Ett urval texter skrivna av typografen TILL STORMS! Wilhelm Sjöberg. jämte kommentarer och en bibliografi

W ilhelm Sjöber g

→

TILL STORMS!

Till storms!

TILL STORMS!

Wilhelm Sjöberg

Dikter, noveller, artiklar jämte en bibliografi

kvartstid

kvartstid förlag, Bromsten 2 0 2 1 Kontakt: kvartstid@gmail.com

Första tryckningen: Exakta Print, Malmö 2021 ISBN: 9 7 8 - 9 1 - 7 8 1 9 - 6 6 3 - 0

Omslagsbild: Något beskuret foto ur Minnesskrift utgifven med anledning af

Innehåll

Förord ... 7 Ystad: Ungdomsår ... 9 Misshandel å skolbarn! 17 · Till fröken Ida Nyström! 18 · Hvarför man vill krig! 20 · Revolt 22

Karlskrona 1: På socialdemokratins vänsterflygel ... 23

’Godt nog åt arbetare’? 33 · Ett offer 37 · Nykterhetsarbetet och social- demokratin 40 · Döden 43 · »Fosterlandskärlek« 46 · »Arbetarna och fosterlandet« 49 · Krönika 54

Karlskrona 2: Mot påvedömet! ... 57 Då vårfloden kom 65 · Från Blekinge 68 · Mot påve väldet och för social ism en 70 · Vansinnets tidevarv 73 · Strödda tankar 75 · Ring dansen kring guldkalven 78 · Trotset 81 · »Ungsocialisterna bygga intet upp!« 82 · Rösträttsfrågans lösning 88 · Kriget 93 · Taktik frågor 96

»Kyrko herdens predikningar« och »Feodora« 107 · En hoppets sång 110 · »Skona dem ej!« 112 · »Arbetets ära« 114 · De förtryckta rycka an! 117

Stockholm: Bland revolutionärer och arbetarbohemer ... 119 Giv akt! 127 · Ingen fara 131 · Hunger 133 · De fattigas barn 135 Sabo taget 138 · Vår oskrivna taktik 141 · Mitt hjärta blöder 143 En blick in i hälvetet 145 · Den humanitära stridstaktiken 148 · De håna oss... 152 · Ungdomsrörelsen och kvinnorna 155 · Stock holms - brev 157 · Ett klubbmöte 160 · Stockholmsbrev 163 · Sjukhus studier 166 Dröm men 173 · Guds godhet 178 · Till storms! 181 · Stockholmsbrev 185 Ur Stockholmsbrev 188 · »Tack vare vår nöd« 190 · Stockholmsbrev 192 På mitt första klubb möte 195 · Utvecklings perioder 203 · Mitt tack till samhället 208

Efterord ... 213 Bibliografi ... 223 Källor ... 246

Förord

Svensk arbetarrörelse har skäl att vara stolt över sin historia.

Det är historien om hur vanligt folk tilltvingar sig ett mått av kontroll över de beslut som styr deras liv. I det social- demokratiska välfärdssamhället fick vi ett första utkast som, med alla sina fel och brister, pekar i riktning mot en värld där ingen behöver gå hungrig och där kunskap inte är förbehållen några få. En värld som inte styrs av de mätta och välmåendes intressen och nycker.

Men den historieskrivningen har rätt ansenliga hål. Inte minst gäller det tillgången till våra föregångares egna ord.

Bibliotekshyllorna där Hinke Bergegrens, Kata Dalströms, August Palms samlade verk borde stå gapar tomma. Frågan är om vi ens hade haft Hjalmar Brantings Samlade tal och skrift er ifall inte Zäta Höglund hade behövt lämna dem som offergåva vid sitt återinträde i det socialdemokratiska fadershuset.

Mot bakgrund av en sådan brist är det inte så konstigt om mindre namnkunniga fallit i glömska. Författaren Wilhelm Sjöberg ( eller »Wilfred Schober«, hans favoritsignatur) är en sådan. När jag för några år sedan hittade hans roman Jesuskultens offer (1911) på ett antikvariat bestämde jag mig för att trycka en nyutgåva (kvartstid 2017). Men jag var inte riktigt klar med Sjöberg. Den här boken utgör ett slags pen- dang till romanen, och presenterar ett urval av de artiklar, kortnoveller och dikter han publicerade i arbetarpressen.

Sjöberg var inte någon unik särling, utan en av många unga arbetare som försökte orientera sig i ett klassamhälle i gungning. Tidningar som Fram, Brand, Stormklockan och

Nya Folkviljan fylldes med deras funderingar, brandfacklor och diktförsök. Det som skiljer ut honom från många kam- rater och trätobröder är hans produktivitet: den gör det möjligt att följa texterna som anhalter på en bildningsresa.

Vi möter en ung radikal typograf som tycker att social- demokratin går för långsamt och försiktigt framåt. Han tillhör ett ungdomsförbund som tycker att arbetar rörelsen ödslar väl mycket energi på valrörelser. Medan frukterna av rösträttskampen låter vänta på sig (kanske för evigt, som det tycktes många i inkomststreckets, könsstreckets och första kammarens Sverige) utvecklas hans skepsis till en princip iell kritik av parlamentarism och kompromiss politik. Och när arbetarpartiet slänger ut de ledande anti parlament ar isterna – en rask marsch i anark ist isk riktning.

Sjöbergs respektlösa ikonoklasm (han nöjde sig inte med att attackera arbetarrörelsens reformistiska ledning, utan gick till storms mot den förgudade Brand-redaktören Hinke Bergegren!) och hyperindividualistiska revolutions- lära (Mot påvarna! Lita på dig själv! Sky inga medel!) är ett litet fönster in i ungsocialismens bortglömda värld, och en påminnelse om en tid då revolutionen inte var förknippad med en Lenin utan med en Krapotkin.

Urvalet är kronologiskt ordnat, med korta, orienterande kommentarer för att förklara vissa texters sammanhang.

Språket är bibehållet från originalet, med dess inte alltid konsekventa stavningskonventioner. På urvalet följer ett efterord och en bibliografi över alla Sjöbergs identifierade pressalster. Arbetet med den senare har underlättats genom ett stipendium från Johannes och Gulli Blidfors stiftelse, för vilket jag är mycket tacksam.

Erik Bohman Bromsten 2021

Ungdomsår i

1900 – 1905

Ungdomsår

Ystad 1900 - 1905

Fredrik Wilhelm Sjöberg föddes i den sydskånska små staden Ystad den 25 oktober 1878. Fadern var gjuteri arbetare, och mod erns arbetsliv har sopats under kyrkoböckernas oändligt tänjbara »hustru«. Sjöberg växte upp i en stor barnaskara och utbildade sig tid igt till typograf, för att i 22-års åldern få en anställning på Ystads arbetartidning Auroras tryckeri.

Sjöberg deltog med liv och lust i föreningslivet. År 1900 anslöt han sig till Svenska Typografförbundet som medlem 6 883, och valdes 1902 till ordförande för Ystadsklubben.

Det följande året valdes han också in i styrelsen för Ystads Socialdemokratiska förening. Ystads arbetarrörelse var en kraft att räkna med. Den lyckades tidigt, och trots en begränsad rösträtt, få en av stadens social demokrater vald till riksdagens andra kammare. Fackföreningar grund- ades i ett raskt tempo, och man kunde stoltsera med en av Sveriges första folkparker. Att ystadsarbetarna valde att starta en egen tidning fastän Malmö med tidningen Arbetet låg nästgårds säger också något om både deras självkänsla och framtidstro.

Till redaktör för Aurora valde man Johan Pihlman, en typograf med drast iskt språk och radikala idéer. Redaktör Pihlman kom bra överens med stadens unga arbetare, särskilt de som organiserade sig i Ystads socialist iska ungdoms klubb (ysuk). Wilhelm Sjöberg räknade sig till dessa ungdomar, och var under en tid sekreterare i klubben. Under en period hade klubben medlemmar i hundra talet, och var därmed en av förbundets största.

socialistiska ungdomsförbundet

Sjöbergs var alltså livligt engagerad både i arbetarrörelsens fackliga och politiska grenar. Men det var i det Socialistiska ungdomsförbundet som han kände sig hemma, och kom att tillhöra fram till sin död.

