"Där kvinnor dör är jag klarvaken", skrev Jenny Holzer på framsidan till söndagsbilagen av Siiddeutsche Zeitung den 19 november 1993. Omslaget väckte en viss uppmärksamhet eftersom budskapet inte var tryckt med färg utan med kvinnoblod! Därmed ville hon protestera mot våldet mot kvinnor - inte minst i Jöre detta Jugoslavien. Sentensen anspelar dessutom på tidningens motto "Täglich hellwach", dvs
DONALD BROADY
Enligt konstens alla regler
Pierre Bourdieu är ingen renodlad teoretiker. Det är i det
empiriska forskningsarbetet hans verktyg visar vad de går för. Hans bok
om framväxten av litteraturens och konstens fält i Frankrike, Les Régles de l'art,
är den hittills mest systematiska och ingående demonstrationen av hur
fältbegreppet kan användas.
Man kan visserligen göra vad man vill, men att
vilja vad som helst står icke i vår makt.
Torbjörn Säfve, Kuperad lek eller skåndaren från
Sk tinning?, Stockholm 1990.
Pierre Bourdieu är flitig (dessutom m e d god tillgång till sekreterare). H a n har hunnit publicera åtskilligt sedan Toril Moi 1991 publicerade artikeln "Appropriating Bour-dieu" som översatts i detta n u m m e r av Kvinnovetenskaplig tidskrift och som redak-tionen bett mig komplettera.1 Det skall j a g
göra g e n o m att hänvisa till Les Régles de Vart från 1992, den hittills mest g e n o m f ö r d a och syntetiska av alla studier av kulturella fält som Bourdieu och lians m e d a r b e t a r e åstadkom-mit g e n o m åren.
Les Régles de Vart är en detaljerad analys av
m o d e r n i s m e n s framväxt inom fransk littera-tur och konst från 1820-talet till början av vårt sekel, m e d m å n g a exkurser in i senare tid, m e n det är inte bara fråga o m historie-skrivning. Bourdieu föreslår inget m i n d r e än en ny "vetenskap o m konstnärliga verk" — en vetenskap, väl att märka, ingen abstrakt "teori". Som alltid erhåller Bourdieus verktyg sin fulla m e n i n g när d e sätts i rörelse i empi-riska undersökningar. Les Régles de Vart är d e n första fullskaliga d e m o n s t r a t i o n e n av h u r empiriska analyser av kulturella fält kan gå till. Redovisningen av arbetet m e d det empiriska materialet utgör i sig Bourdieus hittills mest konkreta svar på vissa frågor som hans sociologi brukar ge u p p h o v till och som även diskuteras av Toril Moi: Kan Bourdieus
m e t o d e r göra reda för förändringar, t ex för fältens uppkomst och omvandlingar? Kan de förklara inte bara tvånget och förtrycket, utan även den motståndskamp som u t m a n a r herraväldet? Al Bourdieus kritik av d e n sort som söker ändra och inte bara förklara r å d a n d e maktförhållanden? Räcker hans m e t o d e r särskilt långt när vi vill u n d e r s ö k a sådant som människors subjektiva drivkrafter eller de litterära verken i sig själva, eller är vi tvungna att komplettera med, låt säga, psyko-analys eller textteori?
D ä r e m o t bidrog inte Les Régles de Vart till de för kvinnovetenskapen specifika diskussio-nerna.- Åtskilliga av Toril Mois frågor lämnas obesvarade. Bourdieus verktyg är avsedda för undersökningar av m å n g a slag av herravälde, däribland manlighetens d o m i n a n s över kvinnligheten m e n lika mycket överklass ver-sus underklass, m e t r o p o l verver-sus provins, auk-toriserad versus ickeaukauk-toriserad kultur, pre-stigetyngda versus ringaktade institutioner och yrkesgrupper, och så vidare — allt invävt i vartannat. Bourdieus sociologi b e f i n n e r sig långt från de forskningstraditioner som söker isolerade "förklarande variabler" eller "bak-grundsfaktorer" såsom klass, kön, etnicitet.
Kanske feminister och kvinnoforskare hell-re b o r d e använda verktyg skräddarsydda för studiet av det särskilda slags herravälde som h a r att göra m e d h u r kön konstitueras och fungerar? Bourdieus eget svar på d e n frågan måste tolkas som ett nej.3 Själv vet jag inte.
Det är h u r som helst u p p e n b a r t att Bour-dieus sociologi på sistone betytt en hel del som inspirationskälla inom
kvinnovetenska-pen (medan han å sin sida på senare år ofta betygat sin respekt för vad feministiska for-skare åstadkommer).
Översättningar till svenska, tyska och eng-elska är på väg, så det finns ingen anledning att återberätta det rika innehållet i Les Regles
de Vart, som inbjuder till många skilda
läsar-ter. Här skall jag framför allt uppehålla mig vid den inspiration i fråga om forsknings-hantverket som kan hämtas ur boken.
En kollektivbiografi
Ett sätt att läsa Les Regles de Vari är som en kollektivbiografi, myllrande av kända och okända författar- och konstnärsöden. E11 kärnpunkt i Bourdieus metod kan illustreras av två vitt skilda gestalter ur hans persongal-leri, den e n e glömd av eftervärlden och den andre helgonförklarad.
Léon C,Indel föddes 1835 i Montauban.
Fa-dern var en sadelmakare som kommit sig u p p och blivit jordägare och önskade atl ende sonen skulle studera och bli något. Efter studier i juridik i Toulouse (flertalet bland tidens u p p b u r n a diktare hade juridik-studier i bagaget, Les Regles de Vari, s. 127) återvände Léon till hembygden och för-skräcktes över böndernas inskränkthet och närighet. Han prövade på bohemlivet i Paris, plågades av armodet och obemärktheten, for h e m igen men utan att bli kvitt tanken på huvudstaden, dit han ånyo sökte sig. Han knöt kontakter m e d parnassrörelsen och för-fattade en roman om de parisiska litteratö-rerna vilken han med hjälp av m o d e r n s pengar lyckades få publicerad, försedd med förord av ingen mindre än Baudelaire. Del blev inte mer berömmelse än så. Efter sju eländiga år i Paris slog han sig för gott ned i hembygden där han författade oräknelika folklivsberättelser (s 365 f).
Den ett halvsekel yngre Marcel Duchamp hade allt som Cladel saknade. I Bourdieus persongalleri representerar D u c h a m p den "slipade" konstnären (i motsats till den "naive"), född i en konstnärsfamilj, m e d en nedärvd förmåga att röra sig obesvärat i kon-stens värld, en mästare i att spela med alla de möjligheter och verkningsmedel som
kon-stens historia erbjuder. Därigenom lyckades han skapa verk som kunde föda hela kårer av professionella uttolkare — verk så sofistikerat mångtydiga att de dels ropade efter skriben-ter som k u n d e dechiffrera och kommenskriben-tera dem, dels förvägrade samma skribenter det slutgiltiga tolkningsföreträdet. Från Duchamp har sena tiders konstnärer ärvt d e n n a strategi som tillåter dem att använda sig av kritikerna utan att användas av d e m (s 197, 343-345).
