• No results found

Kring några bortglömda tankar om Suigi och Olof Skötkonungs dop

N/A
N/A
Protected

Academic year: 2021

Share "Kring några bortglömda tankar om Suigi och Olof Skötkonungs dop"

Copied!
9
0
0

Loading.... (view fulltext now)

Full text

(1)

Kring några bortglömda tankar om Suigi och Olof Skötkonungs dop

Nilsson, Bertil

Fornvännen 2003(98):3, s. [207]-213 : ill.

http://kulturarvsdata.se/raa/fornvannen/html/2003_207

Ingår i: samla.raa.se

(2)

Kring några bortglömda tankar om Suigi

och Olof Skötkonungs dop

Av Bertil Nilsson

Nilsson, B. 2003. Kring några bortglömda tankar om Suigi och Olof Sködconungs dop. (Concerning some forgollen thoughts about Suigi and (he baptism of King Olof Skötkonung). Fornvännen g8. Stockholm.

Recently a number of artides and books have been published where the authors have taken it for granled that the people named Suigi in Bruno of Qnerfurts letter of 1008 were "svear" or Swedes. On (he basis of a) two artides from the igios, b) our knowledge of Bruno's life and activities and c) manuscripts of Adam of Bremen's Gesta, I argue that Suigi does not refer to Swedes of any kind.

Bertil Nitsson, Institutionen för religionsvetenskap, Göteborgs Universitet, Box 200, SE-405 30 Göteborg, Sweden

Bertil.Nilsson@rd.gu.se

I n k d n i n g

I Kyrkohistorisk årsskrift 1916 publicerade pro-fessorn i kyrkohistoria vid Uppsala Universitet Herman Lundström en blott fyra sidor lång ar-tikel, i vilken han redovisade resultaten av en seminarieuppsats som författats av en av hans studenter. Uppsatsen i sin tur hade som bak-g r u n d en mindre undersökninbak-g av professor Lundström som trycktes 1912 med titeln »Hvem har döpt Sveriges förste kristnade konung?». Både Lundströms undersökning ock seminarie-uppsatsen behandlade några olika aspekter av ärkebiskop Bruno av Qnerfurts brev till den tys-ke kungen, sedermera tys-kejsar Henrik II (den helige), författat i Polen år 1008. Det gällde Brunos folkslagsbeteckning Suigi och hans upp-gift om ett d o p av senior Suigiorum som skall ha förrättats av en episcopus noster, varefter ett tu-sen homines skall ha döpts och sju plebes krist-nats.

Jag meddelar här det diskuterade avsnittet

av brevet enligt den senaste textkritiska utgå-van i Monumenta Pobmiae historica, s. g 7 ~ 106: »Inter hec non lateat regem, quia episcopus noster quem cum egregio monacho quem nostis, Rodberto, ultra mare in e u a n g d i u n i Suigis transmiseram, q u o m o d o uenientes nun-tii uerissime dixerunt ipsum seniorem Sui-giorum cuius d u d u m uxor christiana erat gra-tias Deo baptizauit; cum quo mille homines et septem plebes eandem gratiam mox ut recepe-runt, quia ceteri indignati interficere quere-bant, spem habentes iterum reuerti omnes cum episcopo ad tempus locum d e d e n m t De q u o r u m habitu et reuersione ad explorandum missi ininlii cum redeunl q u e c u n q u e docent, merito ad nos, uelut ad regem qui me perfecit in e u a n g d i o , seruus uester certa mandare cu-rabo.»

»Det må emellertid inte förbli okänt för kungen att vår biskop, som jag sänt över havet tillsammans med den av er kände, utmärkte

(3)

2o8 Bertil Nilsson

munken Rodbert för att sprida evangelium bland svigerna, i enligket med vad sändebud som kommit därifrån högst tillförlitligt berättat - (.ud vare lack - har döpt själve svigernas furste, vars kustru sedan länge varit kristen. Tillsam-mans med d e n n e mottog strax därefter tusen personer ock sju folkslag samma nåd. Eftersom de övriga blev förbittrade och försökte döda dem, lämnade alla tillsammans med biskopen platsen för en tid men med h o p p om att kunna återkomma en andra gång. När de sändebud kommit tillbaka som sänts ut för att göra efter-forskningar om deras tillstånd och återkomst, skall jag, er tjänare, se till att ni med rätta -liksom kungen, som insatte mig i evangeliets tjänst, skall få säkra upplysningar om allt som de redogör för.» (Min översättning).