Socialistiska ungdomsförbundet var arbetarpartiets första ungdomsförbund, grundat 1897. Ungdomsförbundet intog tidigt positioner till vänster om den socialdemokratiska parti ledningen. I förbundstidningen Brand förfäktade de sin egen linje. I stället för rösträtten satte ungsocialisterna (som de kallades) sin tillit till den revolutionära general- strejken, i stället för religionen som privatsak bedrev de ett eget korståg mot kyrka och vidskepelse, i stället för minskad försvarsbudget krävde de en fullständig avväpning. Men ungdomarna menade att skillnaderna var rent taktiska: såväl socialdemokrater som ungsocialister var ju överens om att socialismen var målet – att alla i arbetarrörelsen inte var helt överens om snabbaste och bästa vägen dit var inte så konstigt.

Ungdomsförbundets uppgift var helt enkelt att fungera som pådrivare. De unga skulle se till att de gamla inte tacklade av och föll till föga för »tronen, altaret och penningpåsen«.

Riktigt så idyllisk var nu inte verkligheten i partiet.

I tidningen Social-Demokraten skrev Hjalmar Branting och medarbetare ned ungsocialisterna i allmänhet och Brand-redaktören Hinke Bergegren i synnerhet. I Brand gav Hinke igen med ränta, och ropade om förräderi mot socialismen och arbetarklassens sak. I Sjöbergs Skåne polem iserade Arbetet ofta med Aurora, där Pihlman ansågs stå ungsocialisterna väl nära. Den huvudsakliga kritiken var att ungsocialisterna utgjorde ett eget, social- revolutionärt parti-i-partiet, och mest stannade kvar för att snylta på socialdemokratins goda renommé.

Det ungsocialistiska skällandet på partiledningen ledde till sist till splittring av ungdomsrörelsen. 1903 bröt sig en grupp parti trogna ungdomar i Malmö med (framtida

statsministern) Per Albin Hansson i spetsen loss och bild- ade ett nytt förbund, det Socialdemokratiska ungdomsför- bundet. Splittringsförbundet var månt om att framhålla att de minsann stod på partiprogrammets grund, och växte snart om ungsocialisterna i medlemsantal.

Ett parti med två konkurrerande ungdomsförbund är lite ovanligt, och det knakade i den proletära enig hetens fogar. Men skilsmässan dröjde, inte minst på grund av de makt positioner ungsocialisterna och dem närstående arbetare hade i parti och fackförenings rörelse. De inne- hade förtroende poster och anställningar inom landets arbetar ekommuner, i den socialdemokratiska pressen, i koop er ationen och i nykterhets- och fackförenings rörelse.

När Per Albin Hanssons nya förbund ville bli upptaget som arbetar partiets officiella (och exklusiva) ungdoms- förbund på parti kongressen 1905 röstades förslaget ner.

Även kongress ledamöter som inte hade något till övers för Hinke och hans rop efter revolution tyckte att det skulle vara högt i tak i partiet, och att ungsocialist erna gott kunde få stanna kvar.

ystad och lantarbetarna

Avståndet mellan stad och land var inte särskilt stort under nittonhundratalets första hälft. Stadens arbetare hade i många fall just lämnat landsbygden i jakt på högre löner och bättre livsvillkor. De var angelägna om att organisera sina klass- kamrater på landsbygden. Delvis av idealistiska skäl, delvis efter som en foglig lantarbetarklass med dåliga villkor utgjorde en utmärkt rekryteringsbas för strejkbrytare att använda mot en arbetarklass som börjat organisera sig fackligt.

Ystads arbetare var en av de starkaste krafterna bakom de försök att organisera de skånska lantarbetarna som 1904 ledde till bildandet av ett skånskt lantarbetarförbund, och att strejker började sprida sig som en löpeld på de tidig are så lugna godsen. Om Wilhelm Sjöberg själv deltog

i organisationsarbetet är svårt att säga, men klart är att den plötsligt uppbloss ande fackliga aktivitet en lämnade starka avtryck. Han saknade heller inte personliga kopplingar till rörelsen: en äldre broder, Herman, gick som trädgårds- mästarelev. Erfarenheterna från lantarbetar rörelsen kom hur som helst att bli inspirationskälla till båda de böcker Sjöberg hann ge ut under sin livstid: pjäsen Slafvarne på Molokstorp (1907) och romanen Jesuskultens offer (1911).

sjukdom och unionskris

I mars 1905 insjuknade Sjöberg i den hjärtåkomma som skulle förfölja honom under resten av hans korta liv. Enligt ett brev från Ystads typografförening var sjukdomen så svår att han »trodde sig ej mera bli så bra att han skulle kunna arbeta«. Den långvariga sjukskrivningen gjorde att han miste sin anställning vid Aurora, men han repade sig så bra att han i början av juli blev friskförklarad av sin läkare.

Han fick nu gå utan arbete, och vilken dramatisk sommar att gå arbetslös under! Norge beslutade sig för att lämna den knappt hundraåriga unionen med Sverige, och utlöste därigenom den så kallade Unionskrisen. Den svenska höger pressen var ursinnig. Det var en skymf mot den svenska äran, och särskilt den stackars kung Oscar ii.

Man ville att Sverige med vapenmakt skulle tvinga tillbaka det bångstyriga norska folket i fållan.

Det ville inte den svenska arbetarrörelsen, och särskilt inte de unga arbetare som i så fall skulle skickas ut i kriget för att dö och döda. Arbetarungdomen stegrade sin antimilitaristiska agitation, med upp man ingar till mobiliserings strejk och att vägra skjuta på de norska arbet- arna om kriget verkligen bröt ut. Företrädare för båda ungdoms förbunden tvingades avtjäna fängelsestraff för sin fredsagitation. I Ystad analyserade Sjöberg syftet med

»svensk-svenskarnas« krigshets i artikeln »Hvarför man vill krig« i Aurora.

Han deltog också i arbetet med ysuk:s tillfällighets- tidning Revolt. Tillfällighetstidningar var ett populärt sätt för ungdomsklubbarna att sprida sina idéer, samtidigt som de gav möjlighet åt lokala skaldeämnen att få se sina alster i tryck. Sjöberg fick äran att tolka det valda namnet i en dikt. Han bidrog också med en skönlitterär skiss och är, av allt att döma, den som döljer sig bakom pseudonymen

»Fred.« som i »Hvad vill den Ungsocialistiska rörelsen?«

ger en bild av de unga radikalerna som ett slags eld i baken på den socialdemokratiska partiledningen.

ungdomsårens texter

Under Ystadsåren publicerade Sjöberg 12 texter under eget namn eller identifierade pseudonymer. Han skriver sina första korta artiklar i Aurora, och skickar en rapport om ungdomsklubbens verksamhet till förbundstidningen Brand. Det är också nu han börjar använda det därefter favoriserade pennamnet »Wilfred Schober«.

Här har fyra texter valts ut. Ett par insändare, som får illustrera den motvilja mot rätts övergrepp som är ett återkommande motiv i hans texter. En antimilitaristisk artikel, skriven mitt under unionskrisen. Och så hans första publicerade dikt, »Revolt«.

Misshandel å skolbarn!

Ett av Sjöbergs första jobb var som typograf på Ystads arbetartidning Aurora. Arbetet bestod i att förbereda text för tryckning, men han medverkade också då och då i tidningens spalter med kortare artiklar och referat. Insändarna nedan ledde till att tidningen åtalades och fälldes i ett tryckfrihetmål.

Nog har jag i många år – ända sedan min egen skoltid – vetat att skolbarn, som råkat i onåd hos sina lärare, af dessa ofta misshandlats onödigt hårdt, men aldrig har jag sedan jag blef äldre varit i tillfälle att se dylik »aga« utgifvas förr än sistlidne lördags eftermiddag, då jag passerade förbi Östra folkskolan.

Det var med värklig afsky jag åsåg huru en s. k. religiös lärar inna, den där anses vara mycket gudelig, med hot, knuff- ar, sparkar och slag marterade en liten gosse om cirka 7 år, den där, antagligen, begått någon förseelse. Och då här inte kan vara någonting att dölja med, så relateras härmed förloppet, under hopp om, att den eller de, som saken rör icke låta sig nöjas med att deras barn utsättas för misshandel:

Det var kl. 4.15 i lördags e. m. då jag passerade Östra folkskolan på väg hem, som jag får höra ett förskräckligt oväsen från en af skolsalarne, åtföljdt af ett barns jämmer- rop. Jag stannar vid ett af de tvenne öppna fönsterna och får då se huru ofvannämda kristliga mamsell under hot om oändligt mycket mera stryk, försöker tvinga en liten 7-årig pojkstackare att tiga och ligga stilla å en bänk, medan hon bearbetar hans rygg och ryggslut med en rottingskäpp.

Pojken lades ånyo upp under knuffar, men då käppen åter föll skrek och sprattlade han så våldsamt att hon inte kunde hålla honom fast längre, utan kom han ned på golfvet, där han tilldelades ett par sparkar af hennes fot.

