• No results found

Elias Fries

N/A
N/A
Protected

Academic year: 2021

Share "Elias Fries"

Copied!
41
0
0

Loading.... (view fulltext now)

Full text

(1)

Elias Fries

Botaniker och troende vetenskapsman

Lars-Olof Ödlund

C-Uppsats Vårterminen 2012 Institutionen för idé- och lärdomshistoria

Uppsala Universitet Handledare: Hjalmar Fors

(2)

Sida 1 av 40 Innehåll

1. Introduktion ... 1

2. Romantiken ... 3

3. Botaniken ... 6

4. Darwin ... 8

5. Elias Fries biografi ... 11

6. Författarskap ... 16

6.1 Dagböckerna 1810-1811 ... 17

6.2 Aristoteles växtlära ... 17

6.3 Botaniska utflykter ... 18

6.4 Fries och språket ... 20

6.5 Religion och poetiska ansatser ... 21

7. Vetenskap och religion ... 23

7.1 Religionen i vetenskapen ... 27

8. Diskussion ... 29

9. Litteraturförteckning ... 33

Förteckning över monografier utgivna av Elias Fries (bilaga 1)... 36

Svenska biblioteks samlingar över litteratur gällande Elias Fries (bilaga 2) ... 39

1. Introduktion

Galileo Galilei (1564–1642) tillhörde en grupp ”lärda” som genom sitt arbete kom att bidra till utvecklingen av en ny och modern syn på naturvetenskapen. Han räknas till en liten grupp människor som genom sitt arbete har förändrat den västerländska kulturen1. Framläggandet och utvecklandet av Kopernikus idéer i boken med titeln Dialog om de två världssystemen (1632) som hävdade att vår värld är heliocentrisk, dvs. jorden snurrar runt solen, i strid med kyrkans dåvarande världsbild om den geocentriska uppbyggnaden skapade kaos. Galileo kallades till påven i Rom och dömdes av inkvisitionen (år 1633) till livstids husarrest för sina

”irrläror”. Detta skulle visa sig vara en av de mer dramatiska episoderna i historien om relationen mellan vetenskap och religion2. Formellt kom den katolska kyrkan att först år 2000

1 William R Seea och Mariano Artigas, Galileo in Rome, (New York, Oxford University Press, 2003) ix

2 Ibid ix

(3)

Sida 2 av 40

upphäva inkvisitionens dom mot honom. Konflikten mellan religion och vetenskap kan anas i ovanstående beskrivning men än i denna dag finns det historiker som tvivlar på att det

verkligen var hans upptäckter som ledde fram till hans problem, eftersom han också hade andra kontroverser med pontifikatet.

Frågan har diskuteras vidare om religion och vetenskap kan förenas eller om de är föremål för en konflikt. Exempel på detta är Richard Dawkins bok The Blind Watchmaker där han säger: ”Darwin made it possible to be an intellectually fulfilled atheist”3. Den kanadensiska filosofiprofessorn Michael Ruse ger svar på tal i sin bok Can a Darwinian be a Christian? där han bl.a. skriver: ”not dodging the difficult issues but aiming always to see how a fairly full- blooded version of Darwinism can compare and connect with a fairly traditional and no less full-blooded reading of Christianity”4.

Avsikten med denna uppsats är inte att diskutera en eventuell konfliktfråga vidare men väl att undersöka om frågan om en eventuell konflikt mellan tro och vetenskap var relevant för den på sin tid framstående svenska botanikern Elias Fries (1794-1878). Gav Fries i sitt arbete uttryck för några synpunkter på Skapelsen med avseende på vetenskap och religion? Hur såg han på botaniken och växternas ursprung och utveckling med avseende på frågeställningen och var han upptagen av någon konflikt mellan religion och vetenskap?

Jag kommer bland annat att hänvisa till botaniken, Darwin och Skapelseberättelsen liksom till Bibeln. Min avsikt är dock inte att enskilt vare sig diskutera evolutionsteorierna, religionen eller Fries gärning som botaniker utan att fokusera på den angivna frågeställningen om Fries eventuella konflikt mellan tro och vetenskap.

Fries bedrev ett omfattande och mångsidigt författarskap gällande böcker, rapporter och avhandlingar. Så gott som samtliga av hans skrifter avsåg botaniken och var författade på latin och därför endast tillgängliga för en begränsad läsekrets. Hans viktigaste vetenskapliga

skrifter behandlade svamparna. Han kallas fortfarande ofta för den svenska mykologins fader och särskilt skall hans verk om Sveriges svampar nämnas.5 I Botaniska Utflykter behandlade Fries också svamparna och hans roll som professor i praktisk ekonomi lyser igenom, när han framhåller, att de ut ekonomisk synpunkt är synnerligen viktiga och utgör ett sunt och kraftigt näringsmedel. Konsumtionen av svamp var större i utlandet än i Sverige, även bland bättre

3 Richard Dawkins, The Blind Watchmaker, (New York: WW Norton, 1986), 6.

4 Michael Ruse, Can a Darwinian Be a Christian? The Relationship Between Science and Religion, (Cambridge: C University Press, 2001), 217

5 Elias Fries, Sveriges ätliga och giftiga svampar, (Stockholm: Kgl. Vetenskapsakademin, 1861)

(4)

Sida 3 av 40

bemedlade6. Utöver arbetet med svampar skall också hans systematisering och klassificering av lavarna nämnas. Fries arbetade dessutom med artbestämning och att fastställa användbara principer för växternas klassificering och systematisering.

I Bilaga 1 listas Fries omfattande skriftliga produktion. I denna uppsats behandlas

huvudsakligen hans Dagböcker (1810-1811), Aristoteles växtlära, Brev 1875-1876 till sonen Thore och de Botaniska Utflykterna I-III av Fries eget material beroende på deras

allmängiltighet och relevans för aktuell frågeställning.

Något, men inte särskilt mycket har också skrivits om Elias Fries. Fries finns dock omnämnd i flera publikationer varav några har tjänat som källmaterial för denna uppsats. Mest känd och omfattande är Gunnar Erikssons doktorsavhandling Elias Fries och den romantiske biologien från 1962. Inom släktföreningen ” Elias Fries Ättlingar” har fler skrifter publicerats och exempelvis har också ”Sveriges Mykologiska Förening” år 1994 givit ut en minnesskrift7. I Bilaga 2 förtecknas kända svenska skrifter som behandlar Elias Fries. Ingen av dessa skrifter behandlar den här aktuella frågeställningen om var han stod i frågan om vetenskap och religion.

För att kunna sätta in Fries verksamhet i ett riktigt perspektiv inleder jag uppsatsen med att diskutera den Romantiska tidsåldern, Darwinism och religionens roll under denna tid.

Därefter beskrivs Fries och hans verksamhet och uppsatsen avslutas med en diskussion, där jag sammanfattar mina intryck.

2. Romantiken

Under 1700-talets mitt och slut, före Romantiken fanns en rörelse över Europa som

inspirerades av naturvetenskapens framsteg och utveckling och som kan sammanfattas under beteckningen Upplysningen. Med denna rörelse kom många av religionens ”sanningar” att ifrågasättas och kristendomen och Guds givna ordning fick vissa trovärdighetsproblem.

Kyrkans överhöghet försvann och kyrkan kunde inte längre med kraft fördöma

naturvetenskapliga teorier och Bibeln förlorade sin absoluta auktoritet. Detta var naturligtvis ett mycket förödmjukande angrepp på allt som hade med kyrkan att göra och skapade ett vacuum hos människorna, som varit vana vid att bygga sin tillvaro på religiösa värderingar och ritualer. Det blev också svårare för en regent att hävda att han hade sin makt av ”Guds

6 Elias Fries, Botaniska utflykter 3, (Stockholm: Zacharias Hægströms förlag, 1864), 336

7 Jordstjärnan, medlemsskrift för Sveriges mykologiska förening. Årg 15; nr 2, 1994

(5)

Sida 4 av 40

nåde”. Även om den kristna kyrkan således upplevde vissa problem så innebar detta dock inte att religionen totalt förkastades eftersom den uppfattades som ett villkor för moralen.

Många stora tänkare och många vetenskapsmän förblev även under denna period religiösa och man började tro på en högre lagstiftare som inrättat naturen på ett särskilt förnuftigt sätt och man krävde att människan skulle leva rätt. Detta var Gud som ställde krav på människans dygd och utkrävde ansvar efter döden8. En sekulariseringsprocess var dock inledd och bakom denna verkade många krafter och en av de viktigaste var den nya naturvetenskapen, bl.a. i form av Isaac Newtons gravitationsteori framlagd år 1687. Skillnaden mellan tro och vetande blev nu påtaglig och vetenskapsmannen skulle belägga sina sanningar med hjälp av

observationer. Det var dock få som hävdade att de två begreppen tro och vetande stod i konflikt med varandra 9.