U n d e r senare år har ett antal böcker publi-cerats där Brunos brev nämns o d i ibland ock-så diskuteras. Tre av dem kommer jag att redo-visa kär. Deras karaktär är olika men sådan att man kan räkna med att de har en stor läsekrets, och det är skäl att nägot kommentera deras in-nehåll på d e n n a p u n k t

Suigi i nyare litteratur

I en artikel igg7 som ingår i en samlingsvolym om tidig kristendom i Central- och Östeuropa diskuterade Wladyslaw Duczko Olof Skötko-niings d o p mot bakgrund av bland annat fyn-den av mynt med kristna symboler i Sigtuna från 990-talet Han hävdade där att den u p p fattning som under lång tid funnits bland fors-kare, nämligen att dopet skulle ka ägt r u m i Husaby 1014 och förrättats av Sigfrid, nu full-ständigt borde avfärdas som en legend. I stället hänvisade han till Brunos brev som han be-traktade som en »mer tillförlitlig men sällan brukad [källa]». Han kommenterade så orden Suigi och senior Suigiorum. När det gäller det förstnämnda konstaterade han att Adam av Bremen (111:25) v' d e t l tillfälle använde Suigia om Sverige, något som inte kunnat förklaras av forskarna. För Duczko kom därför Adams namn-form att utgöra nyckeln till förståelsen av for-muleringarna i Brunos brev: »We kave kere confirmation of tke existence of this rare form of name of Sweden in a contemporary source and that makes the current interpretation

cor-rect: Bruno's mission went to Svear.» Eftersom Bruno använde senior om Vladimir, m e n a d e Duczko vidare, så brukade han ordet om per-soner med kunglig ställning, knappast om stor-män eller hövdingar. I Brunos brev heter det emellertid också att seniorens hustru var kris-ten sedan länge (dudum), något som inte stäm-mer med Adams upplysningar att biskop Thur-got - den förste Skarabiskopen - på kungens uppmaning också skall ha döpt dennes hustru tillsammans med två av hans söner. Frågan blir således enligt Duczko om episcopus noster i Brunos brev, vilken d e n n e skickat över havet lör alt sprida evangelium bland Suigi (quem [...] ultra innre in evangelium Suigis Iransmiseram) skulle vara densamme som Thurgot. Duczko framhöll att frågorna inte kan besvaras med nå-gon säkerhet för närvarande, men att en sak är klar: »Brunos brev får inte förbigås när krist-nandet i Sverige diskuteras.» (Duczko igc)7, s.

1 3 1 £ ) •

lan Wood bar i sin syntetiserande studie av kristnandet av Europa i missionshistoriskt per-spektiv från 2001 särskilt inriktat sig på aktö-rerna och de skriftliga vittnesbörden från och om dem. Beträffande Bruno och hans insatser tar Wood för givet att Svigi- som han föredrar att stava namnet - avser svenskar (Swedes), att deras ledare blivit döpt »[...] and tkat a thous-and homines thous-and seven pkbes - perhaps com-munities - have received the same grace [...]» (W?ood 2001, s. 238). Här förefinns ingen ref-lexion kring svårigheterna att tolka Brunos brev, och även om Wood uttrycker sig mycket kortfattat är det alltså ingen tvekan om att han identifierar Svigi med Swedes.

Ett försök atl komma ett steg vidare när det gäller tolkningen av senior Suigiorum har gjorts av Jonas Ros i hans doktorsavhandling i arkeo-logi om Sigtuna, vilken försvarades i januari 2002. När det gäller Swgifinner inte heller han något problem: »Bruno [...] sände en präst vid namn Rodbert lill Suigii, dvs. till svearna», fast-än de här, som hos Duczko, har blivit svear och inte som hos Wood svenskar. (Här bör påpekas all båda noniinalivförmerna Suigi och Suigii är möjliga, när man ingår från Brunos text.) Däremot lanserade Ros tanken att den svear-nas senior som döptes 1008 var någon annan än

(4)

