EUROPEISKA GEMENSKAPERNAS KOMMISSION
Bryssel den 10.4.2007 KOM(2007) 167 slutlig
RAPPORT FRÅN KOMMISSIONEN TILL RÅDET OCH EUROPAPARLAMENTET
OM ÖVERVAKNING AV MEDLEMSSTATERNAS GENOMFÖRANDE AV DEN GEMENSAMMA FISKERIPOLITIKEN 2003–2005
{SEK(2007) 425}
1. INLEDNING
Enligt artikel 27 i rådets förordning (EG) nr 2371/2002 av den 20 december 20021 skall kommissionen vart tredje år för Europaparlamentet och rådet lägga fram en utvärderingsrapport om sina kontroller och om hur medlemsstaterna tillämpar bestämmelserna i den gemensamma fiskeripolitiken. Dessutom skall kommissionen, enligt artikel 35 i rådets förordning (EEG) nr 2847/93 av den 12 oktober 19932 (nedan kallad ”kontrollförordningen”), vart tredje år utarbeta en utvärderingsrapport om tillämpningen av den förordningen på grundval av medlemsstaternas genomföranderapporter.
Genom denna rapport uppfylls dessa krav och rapporten är den första som antagits sedan 2002 års reform av den gemensamma fiskeripolitiken. Rapporten omfattar perioden 2003–2005. Sanktioner och allvarliga överträdelser behandlas inte i detalj i rapporten, eftersom de tas upp separat i kommissions meddelanden om beteenden som utgjorde allvarliga överträdelser av den gemensamma fiskeripolitikens bestämmelser under år 20033 och 20044.
2. KOMMISSIONENS INSPEKTIONSPROGRAM 2003–2005
Fokus för dessa program låg på de mest känsliga aspekterna, som identifierats som högriskområden i fråga om överträdelse. Dessa omfattar
(1) bestånd som är föremål för regionala återhämtnings-och förvaltningsåtgärder som torsk, kummel, blåfenad tonfisk, pelagiska arter och liten hälleflundra, och
(2) övergripande kontrollfrågor som satellitövervakning, verksamhet för fiskefartyg från tredjeland och marknadsföring.
Samtliga program omfattade en rad besök i medlemsstaterna, varav några utan förvarning, och följdes upp av en detaljerad analys av de uppgifter som mottagits direkt och från andra källor. I vissa fall kunde inspektionsgruppen få fjärrtillgång till medlemsstaternas databaser för fiskerikontroll.
De kontroller som utförts av kommissionens inspektörer begränsades utifrån den tillgängliga personalen och inspektörernas rättsliga befogenheter. Kommissionens inspektörer får utföra inspektioner av fartyg och lokaler och har tillgång till alla relevanta uppgifter. Inspektörerna arbetar normalt på plats och kan genom att följa de nationella inspektörernas arbete bedöma de behöriga myndigheternas faktiska tillämpning av kontrollåtgärderna i medlemsstaterna.
1 EGT L 358, 31.12.2002, s. 59.
2 EGT L 261, 20.10.1993, s. 1. Förordningen senast ändrad genom förordning (EG) nr 1967/2006 (EUT L 409, 30.12.2006, s. 11).
3 KOM(2005) 207 av den 30 maj 2005.
4 KOM(2006) 387 av den 14 juli 2006.
2.1. Återhämtningsprogrammet för torsk i Nordsjön och i de västliga vattnen
I slutet av 2004 hade alla medlemsstater infört ett administrativt system för ordningen för begränsning av fiskeansträngningen. Åtgärderna för tilldelning och överföring av dagar var allmänt sett avsevärt mer avancerade än de kontrollåtgärder som genomfördes i landningshamnarna. Följande särskilda punkter konstaterades i alla medlemsstater vid inspektionsbesöken:
• Det fanns ingen strategi för att säkra förenligheten med ordningen för begränsning av fiskeansträngningen.
• Informationen från kontrollsystemet för fartyg (VMS) användes inte effektivt för att dubbelkontrollera förhandstillstånd för landningar och fiskeansträngningar som noterats i fartygens loggböcker.
