Barnsjuksköterkors erfarenhet att möta barn som misstänkts fara illa. : "Det borde inte vara en rättighet att få bli förälder, men det borde vara en rättighet att få en vettig förälder"

Barnsjuksköterskors erfarenhet av att möta barn som

misstänks fara illa.

”Det borde inte vara en rättighet att få bli förälder, men det borde vara

en rättighet att få en vettig förälder”

Maria Davoust

Hanna Petersson

Examensarbete, 15 högskolepoäng,

Magisterexamen i omvårdnad inom Specialistsjuksköterskeprogrammen

Jönköping, Maj 2020

Författare: Maria Davoust och Hanna Petersson

Handledare: Berit Munck

____________________________________________________________________

Jönköping University

Hälsohögskolan, Avdelningen för omvårdnad

Box 1026, SE-551 11 JÖNKÖPING

Pediatric nurses’ experience of meeting children who are

suspected of maltreatment.

“It shouldn´t be considered a right to become a parent, it should be

considered a right to have a decent parent”

Maria Davoust

Hanna Petersson

Nursing Science, Thesis, One-year Master

15 Credits

Jönköping, May 2020

Author: Maria Davoust, Hanna Petersson

Supervisor: Berit Munck

____________________________________________________________________

Jönköping University

School of Health and Welfare

Box 1026, SE-551 11 JÖNKÖPING

1

Sammanfattning

Bakgrund: Det inkommer många anmälningar till Socialtjänsten gällande barn som far illa, men det misstänks finnas ett stort mörkertal. Ur ett internationellt perspektiv står hälso- och sjukvårdspersonal endast för 10,5 % av inkomna anmälningar och siffrorna ser liknande ut ur ett nationellt perspektiv. Syfte: Att beskriva barnsjuksköterskors erfarenheter att möta barn som misstänks fara illa.

Metod: En empirisk studie med kvalitativ design bestående av elva individuella semi-strukturerade intervjuer. Vid analysen användes en kvalitativ innehållsanalys i enlighet med Graneheim & Lundman. Resultat: Analysen ledde fram till två kategorier; göra en orosanmälan och teamsamarbete vilka i sin tur mynnade ut i tre respektive två subkategorier. Resultatet visade att barnsjuksköterskorna hade barnets bästa i fokus, men att det fanns faktorer som påverkade deras beslutsfattande gällande en orosanmälan. Med stödet från kollegor och den egna livs- och arbetserfarenheten ökade barnsjuksköterskornas trygghet i deras yrkesroll, vilket hade en positiv inverkan på när de skulle lyfta barnets situation med föräldrarna.

Slutsats: För att öka upp personalens trygghet i att lyfta ämnet och i att göra orosanmälningar, finns ett behov av kontinuerlig uppdatering och utbildning kring ämnet ”barn som far illa”, då det i många fall kan anses känsligt och svårtolkat.

2

Summary

Background: Today Social services receives many reports regarding children who are suspected of maltreatment, but there is an apprehension about unrecorded cases. According to international studies healthcare personnel only stand for about 10,5 % of all the incoming reports, which is also shown in numbers recorded nationally.

Aim: To describe pediatric nurses´ experiences when meeting children suspected of maltreatment. Method: An empirical study with a qualitative design consisting of eleven individual semi-structured interviews were used. The results were analyzed with a content analysis according to Graneheim & Lundman.

Results: The content analysis resulted in two categories; make a report of concern and teamwork, with three and two respectively sub-categories. The results showed that the nurses held the child´s best in interest, but that some factors may affect the nurse’s decision-making regarding a suspicion report. With support from colleagues and the nurse's own life- and working experiences they gained an increased certainty in their role as a pediatric nurse, which had a positive impact when discussing the child´s situation with the parents.

Conclusions: To strengthen the nurses’ role and their confidence regarding the subject of child maltreatment, there is a need for continual updates and education in the subject, due to its delicate nature and at many times difficulty to read.

3

Innehållsförteckning

Sammanfattning ... 1

Summary ... 2

Innehållsförteckning ... 3

Inledning ... 4

Bakgrund ... 4

Barn som far illa ... 5

Anmälningsskyldighet ... 6

Personcentrerad vård... 7

Barnsjuksköterskans roll i den personcentrerade omvårdnaden ... 7

Syfte ... 8

Material och metod ... 8

Design ... 8

Urval och datainsamling ... 8

Dataanalys ... 9 Etiska övervägande ... 10

Resultat ... 11

Diskussion ... 14

Slutsatser ... 18

Kliniska implikationer ... 18

Referenser ... 19

4

Inledning

Under år 2018 inkom cirka 331 000 anmälningar gällande barn som far illa eller misstänkts fara illa i Sverige (Socialstyrelsen, 2019). Trots att flertalet yrkesgrupper har anmälningsplikt, misstänks det att det finns ett mörkertal gällande inkomna anmälningar (Kraft & Eriksson, 2015; Shannon, 2011).  De flesta anmälningar som gäller barn i utsatta situationer i Sverige kommer i dagsläget främst från polisen och pedagoger inom skolan. Anmälningar som är gjorda av hälso- och sjukvårdspersonal är få (Socialstyrelsen, 2019). Internationell statistik visar att endast 10,5 % av alla inkomna anmälningar gällande barn som far illa gjordes av hälso- och sjukvårdspersonal (U.S. Department of Health & Human Services, Administration for Children and Families, Administration on Children, Youth and Families, Children’s Bureau, 2020).  

Forskning kring ämnet ”barn som far illa” är idag mer tillgänglig än det varit tidigare, men det finns få svenska studier kring barnsjuksköterskors erfarenhet av att möta barn som far illa. En genomgång av tidigare internationella studier visar att vårdpersonal inte alltid gör en orosanmälan trots att en misstanke finns (Jones et al., 2008; Jordan & Steelman, 2015). Flertalet av sjuksköterskorna som inte har gjort någon orosanmälan anser sig inte ha tillräckligt med kunskap inom området. De ställer sig tveksamma till att göra en anmälan relaterat till bristande vetskap och erfarenheter i ämnet (Feng & Levine, 2005; Jordan & Steelman, 2015). Brist på bevis och osäkerhet kring om det som inger misstanke är korrekt, är också en anledning varför vårdpersonal avvaktar med att göra en orosanmälan. En annan orsak kan vara rädsla för familjen och att förtroendet till sjuksköterskan ska minska (Atencion, Alingalan, Cordova, Dumaguing, & Suaboksan, 2019; Piltz & Wachtel, 2009). Trots detta ses identifieringen och behandlingen av utsatta barn som en del i omvårdnadsarbetet (Paavilainen & Tarkka, 2003).

Denna studie ska synliggöra hur barnsjuksköterskor som jobbar på barn- och ungdomsmedicinska mottagningar agerar när de möter barn som de misstänker far illa.

Bakgrund

Omvårdnad är sjuksköterskans ansvarsområde oberoende av utbildningsnivå, det vill säga grundutbildad sjuksköterska eller specialistsjuksköterska (Edberg et al., 2013). Omvårdnad sker på personnivå och syftar till att personen som får vård ska kunna vara så självständig och oberoende som det går och uppleva god hälsa. Omvårdnad strävar också efter att neutralisera maktförhållandet mellan vårdare och den som blir vårdad på så sätt att personen och dennes närstående känner sig delaktiga, trygga och behandlade med respekt (Svensk sjuksköterskeförening, 2016b).    Det vetenskapliga huvudområdet omvårdnad, definieras via fyra koncensusbegrepp: miljö, människa, vårdande, och hälsa.

Miljö är ett begrepp som kan ses i fem dimensioner; atmosfär, förhållande, omvärld, medelpunkt och omgivning. Dessa fem dimensioner är sammankopplade och har en inverkan på varandra (Ylikangas, 2012). Miljön i denna kontext är den omgivningen i vilket barnet vistas i och innefattar allt från hemmet till förskola/ skola och sjukvård. Här ingår även de personer som vistas kring barnet, bland annat den närmaste familjen, den utökade familjen, skolpersonal och hälso-och sjukvårdspersonal. Barnsjuksköterskan ska verka för att barnet ska få vistas i en individanpassad miljö. Detta innefattar en miljö som är anpassad både fysiskt, psykiskt, socialt, efter ålder och med en respekt för barnets integritet (Svensk sjuksköterskeförening, 2016a).

