Gunilla Efraimsson
Kandidatuppsats i Bibelvetenskap: Nya testamentets exegetik, språklig inriktning15 hp Vårterminen 2019
Handledare: Camilla von Heijne Examinator: Mats J Hansson
Institutionen för diakoni, kyrkomusik och teologi
Han är den osynlige Gudens avbild
En historie-kritisk ordanalys av Kol 1:15-20
He is the image of the invisible God
A historical-critical word analysis of Col 1:15-20Sammanfattning
I denna studie görs en historie-kritisk ordanalys av Kol 1:15-20, med motivet att studera vilka av Kristus ontologiska egenskaper som behövde betonas för församlingen i Kolossai. I
Kolosserbrevet utvidgas beskrivningen av Kristus från de äkta paulinska breven till att även beskriva Kristus som kosmisk. I Kol 1:15-20, en text som ofta karaktäriseras som en hymn, presenteras brevets huvudsakliga budskap för läsaren på ett poetiskt sätt. Metoden för att analysera texten i syfte att undersöka hymnens ontologiska beskrivning av Kristus är en historie-kritisk ordanalys. Sammanlagt sex ord/konstruktioner från originaltexten analyseras εἰκων,
πλήρωμα, πρωτότοκος samt ἐν αὐτῷ, δι’ αὐτοῦ, εἰς αὐτόν, både ur ett översättningsperspektiv samt
ur ett historiskt och kulturellt perspektiv. Analysen visar på att orden εἰκὼν och πρωτότοκος innefattar en kristologi i vilken Kristus relation till Gud diskuteras explicit. Ordanalysen av
πλήρωμα samt ἐν αὐτῷ, δι’ αὐτοῦ, εἰς αὐτόν visar på en kristologi som innefattar Kristus relation
till människan, men där relationen mellan Gud och människan blir implicit. Ordanalysen belyser en argumentation där Kristus relation till Gud betonas före relationen mellan Kristus och
människan. Kristus gudomliga ställning behöver alltså först stärkas innan Kristus betydelse för människan omtalas.
Abstract
In this study a historical-critical word analysis of Col 1:15-20 is performed, with the objective to examine which of Christ’s ontological properties that were needed to be emphasized for the congregation at Colossai. In the letter to the Colossians the description of Christ is extended from the non-disputed Pauline letters to also describe Christ as cosmic. In Col 1:15-20, a text often characterized as a hymn, the main message of the letter is presented to the reader in a poetic way. A word analysis is used to investigate the ontological description of Christ given in the text. In all, six words or constructions of words from the original text are analyzed εἰκων, πλήρωμα,
πρωτότοκος and ἐν αὐτῷ, δι’ αὐτοῦ, εἰς αὐτόν, from both translational perspective as well as
historical and cultural perspective. The analyses indicate that the words εἰκὼν and πρωτότοκος encompass a Christology in which the relationship between God and Christ is discussed
explicitly. The word analyses of πλήρωμα and ἐν αὐτῷ, δι’ αὐτοῦ, εἰς αὐτόν point at a Christology that encompass Christ’s relationship to man, where the relationship between God and man is implicit. The word analysis illustrates a discussion where Christ’s relationship to God is stressed before the relationship between Christ and man. The divine position of Christ was hence needed to be strengthened before Christ’s importance to man was dealt with.
Tack
Jag vill rikta ett varmt tack till min handledare Teol Dr Camilla von Heijne. Att få ta del av din rika och djupa kunskap i både Gamla Testamentets och Nya Testamentets exegetik har varit en ynnest. Du har med tålamod och intresse lyssnat på mina, ibland vilda, idéer och med klokskap visat vägen mot ett mer balanserat innehåll. Jag har verkligen uppskattat våra engagerade samtal om olika tolkningar av ordens översättning och deras kulturella kontext, där det ibland har känts som om två forskar-Oskar har fått ett tillfälle att snöa in. Det har varit livgivande!
Innehållsförteckning
Sammanfattning 1
Abstract 1
1 Inledning 4
1.1 Motiv för uppsatsen 4
1.2 Uppsatsens frågeställning och disposition 5
1.3 Metod 6
2 Bakgrund 9
2.1 Tidshistorisk bakgrund 9
2.1.1 Staden Kolossai och församlingen i Kolossai 9
2.1.2 Judisk vishetslära 11
2.1.3 Paralleller till Johannesevangeliet, Efesierbrevet och Filipperbrevet 12
2.2 Forskningsbakgrund 14
2.2.1 Brevets författare 15
2.2.2 Hymnens tema 16
2.2.3 Kolosserbrevets struktur 17
2.2.4 Perikopen en hymn 19
2.2.5 Perikopen en tidigare hymn inlagd i Kolosserbrevet 20
2.2.6 Hymnen som tolkningsnyckel till 1 Mos 1:1 23
3 Analys 24
3.1 Grundtext och översättning av Kol 1:15-20 24
3.2 Översättning och betydelse av nyckelord och deras användning i Kol 1:15-20 27
3.2.1 εἰκων 27
3.2.2 Πρωτότοκος 30
3.2.3 πλήρωμα 32
3.2.4 ἐν αὐτῷ, δι’ αὐτοῦ, εἰς αὐτόν 35
4 Slutsatser 38
5 Eventuella reservationer och kvarstående eller nya frågor 40
1 Inledning
1.1 Motiv för uppsatsen
Musik och poesi berör oss ofta på ett annat sätt än logiska resonemang. Vi blir tilltalade på ett mer direkt sätt, och budskapet i konsten kan fastna i oss som ett svar på känsloupplevelsen. I den poetiska litteraturen i Gamla testamentet ges plats för att beskriva dess budskap på ett konstnärligt sätt. I Nya testamentet däremot, finns inga renodlat poetiska böcker. De poetiska inslagen är instuckna som kortare stycken i de mer berättande eller instruktiva prosatexterna (Anonym, 2019). Genom att använda de poetiska styckena i Nya testamentet kan författaren tänkas vilja förstärka sitt budskap. Textens mottagare ska bli extra berörda.
I de paulinska breven finns kortare kristologiska beskrivningar i flera inledningar, se t.ex. Rom 1:3-4, Fil 2:6. Den längsta av dessa kristologiska texter är Kol 1:15-20. Denna text har även karaktär av en lovsång, och brukar därför karaktäriseras som en hymn.
Min nyfikenhet vaknade i tanken på vilket kristologiskt budskap som författaren till
Kolosserbrevet ansåg som så viktig att hen (författaren till Kolosserbrevet är omdiskuterat, se avsnitt 2.2.1) ville markera det så starkt som i en sådan lång hymn. I Kolosserbrevet, liksom i övriga epistlar, möts det retoriska och teologiska. Texten, där ordet text kommer från latinets
textere vilket betyder väv, blir just en väv med många trådar som sammantaget vill förmedla
författarens tankar, känslor och vilja. Att betrakta en text på detta sätt var väl känt i den grekiska och romerska antiken. (Byrskog 2013, sid 28-29). Genom att förstå det kristologiska budskapet i hymnen kan vi även få en bild av kristologin i församlingen i Kolossai. I hymnen beskrivs framförallt Kristus varande eller väsen, det som kan benämnas Kristus ontologiska egenskaper. En del av detta ontologiska budskap kan vi försöka förstå genom att analysera den grekiska grundtextens ord och satser.
I denna uppsats diskuterar jag kristologin som den kan ha uppfattats av mottagarna och menad av författaren till Kolosserbrevet. Analysen innefattar alltså inte hur hymnen har uppfattats i olika kyrkoläror eller av dagens läsare.
Kristologiska tolkningar kan vara uppifrån och ned, eller med andra ord en ”hög” kristologi. Dessa diskuterar hur Gud kan bli människa. I denna kristologi är Kristus naturligen gudomlig, och det är hans mänsklighet som behöver förklaras. Kristologiska tolkningar kan även vara nedifrån och upp, eller en ”låg” kristologi. I dessa är Kristus naturligen mänsklig och det är hans gudomlighet som behöver förklaras (Sigurdsson, sid 177). Den höga kristologin var den naturliga utgångspunkten under antiken och medeltiden, medan den låga kristologin var utgångspunkt i den moderna kristologin. Sigurdson anser att det är diskuterbart om det ontologiska (vem Kristus är) kan skiljas från det funktionella (vad Kristus gör), dvs Kristushändelsens betydelse. Jag kan hålla med Sigurdson om detta men gör ändå denna avgränsning, framförallt eftersom texten i hymnen har stort ontologiskt fokus, men även för att avgränsa studien (Sigurdsson, sid 168).
1.2 Uppsatsens frågeställning och disposition
Frågeställningen som jag önskar besvara i denna uppsats ”Utifrån en historisk-kritisk ordanalys av Kol 1:15-20, vilka av Kristus ontologiska egenskaper behövde betonas för församlingen i Kolossai?”
Mitt material i denna uppsats är hymnen i den grekiska grundtexten, vilken presenteras i avsnitt 3.1. För tydlighetens skull presenteras hymnen även här på både svenska och koiné-grekiska. Nedan är den översättning som återfinns i Bibel 2000. I avsnitt 3.1 presenteras hymnen på svenska i min egen översättning i jämförelse med 1917 års översättning och New International Version. New International Version valde jag då den innehöll fler olikheter mot Bibel 2000 än t.ex. New Revised Standard Version.
