Idrotten och samhället

This is an electronic version of a text published in

Perspektiv på sport management

Citation for the published paper:

Tomas Peterson

Idrotten och samhället

URL: http://hdl.handle.net/2043/10856

Published with permission from:

i idrotlsvetenskap med samhäUsvetenskaptig inriktning vid Lärarutbildningen. varit verksam vid Lunds universitet i många år. log han år 2000 steget över till upp idrotlsrelaterade utbildningar och forskningsverksamhet l millen av aD-talet fotboUs utveck6ng under efterkrigstiden. Efter hand utvecklades detta till ett mellan idrott och samhälle. På senare tid har han skrivit både om

selektions-OCH SAMHÄLLET

I detta kapitel ska jag behandla hur dagens behov av utbildningar i sport management har vuxit fram under efterkrigstiden. Syftet är att visa att en förståelse av relationen mellan idrott och samhälle är nödvändig för all utbildning i sport management. Man kan tänka sig ett samhälle utan idrott, men inte idrott utan ett samhälle. Idrotten har, så långt vi kan följa den bakåt i tiden, skapats ur sociala relationer, vilka i sin tur förutsätter någon form av samhällelig organisation. Kanske uppstod de första idrottslika formerna som alternativ till krigshandlingar. Kanske uttryckte de bara vår mänskliga strävan efter att tävla och mäta oss man och man emellan (först långt senare kom kvinnornas deltagande). Men så långt tillbaka vi kan följa idrottsliga former utövas de i ett socialt sammanhang. Först kommer det mänskliga samhället, sedan människornas idrottande.

Såväl idrottens uppbyggnad som dess utformning, dess aktörer såväl som dess resultat kan och bör relateras till det samhälle den tillhör. Många av dagens rekordnoteringar vore otänkbara utan samhällets teknologiska utveckling - tänk bara på stoppuret, glasfi-berstaven, Formel l-motorerna, kikarsiktena och plastskidorna. Vidare har den sociala organisationens utveckling möjliggjort lagidrotternas effektivitetsutveckling. Att indivi-den kan springa, hoppa och simma snabbare för varje år beror på bättre träningsförut-sättningar, träningsmetoder och bättre kunskaper om kosthållning - men också på den medicinska utveckling som gör det möjligt att påverka kroppen i prestationshöjande riktning på legala och illegala sätt. Elitidrottens inväxande i underhållningsindustrin via mediebevakningens snabba utveckling skapar också nya förutsättningar för idrottens ut-formning och innehåll.

Idrottens utveckling har också blivit en del av det som kallas globalisering. Under det

senaste århundradet kan man skönja två sinsemellan motverkande processer i denna

ut-veckling, en integ;rativ och en desinteg;rativ. Om man ser på hur den moderna

tävlings-idrotten historiskt spred sig över världen, är det rimligt att säga att många av idrotts-grenarnas både form och innehåll spreds från England. Hur detta gick till ska vi inte gå

TOMAS PETERSON

in på här, men grenarna spreds på olika sätt, och mottogs och anpassades till regionala, nationella och lokala olikheter. Tydligast ser vi detta på de stora lagidrotternas sprid-ning över världen. Under efterkrigstiden ser vi emellertid också en process som går i den motsatta riktningen: att ju närmare nutid vi kommer, desto mer lika blir exempelvis de spelstilar som används av fotbollsspelande länder. Olikheterna blir variationer på ett mindre antal teman, till skillnad från före andra världskriget, då det fanns ett stort antal nationellt grundade spelstilar.

Denna integrativa process har två sidor: globalisering och professionalisering. Med glo-balisering menas å ena sidan de senaste årtiondenas oerhört snabba utveckling av kom-munikationsteknologi, som får ekonomiska och politiska beslut att gälla på andra si-dan jordklotet inom några sekunder och som möjliggör en lika snabb mediebevakning. Kunskap inte bara om match- och tävlingsresultat, utan även om spelmönster, aktivas dagsform och klubbars ekonomi, administration och taktiskt/strategiska tänkande kan fås

24 timmar om dygnet med bara några få sekunders fördröjning. Å andra sidan innebär

globalisering även kapitalisering och marknadisering. Det är vinstmaximering snarare än teknikens inneboende utvecklingskraft som är drivkraften bakom globaliseringen. Om teknologin är globaliseringens medel, så är profitjakten dess mål. Förmodligen tillhör idrotten de samhällsföreteelser som påverkas starkast av globaliseringen - i en integrativ riktning. Samtidigt: om globaliseringen genom teknologiutveckling och vinstmaxime-ring är den integrativa processens förutsättningar, är professionalisevinstmaxime-ringen dess konkreta innehåll.

Av idrottens historia följer alltså att idrotten är en social företeelse, ett mätande män-niskor emellan utifrån regler som har det sociala som sin förutsättning - även om det historiskt har handlat om ett tävlande som emellanåt haft dödlig utgång som syfte eller som oavsiktlig konsekvens.

Bakom idrottens regler har alltid funnits andra sociala regler för mänsklig samlevnad. Det är också så idrotten har blivit förstådd och behandlad ur ett sociologiskt perspektiv.

o

tillämpat sin civilisationsteori på idrottens utveckling och gett ett viktigt perspektiv på hur idrottens regler och förutsättningar har förändrats som en följd av mänsklighetens sociala utveckling (Elias

& Dunning 1986 a,b).

O Allen Guttman har i Max Webers anda spårat tävlingsidrottens ut-formning i den allmänna organisatoriska och teknologiska rationa-liseringen av det mänskliga samhället som det moderna kapitalis-tiska systemet möjliggjort (Guttman 1978).

BAS • IDROTIEN OCH SAMHÄLLET

o

karakteriserat av ett utbud av idrottsutövning och sportkonsumtion som möter en viss form av social efterfrågan (Bourdieu 1997). O Forskning kring idrottens moraliska och normativa utveckling på

elitnivå har inspirerats av Emile Durkheims analyser av social sam-manhållning, moraliska band och moralens utveckling (Carlsson 2000).

O Idrotten har även studerats utifrån feministisk teori (Hargreaves 1994).

O Socialpsykologisk teori har använts för insiktsfulla studier av idrot-tens mikrokosmos (Brännberg 1998).

Det gemensamma för alla dessa analyser av idrotten är att de relaterar verksamheten till samhället. Allmänt sett bör också den svenska idrottsrörelsens utformning och inriktning under det senaste århundradet ses som en följd av det svenska samhällets utveckling under samma tid. Men för att kunna förstå idrotten i alla dess aspekter måste vi också kunna anlägga ett inifrånperspektiv. Idrotten lever också sitt eget liv, mitt i samhället. Den har sina egna regler, normer och värderingar. Det vägs, mäts och klockas, det tävlas och rangordnas. Man kan kanske inte säga att idrottsverksamhet är poänglös utan tävlan. Men man kan nog säga att det främst är tävlingsverksamheten som drar aktiva - och inte minst de stora barn- och ungdomsgrupperna - såväl som åskådarmassorna - till idrot-ten. Tävling handlar om att bli bäst, och det finns få idrottsgrenar där den blir bäst som kämpar mest väl.

Men till idrottslivet hör också samvaro, resor och täta relationer mellan vuxna, mellan barn och mellan barn och vuxna. Kring träning och tävling skapas ett helt miniatyrsam-hälle, med sina egna förutsättningar. Man kan vara sämst i skolan, men samtidigt kung på fotbollsplanen. Man kan vara lågutbildad, arbetslös och isolerad i samhället, men samti-digt en hyllad föreningsledare och trotjänare inom idrotten.

Idrotten som folkrörelse

För att förstå vilka behov inom dagens idrott som en utbildning i sport management svarar mot, måste vi alltså även förstå det samhälle idrotten är en del av, och hur för-ändringar i samhället i modern tid har påverkat idrottens utveckling. En viktig aspekt av den svenska välfärdsstatens konstruktion är att den inte bara omfattar medborgarnas liv vad gäller arbete, bostäder, hälsa och utbildning. Även den privata, fria tiden (det civila samhällets sfär) har välfärdsstaten i betydande omfattning lagt tillrätta för oss under

TOMAS PETERSON

terkrigstiden. Här har folkrörelserna spelat en viktig roll (Peterson 1996). Folkrörelserna skapades kring sekelskiftet som underklassens försvarsorganisationer - som "svar på de effekter som inpassningen av det svenska samhället i marknadsekonomin får för dess underordnade klasser och skikt" (Olofsson 1979). Efter demokratins genombrott och folkhemsalliansens erövrande av statsmakten på 30-talet blev de istället samarbetspart-ners och gradvis inordnade i "det starka samhället".