Olof Skötkonung, som enligt Ros antagligen var döpt redan när kan började präglingen av mynt på 990-talet Ros, som utgår från del fak-tum atl olika översättningar av senior är möjli-ga, kommer fram till att det förmodligen kand-lar om kung Olofs jarl kos svearna, en man vid namn Ragnvald, ock all kungen vid tillfället för dopet befann sig i något annat landskap än Upp-land. Denne Ragnvald nämns i väsinordiska källor. De tusen personer som skall ka döpts skulle enligt Ros kunna tolkas som Sigtuna stads invånare, och de sju plebes blir - om än hy-potetiskt - sju h u n d a r e n som vart och ett för-sågs med kyrka. Vilka h u n d a r e n det i så fall skulle vara fråga om »vet vi inte». Beträffande biskopen som skickats av Bruno kar Ros inget förslag att komma med (Ros 2001, s. 120 ff., 141 f., 221 f.). Som lätt inses bygger Ros' hy-poteser på att Suigi verkligen avser svear. ( h n sa inte är fallet blir de utan intresse.

Trots att Carl F. Hallencreutz så sent som iggö med försiktighet åtminstone påminde om att det finns en, som han kallade del, »kri-tisk analys», gjord av Herman Lundström, har alltså u n d e r senaste tid tolkningen av Suigi som svear eller svenskar dominerat inom forskning-en. Det går inte alt kitta exempel på motsatsforskning-en. Egentligen tycks Hallencreutz själv ( i g g ö , s.

1 1 7 not 5) inte ka fäst något avseende vid den av h o n o m n ä m n d a kritiken - kan redovisade nämligen inte vad den gick ut på. Man bör där-för fråga sig vad dominansen kominer sig av. 'Tolkningen av Brunos brev genom forsknings-historien

En tidig utgångspunkt för diskussionen om tolkningen av Brunos brev var Wilhelm Giese-brechts Geschichte der deutschen Kaiserzeit, vars andra band utkom i sin första upplaga 1858. Här meddelas också brevet i sin helhet, om än det var känt sedan tidigare. Utan någon dis-kussion hävdade Giesebrecht i sitt referat av brevet att Bruno frän sin utgångspunkt i Polen skickat en av sina följeslagare, som han biskops-vigt, tillsammans med andra personer »över ha-vet till svenskarna.» Missionen hade snabb framgång, och svenskarnas furste - »es känn n u r Olof der SchooBkönig gemeint sein» - lät sig döpas. I en anmärkning framhöll

Giese-brecht vidare att det »hittills» varit oklart när Olof döptes, men - underförstått - så är det inte längre (Giesebrecht 1858, s. i g 6 f., edition s. 600—604. O m utgåvor av brevet äldre än Giesebrechts, se Lundström 1912, s. 5 not 3.).

Den uppfattning som Giesebrecht gjorde sig till tolk för vann anklang bland flera betyd-ande nordiska forskare såsom först Hans Hilde-brand i Sverige och senare Adolf Ditlev Jör-gensen i Danmark. Även om de tre hade något skilda tolkningar av enskildheter i det aktuella avsnittet i brevet - J ö r g e n s e n (1874-187S, s -418, 423 ff. samt tillcegs. 52 ff.) m e n a d e exem-pelvis att Brunos missionssatsning mot Sverige utgått från Kiev ock alt dopet inte avsåg Olof Skötkonung - så var de överens om att formu-leringarna avsåg svenskar och Sverige. Det var dessa beteckningar som de använde. Hilde-brand återvände till frågan vid ett flertal tillfäl-len efter 1866, då hans gradualavkandling om Svenska folkel under hednatiden trycktes, fram lill i8g8— 1903, då tredje delen av hans monu-mentala verk Sveriges medeltid. KulturhisUrrisk skildring förelåg. Där medgav han i anslutning till bland annat Jorgensens kritik av Giesebrecht att »Brunos språk är dåligt ock oklart [...]», men han stod fast vid sin grund-uppfattning: »Jag håller fortfarande lör rikligt alt k. Olof döptes af erkebiskop Brunos om-bud. Det är möjligt, att detta haft namnet Sigfrid [...]». Denne Sigfrid skulle ha skickats från Ryssland och Kiev, där Bruno fått känne-dom om svenskarna genom den ryske fursten Vladimir, »hvilken härstammade från det svenska konungahuset» (Hildebrand 1 8 9 8

-1903, s. 43 {.).