Mittpunkten i miljön är människan (Ylikangas, 2012) som här benämns barnet och innefattar enligt lag varje människa under 18 år (Socialtjänstlag, 1 kap 2§ SoL). Den individuella synen på hälsa och lidande utgår från människan och dess tre dimensioner; kroppen, själen och anden. För att kunna förstå människan som unik, är det av vikt att de tre dimensionerna ses som en helhet (Lindwall, 2012; Malm, 2012; Sivonen, 2012). Som barnsjuksköterska handlar det om att kunna titta till barnets alla dimensioner och kunna se till den fysiska, psykiska, kulturella, sociala och existentiella utvecklingen (Svensk sjuksköterskeförening, 2016a).     

Vårdandet handlar om mötet mellan en patient och en vårdare. Patienten är här barnet och vårdaren är barnsjuksköterskan. Genom att behandla och bemöta barnet med omsorg och omtanke bjuds de in till att bli delaktiga i den egna vårdprocessen (Söderlund, 2012). Barnets delaktighet är beroende av barnsjuksköterskans förmåga att kunna kommunicera med barnet. Genom en bra kommunikation kan barnsjuksköterskan upptäcka de barn som har speciella informationsbehov eller som inte kan uttrycka det själva, och på så sätt bidra till en mer optimal delaktighet (Svensk

5

sjuksköterskeförening, 2016a). Med hjälp av de kunskaper och erfarenheter som barnsjuksköterskan har kan barnet och dennes familj på så vis göras delaktiga i vården för att kunna uppnå den individuella hälsan (Söderlund, 2012). 

Hälsa är ett tillstånd som är växlande och är beroende av människans upplevelser och livssituation (Ekebergh, 2015). Hälsa kan förstås i relation till livet och den livssituationen som människan befinner sig i. Genom de olika hälsoval som görs kan hen aktivt och medvetet påverka sin hälsa (Wärnå- Furu, 2012). Som barnsjuksköterska ingår det i professionen att kunna upptäcka och uppmärksamma barnen och deras familjers resurser samt deras förmåga till egenvård. Detta för att vid behov kunna motivera till en förändrad livsstil (Svensk sjuksköterskeförening, 2016a).     

  Barn som far illa    

Barn som far illa kan utsättas för misshandel i varierande former vilket innebär bland annat psykisk och fysisk misshandel, hot om våld och sexuella övergrepp (Ben-Natan et al., 2014; Kraft & Eriksson, 2015). De barn som inte får sina grundläggande behov tillgodosedda i hemmet är utsatta för omsorgssvikt. Det innebär att barnet kan utsättas för både fysisk och psykisk vanvård, vilket kan utgöra en fara för barnets fysiska och psykiska utveckling och grundas på föräldrarnas oförmåga att ta hand om sitt barn (Socialstyrelsen, 2014). Den psykologiska omsorgssvikten innebär att barnet inte får sina känslor och tankar besvarade av sina vårdnadshavare (Lewin & Herron, 2007; Paavilainen & Tarkka, 2003). Omsorgssvikt är den form av utsatthet som är svårast att upptäcka, då det i många fall ej ger tydligt synliga skador.  Det är oftast de “icke-synliga” tecknen på att ett barn far illa som tar längst tid att uppfatta. (Socialstyrelsen, 2014).

Det finns ett flertal faktorer som kan vara en risk för att ett barn ska fara illa. Dessa kan vara vistelsemiljön, en förälder som missbrukar, våld i familjen eller ekonomisk utsatthet. Ytterligare riskfaktorer är föräldrar med sjukdom eller att barnet har ett eget begynnande missbruk (Ben-Natan et al., 2014; Shannon, 2011; Thornberry et al., 2014).  Utöver de ovannämnda riskfaktorerna för att ett barn ska fara illa finns något som benämns “triggers” och som ger en akut ökad risk. ”Triggers” innefattar olika omständigheter eller utlösande faktorer som exempelvis att en förälder får ett återfall i sitt missbruk, en akut ekonomisk stress eller en upplevd frustration hos en förälder i samband med spädbarnskolik (Socialstyrelsen, 2014).    

Tidigare studier visar på kort- och långvariga konsekvenser utav alla former av barnmisshandel och innefattar fysiska, psykiska, emotionella, sociala och kognitiva nedsättningar. De direkta konsekvenserna varierar från lättare till livshotande skador som i värsta fall kan bli dödliga. Det trauma som olika typer av barnmisshandel innebär, kan ge ett barn beteendestörning. Hen kan få ett utåtagerande beteende med mycket ilska och få svårt i kontakten med andra människor, utveckla depression samt posttraumatiskt stressyndrom i både ung och vuxen ålder. Hen kan även vara orolig och rädd i sin personlighet (Jordan & Steelman, 2015; Paavilainen & Tarkka, 2003; Vrolijk-Bosschaart et al., 2018). Beteendeförändringar, ökat ansvarstagande och försenad språkutveckling är ytterligare tecken på att ett barn kan fara illa (Socialstyrelsen, 2014). Det kan vara svårt att upptäcka att ett barn far illa, men det är mycket troligt att sjuksköterskan under sin verksamma tid någon gång kommer att komma i kontakt med ett utsatt barn (Selby, 2008). Tecken på att ett barn far illa kan vara att hen har smutsiga kläder, luktar illa och har dålig tandstatus, dvs kariesangrepp på stor del av tänderna (Lewin & Herron, 2007). Blåmärken är något majoriteten av alla barn har ibland, men när antalet överstiger cirka 12 stycken och finns på många olika ställen över kroppen bör det reflekteras över hur det kommer sig att det är så många. Återkommande frakturer utan medicinsk förklaring eller annan naturlig konkret förklaring är ett observandum (Selby, 2008). Ett barn som är utsatt för något slags övergrepp kan ha ett sexuellt beteende som inte är åldersadekvat. Problem med avföringsinkontinens, genitala blödningar eller buksmärta kan vara tecken på sexuella övergrepp (Vrolijk-Bosschaart et al, 2018).

Anmälningsskyldighet         

Enligt Socialtjänstlagen (14 kap. 1§ SoL) är de som jobbar inom hälso- och sjukvården skyldiga att genast göra en anmälan till socialtjänsten om de misstänker att ett barn far illa. Lagen uppger tydligt att en anmälan ska ske redan vid misstanke kring utsatthet. Trots medvetenheten om att en anmälan ska ske redan vid misstanke är det många som ställer frågan om en anmälan bör ske eller inte (Dahlbo, Jakobsson & Lundqvist, 2017). En av orsakerna till osäkerheten gällande om en anmälan bör ske är termen “misstanke”, då ingen tydlig definition gjorts kring vad detta egentligen innefattar. Vidare beskrivs att en ytterligare bidragande orsak till att underrapportering sker är osäkerheten i vilken ansvarsroll som anmälaren innehar (Jordan & Steelman, 2015). Socialstyrelsen uppger att det är socialtjänstens uppdrag att utreda och avgöra hur pass allvarlig barnets situation är, inte den som anmäler (Socialstyrelsen, 2014).    

6 Personcentrerad omvårdnad

Som sjuksköterska finns det sex kärnkompetenser att utgå ifrån i omvårdnadsarbetet; samverkan i team, evidensbaserad vård, förbättringskunskap för kvalitetsutveckling, säker vård, informations- och kommunikationsteknologi samt personcentrerad vård (Cronenwett et al., 2007).  

Personcentrerad vård aktualiserades i samband med att Patientlagen (2014:821) trädde i kraft 2015. Lagen innebär att hälso- och sjukvården ska utformas och genomföras i samråd med patienten i så stor utsträckning som möjligt. Personen som tar emot vården har rätt till information angående hälsotillstånd och vilka metoder för vård och behandling som finns att tillgå. Informationen som ges ska anpassas efter ålder, språklig bakgrund och andra individuella förutsättningar. Den som ger information ska försäkra sig om att mottagaren förstår innehållet av den lämnade informationen (Patientlagen 2014:821). Personcentrerad vård är något som blir ett allt mer vanligt begrepp på en global nivå inom hälso- och sjukvården. Termen används för att beskriva ett förhållningssätt som försäkrar att patienten står i centrum för vården (McCance, McCormack, & Dewing, 2011).