De fackliga organisationerna, kooperationen, nykterhetsrörelsen, bildningsrörelsen, bo-endeorganisationerna, folkets hus- och folkets parkrörelsen, alla har de strävat efter att både organisera och aktivera en folklig bas och att delta i uppbyggnaden av ett folkligt civilt samhälle. Ett särdrag i det svenska samhället är att det är folkrörelserna som kom-mit att bära upp det civila samhället. Frågan är om inte idrottsrörelsen efterhand har blivit den mest folkliga av dessa, i betydelse klassmässigt bredast och mest aktiverande. Idrotten utgör på flera sätt en viktig del av det svenska samhället. Den engagerar med

sina nära tre miljoner medlemmar betydande delar av befolkningen - som utövare och!

eller åskådare. Vid sidan av familjen och skolan utgör idrotten idag den viktigaste or-ganiserade socialisationsmiljön för barn och ungdom (Nilsson 1998). Många föräldrar överlämnar sina barn från fritidsledarna till idrottsledarna som vore det frågan om en förlängning av skoldagen.

Idrottens integrering i välfärdssamhället gick efter etableringsfasen kring sekelskiftet och en stark tillväxtperiod under mellankrigstiden (Lindroth 1988) via en rad statliga och kommunala reformer från 50-talet och framåt (Norberg 2004). Stödet till idrotten har från statsmakterna setts som en av de bästa generella insatser man kunnat göra för att ge ungdomen demokratisk fostran och en meningsfull fritid. Idrottsrörelsen (inklusive korpidrotten) har, tillsammans med skolgymnastiken, ansetts gynna ungdomlig fostran enligt formeln "en sund själ i en sund kropp", men också mera allmänt en folklig samvaro på klassförsoningens grund och stärkandet aven nationell identitet.

Det materiella stödet till idrotten och andra folkrörelser har samtidigt varit ett sam-hällsekonomiskt billigt sätt att komplettera andra former av tillsyn och omvårdnad - ett slags ungdomsgårdsverksamhet i oavlönad regi. När det gäller det samhälleliga stöd till ungdomsverksamhet som utvecklats under efterkrigstiden, via de stora barn- och ung-domsutredningarna 1939, 1953 och 1962, har idrotten både varit en viktig pådrivare och en av de stora vinnarna. Studiecirkelstödet, fritidsgruppsstödet, konsulentIinstruktörsbi-draget, det kommunala aktivitetsbikonsulentIinstruktörsbi-draget, bidrag till central verksamhet och ungdomsle-darutbildning: alla dessa reformer har bidragit till att forma dagens idrottsrörelse. Detta materiella stöd har, tillsammans med införandet av utbildningar på högskolenivå som exempelvis fritidspedagogutbildningar, och på senare tid programutbildningar i

'~

BAS • IDROTTEN OCH SAMHÄLLET

idrottsvetenskap och sport management, skapat en infrastruktur som i många fall funge-rar som en förlängning av skol-, fritids- och ungdomsgårdsverksamheten. Välutbildade hel- eller deltidsanställda instruktörer och konsulenter har i föreningsregi tagit hand om barn och ungdomar.

Grunden för idrottsrörelsens omfattning och aktivitet som ungdomsfostrare är dock det frivilliga oavlönade arbetet. Det föräldraengagemang som samhället så ofta ropar efter finns inte på gator och torg, men väl inom idrottsrörelsen, där hundratusentals föräldrar på bara några årtionden har varit med och skapat en helt ny social kategori - den oavlö-nade fritidsledaren. Exempelvis hade 1947 endast två av tio svenska fotbollsföreningar någon ungdomsverksamhet under 17-18 års ålder (Hallden m flI988). Idag har de flesta föreningar organiserad träning från 5-6 års ålder. 1968 var 17 % av flickorna och 50 %

av pojkarna i stockholmsområdet aktiva medlemmar i idrottsföreningar. 1984 var mot-svarande andelar 46 respektive 67 %. Mer än hälften av alla barn i skolåldern är idag medlemmar i idrottsföreningar, och i vissa åldrar rör det sig om cirka två tredjedelar (Engström 1989, 2003).

Behovet av ungdomsledare har ökat radikalt och gett upphov till ett antal yrken, vilka tenderar att professionaliseras via de nya utbildningarna på högskolenivå. Den omgiv-ning som ungdomsledaren arbetar i har också professionaliserats. Dock består den stora majoriteten ungdomsledare idag av föräldrar med begränsad föreningskunskap och dess-utom ibland utan idrottskunskap. Dessa trängs mellan två sköldar - engagemanget dels som förälder, dels som idrottsledare. De uppgifter de tilldelas av föreningen har många svårt att leva upp till, samtidigt som de är oumbärliga för verksamheten. Det är i denna motsättningsfyllda position som ungdomsledaren idag befinner sig (Lundkvist 1996, Redelius 2002, Peterson 2003).

Idrotten som välfärdsprojekt

En omdebatterad konsekvens av detta är att spontanidrotten nästan har försvunnit (Eng-ström 1989). Visserligen växer det hela tiden fram nya typer av spontanidrottsliknande verksamhet (exempelvis rullskridskor, skateboard, snowboard, innebandy) utanför den organiserade idrotten. I många fall integreras de dock så småningom i denna, vilket några av de ovan nämnda redan gjort.

Att spontanidrotten försvinner är kanske i grunden inte konstigare än att gårdagens fria lekar ersatts av dagens professionellt övervakade dagis- och fritidsgårdsverksamhet. Inom dess ramar tror jag för övrigt att en modern form av spontanidrott fortfarande lever och har hälsan. Om inte till formen så till innehållet. Gårdagens bakgårdar, gator och ängar

TOMAS PETERSON

har ersatts av dagens fritidslokaler och skolgårdar. Barns uppfostran, undervisning och tillvaro i stort knyts allt fastare till välfärdsstatens olika institutioner och yrkesgrupper (Nilsson 1998).

Men en viktig skillnad mellan skolan och idrotten är just att den senare bygger på frivil-lighet. Att denna frivillighet ändå medför att en stor del av barn- och ungdomskullarna aktiveras inom idrotten har varit av avgörande betydelse från samhällets utgångspunkt. Därmed har idrotten också varit av central betydelse för samhällets ungdomspolitik. Det som från början var grunden för det samhälleliga stödet till idrotten var dess fostran-de och samhällsdananfostran-de karaktär. När idrotten blev en massrörelse på 30-talet var fostran-dess nuvarande plats i den välfärdsstatliga ungdomspolitiken långt ifrån självklar (Franzen 1994). Det fanns fortfarande ett politiskt motstånd mot idrotten från delar av arbetar-rörelsen. Det krävdes en nyorientering och ett betydande mått av hegemoniskt tänkande för att inkorporera idrotten i folkhemmet. Men från 40-talet började man betona idrot-tens förmåga att skapa fritidssysselsättning och att "avhålla från osunt leverne". Den första stora ungdomsutredningen (1939 års ungdomsvårdskommitte) tillkallades " ... på grund av stegrad brottslighet bland ungdomen och missförhållanden förbundna med det offentliga nöjeslivet". 1953 års utredning tillsattes som en följd av motbokens avskaffan-de. Det fostrande målet har sedermera förändrats från "avhållsamhet från osunt leverne" till att avse demokratisk fostran (idrottsrörelsen är ju också den största ungdomsorgani-sationen i samhället).

