Det namn som Vitterhetsakademien gav sin nya tidskrift för hundra år sedan, Fornvännen, måste vara ganska ovanligt för att tillhöra en tidskrift utgiven av en akademi. Men tidskriften var snarast ett organ för det statliga ämbetsverk som akademin ledde fram till 1975 och som nu är delat i två: Riksantikvarieämbetet och Sta-tens historiska museer. Det var detta ämbets-verks tjänstemän och deras samarbetspartner som tidskriften främst var tänkt för. Tidskrif-tens ämnesområde var ämbetsverkets, och 1956 fick den därför den förtydligande undertiteln Tidskrift för svensk antikvarisk forskning.
Ämbetsverkets samarbetspartner ute i det svenska samhället var inte bara myndighets-personer och universitetsfolk utan även amatö-rer verksamma i fornminnesföreningar och i den just omkring 1906 framväxande hembygds-rörelsen. Det var dessa »fornvänner» som man ville uppmärksamma och knyta till sig i arbetet med att utforska och skydda landets kultur-minnen. Svenska fornminnesföreningen var ju också inblandad i diskussionerna i samband med Fornvännens tillkomst och stod från 1942
häfte 2 till 1955 som först medutgivare, sedan medverkande i utgivningen (jfr texten på insi-dan av första häftet 1906 och på de två informa-tionsblad till Svenska fornminnesföreningens medlemmar, som fanns inlagda i samma häfte, när jag köpte det från Vitterhetsakademiens bibliotek). Nu är Fornvännen formellt enbart Vitterhetsakademiens tidskrift, men den är fort-farande en tidskrift för svensk antikvarisk forsk-ning med starka band till Riksantikvarie-ämbetet och Statens historiska museer, även om arkeologin tenderat att bli mer domine-rande under de senare åren.
Med detta i minnet är det naturligt att tid-skriften genom alla år har koncentrerat sig på svenska ämnen och att dess språk varit svenska. Men ändå har tidskriften haft ett påtagligt int-resse för främmande länders äldre kultur och för samarbete med utländska forskare. Detta är inte något som kommit krypande först under de senaste decenniernas allt starkare interna-tionalisering, utan det fanns med från första början. En viktig bakgrund till detta är att forn-forskningen inom och utom ämbetsverket i
re-Fornvännens förbindelser med Östern
under 100 år
Av Ingmar Jansson
Jansson, I., 2006. Fornvännens förbindelser med Östern under 100 år.
(Forn-vännen’s relations with the East during 100 years.) Fornvännen 101. Stockholm.
Although Fornvännen is a journal devoted to Swedish antiquarian research, a considerable number of articles have been devoted to the archaeology and cul-tural history of other countries, especially the Baltic states, Russia, and to some extent, Asia. The articles are spread rather evenly through the years, but there is a decrease in the 1960s and 1970s and an increase again from the 1980s onwards. The authors are both Swedish and foreign scholars. The work of Ture J. Arne (1879–1965), Fornvännen’s most productive contributor and Sweden’s leading authority on the eastern connections in the Viking Period, is presented in greater detail.
Ingmar Jansson, Institutionen för arkeologi och antikens kultur, Stockholms universitet, SE-106 91 Stockholm
gel bedrevs och fortfarande bedrivs inom be-tydligt vidare geografiska ramar än landet Sve-rige ger. Vår tids politiska gränser ger ingen re-levant avgränsning vid studiet av forntiden och ofta inte heller vid studiet av senare tider. Ar-keologi kallades ju också länge för nordisk och jämförande fornkunskap eller någon variant av detta. Dessutom har det säkert haft betydelse att Fornvännen spritts internationellt genom akademins bokbytesförbindelser.
Förbindelseriktningar och språk
Om man undersöker vilka utomnordiska om-råden som berörts och vilka utomnordiska fors-kare som medverkat i Fornvännen, kan man se att det funnits ett påtagligt intresse riktat mot länder i öster och sydost, mot Östeuropa och ibland ännu avlägsnare områden. Till viss del, och särskilt när det gäller stenåldersforskningen, ingår sådana bidrag i diskussioner kring svensk-finska forskningsproblem, vilka genom de fins-ka vetensfins-kapsmännens mycket intensiva studier av Östeuropa och Sibirien under 1800-talets se-nare hälft och 1900-talets förra hälft nästan all-tid omfattade förhållanden även i östligare trakter (jfr A.M. Tallgrens biografi över J.R. Aspelin i Fornvännen 1944 och Birger Nermans minnesord över Tallgren i Fornvännen 1945). Men till viss del hänger artiklarna samman med speciella svenska problem och inte minst med enskilda forskares engagemang i främmande länders arkeologi. Bidragen täcker alla perioder från stenåldern till nya tiden, men främst gäller de järnåldern och särskilt vikingatiden.
En bläddring genom Fornvännens hundra årgångar visar att de första artiklarna med utomnordiska ämnen kom redan 1907. Det är tre uppsatser skrivna av svensken Erik Brate (om runinskrifterna på Isle of Man), finlända-ren Jac. Ahfinlända-renberg (om de s.k. Sigtuna-portar-na i Novgorod) och svensken Ture J. Arne, tjäns-teman vid Statens historiska museum (om den nyfunna runstenen från Berezan’ vid Dnepr-mynningen). Dessutom finns en notis om två ar-keologkongresser i Frankrike, där Oscar Mon-telius och Knut Stjerna deltog.
Den första artikeln med ett utländskt ämne utan särskild svensk eller nordisk anknytning kom 1908. Det är återigen T.J. Arne, som
hem-kommen från en drygt halvårslång resa som Vegastipendiat i dåvarande Turkiet publicerar sina egna »Stenåldersfynd från Nordsyrien». Den första artikeln skriven av en utländsk för-fattare kom 1910. Den är skriven av Feodor Braun, professor i tysk filologi i Sankt Petersburg (se Arnes minnesord i Fornvännen 1942), och dis-kuterar frågan »Hvem var Yngvarr enn vidforli», alltså ett svenskt ämne med östlig anknytning, be-lyst av svenska runstenar och fornisländska skrift-källor. Filologiska och historiska bidrag var gans-ka vanliga under Fornvännens första tid.
När det gäller användningen av utländska språk i Fornvännen kan man notera att re-suméer på utländskt språk infördes redan i 1907 års årgång, där även 1906 års uppsatser sammanfattades. Till en början var det sam-manfattningar av varje årgångs innehåll, men från 1925 har det varit separata resuméer för varje längre artikel. Till en början användes nästan utan undantag tyska i resuméerna, men 1938, om jag sett rätt, dök engelskan upp för första gången för att under andra världskriget så småningom bli det dominerande språket. Även franska blev vanligare då. Efter världskri-get har utvecklingen fortsatt så att nu sällan andra språk än engelska används.