15 Han är den osynlige Gudens avbild, den förstfödde i hela skapelsen,
16 ty i honom skapades allt i himlen och på jorden, synligt och osynligt, troner och herravälden, härskare och makter; allt är skapat genom honom och till honom. 17 Han finns före allting, och allting hålls samman i honom.
18 Och han är huvudet för kroppen, för kyrkan, han som är begynnelsen, förstfödd från de döda till att överallt vara den främste,
20 och att genom hans blod på korset stifta fred och försona allt med sig genom honom och till honom, allt på jorden och allt i himlen.
15 Ὅς ἐστιν εἰκὼν τοῦ Θεοῦ τοῦ ἀοράτου πρωτότοκος πάσης κτίσεως 16 ὅτι ἐν αὐτῷ ἐκτίσθη τὰ πάντα ἐν τοῖς οὐρανοῖς καὶ ἐπὶ τῆς γῆς, τὰ ὁρατὰ καὶ τὰ ἀόρατα εἴτε θρόνοι εἴτε κυριότητες εἴτε ἀρχαὶ εἴτε ἐξουσίαι× τὰ πάντα δι’ αὐτοῦ καὶ εἰς αὐτὸν ἔκτισται × 17 καὶ αὐτός ἐστιν πρὸ πάντων καὶ τὰ πάντα ἐν αὐτῷ συνέστηκεν, 18 καὶ αὐτός ἐστιν ἡ κεφαλὴ τοῦ σώματος τῆς ἐκκλησίας ὅς ἐστιν ἀρχή, πρωτότοκος ἐκ τῶν νεκρῶν, ἵνα γένηται ἐν πᾶσιν αὐτὸς πρωτεύων, 19 ὅτι ἐν αὐτῷ εὐδόκησεν πᾶν τὸ πλήρωμα κατοικῆσαι 20 καὶ δι’ αὐτοῦ ἀποκαταλλάξαι τὰ πάντα εἰς αὐτόν, εἰρηνοποιήσας διὰ τοῦ αἵματος τοῦ σταυροῦ αὐτοῦ, [δι’ αὐτοῦ] εἴτε τὰ ἐπὶ τῆς γῆς εἴτε τὰ ἐν τοῖς οὐρανοῖς.
Uppsatsen är disponerad enligt följande. Efter inledningen beskrivs i avsnitt 1.2 mer i detalj hur ordanalysen, som jag valt som metod, är upplagd. Därefter ges i avsnitt 2 i övergripande form bakgrundsmaterial. Detta avsnitt är uppdelat i två olika underavdelningar, nämligen tidshistorisk bakgrund och forskningsbakgrund. I den tidshistoriska bakgrunden ges kortfattade introduktioner till några historiska kontexter och bibliska paralleller. I
forskningsbakgrunden diskuteras en del av den forskning om hymnen, som jag har bedömt relevant för den ordanalys som följer i avsnitt 3. I avsnitt 4 diskuteras så slutsatser och uppsatsen avslutas med några utblickar i avsnitt 5.
1.3 Metod
I den här uppsatsen undersöker jag kristologin i Kol 1:15-20 utifrån ett ontologiskt perspektiv. Jag har valt att använda mig av en historisk-kritisk metod och mer specifikt göra en ordanalys.
Analysen i uppsatsen syftar till att tolka vad brevets författare kan ha velat förmedla och vad församlingen kan ha uppfattat. Min analys syftar alltså inte till att svara på frågan vilken tolkning som kan vara rådande för dagens läsare.
Själva orden i en text kan ses som textens olika trådar, med vars hjälp brevets författare kan väva sin väv. I en text som vill förmedla en ontologisk beskrivning, tänker jag att exakthet både i själva orden och hur orden används i sin litterära kontext är mycket viktigt för att kunna förmedla något så icke-konkret som ett varande. Kristus ontologiska gestalt är kanske av en sådan art att den inte låter sig helt och fullt beskrivas med ord. Författarens uppgift blir att genom olika infallsvinklar försöka ge olika perspektiv eller bilder av detta obeskrivbara. Det är därför troligt att författaren har tänkt extra noga på valet av ord och vilken bild de ger i den totala texten, varför en ordanalys kan vara ett relevant val av metod.
Texten i Kol 1:15-20 betraktas ofta som en hymn, se avsnitt 2.2.4 nedan. Även detta kan vara ett skäl till att författaren har arbetat extra noga med orden i texten. Här kan dock finnas ett motsatsförhållande i hur deskriptivt ordet är mot hur ordet passar in i hymnens form, vilket skulle kunna behövas tas i beaktande då orden i grundtexten studeras.
Genom att analysera några ord i den grekiska grundtexten och hur de används i sin kontext är min avsikt att kunna fånga något av det ontologiska perspektivet av den kristologi som brevets författarens ansåg vara till gagn för församlingen i Kolossai.
Här nedan diskuteras ingående olika översättningsalternativ av två substantiv (εἰκων,
τπλήρωμα), ett adjektiv (πρωτότοκος) och tre prepositioner framför ett pronomen (ἐν αὐτῷ, δι’ αὐτοῦ, εἰς αὐτόν) vilka jag bedömer som viktiga att ta med i analysen av kristologin i hymnen.
Motiven till att just dessa ord är utvalda baseras på att de har en ontologisk betydelse och de är någorlunda jämt utspridda över perikopen. Fler ord hade naturligtvis kunnat analyseras, men utifrån studier av olika kommentarlitteratur fann jag att dessa ord var sådana som ofta diskuterades i kristologiska frågeställningar. Genom att välja ut vissa ord som analyseras i detalj kan självklart någon viktig aspekt förbises i ordanalysen, t.ex. kunde κεφαλὴ ha kunnat varit av intresse. Dock bedömde jag att det var intressant att analysera ord av olika ordklasser, varför jag inte gick vidare av studiet av substantivet κεφαλὴ.
För att kunna tolka orden i en ordanalys behövs generellt sett en kunskap om den historiska kontexten både för författaren till texten, dess mottagare och den historiska kontexten för själva berättelsen. För den analys som görs i den här uppsatsen kan vi anta att dessa tre olika tider sammanfaller. För att analysera historien i texten är bibliska uppslagsverk och ordböcker värdefulla hjälpmedel. Hjälpsam litteratur om tidpunkten för historien i texten kan vara t.ex. kartor eller böcker. I den här studien har jag framförallt använt mig av kommentarslitteratur
över Kolosserbrevet t.ex. (Dunn, 1996), (MacDonald, 2000), (Hartman, 1985), (Lohse, 1971) och litteratur över Paulus teologi t.ex. (Dunn 2003), (Martin 1989), (Murphy – O’Connor 1998). För ordstudierna har jag även använt bibliska uppslagsverk (Bromiley, 1988) och teologiska ordböcker (Kittel & Friedrich, 1968). M E Gordleys avhandling om hymnen i Kol 1:15-20 har även varit en värdefull källa till bred respektive djup kunskap (Gordley, 2007).
Kontexten för både författare och mottagare av texten är influerad av både judendomen under andra templet och den romersk-grekiska antika idévärlden. I ordanalysen har jag valt att fokusera kontexten till den judiska visdomsläran, som visserligen är influerad av framförallt den grekiska filosofin, men som är typisk för judendomen under andra templets tid. Att valet föll just på den judiska visdomsläran var att jag fann det mer troligt att den har haft större påverkan på hymnens författare än den rent romersk-grekiska idévärlden. Argument som stöder detta val är att jag fann fler referenser till denna i kommentarslitteraturen för de ord jag valt att studera i detalj, än till den romersk-grekiska idévärlden. Sheppard menar vidare att Paulus verkar bejaka den judisk-hellenistiska traditionen (Sheppard 1988, sid 1081). Då Kolosserbrevet är skrivet i den paulinska traditionen, även om författarfrågan är debatterad se avsnitt 2.2.1, så stärker även Sheppards resonemang mitt val att fokusera på den judiska visdomsläran.
Materialet för analysen är den grekiska grundtexten i den form som den återfinns i nutida texter, t.ex. The Greek New Testament av Aland et al (Aland, 2012). Ordanalysen i denna uppsats är alltså en synkron analys. En central frågeställning i nutida forskning om perikopen är dock huruvida perikopen är en tidigare hymn som har lyfts in och modifierats för att passa kolosserbrevets budskap. Arbetet med att besvara sådana frågor görs utifrån diakrona
analyser. Dessa analyser håller jag definitivt som värdefulla, men jag har valt att endast ta med en kort översikt över denna forskning i avsnitt 3.2, för att begränsa fokus på denna C-uppsats.
Sammanfattningsvis så genomförs i denna uppsats en synkron historisk-kritisk ordanalys av vissa nyckelord. Svar på uppsatsens frågeställning undersöks genom att dessa nyckelord diskuteras både ur ett grammatiskt perspektiv och utifrån den historiska kontexten.
2 Bakgrund
I detta kapitel redovisas först några aspekter i den tidshistoriska bakgrunden till hymnen. Därefter diskuteras kortfattat forskning kring frågan om vem som är författare till
Kolosserbrevet, formanalys och en övergripande sammanfattning om den texthistoriska forskningen om hymnen.
2.1 Tidshistorisk bakgrund
I detta delavsnitt ges först en kort introduktion till hur staden Kolossai och dess kristna församling tog sig ut vid tiden för Kolosserbrevets tillkomst. Därefter följer en översikt över judisk vishetslära. Bägge dessa aspekter är av vikt för att kunna förstå den kulturella
kontexten för brevets mottagare. Avsnitt 2.1 avslutas med några litterära paralleller mellan hymnen i kolosserbrevet och några andra bibeltexter.