Parollen "idrott åt alla", formulerad i den statliga idrottsutredningen från 1969, sam-manfattade det gemensamma projekt som folkrörelsen idrott och den välfärdsstatliga re-gimen erbjöd medborgarna. Principerna för det nuvarande stödet till idrotten lades fast av riksdagen 1970. Återigen kan man bakom en stor satsning på idrotten som ungdoms-fostrare ana bekymmer över ungdomens leverne - nu som revoltörer mot samhällsord-ningen. Men det officiella skälet till en kraftig anslagsökning var att Riksidrottsförbundet (RF) skulle Ijka satsningen på motions- och breddidrott. I utredningsbetänkandet Idrott åt alla

definierades idrotten

"som en skala av aktiviteter från motionsidrott och friluftsverksamhet ... till de yppersta prestationer inom elitidrotten. "

Därefter tillades (SOV 1969:29) att samhällsstödet bör ges en sådan utformning att

"idrott erbjuds alla må"nniskor och liver ett så brett och differentierat få"lt som möjligt".

Såväl riksdagen som regeringen framhöll att stödet främst skulle avse att stimulera mo-tions- och breddidrott inom alla åldrar.

---BAS • IOROTIEN OCH SAMHÄLLET

De bidrag idrottsrörelsen ger till förebyggande hälsovård, fritidssysselsättning och ung-domsverksamhet är bakgrunden till att samhället lämnar ekonomiskt stöd åt idrottsrörel-sen. Samhällets målsättningar har oftast varit desamma som Riksidrottsförbundets egna, och inte ändrats i någon större grad sedan 1970-talet. Fortfarande talas det om att de viktigaste målen för stödet är att främja idrottens fostrande och samhällsdanande verk-samhet samt att bidra till folkhälsan genom ökad bredd och motionsidrott, men också att stimulera elitidrotten. Tyngdpunkten i målbeskrivningen har sedan varierat över tid. I tanken bakom det generella stödet ligger att det även ska omfatta "riskgrupper" bland ungdomen. I den utsträckning detta mål hittills har uppnåtts finns det anledning att anta att dagens utveckling, både på andra viktiga samhällsområden och inom idrotten, drar åt ett annat håll. Longitudinella studier av barns och ungdomars idrottsvanor har visat att de som redan är aktiva ägnar allt mer tid åt sitt idrottande, medan de som inte idrottar alls blir allt fler (Engström 1999). Man kan anta att många av de barn och ungdomar som samhällets stöd helst vill nå finns i den senare gruppen.

Efter amatörismen

Hittills har jag huvudsakligen talat om de samhälleliga förutsättningarna för idrottens utövande. Idrottens inre liv präglades under 1900-talets första del av den principiella amatörism som gav de nordiska ländernas idrottsrörelser deras speciella identitet och karaktär (Andersson 2002). När Riksidrottsförbundet avskaffade amatörreglerna 1967 öppnade sig den gamla folkrörelseorganisationen mot det moderna samhällets två cen-trala aktörer - staten och marknaden (Peterson 1989, 1993). Två djupgående processer

som därefter allt starkare har kommit att påverka idrotten är kommersialisering och

profes-sionalisering.

Om vi börjar med kommersialiseringen kan man säga att vissa delar av svensk idrott idag är starkt kommersialiserade, i andra delar lever verksamheten kvar på i stort sett samma villkor som rådde för hela idrottsrörelsen fram till dess att amatörbestämmelserna avskaf-fades. Det är en jämförelsevis liten del av hela idrottsrörelsen som kan karakteriseras på detta sätt - de översta lagren av de stora lagidrotterna, friidrotten och grenar som exem-pelvis tennis och golf. Å andra sidan är starka krafter i rörelse, krafter som tränger ned i och på olika sätt påverkar verksamheten i rörelsens breda och djupa lager.

Vad menar vi då med kommersialisering? Enligt ordboken är det att göra något - i vårt fall idrott - till föremål för vinstgivande affärsverksamhet (Norstedts svenska ordbok 1999). Av detta följer att kommersiell idrott inte i första hand anordnas för idrottens egen skull - för utövare och åskådare - utan för att ge vinst.

--r

TOMAS PETERSON

För mig är kommersialisering ett av kännetecknen på en omfattande omvandlingsprocess som idrotten genomgått sedan mitten av 1960-talet, och som sammantaget har lett till att idrotten har blivit allt mer integrerad i samhället. En milstolpe i denna utveckling passerades vid Riksidrottsstämman 1999, då Svenska Fotbollförbundet och Riksidrotts-förbundet beslutade godkänna tävlingsinriktad elitidrottsverksamhet i aktiebolagsform. Som en direkt följd av beslutet bildades och startades AIK Fotboll AB. När det gäller idrottsföreningar som bolagiseras, liksom privata företag som gym och fitnesscentra, är saken klar: de säljer idrott för att tjäna pengar.

Men merparten av de svenska idrottsföreningarna som inte är bolagiserade, och för-modligen inte under överskådlig tid kommer att bli det, erbjuder de ideell idrott utan påverkan från kommersiella krafter? Nej. Men låt oss börja med att försöka reda ut hur kommersiell respektive icke-kommersiell idrott kan förstås.

I kommersiell form förtingligas idrotten, den blir en vara, producerad för en marknad. För att illustrera skillnaden mellan kommersiell och icke-kommersiell idrott vill jag an-vända motsatsparet bruksvärdelbytesvärde. Allt som produceras har ett bruksvärde. En idrottstävling har ett bruksvärde både för de som producerar (utövarna) och de som konsumerar (publiken). Om det inte finns något bruksvärde för åtminstone någon män-niska i denna produkt, finns det heller inga skäl att producera den. Det finns exempelvis ett stort bruksvärde i en knattetävling, både för knattarna själva och för deras påhejande släktingar, och man anordnar inte en sådan tävling i första hand för att tjäna pengar. En produkts bytesvärde är däremot det värde en vara får när den köps och säljs på en mark-nad, och dess värde bestäms på marknaden. En vara som har ett bruksvärde kan alltså även ha ett bytesvärde, men först när den produceras för en marknad. Enligt detta synsätt kan man säga att amatöridrott som bruksvärdesproduktion utövas endast för sin egen skull- "l'art pour l'art". Detta är också amatöridrottens grundtanke.

Den kommersiella idrotten bygger i större utsträckning på bytesvärdesproduktion. Den produceras för att säljas på en marknad, där kommersiella intressen får inflytande över verksamhetens form och innehåll. Det tas omotiverade pauser i idrottsmatcher, tävlingar läggs på orimliga tider på dygnet, serier sprids ut över alla veckans dagar, regler ändras, spelare importeras från fjärran länder för att utvidga sändningsmarknader osv. Presta-tionskrav, som även kan ses som krav på förräntning av investerat kapital, kan dessvärre ofta även leda till doping, skador och sjukdomar som anorexi och bulimi. Denna ut-veckling har även fått konsekvenser för idrottens regler. Idrottens etiska utut-veckling i kölvattnet aven professionalisering innebär en transformering från amatörideal till en professionell etik, med konsekvenser för den professionella etikens form och innehåll (Carlsson 2000).

Tävlandets logik, förstärkt av kommersiella motiv och uppbackad av naturvetenskapens alla möjligheter, formar alltså förfärande möjliga framtidsscenarion. Härmed inte sagt att idrottsutövandet kan reduceras till sin bytesvärdesaspekt. Även de mest professionella idrottsutövarna måste tycka att det som de håller på med är roligt för att nå toppresultat. De måste kunna se leken i allvaret.

Hittills har jag formulerat mig som om lek och amatörism vore synonymer, liksom allvar och professionell/kommersiell idrott. Men tävlandet i sig har alltid tagits på allvar, och ibland på blodigt allvar, oavsett i vilket sammanhang det har utspelats. Engagemanget i en korpfotbollsmatch, ett parti pensionärsboule eller för de flesta Vasaloppsåkare kan vara lika starkt som för deltagarna i en OS-final. När jag påstår att leken blir allt allvar-ligare menar jag att tävlandets förutsättningar förändras, och det gäller såväl förbere-delserna, utförandet som resultatets konsekvenser. Vasaloppsåkarna har inte förberett sig med hjälp av höghöjdsträning, korpspelarna ägnar inte hela dagarna åt att nöta in spelsystem och inte heller är varje vunnen poäng värd ett antal miljoner för dem. Tävlandet är lek när det utförs för stunden och för sin egen - och ärans - skull. Leken blir allvarlig när den utförs som heltidssysselsättning av vältränade och starkt specialiserade utövare, och med avsikten att resultatet ska kunna omsättas i kronor och ören. När leken blir allt allvarligare är kommersialisering och professionalisering alltså två starka tecken på denna utveckling. De krav som ställs på de som ska arbeta professionellt inom idrotten med att organisera och leda denna verksamhet - vare sig den handlar om lek eller allvar - kräver en god utbildning.