Af harm kunde jag knappast återhålla mig från att rusa in genom fönstret, men gaf till ett indignerat rop, därvid mamsellen upphörde med misshandeln!...

Utom af mig åsågs uppträdet af två kvinnor. Det lär icke vara första gången denna »kristliga« lärarinna utmärkt sig för dylik misshandel.

Wilh. Fr. Sjöberg. (Aurora 8/9 1903)

Till fröken Ida Nyström!

Den utpekade lärarinnan besvarade insändaren. Hon menade att det rörde sig om oansvarigt skandal skriveri (»spaltfyllnad«), och att en måttlig skolaga knappast var något att uppröra sig över. Det gav Sjöberg anledning till följande pedagogiska reflektioner:

Spaltfyllnad är ju allt, som kommer i tidningen, men en del af detsamma är inte skrifvet för »nöjes skull«, utan för att tjena som varning eller tuktan för begångna orättvisor.

Att upprepa en förut omtalad händelse ligger inte i min smak, men däremot skulle det vara trefligt att få veta huru- vida en lärarinna har rätt att tilldela de åt hennes undervis- ning anförtrodda barnen några rottingslag?! Uppfostran kan ju ske på lämpligare sätt än med rottingen. Och det- ta särskilt om ett barn t. ex. skulle af naturen vara utrustad med ovanligt tröga fattningsgåfvor!

Jag vet skolor, där aldrig ett rottingslag eller några an- dra handgripligheter behöft användas för att uppfostra barn en till präktiga unga män och kvinnor. Detta gäller dock i främsta rummet s. k. privatskolor. Där lämnar man också sina barn åt sådana lärarinnor, som utmärkt sig för ett förståndigt uppfostringssystem, och det ligger ju äfven i dessas eget intresse att på humanaste och vän- ligaste sätt bemöta barnen, då dessa ju äro deras kunder.

Lärare och lärjungar få härigenom förtroende för hvar- andra och ett präktigt och nyttigt kamratskap uppstår, hvilket naturligtvis värderas af barnens föräldrar och af dem stärkes.

I folkskolan, däremot, tycks man ofta anse det som något alldeles omöjligt att uppfostra fattigmans barn på hyggligt sätt. Och skulden ligger naturligtvis hos föräldrar och måls- män, som, då deras barn tuktas utan deras hörande, låter sådant passera obeaktadt. Ty jag är fullt och fast öfvertygad om, att man som skollärarinna, lite litet som annars, icke har rätt att aga andras barn...

Barnets tanke blir, då det ser eller känner stryk utdelas, att det är »den starkare som klår upp den svagare«, och om den tanken skulle följa dem framdeles blir det »härliga«

individer af dem!... Eller hur?!...

Wilh. Fr. Sjöberg. (Aurora 12/9 1903)

Hvarför man vill krig!

Gifven akt, arbetare!

Våren 1905 beslutade det norska folket sig för att lämna unionen med Sverige. Den svenska högern krävde krig för att rädda nationens ära.

Arbetarrörelsen intensifierade sitt fredsarbete, vilket bidrog till att broderfolket vann sitt nationella oberoende utan blodspillan.

Medan de krigsgalna i landet skria om »vidtagande af åt- gärd er«, dem naturligtvis ingen kan misstaga sig om, tänk er man på samhällets djup, bland proletärerna: Hvad månne ett sådant krig skulle nytta Sverge eller hvad skulle följderna däraf bli?!

Man kommer då alltid till de slutsatser, som i dessa dag- ar många gånger varit synliga i tidningar af olika färg och karaktär, nämligen, att Sverge icke af sin unionela förening med Norge, efter det förhållandena en gång varit så tillspets- ade som nu, någonsin mera kan ha den ringaste nytta eller styrka. Detta äfven om ett lyckligt slut på kriget skulle bli – hvilket för öfrigt är den mest sangviniska tanke man kan hänge sig åt, ty svenskarne kunna för närvarande icke klå det af entusiasmen för en rättvis sak besjälade norska folket.

Men man får lätt nog klart för sig, hvad det är de krigs- galna, kungssångs-sjungande svensk-svenskarne vilja, hvad de åsyfta med ett krig mot vårt broderfolk, om man bland- ar sig med dem på en av våra guldkrogar. Där låter den af punsch omtöcknade hjärnan den kungssångslallande tung- an ganska oförbehållsamt uttrycka hvad man i grund och botten tänker för att nu tala om att dessa fånar värkligen

tänka, hvilket man knappast vågar tro ibland.

Man lallar: »Ser du, bror, de djäfla arbetarne här hemma växa oss snart öfver hufvudet; de sammansluta sig enigare och starkare för hvarje dag som går och snart stå de som en stat i staten!... De göra kanske snart en sådan där ’storsträjk’

och vända upp och ned på de lyckliga förhållanden, hvari vi nu lefva!... Och det får inte ske, ser du!... Blir det nu ett krig, så få de annat att tänka på, ty då blir det bästa folket utkom- menderat!... De allra värsta skrikhalsarne bland arbet arne äro egentligen sådana, som en gång tjenat vid våra regement en, korporaler och soldater, och de skickas först ut!... Sedan är det ju tänkbart att ’man låter’ norrmännen komma in öfver gränsen och då väckes nog fosterlands känslan hos ’packet’!

Inte vill man låta norrmännen intränga i ‘gamla Sverge’, inte!...

Och sen, ser du, bror, skall en hel del af dem aldrig mera behöfva skrika ’Arbetets söner’ eller ’Internationalen’, så- vida det inte blir på hinsidan grafven!!!

Resten af byket skall vi allt ge annat att tänka på än att blanda sig i vår politik!... Kriget tillstält i ett lämpligt ögon- blick, har räddat oss aristokrater mer än en gång under se- klernas lopp. Det gäller endast att få packet i entusiasm!...«

Så, ungefär, du svenske arbetare!...

Sedan du under åratal slitit ut din kropp för att göda dessa storskräflande lathundar, sysselsätta sig dessa med att systema- tiskt planlägga ditt och landets fördärf för att de själfva skola få sitta i orubbadt bo. Sedan du i en följd af år, på bekostnad af din hvila, skaffat dig kunskap och intelligens för att få vara delaktig i landets styrelse och i någon mån få vara delaktig i den rikedom du genom ditt arbete framalstrar, vill man låta ett rått krig hänsynslöst taga ditt lif eller, om du öfverlefver krigets helvetiska fasor, låta den nöd landet kommer i försoffa och förlama din utveckling och frigörelse!...

Gifven akt, arbetare!

Wilfred Schober. (Aurora 11/7 1905)

Revolt

Framtidsperspektiv

Våren 1905 drabbades Sjöberg av svåra hjärtbesvär. Han tvingades lämna sin anställning vid Auroras tryckeri. Under arbetslösheten som följde bidrog han med ett par texter till Ystads ungsocialisters tillfällighetstidning Revolt, bland annat en dikt med samma namn.

Revolt! – hvad klang i detta ord!...

Hvad värme i vår kalla nord!...

Vi kände såsom eld i blod, Så snart vi detta ord förstod!...

Vi kände att vi frie bli Den dag »revolt« i harmoni Med handling, kraft och segerhopp Blir lösen i arbetar-tropp.

Vi kände: Blott revoltens dag Kan mörda kapitalets lag, som bjuder: släpa blott och bed, Du slaf ur proletärers led!...

Du slagne, kränkte arbetsslaf, O, sjunk ej ned i slöhets graf!...

Lyft upp ditt hufvud, höj det stolt Ty räddning ligger i – Revolt!

Wilfred Schober (Revolt 30/7 1905)

På socialdemokratins ii

vänsterflygel

1905 – 1908

På socialdemokratins vänsterflygel

Karlskrona 1905 - 1908

Hösten 1905 fick Sjöberg ett nytt jobb på den några år gamla arbetar- och nykterhetstidningen Blekinge Folkblad (numera Sydöstran) i Karlskrona. Han bröt upp från sin barndoms stad och flyttade till Trossö, den största av de öar örlogs- staden är byggd på. Med sig på flytten från en militärstad till en annan, från ett socialistiskt tryckeri till ett annat, hade han sin (ovigda) hustru Sigrid. Paret höll ihop resten av Sjöbergs liv, och hann få tre barn tillsammans. Samtliga odöpta.

Faktorn, arbetsledaren på Blekinge Folkblads tryckeri, var en annan Ystad-typograf, August E. Andersson. Han hade liksom Sjöberg tillhört den socialistiska ungdoms- klubben och typografklubben. Kanske var det han som ordnade det nya jobbet åt sin kamrat, som en ren väntjänst, eller med delvis politiska motiv.