För att sjuksköterskan ska kunna arbeta utifrån ett personcentrerat förhållningssätt finns det enligt McCance och McCormack (2006) fyra grundpelare. Den första innebär att sjuksköterskan har en grundkunskap och en förförståelse. Detta betyder att hen är trygg i sin roll och kan ta egna beslut och prioritera arbetet. Den andra punkten för personcentrerad vård är miljön där vården ges. Det syftar inte enbart till den fysiska miljön utan även relationen mellan personalen som jobbar tillsammans, då även olika professioner. En tredje förutsättning för att kunna bedriva personcentrerad omvårdnad är att det finns ett välfungerande organisatoriskt ledarskap där personcentrerade processer gör det möjligt för gemensamt beslutstagande som stämmer överens med patientens tro och värden. Den fjärde och sista förutsättningen för personcentrerad vård är att förväntade resultat ska vara mätbara, till exempel att patienten ska känna sig tillfreds och delaktig i sin vård. För att som sjuksköterska uppnå förutsättningarna att kunna vårda enligt personcentrerad omvårdnad krävs också en förmåga att kunna respektera ett delat beslutsfattande med personen och hens närstående trots eventuella meningsskiljaktigheter (Cronenwett et al., 2007; McCormack & McCance, 2006). Det innebär också att föra personens talan gentemot andra professioner (Cronenwett et al., 2007).

I Sverige har svensk sjuksköterskeförening arbetat fram ett dokument för att tydliggöra sjuksköterskans arbete inom den personcentrerad omvårdnad. Det innebär att sjuksköterskan har en öppenhet och ett intresse samt en vilja av att lyssna på personens unika berättelse och upplevelse av situationen. Sjuksköterskan måste ta till sig av personens berättelse och beskrivning av hens behov och utifrån den genomföra professionella bedömningar. Genom att vara den som har omvårdnad som huvudområde besitter sjuksköterskan kompetensen för att leda och inspirera en arbetsgrupp till att ha den personcentrerad omvårdnaden i fokus (Svensk sjuksköterskeförening, 2016b). 

Barnsjuksköterskans roll i den personcentrerade omvårdnaden  

För att kunna arbeta efter ett personcentrerat förhållningssätt måste en sjuksköterska ha en grundkunskap och en förförståelse, detta för att bli stärkt i sin roll och på så vis kunna prioritera i sitt arbete (McCance & McCormack, 2006). För barnsjuksköterskan handlar det om att vara väl insatt i barnets utveckling och vara lyhörd för de behov och resurser som barnet uppvisar.

I kompetensbeskrivningen för specialistsjuksköterskor med inriktning mot hälso- och sjukvård för barn och unga (Svensk sjuksköterskeförening, 2016a) står det beskrivet att barnsjuksköterskan ska arbeta utifrån nordisk standard för barn och ungdomar inom hälso- och sjukvården enligt NOBAB (Söderbäck, 2010) samt Konventionen om barns rättigheter. Den senare fastställer att alla barn mellan 0 – 18 år har lika rättigheter, lika värde och ej får utsättas för diskriminering. Det står tydligt att varje barn ska skyddas mot alla former av våld, övergrepp, försummelse och utnyttjande (Regeringskansliet, 2014). I det hälsofrämjande arbetet och vid förebyggande av ohälsa hos barn står det tydligt att barnsjuksköterskan ska kunna; “.. identifiera barn som far illa eller riskerar att fara illa och att i samarbete med barnet, dess familj, andra vårdgivare och myndigheter säkerställa att barnet får vård och/eller annat omhändertagande” (Svensk sjuksköterskeförening, 2016a).   

Barnkonventionen blev lagstadgad i Sverige år 2020, vilket bland annat innebär att barnets rättigheter blir ytterligare styrda via lagen än tidigare och att deras rättigheter förtydligas samt att de måste följas. Vuxna måste ta större ansvar för att göra barn delaktiga i beslut som rör dem och inte enbart prata med andra vuxna om frågor som rör barnet (Regeringskansliet, 2019). Detta innebär att barn och unga ska få en trygg och säker vård där deras integritet och självbestämmande ska respekteras. I största möjliga mån ska barnsjuksköterskan sträva efter att involvera barnet i dennes vård

7

samt vara deras företrädare i hälso- och sjukvårdsrelaterade situationer (Svensk sjuksköterskeförening, 2016a). Som tidigare beskrivet krävs det att en sjuksköterska har en förmåga till att respektera eventuella meningsskiljaktigheter som kan uppstå mellan den som vårdar, den vårdade och hens närstående (Cronenwett et al., 2007; McCormack & McCance, 2006). Detta kan underlättas genom att barnsjuksköterskan bemöter barnet och familjen med respekt och empati samt efter deras behov och resurser (Svensk sjuksköterskeförening, 2016a).

Syfte

Att beskriva barnsjuksköterskors erfarenheter att möta barn som misstänks fara illa.

Material och metod

Design    

Examensarbetet genomfördes som en empirisk studie som utgick från en kvalitativ design med en induktiv ansats och baserades på individuella semistrukturerade intervjuer. Detta innebar att intervjuerna genomfördes med öppna frågor som gav möjlighet att ställa följdfrågor efter vad som kom fram i svaren samt att frågorna inte behövde ställas i samma ordning under alla intervjuerna (Graneheim & Lundman, 2004).    

Urval och datainsamling 

Studien använde lämplighetsurval med inklusionskriterie, vilket är att föredra för att uppnå trovärdighet (Polit & Beck, 2021). Urvalet bestod av specialistsjuksköterskor med inriktning mot hälso- och sjukvård för barn och ungdomar som var verksamma på barn- och ungdomsmedicinska mottagningar i södra Sverige. Inklusionskriterie var att ha mött minst ett barn där misstanke uppstått om att hen farit illa. Till studien tillfrågades 15 personer varav elva personer deltog, alla var kvinnor i åldern 32–53 år. Deltagarnas yrkeserfarenhet inom allmän hälso- och sjukvård samt specialistvård varierade. Den demografiska datan presenteras nedan i tabell 1. 

Tabell 1. Demografisk data för studiens urval 

Kön     Antal     n=11 Kvinna     Man     11     0               Ålder (32–53 år)      <40  40–50     >50     2  7  2            År som sjuksköterska (12–26 år)       <20  >20     6      5               År som barnsjuksköterska (2–22 år)      <15      >15    6     5       

Först togs kontakt med verksamhetschefen via mejl med en förfrågan om att få utföra intervjuer till studien på valda barnmottagningar i södra Sverige. Efter godkännandet skickades informationsbrev (bilaga 1) med mer detaljerad information gällande studien ut till verksamhetschefen som förmedlade detta vidare till respektive vårdenhetschefer. Informationsbrev till deltagarna (bilaga 2) förmedlades via vårdenhetscheferna. Sedan togs kontakt med deltagarna via mejl för att få ett godkännande av att delta samt bestämma tid och plats för intervjun. Efter ett par veckor skickades ett påminnelsemejl ut till deltagarna då svarsfrekvensen till en början var låg. Intervjuerna erbjöds att genomföras antingen via videosamtal, telefon eller på plats beroende på vad deltagaren hade för önskemål. Alla deltagare valde att intervjuas via telefon och det tog mellan 15 till 25 minuter och genomfördes under våren 2020. Innan

8

intervjuerna påbörjades upprättades en intervjuguide (bilaga 3) som bestod av öppna frågor; ”vilken erfarenhet har du av att möta barn som far illa?”, “vilket stöd har du från dina kollegor om du skulle behöva göra en orosanmälan eller vilket stöd fick du om du gjort en orosanmälan?”. Frågorna testades genom att göra enskilda pilotintervjuer med två barnsjuksköterskor för att se om eventuell komplettering var nödvändig och säkerställa att frågorna svarade mot studiens syfte. Vid pilotintervjuerna framkom brister i den då befintliga intervjuguiden och frågorna reviderades. Pilotintervjuerna ingick inte i studien.  

Dataanalys 

Analysen genomfördes genom att använda en kvalitativ innehållsanalys på manifest nivå, vilket innebar att det som deltagarna uttryckt under intervjuerna, transkriberades och analyserades för att kunna beskrivas på ett korrekt och precist sätt (Graneheim & Lundman, 2004). Efter intervjuerna transkriberades materialet av den som hade utfört intervjun, vid de tillfällen intervjuerna genomfördes gemensamt delades materialet upp innan transkribering. Innehållet bearbetades och analyserades därefter stegvis i enlighet med Graneheim och Lundmans (2004) innehållsanalys. Materialet lästes först igenom individuellt flera gånger, för att sedan analyseras tillsammans. Meningsbärande enheter markerades och kondenserades till kortare meningar som sedan abstraherades till koder. De koder som hade liknande innebörd skrevs ner på post-it lappar. Subkategorier och kategorier framkom genom de likheter och olikheter som synliggjordes i koderna. Exempel på analysprocessen presenteras i tabell 2 nedan.   