De första uppsatserna skrivna på annat språk än svenska, norska eller danska kom 1929, då Walter Paatz från Lübeck diskuterar konstnärs-attributionen av en senmedeltida träskulptur i Statens historiska museum och Francis Balodis från Riga behandlar »Die lettischen Burgberge». Artiklar på icke-nordiskt språk dyker sedan upp med jämna mellanrum, alltid försedda med svensk sammanfattning. Först är de skrivna på tyska, men efter andra världskriget är de i regel på engelska, någon gång på tyska eller franska. Första gången som en svensk forskare tillåts skri-va på utländskt språk är 1962, då T.J. Arne i en artikel på tyska kritiserar en rysk forskares tolk-ning att förekomsten av nickel i järn visar på lo-kal rysk tillverkning av svärd under vikingatiden. Redaktionen tycks i stort sett hela tiden ha hållit linjen att ett begränsat antal artiklar på engels-ka, tyska eller franska kunnat tas in. Utomnor-diska författare som skrivit på andra språk än dessa har fram till andra världskriget fått sina uppsatser översatta till svenska.
Östern
Att göra en noggrann statistik över antalet »öst-uppsatser» skulle kräva en noggrann defini-tion, och att på ett rättvisande sätt värdera »öst-uppsatserna» i förhållande till de uppsatser som berör Mellan-, Väst- och Sydeuropa skulle kräva en motsvarande noggrann definition och analys. Det tänker jag inte göra. De svenska ar-keologernas kontakter med länder utanför Norden har utan tvekan till största delen varit riktade mot söder och väster, och när de sökt paralleller till svenska arkeologiska fenomen har de i regel vänt blicken i samma riktningar. Om man skulle göra en analys av den veten-skapliga litteratur som recenserats i Fornvän-nen skulle utan tvekan samma riktningar fram-träda som dominerande. Men ändå är det de östliga förbindelserna som faller mest i ögonen när man läser uppsatstitlar och författarnamn och ser vilka fornlämningar och fynd som pre-senteras. Med termen »Östern» menar jag här Baltikum, Ryssland, Ukraina och andra länder som ingått i Sovjetunionen, Turkiet, Egypten och Asien, och jag menar uppsatser som är skrivna av svenskar eller utlänningar och som till en betydande del behandlar fornlämningar, fynd och skeenden i dessa länder eller diskute-rar förhistoriska och historiska förbindelser mellan dessa länder och Norden. Jag har sneg-lat på recensionerna men inte behandsneg-lat dem systematiskt i min översikt.
Med en sådan definition börjar, såsom fram-gått, Östern uppträda redan år 1907 och är se-dan under det följande kvartsseklet represen-terad med en eller ett par uppsatser eller smär-re meddelanden i nästan varje årgång. Under 1930-talet ökar antalet och är i vissa årgångar fem eller sex. Även under krigsåren och under resten av 1940-talet liksom under 1950-talet finns i regel ett par bidrag per årgång. Men un-der 1960- och 1970-talen minskar antalet till ett eller inget bidrag för att sedan på nytt öka till ett par arbeten per årgång. Fornvännens år-gångar minskade i omfång från och med 1965, men detta är inte hela förklaringen till ned-gången under 1960- och 1970-talen. Artiklar med anknytning till främmande länder är över huvud taget få under dessa år.
Fram till och med 1940-talet är det både
svenskar (eller ibland andra nordbor) och fors-kare i öst som medverkar i Fornvännen. Att ar-tiklarna inte minskar så påtagligt i antal under andra världskriget och åren närmast därefter, beror på bidrag av flyktingar från Baltikum och östra Mellaneuropa (Francis Balodis 1943, 1944 och 1948; Armin Tuulse 1945 och 1947; Eduard ˇSturms 1948 och 1949; Andras Alföldi 1949; arkivforskaren Otto von Greiffenhagen från Tallinn bidrog med en artikel 1940 men dog enligt uppgift i Tartu universitets elektroniska bibliotekskatalog redan 1938). Bidragen un-der 1950–1970-talen har i regel som författare dels de svenskar som stod bakom kontakterna under mellankrigstiden (Birger Nerman 1953 och 1956; T.J. Arne 1954 och 1962), dels de bal-tiska flyktingar som blev kvar i Sverige (Richard Indreko 1950; Valdemars Ginters 1961 och 1967; Armin Tuulse 1971; kanske bör även Hille Jaanusson med en artikel 1971 räknas hit, fast-än hon flydde som ung från Estland och blev arkeolog först här). En korridor i Statens his-toriska museums tjänstelokaler kallas ju sedan 1940-talet »Baltiska gången» efter de många balter som arbetat där.
När Östern omkring 1980 på nytt börjar märkas tydligare i Fornvännen, uppträder åter-igen forskare från öster bland författarna. På-tagligt är här, att vid sidan av ester (Jüri Seli-rand & K. Deemant 1985; Marika Mägi-Lõugas 1993) nu även litauer (Vytautas Kazakeviˇcius 1983 och 1992; Petras ˇSinkunas & Romas Ja-rockis 1995; Audrone Bliujiene 2001) och en ukrainare (Fedir Androshchuk 2002 och 2003) finns med bland författarna, och att ryska fors-kare medverkat med inte så få artiklar (Olga I. Davidan 1982; Daniil A. Avdusin & Tamara A. Puˇskina 1988; Valerij P. Petrenko med en upp-sats om en bildsten av gotländsk typ från Gro-bin i Lettland 1991; Galina L. Novikova 1992; Vladimir Timofeev & Ganna Zajceva tillsam-mans med svensken Göran Possnert om stenål-dern i Kaliningrad-området 1995). Det gamla Ostpreussen, delat mellan Ryssland (Kalinin-grad-området) och Polen, har diskuterats av två polska forskare (Anna Bitner-Wroblewska 1991; Wojciech Nowakowski 1994). Man kan också se att bidragen från nordbor lämnats av forskare, som mer aktivt deltagit i
en av Östern eller kontakterna mellan Norden och Östern, och som ofta också själva rest i län-derna i öster (t.ex. Johan Callmer 1976 och 1980; norskan Anne Stalsberg 1979 och 1980; Jan Peder Lamm med kommentar till Petren-kos artikel 1991; Rune Edberg 1995, 1996, 1997 och 1999). Konferens- och utställnings-utbyte har spelat en viktig roll i de förnyade kontakterna (t.ex. Göran Tegnér 1989, 1990 och 1997). Som framgått är det f.d. Sovjet-unionen som dominerat i Fornvännens östför-bindelser under det senaste kvartsseklet. Mer avlägsna länder har bara i enstaka fall blivit re-presenterade, t.ex. med uppsatser om en syd-arabisk inskrift som förts till Sverige av en ex-centrisk svensk (Jan Peder Lamm 1993; Jan Retsö 1993). Det är också uppenbart att recen-sionerna speglar ett reellt intresse för östliga frågor och östlig litteratur. Bakgrunden till alla dessa uppsatser och notiser med öst-teman är ett aktivt engagemang från Fornvännens redak-tion. Så vitt jag vet har alla redaktionsmedlem-mar deltagit, men jag tror att man särskilt bör nämna Jan Peder Lamm.