För det pågick en dragkamp i Blekinges arbetarvärld, där den kanske viktigaste konflikten gällde Blekinge Folkblads politiska inriktning. Tidningens redaktör sedan något år var Carl G. Schröder. Denne fritänkare (tänk missioner ande ateist) och rabulist hade sparkats från Stockholms arbetare kommun efter att ha hotat polis en med olagliga förstamaj demonstrationer. Att Schröder fick redaktörs tjänsten för den ganska försiktiga bleking ska arbetar rörelsens enda tidning ska ha berott på att han var ensam helnykterist bland de sökande. Det var heller inget drömjobb. De många nystart ade folk bladen drogs ofta med usel ekonomi och kroniska konflikter kring politisk linje, rediger ing och innehåll.

Att både redaktör och tryckerifaktor tillhörde arbetar- rörelsens yttersta vänster innebar en öppning för Blekinges ungsocialister. Tidigare hade ungsocialismens inflytande inskränkt sig till ett par ungdomsklubbar i landskapets västra delar. Under Schröders och Anderssons ledning började även Karlskronas loja ungsocialister gaska upp sig, och klubben gick hastigt framåt. Man arrangerade stormiga offentliga möten med stor tillströmning. Dess medlemmar blev invalda i styrelserna för ortens arbetar- och nykterhets- föreningar. Ett eget kafé, Kafé Enighet, startades vid Hoglands Park, runt hörnet från Folkets hus.

skandalen »gula faran«

När Sjöberg anlände till Karlskrona senhösten 1905 såg det alltså ut att arta sig till en riktig agitationshärd. Men på bara några veckor vände utvecklingen. Den utlösande faktorn var att Schröder och Andersson i hemlighet låtit trycka upp och sprida den hyperrevolutionära tillfällighets tidningen Gula faran. Tidningen gavs ut av grannstaden Kalmars socialistiska ungdomsklubb, med en framsida där bilder på fyra borgerliga högdjur, däribland kung Oscar ii, rubrik- satts med »fyra konungar i tjuvsamhället«.

För att försäkra sig om att ingen missförstod riktningen signerades artikeln med mottot »Dolken i köttet«.

»Gula faran« gjorde skandal och debatterades flitigt i riks pressen. Se på de socialistiska barbarerna! ropade borgar pressen. Hjalmar Branting måste ta avstånd från tid- ningen i en riksdagsdebatt. Bengt Lidforss i Arbetet menade att nu var tiden inne för socialdemokratin att en gång för alla skaka »lössen ur den röda fanan«.

Och de skakades ut ur Blekinge Folkblad. Den mer moderata del en av Blekinges arbetarrörelse hade redan tid- igare kritiserat Schröder för hur han redigerade tidningen.

Schröder, som under ett drygt halvår hade sjungit ut mot kapitalister och präster, liberaler och militärer, hade sakta

men säkert eroderat tidningens prenumeranttalen. Särskilt stack hans antireligiösa artiklar i ögonen på de som själva var troende, eller som inte ville försvåra organisations- och valarbetet bland Blekinges många religiösa arbetare. Gula faran var helt enkelt ursäkten man hade väntat på.

Både Schröder och Andersson fick sparken våren 1906.

Schröder flyttade till Helsingborg och startade en egen vecko tidning under ungsocialistisk flagg, Nya Folkviljan.

Andersson hamnade på nystartade Värmlands Folkblad, för att några år senare emigrera till Amerika (och på vägen överleva Titanics förlisning!).

Wilhelm Sjöberg blev kvar både i Karlskrona och på tidningen. Han verkar inte ha varit inblandad i Gula faran- affären (hans namn förekommer inte i de brev om tidningen som Schröder skrev till Brand-redaktören C. J. Björklund på trettiotalet). Tur för Sjöberg som precis hade sluppit undan arbetslös heten. Dubbelt tur eftersom han just blivit far för första gången. Som för att visa att det inte handlade om åsiktsförföljelse gav dessutom tidningsstyrelsen honom Anderssons gamla jobb som faktor på tryckeriet - och för- troendet att fungera som vikarierande redaktör i väntan på att en ersättare kunde utses.

socialdemokratisk redaktör

Redaktörssysslan innebar att Sjöberg publicerade en strid ström av artiklar under våren 1906. Förutom ledare skrev han krönikor under signaturen »Wilfred Schober«. De är tydligt inspirerade av de Johan Pihlman skrev i Aurora, krönikor som Sjöberg måste ha satt för tryckning åtskilliga gånger. De följer en formel: en kommentar om vädret, en (lokal-)politisk iakttagelse, och en avslutande mer eller mindre välfunnen lustighet. Pihlmans speciella blandning av lokaljournalistisk, jakt på rättsrötor, plumpa skämt och hyperradikala ordvändningar transplanterades så till Blekinge. I sina ledare och krönikor diskuterar Sjöberg

både högt och lågt. Han avhandlar revolutionen och det ryska exemplet 1905, han varnar för att liberalerna är falska arbetar vänner, han jämför hur olika rika och fattiga behandlas i Karlskrona och annorstädes.

Sjöberg hade lärt sig läxan av Schröders öde, och var betydligt försiktigare än sin föregångare. Han manade till enighet mellan »de gamla« och »de unga«, mellan social demokratin och ungsocialisterna. Han försökte visa hur den ungsocialistiska kritiken mot partiledningens ensidiga riksdags fokus var en tillgång för rörelsen. Men han såg sam tidigt till att ungsocialisten Albert Jensen, som höll sig undan ett fängelsestraff, fick publicera en artikel serie om situationen i Ryssland under pseudo- nymen »Didrik Stigman«.

Att vara försiktigare än Schröder visade sig dock inte vara försiktigt nog. Folkbladet drabbas av ett tryckfrihetsåtal under Sjöbergs korta tid som redaktör, efter att ha beskrivit hur en polis i Lyckeby strax utanför Karlskrona levde rövare med ortens arbetarbefolkning. Sjöberg drogs också in i en hätsk tidningspolemik om sin, enligt ortens borgerliga blad, »råa ton«. Han menade att det knappast kunde anses rått att kalla en spade för en spade (eller en utsugare för ut- sugare). Om arbetarna inte gillade hans ton så skulle de nog veta att säga till om det, utan hjälp av höger redaktörerna.

Det verkar de inte ha gjort. Däremot fick han inte förtroendet att tillträda som ordinarie redaktör för Blekinge Folkblad. I stället rekryterade tidningsstyrelsen J. A. Henricsson, redaktör för Sundsvalls Nya Samhället.

Henricsson kom rekommenderad från partiledningen, och satt själv i parti styrelsen. Beslutet kom knappast som en överraskning. Ett av skälen till att göra sig av med Schröder hade varit att ge tidningen en redaktionell prägel som bättre svarade mot partiets politiska linje, och man hoppades få tidningen erkänd som officiellt parti- organ. I en kort artikel, »Nu gå vi!«, önskade Sjöberg

sin efterträdare lycka till med uppdraget. Företrädaren Schröder återgav det i Nya Folkviljan som att Sjöberg

»fått sparken«, i en artikel där han skadeglatt beskrev den oreda som inträtt hos hans gamla arbetsgivare.

Sparken fick nu Sjöberg knappast. Han återgick till sina faktors sysslor, men fortsatte att skriva sporadiskt i tid- ningen. Det var heller inte värre än att han fick hoppa in som vikarie när Henricsson reste bort i oktober 1906.

Under detta korta vikariat inträffade de då riks bekanta händelserna kring en antimilitaristisk demonstration i Helsingborg, som slutade med flera fängelsestraff. Sjöberg skrev en artikel i vilken han solidariserade sig med den anti- militaristiska (händelsevis ungsocialistiska) ungdomen, och fördömde Helsingborgspolisens agerande. Artikeln kritiserades av de borgerliga bladen i Blekinge, Sjöberg försvarade sig tappert – men det blev hans sista vikariat.

Sjöbergs insatser som skribent i Blekinge Folkblad in- skränkte sig därefter till allmänt hållna artiklar, bok anmäl- ningar och teaterrecensioner. Kanske var det under intryck av de många teaterbesöken han skrev lantarbetardramat Slafvarne på Molokstorp, tryckt på Blekinge Folkblads tryckeri vintern 1907. Boken blev med tiden en smärre succé på folkrörelsernas amatörscener, men fick en tämligen kall- sinnig recension av signaturen »Egil« i Blekinge Folkblad.