• Bestämmelserna om bifångster, vilka i vissa fall tillät en högre tilldelning av dagar till havs, kontrollerades inte systematiskt.
• Medlemsstaterna tillämpade inte den reducerade toleransmarginalen på 8 procent korrekt för beräkningen av fångster i loggböckerna.
Sammanfattning: Återhämtningssystemet för torsk tillämpades på ett sätt som skulle ha en så liten inverkan på fisket som möjligt. Systemets inverkan reducerades ytterligare genom otillförlitlig fångstinformation på grund av felaktiga uppgifter.
2.2. Återhämtningsprogrammet för nordlig kummel
Kontrollåtgärder – De flesta medlemsstater hade infört fungerande system för angivna hamnar och förhandstillstånd för landningar enligt programmet. Båda betraktades som viktiga verktyg för att ställa upp mål för inspektionerna. Många medlemsstater hade dock problem med att tillämpa den reducerade toleransmarginalen för beräkningen av fångster i EG:s fiskeloggbok.
Rapportering av fångster – En stor andel av fångsterna av kummel transporteras efter landningen i en medlemsstat till en annan medlemsstat för försäljning.
Medlemsstaterna hade inte krävt att kummeln skulle vägas före transporten, och följaktligen kunde korrekta uppgifter i landningsdeklarationerna inte garanteras.
Vidare förhindrade avsaknaden av vissa grundläggande registreringshandlingar om lagliga fångster i vissa medlemsstater (loggböcker, landningsdeklarationer, transportdokument och avräkningsnotor) effektiva dubbelkontroller och ett faktiskt godkännande av landningsuppgifterna.
Tekniska åtgärder – I merparten av medlemsstaterna kontrolleras de tekniska åtgärderna vanligtvis till havs. Vid de två besök som gjordes till havs resulterade en dålig inspektionsstrategi och bristen på sanktioner i att inga effektiva kontroller generellt utfördes. Vidare var bristen på effektiv kontroll av landningar av kummel som inte uppfyller storlekskraven fortfarande ett stort problem i flera medlemsstater.
Sammanfattning: Bristen på samordnad kontroll av de internationella transporterna av kummel i kombination med dålig fångstrapportering och landning av fisk som inte
uppfyller storlekskraven minskade effektiviteten hos återhämtningsprogrammet för nordlig kummel.
2.3. Sydlig kummel och återhämtningsprogrammet för havskräfta (nephrops)
Förvaltning av fiskeansträngningen – Eftersom återhämtningsåtgärderna för sydlig kummel och havskräfta tillämpades för första gången 2005, var det svårt att utvärdera dessa åtgärders inverkan på minskningen av fiskeansträngningen. I Spanien var det maximala antalet dagar till sjöss oförändrat jämfört med i den tidigare lagstiftningen.
Särskilda kontrollåtgärder – Båda de berörda medlemsstaterna hade problem med genomförandet av den reducerade toleransmarginalen för beräkning av fångster i loggboken. I Portugal hade man med framgång infört det efterfrågade särskilda fisketillståndet samt krav på att fångsten skulle vägas före transport.
Rapportering av fångster – Bristen på tillräckliga inspektioner och dubbelkontroller av fångstregistreringshandlingarna och kontrolluppgifterna undergrävde fångstrapporternas tillförlitlighet.
Sammanfattning: Programmets inverkan var begränsad, eftersom det egentligen bara berörde 250 av 11 000 fartyg som fiskade efter sydlig kummel. Trots detta var de personalresurser som avsattes för att kontrollera programmet otillräckliga.
Landningarna av fisk som inte uppfyller storlekskraven, däribland kummel, minskade återhämtningsprogrammets inverkan.
2.4. Övergångsbestämmelser för teknisk kontroll av torsk i Östersjön
Analysen av fångstregistreringshandlingarna visade på allvarliga brister i fångstdeklarationerna. De rapporter som kommissionens inspektörer granskade uppvisade en övergripande genomsnittlig underrapportering på 23 procent för de fångster som registrerats i loggböckerna. Det konstaterade genomsnittet i de enskilda medlemsstaterna varierade mellan 8 och 49 procent.