Intressant är att de förnyade kontakterna startade ungefär ett årtionde före Sovjetunio-nens upplösning, alltså i slutet av Breˇznevs re-pressiva regim. Hur detta skall förklaras vet jag inte. Särskilt anmärkningsvärt är att tövädersti-den under Chruˇsˇcev inte gav något utslag. De sovjetiska forskare som började synas i Fornvän-nen på 1980-talet hade ofta inlett sina studier av ämnen med skandinavisk anknytning redan under Chruˇsˇcev-tiden. Jag tänker särskilt på forskarna bakom vikingatidsgrävningarna i Sta-raja Ladoga, ledda från Leningrad, och i Gnëz-dovo och Jaroslavl-området, huvudsakligen led-da från Moskva, och på diskussionen mellan Leningrad- och Moskva-arkeologer om date-ringen och tolkningen av de skandinaviska ele-menten på dessa platser (se t.ex. Jaroslavskoe Povolˇz’e 1963, Istoriˇceskie svjazi 1970 och tid-skriften Skandinavskij sbornik). I andra nordiska fora observerades de (se t.ex. Avdusin 1969 med efterföljande diskussion i Norwegian ar-chaeological review, Varangian problems publice-rad i Danmark 1970 och en litteraturöversikt av den englandbaserade forskaren N.J. De-jevsky publicerad i Danmark 1977).
Minsk-ningen av bidrag om främmande länders arkeo-logi i Fornvännen under 1960- och 1970-talen måste i hög grad bero på att den svenska fors-karkrets som medverkade i tidskriften var kon-centrerad på sitt huvudområde, svensk antik-varisk forskning. Minskningen av bidrag om Östern har därtill en särskild bakgrund i att de personliga kontakterna med Sovjetunionen var så begränsade under dessa år.
På många sätt är de östliga förbindelserna under Fornvännens första halvsekel de mest int-ressanta. Kanske är det fel att tycka så. Kanske beror sådana tankar mest på att dessa år nu lig-ger så långt tillbaka att de fått ett skimmer kring sig, med två omvälvande världskrig, som försvårade de internationella kontakterna och bröt sönder samhällen, och däremellan en pe-riod utan krig men med svåra spänningar mel-lan olika politiska system, en period med goda möjligheter till kontakter med Baltikum men inte med Sovjetunionen. Ändå tycks mig för-bindelserna äga ett särskilt intresse och vara värda att presenteras närmare med tanke på hur liten kretsen av forskare var som verkade under detta halvsekel. Man kan genast säga att det är uppenbart vilken betydelse de enskilda forskarna har. Två personer dominerar helt från svensk sida: Ture J. Arne (1879–1965) och Bir-ger Nerman (1888–1971).
Ture J. Arne, Ryssland och Orienten
Ture Johnsson Arne anställdes 22 år gammal vid Statens historiska museum år 1902, och han blev kvar där till sin pensionering 1944. Från 1909 var han chef för museets järnålders-avdelning. Han fortsatte att skriva i Fornvännen till 1962, d.v.s. nästan fram till sin död (se hans biografi av Birger Nerman 1966, hans biblio-grafi sammanställd av Marie-Louise Bachman 1959, med kompletteringar av Bachman och Sten Nyman i Fornvännen 1959 resp. 1993, samt hans arkiv i ATA). Han är en av de mycket få som Fornvännen uppmärksammat i samband med en födelsedag. Det skedde 1939, då han fyllde 60 år och Fornvännen i sista häftet tryckte hans porträtt på glansigt papper och hyllade hon-om shon-om »tidskriftens mångsidigast lärde och trägnaste medarbetare». Hans ställning som Forn-vännens trägnaste medarbetare är ännu ohotad.
Arne var en mycket aktiv fältarkeolog och genomförde en mängd utgrävningar – både så-dana motiverade av nöden och av vetenskapen – från Skåne i söder till Ångermanland i norr. Många gällde gravar från äldre järnåldern, och detta var också hans huvudsakliga forsknings-fält under de första åren och ett viktigt intresse för honom genom alla år. Ända fram till 1936 fortsatte han att undersöka gravar från äldre järnålder och folkvandringstid i syfte att utge större arbeten om denna tid i Skandinavien. Särskilt gällde dessa planer under mellankrigs-tiden Öland (jfr Stenberger 1933, s. 25 not 2). Åren 1906–1907 gjorde Arne som sagt en drygt halvårslång resa till Turkiet. År 1910 kom erfarenheterna från denna resa liksom hans språkkunskaper väl till pass i ett helt annat sam-manhang. Han blev biträde till den märklige orientalisten Fredrik Martin i dennes arbete med en internationell utställning av »muham-medansk» konst i München (se notis av Arne i Fornvännen 1910). Martin hade 1890–1902 va-rit knuten till Statens historiska museum men mestadels använt åren till resor i österled. Bl.a. hade han 1891 genomfört en lång forsknings-resa till Sibirien, påminnande om de finska fors-karnas resor, och företagit utgrävningar och in-köpt fynd som införlivats med Statens historiska museums samlingar (se Arnes levnadsteckning i Fornvännen 1935). Samarbetet med Martin led-de till ett skifte i Arnes inriktning. Från 1910 blev vikingatidens östliga förbindelser hans hu-vudspår.
År 1911 publicerar Arne en lång och rikt il-lustrerad artikel i Fornvännen om »Sveriges för-bindelser med Östern under vikingatiden», där han går igenom de svenska fynd som tyder på sådana förbindelser och försöker bestämma deras ursprung: Finland, Baltikum, olika delar av Ryssland, islamiska världen och Bysans. Till grund för uppsatsen ligger en genomgång av fynden i Statens historiska museum och omfat-tande studier av rysk och annan utländsk litte-ratur. 1911 besöker han också den allryska ar-keologiska kongressen i Novgorod tillsammans med arkeologkollegan Gustaf Hallström med intresse för den arktiska stenåldern i Norden och Ryssland och slavisten Richard Ekblom, som studerar skandinaviska ortnamn i
Ryss-land. Och 1912–13 får han som Letterstedt-sti-pendiat göra en årslång resa genom det euro-peiska Ryssland: till Sankt Petersburg, Kiev, Kazan’, Moskva och många andra städer, där han studerar museisamlingarna (jfr Arne 1914, s. 232 f); till Verchnij Saltov i östra Ukraina, där han deltar i skolläraren Babenkos utgrävning-ar av vikingatida »katakombgravutgrävning-ar» som står i samband med det khazariska stäpprikets kul-tur; till nedre Volga, där han med spaden för-gäves söker khazarernas huvudstad; och till Michajlovskoe utanför Jaroslavl, där han gräver ut ett antal högar med starka skandinaviska in-slag i gravgodset. Fynden från Michajlovskoe lämnar han till Ryska Vetenskapsakademins Museum för antropologi och etnografi i Peters-burg. Fynd från Babenkos grävningar i Verchnij Saltov låter han däremot köpa in till Statens historiska museum i Stockholm. Våren 1914 disputerar han på avhandlingen La Suède et l’Orient. Études archéologiques sur les relations de la Suède et de l’Orient pendant l’âge des vikings. Bo-ken gör honom välkänd i hela Europa. Den är fortfarande grundläggande och används i dis-kussioner inom både nordisk, östeuropeisk och orientalisk arkeologi.