Det kan ses som ett tecken på en samvetsgrann recensent som inte höll arbetskamrater om ryggen. Det kan också ses som ett tecken på en förestående kollaps i förhållandet mellan redaktör Henricsson och hans tryckerifaktor, som i det lilla och grälsjuka speglade krisen i förhållandet mellan socialdemokratin och ungsocialisterna. En första antydan om att förhållandet mellan tidningsföreningen och dess faktor börjat försämras är det brev Henricsson i december 1906 skriver till partisekreteraren: »Vi är f.n. i tvivel om huruvida vår faktor har väl mycket folk på tryckeriet. Han har hittils (sic) haft rätt sköta om den saken, men tycks vara

allt för frikostig i det fallet«, och ber om sakupplysningar om hur mycket tryckeripersonal man egentligen behöver för en tidning av Blekinge Folkblads storlek.

sjöberg i karlskronas arbetarrörelse

Sjöberg verkar ha varit uppskattad i Karlskronas arbetar- värld. Han förekommer flitigt i Typografklubbens proto- koll. Typograferna tillhörde Karlskronas mer konservativa fackföreningar, och medlemmarna lockades knappast av Sjöbergs radikala åsikter. Fackklubben tillhörde de äldre, skråliknande yrkesföreningar som tvekade inför att knyta organisatoriska band till den socialistiska arbetarrörelsen.

De hade flera gånger röstat ner förslag om anslutning till Karlskrona arbetarekommun. Däremot vann Sjöbergs fack- liga åsikter gensvar. Han valdes som ett av två ombud till Typografförbundets kongress 1907 – trots att han i egen- skap av faktor egentligen var en arbetsgivare, arbetar ägt tryckeri eller ej. När klubben firade sitt tjugoårs jubileum 1907 var det Sjöberg som fick äran att hålla festtalet.

Det var ett tal bland många. Under åren 1906 – 1908 höll Sjöberg åtskilliga föredrag och festtal på fackföreningars och ungdomsklubbens möten. Han var, som nämnts, inte något unikum bland ungsocialister. De deltog med liv och lust i arbetarrörelsens olika grenar, och innehade ofta förtroende poster i fackföreningar, nykterhets loger och kooperativa föreningar.

Att bestämma omfattningen av det ungsocialistiska inflytandet i arbetarrörelsen är inte helt lätt. Det grund- ligaste försöket är förmodligen Bernt Schillers kartläggning i Storstrejken 1909. Förhistoria och orsaker (1967). Här kan det ungsocialistiska inflytandet i arbetarpressen få fungera som en illustration. Förutom att dess två tidningar Brand och Nya Folkviljan spreds i tiotusentals exemplar hittar vi den tidigare Brand-redaktören Albert Jensen som redaktörs- sekreterare på Landskrona-Posten, och Axel Danielssons

gamle träto broder (tillika f.d. Brand-redaktören) Nils Wessel som redaktör både för Typograf-Tidningen och för det socialdemokratiska partiets veckotidning Folkbladet.

I Ystad satt den redan nämnde Johan Pihlman som redak- tör för Aurora. Redaktör för den kooperativa rörelsens Kooperatören var en ungsocialist från Köping, Martin Sundell. På Östergötlands Folkblad arbetade den för ett anti- militaristiskt upprop dömde journalisten Olov Sundström, och strax efter att Schröder hade avpolletterats i Karlskrona valdes den unge studenten och ungsocialisten Gottfrid Ljungdal till redaktör för Lysekil-Kuriren.

’Godt nog åt arbetare’?

Hur man handskas med statens medel.

Hälsovårdsnämden bör ingripa.

Vintern 1905 anställdes Sjöberg som typograf på Blekinge Folkblads tryckeri i Karlskrona. Under Carl G. Schröders redaktörskap skrev han ett antal artiklar och kortnoveller för tidningen. Här en artikel om »missförhåll and en vid flottan«, en vanlig rubrik i karlskrona- pressen.

Vi läste härom dagen en kungörelse om en auktion, som skall hållas å Stumholmen i Karlskrona om torsdag. Det var förvaltningsdirektionen vid flottans station härstädes, som utbjöd till allmänheten följande varor:

Omkring 5000 kg sådor och dammjöl, sammanblandade, af- komst hufvudsakligen efter mjölmalning; omkring 900 kg bröd grus; 516 kg bröd, torrt, grusat och möglat; 650 kg bruna bönor, fukt skadade; 2650 kg fläsk, salt, härsket; 157 kg frukt, torkad, fukt skadad; 2475 kg kött, salt, unket; 10,5 kg ost, ej magasinerings gild; 38 kg potatis, torkad, fuktskadad, samt 666 kg margarin, talgig till smak och lukt.

Naturligtvis är kursiveringen af kvalitén gjord af oss, ty det skulle ju icke vara någon affär för försäljaren, att särskilt framhålla varornas beskaffenhet i ett sådant här fall.

Som man af ofvanstående finner, har den eller de, som göra inköp för statens räkning, icke förmått att ens när- melsevis göra beräkning på huru mycket, som på en gång kan uppköpas för att ha utsikt att hålla sig friskt. Och då ju det är helt lätt att förstå, att varorna kosta betydligt mera

vid inköp (friska), än hvad vid en sådan här försäljning (då varorna är skämda) kan för desamma erhållas, så begriper man, hvilken väldig förlust staten (vi skattdragande med- borgare) gör, därför att icke de, som äro satta att förvalta, hafva de erforderliga begrepp och kunskaper, hvilka fordras för att sköta en dylik syssla.

Och saken förbättras värkligen icke däraf, att detta icke är första gången, som dylika försäljningar af skämda varor äger rum.

Tänker man så närmare på saken, så måste man ovilkor- ligen fråga sig »till hvad tror försäljaren att dylika varor kunna användas?«.

Skadat bröd och frukt är det ju möjligt att man kan gifva svin till föda, men icke tro vi att detta går för sig med ex- empelvis härsket fläsk eller unket, salt kött eller illaluktande, talgig margarin. Nej, hvarken svin eller andra djur förtära dylika skämda varor. Nå, men man köper dem väl icke för att bränna upp dem eller för att gräfva ned dem i jorden?!

Det finnes något här i samhället, som kallas fattigt folk.

De få värkligen icke ha några pretentioner på, att den föda, de skola lifnära sig med, skall vara frisk och långt mindre smaklig.

Att de fattigas föda i en mängd fall utgöres af sådana ämnen, som t. o. m. de nära nog allätande svinen skulle förs- må, veta vi väl alla. De tvingas på grund af sin fattigdom att tillhandla sig sådana varor, som äro skämda och skadade, emedan dylika varor ju alltid betinga ett lägre pris än friska.

Följden häraf blir naturligtvis i främsta rummet den, att de, som nödgas förtära sådana födoämnen, bli sjuka.

Icke alltid så, att de omedelbart insjukna, utan händer det stundom, och detta kanske i de flesta fall, att de långsamt men säkert förslappas och försvagas, till dess att ingen mot- ståndskraft finnes hos dem mera. Sedan komma de ound- vikliga följderna i rask fart efter hvarandra, och det är icke alltid att död en hastigt kommer som en befriare, utan få de

sjuka många gånger utstå förfärliga lidanden. Dessutom är det visst icke omöjligt, att smittosamma sjukdomar kunna uppstå och spridas genom förtärandet af skämda födo- ämnen.

Då vi ute bland fattigt folk i staden förhörde oss, huru- vida man brukade förtära de varor, som såldes vid dylika auktioner som skämda, upplystes vi om, att så värkligen var för hållandet. Man berättade, att det händt vid auktions- tillfällen, då ingen fått köpa mindre än 50 kg, att fattiga familjer slagit sig till sammans om ett rop för att slippa mellan händer. Det finnes också de, som gått från hus till hus, där vänner bo, och bjudit ut af inropade 50 kg, därige- nom kanske förtjänande en slant.

Underligt förefaller det oss, att skämda och till människo- föda således odugliga matvaror kunna få salu bjudas till allmän heten. Ty naturligtvis finnes i Karlskrona, såväl som i andra rikets städer, s. k. hälsovårdsnämd. I andra städer om händer tager hälsovårdspolisen genast, så fort den får vetskap om tillvaron af dylika skämda födoämnen, desam- ma och föranstaltar om dess öfvergjutande med foto gén och nedgräfning eller uppbränning. De, som vågat göra försök att salubjuda skämda varor, ådömas stora böter.

Gäller icke en liknande stadga för Karlskrona?

Eller har icke hälsovårdsnämden observerat att flottans förvaltningsdirektion utbjuder skämda varor?

