakom det vi kan se. Vad som ligger bakom handlingar och ord samt hur dessa samspelar med varandra i ett maktspel.
3.2. Diskurser och kritisk diskursteori
Som tidigare nämnt utgör diskurser fokus för ett socialkonstruktivistiskt perspektiv. Språket konstruerar verkligheten, genom att exempelvis sammankoppla individer och sätta namn på vad man finner gemensamt för gruppen har ett sammanhang upprättats (Börjesson & Palmblad, 2010). Begreppet diskurs kan definieras som "talat språk". Diskurser handlar om ett sätt att se på språket, varför det även används som ett analysredskap för att förstå texter och även talad kommunikation (Foucault, i Bergström & Boreus, 2012). Skillnaden mellan diskursanalys och textanalys är att diskursanalysen inte enbart fokuserar på texten. Texten ska studeras i förhållande till dess sociala sammanhang (Thörn, i Börjesson & Palmblad, 2007). Den senaste utvecklingen av begreppet beskriver språket som "som språklig och annan social praktik". Michael Foucault är en forskare inom språkvetenskap, som genom sin forskning fått omfattande inflytande på diskursbegreppets utveckling. Enligt Foucault kan diskurser ses som ett regelsystem för hur ett sociala relationer bör förstås. Detta belyser han i följande citat; "Jag har således gripit mig an att skildra relationerna mellan olika utsagor" (Foucault, i Bergström & Boreus, 2012). Genom diskursanalys kunde Foucault studera sociala relationer och system i yttranden. Foucaults diskursanalys handlar inte enbart om att analysera och förstå texter, utan hans forskning om diskurser täcker även sociala praktiker.
Critical discourse analysis sees discourse - the use of language in speech and writing - as a form of social practice. Describing discourse as a social practice implies a dialectical
relationship between a particular discursive event and the situation, institution and social structure that frame it: the discursive event is shaped by them, but it also shapes them. Discourse is socially shaped: it constitutes situations, objects and knowledge and the social
identities between people and groups of people. It is constitutive both in the sense that it helps sustain and reproduce the social status quo and in the sense that it contributes to transforming it (Fairclough & Wodak, i Bergström & Boreus, 2012).
Genom att inte enbart utgå från det talade språket i diskursanalysen, utan bredda analysen till att täcka sociala praktiker, kan diskursen analyseras utifrån ett socialt sammanhang där ideologi och makt blir viktiga fokusobjekt för den kritiska diskursanalysen (Bergström & Boréus, 2012). 3.3. Språket som makt
Inom humanistisk och vetenskaplig forskning utvecklades ordet diskurs som en term för "talad kommunikation" eller samtal och syftar till en sorts språkanvändning och ett samspel individer emellan i ett specifikt sammanhang. Inte sällan används språket som ett maktredskap. Vad, på vilket sätt och hur en individ säger något får betydelse för hur personen i fråga framställer sig själv på ett individuellt plan samt i förhållande till någon annan eller andra. Språket påverkar våra tankar, känslor och är en viktig beståndsdel i vårt samspel med vår omgivning. Den som inte kan använda språket eller talar ett språk ingen förstår ställs automatiskt i ett underläge. Foucaults syn på diskurser är att de är starkt sammankopplade med makt. Människor styr diskursen genom olika makthandlingar och diskursen blir således en plattform för makt-kulturer. De som styr över makten är dem som bestämmer vilken verklighet som ska gälla. Det handlar bland annat om upprättade kulturer, bestämmelser, normer etc. Den sociala värld vi lever i ses alltså som en produkt av maktutövning vilket försätter dem som inte kontrollerar makten i en underposition till de som bestämmer vilket medför att de enbart får ta del av godkända verkligheter. Enligt Foucault leder diskurser till kontroll över människor genom
utestängningsmekanismer. Några Exempel på utestängningsmekanismer är förbud, något som
anses vara sjukt eller inte sjukt, vad som anses vara rätt eller fel. Kunskap är drivkraften i utestängningsmekanismerna och det är kunskapen som upprätthåller, styr och bestämmer över dem (Bergström & Boreus, 2012).
Makt spelar en betydande roll inom samhällsvetenskaplig forskning. Sociologen Steven Lukes har utvecklat ett sätt att se på makt ur olika dimensioner. Teorin kallas: "Maktens tre dimensioner". Enligt den första dimensionen är makt synligt och kommer till uttryck i exempelvis politiska beslut där någon eller några förlorar i diskussionen. I sådana beslut är språket av stor vikt eftersom bland annat texter, debatter eller anföranden ofta ligger till grund för beslut. Den andra dimensionen handlar om en "osynlig" makt i form av de frågor, debatter, texter etc. som inte synliggörs. Den tredje och sista dimensionen är "makten över tanken" som också kan ses som en typ av "osynlig" makt. Exempel på sådan makt kan vara då media fokuserar på och vinklar en nyhet samtidigt som andra möjliga vinklar av en historia undanträngs. (Bergström & Boreus, 2012). Fairclough använder ordet diskursordning (1989, i Jacobsson, 2006 s. 25) för att avgränsa diskurserna till ett utrymme var skilda diskurser konkurrerar företräde av tolkning. Diskursordningen bestämmer vilka språkliga handlingar som uppfattas vara möjliga, förståeliga och effektfulla, vilket vidare innebär att diskursordningen utvecklar maktförhållanden grupper emellan.