Professionalisering

Kommersialisering och professionalisering är processer som betingar varandra, men de är inte två sidor av samma mynt; en kommersiell verksamhet behöver inte vara profes-sionell och vice versa. Men använda tillsammans kan de blottlägga många av de me-kanismer som har varit i rörelse när svensk idrott omvandlats under senare decennier. En professionalisering kan sägas förvandla en verksamhet från lek till allvar. Barnens spontana idrottslekar i ena änden och elitidrottens emellanåt blodiga allvar i den andra. Professionalisering innefattar bland annat en rationell organisation och yrkesroller som är kopplade till en formell utbildningsverksamhet och utövas på heltid. För detta krävs omfattande ekonomiska resurser.

Det är här kommersialiseringen kommer in, men inte som ensam aktör. Samma år som amatörreglerna avskaffades beslutade riksdagen om en rad reformer på bidragsområdet, vilka gav föreningarna grunden för en ny typ av organisation. Man fick tillgång till

-TOMAS PETERSON

lönade funktionärer istället för den gamla typen av förtroendevalt gratisarbete, även om det i första hand gällde ungdomsarbetet. Den gradvisa övergången från en amatöristisk och folkrörelsebaserad verksamhet till en lönearbets- och marknads baserad innebär att en fritidsaktivitet, utövad och organiserad av obetald arbetskraft i folkrörelsens form gradvis kapitaliseras. Utövandet sker hel- eller deltidsavlönat, föreningens verksamhet bedrivs av löneanställda tränare, ungdomsledare, kanslipersonal, ekonomer, klubbdirek-törer etc, inom lagidrotterna köps och säljs spelare på en spelarmarknad med sina egna professionella ombud - agenter, förmedlare och jurister.

Det måste betonas att denna beskrivning i första hand gäller den manliga delen av idrot-ten. Idrott är en manlig konstruktion, en gång skapad av män och för män. Kvinnornas inträde i idrotten är en historiskt sett sen företeelse, och inträdet har skett på männens

villkor (Olofsson 1989). Även om jämställdhetsarbetet numera betonas inom RF, och

mycket har uppnåtts, är idrotten fortfarande ojämlik. Och den kommersiella idrotten befrämjar inte nödvändigtvis jämlikhet.

Även föreningarnas inre verksamhet förändras. Ur folkrörelseorganisationen, som

fun-gerade som vilken nykterhetsloge eller scoutkår som helst, växer det gradvis fram en organisation som efterhand påminner om medelstora företag (visserligen utan profitsyfte fram till 1999). Verksamheten professionaliseras, hierarkiseras och specialiseras för att möta nya behov. Föreningskänsla, idealitet och sammanhållning är svårt att kombinera med en verksamhet, där man enligt marknadens lagar måste sätta produktivitet och lik-viditet i första rummet. Man kan inte i längden driva ett medelstort företag med glada amatörer, där dagsformen eller den rena spelglädjen får avgöra insatsen. Det måste till rationalitet, effektivitet och förutsägbarhet både i organisationen och i själva idrottsut-övandet (Ahrne 1990, 1994).

Det finns sedan länge ett schablonmässigt och allmänt bruk av ordet professionalism inom idrottsvärlden. Vad som avses när man använder begreppet är inte entydigt. För många handlar det enbart eller i första hand om att de som ägnar sig åt idrottsutövande gör det yrkesmässigt, som lönearbetare. För andra betyder det skapandet av professioner - både för utövare, olika former av administratörer (arbetsledare, ekonomer, jurister, agenter) och tränare/instruktörer - som till form, innehåll och målsättning starkt påmin-ner om andra professiopåmin-ner. Det kan inte påstås att svensk idrott historiskt fört någon medveten kampanj för att utövarna skulle bli betraktade som professionella - jämställda med klassiska professioner som läkare, advokater eller ingenjörer. I själva verket var det tvärtom. Idrottsrörelsen hade amatörismen som ideologisk och juridisk grund. Men det sätt på vilket idrottsrörelsen har omformats under efterkrigstiden, och framför allt efter 1967, kan tolkas som ett mer eller mindre medvetet arbete för att professionalisera verk-samheten.

BAS • IDROTTEN OCH SAMHÄLLET

Professionaliseringen av idrottens ledarskap i alla dess former är en förutsättning för idrottens kommersialisering. Att handha elitinriktad verksamhet - vare sig det gäller att få bästa möjliga resultat ur aktiva eller att handha en penningström i mångmiljonklassen, förhandla kontrakt i hundrasidorsklassen eller att skapa en massmedialt gångbar image kring föreningens verksamhet kräver en betydligt mer utvidgad och mångfacetterad kompetens än den som gårdagens ideella folkrörelseaktiva i regel hade.

När de juridiska och ideologiska fjättrarna, i form av amatörideal och amatörbestäm-melser, brast, revs alltså dittills oöverkomliga hinder för en bred och djup omvandling av svensk idrottsrörelse baserad på professionalisering och kommersialisering. Detta be-tyder inte att det saknats vare sig pengar eller professionalism inom svensk idrott före 1967. Men klassiska "affårer" som degraderingen av Malmö FF 1934 eller diskvalifice-ringen av Gunder Hägg 1946 visar att idrotten levde sitt eget liv, enligt bestämmelser och värderingar som inte gjorde det möjligt att vare sig professionalisera eller kommer-sialisera verksamheten i någon större utsträckning. När Djurgårdens IF som första lag ingick ett tröjreklamavtal 1959/60 var tidningarnas fotografer tvungna att retuschera bort reklamen innan bilderna publicerades (Fahlström 2001).

Efter 1967 kapitaliserades idrotten, vilket är grunden för både kommersialiserings- och

professionaliseringprocesserna, eftersom de förutsätter lönearbete. Från att ha varit ett hinder blev pengarna istället en möjlighet. Medan statens stod i farsta hand befrämjade pro-fessionaliseringen, stod marknaden får kommersialiseringen. En precisering av detta är att

statens stöd i första hand har fått konsekvenser för breddidrotten, medan kommersialise-ringen i första hand har berört elitidrotten.

Diskussionen ovan rörde skattefinansierade bidrag till idrottens professionalisering, att läggas till den professionalisering av idrottsutövandet som drivits fram "inifrån". Mark-nadens bidrag, å andra sidan, har varit att kommersialisera och att göra idrottsutövning lönsam. I början skedde detta i blygsam och beskedlig form. Liksom för det engelska köpmanna- och bryggerikapital som "sponsrade" proffsfotbollen för 100 år sedan, dikte-rades nog kapitalströmmarna in i idrotten i första hand av "icke-profitabla" motiv. Möjli-gen kunde den goodwill som uppstod ge fler kunder till det sponsrande företaget. Men efterhand upptäckte idrotten allt oftare att "det inte finns några fria luncher". De sponsrade föreningarna fick nya styrelseledamöter, vilka ibland inte visste om en boll var rund eller fyrkantig, men som å andra sidan hade nya fräscha ideer om den ekonomiska sidan av saken. Utövarna fick acceptera tillkommande arbetsuppgifter som de inte var

rOMAS PETERSON

utbildade för - som ambassadörer för huvudsponsorn i olika sammanhang, som fotomo-deller eller levande reklampelare.

Ändå är det först på 1990-talet som kommersialiseringen fördjupats i en ny fas, där idrot-ten allt mer vävts in i underhållningsindustrin (Billing & Franzen & Peterson 1999). Det innebär att idrotten går att sälja även utanför arenan - via kringförsäljning av allt ifrån matchutrustning, kepsar och halsdukar till modedesignade kläder, möbler och husgeråd i klubbens färger. Elitidrottarna integreras både i mode- och underhållningsvärlden. De koreograferas, stylas och specialkläds. De utbildas till att föra sig på rätt sätt, säga rätt saker och de ges utrymme i underhållningsprogram och tidningsspalter. Deras inkomster kan i många fall konkurrera med de bäst betalda direktörerna i de största multinationella företagen. Arenaevenemangen går också att sälja både som match och som spektakel, med tifoarrangemang (från italienskans tifoso som står för entusiasm, hängivenhet; läk-tararrangemang som arrangeras av supportrar) och storbildsbevakning.