Med sekelskiftet omkring år 1800 gjorde Romantiken sitt intåg i Europa och Sverige och mer så i Uppsala än i Lund. Detta innebar dock inte, att nyromantiken inte gjorde sig märkbar även i den södra universitetsstaden och i Tegnér hade den romantiska naturvetenskapen där en aktad företrädare. Utan att vara panteist ansåg Tegnér, att naturen var besjälad och

genomträngd av en gudomlig ande. Panteisterna (pan grekiska för allt) hävdade att allt är Gud och Gud är världsalltet10. Eriksson antar att Tegnér hade en romantisk natursyn kombinerad med en fysiko-teologisk naturuppfattning, som utvecklades i gränslandet mellan

naturvetenskap och teologi under 1600- och 1700-talen11. Det fysiko-teologiska gudsbeviset gjorde Guds existens sannolik med hänvisning till naturens ändamålsenlighet, dvs. Skaparens oerhörda vishet avspeglade sig i naturen utan att naturen avslöjade alla sina sanningar för oss.

Detta var således en uppfattning i tiden och det är sannolikt att Fries redan från sin egen far bibringats den men den kom också att möta honom under studierna i Växjö12. Dessa tankar var då revolutionerande även om redan Aristoteles hävdat att Gud inte var världens skapare, ty världen hade funnits i all evighet. Naturen var något gudomligt som uttryckte en

lagbundenhet och harmoni. Den var också ett evigt väsen utan början och slut, som styrde allt som sker13. Fries tankar i detta avseende kommer till uttryck i hans Botaniska Utflykter.

8 Christer Hedin, Kristendom, (Stockholm: Dialogos förlag, 2011), 61

9 Gunnar Eriksson, Västerlandets idéhistoria1800-1950, (Södertälje: Gidlunds förlag, 2004), 17

10 (Hedin, 2011, 200).

11 Gunnar Eriksson, Elias Fries och den romantiska biologien, (Uppsala: Almqvist & Wiksell, 1962), 108.

12 Ibid, 68

13 Kjell Jonsson, Harmoni eller konflikt, (Helsingborg: Carlssons bokförlag, 1991), 11

(6)

Sida 5 av 40

Med Romantiken skedde ett skifte från Upplysningstidens nyttokultur, när människan konstaterade ”att man inte allenast levde av bröd utan att man var en andlig varelse, som skulle arbeta på sin egen fullbordan”14. Den anspråkslösa kunskapsteori som gällt under Upplysningen ifrågasattes under den tyska romantiken vid 1700-talets slut och 1800-talets början. Influenserna i Sverige av denna romantiska naturfilosofi var stora och märkbara inom konstnärliga områden15. Tiden var Atterboms och Geijers16. Strömningarna med

naturvetenskaplig empirism nådde också fram till vetenskapsmännen men deras acceptans för de nya idéer var inte självklar, vilket kunde förklaras av deras temperament och

känsloläggning. Det passade dem inte att tålmodigt vänta på resultatet av experiment, som i de flesta fall inte ledde någonstans, de fann det ständiga kravet på vetenskaplig noggrannhet vara ett tyranniskt pedanteri, de uppfattade materialismen som lumpen och krass och fann att dess beskrivning av verkligheten inte på långt när täckte allt vad de själva så intensivt

upplevde som verkligt: ”religionens mysterier, naturens trolskhet, hjärtats överfullhet, själens klara fantasibilder”17.

Naturen fick med Romantiken en ny värdighet och tilldelades en djupare mening och andligheten återinfördes i människans tankevärld, dock ej så dogmatiskt som tidigare gällt.

Romantiken kan beskrivas som en världsåskådning av idealistiskt slag, där tillvaron till sin innersta natur är andlig och också själva naturen under människan är av andlig beskaffenhet.

Det ligger nära till hands att jämföra med panteismen där andligheten fanns i naturens alla detaljer18.

En betydande representant för den romantiska naturfilosofin var den tyske professorn i filosofi Friedrich von Schelling . Hans och övriga naturfilosofers läror byggde ”på ett romantiskt överdåd av känslor och intuitioner men också en torrt intellektuell

begreppsapparat, långa logiska deduktioner och en hög abstraktionsnivå19. Samtida med Fries i Uppsala var professorn Samuel Grubbe, som uttryckligen hörde till schellingianernas skara och som aktivt försökte motverka den hotande panteismen. Han var positiv till empirin men hävdade att den måste göras säkrare genom att bli del av ett säkrare sammanhang. Han var

14 Sten Lindroth, Uppsala Universitet 1477-1977, (Stockholm: Almqvist & Wiksell Int. 1976), 142

15 (Eriksson, 1962, 2)

16 (Lindroth, 1976, 142)

17 (Eriksson, 1962, 3).

18 (Eriksson, 2004, 36 o 50).

19 (Eriksson, 1962, 4)

(7)

Sida 6 av 40

också positiv till naturvetenskapen och ansåg den för nödvändig för att samhället skulle kunna fungera rent praktiskt20.

Som redan framgår av titeln på Gunnar Erikssons doktorsavhandling: Elias Fries och den romantiska biologien beskrivs hur Fries under flera år och innan han blev mer av en idealist kom att tillhöra romantikernas skara. Den svenska skönlitterära romantiken kulminerade under 1820-talet och under denna period skulle också Fries mest romantiska period kulminera21.

Det går naturligtvis inte att binda olika tankeströmningar av det slag som här diskuteras till exakta tidsperioder eller geografi. Det ena upphör inte abrupt och ersätts av något annat utan övergången från det ena till det andra sker successivt och olika komponenter har över tiden olika tyngd. Efter Romantiken talade man om en ny strömning benämnd Idealism, vars främsta företrädare var den tyske filosofen Friedrich Hegel. Idealismen hade sitt ursprung i antiken och hos Plato och uppehöll sig vid gränssnittet mellan tänkande och verklighet.

Idealismen förknippas ofta med nationalistiska tankegångar, det ”storsvenska”. Under denna tid, vi talar om mitten och delvis första delen av 1800-talet utvecklades också

”studentromantiken med studentsången, studentmötenas, de patriotiska deklamationernas och punschens tidevarv”22

Det var först under Oscar II:s tid (1829-1907) som den poetiska romantiken och doktrinära filosofin kom att upplösas och ett mer realistiskt betraktelsesätt bröt fram. Någon brytning med kristendomen var inte heller under denna tid aktuell även om en utökad religionsfrihet infördes år 1860, som gav svenska medborgare rätt att lämna statskyrkan till förmån för annat trossamfund. Den empiriska vetenskapen gjorde dock sitt verkliga intåg under perioden och naturvetenskapen frigjorde sig från teologiska dogmer och filosofiska doktriner23.

3. Botaniken

NE gör en distinktion mellan begreppen ”botaniker” och ”botanist”. Den förstnämnde förväntas ägna sig åt botaniken yrkesmässigt medan den senare endast gör det mer

hobbymässigt. Om Fries kan sägas, att han gick från att vara botanist till att bli botaniker även

20 Anders Lundgren, Naturvetenskap och filosofi; ingår i Kunskapens trädgårdar, 107-135, (Uddevalla:

Atlantis, 1988), 109-110

21 (Eriksson, 1962, 213).

22 (Lindroth, 1976, 143).

23 Simon Johannes Boëthius, Sveriges historia, (Stockholm: P A Norstedt, 1925), 348

(8)

Sida 7 av 40

om botaniken idag inte ser ut som den gjorde i början av 1800-talet. Under 1700-talet hade tankar och idéer relaterade till naturvetenskapen slagit igenom och namn som Celsius, von Linné och Scheele skrivits in i historien beroende på epokgörande upptäckter av olika slag.

Linné hade varit föregångsnamnet inom botaniken.

Botaniken kom liksom samhällsutvecklingen i övrigt att präglas av den begynnande nationalromantiken. Detta var då en tid, före Darwin, när botaniken och naturen i stor

utsträckning betraktades som en del av Skapelseberättelsen med syndafall och försoningslära.

Botaniken låg därför nära teologin och därnäst medicinen. Exempel på det förstnämnda är Fries första lärare och professor i Lund inom botaniken, C A Agardh som år 1835 utnämndes till biskop i Karlstad stift. Detta var en period i Sverige när snillen hedrades med

biskopsstolar24 och ett annat sådant exempel är Esaias Tegnér som år 1824 blev biskop i Växjö efter att ha varit professor i grekiska vid Lunds Universitet. Exempel på relationen mellan botaniken och medicin är att det initialt inte fanns en professur i botanik till Fries när han år 1835 kom till Uppsala, eftersom den var kopplad till den medicinska fakulteten, där Fries saknade behörighet.