Så kommer första världskriget och ryska re-volutionen. Arne publicerar sina utgrävningar vid Michajlovskoe i Fornvännen 1918 (de är kort-fattat publicerade på ryska efter Fornvännen-ar-tikeln i Jaroslavskoe Povolˇz’e 1963, s. 24 f, 137 f). Han gräver vidare i Sverige, men när situationen i Sovjetunionen klarnar ger han sig dit 1926, 1928, 1929 och 1935. Han studerar det nya samhället, först med positivt intresse men med tiden alltmer kritiskt (se t.ex. Arne 1929), och han fortsätter de vetenskapliga förbindelserna (fig. 1). Men intressets tyngdpunkt förflyttas under 1920-talet. Johan Gunnar Andersson återvände 1925 från Kina, och planerna på ett östasiatiskt museum börjar ta form. »Kina-Gun-nars» troligen viktigaste upptäckt var den neo-litiska målade keramiken, som Arne noterar har stora likheter med den samtida sydösteu-ropeiska keramiken, och hans främsta uppgift blir nu att söka påvisa ett samband. Han reser 1929 till sovjetiska Centralasien (Kazachstan, Uzbekistan och Turkmenistan) och söker efter lämpliga grävningsplatser som skulle kunna visa
Fig. 1. Ture J. Arne deltar i Vladislav I. Ravdonikas utgrävning av gravhög nr 1 nära ˇˇCemichino vid floden Sjas’ i sydöstra Ladoga-området år 1928. Ravdonikas (1894–1976) var en av Stalin-tidens ledande sovjetiska arkeologer, från 1929 verksam vid Leningrads universitet. Under 1930-talets första år skrev han flera teore-tiska arbeten som kritiserade västlig och äldre rysk arkeologi för dess »sakforskningsarkeologi» och propa-gerade för ett marxistiskt studium av »den materiella kulturens historia». Hans undersökningar i sydöstra Ladoga-området publicerades i en monografi på tyska, som genom Arnes och Birger Nermans försorg gavs ut av Vitterhetsakademien (Raudonikas 1930). Raudonikas och Arne undersökte gemensamt högarna vid ˇ
Cemichino (enligt Raudonikas 1930, s. 84 ff), och fotot visar Arne stående i tranchén man grävt genom hö-gen, granskande en brandgrav med orientaliska rembeslag i rad ovanpå benen (jfr Raudonikas 1930, fig. 112). I en kompletterande artikel, översatt till svenska av Arne och publicerad i Fornvännen 1931, gör Ravdonikas på s. 369 en viktig korrigering av översättningen i bokens avsnitt om den sociala tolkningen av utgrävningsresultaten. Foto i T.J. Arnes arkiv (vol. 71, album D2), ATA.
—Ture J. Arne taking part in Vladislav Ravdonikas’s excavation of a barrow at ˇˇCemichino in the south eastern Ladoga region in 1928. Ravdonikas was one of the leading Soviet archaeologists during the Stalin era, working in Leningrad. With the help of Arne and Birger Nerman, a monograph in German about his excavations in the south-eastern Ladoga region was published in 1930 by the Royal Academy of Letters, History and Antiquities in Stockholm. In the photograph, Arne is examining a cremation burial where the remains of a belt and a leather bag (unburnt) decorated with Oriental bronze mounts are lying on top of the bones (cf. Raudonikas 1930, fig. 112). In an article in Fornvännen 1931, Ravdonikas corrects the translation of an important passage about his social interpretations in the monograph.
förbindelsevägarna mellan Östasien och Syd-östeuropa. Han söker tillstånd att få genomfö-ra utgrävningar men får nej. En av komplika-tionerna i förhandlingarna är hans önskan att få föra fynden (eller en del av dem) till Sverige. Slutet blir att han år 1932–33 genomför en stor utgrävning i Shah Tepé på Turkmenstäppen, på iranska sidan om gränsen. I enlighet med överenskommelsen med iranska staten förs hälften av fynden till Statens historiska mu-seum i Stockholm (nu tillhör de Medelhavs-museet), och en omfattande bearbetning av grävningsresultaten och fynden vidtar. År 1945, året efter hans pensionering, resulterar arbetet i en tjock volym inom ramen för Sven Hedins »Sino-Swedish Expedition» (Arne 1945).
Hela denna tid är Arne som sagt sysselsatt också med de problem som hör ihop med arbe-tet vid Statens historiska museum, med svenska arkeologiska problem, t.ex. arbetet med äldre järnåldern som aldrig verkar skjuta riktig fart, och med vikingatidens östliga förbindelser. Som en sidogren av det sistnämnda ämnet kan man se hans bok Barsoff Gorodok (Arne 1936), där han publicerar Fredrik Martins viktigaste sibiriska fynd, de från ett vikingatida gravfält vid floden Ob.
Efter Shah Tepé och en tid då han främst ägnade sig åt att studera den nya tidens svens-ka förbindelser med österlandet (Arne 1952b) blev Arnes stora projekt att publicera fynden från Verchnij Saltov som han låtit inköpa till Statens historiska museum. Tjänstemän som arbetade vid ATA och museet under dessa år (bl.a. Inga Lindeberg) har berättat för mig om hans arbete med detta, och mängder av sent tagna foton av lerkärl och andra fynd bland hans efterlämnade papper vittnade om arbe-tet, när jag ordnade dem. Över huvud taget kunde man se hur han och hans fru Ida under 1950- och 1960-talen försökt bringa alla olika samlingar i ordning – ofta utan att lyckas. Nå-gon publikation av fynden från Verchnij Saltov finns fortfarande inte, och inte heller finns nå-gon katalog (fynden berörs kortfattat i Arne 1914, s. 93 ff, 120 ff, 221).
(Jag hade förmånen att år 1971 som va-penfri tjänstepliktig ordna T.J. Arnes efterläm-nade papper i Skellefteå museum. Papperen hade förts dit i samband med att detta museum
köpte Arnes privata bibliotek. Sedermera har papperen överlämnats till ATA, där de fått sin slutgiltiga uppordning. Arnes bibliotek har delvis köpts av Umeå Universitetsbibliotek men finns annars kvar på Skellefteå museum.)
