DT\463286SV.doc PE 316.364
SV SV
EUROPAPARLAMENTET
1999 «
«««
««
««
««
« «
2004
Utskottet för sysselsättning och socialfrågor
28 augusti 2002
ARBETSDOKUMENT
om den framställning, som förklarats tillåtlig, om diskriminering av präster i Förenade kungariket som ingivits av pastor Owen (Framställning 395/2001)
Utskottet för sysselsättning och socialfrågor
Föredragande: Elspeth Attwooll
PE 316.364 2/5 DT\463286SV.doc
SV
Bakgrund och sammanfattning
I januari 1999 blev pastor Raymond Owen föremål för en granskning i syfte att fastställa huruvida hans innehav av kyrkoherdeämbetet i Hanley församling i Stoke-on-Trent (Lichfield stift) skulle förlängas eller inte. Han framför klagomål beträffande ett antal missförhållanden i det förfarande som genomförts av den granskningspanel som rekommenderade att hans ämbetsperiod inte skulle förlängas, vilket godtogs av biskopen. Det förfarande som tillämpats fastställs i ”the Church of England Code of Recommended Practice for Team and Group Ministries and the Pastoral Measure 1983” (som antagits av engelska statskyrkans kyrkomöte och godkänts av parlamentet). För pastorn fanns inga formella möjligheter till överklagande, och en begäran om rättslig prövning ställd till den engelska högsta domstolen och
appellationsdomstolen blev resultatlös. Ärendet har nu lämnats in vid Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna.
I sin framställning gör pastor Owen gällande att han utsatts för diskriminering på grund av religion, nationalitet och det land han arbetar i, i strid med artiklarna 13, 39.2 (f.d.
artikel 48.2) och artikel 136 (f.d. artikel 117) i EG-fördraget. Han hävdar att detta föranletts av att Förenade kungarikets regering inte på vederbörligt sätt i sin lagstiftning införlivat rådets direktiv 91/533/EEG av den 14 oktober 1991 om arbetsgivares skyldighet att upplysa
arbetstagarna om de regler som är tillämpliga på anställningsavtalet eller
anställningsförhållandet. Owen hänvisar särskilt till artikel 8 som, enligt hans förmenande, gör det möjligt för medlemsstaterna att utesluta vissa fall av anställningsförhållanden, vilket inte skett specifikt eller uttryckligen för präster i avdelning XIII, kapitel 1, i lagen om anställdas rättigheter (”Employment Rights Act”) från 1996.
Föredraganden anser emellertid att beslutet att inte förlänga pastor Owens ämbetsperiod inte strider mot bestämmelserna om icke-diskriminering i fördraget eller mot de särskilda
bestämmelserna i direktiv 91/533/EEG.
Samtidigt är situationen otillfredsställande med avseende på andan i artikel 136 om
förbättrade levnads- och arbetsvillkor i Romfördraget och i artikel 47 om rätten till en rättvis och offentlig rättegång inför en oavhängig och opartisk domstol i stadgan om de
grundläggande rättigheterna. Den förefaller dessutom strida mot artikel 6 i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna.
Pastor Owens omständigheter sätter också strålkastarljuset på en lucka i Europeiska gemenskapens lagstiftning som inte bara gäller präster utan ett mycket större antal olika arbetstagare med atypiska anställningsförhållanden. Denna lucka är något som
Europaparlamentet eventuellt vill be kommissionen att täppa till, antingen genom att direktiv 91/533/EEG ses över eller genom att ett nytt, eller flera nya, direktiv antas.