3.4. Normbrytande beteende - Kategorisering
Genom "kategorisering" samlas företeelser under en och samma kategori som syftar till att definiera gruppen utifrån gemensamma nämnare. Kategorisering förknippas med maktutövning och genom stöd av inflytelserika personer eller institutioner som ska föreställa experter på området kan en nyutvecklad kategorisering vinna godkännande och bli allmängiltig. Inom människobehandlande institutioner utgår arbetet från kategoriserade individer genom exempelvis "klient-begreppet". För att bli klient krävs att individen uppfyller bestämda
kriterier. Rätten att giltiggöra kategorier faller under begreppet "category entitlement". Den som äger en sådan rätt innehar särskilt inflytande genom sin ställning och yrkesroll, vilken också kan härledas till en kategoriserad grupp, exempelvis läkare (Forkby, i Börjesson & Palmblad, 2007).
Individer som uppfyller kriterierna för ett normbrytande beteende är en kategoriserad grupp. Begreppet "normbrytande beteende" kan definieras på följande sätt; "Beteende som på olika
sätt bryter mot rådande normer och regler i den miljö individen befinner sig". Forskning om
normbrytande beteende syftar i stor del till att finna lösningar på "problembeteendet" och därmed bidra till hjälp i förebyggande arbete samt sätt att hantera en redan utvecklad problematik hos en individ, exempelvis kriminalitet. Forskning förstå utvecklingen av barns beteenden som bryter mot normer och lagar genom riskfaktorer. "En riskfaktor är någonting-
en egenskap, händelse, förhållande eller process - som ökar sannolikheten eller risken för ett visst utfall” (Andershed & Andershed, 2005, s. 55). Flertalet studier pekar på arv och miljö som
del av orsaksförklaring till varför barn bryter mot normer och lagar. Ett exempel på en sådan egenskap/riskfaktor bedöms vara; hett temperament, vilket kan utgöra svårigheter för vårdnadshavare att uppfostra och disciplinera ett barn och vidare ställer krav på vårdnadshavares sätt att hantera barnets svårigheter. Andra riskfaktorer kan vara barnets närmiljö, exempelvis familjeförhållanden eller skola. Ofta lider barn som kategoriseras med ett normbrytande beteende av psykiatriska sjukdomstillstånd som ångest och depression eller neurologiska funktionshinder som ADHD (Andershed & Andershed, 2005).
5.Metod
5.1. Metodansats
Denna studie har sin utgångspunkt i en kvalitativ forskningsmetodik. Gubrium & Holstein (1997, i Bryman) anser att den kvalitativa forskningen grundar sig på fyra områden; Naturalism, vilken har som mål att förstå den sociala verkligheten, Etnometodologi, som vill förstå hur sociala system utvecklas och formas genom konversationer och interaktioner, Emotionalism, som intresserar sig för subjektet och dess upplevelser, Postmodernism, vilken fokuserar på diskurser med ett kritiskt förhållningssätt. Den kvalitativa forskningen intresserar sig för ord utgår från en induktiv ansats, vilken använder sig av ett tolkande synsätt och har sin utgångspunkt i konstruktioner och ser den sociala verkligheten som en skapelse av människan och föränderlig (Bryman, 2011). Denna studie söker, med hjälp av kritisk diskursanalys, förståelse för hur barn framställs i förvaltningsrättens domar enligt 2 och 3 §§ LVU. Detta görs med fokus på maktstrukturer och med hänsyn till ett socialkonstruktivistiskt synsätt. Målet med studien är att försöka förstå hur maktstrukturer påverkar synen på barnets problematik så som den beskrivs i domarna och hur dessa beskrivningar leder till beslut om tvångsvård.
5.2. Informationssökning
Den tidigare forskningen har hittats på internet och på bibliotek. Detta genom att använda Google och söka på orden: socialstyrelsen, normbrytande beteende, socialt nedbrytande beteende, forskning barn i rätten, domar och LVU. Samtliga forskningar är vetenskapligt granskade. Studiens LVU-domar har samlats in på tre olika sätt; genom besök på två av landets förvaltningsrätter, Uppsala och Stockholms förvaltningsrätt, genom beställning av domar från förvaltningsrätten i föregående städer via mejl samt genom KARNIKOV, en av Örebro Universitets databas med sökord; "LVU 3 §".