Kanske hälsovårdsnämden låtsas icke se dylika brott, då flottans förvaltningsdirektion gör sig därtill skyldig?

Icke veta vi, men nog förefaller det märkvärdigt, att man »nådens« år 1905 i en svensk stad kan få opåtalt tillsalu bjuda matvaror, som man vet äro skämda och till människoföda odugliga samt därför hälsovådliga!

Det är en skamlighet utan like att bjuda ut sådana mat- varor åt Karlskrona fattiga arbetare och vi såge hälst att hälso vårds nämden redan före auktionen på tjänligt sätt totalt omöjliggjorde det utbjudna att ätas eller att den

åtmin stone, och det anse vi oss ha rätt att fordra, noga tillser att upp köparne icke i sin tur mångla ut det till människo- föda.

Att öfverklassen i Karlskrona anser dylikt godt nog åt Karlskrona arbetare är dock ingen anledning för dessa att tiga och äta, och de handlande, som möjligen komma att salubjuda dessa artiklar i sina affärer skola vi nog veta att lämpligen rekommendera.

Vi protestera och fordra att hälsovårdsnämden gör sin plikt.

W. F. S–g. (Blekinge Folkblad 12/12 1905)

Ett offer

Ett av Sjöbergs käraste motiv var hur värnpliktstiden slog unga arbetares liv i spillror. Skissen »Ett offer« är ett tidigt exempel.

Dystert och nästan hemskt höres de små böljornas skvalp mot kajens stenmur... Det är som sökte de locka och draga till sig och som hviskade och mumlade de om mörka tiders mörka gärningar... Stundom höres det dock som dämp ade skratt och kvinnojoller och skön, öfvernaturlig musik... Strömkarlen spelar kanske och slår sin harpas mest för troll ande strängar och vattnets nymfer breda måhända ut sina sköna armar, där de låta sina förtrollande gestalter glida öfver de små böljorna under strömkarlens dämpade musik...

– – –

Jag vet inte hvad det är, men det är något märkvärdigt, som håller mig kvar här nere vid kajen i den sena oktober- kvällen... Här har jag suttit länge, i timmar, och stirrat ned i det oroliga vattnet... Jag vill glömma lifvet och människor- na, såsom de glömt mig, men jämt komma de åter, de kära minnena och vännerna... Och vattnet lockar mig och ser så fridfullt ut... Kanske skulle jag där kunna finna lugn och ro... Finna hvad lifvet förnekat mig...

Men... borde jag inte först... hämnas?!... Hämnas på dem, som gjort mig så här olycklig?!... Jo, men hvem var det, som förstörde mitt unga lif?...

För sex månader sedan hade jag en präktig plats och en god inkomst, var afhållen af mina många vänner och gladde mig öfver att kunna försörja min gamla mor samt att jag om ett år

skulle få kalla den flicka jag älskade så innerligt för min... Så kom värnplikten, och jag måste ut, som alla de andra, men det syntes mig icke svårt. Jag hade ju mina besparingar, och om jag delade dem med min gamla mor, så skulle ingen af oss behöfva lida någon nöd under den tid jag skulle ligga ute. Visserligen var det fyra månader, men det skulle nog gå... Så kom kvar- hållandet i tjänst några dagar för att riket skulle vara väl skyd- dat under de ofredens dagar, som tycktes vara i annalkande...

Min vikarie måste sluta vikariatet, emedan han till den förut bestämda tiden måste mottaga den plats han antagit... Och antagligen hade han, som fick min präktiga anställning, ljugit och talat illa om mig inför min principal, ty jag hade vid hem- komsten icke mera någon plats – icke mera den inkomst, på hvilken jag och mor skulle lefva...

Men, det finnes väl andra, som behöfver en ordentlig ung man, tänkte jag, och så började jakten... jakten efter arbete...

kampen för brödet... Har du varit där någon gång?... Nog tyckte jag det var många, som skulle kunna haft anställ- ning för mig, men inte någon!... »Jaså, ni fick slut vid värn- plikten!?« sade de tjocka gubbarne och sågo spotskt på mig. »Nej, här finnes ingen plats för er!«...

Då förstod jag det icke, men sedan, då jag beklagade mig en dag för en vän, upplyste han mig om att de flesta, som fingo afsked med värnplikten som skäl, icke voro i sina principalers smak... Så tänker nog de om dig, som du sökt plats hos.

Ingenting lyckades och jag blef dyster och sluten och drog mig undan i ensamheten... Mor... det var det värsta...

Det var detta som gjorde att jag om nätterna icke kunde sofva, utan bet i läpparne, så att det sved och borrade ansikt- et i kudden och stönade... gråten höll på att kvälja mig...

det kändes så tjockt i halsen... så tjockt... och ett pipande, hväs ande ljud kom undertryckt ur den torra strupen... Mor, som jag lofvat att försörja under hennes återstående dagar, hade åter måst börja arbeta... arbeta med det värsta som väl

finnes... tvättning... Genomvåt och ruskig och frusen såg jag henne komma hem om kvällen och om natten, då jag låg vaken, hörde jag hennes med handen dämpade hosta...

Jag skulle naturligtvis icke höra att hon återfått sin gamla hosta, som nästan försvunnit under den tid hon fått hvila...

Men jag hörde... Oh, hvad jag led!...

Och så sade man att min Anna gick i sällskap med... ja...

det var kanske inte sant... men jag skref till henne... och...

och nu var det slut... slut för alltid...

Förbannelse!... Förbannelse öfver dig... öfver er... öfver...

ja... hvem var det... hvem?!... Men det gör ju detsamma nu...

Nu skall man icke mera behöfva förebrå mig att jag icke vill arbeta... Jag vet nog hvar jag är ur vägen... sedan kunna de ha sitt arbete... jag skall icke besvära mera... Men ändå...

Hur skönt var det icke då... ung och frisk och glad och hela lifvet log emot mig... Och alla mina vänner och hon, som jag höll så mycket af, den enda flicka jag skänkt en blick, och mor... m-i-n m-o-r...

– – –

Vänta lite... jag kommer... Kom, kom, kom, sjöngo de små böljorna, och det porlade och droppade och plask- ade och det var som om strömkarlen slog på sin harpa och vackra röster manade den sorgsne att komma ned till sig...

Och det söfde och domnade den ansträngda hjärnan och han, den sorgsne, bredde ut sina armar, som ville han famna något, och ljudlöst gled han ned... endast ett sakta plask- ande och de små böljorna ringde sitt bing-bång-bing-bång och strömkarlens musik blef tung och dyster och sorgsen och nymferna sjöngo mildt och klagande... Men män ni - skorna däruppe knöto sina händer mot mördarsamhället och hård are tryckte de hvarandras händer, som behöfde de hvarandra i en hård kamp...

Kampen mot militarismen!...

W. F. Sj–g. (Blekinge Folkblad 23/1 1906)

Nykterhetsarbetet och socialdemokratin

Vid sidan om arbetarrörelsen var nykterhetsrörelsen den folk rörelse som växte snabbast kring sekelskiftet 1900. Ofta gick de två i takt, men förhållandet komplicerades dels av att en inte obetydlig flygel av arbetar rörelsen månade om sin rätt att dricka vad de ville, dels av att skillnader i klass och politisk åskådning återverkade på hur man ansåg att nykterhetsarbetet borde bedrivas. Ett resultat blev att arbet- arna 1896 bildade den egna Nykterhetsorden Verdandi (nov).

I Karlskrona fanns två verdandiloger: nov 110 Eken och 39 Hjälten. Den förra verkar ha dominerats av den ungsocialistiska ungdomen när Sjöberg anlände till staden. Det är tveksamt om han själv var medlem, eller nykterist. Artikeln nedan är den enda där han behandlar alkoholfrågan.

Det händer ganska ofta, att man får höra talas om, huru den ena eller andra nykterhetskorporationen ställer sig bland motståndarne till socialdemokratin. Man kan icke vara så radikal, som dessa socialdemokrater äro, menar man, och följden däraf blir, att två, hvar för sig stora afdelningar inom de för framåtskridande kämp ande samman slutningarne, gå hvar sin väg, understundom bekämp ande hvarandra, än- dock de faktiskt arbeta för samma måls ernående.