Bourdieus syn på orsakerna till Cladels nederlag och Duchamps succé illustrerar en förklaringsmodell som återfinns i alla hans arbeten (frånsett de allra första från åren kring 1960): den sociala verkligheten uppstår i ett möte mellan system av dispositioner å e n a sidan och system av positioner å den andra. Sociologiska förklaringar kräver där-för undersökningar från tvä håll. För det där- för-sta behövs undersökningar av system av dis-positioner (med Bourdieus term: habitus), dvs allt det människor bär med sig inristat i kroppen och sinnet, jämte undersökningar av andra tillgångar de har i bagaget (kultu-rellt, ekonomiskt och socialt kapital, för atl tala m e d Bourdieu). För det a n d r a behövs undersökningar av systemen av positioner i den sociala värld i vilken människorna inträ-der och lever.
Med d e n n a modell gör Bourdieu anspråk på att förklara mycket m e r än karriärgångar-na. Tag Léon Cladels författarbana, präglad av motsättningen mellan å ena sidan hans dispositioner, ursprungligen formade i den avkrok i sydvästra Frankrike varifrån han kom och dit han återvände, å andra sidan positionerna inom den parisiska litterära värld i vilken han begärde inträde. Det blev fel hur han än vände sig. Parnassdiktarna såg h o n o m som bondlurk och b ö n d e r n a där-h e m m a som småborgare. Diskrepansen mel-lan dispositioner och positioner hade enligt Bourdieu verkningar ä n d a in författarskapets stil och tematik och hela det besynnerliga företagel att i Leconte de Lisles högstämda språk gestalta allmogens leverne. Marcel D u c h a m p är ett exempel på rakt motsatt öde. Tack vare sina dispositioner, jämte de övriga rika tillgångar han hade i bagaget och sin placering i förhållande till konstfältets
positioner, f ö r m å d d e D u c h a m p h a n t e r a det givna systemet av positioner — och m e r än så, lian lyckades bidra till u p p r ä t t a n d e t av en ny position så stark att hela fältet och dess hierarkier stöptes om.
Det sist n ä m n d a exemplet — det finns en rad liknande i Les Regles de Vart — illustrerar h u r Bourdieu i forskningsarbetet h a n t e r a r frågan om individernas "frihet" och deras möjligheter att b j u d a motstånd mot etablera-de maktförhållanetablera-den. Revolter inom kultu-rella falt förutsätter att det existerar männis-kor som är tillräckligt fria i förhållande till fältets maktförhållanden för att k u n n a urskil-ja förändringspotentialerna, och som fram-för allt uppfattar dessa potentialer som sin personliga a n g e l ä g e n h e t och kallelse — ja, på sätt och vis existerar förändi ingspotentia-lerna bara för d e m , vilket i e f t e r h a n d ger intrycket att de var förutbestämda att bli nydanare. Men de extraordinära kvaliteterna hos dessa människor och d e n "frihet" de åt-njuter faller inte n e d från himlen. Deras för-måga att motstå det i fältet inbyggda tvånget springer f r a m u r för det första deras disposi-tioner och övriga m e d h a v d a tillgångar, för det a n d r a d e positioner de besätter inom fäl-tet och, för det tredje, det ofta friktionsfyllda förhållandet mellan å e n a sidan de disposi-tioner de är utrustade m e d , å a n d r a sidan de i n o m fältet tillgängliga positionerna.4 Med
Bourdieus k o m p r i m e r a d e formulering: Fältets sannolika framtid är i varje ögonblick inskriven i fältets struktur, men varje agent skapar sin egen framtid (och bidrar därmed till att skapa fältets framtid) genom att realisera de objektiva potentialer vilka bestäms av förhållandet mellan agentens förmågor och de möjligheter som är objektivt inskrivna i fältet, (s 377)
På så vis är historien o m framväxten av litte-raturens och konstens fält oskiljaktigt före-nad m e d de b e r ö r d a människornas levföre-nads- levnads-banor. I Les Regles de Vart ägnas mest upp-märksamhet ät författarna m e n här uppträ-der också m å n g a konstnärer, kritiker och för-läggare, filosofer och konst- och litteraturhis-toriker. Bourdieu brukar ofta anklagas för att utmåla den sociala världen som ett slags a u t o m a t som upprätthåller herraväldet för
egen maskin utan att m ä n n i s k o r n a kan göra särskilt mycket åt saken. Så kan det kanske framstå o m m a n försöker sig på det ganska utsiktslösa företaget att extrahera f r a m en abstrakt "teori" u r hans programmatiska utta-landen om d e n kulturella r e p r o d u k t i o n e n , m e n de empiriska studierna ger en helt a n n a n bild. Något av det mest fängslande i
Les Regles de Vari är analyserna av den
gigan-tiska kollektiva m ö d a som erfordrades för all f r a m b r i n g a d e n litterära och konstnärliga m o d e r n i s m e n — och Bourdieu försöker leda i bevis att m e d m o d e r n i s m e n uppstod något än m e r e p o k g ö r a n d e , nämligen litteraturens och konstens fält. Fälten själva är de egentli-ga h u v u d p e r s o n e r n a i Les Regles de Vart.
En bildningsroman
Här behövs kanske några o r d om vad Bourdieu m e n a r m e d fält. Den mest generel-la definitionen är försgenerel-lagsvis: ett fält är ett sys-tem av relationer mellan positioner. Ett soci-alt fält kan definieras som ett system av rela-tioner mellan posirela-tioner vilka besattes av spe-cialiserade agenter och institutioner som stri-der o m något för d e m gemensamt. Ett socialt fält är m e d a n d r a ord en avskild och relativt självständig värld m e d egna inträdeskrav, egna måttstockar för b e d ö m n i n g av fram-gång och fiasko, egna f o r m e r för belöning och straff etc. De kulturella fälten — littera-turens, konstens, filosofins, vetenskapens, re-ligionens fält — är ett särskilt slags sociala fält, k n u t n a till Kulturen i Bourdieus me-ning, dvs d e n d o m i n e r a n d e , auktoriserade, legitima kulturen, ungefärligen vad som i Sverige brukar kallas finkultur (det rör sig således inte o m det b r e d a antropologiska kulturbegreppet).
Litteraturens och konstens fält befolkas av författare, konstnärer, förläggare, gallerister, kritiker, kulturjournalister, konst- och littera-turforskare etc. Här finns institutioner såsom förlag, museer, gallerier, universitetsinstitu-tioner och akademier, kulturtidskrifter och dagstidningarnas kultursidor. Det som m e r än något a n n a t står på spel i striderna i n o m dessa fält är vad som skall räknas som g o d lit-teratur och konst, jämte den legitima rätten
att d ö m a i frågor om litterär och konstnärlig kvalitet.
Vill vi vara riktigt noga med terminologin, måste vi skilja mellan produktionsfält och konsumtionsfält. I Les Regles de Vart har vi atl göra m e d "fält för kulturell produktion", för att använda Bourdieus något otympliga benämning. Det som här produceras är inte bara dikter och tavlor. Aven g e n r e r n a och sti-larna, värdena och bedömningsgrunderna, ja författarna själva, konstnärerna och kritiker-na och de livsstilar som odlas inom olika kot-terier, är skapelser vilkas historiska och socia-la uppkomstbetingelser Bourdieu vill spåra.5
Det kan inte nog understrykas att litteratu-rens och konstens värld per definition — nämligen Bourdieus definition av (produk-tions) fält — för att k u n n a fungera som fält måste ha erövrat en lillräcklig grad av själv-ständighet. Enligt Bourdieus historieskriv-ning är de fullt utvuxna litterära och konst-närliga fälten inte mer än ett drygt sekel gamla.''