Tabell 2. Exempel på analysprocessen. Meningsbärande

enhet    

Kondenserad meningsenhet    

Kod     Subkategori     Kategori     ”jag brukar alltid

göra så att jag ringer till Socialtjänsten. Jag tycker att det känns ganska skönt att göra det och sen lämna in”

Alltid ringa till Socialtjänsten och känna stöd Utbyte av kunskap Samverkan med andra instanser Teamsamarbete

“där tycker jag vi har väldigt högt i tak, jättebra kollegor så att vi alltid kan diskutera det så att man inte behöver känna sig själv i en sån sak”      Kunna dela erfarenheter och inte behöva känna sig konstig som ställer frågor     Tryggt och öppet klimat      Stöd på den egna arbetsplatsen    Teamsamarbete

Etiska överväganden

I Sverige regleras forskning som avser människor av Etikprövningslagen (SFS 2003:460). Examensarbete som genomförs på högskola, antingen på grund- eller avancerad nivå, kräver ej någon forskningsetisk prövning (Kjellström, 2017), men i enlighet med regelverket på Jönköping University gjordes en etisk egengranskning innan studien genomfördes. Deltagarna i studien fick skriftlig information (bilaga 3) gällande studiens syfte och fick därefter ge sitt informerade samtycke. Detta i enlighet med Etikprövningslagens (SFS 2003:460) krav på forskning gällande människor och som innefattas i en av de fyra etiska principerna; respekt för individen (Kjellström, 2017). De övriga tre etiska principerna är: autonomiprincipen, göra-gott principen och rättviseprincipen. Deltagarna kunde när som helst under studien välja att avbryta sitt deltagande utan att behöva uppge orsak, vilket innefattas i autonomiprincipen. Denna princip innebär att individens fria vilja respekteras och att deltagandet i studien är frivillig (Polit & Beck, 2021). Under arbetets gång har de inspelade intervjuerna förvarats på en säker plats, vilken endast författarna hade tillgång till. Detta för att värna om och skydda deltagarnas

9

personuppgifter, vilket faller in under göra-gott principen (Polit & Beck, 2021).  Deltagarna och deras intervjuer har under arbetet behandlats likvärdigt och den information som gavs gick ut till alla, detta i enlighet med rättviseprincipen (Polit & Beck, 2021). Författarna arbetar på en barn- och ungdomsmedicinsk mottagning och hade själva erfarenhet av att ha mött barn som misstänkts farit illa. Under arbetets gång har reflektion gjorts utifrån egna erfarenheter och ny kunskap i ämnet. Intervjuerna har inte genomförts på den egna arbetsplatsen och författarna hade ingen personlig relation till de intervjuade.

Resultat

Analysen resulterade i två kategorier och fem subkategorier. De två kategorierna var Göra en orosanmälan och Teamsamarbete och presenteras i löpande text. För överblick av kategorier samt subkategorier se figur 2 nedan.

Figur 2. Kategorier och subkategorier.   

Göra en orosanmälan

Det framkom faktorer som hade en inverkan på beslutsfattandet gällande orosanmälan. Detta mynnade ut i tre subkategorier. Den första var riktlinjer och tillvägagångssätt som handlade om att det fanns riktlinjer att följa för att en orosanmälan skulle kunna utföras korrekt. Den andra subkategorin, barnets bästa, tog upp det som hade en inverkan på hur och när en orosanmälan gjordes. Här diskuterade även barnsjuksköterskorna om att barnets bästa alltid skulle vara i fokus. Den tredje subkategorin, kompetensutveckling, beskrev att utbildning och utveckling påverkade hur barnsjuksköterskorna erfor trygghet i deras yrkesroll.

Riktlinjer och tillvägagångssätt  

Det framkom att det fanns tydliga riktlinjer kring själva tillvägagångssättet för hur en orosanmälan skulle gå till. Samtidigt ansågs det att det skulle behöva revideras och arbetas fram en ny och mer tydligare riktlinje kring hur en orosanmälan skulle gå till. Det fanns särskilda dokument för detta för att all vårdpersonal skulle veta hur det gick till. Det framkom dock att det behövdes en mer tydlig rutin för

Göra en

orosanmälan

Teamsamarbete

Barnets bästa Samverkan med

andra instanser

10

hur ny personal skulle introduceras i ämnet och var dokumenten samt informationen kunde hittas. Detta då en orosanmälan var en process som tog tid och som var viktigt att den blev korrekt utförd.     ”… jag tror att man behöver lyfta detta regelbundet, kolla igenom och veta att alla vet hur man gör…” (intervju 5).     

När ämnet ”barn som far illa” diskuterades ofta, ansågs det vara av värde för de barnsjuksköterskor som inte hade någon erfarenhet av att göra någon orosanmälan själva. Då reflektion och diskussion kring ämnet uppstod kunde barnsjuksköterskorna hålla sig teoretiskt uppdaterade kring tillvägagångssättet. De tog lärdom av tidigare fall och kunde diskutera de riktlinjer som fanns och vid behov tydliggöra dessa om några oklarheter uppstod.

Barnets bästa

Det fanns ibland en viss tvekan de gånger det gjordes en orosanmälan. En anledning till detta var osäkerheten kring hur reaktionen från föräldrarna skulle bli. Erfarenheten var att en del föräldrar var mer lugna och kunde samtala kring det, medan vissa föräldrar reagerade väldigt kraftig. Det påtalades att det ibland uppstått en hotfull stämning när de lyfte frågan med föräldrarna, och att de då blivit verbalt aggressiva gentemot barnsjuksköterskorna. En annan anledning till tveksamhet inför en orosanmälan var en rädsla för att det skulle bli sämre för barnet, att barnet skulle bli mer utsatt av föräldrarna som ”hämnd”. En viss tveksamhet kunde även finnas kring hur socialtjänsten hanterade de orosanmälningarna som gjordes då återkopplingen från socialtjänsten upplevdes som begränsad.   

Barnsjuksköterskorna uppgav att det fanns en osäkerhet och oro kring huruvida deras misstankar var korrekta eller inte, och ville i vissa fall ha mer övertygelse i deras misstanke innan en orosanmälan gjordes. Detta gällde främst de fallen där det var en misstanke om grövre övergrepp. De fallen där det handlade om mer psykosociala faktorer, var de inte lika ängsliga över att ha fel, då de ansåg att de kunde lyfta frågan lättare med föräldrarna innan en orosanmälan skickades in.    

”… man vet ju aldrig hur de reagerar och vad man får för respons och det är ju ett visst obehag…” (Intervju 2)    

Barnsjuksköterskorna tänkte på barnets bästa och bortsåg från eventuella hot från föräldrar när orosanmälan väl behövdes. Det fanns god kännedom om att personal inom vården har en anmälningsskyldighet och att den gäller redan vid misstanke. Barnsjuksköterskor uttryckte under intervjuernas gång att fokus låg på barnet och hens resurser och förutsättningar. I samband med att de pratade om barnets bästa, diskuterade barnsjuksköterskorna den nya lagstadgade barnkonventionen. Det ansågs att det kunde ha en positiv inverkan på hur hälso- och sjukvårdspersonal som arbetar på andra avdelningar skulle kunna utveckla bemötandet gentemot de barn som är anhöriga. En annan uppfattning var att deras arbete redan präglades av barnkonventionen och att det ingick i arbetets utformning. Det framkom ändå att det var bra att barnets rättigheter uppmärksammandes och stärktes ute i samhället ytterligare.

Ett sätt som barnsjuksköterskorna försökte att se till barnens bästa var att göra de delaktiga i den vård som de mottog och att de fick vara med och bestämma det som var möjligt. I de fall som barnsjuksköterskorna var osäkra på barnets situation, försökte de i största möjliga mån att prata enskilt med barnet för att försöka se barnets perspektiv.   

”…att man står på barnets sida och att det är på grund av att man misstänker att dom inte mår bra som man anmäler då…” (intervju 6).     