För Arne stod hans engagemang i främ-mande länders arkeologi och hans insamling av arkeologiska fynd från andra länder inte i motsats mot hans arbete vid centralmuseet för Sveriges äldre historia. De fynd han insamlat under resan till Turkiet 1906–07 överlämnade han till Statens historiska museum, och turkis-ka etnografica lämnade han till Nordisturkis-ka mu-seet. De arkeologiska fynden behandlade han dels i den redan nämnda artikeln i Fornvännen 1907, dels i en artikel om den äldsta bebyggel-sen vid Bosporen i Fornvännen 1922. En vi-kingatida silverskatt från Ösel med s.k. permis-ka ringar inköptes till museet och publicerades av Arne i Fornvännen 1925. I samma årgång och i Fornvännen 1936 gav han en översikt över museets komparativa samlingar och lämnade samtidigt en programförklaring. De s.k. kom-parativa samlingarna är enligt Arne en viktig och naturlig del av museet, lika naturlig som den utländska konsten är på Nationalmuseum. »Allt sedan Linnés tid har det också varit själv-klart, att våra naturvetenskapliga museer skul-le inrymma alster från alla naturens riken, sam-lade i alla delar av världen… Nordiska museet och Statens Historiska Museum utgöra tillsam-mans vårt egentliga Nationalmuseum… Varje arkeolog och etnograf vet emellertid, att vi ej kunna förstå vårt folks utvecklingshistoria utan ett vidsträckt jämförelsematerial. Vi ha ej heller under förhistorisk tid fört ett isolerat liv för oss själva, även om vi bo ute i periferien» (Fornvän-nen 1925, s. 18 f).
T.J. Arnes främsta forskningsinsats torde vara den om vikingatidens östliga förbindelser, men på något sätt ter den sig oavslutad, trots den fortfarande uppskattade avhandlingen och de många uppsatser han skrev i Fornvännen och på andra håll. En allmän kritik av Arne är att han inte var probleminriktad utan en typisk »fynd-positivist» som nöjde sig med att redovisa data och med att successivt öka denna datamängd. Kritiken är delvis riktig. Avhandlingen är otymp-lig och mycket faktainriktad. Det manus, som
måste ha förelegat före den stora resan 1912– 13 och haft Fornvännen-uppsatsen från 1911 som en viktig grund, har han inte omarbetat särskilt mycket. Texten har uppenbarligen till stor del bara kompletterats med ytterligare fyndredovisningar. De skandinaviska fynden i öster redovisas enligt deras geografiska sprid-ning, och materialet som insamlats under re-san är i huvudsak framlagt i form av en förnyad geografisk översikt (Arne 1914, s. 50 ff). I hans eget interfolierade exemplar av avhandlingen kan man se hur han ända fram till 1950-talet kompletterat fyndredovisningar och annan in-formation. I Fornvännen 1918 har han som sagt publicerat sina utgrävningar vid Michajlovskoe och i Fornvännen 1940 en ny genomgång av greve A.S. Uvarovs fynd från gravfälten i guver-nementet Vladimir, som han vid sitt besök i Moskva 1928 fick tillfälle att se närmare på. Hela tiden, från 1911 och framåt, saknar man en re-dovisning av de närmare fyndomständigheterna och fyndmiljöerna – Staraja Ladoga, sydöstra Ladoga-området, Gnezdovo, Kiev, övre Volga-trakterna med Jaroslavl- och Vladimir-gravfälten. Emellertid skulle jag vilja säga att om man ser positivt på denna Arnes ambition att hela ti-den fånga in nya data, om man studerar alla uppsatser som han skrivit i Fornvännen och på andra håll, och om man stannar upp inför hans anmärkningar om större sammanhang, så får man en bild av en forskare som målmedvetet sätter in nya data som byggstenar i en planerad helhet – trots upptagenheten med andra pro-jekt och trots att hans vänkrets i öst tunnas ut genom deportationer och likvidationer (jfr hans uppsats »Stämmor som tystnat» i Fornvän-nen 1938). De små anmärkningarna är ofta korta som blinkningar men mycket precisa, och de är i regel fortfarande riktiga samman-fattningar av fyndsituationer och fyndsamman-hang (även om slarvfel kan finnas – han arbe-tade mycket raskt). I vissa meningsutbyten med andra forskare ser man också att han kunde vara en kvick debattör och vass kritiker. Jag tänker dels på hans analys av den sovjetiska synen på ryska rikets äldsta historia och befolkningsför-hållanden, särskilt dess kritik av hans egen tolk-ning av Gnezdovo, Michajlovskoe och andra plat-ser som »svenska kolonier» (Arne 1952a, 1953).
Både nordisk och sovjetisk forskning har läst in starkt förenklade uppfattningar i hans tolk-ningsförslag. Jag tänker också på hans gycklan-de men säkert i allt väsentligt riktiga beskriv-ning av två kongresser, som hölls år 1937 i två diktaturer, Rumänien och Turkiet, och där fysisk-antropologiska data om kortskallar och långskal-lar och deras samband med olika folkslag och dessa folkslags kvalitéer diskuterades (Fornvän-nen 1937; se även artikeln i Fornvän(Fornvän-nen 1943).
Många artiklar – byggstenar i den tänkta översikten över vikingatidens århundraden i Nord- och Östeuropa och Främre Asien – är re-dan nämnda. Bland uppsatser om enskilda öst-liga artefakter kan dessutom nämnas den i Fornvännen 1926 om höggravfältet på Långön i Tåsjö sn, Ångermanland, som Arne under-sökt redan 1906. Här, mitt i det norrländska skogslandet, hade han i en av högarna hittat rester av en pung för elddon. En zoologisk ana-lys visade att pungen var gjord av varanödle-skinn från Sydasien, och mitt i grävningsberät-telsen redovisar han den zoologiska bestäm-ningen och diskuterar hur pungen (eller skin-net) kommit till norra Sverige. Artikeln »En si-no-iransk kopp» i Fornvännen 1938 behandlar den sedan länge kända glaserade keramikkop-pen från Hemse på Gotland. Under åren som gått sedan avhandlingen har Arne fått känne-dom om en likadan kopp från Uvarovs utgräv-ningar av Vladimir-gravfälten – och just vid tryckningen ännu en kopp funnen i Lettland – och med stöd av jämförelsematerial från Kina och Iran försöker han bestämma kopparnas ur-sprung närmare. Flera av Arnes notiser kom-pletterar vår bild av myntfyndens spridning (Fornvännen 1927, 1929 och 1930).
Den växande kunskapen om arabiska skrift-källor bevakar Arne noga, och i Fornvännen 1932 lämnar han en översättning, gjord från den rys-ka översättningen, av Ibn Misrys-kaweichs berät-telse om Rus’ krigståg till nuvarande Azerbajd-zjan år 943. I Fornvännen 1941 diskuterar han fyndet av den hittills fullständigaste återgiv-ningen av Ibn Fadlans berättelse om resan till volgabulgarerna år 921–22. Han jämför den tyska och ryska översättningen och ger arkeo-logiska och historiska kommentarer till enskil-da textavsnitt.
I två artiklar i Fornvännen 1947 ger sig Arne också in på namntolkningar. Han tar upp tre geografiska namn: Polania, som figurerar i Adams av Bremen berättelse om biskop Osmund, run-följden karusm på en västmanländsk runsten och Särkland.