Den starkaste kommersiella hävarmen har emellertid blivit massmediernas idrotts be-vakning, och framför allt TV-mediet. Genom utnyttjandet av den tekniska utvecklingen - pay per view, interaktiv kommunikation och bredbandsteknik - har arenaidrotten på elitnivå genomgått en mycket snabb och djupgående kommersialisering. Enorma kapital pumpas in i de stora publikidrotterna via försäljning av TV-rättigheter och allt vad som följer därav "vid sidan av arenan". Idrotten är till sin karaktär internationell, och idrotts-bevakningen har också fått en central roll i den globaliseringsprocess som för jordens alla hörn allt närmare varandra.

Vad är det då som gör arenaelitidrotten så lönsam? Det som drar kommersiella intressen till idrotten är i första hand tävlandet, vilket gör det möjligt att både skapa upplevelse i form av spänning och engagemang, och att kora vinnare - idoler - som i sin tur kan användas som identifikationsobjekt för varumärken och produkter. Arenabilden har två viktiga betydelser: den avgränsande och den åskådande. Arenan avgränsar idrottens rum och innanför den är det idrottens lagar som gäller. För den engagerade, utövaren eller åskådaren, inrymmer arenan både lek och allvar, rationalitet och spektakel. Tävlandet innehåller det oförutsägbara med spänning och intensitet. Resultatet innebär samtidigt det absoluta, det oemotsägbara: seger eller nederlag, vinst, förlust eller oavgjort. En idrottstävling garanterar alltså både total otrygghet och absolut trygghet - till skill-nad från resten av livet som vanligtvis inte tillhandahåller någondera. Arenan är också symbolen för uppvisandet och åskådandet, resultatet och engagemanget, tävlingsidrot-tens existävlingsidrot-tensberättigande. Idrotten blir underhållning, och i underhållningen ligger idag stora pengar.

I

BAS • IDROTTEN OCH SAMHÄLLET

I dess nutida utformning - spektaklet - närmar sig idrotten och samhället för övrigt var-andra på ett sätt som gör det svårt att se var det ena slutar och det var-andra börjar. Arenornas förvandling är ett uttryck för detta. Gamla arenor som Parken i Köpenhamn förvandlas till - medan nya som Globen i Stockholm redan från början byggs som - multifunk-tionella evenemangsarenor, där den idrottsliga verksamheten endast är en, och numera sällan den mest inkomstbringande, delen av utbudet. Och när Malmö Redhawks ordfö-rande och samtidigt storbyggmästare Percy Nilsson planerar för en ny arena vid brofås-tet i Hyllie är ishockeyn en ringa del av ett helhetsgrepp på stadsplaneringen, omfattande Öresundsbron, Citytunneln, Skandinaviens största hotell (med casinoverksamhet?), ett bostadsområde samt ett gigantiskt köpcentrum.

En vid definition av idrott - inkluderande de flesta former av fysisk ansträngning - gör att definitionen på idrottsanläggningar kan omfatta allt ifrån naturskapade arenor som med små medel anpassats till motions- och tävlingsverksamhet, via öppna ytor som görs till fotbollsplaner, simbassänger, fritidsanläggningar, skolgymnastikhallar osv till Globen. En utbildning i sport management bör omfatta kunskaper om idrottsanläggningars eko-nomi, skötsel och organisation. Den bör också ge en förståelse för hur olika arenor ex-kluderar respektive inex-kluderar utövare och åskådare utifrån olika logiker (Tangen 2003). Själv tycker jag mig kunna avskilja åtminstone fyra sådana logikformer för inklusion/ex-klusion: tävlingsidrottens, de marknadsbaserade arenornas, skolidrottsanläggningarnas och spontanidrottens. En sådan förståelse omfattar hur idrotten kan relateras till andra system som ekonomi, politik, arkitektur, medier, liksom till begrepp som teknologi, este-tik, rumslighet och materialitet (Bale 2003).

Att planera, bygga och sköta driften av idrottsanläggningar var tidigare i större utsträck-ning en angelägenhet för politiker, offentliga myndigheter och stadsplanerare. Idag och framöver blir andra aktörer allt viktigare, eftersom relationen mellan stadsplanering och utnyttjandet av arenor blir allt mer komplex. För att kunna delta i utformandet av idrot-tens framtida materialisering - i form av idrottsanläggningar - krävs en god förståelse av förutsättningarna för spelet mellan offentlig planläggning, marknaden och idrottens egna organisationer.

Ovan nämnda processer bekräftar att idrotten allt mer integreras i samhället, men ock-så att samhällsutvecklingen och det politiska samhällsklimatet sätter sina tydliga spår i idrotten. Många av de drag som kommit att prägla den så kallade svenska modellen i samhället i stort, färgade också av sig på den "statsunderstödda" professionalisering idrotten genomgick under 1970- och 1980-talen. Men gradvis hamnade den svenska modellen alltmer i kris samtidigt som något nytt började ta form.

Enkelt uttryckt handlar det om ett nytt sätt att producera på, om nya varor och om förändrade konsumtionsvanor (Harvey 1989). Här är idrotten barn av sin tid och sitt

TOMAS PETERSON

samhälle. Till skillnad från den tidigare massproduktionen av standardiserade varor blir det nu viktigt att ha en unik produkt - att denna besitter extravärden - som gör att den lämpar sig för en kreativ användning. Det räcker inte längre att vinna, det måste också göras på ett spektakulärt och underhållande sätt. Att varumärket - konsumtionsartikelns eller idrottsföreningens - har blivit så viktigt är ett utslag av detta.

Samtidigt gör olika varor alltmer reklam för varandra, bakom vilket kan anas en strategi, där olika aktörer inte bara konkurrerar med varandra, utan söker samarbete i olika kon-stellationer. Sett ur konsumentens synvinkel handlar det om att söka det där lilla extra, att uttrycka sig själv, att med sin livsstil markera sin egenart. Ekonomin blir kulturbero-ende; alltfler områden i samhället får inslag av underhållning.

Jag har använt termen spektakel, andra talar till exempel om "disneyfiering". Detta märks inte minst i våra städer, där offentlig underhållning i alla dess former var satta på undan-tag under den svenska modellens glansdagar, då den privata konsumtionen expanderade med välfärdssamhället - bilen, bostaden och teven. Nu kan vi i stället se hur allehanda publika anläggningar försöker behaga och roa oss. Samtidigt finns det en tendens till po-litikens festivalisering, vilket märks både i uppförandet av nya urbana anläggningar som gallerior och urbana spektakel som Göteborgskaiaset och Malmöfestivalen eller kampen om att få arrangera ett VM i fotboll eller ett OS.

Den

postmoderna idrotten

I den här utvecklingen blir idrott på elitnivå alltmer en fråga om underhållning. Idrotten blir postmodern, eller får åtminstone vissa postmoderna drag. Man säljer inte bara själva tävlingen eller matchen, utan väl så mycket dess publika inramning. Souvenirförsäljning-en blir därmed ekonomiskt allt viktigare för lagidrotterna. När dSouvenirförsäljning-en ökar kan det ses som ett svar på en ny, mer kreativ och extravagant supporterkultur. Sport blir med andra ord spektakel, vilket sker i samverkan mellan aktiva och publik, förening och sponsorer. Idrottens kommersialisering i Sverige är - om än försenad - en del aven internationell utveckling. Många svenskar utövar också sin elitidrott huvudsakligen utomlands - inom exempelvis ishockey, golf, tennis, cykel, fotboll och motorsport. I betydande utsträckning påverkas verksamheten i Sverige av detta, och man kan man tala om en kommersialise-ring utifrån. En viktig mekanism härvidlag är ersättningspengar vid transfers utomlands inom lagidrotterna.