1. Skälen till påståendet att det inte har förekommit någon direkt överträdelse av befintlig lagstiftning:
För det första syftar fördragets artiklar om diskriminering på grund av nationalitet till att inom medlemsstaterna förhindra diskriminering av medborgare i andra medlemsstater. De kräver inte att samma materiella bestämmelser skall upprätthållas i alla medlemsstater. De gör det enbart möjligt för lagstiftning på europeisk nivå att få till stånd harmonisering i detta avseende. På samma sätt utesluter inte kravet att inte diskriminera på grund av religion i sig att olika bestämmelser kan tillämpas i medlemsstaterna, åtminstone vad beträffar
DT\463286SV.doc 3/5 PE 316.364
SV
anställningsförhållandena för präster. Kravet är snarare att personer som tillhör olika
religioner inom medlemsstaterna inte skall behandlas olika. Också detta är föremål för vissa undantag när det gäller anställning (se artikel 4 i rådets direktiv 2000/78/EG av den
27 november 2000 om inrättande av en allmän ram för likabehandling och artikel 3 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/14/EG om inrättande av en allmän ram för information till och samråd med arbetstagare i Europeiska gemenskapen). I Förenade
kungariket har domstolarna i själva verket behandlat präster inom alla religioner lika eftersom ingen av dem har tillgång till arbetsdomstolar.
För det andra är direktiv 91/533/EEG tillämpligt på ”varje arbetstagare som har ett anställningsavtal eller ett anställningsförhållande som regleras genom eller omfattas av gällande lagstiftning i en medlemsstat”. När det gäller Förenade kungariket betraktas inte präster som anställda utan som ”tjänstemän” (”public officers”). Detta placerar dem i samma kategori som poliser och bevakningspersonal vid fängelser, klubbsekreterare, företagsledare, fackombud och parlamentsledamöter. Tjänstemän beskattas som anställda och kan även klassificeras som anställda om de kan anses ha ett anställningsavtal. Antagandet när det gäller präster, med hänsyn till ämbetets andliga karaktär, är att det inte finns något sådant avtal, även om detta antagande kan vederläggas med motbevis, till exempel när det gäller tjänster som fängelse- eller sjukhuspräst. Beträffande den specifika frågan om artikel 8 i direktivet förefaller pastor Owen ha misstagit sig, eftersom de enda bestämmelserna om undantag i själva verket finns i artikel 1.2 i direktivet, och de gäller helt uppenbart inte denna situation, medan genomförandelagstiftningen faktiskt utgjordes av ”Trade Union Reform and
Employment Rights Act” från 1993. Den lagen upphävdes senare genom ”Employment Rights Act” från 1996, genom vilken bestämmelserna i direktivet likaledes genomförs, men endast med avseende på anställda i enlighet med definitionen i avdelning 230 i den lagen.
Även om han har rätt i att präster inte uttryckligen undantogs från villkoren i 1996 års lag, skulle det endast få till följd att befintlig sedvanerätt (”common law”) består, det vill säga stöder antagandet att präster inte är ”anställda”.
Situationen kompliceras genom att EG:s arbetsrätt är beroende av nationella definitioner av
”anställd”. Inget av EU:s direktiv som gäller anställningsregler och hälsa och säkerhet innehåller någon definition av begreppet ”anställd”, den överlåts i stället åt respektive medlemsstat. Dessutom begränsas ofta tillämpningsområdet för direktiv som omfattar
”arbetstagare” genom hänvisning till ”anställda”, ”egenföretagare” eller andra typer av arbetstagare. Beroendet av nationella definitioner av ”anställd” och ”anställning” innebär att medlemsstaterna ofta ges utrymme att inte fullt ut genomföra nya bestämmelser om vissa kategorier av arbetstagare.
2. Förenade kungarikets hållning är inte unik:
Om man studerar lagstiftningen i medlemsstaterna framträder en mängd olika
tillvägagångssätt både med avseende på prästers anställningsförhållanden och deras tillgång till civildomstolarna. I Danmark och Finland betraktas präster i praktiken som tjänstemän.
Även i Tyskland förefaller kyrkolagen kopiera den lagstiftning som reglerar offentlig tjänst, men den är anpassad till kyrkans självbestämmanderätt och med tillgång till offentliga domstolar i händelse av tvist. I andra medlemsstater (Belgien, Frankrike, Irland och Nederländerna) förefaller situationen likna den i Förenade kungariket när det gäller
anställningsförhållanden, även om antagandet till förmån för ett religiöst samband i Belgien förefaller ha blivit mindre strikt när det gäller att fastställa att ett anställningsförhållande
PE 316.364 4/5 DT\463286SV.doc
SV
föreligger. I Sverige, där stat och kyrka nyligen skilts åt, förefaller det som om prästerna numera har ett någorlunda normalt anställningsförhållande gentemot kyrkan.