Kompetensutveckling

Önskemål fanns om att få mer kunskap och en kontinuerlig uppdatering kring ämnet, då det sågs om svårtolkat i många situationer. När ämnet diskuterades oftare på arbetsplatsen erfors detta som något positivt. Barnsjuksköterskorna uppgav att det kunde vara ett svårt ämne att få grepp om då det ansågs vara brett och att mycket ingick i definitionen ”barn som far illa”. Detta gav en önskan om att få veta mer och få djupare kunskap i vilka olika tecken som barnet skulle kunna uppvisa vid olika missförhållanden. En uppfattning var att det var svårt att veta exakt vad barnsjuksköterskorna fick säga till barnet när föräldrarna var med eller när det var aktuellt att be föräldrarna att lämna rummet. I dessa lägen framhölls ett behov av ytterligare utbildning för att kunna hantera de olika situationer som kunde uppstå i samband med dessa möten. Barnsjuksköterskornas arbets- och livserfarenhet hade en inverkan när det gällde att göra en orosanmälan men också när ämnet skulle diskuteras med föräldrarna. Tidigare erfarenheter av att göra en orosanmälan påverkade barnsjuksköterskorna i deras ställningstagande gällande att göra en ny orosanmälan när en ny misstanke uppstod. Desto fler anmälningar de tidigare gjort, desto mindre skrämmande ansågs det att göra ytterligare orosanmälningar.

11

“Man skulle behöva verktyg för att veta man ska titta efter, veta vad som man får fråga, hur mycket man får fråga barn utan att föräldrar är med” (intervju 3).    

Teamsamarbete

Under kategorin Teamsamarbete framkom det två subkategorier; Stöd på den egna arbetsplatsen samt Samverkan med andra instanser. Den första subkategori beskrev hur barnsjuksköterskorna erfor vikten av det kollegiala stödet och stödet från chefen och vilken inverkan detta hade på tryggheten i deras yrkesroll. Samverkan med andra instanser beskrev barnsjuksköterskornas möjligheter till att kunna samverka med andra yrkesutövare för att kunna främja de utsatta barnens behov.   

Stöd på den egna arbetsplatsen    

Det fanns en öppen kommunikation kring ämnet och det var lätt att prata om även om ämnet kunde upplevas som tungt. Det gavs en bild av att i första hand vilja diskutera kollegor emellan, då med kollegor i samma yrkeskategori men även andra yrkesgrupper. De sökte sig till en kollega för att kunna diskutera ett ärende och bolla sina tankar och funderingar. Egentligen inte för att söka bekräftelse på om det var rätt eller fel utan för att känna sig stärkt och inte så ensam. Stödet från ledningen, och då i första hand närmaste chef, var bra. Erfarenheten var att chefen stöttade dem och var positiv till att det gjordes orosanmälningar och kunde även stå med som medanmälare så de inte behövde stå ensamma. En annan uppfattning var att det inte fanns anledning till att lyfta frågan med chefen vid orosanmälan.

”…om man känner att det är svårt och man inte vet, då tittar vi på det tillsammans. Jag vet när en kollega hade ett barn som hon gjorde en orosanmälan på vet jag att chefen var väldigt engagerad i det…” (intervju 8).     

Barnsjuksköterskorna erfor att när tryggheten i den egna yrkesrollen ökade blev de tryggare i samtalen med föräldrarna. I dessa fall spelade även deras egen livserfarenhet in. De uppgav att en trygghet i sig själv, gynnade den trygghet de kände i sin roll på arbetsplatsen. 

“för mig har det med arbetslivserfarenhet och livserfarenhet också. Det tror jag gör mig säkrare i det jag gör. Jag står för det jag gör och kan prata med föräldrarna om det. Sen är dom kanske inte överens med mig men det känner jag att jag med min erfarenhet kan ta” (Intervju 7).         

Samverkan med andra instanser    

Det framkom att det fanns en trygghet i att kunna samverka med andra instanser. Det kunde bland annat vara socialtjänsten, elevhälsan eller barn- och ungdomshälsan. Det var positivt att kunna ringa och diskutera ett ärende med kunniga i ämnet men som hade en annan profession och kompetens. Det fanns erfarenhet av att ha en kontakt med elevhälsan för att få en samlad bild av barnets situation. I de fall som barnsjuksköterskorna var osäkra på om en orosanmälan skulle göras eller inte, togs kontakt med socialtjänsten för att kunna diskutera ämnet. Detta ledde ibland till att en orosanmälan gjordes och ibland inte. I de fallen uppgav barnsjuksköterskorna att de erfor en trygghet i att inte stå själva i beslutet, utan var positiva till att ha en möjlighet att samarbeta med den myndighet som tog emot orosanmälningarna.  

“jag har ringt och rådfrågat socialtjänsten om de anser att man ska göra en socialtjänstanmälan eller inte och utifrån det då gjort en anmälan” (intervju 7).     

Det saknades uppföljning efter att en orosanmälan hade gjorts, och det önskades mer återkoppling från socialtjänsten om vad som blev av den anmälan som gjordes. Erfarenheten var att återkopplingen som gavs var begränsad. Ibland träffade inte barnsjuksköterskorna barnen igen, och de kunde då undra vad som hänt och om orosanmälan ledde till någon förändring.    

Diskussion

Metoddiskussion    

För att stärka en kvalitativ studies tillförlitlighet bedöms den efter fyra begrepp; trovärdighet, pålitlighet, bekräftelsebarhet och överförbarhet (Polit & Beck, 2021). Genom att tydligt beskriva hur en studie har genomförts samt att visa att valt syfte och begrepp är relevanta för studien, stärks

12

trovärdigheten. Här ingår även att syfte och eventuella frågeställningar har diskuterats och besvarats (Polit & Beck, 2021). Då syftet med studien var att beskriva erfarenheter av ett specifikt fenomen valdes en kvalitativ metod. Arbetet grundades på semi-strukturerade intervjuer som sedan analyserades utifrån en kvalitativ innehållsanalys enligt Graneheim och Lundman (2004). En kvantitativ metod hade inte varit aktuell då den söker svar på en studies syfte genom statistiska analyser (Polit & Beck, 2021). Andra aspekter som påverkar en studies trovärdighet är variationen i de personer som intervjuas, så som kön och ålderskategori (Graneheim & Lundman, 2004). Under intervjuerna ställdes demografiska frågor gällande kön, ålder samt antal år som sjuksköterska respektive barnsjuksköterska. Detta gav en överblick över variationen bland de intervjuade, och det framkom en spridning bland ålder, vilket ökar trovärdigheten. Dock var endast ett kön representerat, vilket kan ses som en svaghet för trovärdigheten. Alla intervjuer gjordes via telefon vilket kan anses stärka både trovärdigheten och pålitligheten då uppfattningen var att deltagarna verkade ha lättare för att diskutera ämnet över telefon samt att alla intervjuer hade samma tillvägagångssätt.

Pålitlighet innebär vidare att det finns en koppling mellan resultatet och den insamlade datan. Vid en kvalitativ studie finns det inte några specifika kriterier för hur många intervjuer som måste göras då sådana studier är ute efter att beskriva ett fenomen. Det som dock gynnar med att ha ett större antal informanter är att resultatet kan få ett djupare och bredare svar på det som önskas undersökas (Polit & Beck, 2021). Intervjuerna utfördes under en treveckorsperiod vilket kan stärka pålitligheten, då de genomfördes inom en sammanhållen tidsram. De tillfrågade arbetade alla på barn- och ungdomsmedicinska mottagningar i södra Sverige, och eventuellt hade resultatet sett annorlunda ut om barn- och ungdomsmedicinska mottagningar ur ett större geografiskt perspektiv tillfrågats.

För att öka en studies bekräftelsebarhet ska den fastställa att resultatet består av den information som deltagarna ger samt att författarnas förförståelse inte påverkar tolkningarna av resultatet (Polit & Beck, 2021). Då det fanns en förförståelse genom klinisk erfarenhet av omvårdnadsarbete med barn och att ha mött barn som farit illa samt genom att ha gjort orosanmälningar, har bekräftelsebarheten förstärkts genom att förförståelsen har diskuterats genom hela analysprocessen. Polit och Beck (2021) menar vidare att det i kvalitativ forskning med intervju som metod, krävs förkunskap om det som ska studeras.  Innan intervjuerna påbörjades gjordes en fördjupning i ämnet och det togs del av tidigare forskning samt genomfördes två pilotintervjuer, vilket enligt Polit och Beck (2021) ger möjlighet att testa frågeguiden och den tekniska utrustningen. Provintervjuerna var av värde då det ledde till mer tydliga följdfrågor som kunde tänkas ställas vid de aktuella intervjuerna till studien samt skapade en trygghet i hur den tekniska utrustningen skulle hanteras. En intervjuguide upprättades och användes vid de individuella semi-strukturerade intervjuerna då det ger möjlighet till att ställa samma öppna frågor men nödvändigtvis inte i samma ordningsföljd samt att de intervjuade fick samma möjlighet att besvara frågorna utifrån sin egen erfarenhet (Graneheim & Lundman, 2004). Enligt Polit & Beck (2021) är denna intervjumetod en fördel om de som genomför intervjuerna är ovana. För att ytterligare styrka bekräftelsebarheten har citat använts, vilket kan ge läsare en större möjlighet att avgöra om den gjorda tolkningen är korrekt (Polit & Beck, 2021).

