https://www.worldwildlife.org/pages/living-planet-report-2018 DN 18-10-31
”Världsnaturfondens rapport över jordens biologiska mångfald som
publicerades på tisdagen är ingen munter läsning (”Living Planet Report 2018”). Arter har alltid dött ut – lämnat plats för nya. Men nu är takten 100 till 1 000 gånger högre än naturens historiska genomsnitt. Och den sammantagna populationen av vilda ryggradsdjur har minskat med 60 procent sedan 1970-talet.
Den krympande art- och djurrikedomen är inte isolerad till tropikerna, men det är värst där. Hårdast drabbat är Central- och Sydamerika, följt av Sydöstasien, Oceanien och de centrala och östra delarna av Afrika. Klimatförändringarna är ett skäl, men huvudorsaken är klassiskt
överutnyttjande av mark och vatten: skövling av regnskog för jordbruk och djurhållning, utfiskning längs kusterna.
Tropiska skogar och havsområden har ett värde långt bortom den
geografiska plats där de återfinns. Eftersom regnskogar binder koldioxid är de ett av våra viktigaste vapen mot den tilltagande växthuseffekten. Och den biologiska mångfalden utgör en del av de intrikata ekosystem som gör planeten livskraftig. Vi i Sverige, långt från tropikernas växt- och djurliv, tjänar alltså på att de skyddas.
Samtidigt är länderna i Central- och Sydamerika, Sydöstasien och Afrika relativt fattiga. Det kortsiktiga ekonomiska intresset dikterar ofta en överexploatering av mark- och vattenresurser. Sverige och andra länder i den rika världen måste därför göra det lönsamt för fattiga länder att skydda de tropiska skogar och vatten som vi också tjänar på.
Praktiken är det si och så med, men principen att den som förorenar ska betala för sig är numera allmänt omhuldad. På samma vis bör det vara en självklarhet att den som bevarar en regnskog som binder koldioxid och stärker den biologiska mångfalden ska belönas för det.”
DN 18-11-02
Vilda djur minskar kraftigt
Bestånden av vilda ryggradsdjur har i genomsnitt minskat
med mer än hälften sedan 1970. Fortsätter den
utvecklingen kan två tredjedelar av bestånden av vilda
ryggradsdjur vara borta redan år 2020, enligt en ny
rapport från Världsnaturfonden, WWF.
Uppdatering 181102 kl 12:36
– Det är ofattbart att vi har tappat så mycket. Det är inte så att vi
har förlorat så många arter än, utan att vi har förlorat individer,
säger Vicki Lee Wallgren, chef för WWF:s arbete med skog och
arter.
Organisationens rapport Living Planet 2018 som lanseras på
måndagen har granskat 16.704 populationer av 4.005 arter av
däggdjur, både på land och i haven, reptiler, fåglar och fiskar.
Rapporten visar att den genomsnittliga minskningen i de
undersökta bestånden är 60 procent mellan åren 1970 och 2014 .
Liten andel vilda däggdjur
Om inte kraftfulla åtgärder sätts in och utvecklingen
fortsätter i samma takt är risken att i genomsnitt två tredjedelar
av bestånden av vilda ryggradsdjuren kommer att vara borta om
bara två år, 2020.
– Siffrorna är otroligt skrämmande. Den här biologiska
mångfalden är grunden för allt liv, för att vi ska ha fungerande
ekosystem som vi är helt beroende av för att få vår mat, för att
rena vatten och kunna andas, säger Vicki Lee Wallgren.
De 60 procenten är genomsnittet för jorden. Snabbast har
minskningen sedan 1970 varit i tropiska områden. Allra värst har
Syd- och Mellanamerika drabbats, där har nästan nio av tio, 89
procent, av bestånden av de vilda ryggradsdjuren försvunnit.
– Jag tänker på att här i Sverige har vi tio miljoner invånare, om
nio av tio individer skulle försvinna här skulle vi bara vara en
miljon, säger Vicki Lee Wallgren.
Bestånden av ryggradsdjur
Så mycket har bestånden av vilda ryggradsdjur i genomsnitt minskat sedan 1970.
Rapporten ligger i linje med flera rapporter de senaste åren
där allt fler forskare har larmat om att vi kan vara på väg in i den
sjätte massutrotningen på planeten.
Det som skiljer dagens situation från de tidigare är att den här är
skapad av människan.
Den kraftiga minskningen av djurbestånden som pågår just nu
beror på att djurens livsmiljöer försvinner eller krymper till följd
av människans konsumtionsmönster. Det handlar om ett mer
industrialiserat och storskaligt jordbruk, överutnyttjande av
resurser som överfiske och tjuvjakt, men även urbanisering,
anläggning av infrastruktur som dammar och vägar som skär av
naturområden.
Minskningen går snabbast i tropikerna nu men på norra
halvklotet och här i Sverige minskade bestånden av djur kraftigt
långt före 1970, det berodde på att våtmarker dikades ut,
jordbruket effektiviserades och blev mer storskaligt.
I somras presenterades en stor studie över jordens arters
biomassa, baserat på vikt, i den vetenskapliga tidskriften PNAS.
Den visade att globalt utgör i dag vilda djur som giraffer, älgar,
rävar och elefanter bara 4 procent av alla däggdjur, människan
står för 36 procent och den boskap som vi föder upp står för så
mycket som 60 procent.
Uppdatering 181102 kl 12:36 Texten har tillfogats en rättelse.
– Det är ofattbart att vi har tappat så mycket. Det är inte så att vi har förlorat så många arter än, utan att vi har förlorat individer, säger Vicki Lee Wallgren, chef för WWF:s arbete med skog och arter.