2.1.1 Staden Kolossai och församlingen i Kolossai
Staden Kolossai låg i det som idag är södra Turkiets inland, ungefär mittemellan nuvarande städerna Izmir och Antalya. Staden hade ett mycket strategiskt läge, då den låg längs med huvudvägen mellan den stora handelsstaden Efesos och Syrien. Det var alltså många människor i staden som var på genomresa, och man kan anta att det var människor med mycket blandade bakgrunder och resmål som passerade. Detta borde ha gjort staden till en mångkulturell ort där man lätt kunde ta del av nya influenser från andra delar av Romarriket.
I Lykosdalen, den dal som Kolossai låg i, fanns även grannstäderna Laodikeia, vilken omnämns i Kolosserbrevet, och Hierapolis. Vid tiden för brevets tillkomst hade Kolossai minskat i betydelse i jämförelse med några århundrande tidigare. Under romerskt styre var Ladoikeia det administrativa och finansiella centret i regionen.
Kolossai och områdena runtomkring ödelades i en jordbävning år 60/61 evt. Det är osäkert om Kolossai blev uppbyggt igen efter jordbävningen. Osäkerheten om Kolossais
återuppbyggnad beror på att Kolossai förvånande nog aldrig har blivit utgrävt, trots
Kolosserbrevets betydelse i Nya testamentet och det exegetiska intresset för brevet. (Hartman, sid 199), (Dunn 1996, sid 20-23).
Genom arkeologiska fynd har man uppskattat att det fanns ca 10 000 judiska män i området omkring Kolossai vid 62/61 fvt. Om man lägger till kvinnor och barn så var antagligen andelen judar i området inte försumbar (Hartman, sid 199).
Församlingen i Kolossai grundades av en av Paulus medarbetare, Epafras. Vi vet inte om Paulus någonsin passerade Lykosdalen, men utifrån Kolosserbrevet själv är det troligt att Paulus inte har besökt kyrkorna i Lykosdalen (Kol 2:1).
Det finns ingen kunskap om hur stor församlingen i Kolossai var vid tiden för brevets tillkomst. Dunn gör en uppskattning på fyra kyrkor/hus i Kolossai och Laodikeia där församlingsmedlemmar möttes. (Dunn 1996, sid 23). Med största sannolikhet bestod
församlingen av både kristustroende judar och ”hednakristna”, dvs människor som kommit till tro på Kristus, men som inte hade ett judiskt ursprung. Både judar och ”hednakristna” var självklart inga heterogena grupper utan bestod av människor med olika bakgrunder och uppfattningar om tron på Kristus, vilka som skulle få vara med i församlingen och vilka lagar och bud som skulle följas. Man kan även anta att kunskapen i Torah och judisk litteratur varierade mycket. Vilken kunskap författaren till brevet hade om vidden på denna variation och hur hen förhöll sig till den kan vi inte veta.
Anledningen till att församlingen får brevet är att församlingen är utsatt för ”tomma och bedrägliga vishetsläror” (Kol 2:8). Det finns ingen säker rekonstruktion utifrån
Kolosserbrevet om vilken filosofi som författaren avser. Hartman nämner tre olika förklaringsförsök, nämligen: ett slags judendom som avvek från den huvudfåran av
judendomen, exempelvis essenism, ett slags judendom som tagit intryck av iransk religion och astrologi, samt en filosofi med mycket liten del judiska traditioner och istället betoning på balansen mellan de fyra elementen som i den antika livsåskådningen. Hartman själv anser att den filosofi som åsyftas är utanför den judiska tron, en synkretism (dvs en blandning av religioner), där de himmelska krafternas sågs som bestämmande över människorna (Hartman, 1985, 117-125). Man kan tänka, att likt Korinth så skapade genomströmningen människor genom församlingen en miljö där odlande av egna idéer och inriktningar gärna blev
dominerande (Ekenberg, 2006, sid 10-11). I Galaterbrevet förmanar Paulus församlingarna i Galatien att hålla sig till Paulus evangelium. Den försonliga tonen i Kolosserbrevet, i
jämförelse med Galaterbrevet, anses vara ett argument för att församlingen endast behövde stärkas i sin tro i enlighet med Paulus förkunnelse, se (Lohse 1971, sid 2), (Dunn 1996, sid
86). Martin menar dock att tonen kan vara vänlig då Paulus skriver till en församling som han inte själv har grundat. Romarbrevet, som Paulus skrev till en församling som han inte heller hade varit i, har även det en mer försiktig ton (Martin 1989, sid 112). En annan anledning till den mer försonande tonen skulle även kunna vara ålder och erfarenhet, då Galaterbrevet skrevs av en yngre, kanske mer kolerisk, Paulus.
2.1.2 Judisk vishetslära
Nedan följer en mycket kort överblick av judisk vishetslära, i framförallt hellenistisk-hellenistisk tradition.
I de gammaltestamentliga texterna är visheten sammanlänkad med gudsfruktan. Gudsfruktan och den mänskliga erfarenheten är basen för den teologiska tanken i Gamla testamentets vishetslitteratur. Vishetens teologiska innehåll kan sammanfattas som
1) Människans erfarenheter behövs för att kunna uppnå vishet, men sanningen kan endast nås om dessa erfarenheter kombineras med gudsfruktan.
2) Verkligheten är moraliskt ordnad eftersom den har sitt ursprung i Gud. 3) Därför är Gud etikens bas.
(Andersson et al, 2004, sid 33-34). I Ords 8:22,25 beskrivs visheten som Guds förstfödde i skapelsen och i Ords 3:19 samt Ps 104:24 framställs att Gud skapade allt med vishet. Visheten beskrivs även som den preexistente som alltså fanns före allt (Syr 1:4).
I den judisk-hellenistiska judendomen identifieras ofta visheten med Torah, (Syr 24). En vanlig tolkning var att vishetslitteraturen fungerade som en kommentar till Torah, och vice versa. Alltså kunde Torah förstås genom att läsa vishetslitteraturen och visheten förstås
genom att studera Torah. Inom den judisk-hellenistiska traditionen ansågs visheten en gång ha tillhört världen, men då människorna tagit avstånd från visheten hade den blivit otillgänglig för människorna. Denna vishet kunde, enligt vissa tolkningar, endast bli nåbar genom Torah (Sheppard, 1988, s 1080 -1081).
Visheten är ett vanligt motiv i Paulus epistlar. I 1 Kor 1:10-4:21 diskuterar Paulus visheten på ett systematiskt sätt. Paulus tar dock avstånd från sofia-begreppet som rådde i den grekisk-romerska kulturen, där sofia snarare var en synonym till filosofi. Paulus verkar snarare bejaka
den judisk-hellenistiska traditionen, där den förut otillgängliga visheten nu har blivit tillgänglig genom Jesus Kristus, se 1 Kor 1:30 (Sheppard, 1988, s 1081).
Hymnen i Kol 1:15-20 sägs ofta vara inspirerad av hymnen i Ords 8. (Gordley, 2007, s 67). I Ords 8 finns två aspekter angående visheten och hennes roll i skapelsen, som är intressanta för tolkningen av kristologin i Kol 1:15-20. För det första existerar visheten före skapelsen. För det andra är visheten med då världen skapas. Däremot är det inte tydligt om Gud skapade visheten som ett enskilt väsen eller om visheten är en avbild av en egenskap hos Gud. Det är heller inte tydligt precis vilken roll visheten spelade vid skapelsen, (Gordley, 2007, s 69-71).
2.1.3 Paralleller till Johannesevangeliet, Efesierbrevet och Filipperbrevet
Hymnen i Kol 1:15-20 har paralleller till flera olika bibelställen. Här nedan redovisas en kortare sammanställning av parallellställen i Bibel 2000 från hymnen till Johannesevangeliet, Efesierbrevet och Filipperbrevet. Parallellerna mellan hymnen i Kolosserbrevet och
Johannesevangeliet är tagna ur Johannesprologen. I Efesierbrevet förkommer parallellställen i kap 1 och 2. Mellan Filipperbrevet och hymnen förekommer endast ett parallellställe, enligt Bibel 2000.
Tabell 1Parallellställen mellan Kol 1:15-20 och Johannesevangeliet, Efesierbrevet och Filipperbrevet, enligt Bibel 2000
Kol Joh Ef Fil
1:15Han är den
osynlige Gudens avbild, den förstfödde i hela skapelsen
2:6Han ägde Guds
gestalt men vakade inte över sin jämlikhet med Gud
1:16ty i honom
skapades allt i himlen och på jorden, synligt och osynligt, troner och herravälden, härskare och makter; allt är skapat genom honom och till honom
1:3Allt blev till genom
det, och utan det blev ingenting till av allt som finns till
1:10Han var i världen,
och världen hade blivit till genom honom, men världen kände honom inte.
1:21högt över alla
härskare och makter och krafter och herravälden, över alla namn som finns att nämna, såväl i denna tiden som i den
kommande.
1:17Han finns före
allting, och allting hålls samman i honom.
1:1I begynnelsen
fanns Ordet, och Ordet fanns hos Gud, och Ordet var Gud.
1:18Och han är
huvudet för kroppen, för kyrkan, han som är begynnelsen, förstfödd från de döda till att överallt vara den främste,
1:22 Allt lade han under
hans fötter, och honom som är huvud över allting gjorde han till huvud för kyrkan,
1:19ty Gud beslöt att
låta all fullhet bo i honom
1:14Och Ordet blev
människa och bodde bland oss, och vi såg hans härlighet, en härlighet som den ende sonen får av sin fader, och han var fylld av nåd och sanning.