Arne följer via litteraturen utgrävningarna i Ryssland (jfr fig. 1). Tre smärre meddelanden handlar om Novgorod (Fornvännen 1938, 1941 och 1954; han anmärker t.ex. att man på Rjurikovo Gorodiˇsˇce gjort fynd som är äldre än inne i staden). Ett annat smärre meddelande behandlar khazarfästet Sarkel vid nedre Don, som enligt bysantinska skriftkällor byggts med bysantinsk hjälp på 830-talet (Fornvännen 1942). Och i Fornvännen 1946, i artikeln »Birkagraven nr 632 och kejsar Theophilos’ mynt», skisserar han en bild av förbindelserna mellan olika de-lar av Europa, byggd på bysantinska och fran-kiska skriftkällor och arkeologiska fynd; i en bi-laga förtecknar han också alla fynd av bysan-tinska mynt som han känner till i östra och nor-ra Europa. Theophilos var kejsare 829–42. Det var han som skickade hjälp till khazarerna vid bygget av Sarkel, och det var också han som år 839 till den frankiske kejsaren Ludvig den fromme skickade några män som kallade sig Rhos och sin kung för Chacanus (jfr khazaris-ka furstetiteln chakhazaris-kan), men som Ludvig fann vara svear. Birkagraven innehåller föremål från Khazarien, Bysans, Frankerriket och England. Den antyder alltså samma vidsträckta geogra-fiska sammanhang som skriftkällorna, och kan-ske, säger Arne, har de östliga föremålen kom-mit till Birka med en person som vänt hem från Khazarien och Bysans via Västeuropa. Det är en djärv tanke men grundad på fakta, och fakta som antyder samma stora sammanhang har un-der det följande halvseklet ökat i antal.
Birger Nerman och Baltikum
Medan T.J. Arne har sett sina möjligheter att genom resor och direktkontakt med sovjetiska forskare utforska Östeuropa och dess vikinga-tid successivt försvinna under mellankrigsti-den, har den nio år yngre Birger Nerman länge känt sig kunna utveckla och fördjupa sina forskningar i öster, som ju främst gällde Balti-kum. Nerman och Fornvännens redaktion har
kunnat inbjuda de baltiska forskarna att med-verka i tidskriften på ett helt annat sätt än Arne kunde när det gällde sovjetiska forskare. Och även när kriget kom fortsatte forskningarna kring Baltikum med hjälp av de flyktingar som sökte sig till Sverige för att bosätta sig perma-nent eller för att fortsätta vidare till andra län-der. Nerman var under krigsåren och åren där-efter Historiska museets direktör, och han fick säkert god hjälp inte bara från Arne utan även från riksantikvarien Sigurd Curman, som var starkt engagerad i Baltikum men inte märks i dessa sammanhang på Fornvännens sidor.
Nermans främsta bidrag till den baltiska ar-keologin är utan tvekan hans monografi Gro-bin–Seeburg (1958), grundad främst på egna ut-grävningar nära trettio år tidigare (en kort pre-sentation av platsen finns i Fornvännen 1930). Här är fyndmiljön och fyndsammanhangen mycket fylligt redovisade, om man jämför med Arnes arbeten. Detsamma gäller Nermans tolk-ning av platsens roll i Östersjöländernas forn-historia. Hans analyser och tolkningar har, som jag ser det, inte samma skärpa som Arnes (jfr Jansson 1994, s. 9 ff m. anf. litt.), men hans in-flytande på Baltikums arkeologi är fortfarande starkt.
Många av de baltiska forskarna och deras bidrag i Fornvännen har redan nämnts. Jag skall bara lägga till att en tysk forskare från Königs-berg, Carl Engel, medverkade i Fornvännen 1932 och 1933 med uppsatser om ostpreussiskt gravskick under stenåldern och järnåldern. Efter Tysklands ockupation av Baltikum 1941 blev han ledare för vården och utforskandet av kulturminnen i Baltikum (och Vitryssland). I sin artikel »Lettisk förhistoria. Några aktuella forskningsproblem» i Fornvännen 1943 går Fran-cis Balodis till angrepp mot den nazityska arkeo-logins syn på Baltikum och mot Engels åsikt att arkeologer har som »politisk uppgift» att visa att länder och områden är »rättmätigt tyskt ar-vegods» (Fornvännen 1943, s. 44 ff).
När man ser tillbaka på den här summerade floran av uppsatser, smärre meddelanden, re-censioner och andra bidrag i Fornvännen om Östern och östliga problemkomplex, kan man tycka att den har en mycket sporadisk karaktär.
Många viktiga ämnen och många framträdan-de forskare saknas, och diskussionen som förs är osammanhängande – många viktiga led sak-nas. Men så blir det om man begränsar sig till att studera en tidskrift, särskilt om denna som ämne har svensk antikvarisk forskning. Jag tror dock att Fornvännens bidrag till östforskningen under de gångna hundra åren spelat en gans-ka betydande roll för att göra andra länders forskning och forskningsproblem kända i Sve-rige och i viss mån också i andra länder. Och jag tror att det är viktigt att forskningen i ett litet land som Sverige inte begränsar sig till det egna landet utan deltar i en aktiv diskussion med fors-kare i andra länder, där forskningshistorien löpt annorlunda och där andra teorier, meto-der och problem står i centrum.
Referenser
a) Artiklar om Östern i Fornvännen ordnade år-gångsvis (endast de i uppsatsen anförda är medtagna) 1907. Ahrenberg, J. Sigtuna-portarna i Nowgorod. S.
35–43.
1907. Arne, T.J. En svensk runinskrift i Sydryssland. S. 204.
1908. Arne, T.J. Stenåldersfynd från Nordsyrien. S. 1–13.
1910. Arne, T.J. Utställning av muhammedansk konst i München. S. 98.
1910. Braun, F. Hvem var Yngvarr enn vidforli? S. 99–118 (en artikel av O. von Friesen s. 199–209 fortsätter diskussionen).
1911. Arne, T.J. Sveriges förbindelser med Östern under vikingatiden. S. 1–66.
1918. Ett svenskt gravfält i guvernementet Jaroslavl. S. 31–47.
1922. Arne, T.J. Den äldsta bebyggelsen vid Bo-sporen. S. 112–128.
1925. Arne, T.J. De komparativa fornsakssamlingar-na i Statens Historiska Museum. S. 18–34. 1925. Arne, T.J. Ett silverfynd från Estland. S. 77 f. 1926. Arne, T.J. Ett gravfält från vikingatidens slut i
norra Ångermanland. S. 85–103.
1927. Arne, T.J. Ett Olov Skötkonungs mynt i Estland. S. 54.
1929. Balodis, Fr. Die lettischen Burgberge. S. 270– 295.
1929. Arne, T.J. Konstantin Monomachs silvermynt. S. 309.
1930. Nerman, B. Fynden från Grobin i Lettland. S. 114–116.
1930. Arne, T.J. Recension av H. Bauer, Die russischen
Funde abendländischer Münzen des 10. und 11. Jahrhunderts. S. 381 f. (H. Bauer är fel för
N(iko-laj) Bauer – troligen en lapsus calami från Arnes sida beroende på att ryska bokstaven för N ser ut som ett H.)