Avsevärd tid och möda lades under denna epok också ned på att generellt klassificera och systematisera växterna i ett system som kunde betraktas som naturligt. Med denna ambition var Fries inte först. Linné hade också drivits av den målsättningen utgåendes ifrån att systemet skulle ha sin grund i naturens egen ordning25.

Linné hade redan år 1736 postulerat: ”Species tot numeramus, quot diversæ formæ in

principio sunt creatæ .” (Arter räkna vi så många, som det i begynnelsen skapades olika slag.) men redan hos de romantiska biologerna i slutet på 1700-talet fanns det utvecklings- och evolutionstankar26. Även om Fries accepterade en utvecklingstanke hävdade han med kraft att alla växtgrupper (släkten) är avskilda från varandra och hade funnits från Skapelsens begynnelse. Arterna kan utvecklas och de når vid olika tidpunkter sin typiska utbildning. En förutsättning för detta är att Skapelsen inte är ett avslutat kapitel utan den fortgår kontinuerligt efter eviga och oföränderliga lagar27.

24 Sven-Eric Liedman, Att förändra världen-men med måtta, (Värnamo: Bokförlaget A/Arbetarkultur, 1991), 30

25 Gunnar Eriksson, Rudbeck och Linné; ingår i Kunskapens trädgårdar, s. 17-39, Stockholm, Atlantis, 1988

26 (Eriksson, 1962), 39

27 Elias Fries, Botaniska utflykter 2, (Stockholm, Zacharias Hæggström, 1852), 24-27

(9)

Sida 8 av 40

En familj består av en eller flera släkten, vilka i sin tur delas in i arter. Ovanför familjen kommer kategorierna ordning och klass. När det gäller arterna kan de särskiljas på tre olika sätt, nämligen det morfologiska, det biologiska och det fylogenetiska (bl.a. genetik). Redan Aristoteles hade arbetat med en definitionslära som byggde på släkt och art, vilken var förhärskande också hos Linné. Först i samband med utvecklingslärans genombrott under 1800-talet så bröts det aristoteliska tankemönstret28 och växtsystematiken utvecklades.

Hur den botaniska synen kunde se ut kan illustreras med den kände tyska naturvetaren, professorn i naturvetenskap och sedermera medicin tillika rektorn vid Zürich Universitet, Lorenz Okens (1779-1851) syn på livets uppkomst: ”det skedde på grunda ställen i havet, där det infusoriella (urslemmet) slemmet träffades av ljuset”29. Hos Liedman beskrivs han som

”en av de mest begåvade, kunniga och bisarra av naturfilosoferna, som gick mycket långt i eget språk och egna tankar”30. Han var en romantisk och spekulativ föregångsman i Tyskland när det gällde att propagera för evolutionsläran. Hans omfattande internationella kontakter ledde till att han år 1832 också valdes in i den svenska Vetenskapsakademien. Okens hade enligt Eriksson ett uppenbart inflytande över Fries och Eriksson betecknar honom som Fries

”forne läromästare”31. Han influerade särskilt Fries vad gällde dennes viktiga växtsystematiska arbete Systema mycologicum.

När Fries beskriver utvecklingen från ett urtillstånd i havet anser han att alla växtgrupper funnits från början men han accepterar teorin om Skapelsens fortgående i det att han godtar att nya arter tillkommer inom existerande släkten32.

Med romantiken infördes således en ny religiositet i människans tankevärld och naturen fick en framträdande roll som bärare av den gudomliga anden. För naturvetaren och botanikern Fries blev mot denna bakgrund verksamhetsförutsättningarna i Linnés anda mycket goda.

4. Darwin

När Darwin kom hem från sin jordenruntresa på brittiska flottans mätnings- och

kartläggningsfartyg HMS Beagle år 1835 hade han haft rikligt med tillfällen att fundera på om vad som stod i Bibeln var korrekt, nämligen att alla arter som fanns hade skapats av Gud vid

28 Svante Nordin, Filosofins historia, (Lund: Studentlitteratur AB, 2003), 99

29 (Eriksson, 1962, 42)

30 (Liedman, 1991, 51)

31 (Eriksson, 1962, 376)

32 (Fries, 1852, 34 o 24)

(10)

Sida 9 av 40

ett och samma tillfälle. Det hade dock inte bara varit en fråga om teoretiskt tankearbete utan Darwins arbete inkluderade studier av annan dokumentation, insamling av naturalier och bearbetning av fossilt material. Darwin var inte den förste eller ende som ställde sig frågan om arternas utveckling men det var ovedersägligen han som hösten 1859 publicerade boken Origin of Species som behandlade evolutionsteorierna och som kom att få ett brett

internationellt genomslag. Boken kom att publiceras under viss brådska, då Darwin erfarit att ett nytt konkurrerande verk med samma slutsatser var under bearbetning. Det rörde sig om Alfred Russel Wallance, som började en karriär som professionell naturaliersamlare i 20- årsåldern år 1847 efter det att han ”had lost his faith and his fear of Hell.”33 Wallance i sin tur var inspirerad av Robert Chambers som redan i oktober 1844 publicerade Vestiges of the Natural History of Creation. När denna bok kom ut i sin 14:e upplaga år 1890 var den upplagemässigt nästan lika stor som Darwins Origin of Species34 och, även om det måste innehålla något mått av subjektivitet ”the most widely discussed work on science ever published35 .

Avsikten med detta avsnitt är inte att närmare analysera utvecklingen av evolutionsteorierna eller att diskutera varför den ena eller den andra vetenskapsmannen var mer framgångsrik i framläggandet av sina teorier utan endast att försöka illustrera att nya teorier successivt vann insteg på marknaden och kom att påverka vetenskapsmännens arbete.

När Darwin efter återkomsten från resan med Beagle gav sig i kast med sitt författarskap hade han redan rykte om sig att vara en ”scientific gentleman”, socialt väl etablerad, förmögen och av god familj. Han skrev dessutom för en ”målgrupp” som utgjordes av andra

vetenskapsmän36 . Redan år 1844 hade han läst Vestiges37 och vilket också bekräftas i Origin.

Chambers skrev sin bok Vestiges för en bredare publik och publicerade densamma anonymt.

Med ny produktionsteknik och nya distributionsformer fick den en vid spridning över hela England och kom att utgöra ett populärt diskussionsämne i de viktorianska salongerna38. Motståndet mot och acceptansen av evolutionsidéerna var dock svårhanterliga och Chamber skriver själv: ”That God created animated beings, as well as the terraqueous theatre of their being, is a fact so powerfully evidenced, and so universally received, that I at once take it for

33 James A. Secord, Victorian sensations, (Chicago: The University of Chicago, 2000), 332

34 (Secord, 2000), 526

35 Ibid, 460

36 Ibid, 426

37 Ibid, 429

38 Ibid, 187

(11)

Sida 10 av 40

granted. But in the particulars of this so highly supported idea, we surely here see cause for some re-consideration. It may now be inquired, - In what way was the creation of animated beings effected?”39. De nya idéerna var inte oomstridda och från många håll var motståndet stort och då inte minst från kyrkan. Kritiken kan bland annat sammanfattas med att ett

ifrågasättande av Guds lag i förhållande till Naturens lag måste leda till ateism40. En auktoritet som Richard Owen (1804-1892), som var chef för British Museums naturalhistoriska

avdelningar vägrade exempelvis att acceptera utvecklingstanken och blev en av dess stora motståndare. Han insisterade på att skapelsen är så enhetlig därför att den i sin helhet är resultatet av Guds allomfattande skapelsetanke .

I sin bok refererar Darwin till andra forskare som varit inne på en utvecklingstanke liksom han själv och följande passus kan läsas på sidan xviii i ingressen: ”…and Fries, have all admitted that new species are continually being produced”41. Denna uppfattning stod i bjärt kontrast till tron på arternas konstans som genom Linnés ursprungliga arbete förlänats stabilt vetenskapligt stöd42.

Darwins teorier inkluderade följande premisser: alla arter av liv har en ärftlig variation, det produceras alltid fler avkommor än vad som kommer att överleva, vilket resulterar i att endast de ”bästa” överlever samt att utvecklingen sker över en mycket lång tid. Det är trängseln i naturen och inte en andlig kraft som styr utvecklingsprocessen. Darwin trodde också på den redan tidigare lanserade s.k. descendensteorin, som innebär att alla arter har samma ursprung i form av ett fåtal ”urceller”.