1:20och att genom
hans blod på korset stifta fred och försona allt med sig genom honom och till honom, allt på jorden och allt i himlen.
2:14Ty han är vår fred,
han har med sitt liv på jorden gjort de två lägren till ett och rivit
skiljemuren,
fiendskapen. 2:15Han har
upphävt lagen med dess bud och stadgar för att i sin person skapa en enda människa av de två, en ny människa, och så stifta fred. 2:16I en enda
kropp försonade han de båda med Gud genom korset, då han i sin person dödade fiendskapen.
I Kol 1:15 betecknas Kristus med avbild, medan i Filipperbrevet är ordet gestalt (ἡ μορφή). I Fil 2:6 betonas inte Kristus som förstfödd, utan det beskrivs tydligt att Kristus är jämlik med Gud. Mellan Kol 1:16 finns två parallellställen till Johannesevangeliet. I Joh betonas dels Ordets betydelse för skapelsen och hur världen är blivit till genom det sanna ljuset. I Kol förtydligas vad som är skapat. En annan skillnad är att den skapande Kristus inte beskrivs som dold för världen. I Ef 1:21 återfinner vi en liknande beskrivning av hela världen i form av troner, herravälden, makter och krafter som i Kol 1:16. Kristus beskrivs som kosmisk i bägge dessa parallellställen. I Kol 1:17 beskrivs Kristus sammanhållande funktion och den
preexistente Kristus. Beskrivningen i Joh 1:1 av det preexistenta Ordet är en tydligare beskrivning av hur Ordet och Gud är ett. Kol 1:18 och Ef 1:22 liknar varandra genom att Kristus överhöghet beskrivs i form av huvudet över allt i bägge verserna. Framförallt ses likheten i beskrivningen av Kristus som huvudet för kyrkan. I Kol 1:19 och i Joh 1:4 finns parallellen i beskrivningen att det är Gud som bestämmer att låta sin fullhet (Kol 1:19) eller härlighet (Joh 1:4) bo i Kristus. I Kol 1:20 beskrivs hur Kristus död bringar fred och försoning till världen. Detsamma beskrivs i Ef 2:14-2:16 där texten dock är mer explicit och även
diskuterar hur lagen upphävs och en ny människa skapas.
Sammanfattningsvis kan alltså sägas att budskapet som finns i hymnen i Kolosserbrevet återfinns på andra ställen i Nya Testamentet, men dock inte på ett lika sammanhållet sätt som i Kol 1:15-20.
2.2 Forskningsbakgrund
Detta delavsnitt inleds med att referera något av de senare diskussioner som förts inom
forskningen angående om Paulus kan anses vara författare till kolosserbrevet. Därefter görs en kortare genomgång av hur brevet till församlingen i Kolossai är uppbyggt och dess innehåll. Sedan följer en översiktlig diskussion över huruvida perikopen kan anses som en hymn och om den är en prekristen hymn, en kristen hymn som fanns innan brevet skrevs eller om den är skriven av brevets författare. Här görs en analys av vad i perikopen som kan ha lagts till av författaren (förutsatt att perikopen utgörs av en hymn som existerade innan brevet skrevs, förstås) och vad detta har för betydelse för hur kristologin beskrivs i perikopen. Delavsnittet
avslutas med en kort redogörelse för argumenten för att 1 Mos 1:1 kan anses vara en tolkningsnyckel för hymnen.
2.2.1 Brevets författare
Det råder delade meningar inom den akademiska forskningen om vem som är författaren till Kolosserbrevet, se t.ex. (Gordley 2007, sid 4), (Murphy-O’Connor, 1996, s 237).
Alternativen finns i ett spektrum mellan att Paulus själv är författaren till att en lärjunge till Paulus skrev brevet efter Paulus död. Mellan dessa två poler finns uppfattningarna att den fängslade Paulus (Kol 4:3,10) dikterade brevet för en sekreterare eller att en lärjunge fick de generella idéerna till brevet av Paulus, men sedan författade själva brevet. I och med att Kolosserbrevet på flera punkter skiljer sig från de äkta Paulinska breven skulle Paulus stil alltså ha förändrats över tid (Dunn 1995, s 35-39), (Murphy-O’Connor, 1996, s 241).
Ett argument för att Paulus inte är brevets författare är de olikheter som finns mellan betydelsen av Kristi kropp i 1 Kor 12:12-31, Rom 12:4-8 och Kol 1:18. I 1 Kor och i Rom syftar kroppen på den lokala församlingen, medan i Kol är kroppen den universella kyrkan, (Hartmann, 1985, 200).
Dunn drar slutsatsen att Paulus inte är författaren till brevet, (Dunn, 1996, s 35-39). Dunn gör en utförlig jämförelse mellan främst Kolosserbrevet, Filemonbrevet och Efesierbrevet.
Kristologin i Kol 1:15-20 anser Dunn vara mer i linje med kristologin i Johannesevangeliet än den som är närmast jämförlig i de äkta Paulusbrevet såsom den beskrivs i Rom 10:6-13, 1 Kor 8:4-6 och Fil 2:6-11. Dunn medger dock att det som talar emot att brevet tillhör de post-Paulinska breven är hälsningarna i avslutningsfraserna i Kol 4:7-17. Frågan är varför dessa skulle ha tagits med om brevet skrevs långt efter att Paulus hade avlidit.
Lohse menar liksom Dunn att brevet inte är författat av Paulus. Lohse senarelägger dock brevet i tiden och anser att brevets författare var kunnig i den Paulinska skolan, men att Paulus själv inte levde längre då brevet skrevs. Brevet är skriven utifrån kunskap av de olika Paulinska breven, och därför finns flera likheter i struktur och budskap med t.ex.
Romarbrevet. Författaren till Kolosserbrevet har dock inte endast klippt och klistrat ur de Paulinska breven, utan har använt den paulinska teologin för att diskutera det problem som behöver diskuteras med församlingen i Kolossai. Lohse anser vidare att adressaterna till
Kolosserbrevet inte endast behöver vara församlingen i Kolossai, utan att författaren ville skriva ett brev till en typisk församling i mindre Asien (Lohse, 1971, s 180-182).
Murphy-O’Connor anser att brevet är ett autentiskt brev, dvs att Paulus är författaren. Murphy-O’Connor menar att genom att Paulus använde sig av medförfattare och sekreterare så fanns det ingen möjlighet att ha en speciell Paulinsk författarstil. Texten i Kolosserbrevet är ibland universell/allomfattande, men detta har inte den betydelse som läggs i det i många tolkningar. Det är istället det faktum att Paulus aldrig har varit i Kolossai, samt hans önskan om autonomi för den lokala kyrkan som är ursprunget till de universella/allomfattande formuleringarna, anser Murphy-O’Connor. Murphy-O’Connor anför olika exempel för att argumentera för att skillnaderna i kristologi och eskatologi mellan Kolosserbrevet och de äkta Paulinska breven inte är tillräckligt stor för att det inte skulle kunna vara en del av en naturlig utveckling hos Paulus. (Murphy-O’Connor, 1998, s 237-247).
För den ordanalys som genomförs i denna uppsats har författarfrågan inte av avgörande betydelse, eftersom analysen inte gör några referenser till Paulus som person utan istället till de paulinska breven i stort. Personligen anser jag dock att det troligaste är att Paulus levde då brevet författades, men satt förmodligen i fängelse. Timotheos är troligen den sekreterare som antingen tog upp en diktamen av Paulus eller som författade brevet efter Paulus instruktioner, i samklang med Murphy-O’Connors argumentation ovan.
I uppsatsen benämns författaren till kolosserbrevet som just författaren. I de fall där referenser sker till de brev till vilka Paulus odiskuterbart anses vara författaren, anges Paulus som
författare.
2.2.2 Hymnens tema
I Kolosserbrevet utvecklas kristologin från övriga paulinska brev. (Lohse, 1971, s 178). Vanligtvis brukar Paulus kristologi i Romarbrevet beskrivas som den mest reflekterande och sammanhängande presentationen Paulus teologi (Dunn, 1998, s 25). Paulus var i generell mening inte intresserad av Jesu liv före hans död och uppståndelse, det vill säga han
intresserade sig inte för Jesus som undervisare eller profet. Det som var viktigt för Paulus var den uppståndne Kristus och dennes betydelse för frälsningen, dvs Kristus ur ett soteriologiskt perspektiv (Fitzmyer, 1990, s 1386-1387). I Kolosserbrevet beskrivs Kristus även som kosmisk, dvs Kristus beskrivs även ur ett ontologiskt perspektiv. Detta syns bl.a. i vers
Brevet skickas till församlingen, enligt författaren själv, då är den är utsatt för ”tomma och bedrägliga vishetsläror” (Kol 2:8). Det ontologiska budskapet är framförallt framträdande i hymnen i Kol 1:15-20, (Murphy – O’Connor, 1998, s 240).
Hymnen i Kol 1:15-20 är den även en ovanligt lång hymn. Paulus lägger in hymner på andra ställen i epistlarna som i Rom 1:3-4; Gal 1:3-4; 1 Thes 1:9-10; 1 Kor 1:7-9,23-24,30; 2 Kor 1:19-20, men ingenstans är en lika lång hymn medtagen.