1931. Raudonikas, W.J. 1931. Svenskt och finskt i Gardarike. Grävningar i Ladogaområdet. S. 352–370.
1932. Engel, C. Das vierstöckige Gräberfeld von Linkuhnen. S. 168–177.
1932. Arne, T.J. Rus’ erövring av Berda’a år 943. S. 211–219.
1933. Engel, C. Die ostpreussischen Megalithgräber. S. 85–90.
1935. Arne, T.J. Fredrik Martin. S. 129–136. 1936. Arne, T.J. De komparativa samlingarna i
Sta-tens Historiska Museum 1926–1935. S. 99–114. 1937. Arne, T.J. Antropologkongressen i Bukarest.
S. 342–349.
1937. Arne, T.J. Historikerkongressen i Istanbul. S. 349–355.
1938. Arne, T.J. En sino-iransk kopp. S. 107–113. 1938. Arne, T.J. Stämmor som tystnat. S. 301–303
(om Richard Vasmer).
1938. Arne, T.J. Nya grävningar i Novgorod. S. 364– 366.
1940. Greiffenhagen, O. Zwei unveröffentliche Brie-fe Bernt Notkes von 1484. aus dem Stadtarchiv Tallinn. S. 54 f.
1940. Arne, T.J. De svenska fynden i guvernementet Vladimir, Ryssland. S. 155–166.
1941. Arne, T.J. Ibn Fadlans resa till Bulgar. S. 193–212.
1941. Arne, T.J. Nytt från Novgorod. S. 365 f. 1942. Arne, T.J. Grävningarna i khazarfästet Sarkel.
S. 299–302.
1942. Arne, T.J. In memoriam. Professor F. Braun. S. 375–377.
1943. Balodis, F. Lettisk förhistoria. Några aktuella forskningsproblem. S. 43–53.
1943. Arne, T.J. Urinnevånare och kulturbärare. S. 133–145.
1944. Tallgren, A.M. J.R. Aspelin. Hans livsgärning och svenska förbindelser. S. 65–82.
1944. Balodis, F. Arkeologiska synpunkter på livisk bosättning i Lettland. S. 146–157.
1944. Balodis, F. Förhistoria och språkforskning. Ett genmäle. S. 306–310 (svar på kritik från B. Collinder, s. 300–305, se även Collinder i
Forn-vännen 1945 s. 265).
1945. Tuulse, A. Försvarskyrkorna i Estland. S. 225–250.
1945. Nerman, B. In memoriam A.M. Tallgren. S. 314–316.
1946. Arne, T.J. Birkagraven nr 632 och kejsar Theophilos’ mynt. S. 216–232.
1947. Tuulse, A. Kastell i nordisk borgarkitektur. I–II. S. 7–38, 85–108.
1947. Arne, T.J. »Austr i Karusm» och Särkland-namnet. S. 290–305.
1948. Balodis, Fr. Die russische Vorgeschichtsfor-schung. S. 170–178.
1948. ˇSturms, Ed. Die Moorsiedlungen im Ostbalti-kum und Westsibirien. S. 362–364.
1949. Alföldi, A. Wikinger und Reiterhirten. Kleine Bemerkungen zu den Verbindungen ihrer Kunst-industrie. S. 1–22.
1949. ˇSturms, Ed. Schwedische Kolonien in Lett-land. S. 205–217.
1950. Indreko, R. Björnhuvudyxan från Virkvarn. S. 345–352.
1953. Nerman, B. Ett skytiskt fynd från Gotland? S. 30–33.
1953. Nerman, B. Två östliga bronsarmband från 1000-talet funna i Uppland. S. 124–128. 1954. Arne, T.J. Näverbrev. S. 245–247.
1956. Nerman, B. Ostbaltiskt från yngre Vendeltid bland fynden från Helgön, Ekerö. S. 148–152. 1959. Bachman, M.-L. Tillägg till förteckning över
T.J. Arnes tryckta skrifter. S. 294.
1961. Ginters, V. Die emailverzierte Fibel von Helgö, Kirchspiel Ekerö, Uppland. S. 1–25.
1962. Arne, T.J. Was bedeutet das Vorkommen von Nickel in frühgeschichtlichen eisernen Gegen-ständen? S. 335–337.
1967. Ginters, V. Eine finnische Prunkaxt aus Lett-land. S. 115–121.
1971. Jaanusson, H. Ett estniskt korsformat hänge från Bjurhovda i Västerås. S. 99–104.
1971. Tuulse, A. Väst och öst i Gotlands romanik. S. 154–172.
1976. Callmer, J. Oriental coins and the beginning of the Viking period. S. 175–185 (kritik av U.S. Linder Welins artikel i Fornvännen 1974, replik från henne i Fornvännen 1976 s. 186 ff.; se även Callmer i Fornvännen 1980).
1979. Stalsberg, A. Skandinaviske vikingetidsfunn fra det gammelrussiske riket. S. 151–160. 1980. Stalsberg, A. Novgorod-sopkaene. S. 15–19. 1980. Callmer, J. Numismatics and archaeology. Some
problems of the Viking period. S. 203–212 (jfr
Fornvännen 1976).
1982. Davidan, O.I. Om hantverkets utveckling i Sta-raja Ladoga. S. 170–179.
1983. Kazakevicius, V. A rare animal-headed cross-bow brooch from Plinkaigalis in Lithuania. S. 189–196.
1985. Selirand, J. & Deemant, K. Völkerwanderungs-zeitliche Gegenstände mit ostskandinavischen Ornamenten von Proosa (Nordestland). S. 243– 253.
1988. Avdusin, D.A. & Puskina, T.A. Three chamber graves at Gniozdovo. S. 20–33.
1989. Tegnér, G. Ryskt på bred front. S. 248–253. 1990. Tegnér, G. Orientaliskt i Berlin. S. 71–73.
1991. Petrenko, V.P. A picture stone from Grobin (Latvia). S. 1–9.
1991. Lamm, J.P. Ship or duck? Comment on the picture-stone found at Grobin, Latvia. S. 9 f. 1991. Bitner-Wroblewska, A. Between Scandia and
Samland. From studies of stylistic links in the Baltic basin during the Early Migration Period. S. 225–241.
1992. Novikova, G.L. Iron neck-rings with Thor’s hammers found in Eastern Europe. S. 73–89. 1992. Kazakevicius, V. The find of an East European
sword quillon in a barrow in Visètiˇskès, Anykˇsˇci-ai district, Lithuania. S. 175–179.