Liksom Linné kom att ändra sin ursprungliga uppfattning om artantalets konstans genom korsning mellan släkten kom även Fries att omfatta denna korsningshypotes innebärande en partiell descendens inom parallellutvecklingsteorin. Den partiella descendensen innebär att en utveckling inom t ex ett släkte är skapad av en ”skapargud”. Denna Fries uppfattning var tillräcklig för att han skulle citeras i Darwins On the origins of species men således inte alls tillräcklig för att hans teorier skulle motsvara kraven enligt Darwinismen. Darwins

utvecklingslära förutsatte över huvud taget inte Guds medverkan i utvecklingen.

39 Ibid, 104

40 Ibid, 206

41 Charles Darwin, On the origins of species by means of natural selection, (London: John Murray, Albermarle Street, 1861).

42 (Jonsson, 1991, 136)

(12)

Sida 11 av 40

Förutom Darwins teorier kom en annan faktor att påverka botanikernas arbete, nämligen användningen av mikroskopet. Redan i början av 1600-talet hade Galileo Galilei konstruerat ett sådant och i slutet på samma århundrade förfinade en holländsk klädeshandlare den nya tekniken, vilken möjliggjorde mer avancerade studier av botaniska alster. Dessa studier kunde också ske i laboratorier och man var inte längre hänvisad till fältstudier.

Darwins lära och den nya mikroskoptekniken, vilken Fries inte ville acceptera, slog undan för undan basen för Fries vetenskapliga ställning.

5. Elias Fries biografi

Fries föddes under den tidsperiod när Romantiken gjorde sitt intåg i landet nämligen den 15 augusti 1794 i Femsjö Prästgård som ende son till pastorn Thore Fries i dennes äktenskap med prästdottern Sara Elisabet Wernelin. Uppväxten präglades av latinstudier med fadern och långa och många vistelser i naturen. Redan som 12-åring kände han väl till traktens alla växter. Efter att de första 9 åren ha undervisats i hemmet skrevs han år 1803 in i 2:a klass i skolan i Växjö. 1808 uppflyttades han i gymnasiet och började på faderns inrådan att studera botanik. År 1811 lämnade han Växjö gymnasium för att bli student i Lund43.

Under studietiden i Växjö inträffade en händelse, som enligt Fries själv var av avgörande betydelse för hans studieval och framtida yrkesinriktning. År 1807 firades nämligen i Växjö en fest till 100-årsminnet av Linnés födelsedag. Högtidstalare var en av Linnés lärjungar, kungens förste livmedikus Sven A. Hedin44. Hans tal fick Fries att bestämma sig för att bli botanist45. När han lämnade gymnasiet i Växjö hade grunden lagts till idéer som lätt kunde utvecklas till romantik dvs. en betoning av känslorna på bekostnad av förnuftet. Han var lättentusiasmerad, naiv och ambitiös samtidigt som kärleken till botaniken var grundlagd46. När det gällde frågor om stat, samhälle, universitet och skola hade Fries utvecklat försiktiga och konservativa uppfattningar, vilka till stor del blev bestående också under hans många Uppsalaår47. Som senare visas överraskade dock Fries när han blivit äldre genom att politiskt strida för en del nya och liberala uppfattningar.

43 Tore Almén, Elias-Fries släktens historia, (Stockholm: Ivar Hæggström Boktryckeri, 1945), 68

44 Sven Anders Hedin (1750-1821). 1783 sökte Hedin själv förgäves den botaniska professuren i Uppsala.

45 (Fries, 1864) 70

46 (Eriksson, 1962, 82)

47 (Liedman, 1991, 27)

(13)

Sida 12 av 40

Efter studierna i Växjö anlände Fries i oktober 1811 till Lund. Redan under de första dagarna i där träffade han Carl Adolph Agardh (1785-1859), från år 1812 professor i botanik och

praktisk ekonomi48. Agardh, son till en köpman från det lilla Båstad med en ansenlig

förmögenhet49 var knappt 10 år äldre än Fries och de blev initialt mycket nära vänner. Agardh kom också att bli ansvarig för Fries utbildning till vetenskapsman. Fries studietid blev kort men han kom att vara knuten till universitetet i 24 år. Redan 1814 efter tre års studier blev han magister på sin avhandling ”Novitiae Florae Suecicae del I”. Hans välgörare men senare ovän C A Agardh kallade honom snart därefter till en docens i botaniken.

Från och med 1814 publicerade Fries flera vetenskapliga arbeten som gav honom ett gott anseende i den akademiska världen och han blev också känd utomlands genom sin

korrespondens och sina vetenskapliga arbeten och redan 1820 blev han exempelvis medlem i det berömda tyska vetenskapssamfundet ”Academia Caesarea Leopoldina Carolina”50. Det kan förefalla motsägelsefullt, att som Eriksson hävda att Fries utöver botaniken saknade bredd vad gäller intressen med tanke på att han senare kom att söka en professur i historia och också var aktiv som riksdagsman. Jämförelsen görs möjligen mot några i hans närmaste omgivning och då inte minst mot Agardh, som var nyfiken, en stor mångsysslare och också relativt vittberest51. Fries var vare sig en mångsysslare eller företog resor utomlands. Däremot företog han många resor begränsat till Göta- och Svealand under åren 1811-1824. Utlandsresande för naturalhistorikerna var i och för sig inte ovanliga och kan exemplifieras med Linnés

lärjungars omfattande expeditioner i utlandet redan under tidigare tidsperioder.

Under åren 1817-1821 förestod Fries den botaniska professuren, han utnämndes 1819 till botanicus adjunkt, 1824 fick han professors namn, (professor regius - utan lön) och slutligen utnämndes han 1828 till botanicus demonstrator vid Lund Universitet. De ekonomiska förutsättningarna var inte de bästa för en lärare vid universitetet innan en professur med riktiga lönevillkor erhållits. Detta gällde även Fries, som i 30-årsåldern kände sig så osäker på sin situation, att han sökte en professur i historia, ett ämne som också intresserade honom.

Han fick dock inte denna tjänst utan fortsatte med sitt stora intresse botaniken. Det botaniska intresset var så stort att det utgjorde en lidelse för honom. Sitt liv beskrev han dock som nästan bohemiskt och det var en tillvaro som inte passade honom. Han längtade efter att

48 Ibid 24

49 Ibid 21

50 (Eriksson, 1962, 192).

51 Ibid 131, 139

(14)

Sida 13 av 40

stadga sig, etablera sig i samhället och att gifta sig52. 38 år gammal gifte sig Fries 1832 med prästdottern Christina Wieslander från Odensjö . Paret bodde kvar hos föräldrarna i Femsjö under de två första åren av äktenskapet och de äldsta sönerna Theodor Magnus och Elias Petrus föddes också där53.

Med den obetydligt äldre Agardh som etablerad professor i botanik och som han inte längre räknade som sin vän, såg Fries inga befordringsmöjligheter i Lund. Dåvarande

universitetskanslern kronprins Oscar hade dock år 1831 utlovat en befattning vid Uppsala Universitet. Det rörde sig om den Borgströmianska professuren i praktisk ekonomi, som möjligen skulle ändras till en professur i botanik. Karriärsteget var ingen självklarhet men efter viss insmickrande bearbetning av Göran Wahlenberg54 kunde Fries utnämning dock ske år 1835. Under Wahlenbergs tid hade professuren tillhört den medicinska fakulteten till vilken Fries saknade behörighet men genom ändringen av den Borgströmianska professuren flyttades botanikämnet över till den filosofiska fakulteten även om det skulle dröja något innan den formella professuren också överfördes55.

År 1835 kom Fries till Uppsala där han omedelbart kom i kontakt med Erik Gustaf Geijer, som hälsade honom välkommen till staden. Geijer var en uttalat varm anhängare av

Romantikernas skara med en människosyn vars ideal för både individ och folk var harmoni mellan förstånd och inbillningskraft. Han var initialt mycket konservativ och drev dessa sina tankar som medlem i ”Stora Uppfostringskommittén” som tillsattes år 1825. År 1838 övergav han dock sina konservativa idéer för mer liberala uppfattningar som också kom att innebära en brytning med vännen Atterbom, som betraktades som den romantiska skolans ledare.56 Geijer visade stor uppskattning av Fries på ett sätt som senare skulle visa sig vara till stor fördel för honom. Han hade bl.a. aktivt engagerat sig för att den Borgströmianska professuren skulle ombildas så att den kunde erbjudas Fries57.