Det är frestande att läsa Les Regles de Vart enligt den borgerliga bildningsromanens mall. Utan att vara strikt kronologiskt dispo-nerad handlar boken om författarnas och konstnärernas slingrande väg bort från den u n d e r o r d n a d e ställningen i fadershuset (Akademien) i artonhundratalets början, över konfrontationer m e d fientliga och förle-d a n förle-d e makter (i synnerhet penningen och politiken) och kärleksaffärer (med moatjéer ur såväl aristokratin som folkdjupet) fram till myndighetsåldern på 1880-talet då fälten änt-ligen stadgat sig och nått insikt om sin rätta plats i samhället och framtida bestämmelse.
Det säregna m e d Bourdieus historieskriv-ning är att den f a m n a r så mycket. Nya tekni-ker för att skriva eller måla, nya sätt att betrakta och uppfatta konstnärliga verk, nya värdeskalor, nya sociala typer (konstkänna-ren, esteten, b o h e m e n , dandyn och mot slu-tet av artonhundratalet den intellektuelle), en ny skiljelinje mellan smal avantgardistisk och bred borgerlig konst, en motsvarande polarisering mellan avantgarde och main-stream inom publiken och bland konstut-övarna, förläggarna och kritikerna — allt detta och mycket mer därtill samverkade
u n d e r loppet av artonhundratalet till att driva konsten och litteraturen m o t en allt högre grad av självständighet i förhållande till utväl tes makter.
Ett kännetecken på ett färdigutvecklat fäll är att strider pågår, att där finns konkurre-rande ståndpunkter och skolor. Så var ä n n u inte fallet ett gott stycke in i artonhundrata-let. Akademien var alltjämt en "riksbank" (s 320) som borgade för de erkända konstver-kens värde. En värld m e d ett enda obestritt maktcentrum är en apparat och inget fält, för att använda Bourdieus terminologi. När så Akademiens ställning började vackla upp-h ö r d e konsten att vara "en sluten värld med förutbestämda möjligheter och ö p p n a d e vägen till utforskandet av ett oändligt univer-sum av möjligheter" (s 191). V 'art pour Vart-doktrinen intar en central plats i Bourdieus skildring av d e n n a frigörelse. Med Vari pour
Vart introducerades en position utan tidigare
motsvarighet som krävde ett halvsekel för att slutgiltigt befästas. Startpunkten förlägger Bourdieu till Gautier, Baudelaire och den miljö i 1830- och 1840-talets Paris som senare skulle komma att kallas "Parnassen". Segerns ögonblick daterar han till senare hälften av 1880-talet och hänvisar i synnerhet till
Mallarmé, som drev föreställningen om
kons-tens autonomi därhän att han betraktade till och m e d musiken som alltför naturimiteran-de för att duga som inaturimiteran-deal för naturimiteran-den rena poesin (s 380 ff).
Bland alla u p p r o r s m ä n n e n lyfter Bourdieu fram tre, Baudelaire, Flaubert och Manet, vilka mer än andra bidrog till d e n n a kollektiva fri-görelse.
Baudelaire förkroppsligade den m ö d e r n e konstnärsgestalten, omstörtaren som tar avstånd från allt och alla — karriärintressen och värdsliga belöningar. Akademien och tidens smakdomare, familjelivets krav, den bildade borgerlighetens fordringar på blyg-samhet och måtta i u p p t r ä d a n d e och klädsel, vaije slags politiska och moraliska hänsyn — som stod i vägen för det fria konstnärliga ska-pandet. Han bidrog till att u p p f i n n a det m o d e r n a konstnärliga verket med dess an-språk på att vara unikt och att bära m e d sig sina alldeles egna principer för h u r det skall
tolkas, varmed han även bidrog till uppfin-ningen av den m ö d e r n e kritikern som vill skapa själv och inte nöjer sig m e d att tjänst-göra som värderingsman. Han drev in en kil mellan avantgardelitteraturen och den kom-mersiella litteraturen och bidrog till upp-komsten av ett nvtt polariserat förläggarfält där avantgardeförläggare stod mot kommer-siella förläggare, dvs samma struktur som börjat prägla författarnas konkurrensfält.
Medan Bourdieu i Baudelaire ser den store innovatören i fråga om konsten att vara författare, ser han i Flaubert framför allt upp-finnaren av nya sätt att skriva litteratur. Flaubert rumsterade om bland värdehierarki-erna (I Madame Bovary var ämnet triviala känslor och händelser m e d a n språket levde u p p till den noblaste franska poesins ford-ringar). gjorde själva skrivandet till ett forsk-ningsinstrument och skänkte författarna ett nytt slag av frihet i berättandet och nya möj-ligheter att placera berättarjaget och spela m e d olika synvinklar.
Manet betydde för måleriet ungefär det-samma som Flaubert för prosan, dvs en ny frihet i bruket av tekniker, teman och per-spektiv. O m Manet och d e n n e s skola sägs dock inte särskilt mycket i Les Regles de Vart; detta är ä m n e t för ett särskilt hittills ofullbor-dat bokprojekt.
Somliga läsare kanske förvånas över att en sociolog så obekymrat lyfter fram de stora personligheternas roll. Förklaringen är att Bourdieus bild av skeendet är så utpräglat synoptisk: även personligheterna är historis-ka shistoris-kapelser. Författarna och konstnärerna själva och deras verk är produkter av samma fält i vardande som de bidrar till att skapa. Jag överlåter åt läsaren att b e d ö m a om Bourdieu lyckas undgå de cirkulära förkla-ringsmodeller som hotar när man anlägger så totaliserande perspektiv. Noteras bör dock att den modernism vars framväxt Bourdieu tecknar minst av allt ter sig som ett homo-gent historiskt flöde i vars lopp individen motståndslöst låter sig svepas med. Bourdieu har öra för dissonanserna inom fältet, inom individen och i relationen d e m emellan. De "spänningar" inom litteraturens och kons-tens fält som Bourdieu talar om bör vi nog
uppfatta som en fysikalisk analogi. Särskilt u n d e r det osäkra pionjärskedet bågnade de framväxande fälten av upplagrad energi och skakades av allehanda konvulsioner. De olika subfälten, konstarterna och genrerna utveck-lades i otakt m e d varandra. Även individerna bar spänningarna m e d sig och i sitt inre. Bohemlivet, som tillhör Bourdieus favoritex-empel, präglades av materiella villkor som påminde om fattigt folks, samtidigt som livs-stilen och hållningen tangerade aristokratis-ka eller storborgerliga ideal. Yttervärldens oförståelse kunde tolkas både som en bekräf-telse på att man faktiskt var den m a n syntes vara, en misslyckad konstnär, och som ett tecken på utvaldhet.
Till och med den prototypiske rebellen Baudelaire k u n d e d r ö m m a om hederslegio-nen eller om att bli teaterdirektör (vid den tiden en respektabel och inkomstbringande ställning). Bourdieu återfinner samma vack-lan i Flauberts och Manets personligheter, och tolkar den som ett uttryck för både objektiva och subjektiva spänningar: spän-ningarna inom konstens och litteraturens sociala värld lika väl som den anspänning som krävdes av de människor vilka skapade något aldrig tidigare skådat, konstens och lit-teraturens egna a u t o n o m a fält.