Mot bakgrund av dessa ståndpunkter ge-nomförde Herman Lundström sin inte särskilt omfattande men nog så bestickande undersök-ning, vilken gav helt andra resultat än de som dittills varit gängse. Först framhöll han att for-mer som suigi, suigiioch suigiorumintf finnsbe-lagda som beteckning på svenskar - också han använde det ordet - u n d e r medeltiden, nej, in-te ens liknande former exisin-terar. Han tog då emellertid inte hänsyn till Adams språkbruk (se vidare n e d a n ) . För det andra m e n a d e han att »hela den politiska och kyrkliga lids- o d i person-historiska situation, i hvilken yttrandet F o r n v ä n n e n t/S 12 (JO 7 i

(5)

21 o Bertil Nilsson

förekommer» omöjliggjorde att Bruno skulle ka avsett svenskar. Detta styrktes enligt Lund-ström vidare av uttrycket ultra mare, »till andra sidan kavet», dit Bruno enligt egen utsago kade skickat sin biskop och munken Rodbert. Om man nämligen, såsom Bruno, befann sig bland folkslaget petjenegerna vid Svarta havets norra kus! och skickade några missionärer till andra sidan havet, kom dessa personer knappast att hamna i Husaby i Västergötland! Dessutom kunde Lundström identifiera ett folkslag på Svarta havets sydkust, vilket alltsedan antiken betecknats som Zuytoi eller med liknande namnformer och som skulle motsvara dagens tjerkesser, även om d e n n a identifikation är osä-ker. Lundström diskuterade också Brunos bruk av titeln senior Suigiorum och m e n a d e att Bruno använde den om furstar ock liknande personer, exempelvis senior Ruzorum om Vladimir, men inte om en erkänd kung, vilken han titulerade rex, varför beteckningen inle kunde stämma på Olof Skötkonung. Som ett slags allmänt konstaterande framhöll han ock-så att det inte finns någonting över huvud taget som talar för att Bruno skulle ha haft några kontakter med eller befattat sig med frågor som rörde Svealand o c h / e l l e r Götaland: »[...] hela Brunos intresse är riktadt österut, mot sla-verna.» (Lundström 1912, s. 13—22).

Den här inledningsvis nämnda seminarie-uppsatsen kompletterade Lundströms under-sökning på en specifik punkt, nämligen tolk-ningen av uttrycket episcopus noster i Brunos brev. Uppsatsens författare »kandidaten Gustaf Almquist af Stockholms nation» hävdade att den biskop som sänts till suigi torde ha varit samma person som vigts och insatts för att vara petjenegernas biskop sedan Bruno lämnat dem. Därav den familjära och närmast självklara for-muleringen episcopus noster- det behövde inte vidare förtydligas vem det handlade om. Lundström delade helt sin elevs uppfattning. Därmed hade den uppfattning som var gällan-de, nämligen att episcopus noster syftade på Sigfrid, »falt ytterligare en okjälplig stöt.»

(Lundström igiö, s. 86).

Efter dessa båda bidrag av Herman Lund-ström blir det nästan obegripligt hur 1800-ta-lets uppfattning kunnat leva vidare in i vår tid,

särskilt som också Toni Sckmid i sin grundläg-gande doktorsavkandkng 1931 mot bakgrund av bland annat Lundströms undersökning framhöll att brevets uttryckssätt är sådant att det inte kan ges en positiv koppling varken till svear eller Olof Skötkonung (Sckmid 1 g3 1, S,

136—140).

i g 3 7 tog C. O p p e r m a n n u p p frågan i all kortket i sin studie över engelska missionärer i Sverige och Finland och anslöt sig där till Lundströms uppfattning. Han påpekade därut-över att det vore egendomligt om Bruno därut-över kuvud taget kade tänkt sig att skicka missionä-rer till Sverige, eftersom han av påven Sylvester II var u t n ä m n d till missionsärkebiskop för just de östra delarna av Europa, precis som en gång i tiden ärkebiskop Ebo av Reims kade utsetts av påven till överhuvud för missionen i Norden ( O p p e r m a n n i g 3 7 , s. 76 fl'.).