Under arbetets gång med studien har en handledare tillsammans med författarnas medstudenter granskat och diskuterat arbetet i en sluten grupp, vilket kan stärka både trovärdigheten, pålitligheten samt bekräftelsebarheten (Polit & Beck, 2021). Under analysprocessen delades intervjuerna upp och transkriberades av den som varit ansvarig för att genomföra intervjun. Efter att transkriberingen var gjord, lästes de först igenom enskilt och diskuterades sedan tillsammans för att uppnå konsensus. Detta är något som vidare stärker trovärdigheten (Graneheim & Lundman, 2004). Nästa steg i analysprocessen med att hitta meningsbärande enheter och koder gjordes gemensamt och stämdes av gentemot den insamlade datan för att uppnå samstämmighet, vilket enligt Polit och Beck (2021) stärker bekräftelsebarheten.

Överförbarhet innebär i vilken utsträckning som arbetets resultat kan överföras till andra sammanhang. Det är upp till läsaren av arbetet att avgöra om resultatet är överförbart till en annan kontext, baserat på hur utförligt författaren beskrivit urval, datainsamling samt analysprocessen (Graneheim & Lundman, 2004; Polit & Beck, 2021).  Författarna av detta arbete föreslår att resultatet skulle kunna överföras på barnsjuksköterskor som jobbar inom andra delar där möten med barn sker, till exempel inom barnhälsovården. 

Resultatdiskussion    

Syftet med studien var att beskriva barnsjuksköterskors erfarenheter i samband med att de möter barn som de misstänker far illa. Efter analysprocessen framkom två kategorier; göra en orosanmälan och teamsamarbete med tre respektive två subkategorier. Resultatdiskussionen fokuserar på de olika faktorerna som hade en inverkan på hur barnsjuksköterskorna agerade inför en orosanmälan samt hur

13

tryggheten i yrkesrollen påverkades av den kunskap som fanns i ämnet ”barn som far illa”. Barnsjuksköterskorna ansåg att det fanns tydliga riktlinjer och tillvägagångssätt kring hur en orosanmälan i teorin skulle gå till, men att det fanns vissa faktorer som hade en inverkan på beslutsfattande gällande en orosanmälan. Dessa innefattade bland annat hur reaktionen från föräldrarna skulle bli samt hur barnets nuvarande situation skulle påverkas. Resultatet överensstämmer med tidigare internationella studier, där repressalier från föräldrarna uppges som en påverkande faktor inför en orosanmälan (Atencion et al., 2019; Elarousy & Abed, 2019). I en nationell studie framkommer det att då ämnet ska lyftas med föräldrarna uppstår en osäkerhet kring hur de ska reagera och hur samtalet kommer att påverka barnet. Det finns en tydlig förståelse i att det är ett samtalsämne som kan skapa kraftiga och ibland våldsamma reaktioner (Dahlbo et al., 2017). Barnsjuksköterskorna uppgav även att det fanns en viss oro över att de misstankar som de hade var felaktiga, vilket ytterligare hade en inverkan på deras beslutsfattande. Detta framkommer även i Dahlbo et al. (2017) där en oro för att göra fel eller att ha för lite bevis för ens misstankar är tydlig, vilket vidare stärks av internationella studier (Elarousy & Abed, 2019; Jordan et al., 2015). I vissa situationer var det oklart om en anmälan skulle leda fram till en förbättring för barnet, vilket kunde orsaka en fördröjning av orosanmälan. Trots att barnsjuksköterskorna kände en viss oro inför själva anmälan satte de alltid barnets bästa i centrum. Liknande resultat syns i en studie där sjuksköterskorna förstår att trots en oro för repressalier så finns det en anmälningsskyldighet och att barnets bästa alltid ska komma i första hand (Atencion et al., 2019). Inom hälso- och sjukvården är den personcentrerade omvårdnaden ett förankrat arbetssätt som strävar efter att göra en patient delaktig och involverad i den vård som rör hen. Den personcentrerade omvårdnaden innebär också att besitta en grundkunskap och en trygghet i den egna yrkesrollen (Cronenwett et al., 2007; McCormack & McCance, 2006). För barnsjuksköterskan handlar det om att vara lyhörd och kunnig i vad den personcentrerade omvårdnaden innebär i mötet med barnen och de närstående. För att kunna göra barnen delaktiga och kunna uttrycka deras behov krävs att barnsjuksköterskan är insatt i barnens utveckling och kan upptäcka det som är avvikande. I studier framkommer det att bristande kunskap angående signaler och symptom på att ett barn som far illa är en faktor till att en orosanmälan inte görs (Li et al., 2017; Piltz & Wachtel, 2009). Detta stärks vidare av Vrolijk-Bosschaart et al., (2018) vars studie visar att det finns behov av mer kunskap och bra verktyg för att upptäcka dessa barn. För att kunna se vad som är bäst för barnet är det av största vikt att involvera barnet. Ett sätt är att se till barnets bästa utifrån en vuxens synvinkel men med barnets bästa i centrum. Det andra är att se på situationen ur barnets perspektiv. För att lyckas med det krävs det att barnet synliggörs och att hens åsikter respekteras samt att barnsjuksköterskan lyssnar till vad barnet själv har att säga om situationen (Söderbäck, Coyne & Harder. 2011). Författarna till denna studie anser att personal inom hälso- och sjukvården måste fortsätta våga ställa de obekväma frågorna som handlar om hur barn har det i sin närmiljö, vågar lyssna och ta in svaret som barnet ger samt agera utefter det. Enligt Söderbäck et al. (2011) är de vuxnas uppfattning om ett barns situation ibland inte alls så som barnet själv upplever det.

Barnsjuksköterskornas erfarenhet och trygghet i den egna yrkesrollen gav en positiv inverkan på deras sätt att hantera en diskussion gällande oron över barnets situation med föräldrarna. Barnsjuksköterskorna framhöll att de lättare kunde lyfta frågan och vara trygga i sitt beslut. De som hade en tidigare erfarenhet av att göra orosanmälan erfor att det var lättare att göra en anmälan nästa gång det fanns misstanke om att ett barn for illa. Detta styrks i en studie av Paavilainen och Tarkka (2003) där sjuksköterskorna beskriver att erfarenhet från tidigare fall gör att tilliten till de själva är större och de vågar vara mer raka i sin frågeställning kring ämnet.     

I kompetensbeskrivning för barnsjuksköterskor står det beskrivet att kommunikationen i första hand ska ske med barnet (Svensk sjuksköterskeförening, 2016a). Detta kan i vissa lägen bli svårt, vilket synliggjordes i resultatet. Där framkom det att det fanns otillräcklig kunskap kring när barnsjuksköterskorna fick be vårdnadshavarna att lämna rummet för att kunna tala enskilt med barnen. Kompetensbeskrivningen tar vidare upp att barnsjuksköterskorna ska företräda barnet i de fall som är relaterade till hälso- och sjukvård och vårdas efter ett barn- och familjecentrerat förhållningssätt (Svensk sjuksköterskeförening, 2016a). Detta leder till en diskussion kring vilket förhållningssätt som kan anses vara bäst lämpat i vården gällande barnet. Är det den personcentrerade omvårdnaden eller den familjecentrerade omvårdnaden? Eller går det att ändra fokus beroende på vilken typ av situation barnsjuksköterskan anser att barnet är i?

Den personcentrerade omvårdnaden fokuserar på individens önskemål och behov (McCormack & McCance, 2006), och författarna till denna studie anser att detta förhållningssätt skulle kunna lämpa sig i de fall där misstankarna är av grövre karaktär och mer akuta åtgärder krävs, exempelvis vid direkta omhändertagande. Den familjecentrerade omvårdnaden fokuserar bland annat på familjens konstruktion och dess helhet (Svensk sjuksköterskeförening, 2015), och denna kan anses vara mer lämpad i de situationer som kräver ett arbete kring familjens psykosociala faktorer, exempelvis

14

ekonomiska svårigheter. Det är av vikt att barnsjuksköterskan kan ändra fokus och vara flexibel i sitt arbetssätt för att främja barnets välmående.  