5.3. Urval
Den tidigare forskning som har använts i denna studie har samlats in med hänsyn till studiens syfte och frågeställningar. En genomgång av inhämtade domar har lett till sållning utifrån föreliggande urval. Domar som har uteslutits är dem som har haft beslut om vård av LVU på grund av 3§ "missbruk av beroendeframkallande medel" och "brottslig verksamhet". Detta på grund av att någon sorts begränsning i studien har varit nödvändig med hänsyn till tid och studiens karaktär. Studiens analysmaterial utgörs av 10 LVU-domar. Med hänsyn till studiens syfte och frågeställningar har ett målinriktat urval gjorts i samband med att valda domar stödjer sig helt eller delvis på beslut enligt 3 och 2 §§ LVU. Beslut om vård enligt LVU fattas enligt 3§ på grund av "annat socialt nedbrytande beteende" och/eller enligt 2 § "om det på grund av fysisk eller psykisk misshandel, otillbörligt utnyttjande, brister i omsorgen eller något annat förhållande i hemmet finns en påtaglig risk för att den unges hälsa eller utveckling skadas. Domarna behandlar barn, flickor och pojkar i ålder: 12 till 15 år, vilket varit ett medvetet val eftersom studien inte vill fokusera på ett särskilt kön och studien avser inte heller att undersöka skillnader mellan könen. Vad gäller ålder har det gjorts ett medvetet val av domar avseende barn under 15 och barn som är minst 15 år. Detta för att öppna upp för eventuellt varierande beskrivningar i domarna och bemötande av samt synen på barnet eftersom barn 15 år och över har rätt att yttra sina åsikter i rätten.
Förvaltningsrättens domar om beredande av vård enligt lag (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU).
KÖN ÅLDER BESLUT
Dom 1. Pojke 12år Beredande av vård enligt 1,
2 och 3 §§ LVU
Dom 2. Pojke 14år Beredande av vård enligt 1
och 3 §§ LVU
Dom 3. Pojke 12år Beredande av vård enligt 1,
2 och 3 §§ LVU
Dom 4. Flicka 15år Beredande av vård enligt 1
och 3 §§ LVU
Dom 5. Flicka 13år Beredande av vård enligt 1
och 3 §§ LVU
Dom 6. Flicka 15år Beredande av vård enligt 1
och 3 §§ LVU
Dom 7. Flicka 15år Beredande av vård enligt 1
och 3 §§ LVU
Dom 8. Pojke 15år Beredande av vård enligt 1,
2 och 3 §§ LVU
Dom 9. Pojke 14år Beredande av vård enligt 1
och 3 §§ LVU
Dom 10. Flicka 12år Beredande av vård enligt 1
och 3 §§ LVU 5.4. Analysmetod
Analysen av de 10 LVU-domarna utgår från en kvalitativ ansats genom kodning och tematisering. Kodningen syftar till att identifiera nyckelord för att på ett systematiskt sätt kategorisera dessa och göra en sammanställning för att vidare skapa teman (Lindgren, i Hjerm, Lindgren & Nilsson, 2014). Avsnitt som innefattar förvaltningsrättens skäl för avgörande av beslut i domarna utgör analysunderlaget. Med hjälp av främst boken Diskursanalys i praktiken av Börjesson och Palmblad har ord som enligt litteraturen utgör betydelse för maktförhållanden lyfts fram ur domarna för att analyseras. Dessa ord har därefter kunnat kopplas till diskursen: Kategorisering. Resultatdelen är indelad i två teman som avser besvara studiens syfte och frågeställningar; 1. Socialt nedbrytande beteende och 2. Föräldraskapet. Dom 2, 5, 6, 7, 9 och
10 innefattar beslut enbart enligt 3 § LVU. Dessa finns representerade under första temat som fokuserar på förvaltningsrättens koppling av barnets problematik till ett socialt nedbrytande beteende. Dom 1, 3, 4 och 8 skiljer sig från övriga domar med anledning av att besluten stödjer sig på 2 och 3 §§ LVU. Därför får dessa presenteras under andra temat.