Bourdieus tes är att dessa fullt utvuxna lit-terära och konstnärliga fält i sina grunddrag skulle komma att bestå oförändrade u n d e r hela nittonhundratalet. Härintill har jag ritat enklast tänkbara schema (byggt på graferna i
Les Regles de Vart, s 176, 178) över d e n n a
sta-bila grundstruktur. Inom ramen för "maktfäl-tet" (ungefärligen: överklassens territorium) existerar en uppsättning specialiserade fält, politikens, juridikens, etc. De fält som inom det stora överordnade maktfältet befinner sig längst från varandra är den ekonomiska mak-tens fält (befolkat av företagsledare, ekono-mer, somliga jurister och politiker etc) och de kulturella produktionsfälten (befolkade av författare, konstnärer, vetenskapsmän m f l ) . I n o m vart och ett av de kulturella produk-tionsfälten löper huvudmotsättningen mel-lan en intellektuell och en kommersiell pol: inom t ex det litterära fältet finner vi i ena ä n d e n författare som söker vinna
erkännan-Fritt efter P. Bourdieu, Les Regles d e l'art, 1992.
d e hos a n d r a f ö r f a t t a r e o c h kritiker, dvs h o s k o l l e g e r n a o c h k o n k u r r e n t e r n a , i a n d r a ä n d e n litterär m a s s p r o d u k t i o n . I n o m fältets intellektuella r e g i o n f i n n s en s e k u n d ä r mot-sättning som ställer d e n o f f e n t l i g e n auktori-serade litteraturen m o t d e n k ä m p a n d e avant-g a r d i s m e n . Vid d e n e n a y t t e r p u n k t e n f i n n e r vi h ä r k u l t u r f u r s t a r n a , f ö r f a t t a r n a som f ö r länge sedan u t g j o r d e ett a v a n t g a r d e och n u är h ö l j d a i h e d e r s b e v i s n i n g a r m e n lever m e d risken att d e t r o n i s e r a s av d e nya avantgardis-t e r n a vid d e n a n d r a y avantgardis-t avantgardis-t e r p u n k avantgardis-t e n vilkas r e n o m m é f ö r ö g o n b l i c k e t k n a p p a s t n å r utan-för snäva kretsar av likasinnade.
En metodbok
Les Regles de Fart u t t ö m m e r inte sitt ä m n e .
Framställningen s p ä n n e r över två sekel o c h åtskilligt som skymtar förbi vore värt special-studier. Kanske kan b o k e n bäst karaktäriseras som ett f o r s k n i n g s p r o g r a m . Själv läser jag d e n helst som ett slags m e t o d b o k . U r d e n synvinkeln, b e t r a k t a d som en verktygslåda för d e n som på e g e n h a n d vill utforska n å g o t h ö r n av k u l t u r e n , h a r b o k e n sitt v ä r d e f r a m
-för allt i r e d o v i s n i n g e n av forskningshantver-ket.
Isolerade "resultat" i stil m e d s c h e m a t här-intill är bara s a m m a n f a t t n i n g a r av en r a d för-h å l l a n d e n som B o u r d i e u k o n k r e t i s e r a r m e d hänsyn till b e s t ä m d a historiska situationer.7
Så var exempelvis u n d e r det sena a r t o n h u n d -ratalet m o t s ä t t n i n g e n mellan d e n intellektuella och d e n k o m m e r s i e l l a p o l e n s a m m a n -vävd m e d en r a d a n d r a polariteter. I n o m det litterära fältets intellektuella h e m i s f ä r värde-r a d e s poesin högst, värde-r o m a n e n dävärde-rnäst o c h skådespelet lägst, m e d a n värdeskalan var o m k a s t a d i d e n k o m m e r s i e l l a h e m i s f ä r e n , d ä r pjäsförfattare å t n j ö t mest prestige och fick bäst betalt, r o m a n s k r i b e n t e r n a stod lägre i kurs o c h lyriken f ö r b a n d s m e d sånglustspel. I n o m varje delfält f a n n s särskilda värdehie-rarkier, exempelvis för r o m a n f ö r f a t t a r n a vid-k o m m a n d e e n svid-kala — m o t s v a r a n d e läsarnas p l a c e r i n g i d e n sociala h i e r a r k i n — f r å n d e n högt r a n k a d e psykologiska r o m a n e n över d e n naturalistiska r o m a n e n och s e d e r o m a n e n n e d till d e b o t t e n n o t e r a d e b o n d e r o m a -n e r -n a och a l l m o g e b e r ä t t e l s e r -n a (s 165 ff). Alla dessa polariteter o c h h i e r a r k i e r var Det sociala rummet
u n d e r artonhundratalets sista d e c e n n i e r för-b u n d n a med varandra, vilket Bourdieu för- bru-kar tolka som ett tecken på att lältet u p p n å t t avsevärd autonomi. I lakt m e d alt ett omfat-tande fält för konstnärlig p r o d u k t i o n mog-nar fram blir vissa motsättningar (t ex mellan intellektuella och kommersiella positioner, m e n även tidsbundna och övergående polari-teter som d e n mellan symbolism och natura-lism i n o m 1880-talets konst och litteratur) i allt högre grad g e m e n s a m m a för olika däri ingående fält, i delta fall litteraturens, tea-terns, bildkonstens etc, och till och m e d len-olika g e n r e r inom varje delfält (s 174 i).
Schemat kan vidare tolkas som en bild av h u r olika slag av tillgångar — med Bourdieus språkbruk: olika kapitalarter — fördelas i n o m fältet. Det litterära fältet förutsätter exi-stensen av en egen art av kapital, det litterära kapitalet (författarnas a c k u m u l e r a d e renom-mé i egenskap av just författare och deras förmåga att bemästra (k- litterära uttrycks-medlen och att orientera sig bland litterära skolor och stilar). Detta litterära kapital bety-d e r m e r ju längre in i bety-d e n intellektuella le-gionen m a n k o m m e r , m e d a n i synnerhet det ekonomiska kapitalet ( m e n även det politis-ka och sociala) betyder jämförelsevis m e r i takt m e d att m a n nalkas d e n motsatta kom-mersiella polen. U t m ä r k a n d e för välutveckla-de a u t o n o m a intellektuella fält såsom littera-turens, konstens och vetenskapens är att det specifika litterära, konstnärliga eller veten-skapliga a n s e e n d e t t e n d e r a r ati stå i omvänd proportion till d e n ekonomiska vinningen.
H u r Bourdieu bär sig åt i utforskandet av sådant som det symboliska kapitalets acku-mulering och f ö r d e l n i n g redovisas mer ingå-e n d ingå-e i Lingå-es Réglingå-es dingå-e Vart än i något av hans tidigare arbeten, så jag skall inte uppehålla mig d ä m d . Viktigare är att diskutera frågor-na o m gränserfrågor-na för hans arbetssätt i allmän-het och för fältbegreppets användbarallmän-het i synnerhet. J a g nöjer mig här m e d att försöka vaska fram Bourdieus egna mer eller m i n d r e implicita svar på några centrala frågor.
Måste de m e t o d e r som demonstreras i Les
Regles de Vart kompletteras med exempelvis
textteoretiska verktyg för att säga något om de litterära verken själva? Bourdieus svar är
nej. Vore det fråga o m traditionell litteratur-sociologi skulle kompletteringsförfarandet ligga nära till hands. En "externalistisk" soci-ologisk förklaring k u n d e ge besked om ver-kets relationer till u p p h o v s m a n n e n s biografi eller det omgivande samhället eller publi-kens efterfrågan, vartill k u n d e adderas en "internalisti.sk" tolkning m e d sikte på stil, tematik eller förbindelser m e d a n d r a litterä-ra verk. Men det är just den sortens additati-va f ö r f a r a n d e som Bourdieu vill k o m m a bort frän. Märk väl att det inte är en litleratur-eller konstsociologi h a n föreslår i Les Régles de
Vari. H a n föreslår en "vetenskap o m
konst-närliga verk" m e d utrymme för verktyg från estetiken och semiotiken och m å n g a a n d r a specialiteter.