Det var först år 1851 som den botaniska professuren överflyttades från den medicinska till den filosofiska fakulteten och sammanfördes med den Borgströmianska donationsprofessuren i praktisk ekonomi, som Fries blev fullt likställd med övriga professorer även om han under

52 (Eriksson, 1962, 287)

53 (Almén, 1945, 69)

54 Göran Wahlenberg (1780-1851) professor vid Uppsala universitet i medicin och botanik.

55 (Eriksson, 1962, 287 f)

56 NE, http://proxy.ub.umu.se:2067/lang/erik-gustaf-geijer?i_h_word=geijer, (hämtad den 05-04-12)

57 (Eriksson, 1962, 297)

(15)

Sida 14 av 40

flera år skött botaniktjänsten. Han blev samtidigt prefekt för universitetets trädgård och museum, vilket innebar startpunkten för en dynamisk period för dessa58

Vid 65 års ålder (år 1859) begärde och fick Fries avsked från sin professorstjänst men han stannade dock kvar vid universitetet under flera år som emeritus. Trots svag hälsa hade han under vårterminen 1839 och läsåret 1853-1854 fullgjort den i konsistorium cirkulerande tjänsten som rector magnificus.

Från 1828-30 års riksdag så länge ståndsriksdagen varade hade universiteten i Lund och Uppsala rätt att sända egna riksdagsmän för Prästeståndet. Geijer var förste representant för Uppsala Universitet och senare var bl.a. den ”blide men i världsliga ting ingalunda bortkomne Elias Fries universitets riksdagsman”59. Han tjänstgjorde vid Riksdagarna 1844-1845 och 1847-1848 och var medlem av Konstitutionsutskottet.

Sammanfattningsvis kommenteras nedan några frågor som engagerade Fries i Riksdagen60:

• Han var vid ett flertal tillfällen engagerad i frågor gällande löner och anslag till universiteten i Lund och Uppsala. Han var särskilt störd över att en professor i Lund år 1844 kunde uppbära en lön av 300 tunnor spannmål medan professorn i Uppsala endast fick 225 tunnor.

• Djupt konservativ var han motståndare till liberalare handelsregler och förordade höga tullar.

• Filosofi bör enligt Fries inte vara en fristående disciplin utan samordnas med något mer ”konkret vetande, utan vilken det löper fara antingen fastna i dialektikens snår eller förvirra sig i abstraktionens öknar.”

• Inhemsk utbildning i hortokultur.

• Restriktiv inställning till utveckling av bankernas lånerörelse, då banklånen är fördärvliga för Allmogen. ”Det är bättre att banken är fattig och folket rikt, än tvärtom. Ty det är en osviklig sats, att den som vill förstöra ett folk, skall bereda det full och ökad tillgång på brännvin och lån.”

58 Carl Frängsmyr, Uppsala Universitet 1852-1916; volym 2:1, (Uppsala: Uppsala Universitetsbibliotek, 2010: , 202)

59 (Lindroth, 1976, 156).

60 Allan Ekström, Om Elias Fries som riksdagsman, (Föreningen Elias Freis’ ättlingar, Riksdagsprotokoll, 2002)

(16)

Sida 15 av 40

• Lika arvsrätt mellan son och dotter; reformen genomfördes år 1845.

• Hjälp till krigsveteraner och en årlig pension till Geijers änka.

Av ovanstående uppställning kan uppfattningen om Fries som konservativ lätt bekräftas men i motsatt riktning talar hans liberala engagemang för lika arvsrätt mellan son och dotter. Ett annat exempel på ett liberalt tänkande hos Fries är hans kontakter med Fredrika Bremer.

Genom en artikel fick han henne intresserad av botaniken och de kom att göra varandras personliga bekantskap. Bremer uppskattade kontakten och skriver: ”....religion och natur, Bibel och botanik äro för en och för alla.”61. Kvinnor var fram till 1870-talet förhindrade att skriva in sig vid universitetet. Dock fanns från början av 1840-talet en ”fruntimmersförening”

där bl.a. Bremer följde Fries föreläsningar62. Fries engagemang för kvinnan kan vid denna tidpunkt möjligen beskrivas som radikal, särskilt i beaktande av att boken The Subjection of Women (förf. John Stuart Mill), som betraktas som en klassiker vad gäller kvinnans frigörelse publicerades först år 186963. Kanske hade Fries påverkats av Agardh i synen på kvinnan, som i en tidningsartikel år 1833 skrev; ”Det viktigaste är att ge kvinnan verklig uppfostran. Vem vet till vilka höjder de kan stiga om de får samma utbildningsmöjligheter som männen!”64 Fries tjänster togs också i anspråk för att utreda och föreslå åtgärder för universitetens modernisering. Bakgrunden var att utbildningsväsendet var under diskussion under den aktuella tidsperioden och år 1825 tillsattes den ”Stora uppfostringskommittén” under

ordförandeskap av kronprins Oscar. Stora stridigheter rådde inom kommittén och främst var det ”Stockholmsliberalerna” som kämpade mot den konservative och romantiske

Uppsalafalangens ledare Erik Gustaf Geijer till vilken krets Fries fortfarande hörde.

Stridsfrågorna gällde bl.a. nedläggning och flyttning av Uppsala Universitet, även Lund diskuterades, till Stockholm och utformningen av den medicinska utbildningen. Den

konservativa falangen fick dock dominera slutbetänkandet; universiteten i Lund och Uppsala blev kvar och man slog vakt om traditionen, som innebar en fortsatt akademisk undervisning med ”världsfrånvänd” karaktär. Det lappades och lagades i regelsystemet och 1846 var det tid för en ny kunglig kommitté, där Uppsala företräddes av Fries. 1852 kunde Kungl. Maj:t

61 (Eriksson, 1962, 423).

62 (Frängsmyr, volym 2:1, 2010, 163).

63 Torbjörn Tännsjö, Grundbok i normativ etik (Stockholm: Thales, 2000), 24

64 (Liedman, 1991, 84)

(17)

Sida 16 av 40

besluta om nya konstitutioner och gemensam kansler för såväl Uppsala som Lund65. Före kommitténs arbete och förslag ansågs universiteten ha varit präglade av en ålderdomlig struktur, såväl i fråga om själva läroinnehållet som den yttre strukturen. Man hade också varit sökande ifråga om inriktningen, om det skulle vara klassisk bildning eller naturvetenskaplig forskning66. Med de nya reglerna upphörde också oskicket att professorerna mot betalning skrev studenternas gradualavhandlingar. Mot detta hade för övrigt Fries klagat redan 183667. Ett viktigt förslag från Fries sida som vann anklang var en uppdelning av kandidatexamen i tre sektioner nämligen: ”filologisk-filosofisk, historisk-filosofisk och fysik-filosofisk”

varigenom naturvetenskapen kom att lyftas fram68.

Fries var medlem i olika akademier inklusive Svenska Akademien, där han för övrigt höll sitt inträdestal över Geijer69. Under flera år var Fries också inspektor vid Smålands nation där hans relation till ”de kära smålänningarna” kännetecknades av en gammaldags, patriarkalisk hjärtlighet70

Fries dog år 1878 vid 84 års ålder. Åren 1875-1876 skrev han 27 brev till äldste sonen Thore, som under denna period bodde i Stockholm. Trots att Fries då var i hög ålder och enligt breven svag och sjuklig så diskuterar han inga existentiella eller religiösa frågor. Däremot upptogs hans intresse av vetenskapliga spörsmål och material. Han uttryckte en oro för att han ej skulle hinna fullborda pågående arbete med Icones seletæ Hymenomcetum. Tonen i breven var känslosam och han oroade sig för flera vardagliga frågor. Ett återkommande tema gäller ekonomin och särskilt i förhållande till sonen Otto, som utvadrat till USA och där genomlevde några besvärliga år.71

6. Författarskap

I ingressen har Fries författarskap kommenterats. Det är tre verk av Fries som har särskild relevans vad gäller den aktuella frågeställningen om tro och vetenskap och de kommenteras

65 (Lindroth, 1976, 142 f)

66 (Frängsmyr, volym 2:1, 2010, 14 o 9)

67 (Liedman, 1991, 152).

68 Ibid, 149

69 Svenska Akademiens Handlingar, (Stockholm: P A Norstedt & Söner, 1852)

70 Sven G. Svensson, Studentens klang och jubeltid. Ingår i Uppsalastudenten genom tiderna, s. 73-194.

Uppsala, Lundequistska Bokhandeln, 1950.

71 Carl-Otto von Sydow, Elias Fries brev 1875-1876 till sonen Thore, (Uppsala, Uppsala

Universitetsbibliotek, Scripta Minora, Bibliothecae Regiae Universitatis Upsaliensis, Vol. 7, 1994)

(18)

Sida 17 av 40

nedan. Detta avsnitt får tyvärr karaktär av citatsamling men syftar till att illustrera Fries syn på vetenskapen och religionen.