Landningen och saluföringen av fiske i Östersjöområdet bygger på direkt försäljning och transport till andra marknader. I detta område finns varken någon praxis eller infrastruktur för att systematiskt sortera och väga fångsten på landningsplatsen.
Fartygen anlöper hamn och landar fisken direkt utifrån marknadsefterfrågan, och i många fall landas fångsterna och transporteras omedelbart till köparens lokaler eller till en auktion i en annan medlemsstat.
I de fall då landningsinspektioner ledde till att misstänkta överträdelser upptäcktes, kunde man i många medlemsstater konstatera att långdragna sanktionsförfaranden, bristen på omedelbara genomförandeåtgärder samt milda sanktioner undergrävde inspektionernas tillförlitlighet och effektivitet.
Sammanfattning: Bristen på kontroller i Östersjön försvagade allvarligt fångstrapporteringssystemet, vilket ledde till att fiskarna inte rapporterade om samtliga fångster, vilket följaktligen förhindrade en omfattande reducering av fiskedödligheten.
2.5. Selektionsfönster på trålare enligt BACOMA-modellen i Östersjön
Alla medlemsstater som besöktes inom ramen för programmet hade infört BACOMA-åtgärderna och denna åtgärd visade sig ha haft större framgång än den första varianten som infördes 2002. Dessutom genomfördes flera utbyten av inspektörer eller gemensamma inspektioner mellan olika medlemsstater, vilket visade att återhämtningsplanerna för torsk i Östersjön som infördes 2001 genomfördes.
Sammanfattning: Selektionsfönster på trålare enligt BACOMA-modellen, vilket hade godkänts av både fiskare och kontrollmyndigheter, hade införts med framgång.
2.6. Långvandrande fisk
Efter besöken under 2003 konstaterades att det praktiskt taget inte fanns några fångstregistreringssystem i medlemsstaterna för blåfenad tonfisk.
Ytterligare en utvärdering gjordes därför av de förvaltningsåtgärder som tillämpades för fiske efter blåfenad tonfisk och av tillämpningen av de nya bestämmelserna om kassodling och minsta storlek. Denna utvärdering bekräftade det fortsatta behovet av förbättringar inom fångstrapporteringssystemet, särskilt beträffande korrekta uppgifter i loggböckerna och landningsdeklarationerna, och visade att fiskefartygens förflyttningar inte spårades systematiskt.
Besöken i Frankrike, Italien, Spanien och Grekland bekräftade att förbjudna drivnät fortfarande användes i flera medlemsstater.
2.7. Regionala fiskeförvaltningsorganisationer
NAFO – Europeiska kommissionen hade ett inspektionsfartyg i regleringsområdet för Fiskeriorganisationen för Nordatlantens västra delar (NAFO) ungefär 10 månader per år. Från och med 2004 överfördes ansvaret för att genomföra inspektioner och för att skicka ut observatörer gradvis från kommissionen till medlemsstaterna, även om kommissionens inspektionsfartyg fortsatte att användas som stöd för inspektionerna.
Dessutom samordnade kommissionen verksamheten för inspektionsfartyg från andra medlemsstater och dess inspektörer deltog i landningsinspektionerna.
Att kommissionens inspektörer fanns på plats till havs vid fångstplatsen för liten hälleflundra gjorde det möjligt att direkt samla in faktiska fångstuppgifter som vid granskning uppvisade avvikelser i fångstregistreringssystemet för en av de berörda medlemsstaterna. Efter diskussioner mellan kommissionen och den berörda medlemsstaten stängde medlemsstaten detta fiske.
NEAFC – Kommissionen samordnade inspektionerna av medlemsstaternas patrullfartyg till sjöss i regleringsområdet för Nordostatlantiska fiskerikommissionen (NEAFC). Europeiska kommissionen samordnade också en ökning av inspektionerna i hamn av de fartyg som fiskade inom regleringsområdet för NEAFC, och fokuserade särskilt på fartyg som utpekats som delaktiga i olaglig, orapporterad och oreglerad verksamhet (IUU), med anledning av offentliggörandet av NEAFC:s IUU- förteckning i gemenskapens förordning om TAC och kvoter för 2005.