Förklaringen till 1800-talstankarnas fort-levnad in på 2000-talet är nog den att K.B. Westmans artikel »Några anteckningar till Sigfridsproblemet» från 1958 kommit att bilda utgångspunkt för senare tiders forskare. Det stycke som handlar om Brunos brev (s. 76—83) är märkligt så till vida som Westman inte på nå-got sätt ens antyder att alternativa tolkningar är möjliga. Allt är kär självklart ock oproblemati-serat Så heter det exempelvis på följande sätt om Bruno: »I slutet av 1007 kom kan till Vla-dimir i Kiev ock ägnade fem månader åt det turkiska nomadfolket petjenegerna vid nedre Dnjepr, där han vann trettio kristna och satte en biskop han hade ju rätt att viga biskopar -till deras ledare. Även sände han från Kiev en biskop och en präst Rodbert till svearna (Suigii).» (s. 7g). O m kung Olofs d o p skriver Westman: »Olov Skötkonung har alltså enligt d e n n a samtida källa blivit döpt 1008 av den av Bruno utsände biskopen. Att Vladimir gav Bruno anvisning på mission i Sverige är ej för-vånande - Vladimir kade i sin ungdom som hedning varit där.» (s. 80). O m de tolkningar ock påpekanden som gjorts av Lundström ock i kans efterföljd av Sckmid ock O p p e r m a n n finns inte en antydan. Inte ens i noterna ges nå-gon hänvisning till dessa forskares rön, men de kan knappast ha varit okända för Wtstman; han publicerade själv exempelvis en

(6)

översikt i samma n u m m e r av Kyrkohistorisk års-skrift som seminarieuppsatsens resultat presen-terades i, men dessa kar uppenbarligen inte passat kans syften. Symptomatiskt är kanske att när han rörande Sigfrid hänvisar till Toni Sckmid gör han det till hennes år i g 3 4 utkom-na bok Sveriges kristutkom-nande. Från verklighet till dikt, inte till hennes doktorsavhandling från 1931, som behandlar just Sigfrid och där hon i en ex-kurs utvecklat sin syn på innekållet i Brunos brev.

Brunos liv

Till Brunos liv finns även källor som inte härrör från hans egen hand. Såväl Thietmar av Merse-burg som Petrus Damiani har bidragit med var sitt skriftliga porträtt. Detta bör det åtminstone nämnas något om här, eftersom de granskade forskarna inte tycks ha velat gå in på dessa käll-skrifter. Thietmar, som föddes g75, skrev i egen-skap av biskop av Merseburg från 100g, antag-ligen under en rad av år, sin krönika, Chronicon, som slutar ofullbordad med år 1018. Han dog den 1 december nämnda år (Trillmich 1957 passim.). I två avsnitt skildrade Thietmar sin jämnårige syssling ock skolkamrat Bruno (om dennes liv i korthet, se Wood 2001, s. 231 ff.), men nämner där inget om att han skulle ha sänt missionärer till Sverige. Thietmar är dock mycket kortfattad när det gäller att beskriva Brunos missionsinsatser före år 1009; han n ä m n e r endast att sysslingen företog en omfat-tande resa. Det största utrymmet upptas av Brunos sista missionsinsats. Den ägde rum i Preussen, där han led martyrdöden tillsam-mans med arton av sina medhjälpare i mars

1009 (Thietmar, Chronicon VI:g4, g5). Petrus Damiani (1006/7—1072) skrev u n d e r åren

1041/42 en biografi över Romuald av Camal-doli (d. 1027), Vita Romuatdi. Denne Romuald hade haft stort inflytande över Bruno när den-ne var hovkaplan kos kejsar Otto III på ggo-ta-let ock följde kejsaren på kans resor, liksom också över Petrus Damiani själv (Wood 2001, s. 231 k; Tabacco i g 5 7 , s. LIII-LVIII). Petrus är betydligt utförligare i sin skildring av Bruno men, liksom Thietmar, kortfattad beträffande missionsinsatserna i bland annal Ryssland; ock-så här är det tiden i Preussen som dominerar

(Petrus Damiani, Vita RomucMi, 26, 27). Det är fullt naturligt att de båda författarna utförligast uppehöll sig vid martyrskapet och dess förspel, men det skulle förvåna om de inte nämnt en så sensationell kändelse som att en kung på andra sidan Östersjön lät sig döpa till följd av Brunos föranstaltningar om mission.