6.1 Dagböckerna 1810-1811

16-17 år gammal skrev Elias Fries dagbok. ”Dagboken (var) hållen för EGET NÖJE” och omfattade vår, sommar och tidig höst. Det rör sig om två ganska digra volymer och de omfattar i princip uteslutande botaniska observationer. I ärlighetens namn konstaterade han vid några tillfällen, bl.a. den 15 april 1811, att han inte befattar sig med ”oeconomica”. Hans dedikerade inställning till botaniken framgår genom dagböckerna. Samtidigt kan konstateras att dessa inte innehöll några referenser till vare sig religionen eller med något enstaka

undantag allmänna observationer. Dagböckerna omfattar ca 6 månader per år och det framgår, att han så gott som dagligen gjorde omfattande exkursion med ett flitigt nedtecknande av sina observationer. Dessa är näst intill kliniska till sin karaktär och det lämnas inget utrymme till att kommentera naturens skönhet eller för den delen dess besvärligheter. Att han var väl påläst vad gäller botaniken framgår tydligt.

6.2 Aristoteles växtlära

År 1842 utgav Fries en akademisk avhandling med titeln ”Grunddragen af Aristotelis Vextlära”72. (Referenser i detta avsnitt görs till sidor i denna avhandling) Den första hälften av den korta skriften (48 sidor) utgörs av Fries inledning och den resterande delen

kommenterar mer direkt Aristoteles arbete. ”Allt som sker i naturen, sker för ett bestämt ändamål” och ”det Gudomliga är verkande orsaken till allt det bättre som sker” (sid 26).

Växterna är naturalster och sådana som ”näres, tillväxer och förgås, säges leva, således har växterna även liv. Principen för allt liv kallas själ…” Livets grader är flera och ”uttryck av ett högre liv…närmar sig Gudomens natur” (sid 25).”Själen är livets grundorsak” (sid 26)

respektive ”i varje organisk kropp är själen grunden och principen för livet” (sid 28) men

”växtlivet äger inget annat mål, än näring och fortplantning” (sid 30).

”… alla varelser sträva efter delaktighet av Gudomens natur, vars villkor är oförgänglighet,

…….(som) endast kan ske genom pånyttfödelse, så att den ena individen avlöser den andra…….Generationens princip är den alstrande själen; växternas yttersta mål är

frösättningen” (sid 39) och slutligen ”frön innesluta livets princip” (sid 33). Tankegångarna leder till den av Aristoteles omfattade vitalismen, där det organiska livet förklaras av en

72 Elias Fries, Grunddragen av Aristoteles växtlära, (Uppsala: Leffler och Sebell, 1842)

(19)

Sida 18 av 40

särskild okänd livskraft vars natur är okänd och som inte kan förklaras vare sig på kemisk eller fysikalisk väg.

Fries refererar i sin inledning till tidiga botaniker som exempelvis Theophrastus Eresius (372- 287 BC), Otto Brunfels (1488-1543) och Joseph Pitton de Tournefort (1656-1708) och

skriver, att trots många års botaniskt intresse har man ännu inte ”förmått tända något klarare ljus” över naturvetenskapen utan en omstart krävs för att ”verkligen intränga i naturens mysterier” (sid 4). Visserligen skedde en tillfällig förbättring i samband med Linnés

verksamhet men därefter har vetenskapen ”både mognat och åldrats” och Fries ser fram emot en ”kommande vetenskapens föryngring” (sid 8). Det är romantikern Fries som beklagar att herbariestudierna trängt undan forskningen i fält och att medan man ”med största

mikroskopiska förstoringar undersöker granden, förbiser man ofta bjälken eller växternas hela individuella liv” (sid 9). Genom vetenskapens och historiens, enligt Fries, mycket snabbare utveckling jämfört med tidigare går ”så mycket sant och skönt under” (sid 9). Vi måste inse

”vår egen ställning till vetenskapen och ana dess framtida segerbana”. Som exempel på förändrade förutsättningar nämner han hur Medicin tidigare endast var ett bihang till Botaniken och vid något senare tillfälle gällde motsatt förhållande om Botaniken inte hörde till Ekonomi (sid 10)

Fries omdömen om Aristoteles är, inte förvånande, utomordentligt positiva och ”Aristoteles överträffar alla efterföljande naturforskare i filosofisk skarpsinnighet…….genom egen forskning förvärvad kunskap” och denna kunskap har också förvärvats utan senare tiders instrument och hjälpmedel (sid 19). Det är inte bara praktiska spörsmål som behandlas av Aristoteles utan han ”skådar och upptäcker (även) livets högsta fenomener” (sid 22).

Fries omdömen om Aristoteles är inte bara positiva utan han får anses ligga mycket nära den senares uppfattning om naturen och religionens roll i sammanhanget. Mekanisternas

uppfattning att det bara är de fysiska och kemiska lagarna som förklarar livsprocesserna är fjärran från Fries.

6.3 Botaniska utflykter

En form av populärvetenskapligt författarskap ägnade Fries sig framgångsrikt åt i mitten av seklet när han utgav sina tre band benämnda Botaniska utflykter 1-3. Själv karaktäriserade Fries dem som ”strödda tillfällighetsskrifter”. Till stor del rör det sig om tidigare föredrag och

(20)

Sida 19 av 40

uppsatser, som här presenterades för en bredare publik i en mer lättillgänglig form. I stort måste dock förutsättas att denna publik var botaniskt intresserad, ty sådant är innehållet i böckerna. En central fråga för Fries under hela hans verksamma tid hade varit att skapa ett naturligt system för växtsystematik. Däri ingick att beskriva, rangordna, sammanföra i

grupper och studera processer som leder till förändring och uppkomsten av nya enheter. Detta präglar innehållet böckerna som också diskuterar växternas namn och historia. En kronologisk genomgång görs av de tre banden utifrån denna uppsats förutsättningar.

Redan inledningsvis (Band I: s.1) återfinns följande formulering: ”Lika litet som någon blott mänsklig kunskapskälla förmå naturvetenskaperna tända det klarare ljus, Kristendomen sprider över världen, fast de härligast förklaras i dess sken; men även så falskt är, att de leda till ateism; tvärtom blir från deras synpunkt gudsförnekelse alltid en galenskap, - och

naturalismen har sin enda källa i obekantskap med naturen”. Här framgår att naturvetaren Fries inte störs av några oförenliga motsatser mellan en djupare naturkunskap och den bibliska läran. Han fortsätter med att konstatera att naturvetenskaperna kan leda till avvägar och en materiell sådan till ”panteismens hedendom, om än mer renad och idealistisk än forntidens” och ett abstrakt sökande till en med ”muhammedanismen analog deism. Den biologiska naturforskningen kan även om man exkluderar allt som har sin förklaring i kristendomen leda till en med mosaismen (judendomen) likartad naturåskådning”. Det är i kristendomen förklaringarna kan sökas och biologin blir därigenom djupt kristen. Kontrasten mellan biologi och kristendom uttrycks alltså med stor pregnans. Andligheten tillskrivs senare kapaciteter utöver naturvetenskapen när Fries konstaterar att ”det finns ingen naturforskare, som icke erkänner, att varje fenomen och särskilt livet utgår från en högre, för honom

oförklarlig kraft” (I:24). Detta är ”Guds finger” (I:25). Naturligtvis diskuteras frågan om när, var och hur växtvärlden uppstod på vår planet och här konstaterar Fries att det är frågor som botanisten inte kan besvara utan frågan får avvisas och det enkla konstaterandet får blir ”I begynnelsen skapade Gud”, vilket begrepp var och en får utveckla enligt egna idéer och fantasi (I:53). Naturen är Skapelsens spegel och i densamma kan Skaparens allsmäktighet, vishet och godhet betraktas (I:35).

Läromästaren Linné hade uppfattningen att samtliga växters ”urföräldrar” funnits i Paradiset, vilket materialiserades i form av en ö söder om ekvatorn med ett så högt berg, att där kunde alla jordens klimattyper erbjudas (I:59). Fries säger dock att dessa teorier ”idag” svårligen kan accepteras (III:113). Även om Linné var läromästaren hade Fries flera kritiska synpunkter

(21)

Sida 20 av 40

på honom och Fries tyckte att han var ”mindre nyskapande och mer ett ordnande snille”73. När det gällde skapelsens gåta hade Fries således inga svar men utgick ifrån inte bara Bibeln utan också t.ex. Okens teorier att havet var den organiska skapelsens källa (I:62). Han avvisade huvudsakligen Linnés teori och diskuterade liksom flera andra naturvetare

(jfr. Secord, 2000, ovan) istället arternas successiva utveckling samtidigt som han med kraft avvisade teorin att människan skulle kunna ha sitt ursprung i apan. (I:68) Fries varnade för att förväxla Skaparen med Skapelsen (I:62) men frågar om Skapelsen fortfarande äger rum?