2.8. Fiskefartyg från tredjeland
Som svar på den ökade importen av fisk från fiskefartyg från tredjeland, antingen direkt eller efter omlastning till sjöss, och på grund av farhågorna beträffande den roll som spelas av fartyg delaktiga i IUU-verksamhet, gjorde kommissionens inspektörer 12 besök för att fastställa om det gällande fiskerikontrollsystemet tillämpades i gemenskapshamnarna.
I merparten av medlemsstaterna betraktades leveransen av fiskeprodukter från tredjeland som import och skulle som sådan kontrolleras av tull-och
veterinärtjänsterna. Följaktligen antingen nonchalerades fiskerikontrollskyldigheterna eller så utfördes de på ett slumpartat sätt.
Fiskerimyndigheterna i merparten av medlemsstaterna kände inte till hur mycket fisk som fiskefartyg från tredjeland landade i deras nationella hamnar. Vissa tecken tydde på att fisk kommit från IUU-listade fartyg eller från fartyg som inte godkänts av kommissionens generaldirektorat för hälsa och konsumentskydd.
Efter dessa besök erkände många medlemsstater situationen och vidtog åtgärder för att följa alla fiskekrav för fiskefartyg från tredjeland.
2.9. Vägningsförfaranden för pelagiska arter
Inom ramen för avtalen mellan EU, Norge och Färöarna inrättades en arbetsgrupp för pelagiskt fiske. Denna grupp rekommenderade ett antal åtgärder för att förbättra vägningen och inspektionen av landningar av pelagiska arter vilka införlivades i gemenskapslagstiftningen genom de årliga förordningarna om kvoter för 2003–2005.
Kommissionens inspektörer besökte både medlemsstaterna och de berörda tredjeländerna. De fann att bestämmelserna till en början i bästa fall följdes ojämnt, att vissa länder använde nominella vikter och att själva bestämmelserna ofta missförståtts. I slutet av programmet konstaterades dock avsevärda förbättringar i de berörda medlemsstaterna. Särskilt kan nämnas de irländska och brittiska myndigheternas genomförandeåtgärd för den misstänkta systematiska felaktiga deklarationen av fångster under lång tid. Att Norge och Färöarna samtyckte till att anta samma åtgärder som gemenskapen var också ett betydande framsteg mot att skapa lika villkor.
2.10. Kontrollsystemet för fartyg (VMS)
Tidigare besök har visat att de nationella myndigheterna varit långsamma med att genomföra förändringar och utnyttja potentialen hos kontrollsystemet för fartyg (VMS), trots det stora antalet fiskeförvaltningsåtgärder som kan övervakas automatiskt genom analys av uppgifter från VMS.
Ett program inrättades därför för att utvärdera medlemsstaternas användning av VMS inom återhämtningsplanerna för Östersjön och Nordsjön. Alla berörda medlemsstater hade infört den tekniska och operativa infrastrukturen, men i vissa medlemsstater hade inte alla berörda fartyg utrustats fullt ut med VMS. Fördelarna med VMS- tekniken betraktades huvudsakligen som ett verktyg för taktisk övervakning till stöd för annan inspektionsverksamhet och användes generellt sett inte som ett förvaltningsverktyg för fiskeansträngningen. Kommissionens inspektörer fann också
ett antal avvikelser mellan fångstregistreringshandlingarna och VMS-uppgifterna i merparten av medlemsstaterna, som de nationella myndigheterna inte hade uppmärksammat.
I vissa medlemsstater följde fiskarna inte VMS-bestämmelserna fullt ut, vilket de behöriga myndigheterna inte följde upp med effektiva sanktioner, delvis eftersom inga rättsliga ramar för sanktioner hade införts. Totalt sett använde medlemsstaterna inte VMS-tekniken fullt ut för förvaltningen av fisket, åtminstone inte fram till slutet av 2005.
2.11. Marknadsföring och spårbarhet
Trots att situationen varierade avsevärt mellan medlemsstaterna konstaterade kommissionens inspektörer att medlemsstaterna ogärna ersatte de traditionella marknadsföringsmetoderna. Följaktligen prioriterades inte tillämpningen av EU:s klassificeringsnormer, och sådana normer tillämpades och kontrollerades endast när de inte påverkade de lokala aktörerna och metoderna.