5.5. Validitet och reliabilitet
I ett forskningsarbete är det nödvändigt att en särskild metod används som verktyg för att svara på studiens forskningsfrågor och att rätt metod används samt att denna används på rätt sätt för att en studie ska bedömas vara av god kvalitet. Detta avgör validiteten av en studie. Begreppet validitet handlar om hur bra man lyckas mäta det som man avser mäta. Validitet bedöms även genom valet av analysmaterial, alltså texter som väljs ut för att användas med avsikt att besvara specifika forskningsfrågor. Även teoretiska uppfattningar har betydelse för validiteten (Kvale & Brinkman, 2018). Genom att denna studie utgår från metoden diskursanalys har studiens frågeställningar kunnat besvaras. I och med att studiens forskningsfrågor söker svar på hur barn och föräldrar framställs i LVU-domar är det avgörande att LVU-domar utgör studiens analysmaterial. På detta sätt stärks validiteten. Val av teorier som finns i studien är relaterade till idéer om maktperspektiv, vilket blir relevant med anledning av studiens frågeställningar. Endast en bedömning av validiteten kan inte avgöra kvaliteten av en forskningsstudie. Medan validiteten handlar om val av metoder, analysmaterial och teorier handlar reliabiliteten om grundlighet och precision. För att förstå vad som utgör hög reliabilitet är ett exempel flera exakt likadana forskningar som ger samma resultat, vilket förklaras genom begreppet ”intersubjektivitet” (Kvale & Brinkman, 2018, s. 40). Hög intersubjektivitet handlar mer specifikt om att en person studerar samma material med hjälp av samma analys under olika tillfällen och lyckas få exakt likadana resultat alla gånger. Om resultaten skulle skilja sig och detta visar sig bero på att forskaren har gjort olika bedömningar sjunker reliabiliteten då skillnaden inte ligger i texterna. Trots att total intersubjektivitet anses ogenomförbart bör en bra studie vara noggrant och korrekt genomförd samt bygga på grundliga antaganden (Kvale & Brinkman, 2018). I denna studie kan reliabiliteten inte testas genom intersubjektivitet eftersom det inte finns någon tidigare forskning av samma slag med samma författare att jämföra. Därför blir reliabiliteten svårbedömd.
5.6. Etiska överväganden
Vid genomförande av forskning ska hänsyn tas till etiska aspekter. Forskningsetiken bottnar sig i att de individer som ingår i forskningen inte får påverkas negativt. Nationellt sätt styrs forskningsetik genom särskilda bestämmelser enligt en ”etikprövningslag” (Lind, 2014 s. 133). Lagen fungerar som ett skydd för människans integritet vilket förstärks genom kompletterande lagar som personuppgiftslagen. Förutom integritetsfrågor inom forskningsetik är även frågor om ”konfidentialitet och anonymitet” viktiga (Lind, 2014 s. 133). Dessa belyses genom fyra grundregler. Enligt dessa ska de individer som deltar i studien ges information om studiens syfte. De ska även ge sitt samtycke till att delta samt ges tillfälle att dra sig ur om de önskar. Deltagarnas integritet skyddas genom att uppgifter som kan avslöja dem hemlighålls och att materialet skyddas från utomstående (Lind, 2014 s. 133). En forskare har ett ansvar gentemot de som ingår i studien samt även de läsare som tar del av studien (Vetenskapsrådet, 2017). En forskning förväntas ha hög kvalitet. Därför är det av vikt att forskaren ställer sig etiskt och sanningsenligt i hanteringen av materialet i sin forskning. Så långt som möjligt ska forskningen skapas med ett objektivt synsätt för att inte riskera att manipulera forskningen. Forskningen ska ske i öppenhet och med tydlighet så att läsaren kan följa forskningsstegen och återanvända informationen (Vetenskapsrådet, 2017).
Studiens undersökningsmaterial består av domar som är offentliga handlingar. Trots detta är det känsligt material då det är barn som utgör föremål för dessa handlingar. Barnen har skyddats genom att deras namn och namn på vårdboenden har avidentifierats. Orter och datum har uteslutits. Språket i domarna har analyserats genom tolkning med hjälp av kritisk diskursanalys vilket utgör risk för att minskad objektivitet. Samtidigt hänvisas analyserna till vetenskapliga forskningar vilket kan stärka tolkningarna och öka objektiviteten. Studiens innehåll strävar efter att uppfylla villkoren för etiska riktlinjer som presenteras av vetenskapsrådet.
6. Resultat och Analys
Nedan följer avsnitt ur LVU-domarna genom två teman; Socialt nedbrytande beteende och Föräldraskapet. Språket i avsnitten analyseras som tidigare nämnt genom diskursanalys med fokus på maktstrukturer.
6.1. Socialt nedbrytande beteende
I detta tema följer resultat från LVU-domar som har beslut enligt 3 § LVU. Dessa är dom 2, 4, 5, 6, 7, 9 och 10. Gemensamma faktorer av beskrivningar om barnens problem i domarna är; avvikande från hem eller placering, bristande skolsituation, någon form av koppling till narkotika eller alkohol genom egen användning, försäljning eller vistelse i miljöer med förekomst av alkohol och narkotika och brist på respekt för vuxnas och/eller samhällets regler. Ett annat socialt nedbrytande beteende saknar en tydlig gräns i definitionen av vilka beteenden eller handlingar som ingår i begreppet. förvaltningsrätten har därför till uppgift att göra en helhetsbedömning i sådana ärenden.