D e n n a nya o m f a t t a n d e vetenskap skall äg-nas studiet av tvä slags r u m och förbindelser-na clem emellan: för det första litteraturens och konstens sociala fält, dvs väven av relatio-n e r mellarelatio-n positiorelatio-ner som besattes av förfat-tare, konstnärer, förlag, gallerier etc, och för det andra "rummet av möjligheter", dvs det i en given historisk situation tillgängliga spel-r u m m e t av genspel-respel-r, stilaspel-r, teman, konstnäspel-rliga g r e p p etc. Vart och ett av r u m m e n har sin egen logik, vilket förenklat uttryckt innebär att verken i första h a n d är relaterade till varandra och u p p h o v s m ä n n e n till varandra. Det vore ett reduktionistiskt misstag att i d e n enskilde u p p h o v s m a n n e n s sociala placering söka orsaken till ett enskilt verks eller förfat-tarskaps egenskaper (enligt Bourdieu havere-rade Sartres stora Flaubertstudie på g r u n d av en sådan "externalistisk" kortslutning i analy-sen) .
De båda r u m m e n besitter således var sin logik och får inte blandas samman, m e n Bourdieu laborerar alltid (förutsatt att fältet erövrat en tillräcklig grad av autonomi) m e d hypotesen att r u m m e n liknar varandra i sin struktur. Ondskans blommor förhåller sig så att sä»a till Kameliadamen som Baudelaire till
Alexandre Dumas d y. Och vid närmare
påseen-de väger cle två r u m m e n olika tungt i Bour-dieus analyser. Det är i de sociala fälten h a n letar efter förklaringar till f ö r ä n d r i n g a r av " r u m m e t av möjligheter". Så mycket sociolog är han trots allt. För att förklara d e n
föran-dring som gjorde det möjligt att skriva
Madame Bovary räcker det inte att läsa
roma-nen eller att u t r e d a dess förbindelser m e d a n n a n litteratur — förklaringen måste sökas i Flauberts och Vart pour /'art-skolans position och förhållande till k o n k u r r e n t e r n a i n o m det framväxande litterära fältet. För Bour-dieu rymmer Flauberts påstående att Madame
Bovary skrevs för att förarga Champjleury
(rea-listernas banerförare) en d j u p sanning. Nästa fråga: behöver Bourdieus m e t o d e r kompletteras m e d exempelvis psykoanalytis-ka verktyg för att förklara individernas drifts-ekonomi och a n n a t som u n d a n d r a r sig ordi-när sociologisk analys? Svaret som låter sig utläsas ut Les Regles de Vari är återigen nej. Inte så att Bourdieu skulle ha något emot psykoanalysen, tvärtom. G e n o m åren h a r d e n m e r eller (oftast) m i n d r e explicit uttalade inspirationen från psykoanalysen betytt en hel del för hans arbete, m e n arbetssättet innebär inte att på utvärtes vis låta driftsteo-retiska analyser supplera de sociologiska.8
Ambitionen är att bidra till en vittfamnande humanvetenskap. Jag har redan n ä m n t eti exempel, försöket att inom r a m e n för fältteo-rin förklara såväl sociala som individuella spänningstillstånd. Bourdieu är övertygad om att skrankorna mellan specialdiscipliner-na oftare är resultat av akademiska revirstri-der än vetenskapligt motiverade.
H u r framkomlig Bourdieus väg är återstår att se. En självvald begränsning är ambitio-nen att åstadkomma positiv vetenskap till skillnad från kritik eller essäistik. H a n tillhör d e m som f o r t f a r a n d e förespråkar en sådan gränsdragning i u m g ä n g e t m e d litteratur och konst. Den läsare som är av a n n a n åsikt får svårt att följa h o n o m .9 Själv lovar Bourdieu
att d e n vetenskap h a n föreslår i alla avseen-d e n — även när avseen-det gäller förståelsen av avseen-de litterära och konstnärliga verkens stil och ton och mest subtila interna kvaliteter — kom-mer att överglänsa d e n "internalistiska" tolk-ning som flertalet litteratur- och konstvetare i dag sysslar med. Den k o m m e r till och m e d att öka n j u t n i n g e n i läsandet och konstbe-traktandet. Anspråken är inte blygsamma. För egen del ser jag f r a m m o t fler empiriska studier som prövar h u r långt det är möjligt
att n å längs d e n anvisade vägen. Les Regles de
Vart är ett p r o g r a m för fortsatta
undersök-ningar snarare än en slutpunkt.
En ofrånkomlig fråga vid studiet av sociala fält gäller deras gränser. O m vi tar fasta på att Bourdieus fältbegrepp h a r sina rötter i fysikaliska analogier, blir svaret att ett socialt fält, i likhet m e d ett gravitationsfält eller elektromagnetisk fält, kan sägas ta slut i den punkt där fälteffekterna inte längre h a r n å g o n praktisk betydelse. Mycket av allt som skrivs här i världen, brev, dagböcker, förmod-ligen till och med en hel del diktande för skrivbordslådan eller d e n närmaste omgiv-ningen, äger r u m långt u t a n f ö r det litterära
(produktions)fältets räckvidd. Omvänt torde det finnas åtskilliga inslag även i centralt pla-cerade författares liv — och möjligen i deras verk — som inte kan relateras till fälteffekter-na. Här lurar fallgropar för forskare som inspirerade av Bourdieu försöker tvinga fält-begreppet på forskningsobjekt som egentli-gen är konstruerade utifrån andra principer. 1 synnerhet har jag märkt att verktyg lånade från Bourdieuskolans studier av kulturella produktionsfält en smula oförsiktigt används i s a m m a n h a n g som inte har särskilt mycket m e d Kulturen (i Bourdieus snäva m e n i n g ) att göra, eller m e d produktionsfält, eller ens m e d fält i n å g o n a n n a n rimlig mening.1 0
Bourdieu-inspirerade utbildningssociologer g l ö m m e r ibland att universitetets värld sällan utgör ett socialt fält för studenterna, ty flerta-let av dessa är på g e n o m r e s a och orienterar sig mot helt a n d r a fäll (bl a det yrkesliv som väntar); d ä r e m o t kan universitetsvärlden fun-gera som socialt fält för lärarna, forskarna och administratörerna.
En intressant begränsning hos Bourdieus m e t o d e r är betingad av hans "antropologis-ka" a n t a g a n d e att människan ( m a n n e n ) är en stridande och bytande varelse. A n d r a so-ciologiska traditioner bygger på antropolo-giska premisser av a n n a t slag, 0111 människors f ö r m å g a till interaktion eller kommunika-tion, deras b e r o e n d e av värdesystem och nor-mer, eller deras behov av att skänka m e n i n g och s a m m a n h a n g åt sina handlingar och åt d e n värld där de lever. 1 Bourdieus sociologi har sådana överväganden alltid varit
förena-de m e d — ja, till och m e d u n d e r o r d n a d e — en reflexion över d o m i n a n s f ö r h å l l a n d e n . H a n h a r oförtröttligen riktat sökarljuset mot förhållandet mellan det som d o m i n e r a r och det som domineras, i n o m litteraturens värld exempelvis förhållandet mellan u p p b u r n a och negligerade författarskap, förhållandet mellan o r t o d o x a och h e t e r o d o x a värderingar av litterära kvaliteter, förhållandet mellan olika g r u p p e r bland författarna, kritikerna, förläggarna eller läsarna försedda m e d varie-r a n d e mått av littevarie-rävarie-rt kapital. Att d e n sociala världen betraktad m e d Bourdieus ögon inte bara är strukturerad utan även hierarkiserad, är förmodligen ett skäl till att kvinnoforskare och feminister f u n n i t hans verktyg användba-ra.