Ansvaret för kontrollen av bestämmelserna om spårbarhet för fiskeriprodukter låg i merparten av medlemsstaterna hos olika nationella eller regionala myndigheter. Ofta skedde ingen som helst samordning mellan dessa myndigheter. Situationen var värre för importerade produkter och stora kvantiteter fiskeriprodukter fördes därför in i gemenskapen utan att grundläggande obligatorisk information angavs, till exempel ursprung och fångstområde. Den utbredda användningen av lokala handelsbeteckningar som inte finns i den officiella nationella förteckningen omfattade i allmänhet försäljningen av fisk som inte uppfyller storlekskraven eller som ej registrerats genom användningen av specifika lokala namn, till exempel whiting för kummel och atun för blåfenad tonfisk.
3. MEDLEMSSTATERNAS KONTROLLER
3.1. Årsrapporter
I enlighet med artikel 35 i kontrollförordningen har medlemsstaterna lagt fram årsrapporter om hur de tillämpat kontrollförordningen. På grundval av årsrapporterna presenteras den tillgängliga informationen om medlemsstaternas kontroller och deras struktur i tabellform i bilagan.
I dessa tabeller redovisas fiskeriverksamheten i varje medlemsstat samt uppgifter om inspektionsresurserna, inspektionsverksamheten och fångstregistreringen. Tabellerna omfattar även en förteckning över de operativa myndigheter som deltar i fiskerikontrollen. Granskningen av informationen från medlemsstaterna försvåras dock på grund av att det är närmast omöjligt att göra rationella jämförelser i ett antal frågor. Informationen läggs inte fram i ett standardformat, och till exempel varierade rapporternas längd från en sida (Malta) till över hundra sidor (Spanien), och det finns ingen standardiserad förteckning över information som måste lämnas eller några riktlinjer för rapporternas innehåll. De viktigaste möjliga slutsatserna betonas dock i de följande punkterna.
3.1.1. Tillgängliga resurser
Utrustning – Allmänt sett kan nu maskinvaran för patrullfartyg och flygplan betraktas som tillräcklig för uppgiften. Ny teknik, däribland VMS, används nu i mycket större utsträckning. Datorteknikens fulla potential utnyttjas dock sällan och i ett antal medlemsstater är tekniken i hög grad underutnyttjad, däribland datortekniken för VMS.
Personal – Personalen varierar i kvalitet och kvantitet.
De yrkesmässiga normerna för fiskerikontroller uppvisar ofta avsevärda brister.
Utbildningsnivån varierar och många inspektörer uppfyller inte helt kraven för det nödvändiga arbetet, även om förbättringar gjorts.
I merparten av medlemsstaterna utför fiskeriinspektörerna uppgifter som inte rör fiske eller så är fiskeinspektionen endast en av deras uppgifter och kan ha mycket låg prioritet. Det går därför inte att göra jämförelser mellan antalet inspektörer i tabellerna.
I Danmark har till exempel antalet inspektörer minskat, medan antalet personer som arbetar med kontroller och inspektioner har ökat i andra medlemsstater, som Irland, Spanien och Förenade kungariket. I Italien har en omstrukturering av inspektörerna satt fiskerikontrollen mer i fokus. Ett antal medlemsstater har ökat kvaliteten hos sin personal genom att ge inspektörerna högre utbildning.
3.1.2. Inspektionsverksamhet
Inspektionsintensitet – Det finns ingen egentlig definition av vad en inspektion innebär i fråga om de faktorer som inspekteras och de normer som gäller för inspektionen, trots att kommissionen tidigare försökt att standardisera rapporteringen om inspektionerna.
Liksom nämns ovan utförs viss inspektionsverksamhet inom ramen för annan verksamhet, till exempel hygien-eller säkerhetskontroller. Registreringen av inspektionsverksamheten är ojämn och ej harmoniserad på ett sätt som skulle göra resultaten jämförbara mellan medlemsstaterna. Följaktligen är antalet inspektioner inte direkt jämförbart.