I dom 2 framkommer det av nämndens utredning att pojken, sedan ett års ålder, varit aktuell för insatser på socialtjänsten. Han har haft olika former av placeringar och även tidigare beslut enligt LVU. Vid tidpunkten för målet är han placerad på ett HVB-hem. Enligt utredningen har enhetschefen på boendet uppgett att situationen med pojken är ohållbar. Följande problematik beskrivs i domen:
Det har inte varit möjligt att ge pojken den behandling han behöver under öppna former då han rymmer och köper hasch och Spice samt även lockar med andra barn i detta. Det är dock fortfarande oklart hur omfattande missbruk han har. Pojken testade positivt för THC när han lämnade urinprov. Pojken har ett utåtagerande och våldsamt beteende och utsätter sig själv och andra för fara. Han agerar impulsivt och normbrytande utan att ta hänsyn till konsekvenserna av sitt handlande. Han har tidigare under placeringen upprepade gånger satt eld på möblemang och gardiner. Vidare har pojken under kort tid begått en rad brott. Han är på väg att fastna i ett kriminellt beteende. Även pojkens skolsituation har försämrats den senaste tiden och han har hög frånvaro.
I domen uppges Socialnämndens utredning som domskäl i förvaltningsrättens beslut. förvaltningsrätten belyser, i bedömningen, pojkens problematik utifrån nämndens utredning på följande sätt:
Det är enligt förvaltningsrätten uppenbart att pojken har ett destruktivt beteende som är skadligt för honom. Han behöver hjälp med att bryta detta beteende och få ordning på sitt liv. förvaltningsrätten finner att det är visat att pojken utsätter sin hälsa och utveckling för påtaglig risk att skadas genom ett socialt nedbrytande beteende.
Att förvaltningsrätten använder ordet som "uppenbart" i fråga om pojken riskerar skada sin framtida hälsa och utveckling föranlett av ett destruktivt beteende tyder på en inställning om självklarhet. Uppfattningar, som sker oreflekterat och samtidigt ses som självklara, kan utgöra starka maktredskap i utformning av verklighetsuppfattningar samt inverka på vad som ses som rätt eller fel i beteenden (Forkby, i Börjesson & Palmblad, 2007). Maktutövning är starkt förknippat med kategorisering och institutioner som utvecklar samt upprätthåller kategorier. Detta uppstår sker genom att skildra vad som allmänt sett uppfattas som självklart. I domen bedömer förvaltningsrätten med hänsyn till socialtjänstens utredning som argumenterar för att pojken har ett destruktivt beteende. När socialtjänsten, med sin expertis i frågor om barnets bästa, presenterar utrednings- och bedömningsmaterial förhåller sig förvaltningsrätten till informationen som en vedertagen sanning. Trots att förvaltningsrätten beslutar i målet ligger makten hos socialtjänsten. Barnets ställföreträdare gör ingen egen utredning och kan sakna kunskaper om barn, till skillnad från socialtjänstens handläggare som anses vara experter på området. Tilltron till socialtjänsten kan därför leda till att förvaltningsrätten ser barnets problematik genom socialtjänstens ögon och vidare bedömer att det är ett självklart fall. I dom nr 4 framkommer det att flickan som är 15 år sedan ca 7 månader tillbaka flyttat in hos sin fyra år äldre pojkvän. förvaltningsrätten påpekar att hon framstår som äldre än vad hon är, men uppger att hon trots detta inte är mogen för ett sådant förhållande. Det framgår vidare av domen att flickan är aggressiv och utövar våld i relationen med pojkvännen. Det utåtagerande beteendet utövas även på andra håll, som exempelvis i skolan. Hennes föräldrar uppger att de försöker få iväg henne till skolan. Men att de inte lyckas. Flickan mår psykiskt dåligt. Hon har ett svagt socialt nätverk och har själv medvetet isolerat sig. förvaltningsrätten tar hänsyn till nämndens utredning i bedömningen och uppger att flickan är destruktiv och har ett normbrytande beteende som medför risker för hennes hälsa och utveckling. Flickan motsätter sig vården och uppger sig inte vilja bli placerad på behandlingshem. Av domen framkommer att flickan uppger att hon behöver annan hjälp, bland annat en kontaktperson och ADHD-utredning. Hon uppger sig vilja gå till skolan. Men att hon inte gör det på grund av att hon lider av social fobi och har svårt att åka kommunaltrafik. förvaltningsrätten bifaller vård enligt LVU 1 och 3 §§ och anger som skäl för beslut att flickan under en längre tid haft vård på frivillig väg utan förbättring.