Organisationens rapport Living Planet 2018 som lanseras på måndagen har granskat 16.704 populationer av 4.005 arter av däggdjur, både på land och i haven, reptiler, fåglar och fiskar. Rapporten visar att den genomsnittliga minskningen i de undersökta bestånden är 60 procent mellan åren 1970 och 2014 .
Om inte kraftfulla åtgärder sätts in och utvecklingen fortsätter i
samma takt är risken att i genomsnitt två tredjedelar av bestånden av vilda ryggradsdjuren kommer att vara borta om bara två år, 2020. – Siffrorna är otroligt skrämmande. Den här biologiska mångfalden är grunden för allt liv, för att vi ska ha fungerande ekosystem som vi är helt beroende av för att få vår mat, för att rena vatten och kunna andas, säger Vicki Lee Wallgren.
De 60 procenten är genomsnittet för jorden. Snabbast har minskningen sedan 1970 varit i tropiska områden. Allra värst har Syd- och
Mellanamerika drabbats, där har nästan nio av tio, 89 procent, av bestånden av de vilda ryggradsdjuren försvunnit.
– Jag tänker på att här i Sverige har vi tio miljoner invånare, om nio av tio individer skulle försvinna här skulle vi bara vara en miljon, säger Vicki Lee Wallgren.
Rapporten ligger i linje med flera rapporter de senaste åren där allt
fler forskare har larmat om att vi kan vara på väg in i den sjätte massutrotningen på planeten.
Det som skiljer dagens situation från de tidigare är att den här är skapad av människan.
Den kraftiga minskningen av djurbestånden som pågår just nu beror på att djurens livsmiljöer försvinner eller krymper till följd av människans konsumtionsmönster. Det handlar om ett mer industrialiserat och storskaligt jordbruk, överutnyttjande av resurser som överfiske och tjuvjakt, men även urbanisering, anläggning av infrastruktur som dammar och vägar som skär av naturområden.
Minskningen går snabbast i tropikerna nu men på norra halvklotet och här i Sverige minskade bestånden av djur kraftigt långt före 1970, det berodde på att våtmarker dikades ut, jordbruket effektiviserades och blev mer storskaligt.
I somras presenterades en stor studie över jordens arters biomassa, baserat på vikt, i den vetenskapliga tidskriften PNAS. Den visade att globalt utgör i dag vilda djur som giraffer, älgar, rävar och elefanter bara 4 procent av alla däggdjur, människan står för 36 procent och den boskap som vi föder upp står för så mycket som 60 procent.
Att bestånden av vilda djur minskar har på många sätt samma orsaker
som klimatförändringen men frågan har inte på långa vägar fått samma uppmärksamhet.
– Jag tror inte att folk förstår vad som sker. Det är en gradvis förändring, man märker inte att det blir tystare och tystare i skogen, att det blir mindre fågelkvitter och färre insekter, säger Vicki Lee Wallgren.
Om inte djurbestånden ska kollapsa krävs omfattande åtgärder snabbt. Och det går att vända kurvan. I många av de länder, som Sverige, där djurbestånden blev lidande när jordbruksmetoderna ändrades och vattenkraft byggdes ut har åtgärder som skyddade naturområden och minskade gjort så att åtminstone en del bestånd har återhämtat sig.
Valarna har ökat kraftigt sedan ett internationellt stopp för jakt som omfattar de flesta länder infördes.
I Sverige har antalet stora rovdjur, rovfåglar och tranor ökat. Däremot är det tufft för fåglar som sånglärkor och storspovar som är beroende av villkor i odlingslandskapet.
Politiska beslut som ökade anslag för biologisk mångfald, starkare
skydd av havsområden, satsningar på nationella övervakningsprogram för att öka kunskapen om till exempel insekter är några åtgärder som WWF vill se.
Men för att den radikala förändring som behövs ska bli verklig krävs insatser från många håll. Enligt forskarnätverket Global Footprint Network lever genomsnittsmänniskan i världen som om den hade 1,7 jordklot, i Sverige lever vi som om vi hade 4 jordklot.
– Politiska beslut är viktiga för att få styrmedel men jag tror att om vi ska vända det här på måste vi alla hjälpa till. Vi måste alla tänka till både som konsumenter och företag på hur vi producerar och konsumerar, kanske inte köpa så många grejer.
– Åtgärder för att bevara den biologiska mångfalden går ofta hand i hand med de som krävs för att stoppa klimatförändringen. Vi kan inte leva på exakt samma sätt som vi gör i dag. Jag menar inte att vi ska behöva gå tillbaka och leva som på stenåldern. Jag tror att vi kan ha fantastiska liv, kanske ha det bättre än i dag, men de blir annorlunda, säger Vicki Lee Wallgren.
Läs mer: Blommande åkrar ska rädda bin
Rättelse: Minskningen på 60 procent från 1970 till 2014 är ett
genomsnitt för bestånden av vilda ryggradsdjur globalt. Det betyder inte att 60 procent av arterna har försvunnit utan är en beräkning av hur bestånden av olika djur har påverkats under perioden.
Fakta
Living Planet rapporten har granskat 16.704 populationer av 4.005 arter. Den visar att bestånden av däggdjur, både på land och i haven, reptiler, fåglar och fiskar har minskat globalt med i genomsnitt 60 procent mellan åren 1970 och 2014.
Värst drabbat är Syd- och Mellanamerika där minskningen är 89 procent jämfört med 1970.
Om utvecklingen fortsätter i samma takt kan det innebära att två tredjedelar av världens bestånd av vilda ryggradsdjur riskerar att vara borta om bara två år, 2020. Källa: WWF