Resultatet av denna studie kan användas som ett underlag i de verksamheter som arbetar med barn och ungdomar. Det har synliggjorts att det är viktigt att ämnet diskuteras kontinuerligt för att stärka barnsjuksköterskorna i deras roll och bli trygga i ämnet ”barn som far illa”. Det bör fortlöpande diskuteras under öppna förhållande på arbetsplatsen och ges en möjlighet till reflektion, då det har visats ha en positiv effekt på personalen. Det krävs ytterligare forskning kring ämnet för att ta reda på de bakomliggande orsaker till varför det sker så få anmälningar från personal inom hälso- och sjukvård, och hur detta kan förbättras.

Slutsatser

Denna studie visade att barnsjuksköterskorna hade teoretiska kunskaper i hur en orosanmälan gick till, men att det var vissa faktorer som hade en inverkan på beslutsfattandet om en orosanmälan borde göras eller inte. Det framkom att stödet som de fick från den egna arbetsplatsen, men också samarbetet med andra instanser ansågs stärkande. Detta tillsammans med deras egna livs- och arbetserfarenhet gav en trygghet i yrkesrollen och barnsjuksköterskorna kunde lättare lyfta frågan med föräldrarna. Trots stödet från den egna arbetsplatsen, uppgav många av barnsjuksköterskorna att de saknade kontinuerlig utbildning och uppdatering i ämnet, då det ansågs vara brett och i många fall svårtolkat.

Kliniska implikationer

Tidigare forskning visar på att barn som far illa under uppväxten har en ökad risk för psykisk ohälsa i vuxen ålder, vilket kan påverka dem på olika sätt och kan i förlängningen ha en inverkan på samhället genom en ökad belastning på hälso- och sjukvården. Detta kräver att tidiga interventioner görs, bland annat genom att göra en orosanmälan i ett tidigt stadie. På en gruppnivå handlar det om att arbeta aktivt med att diskutera och reflektera ämnet inom den egna arbetsplatsen samt öka samverkan med andra instanser, som exempelvis Socialtjänsten och elevhälsan. Detta för att bidra till en ökad trygghet och kunskap hos den enskilda individen som möter dessa barn. Författarna anser att denna studie är något som kan implementeras i introduktionen av nyanställda, då det finns ett behov av att få en större grundkunskap i vad som innefattar ämnet “barn som far illa”.

15

Referenser

Atencion, B. C. S., Alingalan, A. F., MAN, R. M. F. O., Cordova, J. D. N., Dumaguing, M. C. M., & Suaboksan, M. T. T. (2019). Factors Associated With Intention to Report Child Abuse among District Hospital Nurses in Iloilo, Philippines. International Journal of Caring Sciences, 12(1), 210-217.

Ben-Natan, M., Sharon, I., Barbashov, P., Minasyan, Y., Hanukayev, I., Kajdan, D., & Klein–Kremer, A. (2014). Risk factors for child abuse: quantitative correlational design. Journal of Pediatric Nursing, 29(3), 220-227.

doi:http://dx.doi.org.proxy.library.ju.se/10.1016/j.pedn.2013.10.009     

Cronenwett, L., Sherwood, G., Barnsteiner, J., Disch, J., Johnson, J., Mitchell, P., ... & Warren, J. (2007). Quality and safety education for nurses. Nursing outlook, 55(3), 122-131.

doi:https://doi.org/10.1016/j.outlook.2007.02.006

Dahlbo, M., Jakobsson, L., & Lundqvist, P. (2017). Keeping the child in focus while supporting the family: Swedish child healthcare nurses experiences of encountering families where child maltreatment is present or suspected. Journal of child health care, 21(1), 103-111. doi:https://doi.org/10.1177/1367493516686200

Ekebergh, M. (2015). Hälsa-ett livsvärldsperspektiv. I M. Arman, K. Dahlberg & M. Ekebergh (Red.), Teoretiska grunder för vårdande. (s. 28–37). Stockholm: Liber

Edberg, A. K., Ehrenberg, A., Friberg, F., Wallin, L., Wijk, H., & Öhlén, J. (2013). Omvårdnad på avancerad nivå: kärnkompetenser inom sjuksköterskans specialistområden. (s. 16-29) Lund: Studentlitteratur.

Elarousy, W., & Abed, S. (2019). Barriers that inhibit reporting suspected cases of child abuse and neglect among nurses in a public hospital, Jeddah, Saudi Arabia. Eastern Mediterranean health journal, 25(6), 413-421. doi:https://doi.org/10.26719/emhj.18.055

Etikprövningslagen (SFS 2003:460). Hämtad från Riksdagens webbplats:

https://www.riksdagen.se/sv/dokument-lagar/dokument/svensk-forfattningssamling/lag-2003460-om-etikprovning-av-forskning-som_sfs-2003-460

Feng, J. Y., & Levine, M. (2005). Factors associated with nurses’ intention to report child abuse: A national survey of Taiwanese nurses. Child abuse & neglect, 29(7), 783–795.

doi:https://doi.org/10.1016/j.chiabu.2004.11.006

Graneheim, U. H., & Lundman, B. (2004). Qualitative content analysis in nursing research: concepts, procedures and measures to achieve trustworthiness. Nurse education today, 24(2), 105-112. doi:https://doi.org/10.1016/j.nedt.2003.10.001

Jones, R., Flaherty, E. G., Binns, H. J., Price, L. L., Slora, E., Abney, D., ... & Sege, R. D. (2008). Clinicians’ description of factors influencing their reporting of suspected child abuse: report of the Child Abuse Reporting Experience Study Research Group. Pediatrics, 122(2), 259-266. doi:https://doi.org/10.1542/peds.2007-2312

Jordan, K. S., & Steelman, S. H. (2015). Child maltreatment: Interventions to improve recognition and reporting. Journal of forensic nursing, 11(2), 107–113. doi:

http://dx.doi.org.proxy.library.ju.se/10.1097/JFN.0000000000000068     

Kjellström, S. (2017). Forskningsetik. I M. Henricson (Red.), Vetenskaplig teori och metod: från idé till examination inom omvårdnad. (s. 57–80). Lund: Studentlitteratur.

16

Kraft, L. E., & Eriksson, U. B. (2015). The school nurse’s ability to detect and support abused children: a trust-creating process. The Journal of School Nursing, 31(5), 353–362. doi:

https://doi.org/10.1177/1059840514550483

Lewin, D., & Herron, H. (2007). Signs, symptoms and risk factors: health visitors' perspectives of child neglect. Child Abuse Review: Journal of the British Association for the Study and Prevention of Child Abuse and Neglect, 16(2), 93-107. doi: https://doi.org/10.1002/car.949

Li, X., Yue, Q., Wang, S., Wang, H., Jiang, J., Gong, L., ... & Xu, T. (2017). Knowledge, attitudes, and behaviours of healthcare professionals regarding child maltreatment in China. Child: care, health and development, 43(6), 869–875. doi: https://doi.org/10.1111/cch.12503

Lindwall, L. (2012). Kroppen. I L. Wiklund Gustin & I. Bergbom (Red.), Vårdvetenskapliga begrepp i teori och praktik. (s. 129–142). Studentlitteratur.

Malm, M. (2012). Själen. I L. Wiklund Gustin & I. Bergbom (Red.), Vårdvetenskapliga begrepp i teori och praktik. (s. 143–156). Studentlitteratur.

McCance, T., McCormack, B., & Dewing, J. (2011). An Exploration of Person-Centredness in Practice. Online Journal of Issues in Nursing, 16(2), 1. doi:

http://doi-org.proxy.library.ju.se/10.3912/OJIN.Vol16No02Man01

McCormack, B., & McCance, T. V. (2006). Development of a framework for person‐centred nursing. Journal of advanced nursing, 56(5), 472–479. doi: https://doi.org/10.1111/j.1365-2648.2006.04042.x

O'Connor, S., Brenner, M., & Coyne, I. (2019). Family‐centred care of children and young people in the acute hospital setting: A concept analysis. Journal of clinical nursing, 28(17–18), 3353–3367. doi: https://doi.org/10.1111/jocn.14913

Paavilainen, E., & Tarkka, M. T. (2003). Definition and identification of child abuse by Finnish public health nurses. Public health nursing, 20(1), 49–55. doi: https://doi.org/10.1046/j.1525-1446.2003.20107.x

Patientlag (SFS 2014:821). Hämtad från Riksdagens webbplats:

https://www.riksdagen.se/sv/dokument-lagar/dokument/svensk-forfattningssamling/patientlag-2014821_sfs-2014-821  

Piltz, A., & Wachtel, T. (2009). Barriers that inhibit nurses reporting suspected cases of child abuse and neglect. Australian Journal of Advanced Nursing, The, 26(3), 93.