Inte någonstans i bedömningen argumenterar förvaltningsrätten för- eller emot vad flickan anför i domen. Där framkommer endast att hon motsätter sig vårdplanen. Men att förvaltningsrätten bedömer tvångsvården som nödvändig. Med anledning av den information som framkommer om flickan; att hon uttrycker att hon är i behov av hjälp och tror sig ha ADHD och uppger sig ha social fobi, kan det tyckas att det av domen bör framgå att läkarintyg eller läkarutlåtande inhämtats för eventuella diagnoser för att kunna ge flickan rätt typ av vård. Som tidigare nämnts i denna studie (Andershed & Andershed, 2005) beskrivs ofta de barn som bedöms ha ett normbrytande beteende lida av psykiatriska sjukdomstillstånd. Likt det som framkommer i övriga domar förefaller det som att förvaltningsrätten även här brister i att göra en helhetsbedömning och snarare försöker finna stöd i att kunna bevilja socialtjänsten tvångsvård.
I dom nr 5 framkommer det att flickan, ungefär en månad innan denna dom, blivit omedelbart omhändertagen. I domen stödjer förvaltningsrätten beslut på nämndens utredning samt den muntliga förhandlingen. Det beskrivs att flickan, vid flera tillfällen, rymt hemifrån utan att kontakta modern under sin frånvaro. förvaltningsrätten uppger att rymningarna, enligt flickan, berott på svårhanterliga konflikter mellan henne och modern. Modern uppger vidare att det inte har förekommit konflikter i hemmet. Följaktligen uppger förvaltningsrätten att flickan, enligt
nämndens utredning, varit på fester med förekomst av alkohol och narkotika samt att hon visar på kriminella värderingar. De presenterar detta på följande sätt: "Flickan uppvisar vidare kriminella värderingar med snatteri, våld och ovilja att följa vuxnas och samhällets regler". Flickan uppges ha uttryckt svårigheter att stå emot grupptryck från vänner, vilket även påverkat hennes skolsituation genom frånvaro. förvaltningsrätten bedömer att flickans beteende medför risker och med betoning på hennes unga ålder på följande sätt: ”Förvaltningsrätten konstaterar att hon är en 13 år gammal flicka som har ett beteende som medför stora risker". förvaltningsrätten uttrycker oro utifrån nämndens utredningar och uppger att beteendet är ett allvarligt problem i och med bristen på respekt för regler. Därigenom görs bedömningen att flickan uppvisar ett socialt nedbrytande beteende.
Förvaltningsrätten belyser, genom ovannämnda citat, flickans beteende i förhållande till hennes ålder. Ett normbrytande beteende anses vara mer allvarligt om det börjar i tidig barndom (Andershed & Andershed, 2005). Genom att trycka på flickans ålder och samtidigt belysa ett problematiskt beteende hos flickan stödjer sig förvaltningsrätten på uppfattningar om vad som anses vara normalt respektive onormalt för någon i den åldern. I detta fall kan det tolkas som att det är onormalt att inneha ett normbrytande beteende i tidig ålder. förvaltningsrätten bekräftar flickans kategoritillhörighet genom hänsyn till nämndens utredning och därigenom är myndigheterna överens om behov av normalisering genom vård. Maktutövning kan utifrån en diskursanalys ligga i både vad som sägs samt inte sägs (Börjesson & Palmblad, 2007). En sådan maktutövning kan avspeglas i domen genom uttryck som saknar vidare förklaringar, samband med risker och grundlig motivering till att vård behövs. I domen saknas en tydlig definition av kriminella värderingar. Det framkommer inte heller vidare information om varför, på vilket sätt eller hur många gånger flickan har snattat eller använt sig av våld. Det framkommer inte att hon har nyttjat alkohol eller narkotika. Flickan uppger att det har förekommit svåra konflikter med modern men av domen framgår inte att förvaltningsrätten eller Socialnämnden undersöker detta vidare.