Hymnen är inte heller speciellt polemisk. Dunn anser att det verkar troligt att Paulus och Timotheos, ansåg att upphöjdheten av Kristus, både i termer av skapelse och frälsning, behövde stärkas i församlingen. Men eftersom hymnen inte är polemisk är det troligt att Kristus status och betydelse snarare var nedvärderad än attackerad. Dunn anser att hotet från någon annan trosinriktning alltså inte var så stort så att det behövdes en explicit
argumentering för att försvara tron. Det var tillräckligt med att stärka församlingsbornas egna förtroende och uthållighet, Kol 1:23. (Dunn, 1996, s 86-90).
2.2.3 Kolosserbrevets struktur
Kolosserbrevet följer i stort indelningen av ett Paulinskt brev (Dunn, 1996, s 41). Det finns många förslag till mer precisa indelningar av brevet, se t.ex. (Dunn, 1996, s 41), (Lohse 1971, sid 3-4), (Hartman, 1985, s 195-196).
Jag har nedan valt att presentera Hartmans förslag till indelning, då det på ett överskådligt sätt visar hur brevets disposition är uppbyggt för att presentera brevets budskap. Hartman delar in Kolosserbrevet enligt följande struktur (Hartman, 1985, s 195-196)
I. 1:1-2 Adress.
II. 1:3-4:6. ”Tal”, brevets huvuddel
1. 1:3-23. Mjukare förmaning, med kristologisk bas. 2. 1:24-2:23. Direkt förmaning med kristologisk bas. 3. 3:1-4:6. Etiska anvisningar på grundval av 2. III. 4:7-18 Brevslut.
1. 4:7-17. Personliga meddelanden och hälsningar. 2. 4:18. Underskrift.
Hartman betonar två faktorer som samverkande i Kolosserbrevets struktur: För det första det faktum att Kolosserbrevet är ett brev och för det andra att det är skrivet för att läsas som ett tal
t.ex. i gudstjänsten. Speciellt i början av brevet är brevkonventionerna och brevets funktion som tal sammanlänkade, enligt Hartman. (Hartman, 1985, s 195). Vi ser att hymnen, i Hartmans indelning, befinner sig i brevets huvuddel, i den del som innehåller mjukare förmaning med kristologisk bas. Den del av brevet som hymnen ingår i följs av en del med direkta, dvs mer tydliga och precisa, förmaningar. Här ges förmaningar om att
församlingsmedlemmarna inte ska lyssna på olika villoläror. I tredje delen av brevets huvuddel ges anvisningar om hur församlingsmedlemmarna ska leva med varandra.
Hartman gör följande finindelning av brevet under II.1 ovan II. 1:3-4:6. ”Tal”, brevets huvuddel
1. 1:3-23. Mjukare förmaning, med kristologisk bas.
A. 1:3-8. ”Sympativärvning”, bindning vid ledare: tillika ”brevtacksägelse”.
B. 1:9-12. Indirekt förmaning (”därför”) C. 1:13-20. Kristologisk bas (personskifte).
D. 1:21-23. Tillämpning av basen under anknytning till adressaternas förflutna, indirekt förmaning, ekon av A – C (personskifte, ”också”). Hymnen föregås av vad Hartman kallar ”sympativärvning” och en indirekt förmaning. Efter hymnen ges en indirekt förmaning genom att hymnens budskap tillämpas på församlingens medlemmar och deras tidigare leverne.
I hymnen finns en balans mellan den gamla och den nya skapelsen, (Dunn, 2003, s 266-293). Kristus är ”Gudens avbild” i den första skapelsen, och han är ”begynnelsen” i den nya skapelsen. Kristus är ”den förstfödde i hela skapelsen” och han är ”förstfödd från den döda” (1:15,18). Man kan notera att uppståndelsen ges lika mycket vikt som den preexistente vid skapelsen. Det preexistenta efter uppståndelsen är inte bara den gudomliga visheten utan innebar också en andra födelse. Genom att det är en balans mellan stroferna betonas att bägge skapelserna är lika viktiga. Den andra skapelsen är lika betydelsefull för Kristus betydelse och hans försoningsverk som den första för skapelsen. Skapelse och försoning är verk av en och samme Gud genom samme Kristus, men varje händelse behövde sin egen födelse och tillblivelse.
Paulus Adams-kristologi och vishets-kristologi överlappar varandra i hymnen. Den ena betonar Kristus som det mänskliga som Gud skapar och det andra Guds kreativa plan och
kraft. Bägge betonar ett syfte som förverkligas endast i och genom Kristus och genom hans död och uppståndelse.
2.2.4 Perikopen en hymn
Nedanstående mycket summariska sammanfattning av karaktäriseringen av en hymn enligt Hermann Gunkel och Sigmund Mowinckel baseras på Gordleys sammanfattning där
referenser till arbeten i nedanstående stycke finns (Gordley, 2007, s 42 – 67).
Gunkel definierar hymnen som en s.k. Gattung med olika undergrupper. Den undergrupp som kan verka relevant för hymnen i Kolosserbrevet är lovsångshymn. Enligt Gunkel är ett av hymnens karakteristiska egenskaper att gärna ge pris till tredje person eller en mix av andra och tredje person. Mowinckel ansåg att Sitz im Leben för hymnerna i psaltaren var det antika Israels kult. Denna ståndpunkt har dock blivit ifrågasatt på senare tid, t.ex. av Nitzan som identifierar hymner i Qumran-rullarna. Hymner finns även i litteraturen från andra templet. Mowinckel noterade att hymner ofta följer en av två huvudinriktningar: a) lovsång till Gud i formen av Guds förhärligande b) lovsång för Guds gärningar i en mer deskriptiv form. Hymnen i Kol 1:15-20 kan anses som en deskriptiv hymn med fokus på två handlingar: skapelse och förlåtelse. Gordley sammanfattar med att det verkar finnas likheter mellan hymnen i Kolosserbrevet och lovsångshymnerna trots att hymnen i Kol är skriven långt efter lovsångshymnerna i Psaltaren.
Dunn menar att det råder en enighet inom vetenskaplig forskning att perikopen är en hymn. Dunn noterar fem kännetecken på perikopens karaktär av hymn (Dunn, 1996, sid 83-84):
1. Texten inleds med en relativ sats med det inledande ὂς. Denna konstruktion förutsätter ett objekt som ska hyllas och som är det som framkallar det hymniska gensvaret. Samma konstruktion finns även i Fil 2:6, 1 Tim 3:16, Heb 1:3, 1 Pet 2:22. 2. Texten är en följd av fraser som passar ihop rytmiskt.
3. Texten har en tydlig struktur bestående av två strofer (Strof I 1:15-18a, Strof II 18b-20) med parallella nyckelmotiv:
Nyckelmotiv Strof I Strof II
den förstfödde/förstfödd 1:15 1:18b
(ty) i honom 1:16 1:19
Dessutom innehåller hymnen ett tematiskt upprepande av ”allt”, två gånger i vv 16 och 17, en gång var i vv 18 och 20.
4. Texten är välbalanserad och har en fristående betydelse, som inte är beroende av sin närmaste kontext. I sitt sammanhang i Kolosserbrevet är texten invävd mellan två satser, vilka fungerar som introduktion (1:12-14) och följdsats (1:21-23).
5. Texten innehåller flera ord (synlig, troner, hålla samman, begynnelse, vara den främste, stifta fred och försoning, blod på korset) som inte återfinns i andra paulinska brev, vilket i sig är ett argument för att texten är en hymn som fanns innan den sattes in i Kolosserbrevet.
Martin anser att Kol 1:15-20 är en hymn enligt följande, (Martin 1989, sid 115). Verserna närmast före perikopen, vv 12-14, är skrivna i personlig vi-form, medan vv 15-20 är i en opersonlig form, och hänvisar varken till författaren, läsaren eller den lokala församlingen. I vers 21 och 22 återgår texten till det personliga tilltalet. Därför ger verserna 1:15-20 intrycket av att vara instoppade i flödet av det apostoliska budskapet till församlingen i Kolossai. Dessutom är de sex verserna av bekännande karaktär med fokus på personen och verken av Frälsaren. Verserna är även liturgiska med verb och substantiv som ”den osynlige Gudens avbild”, ”förstfödd” (två gånger), ”all fullhet”. Dessutom är verserna konstnärliga, vilket t.ex. ses i noggrann positionering av nyckeltermer såsom ”förstfödd” och användning av kiasm i t.ex. 16c och 20 där ”Allt” och ”genom honom” återkommer. Martin argumenterar vidare att då hymnen innehåller ovanliga ord för Paulus och andra kristna skriftställare, spår av
allitteration, anti-teser, och rader arrangerade som rimmade verspar verkar det troligt att verserna består av en tidig sjungen hymn som var bekännande och lovprisande. Detta betyder, enligt Martin, att hymnen användes av kyrkan för att prisa den kunglige Kristus. Detta är, enligt Martin, ”pretty generally accepted”, med en referens till E. Schweizer.
Personligen anser jag att perikopen bör anses vara en hymn i enlighet med Gordleys sammanfattning och argument ovan.
2.2.5 Perikopen en tidigare hymn inlagd i Kolosserbrevet
Inom den exegetiska forskningen råder ingen konsensus ifall hymnen är skriven av författaren till brevet eller om det är en redan existerande hymn som satts in i brevet. Käsemann hävdar att denna hymn varit del i dopceremonier, vilket andra avfärdar (Dunn 1996, sid 86).