Adams av Bremen Suigi

Så slutligen till Adams bruk av Suigia. Denna form förekommer endast på ett ställe men kan där inte ha avsett något annat än Sverige. Adam har just skrivit om Danorum episcopus, innan Suigia nämns och relateras till Norvegia och in-sulae maris. Formen förekommer emellertid ba-ra i en handskrift, som visserligen är den äldsta som innekåller hela verket ock anses vara den mest tillförlitliga, den så kallade A 1 (Om A-klassens kandskrifter, se Sckmeidler i g i 7 , s. V1II-XVII). I BC-klassens kandskrifter står Sweoniam, Sueoniam ock Suediam i stället för Suigiam. A 1 är emellerid inte Adams original-manuskript - det finns inte bevarat - utan har nedskrivits omkring år 1200. Med anledning av detta har Bernhard Sckmeidler i sin beskriv-ning och värdering av de bevarade handskrif-terna gjort kommentaren att man måste beak-ta att texten kunnat bli förvrängd på vägen från Adam till den första nu kända handskriften av hela verket. Enligt de senast gjorda forskning-arna om traderingen av texten, utförda av Anne Kristensen ( i g 7 5 , s. 54 ff.), har A 1 kom-mit till efter bearbetning och är försedd med förändringar, tolkningar och inarbetade kom-mentarer. Hon har sålunda kunnat konstatera att det inte föreligger någon för oss känd av-skrift av Adams originalmanuskript som inte varit föremål för revision.

Med hänsyn tagen till hur lätt avskrivnings-ock läsningsfel kan uppkomma, särskilt som i detta fall där det blott handlar om några bok-stäver som inte förändrar texten vare sig gram-matiskt eller principiellt, bör man tillmäta Schmeidlers kommentar en väsentlig betydel-se. Det kar helt enkelt blivit ett fel - bland många andra - i Adams text u n d e r 11 o o t a l e t Något mer än så har inte formen Suigia att säga.

(7)

2 1 2 Bertil Nilsson Slutord Efter W e s t m a n k a r d e t t y d l i g e n varit k a n o c k e n d a s t k a n s o m å b e r o p a t s o c h d ä r m e d h a r d e n h e l t ö v e r t y g a n d e f ö r k l a r i n g s o m H e r m a n L u n d -s t r ö m fört f r a m u n d a n d r a g i t -s d e n f o r t -s a t t a ve-t e n s k a p l i g a d i s k u s s i o n e n . L u n d s ve-t r ö m , S c h m i d o c h O p p e r m a n n b o r d e få k o m m a till h e d e r s i g e n , m e n d å blir n a t u r l i g t v i s r e s u l t a t e t a t t m a n , i m o t s a t s till d e t från D u c z k o o v a n c i t e r a -d e p å s t å e n -d e t , får lov a t t h ä v -d a att B r u n o s b r e v b ö r i g n o r e r a s n ä r m a n s t u d e r a r k r i s t n a n d e t i Sverige. D e t t a s t ö d s y t t e r l i g a r e av vad s o m k a n sägas o m s k i l d r i n g a r n a av B r u n o s l e v n a d , liks o m o m A d a m liks b r u k e l l e r liks n a r a r e i c k e b r u k -av f o r m e n Suigia. Referenser

Adam von Bremen. Hamburgische Kirchengeschichte. 3. Aufl. Hrsg. v. Bernhard Schmeidler. Hannover & Leipzig 1917.

Duczko, W. 1997. Real and imaginary contributions of Poland and Rus to the conversion of Sweden. Early Christianity in Central and East Europé. Warsawa.

Giesebrecht W. 1858. Cest bit ble der deutschen Kaiserzeit. Band 2: Bliithe des Kaiserlhums. Braun-schweig.

I lallencrenl/, ('..V. 1996. De berättande källorna, på-vebreven och tidiga prov på inhemsk historie-skrivning. Nilsson, B. (red.). Kristnandet i Sverige. Gamla källor och nya jierspekliv. Uppsala.

Hildebrand, H. 1898—1903. Sveriges medellid. Kultur-historisk skildring. Del 3. Stockholm.

Jörgensen, A.D. 1874-1878. Den nordiske kirkes grund-leeggelse og ferste udvikling. Köpenhamn.

Kristensen, A.KG. 1975. Studien zur Adam von Bremen Uberlieferung. Köpenhamn.

I nndström, H. 191 2. Hvem har döpt Sveriges försle krislnade konung? Fynd och forskningar. Kritiska utflykter på den svenska kyrkohistoriens område. Uppsala & Slockholm.

- 1916. Bidrag (ill tolkningen af Biskop Brunos bref år 1008 lil kejsar Henrik II. Kyrkohistorisk årsskrift 17. Svenska kyrkohistoriska föreningen. Uppsala.

Monumenta Poloniae historica. Series nova 4:3. Warsawa 1973.