Socialdemokratin vill försöka omdana samhället så, att de individer, som skola lefva i detsamma, icke ständigt böra lida af att se och veta sig själfva eller sina medmänniskor vara neddragna i armod och elände, utan lefva lyckligt i ett lyck- ligt samhälle. Och då de arbeta för detta, måste väl hvar och en inse, att socialdemokratin också kommit till insikt om,

att ett sådant lyckligt samhälle icke kan bildas af supiga och bränvins indränkta medborgare. Men det är ju tydligt att icke alla kunna arbeta på samma sätt, utan hvar och en, som vill arbeta för ett godt, måste tillåtas att arbeta på det sätt han har lust och fallenhet för.

Alltså sträfvar socialdemokratin för att se ett nyktert släkte, men det är därför icke alls säkert att hvarje social- demokrat står inskrifven i någon nykterhetsloge, ty han kan ju anse det lämpligare att arbeta på ett annat sätt – att använda all sin tid på agitation för det rent socialistiska.

Hufvudsumman är emellertid att socialdemokratin och dess anhängare aldrig bekämpar den absoluta nykterheten, utan snarare tvärtom.

Nykterhetsfolket däremot anse sig i de flesta fall icke ha det ringaste med socialdemokratin att göra. De söka då hällre samarbeta med en del folk från samhällets höjder, hvilka, under påstående att de vilja ifra för nykterhet, draga nykterhetskämparne från sina egentliga kamratkretsar och låta dem få den stora nåden att umgås med »bättre folk«.

Sedan är det omöjligt att vara med på allianser med det slags folk, som kallar sig socialdemokrater, ty då skulle man ju stöta sig med de fina herrarne i nykterhetsnämden och dylika inrättningar.

Ingen värklig nykterist tror väl, att det värkar godt i längd en, att mottaga en del pängar årligen af städernas myndig heter, som dessa erhållit genom att sälja bränvin, och med dessa medel arbeta för nykterhet bland massorna.

Visst icke!...

Men tager man däremot i betraktande, att ju fastare mark socialdemokratin vinner i ett samhälle, detta samhälles djup- are lager mer och mer omdanas och förädlas, så kommer man ovilkorligen till den slutsats, att ett samarbete mellan social- demokrat erna och nykterhetsfolket är den säkraste grundval för ett planmässigt och i längden vinstgifvande nykterhets- arbete.

Socialdemokraterna böra än tydligare än hittills arbeta för nykterhet i dess största utsträckning och nykterhets folket af alla slag böra lära sig inse, att deras ärligaste strids kamrater äro just socialdemokraterna. Ett värkligt sam arbete blir följden af förståelse härutinnan, och hvarje sundt tänkande människa förstår väl, att den ena af dessa rörelser, utan den andra, rakt ingenting kan vinna. Ty att tänka sig ett nytt sam- hälle, hvar i medborgarne till största delen bestode af sådana, som helt eller delvis äro slafvar under rusdrycks begäret, är rena van vettet, och att åstad komma ett helt nyktert folk i vårt nu var an de kapitalist samhälle är lika otänkbart, då vi ju veta, att höga vederbörande resonnera som så, att »folket måste supa, annars blir det brist i både stats- och stadskassorna«.

W. F. Sj-g. (Blekinge Folkblad 6/3 1906)

Döden

1905 var inte bara året för unionsupplösningen. Det var också året då det ryska folket genomförde sitt första allvarliga revolutionsförsök.

Den svenska arbetarpressen följde revoltens utveckling och tsar dömets blodiga hämnd på arbetare och demokrater. För att undkomma repressionen flydde många ryska socialister till Sverige, där de svenska kamraterna gjorde vad de kunde för att bereda dem hjälp och politisk asyl. Ungsocialisterna, särskilt Hinke Bergegren, intog en framträd- ande roll i arbetet. I Karlskrona använde Sjöberg sin ställning som vikarierande redaktör till att publicera en serie artiklar om Ryssland av signaturen »Didrik Stigman«, bakom vilken den av polisen efter- sökte Albert Jensen dolde sig. Här en artikel i ämnet av Sjöberg själv.

under de mest skräckinjagande förhållanden man kan tänka sig ha en hel del af de olyckliga offren för ett godtyckligt zarvälde undsluppit genom flykt till Sverige i dessa dagar.

Det är Rysslands frihetsälskande män, som rädda sig und an sitt lands skjutande, hängande och pryglande bödlar genom flykt till »frihetens stamort på jorden«, där de tänka sig kun- na stanna tills lugnare tider inträda i deras hemland. De älska sitt land lika mycket som vi älska vårt, men framför allt älska de sina medmänniskor, och det är för denna sin kärlek till alla, som de invigt sitt lif åt frihetsrörelsen och därigenom blifvit misshagliga de regerande i Ryssland.

Om de stannade kvar i dessa, det blodiga hämnandets dagar, så veta vi fullväl hvilket öde som väntat dem... Pina och död... Fängelser och ransakningshäkten genljuda af rysans- värda skrik och snyftningar från män och kvinnor, som

aftvingas bekännelser, om de ha några sådana att göra eller ej, och sedan forslas de till en blodig massa sönderpiskade offren till galgen, där de hängas, utan att någon tager hänsyn till om de äro oskyldiga. Kvinnorna utlämnas åt skändande, djuriska kosacker att behandlas af dessa efter godtfinnande, och det är lätt att tänka sig hvilka helvetiska kval dessa stack- ars människor få lida.

Uppriktigt och ärligt ha de sagt barbariet sin mening, sagt att de fordra att bli behandlade som människor, djärft och entusiastiskt ha de handlat, då handlingens stund kom, försökande frigöra de släpande massorna från det omänskliga förtryck som öfvats och straffande dem, som med våldsmakt sökte undertrycka frihets rörelsen...

Och med stolt och högburen panna ha många af dessa frihetshjältar gått till galgen, vetande att de dogo för en ärlig och rättvis sak, vetande att de skulle följas af tu- senden liktänkande och vetande att de icke arbetat för- gäfves, utan att segern en dag skall hemföras af frihetens och rättvisans förkämpar...

Och denna dag skall komma!... Denna dag, då zarväl- dets blodiga, af kulor och bajonetter stödda tron skall störta samman som ett korthus, dragande med sig hela det bestående, orättvisa, förruttnade samhällets inrättningar och förordningar... Och röken och spillrorna skola dölja de afskyvärda asen af förtryckare och bödlar och proletär- kvinnors skändare!...

Solen skall då titta in i grottekvarnarne till de sedan barn- domen där inne släpande bleka och lungsiktiga proletär - erna och färga deras kinder och gifva deras ögon glans, för- kunnande dem, att nu är frihetstimman slagen, då äfven de skola få lite af den friska luften och lifvets glädje. Och den pryglade och utsvultne bonden skall i lugn och ro få plöja sin jord och själf bli delaktig af skörden. Och kvinnor na skola vara fria från öfvervåld och brutala famntag af lider- liga »ädlingar« och kapitalister!...

Men ännu återstå många strider innan dess, och dessa flyktingar, som f. n. sökt en fristad i Sverige, skola kanske först behöfva låta sina lif på frihetskampens altare, innan en ljusning inträder. De ämna icke förbli overksamma, utan så snart det går för sig skola de återvända till Ryssland och deltaga i agitationen för en ny resning...

Innan detta låter sig göra behöfva de emellertid hjälp af sina svenska bröder, ty de äga ingenting, och för den skull vilja vi vädja till hvarje svensk man och kvinna med »hjärta i bröstet« att offra några ören till dessa våra gäster. Det hjälper icke, att man säger man ingenting har att ge bort, ty vi veta att hvarje människa någon gång kastar bort pängar, om också endast några ören, på onyttiga saker. Skänk därför i det stället en skärf åt dessa olyckliga och ni komma att ha ersättning därför i medvetandet om att ha gjort en verkligt stor och god gärning...

Det behöfver icke tvunget vara kronor, utan ören äro äfven välkomna hos dessa våra gäster, som sakna icke allenast bröd för dagen, utan äfven hemland och vänner och släkt!...

Ungdomsklubbarne och Arbetarekommunen i Stock- holm, socialdemokrater och ungsocialister ha, som sig bör, i broderlig förening räckt de landsflyktiga en hjälp- sam hand... Låtom oss icke vara sämre i landsorten, utan tänka på, att »många bäckar små göra en stor å«!...

En dag skall kanske råhetens och öfvervåldets mara i ännu högre grad än nu anfäkta våra »högdjur« till hetsjakt på proletariatet, och då är skönt att veta att vi ha bröder på insidan Bottniska viken och Östersjön!

W. F. Sj-g. (Blekinge Folkblad 13/3 1906)

»Fosterlandskärlek«

En återkommande anklagelse mot den unga arbetarrörelsen var att den var fosterlandsfientlig, att socialisternas tal om klassernas mot- stridiga intressen slet Sverige i tu. Socialisternas svar var att det inte var talet om klasskampen, utan hur den bedrevs av överklassen som förvandlade Sverige till vad en pamflett kallade ett »befäst fattig- hus«, vilket arbetarna knappast hade något intresse av att värna.