Speciellt tydligt är detta inom fotbollen, där denna handel tillsammans med TV-pengar idag är en förutsättning för elitfotbollens existens. Fotbollens övergångsbestämmelser

har visat sig ha så stor betydelse att ED vid flera tillfällen tvingats till speciell lagstiftning (Bosmandomen och regleringen 2001). Dessa bytesvärdesrelationer påverkar i sin tur idrottens villkor. Exempelvis är idag elitklubbarna som regel beroende av att sälja spelare för att få verksamheten att gå ihop. Men att producera spelare för export är svårt att förena med ett långsiktigt och stabilt lagbygge. Likaså påverkas ungdomsverksamheten. Det blir för klubbarna allt viktigare att "förädla egna produkter" för försäljning, vilket för allvaret och selektionsmekanismerna allt längre ned i åldersgrupperna.

Kommersialiseringen på nationell nivå, som utövar- och åskådarmässigt bygger på ett stort engagemang, har emellertid främst gällt de stora arenabaserade lagidrotterna fot-boll och ishockey. Penningmängdens inflöde i deras föreningar får här illustreras av två exempel, Halmstads Bollklubb och HV-71. Dessa två klubbar kan vad gäller ekonomisk utveckling ses som representativa, såtillvida att de historiskt och geografiskt inte tillhört vare sig toppen eller botten av den svenska eliten i sin idrottsgren. Sedan 1970-talet har de ingått i den nationella elitverksamheten.

Tabellerna ska bara ge en översiktlig bild; förändringar i omsättningen från år till år kan radikalt påverkas av enstaka händelser. Exempelvis mer än fördubblades Halmstads Boll-klubbs omsättning mellan 1997 och 1998 på grund av försäljningen av Fredrik Ljung-berg till Arsenal (från 24,8 miljoner till 49,0 miljoner). Halmstads Bollklubb tjänade lika mycket på den affären som man skulle ha fått in i biljettintäkter på tio år. Detta är

Omsättning 50 45 40 35 30 25 20 15 10 5 0~~'~~~~~~~~~~~~~~~-4~ 1967 1977 1982 1987 1992 1997 2002 År

Tabell l. Halmstads Bollklubbs ekonomiska omsättning 1967-2002, utvalda år (miljoner kronor). Källa: Halmstads Bollklubbs årsmö·tesprotokoll1967-2002. Se även Wessberg 2000.

Omsättning 90 80 70 60 50 40 30 20 10 O 1978 1983 1 988 1993 1 998 2003 År

Tabell 2. HV 71:s ekonomiska omsättning 1978/1979-2002/2003 (miljoner kronor).

Källa: Fahlstriim 2001.

lOMAS PETERSON

en förening som trettio år tidigare hade en omsättning på 60 000 kronor, som saknade en egen klubblokal (styrelsen, som nästan uteslutande bestod av tidigare spelare eller medlemmar, sammanträdde på cafeer och restauranger), där spelarersättningen var tio kronor per match plus ett presentkort som gratifikation om säsongen varit framgångsrik och där det var så sällsynt att en spelare tog studenten att han kunde förvänta sig att bli uppvaktad aven stor styrelsedelegation.

Idrottens olika ansikten

Grunden för idrottsrörelsens omfattning är fortfarande det frivilliga oavlönade arbetet. Så länge barnen finns inom idrotten kommer nog även föräldrarna att finnas där. Av ideella skäl, men naturligtvis även av egoistiska. De kommer och slutar med barnen. Däremellan tar de hand om egna barn och andras ungar på gott och ont, ofta med den egna föräldrarol-Ien som huvudkompetens - förutom kanske egna idrottsliga erfarenheter från yngre år. Grunden för den samhällsstödda idrotten är att ta hand om alla barn och ungdomar som söker sig till verksamheten och låta var och en utvecklas enligt sina egna förutsättningar. Kommersialism eller idealitet - vilken av bilderna är mest sann? I en större studie av hela den ideella sektorn under början av 1990-talet (Wijkström & Lundström 2002) konstaterades att idrottsrörelsen till 62 % var egenfinansierad i form av ideellt arbete

BAS • IDROTTEN OCH SAMHÄllET

och medlemsavgifter med mera, den offentliga sektorns bidrag uppgick till 24 %, medan

marknadens bidrag i form av sponsring med mera bara var 12 %. Ett liknande resultat får vi om vi särskilt granskar idrottens finansiering. Idrottens totala intäkter 1996 var cirka 7,8 miljarder kronor. I tabell 3 finns en uppställning av de olika finansieringskällorna.

FmansieringskäLla Procent Landsting 1.0 TV 2.0 Publik 7.3 Sponsring 11.7 Kommun 12.1 Medlem 19.6 Spel 23.3 Staten 7.4 Lönebidrag 16.1

Tabell 3. Idrottsriirelsensfinansieringskällor 1996 (%). J(jjlla: SOU 1998:76

Enligt denna uppställning skulle det skattefinansierade stödet till idrotten uppgå till en dryg tredjedel av intäkterna. Här ingår emellertid inte värdet av kommunernas anlägg-ningsstöd, något som är högst relevant i en diskussion om den svenska idrottsrörelsen. Värdet för idrotten av att kunna använda sig av subventionerade lokaler och anläggning-ar hanläggning-ar uppskattats till cirka 3,5 miljanläggning-arder kronor årligen. Detta medtaget är drygt hälften eller 56 procent av idrottens intäkter skattefinansierade.

Om man även beaktar det gigantiska oavlönade ideella arbete som läggs ned i - eller bär upp - idrottsrörelsen (som av RF beräknas vara värt fjorton miljarder kronor per år om det skulle avlönas), så blir slutsatsen, hur man än räknar, att svensk idrottsrörelse i huvudsak inte är kapitaliserad, och att den kapitaliserade delen till stora delar ännu inte är kommersialiserad. Men detta är ett kvantitativt mått, och som jag antytt tidigare är det inte tillfyllest.

Men inte bara samhällsutvecklingen, utan även det politiska samhällsklimatet färgar av sig på idrotten. Med den politiska krisen i början av 1990-talet kom samhällets generella och generösa stöd till idrotten att ifrågasättas. Avregleringar, nedskärningar och priva-tiseringsideologi slog mot generaliteten i de offentliga stödsystemen, och i ekonomiska termer har detta för idrotten inneburit alltifrån en frysning av de statliga bidragen till en nedskärning av de kommunala subventionerna.

Kompensationen för neddragningar i den "statliga regleringen av idrotten" var att över-låta till föreningarna att själva bestämma över sin inkomstnivå, genom det privata initia-tivet. Ett mäktigt vapen som fanns till hands var den snabbt ökande spelmarknaden, där Bingoiotto 1996 stod för två tredjedelar av idrottens spelintäkter, vilka i sin tur utgjorde

TOMAS PETERSON

nästan en fjärdedel av de totala intäkterna (se tabell 3). Som exempel kan nämnas att idrottsföreningarna i Skåne det året fick cirka 28 miljoner kronor i lokalt aktivitetsstöd, samtidigt som de tjänade cirka 220 miljoner på Bingoiottoförsäljning! "Vill er förening ha en god ekonomi, var så god. Det är upp till er."

Det som på 1960-talet började som en verksamhet riktad till en helt annan publik än föreningarnas barn och ungdomar har idag genom Bingoiotto gjorts till en integrerad del av verksamheten. Ofta är ett visst antal försålda lotter i veckan (av barnen, dess föräldrar eller nära släktingar) förutsättningen för att barnen ska få delta i idrottsverksamheten. Eftersom bingoiottoverksamheten är så lönsam, men samtidigt arbetskrävande, håller det på att växa fram ett nytt mönster föreningar emellan vad gäller ekonomiska resurser. Den tidigare så självklara kopplingen mellan placering i seriesystemet och materiella resurser relativiseras genom att vissa föreningar lägger ner mycket mer tid och arbete på lottförsäljningen än andra.

Bingoiotto är också ett bra exempel på att medier blir en allt mer betydelsefull aktör för idrotten. Idrotten har effektivt knutits till det kommersiella medieföretaget TV 4 - en bindning med många konsekvenser, inte minst i form aven betydande ekonomisk sårbar-het. I den utsträckning idrottsföreningars arbete läggs ner på sådan verksamhet kan man också tala om en kommersialisering, för vad har lottförsäljning med idrott att göra?