Polit, D.F. & Beck, C.T. (2021). Nursing Research: generating and assessing evidence for nursing practice. (Eleventh edition). Philadelphia: Wolters Kluwer Health.

Regeringskansliet. (2014). Konventionen om barnets rättigheter. Med strategi för att stärka barnets rättigheter i Sverige. Hämtad 2020-01-10 från

https://www.regeringen.se/49bbd1/contentassets/586fa7da22e74ed7a9e8a5bd41d101fe/konve ntionen-om-barnets-rattigheter---med-strategi-for-att-starka-barnets-rattigheter-i-sverige-s2014.025 

Regeringskansliet. (2019). Frågor och svar om barnkonventionen som lag – för dig som är

barn. Hämtad 2020-03-04 från https://www.regeringen.se/artiklar/2019/12/fragor-och-svar-om-barnkonventionen-som-lag--for-dig-som-ar-barn/    

Socialtjänstlag (SFS 2001: 453). Hämtad från Riksdagens webbplats: https://www.riksdagen.se/sv/dokument-lagar/dokument/svensk-forfattningssamling/socialtjanstlag-2001453_sfs-2001-453

17

Shannon, D. (2011). Den polisanmälda barnmisshandeln: utvecklingen fram till 2009. Hämtad från Brottsförebyggande rådet (BRÅ) webbplats:

https://www.bra.se/download/18.1c89fef7132dd6d7b4980005469/1371914736195/2011_16_p olisanmald_barnmisshandel.pdf

Sivonen, K. (2012). Anden. I L. Wiklund Gustin & I. Bergbom (Red.), Vårdvetenskapliga begrepp i teori och praktik. (s. 157–170). Studentlitteratur.

Socialstyrelsen. (2019). Anmälningar om barn som far illa eller misstänks fara illa. Nationell kartläggning 2018. Hämtad från Socialstyrelsens webbplats:

https://www.socialstyrelsen.se/globalassets/sharepoint-dokument/artikelkatalog/ovrigt/2019-12-6502.pdf

Svensk Sjuksköterskeförening. (2015). Familjefokuserad omvårdnad. Hämtad från:

https://www.swenurse.se/globalassets/01-svensk-sjukskoterskeforening/publikationer-svensk-sjukskoterskeforening/ssf-om-publikationer/ssf.om.familjefokuserad.omvardnad.webb.pdf  Svensk sjuksköterskeförening (2016a). Kompetensbeskrivning: För legitimerad sjuksköterska med

specialistsjuksköterskeexamen, med inriktning mot hälso-och sjukvård för barn och ungdomar. Hämtad från:

https://www.swenurse.se/globalassets/01-svensk- sjukskoterskeforening/publikationer-svensk-sjukskoterskeforening/kompetensbeskrivningar-publikationer/kompetensbeskrivning_halso-och_sjukvard_for_barn_och_ungdomar.pdf    Svensk sjuksköterskeförening. (2016b). Personcentrerad vård. Hämtad från:

https://www.swenurse.se/personcentrerad-vard    

Socialstyrelsen (2014). Barn som far illa eller riskerar att fara illa: en vägledning för hälso- och sjukvården samt tandvården gällande anmälningsskyldighet och ansvar. (Andra

upplagan). Hämtad från: https://www.socialstyrelsen.se/globalassets/sharepoint-dokument/artikelkatalog/vagledning/2014-10-4.pdf

Söderbäck, M. (2010). Barns och ungas rätt i vården. Allmänna Barnhuset.

Söderbäck, M., Coyne, I., & Harder, M. (2011). The importance of including both a child perspective and the child’s perspective within health care settings to provide truly child-centred care. Journal of Child Health Care, 15(2), 99-106. doi: https://doi.org/10.1177/1367493510397624 Söderlund, M. (2012). Vårdande. I L. Wiklund Gustin & I. Bergbom (Red.), Vårdvetenskapliga

begrepp i teori och praktik. (s. 115–128). Studentlitteratur.

Thornberry, T. P., Matsuda, M., Greenman, S. J., Augustyn, M. B., Henry, K. L., Smith, C. A., & Ireland, T. O. (2014). Adolescent risk factors for child maltreatment. Child abuse & neglect, 38(4), 706– 722. doi: https://doi.org/10.1016/j.chiabu.2013.08.009

U.S. Department of Health & Human Services, Administration for Children and Families, Administration on Children, Youth and Families, Children’s Bureau. (2020). Child Maltreatment 2018. Hämtad från: https://www.acf.hhs.gov/cb/research-data-technology /statistics-research/child-maltreatment.

Vrolijk-Bosschaart, T. F., Brilleslijper-Kater, S. N., Benninga, M. A., Lindauer, R. J., & Teeuw, A. H. (2018). Clinical practice: recognizing child sexual abuse—what makes it so difficult? European journal of pediatrics, 177(9), 1343–1350. doi: https://doi.org/10.1007/s00431-018-3193-z World Health Organization. (2006). Preventing child maltreatment: a guide

to taking action and generating evidence. Hämtad från:

https://apps.who.int/iris/bitstream/handle/10665/43499/9241594365_eng.pdf?sequence=1 Wärnå- Furu, C. (2012). Hälsa. I L. Wiklund Gustin & I. Bergbom (Red.), Vårdvetenskapliga begrepp i

18

Ylikangas, C. (2012). Miljö-ett vårdvetenskapligt begrepp. I L. Wiklund Gustin & I. Bergbom (Red.), Vårdvetenskapliga begrepp i teori och praktik. (s. 265–276). Studentlitteratur.

I

Bilagor

BILAGA 1           

Intervjuguide:    

Vilken erfarenhet har du av att möta barn som far illa?    

Vilken erfarenhet har du av anmälningsförfarandet/orosanmälan gällande barn som far illa?    

Vilket stöd har du från ledningen om du skulle behöva göra en orosanmälan eller vilket stöd fick du om du gjort en orosanmälan?    

Vilket stöd har du från dina kollegor om du skulle behöva göra en orosanmälan eller vilket stöd fick du om du gjort en orosanmälan?    

Är det något annan du vill tillägga eller ta upp gällande barn som far illa?       Följdfrågor:    Kan du utveckla?     Vad hände då?     Vad gjorde du då?     Vad tänkte du då?          Bakgrundsfrågor:     Ålder     Kön     Antal år i jobbet        

II

BILAGA 2      

Informationsbrev till verksamhetschef     

Vi är två sjuksköterskor som studerar vid Hälsohögskolan på Jönköping University till

specialistsjuksköterskor med inriktning mot hälso- och sjukvård för barn och unga. Under våren 2020 skriver vi vår magisteruppsats med syftet att belysa barnsjuksköterskors erfarenheter av att möta barn som misstänks fara illa.      

Barn som far illa     

All vårdpersonal som arbetar med barn och unga har anmälningsskyldighet redan vid misstanke om barn som far illa. Trots anmälningsplikten finns det ett stort mörkertal. Att som barn bli utsatt för misshandel eller försummelse inom familjen får konsekvenser både direkt och längre fram för barnet.      

Tillfrågan om frivilligt deltagande

Vi vill genom detta informationsbrev be om er tillåtelse att under fyra veckor efter Ert

och vårdenhetschefernas godkännande genomföra individuella intervjuer med de barnsjuksköterskor som arbetar på era barnmottagningar. Önskemålet är att få genomföra intervjuerna med

barnsjuksköterskor som har erfarenhet av att möta barn som misstänks fara illa. Varje intervju

beräknas ta cirka 20 - 30 minuter. Skulle intervjuerna ej kunna genomföras på plats finns möjlighet att ta det via videosamtal alternativt via telefon. Intervjuerna är frivilliga och varje deltagare har rätt att när som helst avbryta sitt deltagande.      

Hantering av data

Studien kommer att behandla all insamlade data konfidentiellt och ingen av deltagarna kommer att kunna identifieras.      

Ytterligare information och svar på frågor om studien ges av:  Student: Maria Davoust, leg. Sjuksköterska, dama18xq@student.ju.se      Student: Hanna Petersson, leg. Sjuksköterska, peha18yc@student.ju.se     

Handledare: Berit Munck, universitetslektor Jönköping University, berit.munck@ju.se