1993. Nyman, S. Bibliografiska kompletteringar. Tillägg till förteckningar över Mårten Sten-bergers och Ture J. Arnes tryckta skrifter. S. 176. 1993. Lamm, J.P. Det arabiska stenpartiet i Salt-sjöbaden. Om återfyndet av greve Carlo Land-bergs sydarabiska stensamling. S. 155–159. 1993. Retsö, J. De fornsydarabiska inskrifterna i
Historiska museet i Stockholm. S. 161–190. 1993. Mägi-Lõugas, M. On the relations between the
countries around the Baltic as indicated by the background of Viking Age spearhead ornament. S. 211–221.
1994. Nowakowski, W. Tintinnabula auf den Ostsee-inseln. S. 133–143.
1995. Timofeev, V., Zajceva, G. & Possnert, G. Neo-lithic ceramic chronology in the south-eastern Baltic area in view of 14C accelerator datings. S. 19–28.
1995. Edberg, R. Låt det gunga om båtarkeologin. Några erfarenheter från Expedition Holmgård. S. 147–156 (jfr Fornvännen 1997).
1995. ˇSinkunas, P. & Jarockis, R. Agricultural deve-lopment and early urbanisation in the light of environmental changes in Curonia 600–1200 A.D. – presentation of a research project. S. 249– 252.
1996. Edberg, R. Vikingar mot strömmen. Några synpunkter på möjliga och omöjliga skepp vid färder i hemmavatten och i österled. S. 37–42. 1997. Edberg, R. Skenheligt om båtarkeologi. Ett svar till Christer Westerdahl. S. 161 f. (svar på kri-tik av arkri-tikeln i Fornvännen 1995 framförd av Westerdahl i Fornvännen 1996)
1997. Tegnér, G. Medeltida konst i Östersjöområdet. S. 241–243.
1999. Edberg, R. Med Aifur till Aifur. Slutrapport från en experimentell österledsfärd. S. 1–12. 1999. Edberg, R. Krigaramuletter från Rus’ i
Sigtunas svarta jord. S. 245–253.
2001. Bliujiene, A. Curonian bead sets with bronze spacer plates and their Scandinavian parallels. S. 235–242.
2002. Androshchuk, F. Har gotländska vikingar off-rat vapen i Dnepr-forsarna? S. 9–14.
2003. Androshchuk, F. The Hvoshcheva sword. S. 35–43.
b) Övriga referenser
Arne, T.J., 1914. La Suède et l’Orient. Études
archéologi-ques sur les relations de la Suède et de l’Orient pendant l’âge des vikings. Upsale.
– 1929. Det moderna Ryssland. Stockholm. – 1936. Barsoff Gorodok. Ein westsibirisches Gräberfeld
aus der jüngeren Eisenzeit. KVHAA:s Handlingar
39:5. Stockholm.
– 1945. Excavations at Shah Tepé, Iran. Reports from the scientific expedition to the north-western provinces of China under the leadership of Dr. Sven Hedin 27 (VII:5). Stockholm.
– 1952a. Det vikingatida Gnezdovo, Smolensks fö-regångare. Arkeologiska forskningar och fynd.
Stu-dier utgivna med anledning av H.M. Konung Gustaf VI Adolfs sjuttioårsdag 11.11.1952. Stockholm.
– 1952b. Svenskarna och österlandet. Stockholm. – 1953. Die Warägerfrage und die sowjetrussische
Forschung. Acta archaeologica 23, 1952 (tr. 1953). København.
Avdusin, D.A., 1969. Smolensk and the Varangians according to the archaeological data. Norwegian
archaeological review 2, 1969. Oslo – Comments by
C. Blindheim and E. Kivikoski, ibidem 3, 1970; J. Callmer, ibidem 4:2, 1971; L.S. Klejn, G.S. Le-bedev, V.A. Nazarenko & V.A. Bulkin, ibidem 6:1, 1973.
Bachman, M.-L., 1959. T. J. Arne. Tryckta skrifter 1902–
1959. Uppsala.
Dejevsky, N.J., 1977. The Varangians in Soviet ar-chaeology today. Medieval Scandinavia 10. Odense.
Istoriˇceskie svjazi Skandinavii i Rossii IX–XX vv. Red.
N.E. Nosov & I. P. ˇSaskolskij. Leningrad 1970. Jansson, I., 1994. Skandinavien, Baltikum och Rus’
under vikingatiden. Norden og Baltikum. Det 22. nordiska historikermöte, Oslo 13.–18. august 1994, Rapport 1. Oslo.
Jaroslavskoe Povolz’e X–XI vv. po materialam Timerev-skogo, Michajlovskogo i Petrovskogo mogil’nikov. Red.
A.P. Smirnov. Moskva 1963.
Nerman, B., 1958. Grobin–Seeburg. Ausgrabungen und
Funde. KVHAA monografier 41. Stockholm.
– 1966. Ture Arne. KVHAA:s årsbok 1966. Stockholm. Raudonikas, W.J., 1930. Die Normannen der
Wikinger-zeit und das Ladogagebiet. KVHAA:s Handlingar
40:3. Stockholm.
Skandinavskij sbornik/Skrifter om Skandinavien/Skandi-naavia kogumik 1–33. Tallinn–Tartu 1956–1990.
Stenberger, M., 1933. Öland under äldre järnåldern.
En bebyggelsehistorisk undersökning. KVHAA
mono-grafier 19. Stockholm.
Varangian problems. Report on the first international sym-posium on the them “The eastern connections of the Nordic peoples in the Viking period and early middle ages”, Moesgaard, University of Aarhus, 7th –11th October 1968. Scando-Slavica, supplementum 1.
Copenhagen.
Summary
Although Fornvännen is a journal devoted to Swe-dish antiquarian research, a considerable num-ber of articles, written by Swedish as well as fo-reign authors, have been devoted to the archaeo-logy and cultural history of other countries, espe-cially the Baltic countries, Russia, Ukraine and to some extent Asia. The articles are spread rather evenly through the years but with a clear decrea-se in the 1960s and 1970s. This decreadecrea-se con-cerns articles connected not only to eastern but also to western and southern themes.
As for the articles with eastern themes it is clear that those published in the 1940s and 1950s were written by Swedes who had develo-ped scholarly contacts with the Baltic countries and the Soviet Union before World War II, and by Baltic refugees who came to Sweden during the war. In the 1960s and 1970s this generation gradually leaves the scene and very few new contacts with the Soviet Union are established.
However, in the 1980s, i.e. before the dissolution of the Soviet Union, contact is renewed and a growing number of eastern articles appear in the journal, written by Swedish, Estonian, Li-thuanian, Russian and Ukranian scholars.
The contributions made by Ture J. Arne (1879–1965) are presented in greater detail. He is Fornvännen’s most productive author through the years and was Sweden’s leading authority on the eastern connections in the Viking Age. His interest was mostly directed towards Russia, Ukraine, Siberia, Soviet Central Asia and Wes-tern Asia. The second most important Swede with eastern interests was Birger Nerman who directed his interest towards the Baltic countries and who, as the director of the Museum of National Antiquities in Stockholm, had great im-portance for the continuation of Baltic studies by the Baltic immigrants and by Swedes.