Samtidigt har kvinnoforskningen, åtmins-tone för mig, tydliggjort ett p r o b l e m m e d Bourdieus antropologi. Jag tänker särskilt på de historiska studierna av intellektuella kvin-nors nätverk och kotterier. I beskrivningen av sådana miljöer tar det ibland e m o t atl använda d e n krigiska metaforik — vapen-skramlet, de fientliga h ä r a r n a som står mot varandra, bastionerna som belägras och eröv-ras, och i stridens mitt ständigt dessa preten-d e n t e r vilkas e n preten-d a trängtan är att besegra fursten och ta hans plats — som faller sig så naturlig i Bourdieus analyser av de kulturella fälten. Studierna av kvinnors nätverk pekar pä a n d r a sätt att leva som intellektuell, där inte "fälteffekterna" slår lika hårt, där det kan vara mer angeläget att vinna väninnor-nas sympati än att h e m f ö r a segrar i bataljer-na o m e r k ä n n a n d e och auktoritet.1 1 Samma
f e n o m e n kan utan tvivel observeras i a n d r a s a m m a n h a n g , m e n för ögonblicket tycks forskningen o m e n k ö n a d e kvinnliga intellek-tuella miljöer h a goda utsikter att bidra m e d ett slags korrektiv till Bourdieus kultursocio-logi. Här finns två hypoteser att välja mellan: antingen har vi nått en gräns där fältbegrep-pet inte längre d u g e r och måste ersättas m e d a n d r a verktyg, eller också präglas även dessa kvinnliga intellektuella nätverk av fälteffek-ter, dock inte m e d u r s p r u n g i det litterära, konstnärliga eller vetenskapliga fältet, utan i a n d r a och m i n d r e utforskade fält (som har att göra m e d m e d , låt säga, rösträttskampen
eller kvinnosaken). Båda hypoteserna är värda att prövas.
En självdeklaration
Bland alla Bourdieus böcker är Les Regles de
Vart d e n jag tycker mest om. Det b e r o r nog
pä att d e n mellan r a d e r n a är en maskerad självdeklaration eller självbekännelse. Med en sådan läsning blir det lättare att förstå Bourdieus kärleksfulla b e h a n d l i n g av Baudelaire, Flaubert, Manet och de a n d r a hjältarna i d e n konstnärliga befrielsekam-pen. H a n hävdar att d e n franska litteraturen och konsten i slutet av a r t o n h u n d r a t a l e t erövrade en aldrig senare överträffad grad av autonomi. D e n n a självständighet var en för-utsättning för utvecklingen av d e specifika lit-terära och konstnärliga verktygen, samtidigt som d e n i n n e b a r en frigörelse f r å n beroen-det av utväl tes makter (staten och dess insti-tutioner och akademier, den penningstinna bourgeoisien, kyrkans m ä n , politikerna och ideologerna). En sådan a u t o n o m i är just vad Bourdieu önskar lör samhällsvetenskapens räkning, och h a n tror u p p e n b a r l i g e n att for-skarna h a r åtskilligt att lära av författarna och konstnärerna. 12
Enligt en populär romantisk u p p f a t t n i n g är d e n konstnärlige f ö r e g å n g s m a n n e n ett slags förvuxet barn som i kraft av sitt oförstör-da sinne och sin o g r u m l a d e blick struntar i etablerade konventioner. Bourdieu tror tvär-tom. Les Regles de Vart innehåller m å n g a belägg för att banbrytarna minst av allt var naiva. De karaktäriserades i stället av en extraordinär f ö r m å g a att överblicka och in-gripa i det framväxande fältet. De behärska-de d e n arsenal av verkningsmebehärska-del som litte-raturens och konstens historia lämnat i arv. De var f ö r t r o g n a m e d samtida och tidigare strider mellan skolor och kotterier och visste allt som var värt att veta o m vad konkurren-terna h a d e för sig. Vägröjarna var kort sagt rikt b e m e d l a d e och väl införstådda m e d spe-lets regler. De ägde vad Bourdieu ofta kallat "känsla för spelet". De visste att placera sig själva pä spelplanen i förhållande till med-spelare och motspelarna, och d e visste (här blandas m e t a f o r e r n a från idrottens och
eko-n o m i eko-n s värld) att placera sieko-na symboliska till-gångar i investeringar som gav maximal utdelning. I m å n g a fall h a d e nydanarna redan från f ö r ä l d r a h e m m e t m e d sig jämfö-relsevis rika mått av både kultur och p e n g a r —"(ärvda) pengar garanterar frihet i förhål-lande till pengar" (s 125). De som är väl för-sedda m e d symboliska och ekonomiska till-gångar är mer b e n ä g n a än a n d r a att bege sig m o t nya och riskabla positioner och att kämpa för fältets a u t o n o m i , m e d a n författare och konstnärer u r små omständigheter hell-re vänder sig till d e n b r e d a eller köpstarka publiken och gör konstnärskapet till ett yrke som alla a n d r a (s 363 f).
Så sker omvälvningarna i kulturlivet, enligt Bourdieu. För att gå i land m e d företaget att skapa en så tungt vägande ny position att d e n g e n o m sin närvaro omvandlar hela väven av relationer mellan fältets samtliga positioner, måste revolutionärerna k u n n a sitt eget fält utan och innan. Därmed inte sagt att de är anpasslingar eller cyniska kallhamrade makt-spelare. Ett konstitutivt drag för de kulturella fälten är tvärtom att egennyttan inte tillåts överflygla h ö g r e värden såsom kärleken till konsten eller sanningen. Bourdieu uppehål-ler sig utförligt vid pionjärernas u m b ä r a n d e n och uppriktiga tro på sin sak.
Av Bourdieus a r g u m e n t a t i o n följer att även vetenskapen för att erövra sin autono-mi, dvs för att utveckla egna kunskapsverktyg och kasta av f r ä m m a n d e makters ok, h a r behov av frihetskämpar (kanske inte nödvän-digtvis individuella hjältar, vetenskapligt arbete är i regel en m e r kollektiv syssla än att skriva r o m a n e r eller måla tavlor). Dessa käm-p a n d e forskare måste k u n n a sitt jobb. De måste överblicka sitt fält och bemästra de vetenskapliga traditionerna och forsknings-hantverket. Bourdieus hållning kan kallas eli-tistisk. Han h a r inget till övers för amatörism och misstror "aktionsforskning" och forskare som gör sig till redskap för den e n a eller a n d r a institutionen eller sociala g r u p p e n . De vetenskapliga fältens svaga punkter, de ställen där a u t o n o m i n riskerar att u n d e r m i n e -ras, utgörs av svaga positioner och klena for-skare vilka i brist på vetenskaplig k o m p e t e n s har intresse av att luta sig m o t utväl tes
mak-ter (näringslivet, statsapparamak-terna, massmedi-erna, fackföreningarna, sociala rörelser) och att importera kunskapsverktyg, värdehierarki-er och kategorisvärdehierarki-eringar som är f r ä m m a n d e för det egentliga vetenskapliga arbetet.