Den klass, som är rik på ägodelar, behärskar fullständigt den klass, som är utan gods och guld, åtminstone har den gjort det till på allra senaste tiden. Nu ha de fattiga massorna börjat förstå sitt människovärde och därför ha de lyckats rycka sig undan en hel del godtycke och egenmäktighet från de rikas sida. Detta har dock icke gått för sig genom att endast säga ifrån hur man ville ha det, utan i allra flesta fall har man måst sätta kraftmedel till och stundom har man måst visa, att om icke annat hjälpte man tänkte använda våld.

Det är endast rättvisa de fattiga önska och begära, men de som makten hafva, de rika, inse naturligtvis, att om rätt- visa finge segra, så vore det slut med deras makt, ty de skaffa sig ägodelar, och därmed makt, genom orättvisor.

I ett sådant land som Sverige, där oförvitliga medborgare icke ens ha rösträtt, är det tydligt att pänningen är staten.

Alltså är det de rika som äro de bestämmande, och således vill staten icke rättvisa åt folket – landet icke rättvisa åt sina bebyggare.

Hvilka vilja då landets väl?!... De som önska orättvis or- nas bestående och därmed landets förfall?!... Eller de, som

vilja rättvisa åt alla och därmed landets blomstring under förnöjsamma innebyggares hägn?!...

Att älska ett land är icke detsamma som att låta allting vara sådant det är, utan tvärtom, den som verkligen har kärlek till sitt fosterland, ser efter att allt blir ändrat till det bättre och ser till att de, som ha det uselt, må få det så bra som det finnes möjlighet!...

De, som nu påstå sig vara fosterlandsvänner och påstå sig hysa fosterlandskärlek, äro just »fosterlandsförrädare«, ty de sälja sitt fosterlands framtida väl. De söka på alla sätt att snärja in den fattiga delen af vårt lands befolkning med tvångslagar och skattepåbud och undandraga dem den rätt, som borde tillkomma hvarje svensk medborgare, näm- ligen rätten att deltaga i val af landets riksdagsmän. Också fly ungdomen, så snart den kan, vårt land, sökande sig en samhällsställning hvar som hälst utomlands, då den inser att framtiden i gamla Svea bär storm och mörka dagar i sitt sköte.

De som kallas »fosterlandsförrädare«, de svenska arbet- arne, äro de värkliga fosterlandsvännerna och de som älska sitt fosterland, i det de vilja att allt skall vara så, att ingen behöfver hvarken taga sitt lif eller utnyttja sin kraft åt främ- mande land, utan lugnt kan lefva sitt lif till slut i det land som sett honom födas.

Det största vanvett, som frodas i vårt samhälle, är utan tvifvel militarismen. På denna slösas millioner efter mill ion- er, trots det att den är alldeles onödig. Tänk om alla dessa million er användes till nyttiga saker!... Vi behöfva så för- inner ligt väl en bättre vård af våra sinnessjuka, vi be höfva andra ålder doms hem än de därtill nu använda fattig inrätt- ning arne, ty dessa äro sådana, att många föredraga straff- arbete, ja, det är en massa saker, vi skulle kunna an vända dessa millioner till!...

Och tänk om alla de unga, kraftiga män, som nu gå som sysslolösa dagdrifvare i militarismens tjänst, utförde något

produktivt arbete!... Det skulle bli en ståtlig arbetsstyrka och ett vackert arbete, i stället för att nu ingenting nyttigt utföres af dessa tusentals soldater!...

Militarismen, detta system, som slukar millioner kro- nor årligen och som håller tusentals unga män i lättja och sysslo löshet, denna är det som de värkliga fosterlandsvän- nerna, arbetarne, vilja bortskaffa!...

Härför kallas de »fosterlandsförrädare« och »anark- ist er«, men detta bör af alla tänkande medborgare kastas tillbaka dit det kommit från!... Så ock bör man väl icke fästa allt för stor vikt vid det upprop, som stod att läsa i tisdags i här utkommande, af kapitalet besoldade tid- ning ar.

Det är en af de vanliga »patent-fosterlands- patrioterna«, som med vackra fraser söka inbilla godtroget folk att det behöfs en motdemonstration till arbetarnes sedvanliga 1- maj- demon stration för rättvisa kraf på medborgerliga rättigheter i samhället.

Arbetare och öfriga medborgare som sätta landets väl högre än egna inträssen, skola nog veta hvar de ha sin plats, då parollen gifves till samling för opinion mot envälde och förtryck!...

Att man benämner dem »fosterlandsvänner«, som blott och bart arbeta på att göra fosterlandet hatadt, obebo eligt och utarmadt – det är sannerligen mera än obe grip ligt, men fräckt och brottsligt är, att med förrädarenamnet bränn- märka dem, som intet högre önska, än ställa det snedvridna till rätta!...

Låtom oss se till att företeelserna få sin rätta belysning och begreppen sin rätta valör!... Det är betingelsen för ett framgångsrikt arbete till fosterlandets fromma!...

W. F. S–g. (Blekinge Folkblad 20/4 1906)

»Arbetarna och fosterlandet«

Med anledning af en insändare i K. V.

Inför Första maj 1906 lät högertidningen Karlskrona Veckoblad publicera en insändare som gick till våldsamt angrepp mot den foster- landsfientliga arbetar rörelsen. Insändarens uppmanade till bojkott av förstamajtåget, och besvarades av Sjöberg med följande artikel.

Den ställning, som arbetarnes egna tidningar intaga till politiska och kommunala frågor, kan naturligtvis icke vara densamma eller bli likstäld med den ställning som de nu reger ande kapitalisternas tidningar intaga. Detta helt änk elt därför, att arbetarne icke ha det så, som de vilja och kunna ha det, medan kapitalisterna, de som makten hafva, nu få regera hur de vilja med det som borde vara allas gemensamma egen- dom och allas gemensamma rätt att deltaga uti.

Alltså strida arbetarne med alla till buds stående medel för att få samhällssystemet annorlunda och de maktägande göra detsamma för att allt skall bli såsom det är.

De socialdemokratiska arbetarne ha för sig uppstäldt ett stort och vackert mål – störst och vackrast därför, att det gäller alla människor. De kämpa icke sin kamp för enbart den egna fördelen, utan de vilja att alla människor i alla samhällen skola blifva lyckliga.

Det nu regerande ruttna bourgeoisieväldet vill att arbet- arne skola stå där de stå; de skola fortsätta att arbeta och slita samman stora kapitaler åt dem som ingenting göra, de skola vara nöjda med sin lott och ej våga prata om, att det skulle kunna vara bättre!...

För att i yttersta nödfall kunna göra [sig] af med de värsta upprors elementena, håller man fast vid det gamla, för dömda sättet att göra upp tvister emellan olika nationer – man tillgriper kriget!... I våra dagar tillställas krig mera för att vända bort sitt folks uppmärksamhet från inre oegentligheter och missförhållanden, än för att »landets väl« ford rar det!...

Det är så innerligt lätt att kasta fram någon storpolitisk fråga, då de förtryckta i landet börja att resa sig, därigenom afvändande tanken på det egna intresset, ty alla, det må ock vara trasproletären, älska det land som sett dem födas!...

Krigets iscensättande kan också vara af intresse för dem, som däraf kunna skörda ekonomiska fördelar, och många äro de blodiga strider, som utkämpats helt och hållet för att bringa guld i händerna på enskilda kapitalister och stora trustar!...

Detta är krigets välsignelse för de maktägande!...

Arbetarne veta, att det är deras lif i första hand som går till spillo i ett krig, och då de ha förstånd tillräckligt att inse att det finnes ett annat sätt att göra upp tvister nationer emellan, så arbeta de naturligtvis för att sätta detta system i värkställighet – tvisters afgörande genom skiljedom!...

«Älsken hvarandra...«!

Att slakta människor är så rått och äckligt, att hvarje människa med känsla och förstånd bör afsky det, äfven om ordet därtill komma från en kung!... Men då det gäller att skaffa guld i egen pung känner odjuret-kapitalisten intet äckel!...

Därför säga arbetarne – kulturens bärare – tydligt ifrån:

Bort med militarismens förbannelse!...

Därför säga desamma ifrån, tydligt och klart: Upp till antimilitaristisk propaganda!...

Vi älska vårt land, men vi älska också människorna, de må vara födda i Sverige eller ett annat land!...