(I:75)

Det var med stor förundran som Fries redan i Aristoteles växtlära hade konstaterat att växterna hade liv och att det är det Gudomliga som är orsak till allt det goda som sker. Livet och det Gudomliga är störst och det mänskligheten kan åstadkomma kan inte mäta sig med dessa högre värden. Indiens tempelgrottor och Egyptens pyramider är exempel på den mänskliga kraftens ansträngningar men vad är väl det mot Skaparens allsmäktighet? (I:174) Fries avvisade Skapelsen som en enstaka och avslutad händelse och talade istället om denna som en oupphörligen fortgående och evig process efter oföränderliga lagar. Att naturkrafterna skulle ha verkat under andra lagar i urtiden än vad som gällde för tillfället avvisas, vilket skulle upphäva Guds allvishet och sannfärdighet. Fries hävdade som en konsekvens av detta, att det inte är nya naturalster som successivt skapas utan förutvarande som utvecklas och fullkomligas. ”Det Gudomliga VARDE genljuder ännu lika allsmäktigt genom världsaltet, varav förädlade naturalster uppstå på jorden, liksom i rymden nya världar gro”(II:24). En intressant observation år 1847 innan Darwin framlagt sina teorier. Stöd för detta tänkande hade han i forskning som visade att den äldsta vegetationen utgjordes av kryptogamer, dvs.

skapelsen var könlös och all förökning skedde genom knoppbildning eller avsöndring av delar av ursprungsväxten (II:27). Idag talar vi om förökning genom sporer.

6.4 Fries och språket

Att Fries var en kunnig botanist med en god allmänbildning har tidigare framhållits men understryks ytterligare med de ”Botaniska Utflykterna”. Språket och språkbehandlingen var viktig för Fries, vilket han även uttryckte i sitt i inträdestal till Svenska Akademin år 1849, där talet ägandes Erik Gustaf Geijer. Inledningsvis säger Fries där ”Ett folks dyraste arv är

tvivelsutan dess språk…”74. Språket var för Fries ett instrument för att förmedla vetenskaplig

73 (Fries 1842, 14)

74 (SAH, 1852)

(22)

Sida 21 av 40

information och krävde kvalitet och precision. I de ”Botaniska Utflykterna” understryker Fries vikten av en språklig och faktamässig korrekt behandling av berört ämne även i de små detaljerna, då många små fel kan leda till en ”enda stor lögn”(I:238). Vetenskapen bygger på korrekta uppfattningar och krav på exakthet och logik. ”I vetenskap gäller intet annat än det sanna och rätta; allt som icke därifrån utgår måste förfalla” (I:271). Botanikens officiella språk är latinet och då skall man också hålla sig till detta och inte fuska med grekiskan, vilket Fries anför ett antal exempel på. ”Att i namn vilja briljera med liten kunskap i Grekiskan är löjlig fåfänga” (I:265).

I förordet till del II begråter den sörjande författaren inledningsvis arvfursten Frans Gustaf Oscars frånfälle och beklagar i samma förord att det egna modersmålet är ett ”föga spritt och i den lärda världen nästan obekant språk”. Naturen får sin hyllning som ”under umgänget med den samma fyller själen med så många föremål för undersökning och begrundande, att tomhet och ledsnad försvinner i livet, och att de vanligen sökta tidsfördriven betraktas som

tidsspillan”. Samtidigt vill han karaktärisera, i samband med Skandinaviska Naturforskares Allmänna Möte i Köpenhamn år 1847, just den tiden de då levde i, till den bästa

mänskligheten hade upplevt och han frågar sig retoriskt vilken annan tid vi skulle vilja återvända till. Detta i kontrast till all klagan och tjat om att det var bättre förr (II:19). Stycket illustrerar Fries ”passion” för naturen samtidigt som det ger en bild av en positiv person.

Växtnamnen hade ofta under medeltiden genom folklig tradition fått personnamn och var också uppkallade efter personer i Gamla Testamentet. Av förstnämnda var en del uppkallade efter hedniska gudomligheter och Fries konstaterar att dessa succesivt ”kristnats” dvs. fått nya

”helgade” namn (I:252) och vi kan åter konstatera religionens betydelse för Fries.

6.5 Religion och poetiska ansatser

Kännetecknande för Dagböckerna är de återkommande referenserna till religionen, vilket exemplifieras nedan.

I avsnittet om ”Våren” (I:299) berättas hur man firade Skapelsens stora drama den tredje dagen, då ”jorden först bar gräs och örter” och han gör ett försök att vetenskapligt förklara den process som leder till grönska, lövsprickning och blomning. Även om fotosyntesen inte finns vetenskapligt beskriven talar Fries om växternas celler samt behovet av väte, kol och syre för tillväxten. Många externa parametrar analyseras som växtortens avstånd från ekvatorn, höjd över havet, avstånd från kust, jordens kemiska beskaffenhet mm. Vårregnets stora betydelse för växtligheten uppmärksammas också men regnet i sig räcker inte som

(23)

Sida 22 av 40

förklaring utan han antar, att med regnet följer elektriska spänningar i atmosfären, vilka bidrar till växternas utveckling. (I:313)

En talande metafor använder han när han jämför religionen med trädets märg (I:17), som går genom hela stammen och slutar i toppen med en knopp. Visserligen kan trädets märg bli angripen av röta eller i övrigt förstörd men trädet kan ändå grönska under någon tid innan det på sikt dör.

Fries var metodisk och systematisk i sitt arbete att behandla växterna och deras utveckling.

För lantbrukaren anger han också att särskilda kunskaper och erfarenhet krävs för att

framgångsrikt bruka jorden. Detta räcker dock inte för hur människan än plöjer och sår så är det Gud som ger växten. Även den duktigaste lantbrukaren är beroende av ”en högre ledande hand och därigenom lyfter tanken till förtröstan och undergivenhet för naturens Herre”

(II:217).

När Fries utgav tredje bandet av sina Botaniska utflykter hade han uppnått 70- årsåldern. Han konstaterade att han kroppsligen var och hade varit ”bräcklig” men att det inte var något fel på

”sinnesförmögenheten” för vilket han framför sin innerligaste tacksamhet till den ”Högste”.

Den empiriskt-vetenskapliga botaniken gjorde sig enligt Fries (III:22) senare gällande i Skandinavien än i övriga Europa efter reformationen. Detta innebar att ända in på 1700-talet var det svårt att finna vetenskapsmän som publicerade egna och nya forskningsresultat vilka avvek från Bibelns förklaringar. Exempelvis beskriver Fries hur frågor om livets spontana uppkomst vederläggs och hur solens inverkan på växternas utveckling bestriddes med

hänvisning till att växterna skapades på tredje dagen medan solen först på den fjärde (III:23).

Han beskriver hur Aristoteles filosofi och skolastikerna stärkte sin ställning på Ramismens bekostnad. Ramismen fick senare ge vika för den moderna filosofin som i Descartes75 fick sin främste talesman. (De nya idéerna vann sina första anhängare vid den medicinska fakulteten vid Uppsala Universitet genom professorerna Olof Rudbeck och Per Hoffvenius. De

uppskattade särskilt principerna att skilja på teologiska och filosofiska frågor samt att man skulle tvivla på allt till dess man funnit en säker grund för sin uppfattning, vilket var särskilt användbart inom naturvetenskapen)

Ovanstående anges som en utgångspunkt för botanikens utveckling efter reformationen och dess idéer drevs av ett antal prominenta personer och då särskilt Linné och hans lärjungar.

75 Descartes, René (1596-1650) fransk matematiker, filosof, vetenskapsman och jurist

(24)

Sida 23 av 40

Tankeväckande är att många av Linnés lärjungar ansåg, att den botaniska vetenskapen var färdigutvecklad i och med att deras arbete var slutfört (III:96). Med Göran Wahlenberg i början av 1800-talet startade dock en ny era i botanikens historia, där inte bara Fries utan också t.ex. Agardh blev framstående namn (III:102). Skillnader fanns i uppfattningarna mellan den Linneanska och den senare botaniken. Den förstnämnda såg i naturen en högre uppenbarelse som man måste lyda även om den inte kunde förklaras och Linné förklarade de som avvek från hans uppfattningar som kättare. ”Denna gudomliga vedergällning” som innebar att onda gärningar skulle vedergällas under livstiden för den som förbrutit sig mot gudens lagar har han sammanfattat i ”Anteckningar över Nemisis Divina”, vilken har kommenterats av Fries och hans äldsta son, utan intresse för denna uppsats76.

Med den nya botaniken försvann auktoritetstron successivt och man lämnade den bibliska grunden för växternas ursprung (III:110 f). Utvecklingen av den nya botaniken som vetenskap underlättades av nya hjälpmedel, där mikroskopets förbättring var avgörande, litteratur blev mer lättillgänglig, resor kunde enklare företas och slutligen var staten generös med stipendier.