Inspektionernas organisation – Kontrollverksamheten uppvisade fortfarande många brister. Hamninspektionerna är alltför ofta dåligt organiserade, och vissa grundläggande fångstregistreringshandlingar samlas fortfarande inte in i många medlemsstater. Transportkontroller tycks inte göras alls på vissa håll och dubbelkontrollerna är långt ifrån systematiska. Vidare har riktvärdena för inspektionerna (till exempel inspektionsgraden på 20 procent för vissa fisken efter torsk och kummel) inte uppfyllts i flera fall.
Strategier – Den höga genomförandekostnaden i relation till fiskefångsternas värde försvårar effektiva kontroller. Användningen av de tillgängliga resurserna för fiskerikontroller skulle kunna förbättras om en större andel avsattes för åtgärder för att kontrollera de största riskerna för den gemensamma fiskeripolitikens mål. En bättre användning av väldefinierade riskbaserade strategier skulle kunna öka
kontrollresursernas effektivitet. Det finns dock ingen verklig strategi i de flesta medlemsstater, även om ett litet antal medlemsstater har börjat att granska riskerna för oförenlighet och använder dessa granskningar för att fördela resurserna och planera inspektionerna.
De begränsade tillgängliga resurserna används därför inte så effektivt som möjligt.
Detta är särskilt tydligt för de fisken som omfattas av återhämtningsprogram. Antalet utförda inspektioner på landningsplatsen utgör i ett antal fall flaskhalsen vid effektiva kontroller. I detta sammanhang skulle det kunna vara mer kostnadseffektivt att föra över resurser från kontroller till sjöss till kontroller av landningar.
Samarbete mellan medlemsstaterna – Den internationella samordningen av inspektörer har gett positiva resultat. Shark-operationen i Nordsjön, inom vilken flera medlemsstater samarbetade i realtid för att förhindra att lagöverträdare undgick att avslöjas genom att gömma sig på andra medlemsstaters vatten, resulterade i ett antal framgångsrika åtal. Den pelagiska arbetsgruppen har åstadkommit stora förbättringar inom övervakning och kontroll och har infört öppenhet mellan medlemsstaterna och vissa tredjeländer.
3.2. Överträdelse av bestämmelserna och sanktioner
Att överträda bestämmelserna för gemenskapens fiskeripolitik är en risk som vissa enskilda fiskare kan vara beredda att ta med tanke på att risken är liten för att överträdelser skall upptäckas eller för att eventuella avskräckande sanktioner skall tillämpas. Som framgår av meddelandena om allvarliga överträdelser är merparten av de sanktioner som påförts lagöverträdare inte tillräckliga för att ha en verklig avskräckande effekt. Statistiskt sett låg vitesbeloppen inom gemenskapen under 2003 och 2004 på ungefär 0,4 procent5 och 0,2 procent6 av värdet av den landade fisken under 2002 och 2003. Variationen mellan medlemsstaterna var dock slående.
Förutom två medlemsstater där utvärderingar gjorts kvarstår en allmän brist på förståelse av förhållandet mellan förenlighetsriskerna, inspektionsverksamheten och effekten av uppföljning, däribland sanktioner.
3.3. Det övergripande resultatet i fråga om förenligheten med bestämmelserna i gemenskapens fiskeripolitik
Positiv utveckling – Problemen med överträdelser, den därav följande skadliga inverkan på fiskbestånden och bristen på ekonomisk och social stabilitet har erkänts av medlemsstaterna, både på regeringsnivå och inom delar av själva fiskerisektorn.
Kommissionen har varit delaktig i denna process genom att uppmuntra förenlighet, införa större öppenhet och underlätta internationellt samarbete, och i mer extrema fall, genom att använda den avskräckande effekten av överträdelseförfaranden vid EG-domstolen. Den förbättrade övervakningen och kontrollen av det pelagiska fisket har varit särskilt framgångsrik, men också i mindre utsträckning medlemsstaternas medgivande av att de underlåtit att effektivt kontrollera landningarna från fiskefartyg från tredjeland och måste förbättra sitt genomförandesystem på detta område.
5 KOM(2005) 207 av den 30 maj 2005.
Allvarliga brister – Förenligheten med de centrala bestämmelserna inom gemenskapens fiskeripolitik är fortfarande liten för många fisken.