Det finns också betydande skillnader i frågor som rör tillgången till civildomstolar, oavsett om det gäller ett omedelbart överklagande på grundval av ett beslut eller om rättslig prövning kan ske med avseende på förfarandet. Till och med inom Förenade kungariket förekommer skillnader, även om mål inte i något fall kan tas upp inför arbetsdomstolar, eftersom det i England är möjligt med domstolsprövning för präster som tillhör den engelska statskyrkan, medan detta inte är möjligt i Skottland för präster som tillhör den skotska presbyterianska kyrkan, åtminstone inte i frågor om ”lära, gudstjänst, styrelsesätt och disciplin”. (Se det senaste fallet med Helen Percy).
2. Möjligheterna till reform:
När det gäller Förenade kungariket gör lagen om anställningsförhållanden (”Employment Relations Act”) från 1999 det möjligt för regeringen att utvidga omfattningen av
antällningsrättigheterna genom sekundärlagstiftning. I juli 2002 publicerade handels- och industridepartementet ett samrådsdokument om olika arbetstagare med atypiska
anställningsförhållanden, däribland präster. Det bör dock noteras att lagen från 1999 inte utvidgas till att omfatta rättigheter i samband med diskriminering med avseende på anställning (lika lön, förhållandet mellan raser, diskriminering på grund av kön eller funktionshinder).
På europeisk nivå görs redan mycket när det gäller atypiskt arbete, och arbetsmarknadens parter för diskussioner om arbetstagare i ekonomisk beroendeställning (”economically dependent workers”), det vill säga dem som saknar anställningskontrakt men som är
ekonomiskt beroende av en enda arbetsgivare för sin inkomst (eller en betydande del av den).
Med vissa mindre ändringar skulle denna definition kunna inkludera präster. Möjligheterna inbegriper en översyn av direktiv 91/533/EEG (framför allt a) tillhandahållande av
upplysningar om anställningsförhållandet och b) tillgång till rättsligt förfarande) genom att direktivets tillämpningsområde utvidgas till att omfatta ett större antal olika arbetstagare än vad som omfattas av avlönade anställda, eller ett nytt direktiv som specifikt syftar till uppfylla behoven hos detta bredare spektrum av arbetstagare.
Det finns uppenbara skäl för att se till att präster inte missgynnas jämfört med andra arbetstagare när det gäller anställningsrättigheter (även rättigheter avseende
icke-diskriminering) och möjligheter till överklagande.
Samtidigt måste separata överväganden i viss mån göras när det gäller personer i offentlig tjänst, och den exakta omfattningen av och formerna för utövandet av sådana rättigheter måste anpassas till deras specifika roller. Exempelvis skulle man inte vänta sig att en (tidigare) parlamentsledamot ges rätt att begära av en domstol att den upphäver väljarnas beslut på grundval av att de använt fel kriterier för att bedöma hans eller hennes prestationer.
Vidare finns det en särskild konstitutionell aspekt när det gäller präster. I vissa sammanhang kan präster betraktas som ”statens förlängda arm”. I andra sammanhang kan åtskillnaden mellan stat och kyrka vara avslutad i praktiken, där staten inte har jurisdiktion över kyrkan. I sådana fall, och med hänsyn till att det är medlemsstaterna som bildar Europeiska unionen, är frågan i vilken mån de kan förväntas genomföra direktiv med avseende på kyrkorna och, i den mån de inte gör det, i vilken utsträckning sådana direktiv kan ha direkt effekt.
DT\463286SV.doc 5/5 PE 316.364
SV
Därför är det möjligt att den lämpligaste vägen framåt inte är att försöka tvinga på kyrkorna lagstiftning utan att föra en konstruktiv dialog med dem, så att deras självreglering sker i enlighet med bestämmelser som gäller i hela Europa.