Idrottens

två

uppdrag

Nu närmar vi oss skälet till att det inte enbart räcker med en kvantitativ bedömning av kommersialiseringsgraden inom svensk idrott. Jag vill hävda att 1990-talets avreglering-ar, nedskärningar och privatiseringsideologi har förstärkt vissa sidor och försvagat andra i idrottens eget inre liv. Idrottens verksamhet, särskilt barn- och ungdomsidrotten, styrs av två centrala uppdrag. Det ena är samhällets, och kan sammanfattas som demokratisk fostran, eller, som jag vill kalla det, föreningsfostran. Utgångspunkten är att ta hand om alla som söker sig till verksamheten och låta var och en utvecklas enligt sina egna förut-sättningar. Det andra uppdraget är idrottens eget, som förutom att lära ut grenspecifika fårdigheter handlar om att lära sig att handskas med tävlandet: att vinna och att förlora, att följa reglerna, att göra en satsning för att uppnå sina mål.

Kombinationen av foreningsfostran och tävlingsfostran sätter en stark prägel på all

idrotts-verksamhet. Föreningsfostran står för den medborgarfostran som deltagande i för-eningslivet antas leda till; tävlingsfostran för de mått och steg som antas skapa de bästa idrottsutövarna. Båda aspekterna ska finnas med i verksamheten, men i praktiken upp-lever många idrottsföreningar det svårt att förena dessa på ett enkelt och självklart sätt.

'~I

Tävlingsfostran strävar till sin natur mot selektering, rangordning och elitisering bland deltagarna. Både anrikning och utslagning utvecklas genom tävlingsfostran.

Trots ständiga försäkringar, både från samhället och från idrotten, om att dessa båda uppdrag harmonierar med varandra - att bredd och elit utan (stora) problem kan samsas inom samma verksamhet - menar jag att idrotten som uppfostringsmiljö karakterise-ras av ett konfliktfyllt förhållande mellan föreningsfostran och tävlingsfostran. Idrottens egen logik tenderar att driva fram en betoning av tävlingsfostran, samtidigt som samhäl-lets intresse av att stödja idrotten som folkrörelse utgår ifrån att idrotten engagerar barn och ungdom på ett meningsfullt sätt.

När idrotten under 1990-talet i ökad utsträckning fått stå för sina egna kostnader har detta fått konsekvenser för idrottens inre liv. En neddragning av det generella stödet till idrotten slår, liksom på andra områden, mot svaga grupper i samhället. Minskade bidrag innebär att man försämrar de materiella förutsättningarna för ett allmänt tillträde till verksamheten, vilket är en av hörnstenarna i den nordiska idrottsrnodellen. Detta försvå-rar för idrottsrörelsen att leva upp till ambitionen att verksamheten ska vara öppen för alla oavsett klass, kön, etnicitet, kultur, språk och religion. Den ambitionen ställer stora krav på resurser i form av tid, tålamod, pengar och utbildning.

Men idag håller vissa idrottsgrenar på att förvandlas från arbetar- till medelklassidrott på grund av kostnaderna och kraven på föräldrarnas medverkan. En självklarhet som att duscha gemensamt efter match ställer en del flickor från vissa kulturer utanför lagidrot-terna. Idrottsverksamheten är fortfarande i hög grad uppbyggd efter de samhälleliga be-tingelser som rådde för 30-40 år sedan, när de flesta barn och ungdomar som sökte sig till idrotten kom från "svenska hem" och hade sammanlevande, yrkesverksamma föräldrar med jämförelsevis god ekonomi. Men hur öppen är idrotten idag för en ensamstående, arbetslös flerbarnsmamma av utländsk härkomst (Fundberg 2000, Peterson 2000)? När samhällsstödet minskar och detta kompenseras genom ökad finansiering via markna-den, förstärks tendenser inom idrottens verksamhet som går åt samma håll. Det kommer-siella intresset för idrotten riktar sig framför allt mot elitverksamheten och gynnar vissa specialidrottsförbund före andra liksom elitföreningar gynnas framför breddföreningar. Även om det endast är de översta lagren av svensk idrott som är kommersialiserade idag (och förmodligen även imorgon), så sipprar bytesvärdesrelationerna ner i resten av verk-samheten och påverkar dess sociala relationer. Utifrån ett sådant synsätt blir idrottsrörel-sens partiella kommersialisering under de senaste årtiondena mer än en kvantitativ fråga. I den utsträckning som kommersialisering och professionalisering möjliggör för idrotts-utövare med intresse och läggning för ett yrke att utöva det på heltid och med bra lön,

,

TOMAS PETERSON

är detta knappast något att moralisera över. Inte heller förstörs idrottsutövningen av att man är utklädd till reklampelare eller att arenan är fylld av reklam. Men å andra sidan kan tävlingshets, selekteringsiver och utslagning allt längre ned i åldrarna förklaras av kopp-lingen till den kommersiella elitidrotten. Tävlingsmomentet är det centrala i idrotten,

och det är förmodligen också fascinationen över att få tävla och mäta sig med varandra

som drar en så stor andel barn och ungdomar till den organiserade idrotten.

Det är inte tävlandet i sig som skapar problematiska idrottsmiljöer. Men när vuxna glöm-mer att ungdomsverksamhet ska utgå ifrån ungdomarnas behov, och när idrottsförening-ar kan bli rika på att sälja omyndiga ungdomsspelidrottsförening-are eller bli hyllade för att man erövridrottsförening-ar många ungdomsmedaljer, leder detta alltför ofta till att ungdomsverksamheten påverkas av ett selektionstänkande som är problematiskt både med tanke på tävlingsfostran och föreningsfostran.

Prognoser om hur ett barn eller en tonåring ska se ut och prestera tiotals år fram i tiden premierar i första hand egenskaper som hör samman med fysisk mognad. Dessa egen-skaper kan man inte förändra genom träning, och man kan inte heller förutse hur de kommer att förändra individen fram till vuxen ålder. Samtidigt tenderar man att förbise "stor talang gömd i liten kropp". Att bli utslagen eller sedd över axeln bara för att man är född vid fel tid på året rimmar också dåligt med idrottens målsättning att så många som möjligt ska vara med så länge som möjligt, och att var och en ska utvecklas efter sina egna förutsättningar.

Men idrott utövad som lek - i tävlandets form - försvinner inte, även om leken blir allt allvarligare. Föräldraengagemang och idealitet består, och kvar finns även de villkor samhället sätter för sitt stöd till idrotten. Samtidigt är, som sagt, penningens makt stor, och på sikt finns en uppenbar risk att dagens folkrörelseidrott kommer att bli mera ge-nomsyrad av kommersiella relationer, och samtidigt elitistisk och otillgänglig för stora grupper av befolkningen. I ett samhällsperspektiv kommer en sådan utveckling i sin tur att förstärka marginalisering och ojämlikhet, liksom den kan komma att förändra förut-sättningarna för samhällets stöd till idrotten. Och då återstår kanske enbart den form av idrott som görs till föremål för vinstgivande affärsverksamhet. Eller så klyvs idrotten. Ett annat möjligt framtidsscenario, som inte strider mot detta, är att idrott utövad som föreningsverksamhet på folkrörelsegrund, subventionerad av samhället enligt generali-tetsprincipen, hotas av att förlora dagens och morgondagens barn och ungdomar åt två håll - antingen in i passivitet eller till idrottsutövning i andra former.

Ett förslag som till och från dyker upp i debatten är att möta denna utveckling genom att dela Riksidrottsförbundet i ett amatöristiskt och ett professionellt förbund. Det

I

....

BAS • IDROTTEN OCH SAMHÄLLET

hälleliga stödet skulle då gå till amatörgrenen, för att aktivera de breda folklagren. Den professionella delen skulle kunna inrikta sig på den rena elitidrotten och i gengäld ta alla sina kostnader själv på marknadsmässig grund. En sådan utveckling skulle eventuellt lösa konflikten mellan förenings- och tävlingsfostran inom den nuvarande idrottsrörelsen, och stärka legitimiteten för ett omfattande skattebaserat generellt stöd till idrotten.

Dagens idrott och dess handhavande

Med denna översikt vill jag förmedla en förståelse för hur dagens idrott är formad både av yttre påverkan från samhället och av inre förändringar i idrottens egen verksamhet. I denna utveckling har också behovet aven professionell utbildning av de som framöver ska handha idrotten vuxit fram. För femtio år sedan fanns det vare sig materiella, ideolo-giska eller utbildningsmässiga behov av sport management.