Jag tror att det är så Bourdieus h ö g a värde-ring av Gustave Flaubert, Virginia Woolf, William Faulkner, E d o u a r d Manet skall tol-kas. När han hyllar deras f ö r m å g a att bemäs-tra ett brett register av litterära eller konst-närliga verkningsmedel, och i synnerhet för-mågan att handskas m e d ett spektrum av vitt skilda synvinklar på ett och samma objekt, kan läsaren inte u n d g å att tänka på Bour-dieus eget sociologiska hantverk. H a n har all-tid strävat efter att begagna hela det instru-m e n t a r i u instru-m soinstru-m sainstru-mhällsvetenskaperna läinstru-m- läm-nat i arv, från statistisk d a t a b e a r b e t n i n g och analytisk språkfilosofi till m e t o d e r inspirera-d e av etnografin, f e n o m e n o l o g i n och psyko-analysen, allt i syfte att samtidigt utnyttja ett flertal angreppsvinklar i studiet av det objekt han konstruerat åt sig.
Till sist frågan o m i vilken m e n i n g den vetenskap Bourdieu förespråkar är kritisk. Med tanke på kravet att forskaren i första h a n d skall behärska de vetenskapliga verkty-gen och försvara vetenskapens a u t o n o m i , kan det förefalla paradoxalt att h a n från bör-jan av åttiotalet ägnat mycket — periodvis m e r p a r t e n — av sin energi åt politisk verk-samhet. H a n har varit en drivande kraft i manifestationer m o t rasismen och m o t d e n franska nyliberala ekonomiska politiken. H a n har tagit del i m å n g a solidaritetsaktio-ner och verkat för demokratiseringen av det franska utbildningsväsendet och för fler kvin-n o r till det frakvin-nska parlamekvin-ntet. Hakvin-n tillhör initiativtagarna till ett par olika sammanslut-ningar m e d uppgift att försvara och skydda intellektuella och deras yttrandefrihet runt om i världen. H a n har skapat ett flertal nät-verk för samnät-verkan mellan kritiska forskare, författare och konstnärer från m å n g a länder. Samma ärende, att överskrida nationsgrän-serna och barriären mellan vetenskap och konst, tjänar d e n publikation Liber. Revue
européenne des livrés som h a n g r u n d a d e 1989
och som f n utges på åtta språk (på svenska i
Ja, del är en paradox. Den intellektuelle är en paradoxal varelse, skriver Bourdieu i ett pamflettliknande postskriptum till Les Regles
de Vart.13 Intellektuell förtjänar d e n att kallas
som dels är specialist, dvs väl f ö r a n k r a d i n o m ett intellektuellt fält (vetenskapens, litteratu-rens, konstens), dels ingriper i tidens stora politiska frågor. Så lyder Bourdieus defini-tion av d e n m ö d e r n e intellektuelle (skapad och förkroppsligad av Zola i s a m b a n d m e d Dreyfusaffären). En vetenskapsman eller konstnär som håller sig borta från politiska a n g e l ä g e n h e t e r m å vara h u r f r a m s t å e n d e som helst inom sitt gebit, han är ä n d å ingen intellektuell i d e n n a mening. Omvänt är inte heller en skribent som tar till o r d a i alla p å g å e n d e kultursidesdebatter en intellektu-ell så länge han saknar en plattform i n o m ett a u t o n o m t intellektuellt fält. Det är i sin egen-skap av specialist — dvs i kraft av sin grund-m u r a d e position inogrund-m det egna fältet och sin duglighet som historiker eller biolog, poet eller konstnär — som d e n intellektuelle har möjlighet till verkningsfulla politiska aktio-ner. Därför har Bourdieu på senare år ideli-gen u p p r e p a t att de intellektuellas första plikt är att försvara sig själva: d e intellektuella fältens a u t o n o m i attackeras i dag av d e n eko-nomiska och politiska makten m e d eldunder-stöd frän massmedierna, och i försvarskam-pen — som är en förutsättning för fram-gångsrika kritiska insatser på a n d r a o m r å d e n — krävs en mobilisiering tvärs över nations-gränserna, en "de intellektuellas Internatio-nal".
NOTER
1 De sedan 1991 publicerade böckerna är följande. Ett
samarbete mellan Bourdieu och hans amerikanske lär-junge l . o i c j I) Wacquant resulterade i Réponses. Pour
une anthropologie réflexive (Seuil, Paris 1992), en
sam-ling uppsatser, föredrag och kommentarer som är en gedigen introduktion till de metodiska och kunskaps-teoretiska aspekterna av Bourdieus sociologi. Den är redan tillgänglig på engelska, An Invitatinn lo Reflexive
Sociology (Polity Press, Cambridge 1992; amerikansk
parallellutgåva på Chicago U P), på finska och nu se-nast på nynorska, Den kritiske ettertanke. Grunnlag for
samfunnsanalyse (Del Norske Samlaget, Oslo 1993).
Därnäst kom i september 1992 Les Régtfs de Vart. Genese
et structure du champ littéraire (Seuil), u n d e r
översätt-ning till bl a tyska, engelska och svenska (Brutus Ost-ling Bokförlag Symposion). I februari 1993 publicera-des nära tusen sidor kommenterade intervjuer med fattiga människor u n d e r titeln In Misére du moride (Seuil), en dokumentation som grep in i diskussionen om den franska nyliberala ekonomiska politikens effekter för medborgarnas vardag. Vid sidan av det dokumentära värdet och den politiska ambitionen fanns i La Misére du monde cn del metodiska innovatio-ner, särskilt i sättet att genomföra och presentera intervjuer och i analyserna av de sociala betingelserna för förhållandet mellan intervjuaren och den intervju-ade. Dessutom lanserades här ett relativiserat begrepp om fattigdom. Fattig är inte bara den som lever på samhällets botten. Fattig är även en jurist eller univer-sitetslärare långt ned i hackordningen i sin yrkeskår eller på sin arbetsplats, berövad möjligheten att göra bruk av sina förmågor. Och nu senast i januari 1994 den lilla volymen Libre-échange (Seuil) i vilken Bour-dieu och konstnären Hans Haacke tillsammans disku-terar konstens och konstnärernas villkor i dag och i synnerhet möjligheterna att stå emot kommersialis-mens och massmediernas dominans.
- Redan bokens persongalleri är konventionellt såtillvi-da att kvinnorna är få och n a m n e n föga överraskande
(George Sand, salongsvärdinnorna etc). Ingen enda fransyska (men däremot Virginia Woolf) räknas till hjältarna i kampen för konstnärlig autonomi.
:i Bourdieus allmänna ståndpunkt rörande
könsrelatio-nerna — för första gången explicit och utförligt formu-lerad i tryck i uppsatsen "La domination masculine",
Actes de la recherche en sdences sociales, no 84, 1990, s.