(MacDonald 2000, sid 68). Ett tredje alternativ är att en redan existerande hymn har redigerats av författaren för att passa brevets innehåll. Om hymnen redan fanns uppstår genast
följdfrågorna om hur mycket som är modifierat och om originalhymnen i sådana fall var en Kristus-hymn eller en hymn inom någon annan religion eller filosofisk inriktning.
Murphy – O’Connor presenterar ett förslag till originalform av hymnen och menar att i och med att denna originalform är så fulländad till sin struktur, så skulle inte dess författare förvanska den till den hymn som står i kolosserbrevet. Den enda möjligheten är att någon som är mer intresserad av innehåll än form har gjort de tillägg, som Murphy – O’Connor menar finns i Kol 1:15-20. Likheterna i språk mellan Fil 2:6-11, som anses vara ett äkta Paulusbrev, och Kol 1:15-20, samt sättet som hymnerna har modifierats är skäl, enligt Murphy-O’Connor, att anse att Paulus har redigerat en redan existerande hymn till dess form som den står i
kolosserbrevet. Murphy – O’Connor anser det mest sannolikt att Epafras tog med sig en hymn från Kolossai till Efesos, som Paulus sedan modifierade (Murphy-O’Connor 1998, sid 240-242).
Dunn tar upp följande alternativ för hur hymnen skulle kunna vara en redigerad form av en tidigare hymn. Ett alternativ är att verserna har utgått från en hymn bestående av en vers om Kristus, och sedan har utökats med ännu en vers. Frågan är dock, menar Dunn, om de första kristna skulle ha komponerat en hymn enbart för att ära Kristus roll i skapelsen. Ett annat alternativ är att 1:15-1:18a utgår från en förkristen hymn, som hyllar visheten eller ordet/logos. Paulus och Timotheos har sedan modifierat denna för att visa på Kristus ”övertagande” av vishetens roll och gjorde även ett tillägg för att betona Kristus roll i försoningen (Dunn 1996, sid 85).
Martin följer E. Schweizers förslag på en originalform av hymnen i Kol 1:15-20 och redovisar Schweizers argument för vilka ord i hymnen som är tillagda av Paulus, vilken Martin anser är författare till Kolosserbrevet. Orden anses tillagda eftersom dessa ord avbryter den rytmiska formen i originalhymnen samt modifierar originalhymnens budskap till att överensstämma med Paulus tankar. I vers 16 är ”synligt och osynligt, troner och herravälden, härskare och makter” tillagt. Detta för att rikta in hymnens budskap mot de falska läromästarna i Kolossai och för att förstärka att ”allt” ligger inom Kristi skapelse. Denna förstärkning går även igen i tillägget i vers 18 ”till att överallt vara den främste”.
Genom att genom att lägga till ”för kyrkan” i vers 18 förtydligar Paulus att Kristi kropp inte är en del av den fysiska världen, en hellenistisk tanke som Paulus motsätter sig, utan att den uppståndne Kristus fyller hela universum.
Tillägget i vers 20, ”och att genom hans blod på korset stifta fred” anser Martin vara en ”syntactical awkwardness” (syntaktisk pinsamhet, min översättning) och anser att detta faktum visar på att texten är tillagd. Tillägget betonar Paulus budskap om det centrala i Jesu död på korset (Martin 1989, sid 115-117).
Dunn redogör för uppfattningar om vilken text som kunnat läggas till en ursprunglig version av en hymn. Enlig Dunn är den mest överenskomna uppfattningen att ” synligt och osynligt, troner och herravälden, härskare och makter” alternativt endast ”troner och herravälden, härskare och makter” är tillagda eftersom de är betydelsefulla för brevets ämne. Utan dessa rader vore temat ”i honom, genom honom och till honom” mer sammanhållet. Det andra tillägget är ”kyrkan” i 1:18a eftersom tillägget gör en förkristen hymn till visheten till en kristen hymn. Slutligen är ”genom hans blod på korset” (1:20), ett tillägg som skulle förklara varför det stilmässigt underliga ”genom honom” finns tillagt i vissa manuskript. (Dunn 1996, sid 85).
Hartman anser att Kol 1:15-25 är en inlånad text i hymnisk stil, som eventuellt har bearbetats. Argumenten för detta påstående är att texten innehåller en del, med avseende på brevet i övrigt, onödigt innehåll samt de, enligt Hartman, knaggliga övergångar mellan hymnen och den omgivande texten. Dessa två aspekter utgör nämligen några av de kriterier som Hartman nämner för att utreda om en text är inlånad. (Hartman 1985, 41-42).
Min egen åsikt är att hymnen kan vara en hymn som redan existerade men även skriven av författaren till brevet. Om hymnen redan existerade så är den troligen modifierad, eftersom det verkar osannolikt att en redan existerande hymn skulle fylla författarens syften så väl. Vissa klumpigheter i stilen indikerar även de att vissa ord har lagts dit, där rytmen i hymnen har fått stryka på foten för tydligheten i hymnens budskap. Men det kan även tänkas att författaren till brevet har utformat perikopen som en hymn, med önskan att brevets budskap skulle förstärkas genom den poetiska texten. Tyvärr kan vi, med det material som finns bevarat, endast spekulera i denna fråga, och inte veta säkert.
2.2.6 Hymnen som tolkningsnyckel till 1 Mos 1:1
Argumenten för att 1 Mos 1:1 kan anses vara en tolkningsnyckel för hymnen har även
framförts. C. F. Burney har föreslagit att det hebreiska ordet som inleder 1 Mos 1:1, berêshîth (תישִׁ֖ארֵבְּ), är en tolkningsnyckel till hela hymnen. ’rêshîth’ betyder begynnelse, först,
huvudsaklig, förstfödd. ’Be’ betyder in, in i, genom. Burney argumenterar för att perikopen tillsammans med Ord 8:22-31 utgör en utförlig utläggning av 1 Mos 1:1. Han sammanfattar sin analys enligt följande, här återgivet som den presenteras av Gordley (Gordley 2007, sid 214-215), (min översättning):
Berêshît = ’i rêshît’ – ἐν αὐτῷ ἐκτίσθη τὰ πάντα etc / i honom skapades allt etc Berêshît = ’genom rêshît’ – πάντα δι’ αὐτοῦ … ἔκτισται / allt är skapat genom honom
Berêshît = ’till rêshît’ – εἰς αὐτὸν ἔκτισται / allt är skapat … till honom Rêshît = ‘begynnelse’ – αὐτός ἐστιν πρὸ πάντων / Han finns före allting Rêshît = ‘summa’ – τὰ πάντα ἐν αὐτῷ συνέστηκεν / allting hålls samman i honom
Rêshît = ‘huvud’ – καὶ αὐτός ἐστιν ἡ κεφαλὴ τοῦ σώματος, etc / och han är huvudet för kroppen, etc
Rêshît = ‘förstfödd’ – ὅς ἐστιν ἀρχή, πρωτότοκος ἐκ τῶν νεκρῶν / han som är begynnelsen, förstfödd från de döda till att överallt vara den främste,
Sammanfattning. Kristus uppfyller varje betydelse som kan bli funnen i
Rêshît – ἵνα γένηται ἐν πᾶσιν αὐτὸς πρωτεύων / till att överallt vara den främste.
Gordley anser att Burneys förslag är tänkvärt, men konstaterar att det inte har rönt något större stöd inom forskningen. Snarare, anser Gordley, kan hymnen i Kolosserbrevet ses som en del av den större litteratur i senare hellenistisk judendom som en tolkning av 1 Mos 1:1 och Ord 8 (Gordley 2007, sid 214-215). Lohse å sin sida anser att kopplingen till 1 Mos 1:1 via Ord 8:22 inte är trolig då han anser att hymnen i Kol 1:15-20 är en hellenistisk kristen hymn, och därför inte kan utgå från en judisk tolkning baserad på Berêshîth. (Lohse 1971, sid 46-47).
Genom att koppla samman Hymnen och 1 Mos 1:1 så kan Hymnen även kopplas till
Johannesprologen, som även den knyter an till skapelseberättelsen. (Kieffer 2005, 21). Vid en sådan tolkning blir alltså Kristus i hymnen detsamma som Ordet i Johannesprologen.
Ytterligare en tolkning kan göras om hymnen kopplas till 1 Mos 1:1. I judisk vishetslära kunde den gudomliga visheten identifieras med Torah och den preexistenta visheten kunde därför identifieras med den preexistenta Torah. Genom kopplingen mellan hymnen och 1 Mos 1:1 blir följaktligen Kristus identifierad med Torah.
Genom att koppla hymnen i Kolosserbrevet till skapelsen betonas även Kristus delaktighet i den nya skapelsen, dvs den där människan är återupprättad.
Att perikopen ska betraktas som en tolkningsnyckel till 1 Mos 1:1 anser jag vara en intressant idé och att koppla samman hymnen i Kol 1:15-20 med 1 Mos 1:1 ger intressanta tolkningar. Dock förhåller jag mig tveksam till om hymnen är skriven explicit för att vara en
tolkningsnyckel för 1 Mos 1:1, då jag inte tycker att kopplingen mellan hymnen och 1 Mos 1:1 är särskilt explicit. Se även (Hartman, 1985, 55-56).