Idag är sådan utbildning en förutsättning för att idrotten ska kunna handhas på ett sätt som motsvarar dess utvecklingsnivå. Grundläggande för en sådan utbildning är samti-digt att den genomsyras aven förståelse av förutsättningarna för idrottens verksamhet. Den svenska idrotten har en unik omfattning och sammansättning och är präglad av spänningar mellan samhällsidrott och arenaspektakel. Vissa delar av den kan handhas på samma sätt som vilken marknadsbaserad verksamhet som helst, men den största delen av verksamheten baseras fortfarande på ideellt, bruksvärdesorienterat engagemang. En utbildning i sport management grundar sig på allmänna kunskaper i ämnen som eko-nomi, juridik, organisationsteori, sociologi, pedagogik, psykologi, statskunskap, medie-och kommunikationsforskning osv. Men enligt min mening måste dessa allmänna kunska-per hela tiden specificeras till att gälla idrottens värld - till idrottens ekonomi, idrottens juridik osv. Annars blir de som utbildas gäster hos verkligheten, och deras professionella kunnande kommer inte att vare sig uppskattas eller vara särskilt användbart. Idrottens verksamhet tenderar att bli alltmer lik andra delar av samhället - privat och offentlig varu- och tjänsteproduktion, utbildningssystemets olika delar osv. Men fortfarande gäller att merparten av verksamheten ingår i det civila samhället och har unika materiella och sociala förutsättningar liksom sina egna regler, normer och värderingar.

Att det krävs en större professionalism inom idrotten är nog de flesta överens om, i betydelsen att allt fler har ett yrkesmässigt kunnande i det arbete de utför. Men profes-sionalism är ett verktyg, den säger i sig säger inget om vad verksamheten innehåller. En grundläggande ideologisk och moralisk frågeställning som redan från början bör disku-teras i all sport managementutbildning handlar därför om innehållet:

r

TOMAS PETERSON

o

av idrottens handhavare vara att idrotten ska behålla sin unika plats och funktion i det civila samhället eller ska den föras ännu närmare samhällets dominerande produktions- och reproduktionspraktiker? O Ska man värna om idealiteten eller uppmuntra kommersialismen? O Enklare uttryckt: hur formas ett professionellt handhavande av

idrottslig verksamhet utifrån de målsättningar som idrottsrörelsen har och de förutsättningar som idrottens plats i samhället ger?

Tänkvärt

o

O vad anser du om den motsättning Peterson ser mellan foreningsfostran och tävlingsfostran?

O Vilka är dina tankar kring en kluven (att skilja på bredd och elit) eller en sammanhållen idrott?

O Hur kan idrottens knytning till kommersiella krafter såsom Bingoiotto och TV4 påverka framtidens idrott? Vilka är fo"rdelarna och nackdelarna?

~I

~

--BAS -IDROTTEN OCH SAMHÄLLET

Referenser

AIK Fotboll AB. Bokslut 1999.

Ahrne, G (1990): Agency and organization. Toward an organization theory of society. London: Sage.

Ahrne, G (1994): Socialorganizations. Interaction inside, outside and between organizations. London: Sage.

Andersson, T (2002): Kung Fotboll. Den svenska fotbollens kulturhistoria från 1800-talets slut till 19S0.

StockholmlStehag: Symposion.

Bale, J (2003): Sports Geography. London & New York: Routledge.

Billing, P & Franzen, M & Peterson, T (1999): Vem vinner i längden? Hammarby IF, Malmo· FF och svensk fotboll. Lund: Arkiv.

Bourdieu, P (1997): Kultur och kritik. Göteborg: Daidalos.

Brännberg, T (1998): Bakom kulisserna: en socialpsykologisk studie aven fiirening. Floda: Zenon.

Carlsson, Bo (2000): Excitement, Fair Play and Instrumental Attitudes. Images of Legality in Football, Hockey and PC-Games. Lund Series in Sociolog}' ofLaw no. 10. 87 s.

Elias, N & Dunning, E (1986a): Quest for Exitement: Sport and Leisure in the Civilizing Process. Oxford:

Basil Blackwell.

Elias, N & Dunning, E (1986b): Från riddarspel till fotbollscup. Atlantis.

Engström, LM (1989): Idrottsvanor i fdrändring. Stockholm: HLS förlag.

Engström, L-M (1998): "Barn- och ungdomsidrott", Svensk Idrottsforskning nr 2.

Engström, L-M (1999): Idrotten som social markör Stockholm: HLS förlag.

Engström, L-M (2002): "Hur fysiskt aktiva är barn och ungdom?" Svensk Idrottsforskning nr 3.

ESO:s kartläggning och analys av idrottsstödet (Ds 1993:58).

Fahlström, P G (2001): Ishockeycoacher. En studie om rekrytering, arbete och ledarstil. Pedagogiska

Institutionen, Umeå Universitet.

Franzen, M (1994): "Sporten, ungdomen och folkhemmets begynnelse." Arkiv nr 61-62

Fundberg,J (2000): "Invandrare och idrott - om att skapa kategorier och normalitet." Nordiska museets årsbok/Fataburen 2000. Stockholm: Nordiska museet.

Guttman, Allen (1978): From Ritual to Record: The Nature of Modern Sport. Columbia University Press.

Hallden, O m fl (1988): Så borjade ungdomsfotbollen, och så utvecklades den åren 1948-62. Svenska

Fotbollförbundet.

Hargreaves, J (1994): Sportingfemales. Critical issues in the history and sociolog}' of women

s

Routledge.

Harvey, D (1989): The condition of postmodernity. An inquiry into the origins of culturaI change. Oxford: Basil

Blackwell.

Lindroth, J (1988): Från "sportfåneri" till massidrott. HLS förlag.

Nilsson, P (1998): Fritid i skilda världar, Ungdomsstyrelsen.

Norberg, J R (2003): Idrottens väg till folkhemmet. Studier i statlig idrottspolitik 1913-1970. Stockholm:

SISU Idrottsböcker.

Norstedts Svenska Ordbok (1999).

Olofsson, G (1979): Mellan klass och stat. Arkiv.

Olofsson, E (1989): Har kvinnorna en sportslig chans? Den svenska idrottsrorelsen och kvinnorna under 1900-talet. Pedagogiska Institutionen, Umeå Universitet.

-TOMAS PETERSON

Peterson, T (1989): Leken som blev allvar. Halmstads Bollklubb mellan folkriirelse, stat och marknad.

Lund: Arkiv.

Peterson, T (1993): Den svengelska modellen. Svensk fotboll i omvandling under efterkrigstiden. Lund: Arkiv.

Peterson, T (1996): "Idrotten och välfärdsstaten", Zenit nr 132/133

Peterson, T (2000): "Idrotten som integrationsarena" i Rystad G & Lundberg S (red.) Att möta främlingar. Lund: Arkiv förlag.

Peterson, T (2002): "En allt allvarligare lek." Om idrottsrörelsens partiella kommersialisering 1967-2003, i Lindroth] & Norberg] R (red) Ett idrottssekel. Riksidrottsfijrbundet 1903-2003.

Informationsförlaget.

Peterson, T (2003): "Landskrona BoIS som uppfostrings- och utbildningsmiljö", i Nilsen Å & Wikdahl M (red) Idrott i fo·rändring, Landskronaprojektet (under utgivning) Riksidrottsförbundet (2004)

Redelius, K (2002): Ledarna och barnidrotten. Idrottsledarnas syn på idrott, barn och fostran. Stockholm:

HLS förlag. SOU 1969:29. SOU 1998:76.

Tangen,] O: "Silent expectations, Silent knowledge, And the Movements that Connect." International Review for the Sociolog}' of Sport (forthcomming).

Wessberg, H (2000): Halmstads Bollklubb 1967-97. B-uppsats i Historia, Inst. För Tema avd. Historia,

Linköpings Universitet.

Wijkström, F & Lundström, T (2002): Den ideella sektorn. Organisationerna i det civila samhället.

Stockholm: Sober förlag.

Yttergren, L (1996): Täflan är livet. Idrottens organisering och sportifiering 1860-1898. Stockholm:

Stockholmia förlag.

Published with permission from