O p p e r m a n n , G.J.A. 1937. lhe English missionaries in Sweden nnd Finland. London.

Pelrus Damiani, Petri Damiani Vita beati Romualdi. A cura di Giovanni Tabacco. Rom 1957.

Ros, J. 2 0 0 1 . Sigtuna. Staden, kyrkorna och den kyrkliga organisationen. Occasional papers in archaeology 30. Uppsala.

Schmeidler, B. 1917. Einleitung. Se Adam von Bremen, s.VII-I.XVII.

Schmid, T. 1931. Den helige Sigfrid. Lund.

Tabacco, G. 1957. Prefazione. Se Petrus Damiani, s. I-LVI1I.

Thietmar von Mersebnrg, Chronicon. Neu ubertra-gen nnd erläutert von Werner Trillmich. Darm-stadt 1957.

Trillmich, W. 1957. Einleitung. Se Thietmar von Merseburg, s. IX-XXXII.

Wesiman, K B . 1952. Några anteckningar till Sigfridsproblemet Kungl. humanistiska vetenskaps-samfundet i Uppsala. Årsbok.

Wood, I. 2001. The missionary life. Saints and the evan-gelisation of Europé, 400-1050. Harlow.

(8)

S u m m a r y

On the basis of a short section in a letter writ-ten by archbishop Bruno of Querfurt in Poland in AD 1008 to the German king Henry II, German scholars during the igth century maintained that a monk called Rodbert, who had been sent by Bruno as a missionary to the people named in the letter as Suigi, kad bapti-sed King Olof Skötkonung. Olof tkereby beca-me the first Christian "Swedish" king. Suigi was thus interpreted as "svear", the people living in Svealand or as "svenskar", i.e. Swedes.

This opinion was uncritically passed on in Sweden as well as in Denmark. However, in two artides during tke i g i o s , the professor of church history at the University of Uppsala, Herman kundström, rejected tke earlier idea and convincingly pointed out that Suigi must have referred to a people on the shores of the Black Sea, not in Medieval "Sweden". Despite Lundström's plausible results, the opinion that Rodbert was a missionary in Medieval

Swe-den has been taken for granted in books and artides from tke last five years, at tke same time as tke letter in question has been regarded as an essential source to the Christianisation of Sweden. T h e reason for tkis appears to be that the scholars in question have quoted no other works on the subject than an a r t i d e by K.B. Westman from i g 5 2 . Here, Westman took no interest in the mentioned artides by Lund-ström, altkough he was well aware of their exis-tence. In the kgkt of a) Lundströnks results, b) our knowledge of B i u n o ' s life and activities, and c) the earliest manuscripts of Adam of Bremen's Gesta - whick kave also been drawn into the discussion, because of his putative use of Suigia as meaning Sweden - I argue that Lundström was right, and, consequently, that the section discussed in Bruno's letter does not refer to "Swedes". Thus, it cannot conlribute to our understanding of early missionary work to the west of the Baltic Sea.

(9)

References

Related documents

Ntir de resurser som honorna behdver iir jtimnt utspridda och predationsrisker inte fdr honorna att samlas pd siirskilda stdllen, samt om partnerstiket kan vara

När jag talar om att politiken faktiskt är ett fungerande instrument för fördelning av samhälleliga resurser innebär detta att jag sätter frågetecken för att politiker el- ler

väggar, klädkammare eller garderobsinredning. I kök bevaras kökssnickerierna utom där de berörs av stambyten. Ateranvändning av kökssnickerier kan dock göras som valbart

I denna del kommer det att redogöras för den berättelse som Lagercrantz skapar kring Mao Zedong och sedan komma till den slutsats som Lagercrantz själv drar efter sitt besök i Kina,

To investigate the prevalence of LBP and the amount and type of spinal abnormalities on MRI in the spine that young elite athletes in mogul skiing and long distance running are

Arguably, these basic conditions of dissonance arousal are fulfilled in within-subject tests of stated preferences in CEs; respondents are free to make their own choices, they

Denna yta är tillräckligt liten för att investeringen inte skall bli stor ur risksynpunkt, för stor, men tillräckligt stor för att alla fullskaleeffekter skall uppstå, eller

Även om vi saknar analysdata för ål från våra svenska vatten bör alltså kvicksilverkon- taminering av ål vara ett litet problem i de områden där de uppmätta halterna i