3 Analys
3.1 Grundtext och översättning av Kol 1:15-20
Nedan följer den grekiska grundtexten av Kol 1:15-20 med min översättning. Texten presenteras vers för vers för att underlätta jämförelsen mellan den grekiska texten och den svenska översättningen. I den grekiska texten är de ord som analyseras i ordanalysen i avsnitt 3.2 markerade med fet stil. Bibel 2000, 1917 års översättning och New Internation Version (NIV)-översättningen är även medtagen som jämförelse.
Vers 15
Ὅς ἐστιν εἰκὼν τοῦ Θεοῦ τοῦ ἀοράτου πρωτότοκος πάσης κτίσεως
Min översättning: Han är den osynlige Gudens avbild, den förstfödde framför all skapelse, Bibel 2000: Han är den osynlige Gudens avbild, den förstfödde i hela skapelsen,
1917: i honom som är den osynlige Gudens avbild och förstfödd före allt skapat. NIV: The Son is the image of the invisible God, the firstborn over all creation.
Vers 16
ὅτι ἐν αὐτῷ ἐκτίσθη τὰ πάντα ἐν τοῖς οὐρανοῖς καὶ ἐπὶ τῆς γῆς, τὰ ὁρατὰ καὶ τὰ ἀόρατα εἴτε θρόνοι εἴτε κυριότητες εἴτε ἀρχαὶ εἴτε ἐξουσίαι× τὰ πάντα δι’ αὐτοῦ καὶ εἰς αὐτὸν ἔκτισται Min översättning: ty i honom skapades allt i himlarna och på jorden, det synliga och det
osynliga, må vara tronänglar eller herravälden, må vara evigheter eller andemakter; allt är skapat genom honom och till honom.
Bibel 2000: ty i honom skapades allt i himlen och på jorden, synligt och osynligt, troner och
herravälden, härskare och makter; allt är skapat genom honom och till honom.
1917: Ty i honom skapades allt i himmelen och på jorden, synligt såväl som osynligt, både
tronänglar och herrar och furstar och väldigheter i andevärlden. Alltsammans har blivit skapat genom honom och till honom.
NIV: For in him all things were created: things in heaven and on earth, visible and invisible,
whether thrones or powers or rulers or authorities; all things have been created through him and for him.
Vers 17
καὶ αὐτός ἐστιν πρὸ πάντων καὶ τὰ πάντα ἐν αὐτῷ συνέστηκεν,
Min översättning: Han finns före allt, och allt hålls samman i honom. Bibel 2000: Han finns före allting, och allting hålls samman i honom. 1917: Ja, han är till före allt annat, och alltsammans äger bestånd i honom. NIV: He is before all things, and in him all things hold together.
Vers 18
καὶ αὐτός ἐστιν ἡ κεφαλὴ τοῦ σώματος τῆς ἐκκλησίας ὅς ἐστιν ἀρχή, πρωτότοκος ἐκ τῶν νεκρῶν, ἵνα γένηται ἐν πᾶσιν αὐτὸς πρωτεύων,
Min översättning: Och han är huvudet för kroppen, för kyrkan, han är begynnelsen, först född
från de döda för att i alla avseenden vara den främste,
Bibel 2000: Och han är huvudet för kroppen, för kyrkan, han som är begynnelsen, förstfödd
1917: Och han är huvudet för kroppen, det är församlingen, han som är begynnelsen, den
förstfödde ifrån de döda. Så skulle han i allt vara den främste.
NIV: And he is the head of the body, the church; he is the beginning and the firstborn from
among the dead, so that in everything he might have the supremacy.
Vers 19
ὅτι ἐν αὐτῷ εὐδόκησεν πᾶν τὸ πλήρωμα κατοικῆσαι
Min översättning: ty i honom fann den gudomliga fullheten behag i att bo Bibel 2000: ty Gud beslöt att låta all fullhet bo i honom
1917: Ty det behagade Gud att låta all fullhet taga sin boning i honom NIV: For God was pleased to have all his fullness dwell in him, Vers 20
καὶ δι’ αὐτοῦ ἀποκαταλλάξαι τὰ πάντα εἰς αὐτόν, εἰρηνοποιήσας διὰ τοῦ αἵματος τοῦ σταυροῦ αὐτοῦ, [δι’ αὐτοῦ] εἴτε τὰ ἐπὶ τῆς γῆς εἴτε τὰ ἐν τοῖς οὐρανοῖς.
Min översättning: och genom och till honom försona allt med sig, genom hans blod på korset
beredandes fred på jorden och i himlarna.
Bibel 2000: och att genom hans blod på korset stifta fred och försona allt med sig genom
honom och till honom, allt på jorden och allt i himlen.
1917: och att genom honom försona allt med sig, sedan han genom blodet på hans kors hade
berett frid. Ja, genom honom skulle så ske med allt vad på jorden och i himmelen är.
NIV: and through him to reconcile to himself all things, whether things on earth or things in
heaven, by making peace through his blood, shed on the cross.
Skillnader mellan översättningen i Bibel 2000 och min översättning är i vers 15 att jag, med argument som jag redovisar nedan, anser att ”framför all skapelse” är en mer trolig tolkning än ”i hela skapelsen). 1917 års översättning använder ”före allt skapat” och NIV skriver ”over all creation”. Här ligger alltså NIV och min tolkning närmast varandra. I vers 16 skiljer sig Bibel 2000 och min översättning åt att jag har valt att behålla grekiskans plural i ”himlarna”. Varken 1917 eller NIV gör detta. Min översättning av vers 18 skiljer sig åt från Bibel 2000 framförallt för att jag har valt att jag ville betona skillnaden i betydelse mellan förstfödd i vers 18 och vers 15, se diskussionen i 3.2.2, och därför särskrev orden först och född. 1917 och
NIV liknar Bibel 2000-översättningen i dessa avseenden. Skillnaden mellan Bibel 2000 och min översättning i vers 19 består i att jag, i enlighet med resonemanget i 3.2.3, låter subjektet i meningen vara den gudomliga fullheten istället för Bibel 200 som väljer Gud som subjekt. 1917 års översättning och NIV använder också Gud som subjekt, men betonar att det är Guds fullhet som ”tar sin boning i honom”, vilket inte är fallet i Bibel 2000-översättningen.
Slutligen, i vers 20 är främst ordföljden den största skillnaden i alla fyra översättningar.
3.2 Översättning och betydelse av nyckelord och deras användning i Kol 1:15-20
Här nedan diskuteras ingående olika översättningsalternativ av ett substantiv, två adjektiv och tre prepositioner vilka jag bedömer som viktiga att ta med i analysen av kristologin i hymnen. Motiven till att just dessa ord är att jag har försökt att välja ord med ontologisk innebörd samt att hur orden är fördelning i hymnen vid valen av orden. Jag ville även ha ord från flera olika ordklasser. Fler ord hade naturligtvis kunnat analyseras, eftersom valet av ord självklart utgör en risk för att någon viktig aspekt förbises i ordanalysen. Utifrån studier av olika
kommentarlitteratur fann jag dock att dessa ord var sådana som ofta diskuterades i kristologiska frågeställningar.
Varje nyckelord analyseras även ur ett historiskt och kulturellt perspektiv. Orden sätts i sitt sammanhang i texten, så att även effekten grammatiska av konstruktioner i texten analyseras.
3.2.1 εἰκων
Generell betydelse av εἰκων
Ordet εἰκων översätts till svenska med avbild. Det grekiska ordet kan betyda något väldigt konkret, t.ex. en staty eller en bild på ett mynt men kan också betyda något virtuellt såsom en spegelbild. I Kolosserbrevet är det dock inte denna betydelse som avses, utan snarare en metaforisk betydelse. 1
Utifrån ett judiskt perspektiv vid tiden för Kolosserbrevet var det inte tillåtet att avbilda JHWH, (2 Mos 20:4). Denna del av lagen verkade ha efterföljts, eftersom några arkeologiska fynd med bilder av JHWH inte har återfunnits. Det kan tänkas att anledningarna till att förbudet uppehölls varierade över tid, men profeternas budskap om vikten av att följa lagen anses ha varit bidragande till att inga avbilder av JHWH tilläts. Förbudet att avbilda Gud
fanns även i den tidiga kristendomen. I den unga kristendomen var inte dyrkan av något visuellt det viktigaste utan fokus var på att lyssna till ordet. (v Rad, 1964, s 381-383), (Kittel, 1964, s 383-388).
I hellenismen var betydelsen av ordet εἰκων inte begränsat till det som kan uppfattas av de mänskliga sinnena. Den viktigaste betydelsen kan beskrivas som en form av ett utflöde eller en uppenbarelse av ett väsen, med en stark närvaro (μετοχή) i det objekt som det avbildar. Detta utflöde eller uppenbarelse var starkt delaktiga i verkligheten. Ja, εἰκων kunde till och med vara verkligheten. Ordet var alltså inte en försvagning eller en klen kopia, utan
fungerade som en belysning av den inre kärnan och essensen av objektet. (Kleinknecht, 1964, s 388-390).
εἰκων i hymnen
Nedan tolkas ordet εἰκὼν utifrån dess förekomst i satsen Ὅς ἐστιν εἰκὼν τοῦ Θεοῦ τοῦ
ἀοράτου i Kol 1:15.
Först noteras att satsen inleds med Ὅς, vilket även är subjektet i satsen. Dock är subjektet obestämt. I verserna precis före perikopen, verserna 1:13 och 1:14, omskrivs ”sin älskade son” och ”Sonen”, vilket gör att den troligaste tolkningen är att Ὅς syftar till Sonen.