Även dom nr 6 saknar tydliga vidare förklaringar på problem som flickan uppges ha. Flickan har blivit omedelbart omhändertagen och placerad på SIS-boende. Hon har haft tidigare insatser i form av jourhem och familjehem samt vårdats med LVU i hemmet. Hon har då bott hos sin far samt mormor. I skälen för förvaltningsrättens avgöranden tas hänsyn till nämndens utredning genom att belysa information från utredningen. Vad som framkommer är att flickan ofta rymmer hemifrån, att polis funnit henne i en känd narkotika-miljö. Flickan har testats positivt för narkotikapreparat och hon har erkänt nyttjande av narkotika. Hon uppges vara utåtagerande, ha ett normbrytande beteende, ha lätt för att hamna i konflikter och förvaltningsrätten skriver att hon enligt socialtjänstens utredning "tänjer på gränser när hon kan". Det framgår inga ytterligare beskrivningar av den detta. Det framkommer att hon har en pojkvän som är känd hos polisen och anses ha dåligt inflytande på flickan. Enligt nämndens utredning har pojkvännen ett missbruk och rör sig i missbruksmiljöer. förvaltningsrätten bedömer, med bakgrund i föreliggande information från nämndens utredning, att flickan utsätter sin hälsa och utveckling för risker att skadas genom ett socialt nedbrytande beteende. förvaltningsrätten uttrycker därefter följande: "Enligt vårdplanen ska flickan åtminstone under en utredningsperiod få vård på särskilt ungdomshem. förvaltningsrätten finner att vård enligt vårdplanen utgör behövlig vård". Det saknas motivering till antagandet i denna mening. förvaltningsrätten ifrågasätter inte varför tidigare insatser inte har fungerat och hur den aktuella vårdplanen och insatsen avser bidra till en positiv förändring hos flickan. Ett genomgående mönster i domarna är förvaltningsrättens passivitet genom att de inte ifrågasätter, tillför eget material eller begär in ytterligare material från andra parter för att styrka yttranden. Den institutionella makten har övertaget när det saknas alternativa sätt att gå tillväga (Forkby, i
Börjesson & Palmblad, 2007). Den institutionella makten visar sig genom att förvaltningsrätten inte utreder utan endast dömer. När förvaltningsrätten enbart förhåller sig till nämndens utredning utan att presentera alternativa åtgärder skildras nämndens och förvaltningsrättens makt i förhållande till barnet som enbart får infinna sig i situationen. Även i dom 7 är dessa maktförhållanden synliga.
I dom 7 lyder början på förvaltningsrättens bedömning på följande sätt;
Den första frågan som förvaltningsrätten har att ta ställning till är om, som stadsområdesnämnden gör gällande, flickan har ett sådant socialt nedbrytande beteende som avses i 3 § LVU samt om hon till följd av detta är i behov av vård.
Vidare presenterar förvaltningsrätten den information som framkommit i nämndens utredning och förhåller sig till denna i bedömning av flickans beteende som socialt nedbrytande. Det framkommer vidare att flickan är aggressiv och impulsiv. Det framkommer att flickan rör sig i kretsar innefattande narkotika och kriminalitet samt att hon själv nyttjat droger under en placering. Hon uppges ha avvikit från sitt hem och placeringar flertalet tillfällen. Hon uppges även ha begått stöld vid ett tillfälle. Det framkommer även att hennes skolgång har varit bristfällig. Flickan är diagnostiserad med atypisk depression och uppförandestörning. förvaltningsrätten bedömer dock att diagnoserna inte kan vara de enda orsakerna till flickans problem. Förvaltningsrätten bedömer, i och med vad som framkommit i nämndens utredning, att flickan har ett socialt nedbrytande beteende och behöver beredas vård. I förvaltningsrättens bedömning framkommer även följande: "Förvaltningsrätten har vid riskbedömningen särskilt beaktat vad som framkommit rörande droganvändningen, den bristande skolgången samt den psykiska ohälsan".
Förvaltningsrättens makt märks tydligt när domstolen uppger att flickans diagnoser inte kan ligga till grund för problemet utan vidare förklaringar om varför de inte skulle kunna detta. Ett barn som visar upp ett socialt nedbrytande beteende till följd av en psykisk störning eller utvecklingsstörning får inte enbart på grund av detta beredas vård enligt LVU (RÅ:2010 ref.24). Trots dåvarande Regeringsrättens bestämmelse har förvaltningsrätten i denna dom inte inhämtat utlåtande från sakkunnig i frågan om beteendet kan vara uttryck för flickans diagnoser och inte heller stödjer sig förvaltningsrätten på annat material som kan stärka argumentet. Av nämndens utredning har det framkommit att flickan slutat ta sin medicin på grund av att den orsakade depressioner. Inte heller detta är något som beaktas av förvaltningsrätten som skulle kunna driva frågan vidare genom att diskutera alternativa lösningar. När sådant som kan väcka tvivel ges begränsat utrymme sker maktutövning (Forkby, i Börjesson & Palmblad, 2007). Förvaltningsrätten ger i domen inte utrymme till andra som kan påverka domens utfall, som exempelvis sakkunnig. Detta sänker rättssäkerheten i fallet som blir dominerat av kategoriseringen.