Kvoter – Förenligheten med de totala tillåtna fångstmängderna (TAC) och kvoterna förblir ett av de stora problemen inom gemenskapens fiskeripolitik. Dessa problem och de relaterade kontrollaspekterna blir troligen tydligare när avsevärt reducerade kvoter beslutas som svar på behovet av en drastiskt minskad fiskedödlighet. Ej deklarerade och felaktigt rapporterade landningar skadar i vissa fall allvarligt förvaltningen av TAC och kvoter. Forskarna inom fiskerisektorn tvingas uppskatta de ”verkliga” fångsterna, eftersom de officiella uppgifterna inte betraktas som tillförlitliga i vissa medlemsstater. Till exempel använde forskarna en uppskattad siffra på 6 810 ton för sydlig kummel, trots att den deklarerade fångsten för denna art var 5 549 ton. För Irländska sjön deklarerades 2 700 ton, medan den uppskattade fångsten var 4 420 ton. Liknande exempel finns i andra områden (Nordsjön, Östersjön…).
Fiskeansträngningen – Kontrollen av fiskeansträngningen, vilken borde komplettera kvotbegränsningarna, tycks tillämpas på ett sätt som leder till minst påverkan på den faktiska fiskeansträngningen. Det finns inget som tyder på att den minskade fiskeansträngningen har kompenserat överkapaciteten inom flottan, inte ens med beaktande av effekten av systemet att ta fartyg ur drift. VMS har inte använts effektivt för att övervaka fiskeansträngningen, vilket därför kan betraktas som en försummad möjlighet.
Tekniska åtgärder – Avsevärda kvantiteter fisk som inte uppfyller storlekskraven landas fortfarande, särskild i Sydeuropa där förbjudna redskap (drivnät) fortfarande används, medan nätinsatserna på trålare (för att fånga små fiskar) i de nordliga vattnen inte har avskaffats.
4. SLUTSATSEROCHREKOMMENDATIONER 4.1. Rapportens framtid
Utarbetandet av denna rapport har kantats av stora svårigheter på grund av att det inte finns något standardformat för medlemsstaternas rapportering och i synnerhet på grund av att det inte finns någon standarddefinition av fiskeriinspektion som garanterar jämförbara uppgifter. I samband med förbättringen av meddelandet om allvarliga överträdelser överväger kommissionen att upprätta en förteckning över de grundläggande moment som skall innefattas i en fiskeriinspektion innan resultaten av den kan införlivas i kontrollstatistiken samt att standardisera formatet för medlemsstaternas årsrapport.
Kommissionen har inlett samråd med de nationella förvaltningarna och de berörda aktörerna om hur rapporten skall utformas i framtiden, i syfte att i slutet av 2007 enas om standardiserade inspektioner vars resultat kan införlivas i de kommande årsrapporterna.
En annan möjlighet är att kontrollstatistik från medlemsstaterna offentliggörs på Internet.
4.2. Omedelbara prioriteringar för att förbättra genomförandet och förenligheten Åtgärdsprioriteringarna bör på kort sikt vara de följande:
• Att garantera att regleringsmedel används fullt ut – dvs. insamling av grundläggande fångstregistreringshandlingar, dubbelkontroller, VMS och användning av transportkontroller.
• Att tillsätta personal med högre utbildning för fiskerikontroller.
• Att införa en systematisk utbildningsmetod för inspektörer.
• Att stärka samarbetet och samordningen mellan och inom medlemsstaterna på alla nivåer.
• Att förbättra sanktionssystemen så att de är mer anpassade till överträdelsernas typ och allvarsgrad. Sanktionerna måste vara mer avskräckande och beröva de ansvariga alla ekonomiska fördelar till följd av en överträdelse.
• Att förbättra möjligheterna att kontrollera landningar från fiskefartyg utanför gemenskapsvattnen.
• Att så snart som möjligt använda ny teknik, som elektroniska loggböcker, för att förbättra informationsflödet.
Gemenskapens kontrollorgan för fiske kommer att spela en avgörande roll i detta hänseende och för många andra frågor i denna rapport.
På gemenskapsnivå måste en harmoniserad och förenklad rapportering för fiskerikontroll införas.