(III:142)

Fries kanske inte var ensam i sin oro men det kan vara intressant att notera, att han uttryckte sitt bekymmer för att dåtidens skogsbruk skulle leda till en framtida miljöförstöring. Skogarna misshandlades och blev föremål för svedjebruk, vilket skulle leda till att de försvinner med försämrat klimat som resultat. Nederbörden minskar och jordytan berövas för vegetationen nödvändig snötäckningen. ”Allt detta är för Naturforskare välbekanta saker; men just därför är det vår plikt, att i tid och otid för de mindre bildade framhålla de olycksbringande följderna av naturens misshandling, varigenom jorden, genom människans oförstånd, blir förbannad”

(II:22).

7. Vetenskap och religion

I vår teknokratiska tidsålder är det lätt att utgå ifrån att naturvetenskapen var en hyllad

disciplin vid tiden för Fries verksamhet. Detta är dock ingen självklarhet och möjligen kan det ha varit så att denna disciplin stod relativt lågt i kunskapens hierarki77. Fries samtida, den inflytelserika professorn Sigurd Ribbing78 hade i ett arbete 1851 både angripit panteismen och

76 Elias Fries och Th. M. Fries, Carl von Linnés anteckningar over Nemesis Divina, (Uppsala;

Lundequistska Bokhandeln, 1878

77 (Jonsson, 1991, 113)

78 Sigurd Ribbing (1816-1899) professor i teoretisk filosofi vid Uppsala Universitet

(25)

Sida 24 av 40

uttryckt en allmänt nedlåtande syn på naturvetenskapen och dess krassa och empiriska arbetsmetoder79. Fries själv är inne på detta tema ”…kastas därigenom ett oförtjänt förakt över vetenskapen, kanske skadligare än rent förbigående” och då framförallt beroende på låga löner och allmänt dåligt anseende för berörda lärare80. Uttalandet kan möjligen ses mot bakgrund av att Fries i ett brev år 1831 till sin vän zoologen Sven Nilsson beklagat sin obemärkthet. Han skriver: ”Också kan jag verkligen säga att då en hop yngre gynnare för det de intaga ett högre rum på Lections Catalog etc. visa sig förnäme och som min gynnare, så generar mig min obemärkthet, efter all värdighet skall få efter yttre tecken och man beräknar folks värde efter deras lycka”81

Lundgren menar dock, att det är en felaktig uppfattning att naturvetenskapen skulle haft en sådan sämre ställning, som under årens lopp okritiskt har accepterats och lämnar flera exempel både på gjorda satsningar inom området och framstående naturvetare i Uppsala82. I mitten av 1800-talet spreds liberala och socialistiska värderingar i samhället. Grupper omfattande dessa idéer, vilka ofta var intellektuella hade en särskild fäbless för

naturvetenskaperna och mot slutet av seklet var det istället naturvetenskaperna som hyllades med nästan religiös hänförelse83 Detta innebar dock inte att den naturliga teologin upphörde att attrahera ett stort antal naturforskare och att i vetenskapliga sammanhang hänvisa till skaparens allmakt och vishet fortsatte fram till mitten av 1800-talet att vara accepterat84. Även om Fries, som visats ovan, i vissa avseenden var modern i sitt tänkesätt kom han dock att fram till sin död år 1878 att tillhöra den skara naturforskare som hyllade Skaparens allmakt.

Redan Leonardo da Vinci hade betonat att naturforskaren bör vara både empirisk och experimentell när han samlar in och behandlar sina data och att naturforskningen skall vara matematisk när den fastställer naturlagar och förklarar naturens principer85. Det kan vara på sin plats att kort förklara de här använda begreppen. Empiri innebär att en slutledning är grundad på erfarenhet, vilka förutsätter vetenskapliga undersökningar av verkligheten,

iakttagelser och experiment medan man med empirism avser en lära som bygger på erfarenhet för att nå kunskap. Empirism är en metod eller en filosofisk riktning, där erfarenhetsmässiga

79 Carl Frängsmyr, Uppsala Universitet 1852-1916; (2), (Uppsala: Uppsala Universitetsbibliotek, 2010, 25)

80 Elias Fries, Botaniska utflykter 1, Stockholm: Zacharias Hæggström,1853), 5

81 (Eriksson 1962, 287)

82 (Lundgren, 1988), 108 o. 131,

83 (Jonsson, 1991, 115).

84 Ibid 113

85 Ibid, 39

(26)

Sida 25 av 40

fakta och inte förnuftet bestämmer utformningen av en teori inom ett vetenskapligt område.

Empiristen menar att endast det som bevisats erfarenhetsmässigt kan betraktas som

tillförlitligt. Romantikerna, till skillnad från Leonardo da Vinci hävdade att vi också kunde få kunskap om verkligheten från andra kunskapskällor än empiri. Dessa andra källor skulle huvudsakligen bygga på vårt förnuft men förutsätter inte ett avståndstagande från empiri. De två kunskapsorganen kan verka vid sidan av varandra86. Fries var en god representant för denna senare uppfattning, då han hävdade att hans intuition och samlade erfarenhet var viktigare än den nya mikroskoptekniken. Med denna nya teknik gjordes under slutet av 1830- talet upptäckter som kullkastade Fries livsverk, nämligen systemet vad gällde svamparnas klassificering. Fries vägrade dock länge att acceptera dessa nya fakta varför hans ställning vad gällde mykologin kom att minska i betydelse. Med avseende på tekniksynen var Fries således inte realist87. Frängsmyr karaktäriserar Fries som empiriker men inte empirist, med en kritisk syn på materialism88.

Fries diskuterar olika forskningsarter och framhåller att biologin kan vara ett förmedlande

”element” mellan de spekulativa och de rent empiriska synsätten. Han fortsätter, att inget empiriskt vetande blir vetenskap förrän det når upp till filosofins höjder89. Fries gick i pension 1859, samma år som Darwins bok kom ut. Dess innehåll kan dock inte ha varit så dramatiskt nytt för Fries som brevväxlat med Darwin under flera år, som måste ha känt till Chambers bok från 1844 och som måste ha varit medveten om forskares diskussioner om skapelsetron under många år. Darwin valdes för övrigt in i Kungliga Vetenskaps-Societeten i Uppsala år 1860 där även Fries var medlem. En samlad bedömning av Fries Botaniska Utflykter kan inte annat än bekräfta att han var avvisande till Darwins tankar på samma sätt som hans gamla lärare

Agardh var. De tillhörde helt enkelt en äldre generation svenska botanister, vilka utvecklingen löpt ifrån. Med Fries inställning till den nya tekniken och negativa inställningen till den nya utvecklingsläran samtidigt med Darwinismens spridning är det inte förvånande att hans botaniska stjärna var i dalande vid pensioneringen. Han hade då också börjat ställa näst intill diktatoriska krav på åtlydnad på sin omgivning även in i detaljerna90. Trots detta möttes han av åhörarnas jubel, när han äntrade talarstolen för att tala till ett skandinaviskt

naturforskarmöte som år 1863 ägde rum i Stockholm med ett besök i Uppsala. Han yttrade

86 (Eriksson, 2004, 51-52)

87 (Eriksson, 1962, 340)

88 (Carl Frängsmyr, del 2:2, 2010)

89 (Fries, 1853, 5).

90(Eriksson, 1962, 431),

References

Outline

Related documents

Den räknas äfven allmänt bland ätlige arter, och användes i stor mängd icke blott bland Slaviske folken, utan äfven i I

är denna art tydligen skild från föregående. Är sannolikt icke sällsynt, fast vi hittills endast funnit den på gråsvarta åker¬. renar vid S. sepiilibera) har till färg

fortplanta sin art, eller huru deras ofta tallösa mängd i sådan bast på naturligt sätt kan genereras. Med Insekterne hafva svamparne ock det gemensamt att vara de typer, som naturen

har man af den förvånande hastighet, med hvilken en del svampar uppväxa och ofta äfven försvinna, icke trott detta fenomen kunna eller böra förklaras af

hafva en mild smak; lukten är antingen ingen eller lik njuna- let mjöl. vår äfven inhämska Ag. räknas bland ätlige arter; men de fleste hos oss växande och allmännaste.

Han börjar med raketkrisen: ”Jag hade noga förklarat för honom (Goldberg) vad som stod i mitt skriftliga budskap till Krustjov: ’… om USA skulle invadera Kuba, ett land med

I denna kategori ingår sådant som inte går att uttala sig om i de fall då vi inte har kunnat se materialet eller kunna läsa oss till detta i en programpresentation, det vill säga

En annan viktig punkt är att praktikerproblem i sig ofta inte är forskningsbara utan måste bearbetas eller översättas till forskningsproblem som ingår i en eller annan