I konstruktionen εἰκὼν τοῦ θεοῦ kan τοῦ θεοῦ tolkas som possessivt genitiv och betyder då ”avbilden som tillhör Gud”. Görs istället en tolkning i form av objektivt genitiv blir betydelsen snarare ”avbilden av Gud”. (MacDonald, 2000, 58). Dessa båda tolkningar ger olika kristologi eftersom med possessivt genitiv tillhör Kristus Gud, medan med objektivt genitiv är Kristus en avbild av Gud. I Bibel 2000 görs översättningen ”den osynlige Gudens avbild” vilket kan tolkas både possessivt och objektivt.
Ordet εἰκὼν återfinns även senare i Kolosserbrevet, Kol 3:10, vid en utläggning om dopet. Subjektet i vers 3:10 är dock inte Kristus utan den nya människan. Även i 2 Kor 4:4 benämns Kristus εἰκὼν τοῦ θεοῦ. Förutom i 2 Korinthierbrevet benämns Kristus som gestalt eller avbild i Filipperbrevet och Hebreerbrevet. I Fil 2:6 står att ”han [Kristus Jesus] ägde Guds gestalt (μορφη θεοῦ)”. I Heb 1:3 lyder Bibel 2000-översättningen ”en avbild av hans väsen”. Dock är det grekiska ordet i Heb 1:3 χαρακτὴρ. Inte i någon av dessa verser används alltså ordet
εἰκὼν. I Rom 8:29 använder Paulus ordet εἰκὼν, men här syftas istället på Kristus avbild, τῆς εἰκόνος τοῦ υἱοῦ αὐτοῦ.
En tolkning är att då Kristus benämns εἰκων τοῦ θεοῦ innefattar detta en betoning på att εἰκων och det som avbildas är likvärdiga (Kittel, 1964, 395). I denna tolkning ligger alltså emfasen i benämningen εἰκων τοῦ θεοῦ vid att det inte finns någon rangordning i betydelse mellan Kristus och den osynlige Guden, utan Kristus är jämbördig med Gud.
Det finns även tolkningar av εἰκὼν τοῦ θεοῦ, där man anser att brevets författare gör en koppling till 1 Mos 1:27. Det kan här nämnas att i LXX används εἰκων i 1 Mos 1:26, 27 för ordet avbild. I Kol 1:15 är alltså, i denna tolkning, Kristus Guds avbild precis som den första människan är Guds avbild. Kristus är alltså likställd med Adam före syndafallet. (Murphy-O’Connor, 1990, s 820). I 1 Kor 15:45ff beskrivs Kristus som den siste Adam och den som ger seger. I bägge dessa bibeltexter finns likhet med Augustinus benämning av Kristus som den andre Adam, (Clarke, 1994, s 95).
En annan tolkning av användningen av εἰκὼν är att ordet avbild syftar på den hellenistiska betydelsen av ordet. Inom den hellenistiska tankevärlden var Gud osynlig, men lät sig uppenbaras i sin avbild. Hela kosmos var skapat av Gud till hans avbild. Enligt denna tankevärld så fanns sålunda två avbilder av Gud nämligen kosmos och människan. Denna betydelse av ordet εἰκὼν togs över av den hellenistiska judendomen, där visdomen är avbilden av Guds godhet (Vish 7:26) (Lohse, 1971, s 46-47). Visheten ska inte förstås ha en
förmedlande roll mellan Gud och världen. Inte heller är hypostas2 en korrekt beteckning av Visheten, eftersom hypostas infördes som tanke under senare århundraden. Visheten ska snarare tolkas som Guds egen växelverkan med sin skapelse eller som en personifiering av Guds vishet. I Kol 1:15 används samma språk som brukar användas om Vishetens för
beskrivningen av Kristus, se t.ex. Ord 8:22. Genom att Kristus beskrivs med liknande ordalag som Visheten, blir därför kristologin en del av den judiska monoteismen. Parallellen med Visheten kan tolkas att fortsätta senare i vers 15 i och med användandet ordet πρωτότοκος, se avsnitt 3.2.2 nedan. (Dunn, 1996, s 87-90).
Sammanfattningsvis implicerar alltså de olika tolkningarna av εἰκὼν τοῦ θεοῦ olika
Kristologi. En grammatisk tolkning ger olika kristologi där Kristus i ena tolkningen är tydligt en del av Gud, medan den andra implicerar att Kristus är Guds avbild, men där monoteismen
inte är lika uttalad. I tolkningen som pekar på kopplingar till skapelseberättelsen ses Kristus som en andra Adam. Här betonas Kristus som den genom vilken människan får möjligheten att bli återfödd. Genom att dra paralleller mellan Kristus och den Gudomliga Visheten följer en Kristologi som främst framhäver Kristus som en personifiering av Gud. Men eftersom även Visheten beskrivs i Gamla Testamentet som något som funnits från begynnelsen belyses även Kristus roll i skapelsen. Kristus är Gud personifierad och Kristus är skapare.
Min uppfattning är att possessivt genitiv är den mest sannolika tolkningen, eftersom Kristus på detta sätt blir en del av Gud samt att Kristus är jämbördig med Gud.
3.2.2 Πρωτότοκος
Generell betydelse av πρωτότοκος
Översatt till svenska betyder πρωτότοκος förstfödd, och är en sammansättning av πρῶτος, vilket betyder först och τίκτω, vilket betyder att föda.
Förutom i Gamla och Nya Testamentet förekommer knappast ordet πρωτότοκος i den antika litteraturen. I LXX används dock πρωτότοκος hela 130 ggr, oftast i genealogier och legala förordningar. En annan vanlig användning av πρωτότοκος i LXX är i texter som beskriver att Israels folks ska ge det förstfödda åt Gud. Här syftar förstfödd på den förstfödde sonen eller den förstfödda i en djurkull. Anledningen är att de förstfödda tillhör Gud (2 Mos 13:1) och den förstfödde sonen hade företräde och var den naturliga arvtagaren i familjen. Ordet πρωτότοκος används i LXX även i betydelsen att Israels folk, eller Israels kung, är speciellt älskad av Gud, se t.ex. 2 Mos 4:22 (Friedrich, 1968, s 872).
Inom rabbinsk judendom utgick man från 2 Mos 4:22 och använde πρωτότοκος speciellt för Israel och Jakob, men även som beteckning för Torah och ibland Adam. Ordet kunde också uttrycka kärleken till och synen på människan från Gud, men även speciella goda egenskaper hos en särskild person. (Friedrich, 1968, s 875).
I NT förekommer πρωτότοκος så gott som alltid i singular och refererar alltid till Jesus Kristus. Ordet förekommer endast två gånger i plural i NT (Heb 11:28 och 12:23). I Luk 2:7 används πρωτότοκος i relation till en faktisk födelse och kan ha använts för att betona att Jesus var det första barn som Maria födde. (Friedrich, 1968, s 876), (MacDonald, 2000, s 58-59).
πρωτότοκος i hymnen
Nedan diskuteras ordet πρωτότοκος såsom det förekommer i satsen i Kol 1:15
πρωτότοκος πάσης κτίσεως.
Liksom i början på vers 15, se ovan angående εἰκων, så är syftar πρωτότοκος på sonen. Man skulle kunna tänka sig objektiv genitiv, vilket skulle resultera i översättningen ”hela
skapelsens förstfödde”. Denna översättning är dock mindre trolig, eftersom det då skulle vara skapelsen som födde Kristus och inte Gud. En annan tolkning skulle kunna vara explanativ genitiv, vilket skulle ge översättningen ”den förstfödde, dvs hela skapelsen”. En annan tolkning av objektiv genitiv blir ”förstfödd framför allt skapat” (Lohse, 1971, s 48-49),
(MacDonald, 2000, s 59). I Bibel 2000 översätts satsen som ”den förstfödde i hela skapelsen”, där genitivet är partitivt. I detta fall är alltså den förstfödde en del av skapelsen.
Valet av genitiv kan grunda sig i valet av betydelsen av εἰκων. Som beskrevs ovan kan εἰκων syfta på den hellenistiska betydelsen av εἰκων. Urkristendomen tillämpade begreppet
”avbild” på Kristus för att hylla honom som den som Gud uppenbarar sig i. Han är överlägsen kosmos. I detta perspektiv blir objektivt genitiv i formen ”förstfödd framför all skapelse” den logiska tolkningen. I detta fall så ska alltså förstfödd ses som rang, inte som framför i rumslig mening. (Lohse, 1971, s 48).
En annan kristologi är att Kristus är förmedlare eller instrument vid skapelsen. Om
πρωτότοκος πάσης κτίσεως tolkas som förmedlingen av skapelsen genom Kristus, kan ju
Kristus inte samtidigt vara den som blir skapad först. En sådan betoning på -τοκος
förekommer dock enbart i Luk 2:7 i Nya Testamentet, en betoning som enligt vissa forskare hävdar hade försvunnit vid tiden för NT, om det inte var explicit tal om en födelse som i Luk (MacDonald, 2000, s 59). Alltså bör betydelsen av förstfödd snarare vara i form av betydelse, eller rang, än fysisk födelse. I Kolosserbrevet är generellt ”skapande” betydelsefullt, se Kol 1:16, 1:23, 3:10. Det är därför troligt att rangen är i relation till den överlägsna ställningen som Kristus har i den skapade ordningen, dvs πρωτότοκος har en hierarkisk betydelse i form av Kristus unika överhöghet över allt levande såsom förmedlaren av deras skapelse.