2-31 - är kort sagt: den manliga dominansen, som är ett socialt fenomen och inte betingad av könens naturgiv-na egenskaper, innebär framför allt att män eftersträ-var herravälde över män. Del är, underförstår Bour-dieu, alltför enkelt att säga alt män dominerar kvin-nor. Den manliga dominansen är mycket mer än blott en drift atl behärska det andra könet, den utgör åtminstone i Västerlandet en modell för all slags domi-nans. Att kvinnor i olika avseenden stängs ute beror på all de fungerar som symboliska redskap eller bytes-objekt när männen kämpar med varandra. Denna uppsats från 1990 är liiilills unik i Bourdieus författar-skap, inte bara för att han argumenterade med femi-nister utan framför allt eftersom han för första gången i klartext resonerade om ett antropologiskt grundan-tagande som dittills funnits mellan raderna i allt han skrivit, nämligen antagandet alt människan (eller mannen) är en bytande och stridande varelse som är disponerad alt söka vinna andra människors (andra mäns) erkännande och all dominera dem.
4 Denna förklaringsmodell, som utlägges explicil bl a i
Les Regles de Vart, s. 332, ligger till grund för en lång
rad av Bourdieus och hans medarbetares analyser av förändringar inom kulturella fält. Det tidigaste ge-nomförda empiriska försöket var Bourdieus sludie av Martin Heideggers revoll mot de härskande nykantia-nerna inom den tyska filosofin ("L'ontologie politique
de Martin Heidegger", Actes de la recherche en sciences
sociales, no 5-6, 1975, utvidgad utgåva som bok med
samma titel pa Minuit 1088).
•"> Undersökningar i Bourdieus anda av det litterära kon-sumtionsfältet skulle fokusera utvecklingen av läsarnas smak och mottaglighet och sätt att använda litteratu-ren. I Frankrike är historikern Roger Chartiei den som mest ingående studerat sådant med metoder som ligger Bourdieus tämligen nära. Även i Les Regles de
Vart fmns åtskilliga reflexioner om läsarna,
teaterpub-liken och konstälskarna, men tyngdpunkten ligger på studiet av den värld där upphovsmännen vistas.
11 En svensk läsare kan inte låta bli att undra om det här
i landet ens i dag existerar ett litteraturens eller kons-tens fält som lever upp till Bourdieus krav på mognad. Redan importberoendet gör att den svenska kulturen aldrig kan mäta sig med den franska i fråga om själv-ständighet och självtillräcklighet.
7 En sådan historisk konkretisering sammanfattas i
sche-mat på sidan 176 i Les Regles de /V/rf (även återgivet i detta n u m m e r av Kvinnovetenskaplig tidskrift, s 42). Där har det sena artonhundratalets litterära skolor och genrer ritats in på kartan. I den intellektuella regio-nen representeras axeln mellan det unga avantgardet och det gamla konsekrerade (dvs det uppburna, sank-tionerade, auktoriserade) avantgardet av motsättning-en mellan dekadmotsättning-enterna (Verlaine) och de åldrade parnassdiktarna, medan symbolisterna (Mallarmé) intager en mellanliggande position. Några decennier tidigare, vid seklets mitt, karaktäriseras de spirande lit-terära fälten enligt Bourdieus diagnos (se den första tredjedelen av Les Regles de Vart) av relationerna mel-lan de tre polerna Vart pour Vart, realism och borgerlig konst.
* Senast i ett långt kapitel om männens bekymmer med sina internaliserade fadersfigurer i La Misére du monde, 1993, s 711-901.
9 Att Les Regles de Vart inte tilltalade alla litteraturälskare framgick när den publicerades i Frankrike. Bourdieu menar att ekonomin bestämmer allting, han förnekar konsten och begriper inte att författarna uppenbarar människans eviga, av samhällstillståndet oberoende väsen, skrev Angelo Rinaldo i sin anmälan i l.'Express
(1 okt 1992). Alain Renaut anklagade i La Croix
1'événe-ment (27-28 sept) Bourdieu för att vara en neomarxist
som förnekar konstens självständighet i förhållande till de sociala bestämningarna. Bourdieu trivialiserar det konstnärliga skapandet och är blind för skönhe-tens icke reducerbara dimensioner. Till och med ordet "skönhet" saknas i Les Regles de Vart, noterade Renaut. Mer sociologiskt sinnade anmälare, som Roger Chartier i Le Monde (18 sept) och Didier Eribon i Le Nouvel Obseruateur (1016 sept), lovprisade boken -enligt den sistnämnde ett banbrytande verk, som kom-mer att ge upphov till mycken teoretisk debatt under de kommande åren och som samtidigt sätter punkt för åtminstone en diskussion: "det är inte längre möj-ligt au förvägra Bourdieu den plats som tillkommer h o n o m inom den mycket trånga kretsen av stora tän-kare i dagens Frankrike."
10 Denna ensidighet beror säkert på atl Bourdieus och
hans medarbetares studier av kulturella produktions-tält för ögonblicket är de mest diskuterade och över-satta. Tvä av de tidigaste empiriska studierna linns på svenska ("Modeskaparen och hans märke" och "Pro-duktionen av tro" i Bourdieu, Kultursociologiska texter, 1986, 2 uppl Brutus Ostling Bokförlag Symposion 1991, s 81-243) och tvä större studier (Homo academicus och Konstens regin, samma förlag) är u n d e r översätt-ning. Men Bourdieuskolan har även utforskat "kon-sumtionsfält" - den mest bekanta studien, replikerad i många länder, är "Anatomie du gout" från 1976 som flöt in i Bourdieus La distinction (Minuit, Paris 1979) -och i många av studierna har fältbegreppet över huvud taget ingen central betydelse.
11 Se t ex Anna Nordenstams studie av Hilma Borelius,
presenterad i detta n u m m e r av Kvinnovetenskaplig
till-skrift.
>2 För övrigt använder Bourdieu gärna ordet forskning,
recherche, om självständigt arbete pä både vetenskapliga
och konstnärliga områden. Motsatsen är sådan veten-skap som effektuerar näringslivets eller statsappara-tens beställningar och sådan konst som tillmötesgår kommersialismens eller medieindustrins krav.
1:1 En delvis överlappande föreläsning i samma ä m n e
linns redan översatt till svenska i slutet av Bourdieu,
Texter om de intellektuella, Brutus Östling Bokförlag
Symposium, 1992. S U M M A R Y Iii t h e i r c o n c r e t e r e s e a r c h p r a c t i c e P i e r r e B o u r -d i e u a n -d his c o l l a b o r a t o r s -d e l i v e r t h e i r o w n answers to m a n y of t h e q u e s t i o n s a n d o b j e c t i o n s p r o -v o k e d by B o u r d i e u ' s sociology. T h e r e f o r e it is ina-d e q u a t e to tiv lo e x t r a c t a f o r m å l ' t h e o r y ' o n t of liis writings.
Les Régles de Vart, B o u r d i e u ' s studv o n t h e g e n e
-sis a n d d e v e l o p m e n t of t h e fields of l i t e r a t u r e a n d art in F r a n c e , is so l a r t h e m o s t c o h e r e n t a n d p e n e t r a t i n g d e m o n s t r a t i o n of h o w to m a k e use of t h e c o n c e p t ' c u l t u r a l field' in e m p i r i c a l r e s e a r c h . T h e arlicle d e a l s with B o u r d i e u ' s a t t e m p t to i n a u g u r a t e a n e w ' s c i e n c e of c u l t u r a l w o r k s ' aim-i n g at t r a n s g r e s s aim-i n g t h e g u l f b e t w e e n aim-i n t e r n a l a n d e x t e r n a l i n t e r p r e t a t i o n of w o r k s of l i t e r a t u r e a n d art. S o m e possible l i m i t a t i o n s of B o u r d i e u ' s e n t e r -prise is discussed. Donald Broady Lärarhögskolan Institutionen för pedagogik Box 34103 S-100 26 Stockholm