I dom 9 börjar förvaltningsrätten, i bedömning, att peka på vad som framkommer i nämndens utredning. Pojken är, vid tidpunkten för målet, placerad på SIS-boende med beslut i 2§ LVU, förvaltningsrätten uppger att pojken, enligt nämndens utredning har rymt, flera gånger, nyttjat narkotika, begått brott samt befunnit sig i miljöer med kriminalitet i form av narkotikaförsäljning. Av utredning framkommer även att pojken visat en förändring i positiv riktning efter placeringen på SIS-boendet. De uppger vidare att det är för tidigt att bedöma om vårdbehovet har uppfyllts eller inte. I nämndens anföranden söker de att bereda pojken vård enligt 3§ LVU på grund av hans beteende och bidra med insats genom familjehemsplacering. De uppger följande; "Han saknar vidare insikt i sin situation. En sådan placering med stöd av
3§ LVU ger nämnden befogenhet att snabbt bereda pojken vård på en låst institution om situationen kräver det". Följande framkommer av förvaltningsrättens bedömning;
Att ett barn som endast är 14 år står utan vuxen uppsikt under förhållandevis långa perioder är enligt förvaltningsrättens mening ytterst allvarligt. Att pojken därtill levt ett destruktivt liv under sina rymningar medför att han, till följd av ett socialt nedbrytande beteende, utsätter sin hälsa och utveckling för allvarlig risk att skadas. Förvaltningsrätten uppmärksammar härvid att pojken under den senaste tiden visat en positiv utveckling och en vilja till förändring. Med hänsyn till den allvarliga situation som föranlett nämndens ansökan om vård samt med anledning av pojkens bristande insikt gällande sin situation anser förvaltningsrätten dock att detta inte är tillräckligt i dagsläget.
Även här trycker förvaltningsrätten på barnets ålder likt i dom nummer 5 och genom detta kan det tolkas att förvaltningsrätten försöker visa att situationen eller problematiken som pojken har orsakat är onormal för någon i hans ”låga” ålder. Ordet ”endast” blir ett förstärkande begrepp av pojkens ålder för att poängtera problematiken. Ordet ”ytterst” förstärker ordet allvarligt som då också poängterar den allvarliga problematiken. (Wahl, i Börjesson & Palmblad, 2007). De framkommer att förvaltningsrätten uppmärksammar att barnet på senare tid visat på en positiv utveckling och vilja att förändras samtidigt som de uppger att han barnet brister i sin insikt. Utan vidare förklaring bedöms att förbättringen inte är tillräcklig för att inte bifalla vård enligt 3§. I detta fall syns den institutionella makten på ett tydligt sätt, både socialtjänstens makt samt förvaltningsrättens makt. Pojken har tidigare kategoriserats som en av de problematiska ungdomarna och nu trots att han visar på en positiv utveckling anses det ej tillräckligt med hänsyn till den tidigare problematiken. Makt handlar inte enbart om vad som sägs, utan kan uppstå även i det som inte sägs (Börjesson & Palmblad, 2007). Genom att Förvaltningsrätten i sin bedömning inte motiverar vad som anses vara tillräckligt i en positiv utveckling för att vården ej längre bedöms vara berättigad, utan endast beslutar att den inte är tillräcklig syns en maktobalans där förvaltningsrätten innehar en stor makt över barnets livssituation.
I dom 10 har flickan blivit omedelbart omhändertagen enligt 6§ LVU. Vid tidpunkten för målet ansöker nämnden att bereda flickan vård enligt 3§ LVU på grund av annat socialt nedbrytande beteende. Förvaltningsrätten börjar bedömningen med att belysa vårdnadshavarnas och flickans ställföreträdares medgivande till vård enligt nämndens ansökan. Förvaltningsrätten uppger följande;
Förvaltningsrätten finner inte skäl att frångå deras samstämmiga mening. Det är utrett att flickan visat bristande respekt för såväl vuxna som andra barn genom att använda kränkande tillmälen, att hon vid ett flertal tillfällen uppvisat ett utagerande beteende när något gått henne emot och att hennes beteende påverkat hennes skolgång. Vidare har hon vid några tillfällen avvikit från familjehemmen. Barnet har också, trots sin låga ålder, redan prövat alkohol. Det finns risk att situationen förvärras om hon inte får lämplig vård. Sammantaget, och med hänsyn till hennes låga ålder, innebär således flickans uppförande ett sådant socialt nedbrytande beteende som, tillsammans med den risk för hennes hälsa och utveckling som beteendet innebär, utgör grund för tvångsvård enligt 3 § LVU.
Genom att förvaltningsrätten uttrycker att de inte finner skäl att frångå deras ”samstämmiga mening” och att det redan är ”utrett” att flickan har bristande respekt etc. visar på en inställning om självklarhet i fallet. Det är med andra ord självklarhet att flickan har ett problem. En sådan inställning, som tidigare nämnt, utgör ett starkt maktredskap. Uppfattningar, som ses som självklara utgör makt att forma verkligheten (Forkby, i Börjesson & Palmblad, 2007). Vidare sker upprepning genom att förvaltningsrätten trycker på flickans ålder i följande meningar: ”Trots sin låga ålder” ”Med hänsyn till hennes låga ålder”. Ett normbrytande beteende anses
